På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Namibia. Presidenterna Reagan och Gorbatjov<br />
hade i september 1988 enats om att de kubanska<br />
trupperna skulle åka hem efter att de sydafrikanska<br />
dragits tillbaka till Sydafrika. Resolution 435<br />
om Namibias självständighet skulle nu kunna<br />
förverkligas.<br />
Den 20 december skulle Bernt Carlsson flyga<br />
till New York för att tillsammans med övriga parter<br />
skriva under avtalet. Men planerna ändrades<br />
på begäran av det sydafrikanska gruvbolaget de<br />
Beers, som ville möta honom i London för samtal<br />
om Namibias diamanter. Detta ledde till hans<br />
död. Han blev en av de 270 som dog, när PAN<br />
AM 103 sprängdes över byn Lockerbie i Skottland.<br />
Arbetet för Namibias självständighet fortsatte<br />
– trots vissa väpnade skärmytslingar – under ledning<br />
av Martti Ahtisaari. Valet hölls i november<br />
1989. Trots att Sydafrika hade stött sju andra partiers<br />
valkampanjer med omkring 300 miljoner (i<br />
dag närmare 500 miljoner!), vanns det överlägset<br />
av SWAPO (57%), medan Sydafrika närstående<br />
Demokratiska Turnhalle-Alliansen fick 29%.<br />
Den 21 mars 1990 – på årsdagen 30 år efter<br />
Sharpeville-massakern – blev Namibia äntligen<br />
fritt, och Sam Nujoma installerades som landets<br />
förste president. I enlighet med resolution 432<br />
från 1978 inlemmades 1994 också enklaven Walvis<br />
Bay i Namibia.<br />
Apartheidregimen retirerar<br />
Utvecklingen i Namibia hade visat, att inte ens de<br />
ledande västmakterna kunde i längden hålla den<br />
vita regimen under armarna. Den strategiska oljebojkotten<br />
hade i slutet av 80-talet börjat slå hårt<br />
<strong>mot</strong> industrin. Dessutom förlorade Sydafrikas<br />
allt fler viktiga handelsmarknader. Utsikterna att<br />
vända den ekonomiska krisen var dystra.<br />
Samtidigt hade det civila samhällets icke-vita<br />
majoritet genom UDF och COSATU vunnit en<br />
starkare ställning, och vita ungdomar började<br />
alltmer ta avstånd från den förda politiken. Inom<br />
NP växte en revolt fram. För regimen gällde det<br />
att söka bädda för en mjuklandning.<br />
Hemliga samtal inleddes med Nelson Mandela.<br />
1989 släpptes flera internerade svarta ledare<br />
fria, men Mandela ställde politiska villkor frisläppandet.<br />
Den 2 februari 1990 upphävdes bannlysningen<br />
av bland annat ANC, och tio dagar senare<br />
blev Mandela en fri man. Hans budskap var entydigt:<br />
Isolera Sydafrika! Fortsätt med sanktionerna!<br />
Det är långt kvar till ett icke-rasistiskt samhälle.<br />
Med stöd av Kyrkornas Världsråd underströk<br />
Frank Chikane, då generalsekreterare för<br />
Sydafrikas Kristna Råd, att det skulle vara »ett<br />
gravt misstag om de internationella påtryckningarna<br />
<strong>mot</strong> regimen minskade i detta skede«, och<br />
COSATU:s vice ordförande Chris Dlamini hade<br />
samma budskap.<br />
Vad skulle då ISAK – och dess 63 medlemsorganisationer<br />
och 100 stödföreningar – göra? Fortsätta,<br />
ja, men hur? Behovet av analyserande material<br />
var stort. I oktober 1991 åkte en delegation till<br />
Sydafrika. Resultatet blev skriftserien <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong><br />
ett fritt Sydafrika med apartheid i bagaget. Frågor<br />
som togs upp var våldet, den fackliga utvecklingen,<br />
utbildningssituationen, jordfrågan, ekono-<br />
158 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>
Change language