På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
och fler av samhällets olika sektorer. Som gästarbetare<br />
och arbetskraft åt de vita fick de vistas i<br />
städerna, gruvorna och andra »vita« områden. I<br />
övrigt hänvisades de till »sina hemländer«, ekonomiskt<br />
föga bärkraftiga områden, där de i<br />
många fall aldrig hade varit.<br />
Om diskrimineringen hade begränsats till ekonomi<br />
och byråkrati, hade apartheid troligen haft<br />
längre livslängd. Nu gjorde man det pedagogiska<br />
misstaget att synliggöra förtrycket genom förbud<br />
för vita och svarta att till exempel åka med samma<br />
buss, sitta på samma parkbänk, utöva idrott<br />
tillsammans osv. Denna »småskurna apartheid«<br />
visade hur absurt systemet var. Den internationella<br />
opinionen vaknade så smått till liv.<br />
I Sverige började publicister som chefredaktörerna<br />
Ivar Harrie, Expressen (1949) och Herbert<br />
Tingsten, Dagens Nyheter (1953) att skapa opinion.<br />
I sina artiklar och sin bok Problemet Sydafrika<br />
(1954) lyfte den senare också fram oppositionen,<br />
det vill säga African National Congress (ANC,<br />
bildat 1912) och kommunistpartiet. Trots sin starka<br />
anti-kommunism beskrev han detta som liberalt,<br />
och trots sin välkända anti-klerikalism betecknade<br />
han de svenska missionärerna som »den<br />
största liberala gruppen i Sydafrika«.<br />
En viktig orsak till detta var, att Tingsten lärt<br />
känna Gunnar Helander, utsänd av Svenska Kyrkans<br />
Mission (SKM) till Sydafrika under åren<br />
1938‒56. Redan 1941 hade denne sänt artiklar till<br />
svenska tidningar med kritik av raspolitiken – till<br />
en början utan gensvar. Så småningom kom han<br />
dock till tals i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,<br />
i romaner som Zulu Möter Vit man<br />
(1949) och i otaliga föredrag på folkhögskolor, i<br />
kyrkor, hos socialdemokratiska och folkpartistiska<br />
grupper, på universitet. Hans frispråkiga kritik<br />
besvarades av regimen med grovt förtal. Som<br />
domprost i Västerås kom han – i samarbete med<br />
författaren Per Wästberg<br />
– att vara en av de<br />
allra mest drivande i<br />
den första stora apartheidkritiska<br />
vågen.<br />
Per Wästberg hade<br />
som Rotary-stipendiat<br />
i Rhodesia 1959 svarat<br />
för en serie kritiska artiklar<br />
i DN och därför<br />
blivit utvisad, vilket<br />
förde honom till Sydafrika<br />
och ytterligare<br />
stärkte hans engagemang<br />
<strong>mot</strong> rasismen.<br />
Artiklarna utvidgades året efter till böckerna Förbjudet<br />
område (Zimbabwe) och <strong>På</strong> svarta listan<br />
(Sydafrika), där han bland annat beskrev kristna<br />
och marxister »som de enda som vågar praktisera<br />
vad de predikar«. Det publika gensvaret var<br />
enormt, och enbart i Sverige såldes de i 90 000 respektive<br />
80 000 exemplar.<br />
Kampen <strong>mot</strong> apartheid blev aldrig någon antagonistisk<br />
höger-vänster-fråga (frånsett, under<br />
en viss tid, frågan om sanktioner). I stället kom<br />
den att få en bred förankring hos den svenska allmänheten<br />
genom att de som drev frågorna från<br />
början var kyrkliga, liberala, fackliga och intellektuella<br />
aktörer. Med något undantag kom enighe-<br />
»Kampen <strong>mot</strong> apartheid blev<br />
aldrig någon antagonistisk<br />
höger-vänster-fråga. I stället<br />
kom den att få en bred<br />
förankring hos den svenska<br />
allmänheten genom att de som<br />
drev frågorna från början var<br />
kyrkliga, liberala, fackliga och<br />
intellektuella aktörer.«<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 17
Change language