På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
upp på allvar. Det tålmodiga solidaritetsarbetet<br />
hade på den punkten äntligen burit<br />
frukt.<br />
3. OLOF PALME hade tidigt utvecklat nära personliga<br />
kontakter med frontstaternas viktigaste<br />
ledare, Tanzanias Julius Nyerere och<br />
Zambias Kenneth Kaunda. Kampen <strong>mot</strong><br />
Portugal och de vita minoritetsregimerna<br />
sågs därför av Palme inte i ett Öst-Väst- utan<br />
i ett Syd-perspektiv. I förening med en småstats<br />
egenintresse av att respekten för folkrätten<br />
upprätthålls, innebar detta en närmast<br />
anti-imperialistisk förståelse av konflikten.<br />
Intressant nog tycktes samma tolkning prägla<br />
synen även bland ledande centerpartister<br />
och folkpartister.<br />
4. VIDARE SÅGS KONFLIKTEN också ur en demokratisk<br />
synvinkel: Rätten till majoritetsstyre<br />
och därmed självbestämmande som en<br />
förutsättning – men inte garanti – för mänskliga<br />
rättigheter och människovärdigt liv.<br />
5. SLUTLIGEN fanns det ett svenskt intresse att<br />
stärka det alliansfria blocket genom att söka<br />
förhindra att befrielserörelserna blev alltför<br />
beroende av den ena eller andra sidan i det<br />
kalla kriget. Genom ett ekonomiskt och politiskt<br />
stöd skapades även förutsättningar för<br />
en politisk dialog, trots att stödet gavs utan<br />
ideologiska bindningar.<br />
Med starkt stöd i den folkliga opinionen var det<br />
därför naturligt för svenska regeringar att obero-<br />
ende av partifärg utveckla nära relationer till befrielserörelserna<br />
och deras ledare. <strong>På</strong> en punkt<br />
rådde dock länge, ja, nästan hela tiden, en konflikt<br />
mellan det politiska etablissemanget och den<br />
breda solidaritetsrörelsen: frågan om ekonomiska<br />
sanktioner.<br />
Varför ville inte regeringarna införa unilaterala<br />
ekonomiska sanktioner <strong>mot</strong> Portugal och Sydafrika<br />
(i Rhodesias fall fanns det bindande beslut<br />
av säkerhetsrådet)? Och varför – när de väl kom –<br />
med så små steg i taget? Huvudsakligen två <strong>mot</strong>iv<br />
är tänkbara:<br />
• ekonomiska, det vill säga omsorg om svenska<br />
företag i respektive land och om den svenska<br />
exporten och därmed frågan om arbetstillfällen<br />
i Sverige<br />
• rädslan att avsteg från folkrätten skulle undergräva<br />
denna till förfång för ett litet land<br />
som Sverige.<br />
Vilket av dessa <strong>mot</strong>iv som var starkare är svårt att<br />
bedöma. Medan folkrätten i fråga om ekonomiskt<br />
stöd till befrielserörelserna sågs som ett argument<br />
för stöd (om än inte initialt), sågs folkrätten<br />
i fråga om ekonomiska sanktioner som ett<br />
starkt argument <strong>mot</strong>. I det ena fallet tog den politiska<br />
verkligheten över de juridiska principerna. I<br />
fråga om positivt stöd sågs dessa som mer tänjbara.<br />
I det andra fallet var de juridiska principerna<br />
(endast säkerhetsrådet hade mandat att fatta bindande<br />
beslut om sanktioner) länge viktigare än<br />
den politiska verkligheten. Denna innebar, att säkerhetsrådet<br />
aldrig kunde förväntas ta något be-<br />
172 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>
Change language