På väg mot befrielsen

tional Defense and Aid Fund (IDAF), som beräknas ha varit
inblandat i 25 000 rättegångar. IDAF och AIC hade »radion«
för akuta transaktioner till UDF. På telefon bestämdes en intervju
för radio, där tidsangivelserna var den summa som
skulle översändas. Pengarnas väg var redan fastställd.
I Sydafrika sägs det på både skämt och allvar att många
advokater överlevde apartheidåren på svenska biståndspengar.
När facken var nybildade, anlitade ofta advokater för att
få hjälp i tvister och förhandlingar. Vissa advokater, som var
apartheidmotståndare hade en betydligt lägre taxa för uppdrag
för facket – 120 rand i timmen – medan vanliga advokater
tog 500 rand. Legal Resources Centre med sex regionkontor
fyllde två uppgifter, gratis rättshjälp åt fattiga svarta och
praktik åt nyutexaminerade svarta jurister.
Ett annat sätt var att byta pengar. Svenska pengar sattes in
på ett konto någonstans i Europa. Där hämtades de ut
av en person eller organisation från Sydafrika, som
hade pengar innestående på ett bankkonto i Sydafrika
och som man inte fick föra ut ur landet.
Sen kunde UDF hämta ut motsvarande belopp i
rand.
Men det kunde också vara mycket krångligare
än så. Under den stora gruvarbetarstrejken 1986, när
360 000 arbetare lade ner arbetet, samlade svenska gruvarbetare
och andra organisationer inom arbetarrörelsen in
över 3 miljoner kronor (i dag över 5 miljoner) för att rädda
NUM – Sydafrikas Gruv. Facken fick inte ta emot utländskt
stöd, och pengarna måste smugglas in. Peter Jansson var i
Tanzania på uppdrag av Kommunal för att utbilda fackliga
ledare, men han hade också en annan uppgift:
De svenska pengarna kom till facket i Tanzania, där de
togs ut i dollar. Jag tog emot pengarna, hämtade dem i
bruna papperspåsar och
sen tog jag tåget till Malawisjön.
Det var jobbigt;
en 23 timmar lång resa
med tåg, som bara har
britsar. I första klass är det
fyra britsar i en kupé. Jag
kunde inte lämna kupén,
pengarna låg i en tygväska
för att inte sticka ut.
Jag sov med den som huvudkudde.
Väl framme
mötte en person, tog
pengarna och åkte med
båten över till Malawi, där
det var enkelt att växla
dem till rand.
Southern African Literature
Society (SALS) i
Botswana förmedlade
böcker och skrifter
mellan Sydafrika och
omvärlden.
Det var som en gammal svartvit spionrulle. Vi
använde kodord. Jag fick veta om kontakten att
»han har tvärrandiga kläder« och det här ska ni
ska prata om: »Var ligger det här stället«, skulle
jag fråga, jag tror det var ett hotell, och då skulle
han svara: »Det ligger inte i den här stan«. Andra och
tredje gången var det inte så svårt, det var samma person.
Tre sådana resor var jag med om.
Från Malawi tog ny kurir över och gick in i Sydafrika
via Krugerparken och Swaziland. Det var farligt, soldater
jagade dem. Krugerparken är full av vilda djur och
en del kurirer. Hela kedjan var farlig för det handlade
om mycket pengar. En halv miljon varje resa. Vi hade
en avstämning och fick aldrig några rapporter om att
pengar inte kommit fram.
På väg mot befrielsen 131