På väg mot befrielsen

krav på social rättvisa med våld och militära
maktmedel.
Palme tog i Gävle inte ordet folkrätt i sin mun,
men det fanns där i undertexten, som en given
förutsättning för människors rätt till frihet och
självbestämmande:
Den demokratiska socialismens grundläggande
värderingar förpliktar oss … att stå på de
förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländigas
och fattigas sida mot deras utsugare och
herrar.
Ett anti-imperialistiskt tal, om man så vill, med
USA som primär måltavla (utan friskrivning av
Sovjetunionen) och med konsekvenser för politiken
i fråga om såväl Vietnam som södra Afrika.
Två artiklar i idétidskriften Tiden kan sägas stå
för statens två ansikten – och samtidigt även för
socialdemokratins gamla och nya ansikte. Riksdagsman
Kaj Björk (s) hävdade (1965) på partistyrelsens
uppdrag i Sydafrika och vi, att stöd till
befrielserörelser, som förde väpnad kamp, stred
mot folkrättens princip om icke-inblandning.
Det argumentet minskade inte kritiken av regeringen.
1968 skrev Pierre Schori, då socialdemokraternas
internationelle sekreterare, om Befrielserörelserna
och vi. Hans huvudbudskap var tvärtom,
att rörelserna borde få stöd på sina egna villkor.
Samma linje drev senare utrikesminister
Torsten Nilsson i ett historiskt tal i december
1968. Det gamla gardets försiktiga linje hade förlorat
– i princip.
Samtidigt som detta skapade förutsättningar
för en politisk dialog med radikala yngre grupper
i Sverige, stärkte det banden till befrielserörelserna
och därmed även möjligheterna att påverka
dem i demokratisk riktning. Kanske fick det också,
som diplomaten Mats Bergquist påpekat,
en positiv säkerhetspolitisk sidoeffekt, när
man därmed gav landet en tydlig internationell
profil. Landet syntes, varigenom tröskeln för
politiska påtryckningar utifrån höjdes och
möjligheten av internationellt stöd faktiskt
ökade.
1965 hade Palme fått hård kritik av oppositionen
för sitt Gävletal, men våren 1969 var stämningen
en annan. I folkpartirapporten Stöd åt Motståndsrörelser
hette det då, att »våra känslor av sympati
bör inte knytas till någon sorts diplomatisk försiktighet
eller ta hänsyn till handelsrelationer«. I
sin syn på befrielserörelsernas våld låg man nära
Lusaka-manifestet (se nedan) och kritiserades för
detta från både höger och vänster. I praktiken
kom principen »inget militärt stöd« men direkt
humanitärt stöd till rörelserna att bli vägledande
för inte bara folkpartiet. Alla riksdagsledamöter –
utom moderaterna – ville se sig som befrielserörelsernas
vänner, det vill säga i södra Afrika (i fråga
om Vietnam såg opinionen annorlunda ut, vilket
kan ha berott på att USA var aktör där men
inte såg ut att vara det i södra Afrika).
De kvardröjande motsättningarna rörande
ekonomiska sanktioner mot Portugal och södra
Afrikas regimer visade dock att staten ännu inte
hade gjort upp med sitt janusansikte.
På väg mot befrielsen 53