På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen På väg mot befrielsen
västeuropeiska kolonialväldet. Förändringens vind började svepa över Afrika. 1960 utsågs av FN till Afrikas år och generalförsamlingen antog Deklarationen om frihet åt koloniala länder och folk (resolution 1514), som gjorde det koloniala systemet olagligt. Bakom beslutet stod bland annat USA och Sovjetunionen om än av helt skilda skäl. Samma år blev inte mindre än 19 afrikanska kolonier självständiga. Frånsett Kongo-Kinshasa (belgiskt) och Nigeria och Somalia (brittiska) var alla franska. Även i många andra fall – om än inte i alla – skedde avkolonialiseringen i oblodiga former. Medan de befriade ansåg sig ha erövrat sin frihet genom kamp – oftast fredlig, påstod sig de gamla kolonialmakterna ha givit »de infödda« deras frihet och dessutom kunskap att bära den. De nya staterna fick inte sällan i arv gränser och befolkningar utan hänsyn tagen till etniska och kulturella skiljelinjer. Det bäddade för nya konflikter. Till de blodigare uppgörelserna hörde avvecklingen av de portugisiska kolonierna Angola, Guinea Bissau och Moçambique, som blev verklighet på 70-talet efter revolution i hemlandet. Zimbabwe blev internationellt erkänt som självständigt 1980. Namibias oberoende dröjde till 1990, och Sydafrikas svarta majoritet fick inte fulla medborgerliga rättigheter förrän 1994. Sverige som misslyckad kolonialmakt Sverige hade tur. Perioden som kolonialmakt i Afrika blev bara femton år, 1649‒1664. Totalt fem Linnélärjungen Sparrman dokumenterade inte bara Sydafrikas zoologi. små kolonier på den afrikanska västkusten med Cabo Corso i nuvarande Ghana som centrum för den första och sista kolonin. Vid den tiden var Sverige visserligen en europeisk stormakt, men holländare och engelsmän ville inte ha konkurrens och räddade oss därigenom undan en tvivelaktig roll som kolonialherrar. I stället kunde det på 1930-talet heta: »Enda ljuspunkten i detta misslyckade företag var negrernas tillgivenhet mot svenskarna, vilka de sökte hjälpa.« (Gerhard Lindblom i Röster i Radio 1933) Detta innebar dock inte, att svenskarnas intresse för Afrika helt försvann. Gustav III trodde på guld i Senegal, dit filantropen Wadström reste På väg mot befrielsen 15
för att bilda ett paradisiskt samhälle i Swedenborgs anda – dock med lika snöpligt slut som århundradet före. Större ära och framgång fick de Linnélärjungar som åkte till Sydafrika – Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg. Andra svenskar fick ledande positioner eller gjorde sig förmögenheter i Kapprovinsen i början av 1800-talet. Svenska sjömän och militärer kunde på 1800talet berätta om sina möten med Afrika. Bland de senare fanns även grymma utövare av Leopolds skräckvälde. Den starkt utvecklade känslan i Sverige för Afrika torde framför allt kunna hänföras till de svenska missionärerna – i Eritrea och Abessinien/Etiopien sedan 1865, Sydafrika och Kongo sedan 1876 respektive 1881. Deras brev och föredrag med ljusbilder skapade på många håll en identifikation med afrikaner, som fick namn och identitet. I den internationella kampanjen mot kung Leopolds vanstyre i Kongo spelade den svenske missionären F. V. Sjöblom en viktig roll. Den svenska upprördheten efter Italiens bombningar 1935‒36 av Abessinien (inklusive en svensk Röda Kors-ambulans) har utan tvekan en sådan bakgrund. Insatserna av svenska FN-trupper i Kongo under avkolonialiseringens år kom senare att förstärka denna känsla av samhörighet med Afrika. Carl Gustaf von Rosens medialt uppmärksammade flygningar med livsmedel för att lindra den humanitära katastrofen under Biafrakonflikten 1967‒70 fick liknande effekter. Som ett land och ett folk utan kolonialt förflutet och med en position mellan Öst och Väst hade Sverige goda förutsättningar för att på ett trovär- Gunnar Helander. Per Wästberg. digt sätt engagera sig i kampen mot kolonialism och apartheid. Den svenska opinionen växer fram När andra världskriget var slut och FN var ungt, fanns det bland makthavarna en ny vilja att förändra världen. Judeutrotningen hade satt ljuset på rasismen, och 1948 fick en FN-kommission i uppdrag att analysera och finna metoder att bekämpa den. Tolv år senare förklarades dess tvilling kolonialismen för olaglig. I Sydafrika gick dock utvecklingen åt andra hållet. Nationalistpartiet (NP) vann valet 1948 på löftet att slå vakt om vit överhöghet. Det stöddes inte bara av boer, som talade afrikaans, utan även av många engelsktalande vita. Den ekonomiska makten hade de vita sen länge. Med den politiska makten kunde nu NP med en alltmer omfattande rasistisk lagstiftning stänga ute de svarta från fler 16 På väg mot befrielsen
- Page 1 and 2: På väg mot befrielsen Svensk soli
- Page 3 and 4: Boken ingår i serien Folkrörelser
- Page 5 and 6: Innehåll »Många aktivister i Afr
- Page 7 and 8: Då det hände 1912 ANC bildas. 194
- Page 9 and 10: Mot apartheid i ett första majtåg
- Page 11 and 12: Alla är vi från Afrika När börj
- Page 13: Afrika förblev en »europeisk« ko
- Page 17 and 18: Sydafrikas hudfärgslagar Ser jag d
- Page 19 and 20: fram till 90-talet och kan enligt v
- Page 21 and 22: Författaren Sara Lidman blev en vi
- Page 23 and 24: Apartheid betydde helt olika villko
- Page 25 and 26: Massakern i Sharpeville och dess f
- Page 27 and 28: Afrikanska berättare når svenska
- Page 29 and 30: priset ut först året därpå, det
- Page 31 and 32: denna »revolt av de ociviliserade
- Page 33 and 34: Kvinnlig Frelimosoldat under träni
- Page 35 and 36: Den gamle sjörövaren Portugal har
- Page 37 and 38: 60-talets andra hälft - en splittr
- Page 39 and 40: Neto och vice ordförande Daniel Ch
- Page 41 and 42: Klippbulletinen Facts and Reports f
- Page 43 and 44: Matchen stoppades, innan den alls k
- Page 45 and 46: med svidande ögon (men) snart var
- Page 47 and 48: Uppsala Sydafrikakommittés falska
- Page 49 and 50: Jagad politiker och generade genera
- Page 51 and 52: Olof Palme och LO-ordföranden Arne
- Page 53 and 54: Trots NATO bakom ryggen lyckas inte
- Page 55 and 56: Från Khartoum till Lusaka I januar
- Page 57 and 58: espråkade våld men ett slut på f
- Page 59 and 60: Tidigt stöd men sent erkännande I
- Page 61 and 62: hetspolisen blev kontantstöd en v
- Page 63 and 64: Av Stockholms Afrikagrupp organiser
för att bilda ett paradisiskt samhälle i Swedenborgs<br />
anda – dock med lika snöpligt slut som århundradet<br />
före. Större ära och framgång fick de<br />
Linnélärjungar som åkte till Sydafrika – Anders<br />
Sparrman och Carl Peter Thunberg. Andra svenskar<br />
fick ledande positioner eller gjorde sig förmögenheter<br />
i Kapprovinsen i början av 1800-talet.<br />
Svenska sjömän och militärer kunde på 1800talet<br />
berätta om sina möten med Afrika. Bland<br />
de senare fanns även grymma utövare av Leopolds<br />
skräckvälde. Den starkt utvecklade känslan<br />
i Sverige för Afrika torde framför allt kunna hänföras<br />
till de svenska missionärerna – i Eritrea och<br />
Abessinien/Etiopien sedan 1865, Sydafrika och<br />
Kongo sedan 1876 respektive 1881. Deras brev och<br />
föredrag med ljusbilder skapade på många håll<br />
en identifikation med afrikaner, som fick namn<br />
och identitet. I den internationella kampanjen<br />
<strong>mot</strong> kung Leopolds vanstyre i Kongo spelade<br />
den svenske missionären F. V. Sjöblom en viktig<br />
roll.<br />
Den svenska upprördheten efter Italiens<br />
bombningar 1935‒36 av Abessinien (inklusive en<br />
svensk Röda Kors-ambulans) har utan tvekan en<br />
sådan bakgrund. Insatserna av svenska FN-trupper<br />
i Kongo under avkolonialiseringens år kom<br />
senare att förstärka denna känsla av samhörighet<br />
med Afrika. Carl Gustaf von Rosens medialt uppmärksammade<br />
flygningar med livsmedel för att<br />
lindra den humanitära katastrofen under Biafrakonflikten<br />
1967‒70 fick liknande effekter.<br />
Som ett land och ett folk utan kolonialt förflutet<br />
och med en position mellan Öst och Väst hade<br />
Sverige goda förutsättningar för att på ett trovär-<br />
Gunnar Helander. Per Wästberg.<br />
digt sätt engagera sig i kampen <strong>mot</strong> kolonialism<br />
och apartheid.<br />
Den svenska opinionen<br />
växer fram<br />
När andra världskriget var slut och FN var ungt,<br />
fanns det bland makthavarna en ny vilja att förändra<br />
världen. Judeutrotningen hade satt ljuset<br />
på rasismen, och 1948 fick en FN-kommission i<br />
uppdrag att analysera och finna metoder att bekämpa<br />
den. Tolv år senare förklarades dess tvilling<br />
kolonialismen för olaglig.<br />
I Sydafrika gick dock utvecklingen åt andra<br />
hållet. Nationalistpartiet (NP) vann valet 1948 på<br />
löftet att slå vakt om vit överhöghet. Det stöddes<br />
inte bara av boer, som talade afrikaans, utan även<br />
av många engelsktalande vita. Den ekonomiska<br />
makten hade de vita sen länge. Med den politiska<br />
makten kunde nu NP med en alltmer omfattande<br />
rasistisk lagstiftning stänga ute de svarta från fler<br />
16 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>
Change language