På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen På väg mot befrielsen
Komplikationerna låg på ett annat plan. Flera grupper, som sympatiserade med befrielserörelsernas målsättningar, hade svårt att ställa sig bakom deras strategibyte. Regeringen med 85 % av riksdagens ledamöter bakom sig stödde majoritetsstyre i de aktuella länderna men ville helst se fredliga lösningar. Det var politiskt helt otänkbart att svenska vapen skulle kunna skänkas eller säljas till befrielserörelserna. I varierande grad – offentligt åtminstone – var dessa kritiska till detta, eftersom de därigenom blev militärt beroende av östblocket. I februari 1966 tog SSAK ställning för den väpnade kampen, men många aktivister inom antiapartheidrörelsen hade redan gått eller var på väg till FNL-grupperna. Organisations-Sverige samordnade sin kritik av USA:s krig i Vietnam genom Svenska Vietnamkommittén, men Vietnamrörelsen dominerades av DFFG (De Förenade FNL-grupperna) och deras tusentals aktivister. Det var en rörelse med maoistisk ledning och med anti-imperialismen som styrande tolkningsmönster. Enligt dess »brännpunktsteori« skulle kampen fokuseras på motståndarens – USA-imperialismens – svagaste punkt, som ansågs vara Indokina. Att då fortsätta med södra Afrika sågs som ett svek. För andra var motståndet mot Portugals koloniala välde det centrala. Till detta bidrog även besöken i Sverige av PAIGC:s ledare Amílcar Cabral och Frelimos ledare Eduardo Mondlane, som båda imponerade på såväl aktivister som det etablerade Sveriges företrädare. Även rörelsernas representanter i Sverige, Onésimo Silveira, PAIGC och Flaggorna från de tre befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna som både Afrikagrupperna och regeringen stödde. Ur Affischutställning av Stockholms Afrikagrupp 1974. Lourenço Mutaca, Frelimo, spelade en viktig roll i sammanhanget. 1970 kom både MPLA:s ordförande Agostinho På väg mot befrielsen 39
Neto och vice ordförande Daniel Chipenda på Sverigebesök. Deras möte med bland annat socialdemokraternas internationelle sekreterare Pierre Schori bidrog till att MPLA kunde upprätta ett kontor i Stockholm – för övrigt delat med Stockholms Afrikagrupp. Samma år kom också de första portugisiska desertörerna. De fick politisk asyl och blev aktiva informatörer om det fascistiska Portugal. En viktig faktor bakom stödet till Hillevi Nilsson från Stockholms Afrikagrupp intervjuar President Agostinho Neto i Dar es Salaam i samband med en andra resa till av MPLA befriade områden i östra Angola. de tre nämnda befrielserörelserna var att många svenska opinionsbildare besökte de befriade områdena under åren kring 1970 och med egna ögon kunde se deras arbete: DN-journalisten Anders Johansson i norra Moçambique, Afrikagruppernas Rolf Gustavsson och Bertil Malmström, författaren Göran Palm, fotograferna Knut Andreassen och Jean Hermansson, s-politikerna Birgitta Dahl och Gunnar Hofring samt statsvetaren Lars Rudebeck – alla i Guinea Bissau – samt Elisabeth Hedborg och Hillevi Nilsson i östra Angola. Till dessa kommer Olle Wästberg, som besökte Angola tillsammans med FNLA. Ungefär samtidigt som Afrikagrupperna bildades uppstod liknande solidaritetsorganisationer i västeuropeiska länder och i Nordamerika. De ansåg att välfärden i västvärlden i hög grad byggde på kolonial plundring, att befrielsekampen i södra Afrika ytterst riktade sig mot USA:s världsherravälde och att man bara skulle stödja anti-imperialistiska befrielserörelser. I Angola betydde det MPLA, men inte FNLA eller UNITA (União Nacional para a Independência Total de Angola). I Moçambique innebar det Frelimo, men inte Coremo (Comite Revolucionario de Moçambique). I Sydafrika betydde det ANC, men inte PAC. Det var signifikativt att USA hade vänskapliga förbindelser med PAC, som till skillnad från ANC utmålade de vita, och inte rasismen, som fiende och som förkastade ANC:s samröre med kommunister. Dick Urban Vestbro, under lång tid en drivande kraft i de svenska Afrikagrupperna, berättar: Innan de första Afrikagrupperna bildades hade 40 På väg mot befrielsen
- Page 1 and 2: På väg mot befrielsen Svensk soli
- Page 3 and 4: Boken ingår i serien Folkrörelser
- Page 5 and 6: Innehåll »Många aktivister i Afr
- Page 7 and 8: Då det hände 1912 ANC bildas. 194
- Page 9 and 10: Mot apartheid i ett första majtåg
- Page 11 and 12: Alla är vi från Afrika När börj
- Page 13 and 14: Afrika förblev en »europeisk« ko
- Page 15 and 16: för att bilda ett paradisiskt samh
- Page 17 and 18: Sydafrikas hudfärgslagar Ser jag d
- Page 19 and 20: fram till 90-talet och kan enligt v
- Page 21 and 22: Författaren Sara Lidman blev en vi
- Page 23 and 24: Apartheid betydde helt olika villko
- Page 25 and 26: Massakern i Sharpeville och dess f
- Page 27 and 28: Afrikanska berättare når svenska
- Page 29 and 30: priset ut först året därpå, det
- Page 31 and 32: denna »revolt av de ociviliserade
- Page 33 and 34: Kvinnlig Frelimosoldat under träni
- Page 35 and 36: Den gamle sjörövaren Portugal har
- Page 37: 60-talets andra hälft - en splittr
- Page 41 and 42: Klippbulletinen Facts and Reports f
- Page 43 and 44: Matchen stoppades, innan den alls k
- Page 45 and 46: med svidande ögon (men) snart var
- Page 47 and 48: Uppsala Sydafrikakommittés falska
- Page 49 and 50: Jagad politiker och generade genera
- Page 51 and 52: Olof Palme och LO-ordföranden Arne
- Page 53 and 54: Trots NATO bakom ryggen lyckas inte
- Page 55 and 56: Från Khartoum till Lusaka I januar
- Page 57 and 58: espråkade våld men ett slut på f
- Page 59 and 60: Tidigt stöd men sent erkännande I
- Page 61 and 62: hetspolisen blev kontantstöd en v
- Page 63 and 64: Av Stockholms Afrikagrupp organiser
- Page 65 and 66: Bröderna som var oense I debatten
- Page 67 and 68: Hösten 1975 publicerade Afrikagrup
- Page 69 and 70: Abbé Pierre på besök hos Emmaus
- Page 71 and 72: Sortering på Emmaus Björkå, tidi
- Page 73 and 74: Snaran dras åt kring Ian Smith och
- Page 75 and 76: Landet som försvann ur sikte Efter
- Page 77 and 78: kritiserade västliga industriinves
- Page 79 and 80: AfrikabulletinenavslöjarMozurewa b
- Page 81 and 82: Bild från Mugabes besök på Bröd
- Page 83 and 84: formation för att om möjligt kunn
- Page 85 and 86: sism i Sydafrika nära nog försvun
- Page 87 and 88: dio och TV. De kunde bygga sina fr
Komplikationerna låg på ett annat plan.<br />
Flera grupper, som sympatiserade med befrielserörelsernas<br />
målsättningar, hade svårt att ställa<br />
sig bakom deras strategibyte. Regeringen med<br />
85 % av riksdagens ledamöter bakom sig stödde<br />
majoritetsstyre i de aktuella länderna men ville<br />
helst se fredliga lösningar. Det var politiskt helt<br />
otänkbart att svenska vapen skulle kunna skänkas<br />
eller säljas till befrielserörelserna. I varierande<br />
grad – offentligt åtminstone – var dessa kritiska<br />
till detta, eftersom de därigenom blev militärt beroende<br />
av östblocket.<br />
I februari 1966 tog SSAK ställning för den väpnade<br />
kampen, men många aktivister inom antiapartheidrörelsen<br />
hade redan gått eller var på <strong>väg</strong><br />
till FNL-grupperna. Organisations-Sverige samordnade<br />
sin kritik av USA:s krig i Vietnam genom<br />
Svenska Vietnamkommittén, men Vietnamrörelsen<br />
dominerades av DFFG (De Förenade<br />
FNL-grupperna) och deras tusentals aktivister.<br />
Det var en rörelse med maoistisk ledning och<br />
med anti-imperialismen som styrande tolkningsmönster.<br />
Enligt dess »brännpunktsteori« skulle<br />
kampen fokuseras på <strong>mot</strong>ståndarens – USA-imperialismens<br />
– svagaste punkt, som ansågs vara<br />
Indokina. Att då fortsätta med södra Afrika sågs<br />
som ett svek.<br />
För andra var <strong>mot</strong>ståndet <strong>mot</strong> Portugals koloniala<br />
välde det centrala. Till detta bidrog även besöken<br />
i Sverige av PAIGC:s ledare Amílcar Cabral<br />
och Frelimos ledare Eduardo Mondlane, som båda<br />
imponerade på såväl aktivister som det etablerade<br />
Sveriges företrädare. Även rörelsernas representanter<br />
i Sverige, Onésimo Silveira, PAIGC och<br />
Flaggorna från de tre befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna<br />
som både Afrikagrupperna och regeringen stödde. Ur Affischutställning<br />
av Stockholms Afrikagrupp 1974.<br />
Lourenço Mutaca, Frelimo, spelade en viktig roll i<br />
sammanhanget.<br />
1970 kom både MPLA:s ordförande Agostinho<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 39
Change language