På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Sydafrikas hudfärgslagar<br />
Ser jag din hudfärg, kan jag säga dig vilka mänskliga<br />
rättigheter du har – så skulle man kunna sammanfatta<br />
den ideologiska grunden för den sydafrikanska<br />
apartheidpolitiken. Att vara vit var en<br />
vinstlott, att vara svart innebar nitlott. För färgade<br />
och olika asiater fanns det små lotterivinster att<br />
hämta.<br />
Redan på 10- och 20-talet fastställdes lagar, som<br />
i princip innebar, att städerna blev helvita med<br />
undantag för svarta med (hushålls)arbete. Med NP<br />
vid makten från och med 1948 kom en serie<br />
apartheidlagar av skiftande vikt och konsekvenser,<br />
bland annat följande:<br />
1950 Nationellt register, där persons rasidentitet<br />
definieras och bostadsområden uppdelas efter<br />
ras; de som bor i »fel« område tvångsförflyttas; i<br />
praktiken mest svarta, färgade och asiater (Group<br />
Areas Act).<br />
1952 Nya passlagar med krav på att svarta alltid<br />
ska ha sina detaljerade ID-handlingar med sig;<br />
hårda straff för glömska – allt för att öka kontrollen.<br />
1953 En särskild avdelning för »bantuutbildning«<br />
inrättas med uppgift att ta fram en läroplan, som<br />
passar »de svartas natur och förutsättningar«; syftet<br />
är uttryckligen att förhindra afrikanerna att få<br />
en utbildning, som kan få dem att söka för dem<br />
förbjudna positioner i samhället.<br />
1959 Svarta indelas i åtta etniska grupper som tilldelas<br />
var sitt »hemland«.<br />
1970 Bantu Homelands Citizens Act berövar i<br />
princip alla svarta deras sydafrikanska medborgarskap<br />
och påtvingar var och en medborgarskap<br />
i sitt »hemland«, oavsett om man någonsin bott<br />
där eller ej.<br />
ten också att gälla inställningen till de olika nationella<br />
befrielserörelserna.<br />
Kanske hade detta sin yttersta grund i det som<br />
författaren Anders Ehnmark beskrivit med följande<br />
ord:<br />
»Afrika, som Amerika, är nära. Överklassen i<br />
Sverige har orienterat sig <strong>mot</strong> de europeiska<br />
stormakterna, Tyskland, Frankrike eller England,<br />
men folket har orienterat sig <strong>mot</strong> Amerika,<br />
på grund av emigranterna, och Afrika, på<br />
grund av missionärerna. Det har alltid funnits<br />
en moster Eleonora i Amerika, och en kusin<br />
Agnes som missionerat i Kongo.«<br />
(Resan till Kilimanjaro. En essä om Afrika<br />
efter <strong>befrielsen</strong>)<br />
Alla svenskar var dock inte överens. Flertalet av<br />
Svenska Alliansmissionens och en del av Svenska<br />
Kyrkans Missions missionärer i Sydafrika tillhörde<br />
de konservativa liksom diplomater av den<br />
äldre skolan. Trots det av FN:s generalförsamling<br />
beslutade vapenembargot exporterades 1963<br />
svenska gasmasker till Sydafrika, ASEA-direktören<br />
Åke Vrethem utnämnde Sydafrika till »civilisationens<br />
främsta utpost i Afrika«, och kapten<br />
Lars Saltin på Transatlantics fartyg Sunnaren förrådde<br />
en politisk flykting. Moderaterna ställde sig<br />
konsekvent utanför gemensamma politiska aktioner<br />
<strong>mot</strong> apartheid, och högerreaktionära<br />
Nordvästra Skånes Tidningar utmärkte sig för sitt<br />
försvar av apartheidregimen.<br />
Tvångsförflyttningarnas tid<br />
Med Group Areas Act som grund inleddes på 50talet<br />
stora tvångsförflyttningar. De fortsatte ända<br />
18 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>
Change language