På väg mot befrielsen

Matchen stoppades, innan den alls kom i gång.
Reaktionerna blev häftiga. »Dubbelfel i
Båstad« skrev folkpartipolitikern Hadar Cars i
Dagens Nyheter, och nästan utan undantag anklagade
upphetsade journalister och politiker aktivisterna
för att introducera våld i den politiska
debatten. Det stämde föga med vad som hänt.
När flera av de politiska ungdomsorganisationerna
sedan uttalade sitt stöd för demonstranterna,
började emellertid opinionen att svänga till en
positiv förståelse för ungdomens »heta engagemang«.
Statsminister Tage Erlander förklarade, att hade
bara Tennisförbundet bett regeringen om ett
råd, så skulle den ha avrått. Nu bjöd han i stället
in ungdomsorganisationerna
till ett samtal
den 14 maj. Sex statsråd
med Erlander i spetsen
diskuterade i fem timmar
med företrädare
för 59 ungdomsorganisationer
från hela den
politiska skalan och
andra sektorer. Zimbabwe
kom nästan inte
alls upp i debatten, som
i stället fokuserades på
rätten att demonstrera, spelreglerna i ett demokratiskt
samhälle och Vietnamkriget.
Både FPU och SSU gav efter Båstad ekonomiskt
stöd till ZAPU, samtidigt som regeringen
ökade det humanitära stödet till Zimbabwe.
»Sex statsråd med Erlander
i spetsen diskuterade i fem
timmar med företrädare för
59 ungdomsorganisationer
från hela den politiska
skalan och andra sektorer.«
Dramatik vid våta grinden
Varför blev mediernas rapportering från Båstad
så överdriven och felaktig? En orsak var deras
ständiga behov av dramatiska, säljande nyheter. I
hög grad rörde det sig också om ett rent missförstånd.
Det stora uppbådet journalister hade först
samlats vid den södra grinden. Där var allt lugnt,
men när de kom till den norra, kom de mitt i ett
skeende. Bertil Malmström, ledande aktivist från
Uppsala, berättar:
Med dånande talkörer »Zimbabwe, Zimbabwe,
Zimbabwe« och »Stoppa matchen, stoppa matchen«
nådde vi den lilla gatan framför tennisstadions
norra ingång. Där uppstod ett villrådigt
läge. Några skakade i grindarna och de
gled upp utåt. Innanför fanns först bara tre-fyra
poliser, men sedan rusade flera till för att
stänga öppningen. Det blev tumult, när de
främsta av oss inte backade och polisen började
slå med sina batonger. Jag kunde inte bara
vara en i massan. Jag fick de bakre leden att
sätta sig ner, trängde mig vidare framåt och
snart satt så gott som alla ner framför poliserna.
Men polisen ville stänga grinden, några satt
i vägen och det blev en ny batongattack.
Jag kom ansikte mot ansikte med en polis.
Vi drog båda i en grindhalva och en kvinna låg
fastklämd på marken nedanför honom. Det
var någon decimeter mellan våra ögon, när jag
röt: »Släpp, sluta, du skadar henne!« Jag kan
fortfarande känna vreden inombords, när jag
vrålade den gången. Kvinnan kom loss utan att
bli allvarligt skadad. Först i det här läget började
det dyka upp fotografer och journalister. De
44 På väg mot befrielsen