På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
sin rot i de vitas förakt för afrikanerna, samtidigt<br />
som han beklagade splittringen mellan ZANU<br />
och ZAPU. Denna tydliga brytning med tidigare<br />
missionärsrapporter bekräftade att det också<br />
fanns progressiva svenska missionärer, som sympatiserade<br />
med frihetssträvandena. Deras publika<br />
genomslag på plats och på hemmaplan var dock<br />
begränsat.<br />
Den katolska kyrkan i Rhodesia var den mest<br />
frispråkiga och betalade för detta ett högt pris. En<br />
biskop, 23 utländska missionärer och en inhemsk<br />
präst dödades av regimens styrkor och av gerillan.<br />
En biskop och 18 missionärer utvisades, och<br />
över 60 missionsstationer, skolor och sjukhus<br />
stängdes. <strong>På</strong> 60- och 70-talet hade den katolska<br />
kyrkan en blygsam förankring i Sverige, och nyheterna<br />
om dess rhodesiska systerkyrkas stora<br />
problem nådde aldrig den svenska allmänheten.<br />
Inte mycket bättre var det i medierna i början<br />
av 70-talet. Med undantag av några artikelserier<br />
på kultursidorna ägnades inte heller där särskilt<br />
stor uppmärksamhet åt Ian Smith och Rhodesian<br />
Front, som i Sydafrikas efterföljd utvecklade en<br />
alltmer rasistisk politik, även om man inte hade<br />
hunnit lika långt – juridiskt.<br />
Situationen i Rhodesia var absurd. 240 000 vita<br />
styrde över 5 miljoner svarta genom »rättvis<br />
diskriminering«, vilket ansågs betyda »att erkänna<br />
de skillnader som finns bland människorna«<br />
och att handha dem »så att harmoniska relationer<br />
och växande välstånd försäkras åt alla«. I<br />
verkligheten utsattes svarta för ständiga förödmjukelser<br />
och ekonomiska bekymmer.<br />
Storbritannien tvekade trots uppdrag från FN<br />
»Denna tydliga brytning med tidigare<br />
missionärsrapporter bekräftade att det<br />
också fanns progressiva svenska<br />
missionärer, som sympatiserade med<br />
frihetssträvandena. Deras publika<br />
genomslag på plats och på hemmaplan<br />
var dock begränsat.«<br />
att ta itu med regimen. För Smith var katolska<br />
kyrkan ett problem; det var inte riktigt trovärdigt<br />
att beskriva den som kommunistisk. Då var det<br />
lättare med Kyrkornas Världsråd. När detta 1970<br />
beslöt att stödja befrielserörelserna, blev en del<br />
protestantiska kyrkor i Rhodesia ängsliga och tonade<br />
ned sin kritik av regimens skolpolitik. Detta<br />
i sin tur minskade benägenheten bland moderkyrkorna<br />
i norr att slå larm. Dock fanns det undantag.<br />
Vid en nordisk kyrkoledarkonferens i<br />
Oslo i januari 1972 om afrikanernas kamp i Namibia<br />
och Rhodesia hävdade den finländske teologen<br />
Fredrik Cleve:<br />
Kyrkans rädsla för polarisering har lett till att<br />
den i praktiken lätt hamnat på förtryckarnas<br />
sida. Man har förbisett polariseringen som ett<br />
instrument för integration och rättvisa. Rasismen<br />
är ett klassproblem; diskrimineringen<br />
är ett sätt att korsfästa Kristus på nytt.<br />
För denna uppfattning fick han stöd, och man<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 77
Change language