På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
länderna unikt nära kontakter med MPLA, troligen<br />
under inflytande från Amílcar Cabral och<br />
Eduardo Mondlane. Palmes fel, ansåg såväl UNI-<br />
TA som FNLA; han ville bara <strong>mot</strong>verka USA:s inflytande.<br />
Savimbi hade tidigare stått nära Holden Roberto,<br />
men växande etniska spänningar gjorde att<br />
samarbetet avbröts. Medan Roberto hade sin bas<br />
hos bakongofolket i norra Angola, hörde Savimbi<br />
hemma hos ovimbundus i södra<br />
och centrala Angola. Brytningen<br />
med FNLA berodde enligt nära<br />
medarbetare på att Roberto »blivit<br />
alltför beroende av amerikanerna<br />
och dessutom inte uppnådde någonting<br />
inne i Angola«.<br />
David Wirmark (fp) hade redan<br />
tidigare lärt känna Roberto. Tillsammans med<br />
Olle Wästberg pläderade han i början av 70-talet<br />
starkt för svenskt stöd till FNLA, möjligen av anti-kommunistiska<br />
skäl; MPLA hade goda östkontakter.<br />
I riksdagen förordade centern och folkpartiet<br />
förgäves stöd till både MPLA och FNLA med<br />
argumentet att båda var erkända av OAU.<br />
Splittringen av <strong>mot</strong>ståndet ledde också till<br />
splittrat stöd från grannstaterna. Kongo-Kinshasa<br />
under Mobutu ((Zaire 1971-97, därefter Demokratiska<br />
Republiken Kongo, DRC) stod nära FN-<br />
LA och ville inte ge plats för en MPLA-bas i landet.<br />
Sen UNITA flera gånger under 1967 hade angripit<br />
Benguelajärn<strong>väg</strong>en – viktig för Zambias export<br />
– återgick Zambia till att enbart stödja MP-<br />
LA. Inte heller erkändes UNITA av OAU.<br />
I den svenska debatten var UNITA marginali-<br />
serat. Så sent som i slutet av 1970 publicerade<br />
dock tidskriften Tiden en artikel, där MPLA beskrevs<br />
som kommunistorienterat och UNITA beskrevs<br />
positivt. Utslag av »politisk okunnighet«<br />
(enligt Lunds Sydafrikakommitté) hos redaktionen<br />
eller ej; vid det laget hade Agostinho Neto redan<br />
varit i Sverige som det socialdemokratiska<br />
partiets gäst. UNITA fick i fortsättningen stöd endast<br />
av små maoistiska grupper.<br />
Relationen mellan de tre rörelserna<br />
var hela tiden spänd. Tidvis<br />
gick slitningarna över i direkt<br />
väpnade konflikter. I mars 1967<br />
greps tjugo MPLA-medlemmar,<br />
som återvänt från norra Angola<br />
till Kongo-Kinshasa. De fördes<br />
till FNLA:s bas vid Kinkuzu –<br />
»Afrikas Buchenwald« – och avrättades.<br />
När Olle Wästberg ett par år senare besökte<br />
lägret, var hans intryck positivt. Tre portugisiska<br />
fångar behandlades »på ett humant sätt«. Robertos<br />
närmaste man och säkerhetschef, José Manuel<br />
Peterson, var »döpt och fostrad av svenska missionärer«<br />
(enligt andra var han långt ifrån präglad<br />
av kristen etik utan känd för att hänsynslöst<br />
göra sig av med politiska <strong>mot</strong>ståndare).<br />
Enligt Wästberg framhöll Roberto ofta att själva<br />
»kampen förenar Angola. Ett folk som erövrar<br />
frihet genom väpnad kamp kommer inte senare<br />
att hänge sig åt egoism och stamtänkande«. Förutom<br />
att ha befriat glest befolkade norra Angola<br />
hade FNLA etablerat sig som »regering« även för<br />
omkring en halv miljon Angola-flyktingar i<br />
Kongo-Kinshasa.<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 65
Change language