På väg mot befrielsen

olydnad och sabotageaktioner. Systematiken gällde
även administrationen av de befriade områdena.
PAIGC var »någon sorts ideal organisation för
oss«, konstaterade senare en handläggare på Sida.
De svenska kontakterna med PAIGC blev
breda, intensiva och positiva och kom att omfatta
såväl regeringen och oppositionen som den
utomparlamentariska vänstern. Det berodde i
hög grad på dess ledare Amílcar Cabral, en diplomatisk
begåvning av stora mått men mördad i januari
1973. En rad journalister, författare och politiker
besökte de befriade områdena i Guinea
Bissau, och kontakterna ledde så småningom till
ett principiellt viktigt genombrott rörande direkt
humanitärt stöd till befrielserörelserna.
I september 1964 inledde Frelimo sin väpnade
kamp i norra Moçambique och kunde ett år
senare etablera »semi-befriade områden« där. I
likhet med PAIGC kunde man senare sätta upp
egen administration med skolor, kliniker och
handel. Samtidigt – och än mer efter Socialistinternationalens
möte i Stockholm 1966 – sökte
man stärka kontakterna särskilt med de svenska
socialdemokraterna utan att för den skull överge
sina goda kontakter med folkpartiet. Intresset var
ömsesidigt.
Åren 1968‒70 innebar emellertid en djup kris
för Frelimo, som drabbades av en intern revolt
med rasistiska förtecken. Dess ledare Eduardo
Mondlane mördades i februari 1969, samtidigt
som Portugal trappade upp sina militära insatser,
och halva befolkningen i de nordligaste provinserna
fanns bakom taggtråd. Först i maj 1970
övervanns den interna krisen genom val av Sa-
mora Machel till ordförande och Marcelino dos
Santos till vice ordförande.
Om det officiella Sverige tvekade att stödja
Frelimo under de brydsamma åren, så sviktade
inte universitetsstudenter och skolelever i sitt
stöd. Janet Mondlane var Eduardo Mondlanes
hustru och föreståndare för Moçambique Institute,
Frelimos skola i Dar es Salaam, Tanzania. Inspirerade
av henne samlade Sveriges Elevers
Centralorganisation 1969 in inte mindre än 2 miljoner
(ca 15 miljoner i dag) till institutet genom
Operation Dagsverke. Samtidigt blev Frelimo
känt bland många svenskar.
Centralafrikanska federationen upplöstes 1963.
Redan 1962 hade dock chefredaktörerna för alla
stora tidningar i Stockholm (utom Svenska Dagbladet)
tillsammans med andra ledande liberaler
och socialdemokrater backat upp Kenneth Kaunda
i Zambia och hans parti United National Independence
Party (UNIP) till förtret för svenska affärsintressen.
Han fick vid sitt besök i Sverige 1963
ett varmt mottagande och starkt stöd inför förhandlingarna
med Storbritannien. 1964 blev Malawi
och Zambia fria.
En viktig effekt av mediekampanjen var, att
centern och folkpartiet senare kom att stödja befrielserörelserna
i södra Afrika. Rhodesias vita
minoritetsregim förbjöd 1964 både ZANU och
ZAPU. Den förras generalsekreterare Robert Mugabe
kom av en ren slump att bli adopterad som
politisk fånge av Amnesty-gruppen nr 34, ledd av
journalisten Eva Moberg.
1965 utropade Rhodesia sig självständigt, vilket
inte godtogs internationellt. Säkerhetsrådet re-
På väg mot befrielsen 33