På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Statens två ansikten<br />
Allt sedan 1920-talet och Nationernas Förbund<br />
hade folkrätten varit den fasta grund, på vilken<br />
den svenska utrikespolitiken hade vilat. Den definierades<br />
som »icke-inblandning i självständiga<br />
staters inre angelägenheter«. Främste företrädare<br />
för denna hållning blev Östen Undén (utrikesminister<br />
1924‒26 och 1945‒62), som förenade den<br />
med en strikt och försiktig neutralitetspolitik<br />
mellan stormaktsblocken. FN:s säkerhetsråd<br />
förutsattes vara garanten för fred och säkerhet –<br />
även för småstaterna, som i gengäld borde hålla<br />
en låg internationell profil.<br />
Denna linje bröts dock i december 1959, då<br />
Sverige som första västland röstade för Algeriets<br />
rätt till självbestämmande. Undénplanen med<br />
syftet att stoppa kärnvapenspridningen (antogs<br />
av FN:s generalförsamling 1961) var ett steg till i<br />
samma riktning.<br />
Folkrätten förblev också i fortsättningen utrikespolitikens<br />
grund, men tolkningen blev alltmer<br />
aktivistisk. Världen kom närmare. Utrikespolitiken<br />
skulle inte bara respektera folkrätten utan<br />
främja »folks rätt till självbestämmande«. Alltså:<br />
från att vara ett argument för icke-politik blev<br />
folkrätten ett skäl för en aktiv utrikespolitik. Flera<br />
faktorer kom att samverka i denna riktning:<br />
• Dag Hammarskjölds roll – och inte minst<br />
hans död – som generalsekreterare i FN<br />
1953–61.<br />
• 6 300 svenska FN-soldater i Kongo (1960–64),<br />
av vilka 18 dödades.<br />
• Den dramatiska avkoloniseringen och södra<br />
Afrikas kamp för frigörelse.<br />
Dag Hammarskölds engagemang<br />
för Afrika som FN:s<br />
generalsekreterare fick stor<br />
betydelse för Sveriges<br />
engagemang.<br />
• Svenska, särskilt socialdemokratiska, politikers<br />
nära relationer till ledarna för frontstaterna<br />
och befrielserörelserna i södra Afrika från 60talets<br />
mitt.<br />
• Vietnamkriget.<br />
• En ny generation socialdemokratiska politiker<br />
tog successivt över, och Olof Palme blev partiledare<br />
1969.<br />
1965 höll Palme ett banbrytande utrikespolitiskt<br />
tal vid Broderskapskongressen i Gävle, där han<br />
talade om den »sprängkraft av oerhörd styrka …<br />
en stormvåg« som nationalismen i Asien och Afrika<br />
utgjorde. »Denna strävan till frigörelse… Vi<br />
måste lära oss att leva med den och kanske också<br />
för den.« Samtidigt pekade han på de gamla kolonialmakternas<br />
syndaregister:<br />
Samtidigt som man förkunnade frihetsidéer<br />
för det egna landets medborgare drevs man i<br />
de främmande länder, där man hade makt över<br />
människorna, till ett allt hårdare förtryck…<br />
Det är en illusion att tro att man kan möta<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 51
Change language