På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen På väg mot befrielsen
En gudomlig Sydafrikakommitté? I mars 1970 spärrade Senegals president Leopold Sédar Senghor transportvägarna för PAIGC vid Guinea-Conakrys norra gräns och stängde deras sjukhus på senegalesisk mark – ett stort avbräck för rörelsen. I april anlände han till Sverige på en skandinavisk turné. Han skulle göra ett officiellt besök i Uppsala den 6 maj och föreläsa på universitetet om »Afrikansk socialism«. Det var läge för en aktion, ansåg Sydafrikakommittén eller med aktivisten Bertil Malmströms egna ord: När president Senghor kom var universitetsbiblioteket Carolina Rediviva första anhalt. Vid trappans fot möttes presidenten av universitetets rektor och överbibliotekarien, men också av oskyldigt rastande studerande som plötsligt blev demonstranter, bredde ut en banderoll och lyfte plakat. En filmtrupp på plats var i själva verket vår egen. Inne i läsesalarnas tystnad visade folk också stillsamt fram skyltar med text på franska. Huvudaktionen var det offentliga mötet på kvällen på universitetet. Exakt när Senghor och hans sällskap kom in i sal IX, gick jag förbi Utrikespolitiska Föreningens ordförande och före honom upp på podiet medan jag sa till honom: »Jag skall bara säga några ord«. Från andra hållet kom Pelle Jacobsson och Bert Fridlund, och vi hade alla bytt våra vanliga slappa tröjor mot kavaj och slips. Jag öppnade mötet och lämnade sen ordet till Pelle och det tog en stund innan alla fattade att vi inte representerade föreningen och inte högaktade Senghor. Krister och Stefan, båda storväxta, hade slutit upp på var sin sida om oss, de skulle agera mjuka livvakter, stå i vägen och prata lugnande med den som ville ingripa. Föreningens ordförande försökte stänga av mikrofonen och rektor kom fram nedanför mig röd i ansiktet och sa »Sluta upp En affisch i screen-tryck fanns överallt där president Senghor kom. med de här dumheterna«, men publiken visade sitt stöd och ropade »Låt honom tala« och svarade »Ja« på frågan om vi skulle ha diskussion i stället för föredrag. Vi visste naturligtvis inte hur mötet skulle utvecklas, vi var beredda att debattera, men kunde lika gärna bli arresterade. Överraskande snabbt valde Senghor, hans uppvaktning och värdar att lämna salen, publiken brast ut i en applåd och vårt folk bredde ut sina dolda banderoller. Enligt civilklädda poliser, som fanns längst bak i salen, var det över på tre minuter. Upsala Nya Tidnings reaktion tolkades av rubriken Tror Uppsala Sydafrikakommitté att de är gudomliga? När president Senghor lämnade mötet vecklades banderollerna ut.
espråkade våld men ett slut på förtryckarnas våld: Om fredligt framskridande till frigörelse vore möjligt (nu) eller … i framtiden, skulle vi uppmana våra bröder i motståndsrörelserna att använda fredliga medel i kampen om än till priset av viss kompromiss om tiden för förändring. Men medan fredliga framsteg blockeras av de nuvarande makthavarnas handlingar, har vi inget annat val än att ge folken i dessa områden allt stöd som kan ges dem i deras kamp mot sina förtryckare. Även om manifestet inte var vad befrielserörelserna önskade sig, fick det senare stöd av både Organization of African Unity (OAU) och FN:s generalförsamling. Utrikesminister Torsten Nilsson prisade i mars 1970 de afrikanska ledarna för deras höga principer »trots de vita förtryckarregimernas stora provokation« och utnämnde manifestet till »ett Magna Charta för alla som bor i södra Afrika«. Svenska sardiner psykade portugisisk militär I maj 1969 hade riksdagen godkänt direkt humanitärt stöd till befrielserörelser. I juni kunde Curt Ström på Sida rapportera om sitt möte i Conakry med Amílcar Cabral, »en glad, ung agronom, elegant, intellektuell… med ett snabbt och livligt sätt att tala. Inga patetiska appeller eller högtidliga deklarationer«. Behovet av stöd var omätligt, men man önskade sig inte vapen, militära resur- Behovet av stöd var omätligt, men man önskade sig inte vapen, militära resurser eller stipendier från Sverige. I stället mat, textilier, filtar, hushållsgeråd och resurser till hälsovård, utbildning…« ser eller stipendier från Sverige. I stället mat, textilier, filtar, hushållsgeråd och resurser till hälsovård, utbildning mm »inom och utanför stridsområdet«. Det mesta hamnade i Guinea Bissau, och väl där gynnade hälsokliniker och matförråd både bybor och frihetskämpar. Samtidigt som Cabral gästade den socialdemokratiska partikongressen, avgick den första leveransen den 29 september. Den banade väg för stöd till fler befrielserörelser, men PAIGC förblev favoriserat fram till att Guinea Bissau blev fritt 1974. I de befriade områdena var 80% av befolkningen analfabeter, speciellt barn led av undernäring, hälsoläget i stort var svårt och tillförseln av förnödenheter ständigt hotad av portugisiska bombningar. För PAIGC – i praktiken med regeringsansvar för dessa områden – fyllde Sveriges bistånd inte bara en humanitär utan även en politisk funktion. »Med skolor och sjukhus kan vi vinna kriget«, hävdade Cabral. För aktivisterna i Afrikagrupperna var detta inte nog. Att biståndet inte var militärt togs 1972 som bevis för paternalism och för att regeringen sökte »uppnå en nykolonial lösning« i de portugisiska kolonierna. I praktiken kom humanitärt 58 På väg mot befrielsen
- Page 5 and 6: Innehåll »Många aktivister i Afr
- Page 7 and 8: Då det hände 1912 ANC bildas. 194
- Page 9 and 10: Mot apartheid i ett första majtåg
- Page 11 and 12: Alla är vi från Afrika När börj
- Page 13 and 14: Afrika förblev en »europeisk« ko
- Page 15 and 16: för att bilda ett paradisiskt samh
- Page 17 and 18: Sydafrikas hudfärgslagar Ser jag d
- Page 19 and 20: fram till 90-talet och kan enligt v
- Page 21 and 22: Författaren Sara Lidman blev en vi
- Page 23 and 24: Apartheid betydde helt olika villko
- Page 25 and 26: Massakern i Sharpeville och dess f
- Page 27 and 28: Afrikanska berättare når svenska
- Page 29 and 30: priset ut först året därpå, det
- Page 31 and 32: denna »revolt av de ociviliserade
- Page 33 and 34: Kvinnlig Frelimosoldat under träni
- Page 35 and 36: Den gamle sjörövaren Portugal har
- Page 37 and 38: 60-talets andra hälft - en splittr
- Page 39 and 40: Neto och vice ordförande Daniel Ch
- Page 41 and 42: Klippbulletinen Facts and Reports f
- Page 43 and 44: Matchen stoppades, innan den alls k
- Page 45 and 46: med svidande ögon (men) snart var
- Page 47 and 48: Uppsala Sydafrikakommittés falska
- Page 49 and 50: Jagad politiker och generade genera
- Page 51 and 52: Olof Palme och LO-ordföranden Arne
- Page 53 and 54: Trots NATO bakom ryggen lyckas inte
- Page 55: Från Khartoum till Lusaka I januar
- Page 59 and 60: Tidigt stöd men sent erkännande I
- Page 61 and 62: hetspolisen blev kontantstöd en v
- Page 63 and 64: Av Stockholms Afrikagrupp organiser
- Page 65 and 66: Bröderna som var oense I debatten
- Page 67 and 68: Hösten 1975 publicerade Afrikagrup
- Page 69 and 70: Abbé Pierre på besök hos Emmaus
- Page 71 and 72: Sortering på Emmaus Björkå, tidi
- Page 73 and 74: Snaran dras åt kring Ian Smith och
- Page 75 and 76: Landet som försvann ur sikte Efter
- Page 77 and 78: kritiserade västliga industriinves
- Page 79 and 80: AfrikabulletinenavslöjarMozurewa b
- Page 81 and 82: Bild från Mugabes besök på Bröd
- Page 83 and 84: formation för att om möjligt kunn
- Page 85 and 86: sism i Sydafrika nära nog försvun
- Page 87 and 88: dio och TV. De kunde bygga sina fr
- Page 89 and 90: Palme på Broderskapsrörelsens mö
- Page 91 and 92: Afrikabulletinen säljs och pengar
- Page 93 and 94: »Trots att de länge marginalisera
- Page 96 and 97: 6. 1978-1983 SAMLING FÖR SÖDRA AF
- Page 98 and 99: Självständighetsfirande i Zimbabw
- Page 100 and 101: Council of South Africa (TUCSA) ej
- Page 102 and 103: ner den barriären. Företagslednin
- Page 104 and 105: Internationella kontakter var ännu
En gudomlig Sydafrikakommitté?<br />
I mars 1970 spärrade Senegals president Leopold Sédar Senghor<br />
transport<strong>väg</strong>arna för PAIGC vid Guinea-Conakrys norra<br />
gräns och stängde deras sjukhus på senegalesisk mark – ett<br />
stort avbräck för rörelsen. I april anlände han till Sverige på<br />
en skandinavisk turné. Han skulle göra ett officiellt besök i<br />
Uppsala den 6 maj och föreläsa på universitetet om »Afrikansk<br />
socialism«. Det var läge för en aktion, ansåg Sydafrikakommittén<br />
eller med aktivisten Bertil Malmströms egna ord:<br />
När president Senghor kom var universitetsbiblioteket<br />
Carolina Rediviva första anhalt. Vid trappans fot möttes<br />
presidenten av universitetets rektor och överbibliotekarien,<br />
men också av oskyldigt rastande studerande som<br />
plötsligt blev demonstranter, bredde ut en banderoll<br />
och lyfte plakat. En filmtrupp på plats var i själva verket<br />
vår egen. Inne i läsesalarnas tystnad visade folk också<br />
stillsamt fram skyltar med text på franska.<br />
Huvudaktionen var det offentliga mötet på kvällen<br />
på universitetet. Exakt när Senghor och hans sällskap<br />
kom in i sal IX, gick jag förbi Utrikespolitiska Föreningens<br />
ordförande och före honom upp på podiet medan<br />
jag sa till honom: »Jag skall bara säga några ord«. Från<br />
andra hållet kom Pelle Jacobsson och Bert Fridlund,<br />
och vi hade alla bytt våra vanliga slappa tröjor <strong>mot</strong> kavaj<br />
och slips. Jag öppnade mötet och lämnade sen ordet<br />
till Pelle och det tog en stund innan alla fattade att vi<br />
inte representerade föreningen<br />
och inte högaktade Senghor. Krister<br />
och Stefan, båda storväxta, hade<br />
slutit upp på var sin sida om<br />
oss, de skulle agera mjuka livvakter,<br />
stå i <strong>väg</strong>en och prata lugnande<br />
med den som ville ingripa.<br />
Föreningens ordförande försökte<br />
stänga av mikrofonen och<br />
rektor kom fram nedanför mig<br />
röd i ansiktet och sa »Sluta upp<br />
En affisch i screen-tryck<br />
fanns överallt där president<br />
Senghor kom.<br />
med de här dumheterna«, men publiken visade sitt stöd<br />
och ropade »Låt honom tala« och svarade »Ja« på frågan<br />
om vi skulle ha diskussion i stället för föredrag. Vi<br />
visste naturligtvis inte hur mötet skulle utvecklas, vi var<br />
beredda att debattera, men kunde lika gärna bli arresterade.<br />
Överraskande snabbt valde Senghor, hans uppvaktning<br />
och värdar att lämna salen, publiken brast ut i<br />
en applåd och vårt folk bredde ut sina dolda banderoller.<br />
Enligt civilklädda poliser, som fanns längst bak i salen,<br />
var det över på tre minuter.<br />
Upsala Nya Tidnings reaktion tolkades av rubriken Tror<br />
Uppsala Sydafrikakommitté att de är gudomliga?<br />
När president Senghor lämnade mötet vecklades banderollerna ut.
Change language