På väg mot befrielsen

Vi försökte få ner svenska jurister för att följa
rättegångarna och hade i detta starkt stöd av
Internationella juristkommissionen i Genève.
Åtskilliga toppjurister var intresserade att åka,
bland dem den förre justitieministern Lennart
Geijer. Till slut bestämde vi oss för Hans-Göran
Franck och Staffan Vängby. De sökte visum,
och trots att bedömningen var att regimen
för skams skull inte skulle vägra en kvalificerad
delegation visum, var det ändå detta
som skedde. Det blev alltså inget, och ändå
blev det något.
Regimen föredrog dock skammen framför fler
vittnen.
I kåkstaden Alexandra i Johannesburg lyckades
invånarna under sex dagar 1986 hålla stånd mot
polis och militär, som inte kunde ta sig in i området.
Deras motståndsvilja hade stärkts genom flera
organisationer som Alexandra Arts Centre,
Alexandra Civic Association och Alexandra Action
Committee. Denna styrkedemonstration var
en viktig injektion i befrielsekampen.
Ledarna fängslades, däribland metallfackets
generalsekreterare Moses Mayekiso, som togs av
polisen på flygplatsen, när han återvände efter ett
besök hos svenska Metall. De anklagades för högförräderi;
de hade ju organiserat invånarna i gatu-
och kvarterskommittéer och satt igång bojkotter.
Rättegången blev viktig för hela UDF:s
framtid – om det var högförräderi när vanliga
människor med fredliga medel protesterade mot
apartheid, var gick gränsen?
Rättegångarna ledde till kraftiga reaktioner.
Sydafrika hamnade på löpsedlarna och var ofta
förstanyhet i medierna. Internationella Metallfederationen
startade en insamlingskampanj för
försvaret. Svenska Metall bidrog med 2,6 miljoner
(i dag ca 4,5 miljon). Efter tre år i fängelse frikändes
Moses Mayekiso och de andra anti-apartheidledarna
helt och hållet.
Det stora genombrottet
Fram till starten av ISAK förenades tre separata
flöden till en bred flod, som spelade en aktiv internationell
roll i samordningen av arbetet mot
apartheid:
Det första flödet var de kristna ungdomsorganisationerna
i både Svenska kyrkan och frikyrkorna.
Nästa utgjordes av politiska ungdomsförbund
och andra aktörer, som tidigt identifierat
internationell solidaritet som viktigt. Det tredje
flödet var Afrikagrupperna, som inte bara tog initiativet
utan även hade både aktuella och djupa
kunskaper inifrån Sydafrika och Namibia.
Från omkring 1984 tillkom ett medieflöde, och
frågan om Sydafrika utvidgades snabbt till en
brusande älv. Mediernas genomslag och politiska
sprängkraft hade visat sig redan tidigare under
Vietnamkriget. Krigets grymhet trängde fram till
TV-sofforna. Nu upprepade historien sig. Även
apartheidsystemets brutalitet blev synlig genom
inslag från internationella TV-kanaler. Samtidigt
ökade kravet på pressen att ge plats för fakta och
debatt, men flertalet medier saknade lokala rapportörer.
Också Tidningarnas Telegrambyrå behövde
komplettera sina källor. Nu visade sig det
gemensamma paraplyets styrka på allvar, och
På väg mot befrielsen 139