På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
stället för att skapa lugn hade regimen med sitt<br />
reformförsök stärkt <strong>mot</strong>ståndet och bäddat för<br />
att systemet skulle komma att störtas underifrån.<br />
1985 infördes undantagstillstånd, och totalt<br />
ställdes 38 personer – de flesta<br />
aktiva i UDF – inför rätta<br />
anklagade för »högförräderi<br />
<strong>mot</strong> staten«. De åtalades i en<br />
serie av rättegångar för våldet<br />
och oroligheterna i kåkstäderna,<br />
för terrorism och<br />
mord.<br />
Genom flera sådana rättegångar<br />
sökte apartheidregimen<br />
krossa UDF, som nu<br />
sågs som ett reellt hot. Regimen<br />
försökte bevisa att UDF<br />
var en gren av den förbjudna<br />
ANC. Totalt var det ett dussintal<br />
rättegångar under fyra år <strong>mot</strong> UDF men regimen<br />
lyckades inte bevisa att UDF var ANC.<br />
Istället fick UDF stor internationell uppmärksamhet.<br />
Våren 1985 startade AIC en namninsamling för<br />
att protestera <strong>mot</strong> apartheid och i synnerhet högförräderiåtalen.<br />
100 000 namn samlades in på<br />
listor för att överlämnas till Sydafrikas legation.<br />
Varje dag under en dryg månad demonstrerade<br />
AIC:s 33 medlemsorganisationer utanför legationen<br />
på Linnégatan. En dag var det en hel facklig<br />
kongress som protesterade – 400 personer från<br />
Statsanställdas Förbund.<br />
Legationen <strong>väg</strong>rade ta e<strong>mot</strong> namnlistorna.<br />
»Dem kan ni bränna«, svarade man. Namnlistor-<br />
»Våren 1985 startade AIC en<br />
namninsamling för att protestera<br />
<strong>mot</strong> apartheid och i synnerhet<br />
högförräderiåtalen. 100 000<br />
namn samlades in på listor för att<br />
överlämnas till Sydafrikas<br />
legation.«<br />
na, som var hopbundna med svarta sorgband,<br />
fick lämnas i legationens brevlåda. Demonstrationerna<br />
avslutades med att socialdemokraterna<br />
bjöd in alla andra riksdagspartier till en gemensam<br />
manifestation den 11<br />
september; ett sätt att visa<br />
att hela det svenska folket<br />
stod bakom protesterna<br />
<strong>mot</strong> apartheid. Alla deltog<br />
– utom (m).<br />
ISAK och SEN tog fram<br />
material till en brevkampanj.<br />
Dels för traditionella<br />
brev ställda till apartheidregimen,<br />
dels ett<br />
okonventionellt grepp, där<br />
folk uppmanades att skriva<br />
till »vanliga« vita sydafrikaner<br />
för att uppmärksamma<br />
dem på vad regimen sysslade med. De<br />
uppmanades också att skriva till de åtalade för att<br />
visa sitt stöd. Vidare ombads skolklasser att skriva<br />
till skolklasser i Sydafrika för att få igång mentala<br />
processer, som på sikt skulle kunna störa regimen.<br />
En liten skrift med fakta för kampanjarbetet<br />
utkom i december 1985.<br />
Legationen i Pretoria följde högförräderirättegångarna<br />
och rapporterade hemåt. Magnus Walan<br />
från ISAK gjorde också besök på plats och<br />
förmedlade information till och från de åtalade. I<br />
februari 1986 skulle rättegången i Pietersburg tas<br />
upp igen, efter att åtalen <strong>mot</strong> tolv av de sexton<br />
anklagade lagts ner. SEN:s sekreterare Rune Forsbeck<br />
berättar:<br />
138 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>
Change language