På väg mot befrielsen

På väg mot befrielsen På väg mot befrielsen

liberationafrica.se
from liberationafrica.se More from this publisher
01.09.2013 Views

trerad och att det inte var en agent för den sydafrikanska regeringen som agerade motpart. Det här sättet att arbeta på var Birgitta Karlström Dorph ganska ensam om. Det blev så småningom klart för mig att vi var tvungna att ha en skala av organisationer: några som var okontroversiella för att också kunna ha mer kontroversiella. Hela skalan behövde vi ha. Den sydafrikanska regeringen visste naturligtvis om att vi träffade motståndet, men jag tror ännu idag – och möjligen är jag blåögd – att de inte insåg vidden av vad vi gjorde. I så fall hade vi nog åkt ut. Legationen blev genom Birgitta Karlström Dorph och hennes efterträdare Anders Möllander – i dag ambassadör i Sydafrika – en strategisk länk mellan sydafrikanska organisationer och svenska sådana som AGIS, AIC och SEN. Möllander arbetade på samma sätt som sin företrädare och sökte kritiskt referenspersoner: Jesse Duarte och nuvarande vice-presidenten Phumzile Mlambo-Ngucuka var två personer som jag hade stort förtroende för. Han var också ett viktigt stöd för AIC i kontakter som redan fanns och kunde följa upp mindre tillfredsställande ekonomiska rapporter som i ett fall med UDF. Då blev jag kallad till ett möte med UDF som då förföljdes och trakasserades av regimen på alla vis. Jag kom till en restaurang i Johannesburg och blev visad till ett avskilt rum. Där satt hela den efterlysta UDF-ledningen, som genom att samlas på det sättet tog en enormt stor risk. Men de var angelägna om att reda ut problemen och det gjorde vi också. Många gånger under de fem år jag var i Sydafrika kände jag att det spelade roll vad jag gjorde. Jag och min fru fick ofta inbjudningar till förtäckta politiska möten som begravningar, kyrkomöten och sånt. Det var nervöst; stämningen under den här tiden var ofta laddad, det fanns så mycket hat att man kunde ta på det. Ofta blev det så att vi diplomater fungerade som ett visst skydd för exempelvis gästerna vid en begravning. Jag minns ett tillfälle i Tomahole – AIC stödde civics där – när vi kom till just en begravning. Utanför familjens hus stod en »casspir«, en sorts bepansrat militärfordon. De gjorde inget, men när vi skulle lämna huset kom familjefadern och bad oss stanna för, sa han, »så fort ni åkt kommer de att slå till, allra minst med tårgas, och då kan vi inte äta maten«. Det kunde ibland vara svårt att hålla isär rollerna och man måste sätta gränser. Ofta idag blir jag kallad »Comrade Ambassador«, vilket väl avspeglar hur jag betraktades av dem då. Men jag har aldrig smugglat något. Jag ville inte bli utvisad, och vi sågs verkligen som fiender till apartheidregimen och hade därför alltid ögonen på oss. väg mot befrielsen 135

Apartheidregimen satte inte bara brottslingar utan också politiska motståndare i fängelse. 136 väg mot befrielsen

Apartheidregimen satte inte bara brottslingar utan också politiska <strong>mot</strong>ståndare i fängelse.<br />

136 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!