På väg mot befrielsen

Weekly Mail betydde mycket för att avslöja Apartheidregimen.
la lådorna till papperskorgar för diverse skräp.
Vara seriösa. Det blev väldigt lite skräp. Vi utbildade
några ungdomar från varje gård, och
de pratade för saken och vaktade lådorna tills
gården stängde. Jättevälskött. Och det kom in
massor av band, en ungdomsgrupp i ISAK fick
vi på köpet.
Det ursprungliga initiativet togs i Holland, och
idén togs upp av SIF-klubben vid Sveriges Radio.
Kristian Romare på radion hörde av sig till ISAK
tidigt 1985 och ville bredda kampanjen genom att
samarbeta med insamling av bland annat kassettband.
Det publika gensvaret blev så starkt, att
ISAK fick lov att sätta stopp!
Bush Radio i Kapstaden fick inte licens att sända
men gick ändå ut i etern. De stoppades och utrustningen
beslagtogs. Alternativa etermediers
genomslagskraft var alltför stor för att kunna tillåtas.
Därför kom det huvudsakliga stödet via Afrikagrupperna
att riktas till textmedier, som blev
den enda möjligheten att få ut en apartheidfientlig
information. Med tiden började det dyka upp
en rad textmedier i Sydafrika med regimkritisk
inriktning. De hade det besvärligt både ekonomiskt
och politiskt. Flera redaktörer tillbringade
mer tid i domstol än på tidningen. Deras undersökande
journalistik var mycket besvärande för
regeringen och tillhörde antagligen den skickligaste
och djärvaste i världen vid den här tiden.
När Weekly Mail (numera Mail & Guardian)
förbjöds att utkomma en månad på hösten 1988,
kunde AGIS med hjälp av Sida finansiera en personalutbildning
för att hålla ihop den, tills tidningen
kunde börja komma ut igen. Det blev
starten på ett flerårigt stöd till tidningens journalistutbildning.
Utbildningen låg väl i tiden; det
fanns få svarta journalister, och även de stora drakarna
behövde rapportera från de svarta förstäderna.
En annan alternativtidning i Johannesburg
var Indicator, som kom ut varannan vecka.
Upplagan på 30 000 (1990) var i stort sett gra-
144 På väg mot befrielsen