På väg mot befrielsen

frivilligsektorn 1972 in omkring 1,7 miljoner (i
dag över 10 miljoner) till MPLA. Eller som Alberto
Ribeiro (»Kabulu«) från MPLA senare vittnade:
Stödet började alltid genom folket, studenterna,
arbetarna och fackföreningsfolket. … I de
socialistiska länderna kom stödet direkt från
regeringarna och från partier i enpartistater. I
de nordiska ländernas fall kom det först genom
kontakter från folk till folk. Det var det
civila samhället som var i kontakt med oss. Det
gjorde en stor skillnad.
Förutom information och lobbying till förmån
för MPLA gav Afrikagrupperna också stöd till radio-
och telekommunikation inne i Angola och
därmed även till MPLA:s militära verksamhet.
Det gällde både inköp av utrustning och handböcker
i kryptering. Det officiella stödet kom rätt
snabbt att även inkludera transportmedel, såväl
lastbilar och motorcyklar som fyrhjulsdrivna ambulanser.
MPLA:s djupa kris
och nya start
Splittringen mellan Angolas tre befrielserörelser
komplicerade möjligheterna att ge stöd. 1973 förde
Zambia plötsligt in UNITA i bilden igen, Tanzania
inbjöd Roberto till överläggningar, och
Sovjetunionen gick över till att stödja en utbrytargrupp
inom MPLA. Det blev praktiskt svårare
att ge bistånd.
Militärkuppen i Lissabon i april 1974 avsatte
Caetano-regimen och skapade ett nytt läge. Ett
motiv för kuppen var kolonialkrigen, men juntan
var inga fredsänglar. Svårast var att ge upp Angola
– det portugisiska imperiets juvel. Där fanns olja
och starka internationella ekonomiska intressen.
I januari 1975 kom ändå de tre befrielserörelserna
och Portugal överens om en övergångsregering
med uppgift att förbereda Angolas självständighet
till den 11 november 1975. Den sprack under
senvåren 1975.
Agustinho Neto
På väg mot befrielsen 67