På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen På väg mot befrielsen
En aktivist ser tillbaka En av de många aktivisterna var Magnus Walan, som både ideellt och professionellt under många år var indragen i solidaritetsarbetet: Min resa med Afrikagrupperna började i gymnasiet 1974-75. Jag blev upprörd över att media likställde de väpnade rörelser i Angola som samarbetade med Sydafrika med befrielserörelsen MPLA som inte gjorde det. Jag minns ett möte på biblioteket i Linköping där Sören Lindh var en av talarna. Det blev Afrikagruppernas styrelse, en studieresa till Guinea Bissau 1976-77, mer än tio års arbete i ISAKs styrelse och deltagande i självständighetsfirandet i Zimbabwe 1980. Genom Afrikagrupperna och ISAK fick jag ANC:s förtroende att resa in i apartheids Sydafrika som en representant för solidaritetsrörelsen i Väst. Mina Sydafrikaresor till det underjordiska ANC varade från 1984 till valet 1994. Sydafrika blev för mig starka upplevelser. De sörjande kvinnorna på massbegravningen i Alexandra som inte visar något hat mot mig som vit trots att deras barn nyligen dödats av vita soldater, hur jag istället blir varmt omfamnad. Hur jag på post- och telearbetarnas fackförbundskongress blir spontant uppropad att tala om solidaritetsarbetet i Sverige. Eller när vi stoppas i en vägspärr av soldater ur Riot Squad och får låtsas att ordföranden för UDF, Albertina Sisulu, är piga i vårt hem i Johannesburg och att jag bara skall köra henne hem. Hur det var att resa i tvångsförflyttningsläger i reservatet KwaZulu-Natal förklädd till katolsk Pater. Sydafrika var en politisk skola på flera plan. När vänner i Magnus Walan representerade Afrikagrupperna på UNESCOs extra generalförsamling i Paris om Namibia 1980. T.h. Ruth Mompati från ANC. människorättsarbetet i Sydafrika frågade mig hur jag kommenterade uppgifterna om att ANC i sina angolanska läger använt tortyr, avrättat politiska dissidenter och misstänkta spioner, svarade jag svävande att det är en svår situation. Då blev jag utskälld efter noter. Med rätta insåg jag senare. Det är aldrig acceptabelt med tortyr. Lojalitet mot partier får aldrig vara viktigare än lojalitet mot grundläggande värderingar och principer som just att aldrig acceptera tortyr. Att alltid utgå från de fattiga människornas perspektiv och intressen. På denna punkt tycker jag Afrikagrupperna stundtals varit svaga på grund av lojalitet till partier och stater. Det inverkade, till exempel, när svenska påtryckningar fick Sydafrika att köpa JAS Gripen. Men det förtar inte helheten. Utan Afrikagrupperna hade Sverige varit fattigare. Och mitt liv mycket annorlunda, mycket fattigare. På väg mot befrielsen 163
skor i kåkstaden Boipatong i en massaker, som fick ANC att lämna förhandlingarna. Förövarna var vigilantes – regimens hantlangare – ingen nyhet i sig utan känt från 80-talet. De internationella medierna var oftast okunniga och förmedlade okritiskt den officiella polisversionen. IFP-anhängare bussades till »hostels« i närheten av gruvor och andra industrier, varifrån man gjorde nattliga räder in i kåkstäderna. Om det blev en direkt eldstrid mellan ANC och IFP, valde polisen och armén att antingen blunda eller stödja IPF. Många fruktade, att ett inbördeskrig skulle bryta ut i de svarta förstäderna. Vita fascister som Afrikaner Weerstandsbeweging (AWB) rustade sig. I detta läge blev behovet av oberoende information mycket stort. ISAK sökte därför skapa sig en bild av läget inte bara från ANC utan även från Legal Resource Center, frikyrkornas biståndsorgan Diakonia med säte i Durban och Network for Independent Monitors (NIM), som bevakade och dokumenterade våldet i förstäderna. Som väntat upphörde våldet snabbt efter valet 1994. På nya vägar för fred FN hade 1992 beslutat att sända Peace Monitors till Sydafrika för att söka dämpa våldet och göra allmänna val möjliga. I Sydafrika växte oron inför det ökande våldet. National Peace Accord var ett positivt men otillräckligt bidrag. I augusti 1992 lanserades The Ecumenical Monitoring Programme in South Africa (EMPSA) av Kyrkornas Världsråd för att. kyrkorna genom en internationell närvaro skulle komplettera regeringarnas in- satser. Internationell samordnare var Barney Pityana med en bakgrund i bland annat BCM. I Sydafrika var Beyers Naudé ordförande för EMP- SA. Svenska EMPSA kom dock i huvudsak att integreras i PEMSA, Peace Monitoring in South Africa. Tidigare gemensamma erfarenheter och nya impulser gjorde projektet möjligt. Det kom att engagera totalt 17 organisationer med facklig, kristen, freds- och solidaritetsbakgrund. 66 fredsövervakare åtog sig minst sex veckors övervakning under sammanlagt fem månader inför, under och efter valet i april 1994. Det går att peka på tre viktiga förutsättningar för projektet: 1. Det breda och mångåriga samarbetet i ISAK var inte bara en viktig praktisk erfarenhet utan också ett uttryck för gemensamma grundvärderingar. 2. Kontakterna med EMPSA för kyrkornas del och med NIM i Sydafrika för Palmecentrets del bidrog till insikterna om både behov och möjligheter. Företrädare för dem deltog f. ö. i det möte i juni 1993 som drog upp riktlinjerna för samarbetet. 3. SEN (senare Sveriges Kristna Råd) hade med Margareta Ingelstam som eldsjäl i flera års tid arbetat med att utveckla ickevåldsstrategier. Ett resultat av detta var en kurs i konfliktlösning, kommunikation, förhandlingsmetodik och ickevåld, som hon och Joe Seremane, chef för Justice and Reconciliation Department vid Sydafrikas Kristna Råd, hade utarbetat. Den första kursen hölls i Sigtuna med femton deltagare från vardera Sydafrika och Sverige 164 På väg mot befrielsen
- Page 112 and 113: I och med MPLA:s maktövertagande i
- Page 114 and 115: Isolera Sydafrika! AGIS inbjöd i s
- Page 116 and 117: tydligt försvar för grundläggand
- Page 118 and 119: Strategin gick ut på att länka de
- Page 120 and 121: eko av Reagan och Thatcher och en l
- Page 122 and 123: Lennart Renöfält med barnvagn uta
- Page 124 and 125: 7. 1983-1988 DE AVGÖRANDE ÅREN
- Page 126 and 127: UDF bildas. lanserades den 20 augus
- Page 128 and 129: land måste komma inifrån. ANC had
- Page 130 and 131: tional Defense and Aid Fund (IDAF),
- Page 132 and 133: Unga glada aktivister i Göteborg.
- Page 134 and 135: trerad och att det inte var en agen
- Page 136 and 137: forts från sid 133 des. Den som in
- Page 138 and 139: Vi försökte få ner svenska juris
- Page 140 and 141: I samband med att Desmond Tutu fick
- Page 142 and 143: la element i den inhemska opinionsb
- Page 144 and 145: Korpen är Ravans symbol. tisspridd
- Page 146 and 147: Kampanjveckan Ungdom mot apartheid
- Page 148 and 149: Folkriksdagen samlade en lång rad
- Page 150 and 151: dukter fortsatte. Augusti kom, men
- Page 152 and 153: kott som passerade igenom utan vare
- Page 154 and 155: 8. SKÖRDETIDEN ÄR INNE
- Page 156 and 157: Den sydafrikanska flaggan halas en
- Page 158 and 159: De nyligen släppta ANC ledarna vä
- Page 160 and 161: Astrid Assefa, Cyndee Peters, Elise
- Page 164 and 165: PEMSA förutsatte praktiskt samarbe
- Page 166 and 167: kursledare - utbildades under denna
- Page 168 and 169: ISAK fick en arvtagare: Nätverket
- Page 170 and 171: folkliga rörelser, då hade etable
- Page 172 and 173: En jordreform i Sydafrika kompenser
- Page 174 and 175: minska arbetslösheten. Zimbabwe un
- Page 176 and 177: På samma sätt ska även denna pro
- Page 178 and 179: Sverige. Men bakom honom fanns tuse
- Page 180 and 181: 99 Mats Öhman/ Afrikabild 100 Bert
- Page 182 and 183: Björk, Kaj 53 Björkå 61, 66, 69,
- Page 184 and 185: Hansson, Tommy 109 Harare 76 Harlin
- Page 186 and 187: MPLA - se Movimento Popular de Libe
- Page 188 and 189: SIF-klubben 144 Sigtuna 164 Silén,
- Page 190: Uppsala 5, 32, 43, 44, 47, 48, 57,
En aktivist ser tillbaka<br />
En av de många aktivisterna var Magnus Walan, som både<br />
ideellt och professionellt under många år var indragen i solidaritetsarbetet:<br />
Min resa med Afrikagrupperna började i gymnasiet<br />
1974-75. Jag blev upprörd över att media likställde de<br />
väpnade rörelser i Angola som samarbetade med Sydafrika<br />
med befrielserörelsen MPLA som inte gjorde det.<br />
Jag minns ett möte på biblioteket i Linköping där Sören<br />
Lindh var en av talarna.<br />
Det blev Afrikagruppernas styrelse, en studieresa till<br />
Guinea Bissau 1976-77, mer än tio års arbete i ISAKs<br />
styrelse och deltagande i självständighetsfirandet i Zimbabwe<br />
1980. Genom Afrikagrupperna och ISAK fick jag<br />
ANC:s förtroende att resa in i apartheids Sydafrika som<br />
en representant för solidaritetsrörelsen i Väst. Mina<br />
Sydafrikaresor till det underjordiska ANC varade från<br />
1984 till valet 1994.<br />
Sydafrika blev för mig starka upplevelser. De sörjande<br />
kvinnorna på massbegravningen i Alexandra som<br />
inte visar något hat <strong>mot</strong> mig som vit trots att deras<br />
barn nyligen dödats av vita soldater, hur jag istället blir<br />
varmt omfamnad. Hur jag på post- och telearbetarnas<br />
fackförbundskongress blir spontant uppropad att tala<br />
om solidaritetsarbetet i Sverige. Eller när vi stoppas i en<br />
<strong>väg</strong>spärr av soldater ur Riot Squad och får låtsas att<br />
ordföranden för UDF, Albertina Sisulu, är piga i vårt<br />
hem i Johannesburg och att jag bara skall köra henne<br />
hem. Hur det var att resa i tvångsförflyttningsläger i reservatet<br />
KwaZulu-Natal förklädd till katolsk Pater.<br />
Sydafrika var en politisk skola på flera plan. När vänner i<br />
Magnus Walan representerade Afrikagrupperna på UNESCOs<br />
extra generalförsamling i Paris om Namibia 1980. T.h. Ruth<br />
Mompati från ANC.<br />
människorättsarbetet i Sydafrika frågade mig hur jag kommenterade<br />
uppgifterna om att ANC i sina angolanska läger<br />
använt tortyr, avrättat politiska dissidenter och misstänkta<br />
spioner, svarade jag svävande att det är en svår situation. Då<br />
blev jag utskälld efter noter. Med rätta insåg jag senare.<br />
Det är aldrig acceptabelt med tortyr. Lojalitet <strong>mot</strong> partier<br />
får aldrig vara viktigare än lojalitet <strong>mot</strong> grundläggande värderingar<br />
och principer som just att aldrig acceptera tortyr.<br />
Att alltid utgå från de fattiga människornas perspektiv och<br />
intressen. <strong>På</strong> denna punkt tycker jag Afrikagrupperna stundtals<br />
varit svaga på grund av lojalitet till partier och stater. Det<br />
inverkade, till exempel, när svenska påtryckningar fick Sydafrika<br />
att köpa JAS Gripen.<br />
Men det förtar inte helheten. Utan Afrikagrupperna hade<br />
Sverige varit fattigare. Och mitt liv mycket annorlunda,<br />
mycket fattigare.<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 163
Change language