På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
land måste komma inifrån. ANC hade också<br />
stora problem på den här tiden, Sydafrika förde<br />
krig <strong>mot</strong> grannländerna som var självständiga<br />
stater, med förevändning att de var kommunistiska<br />
hot.<br />
Bara några månader senare delade tidningen Arbetet<br />
ut Låt Leva Priset till UDF, och två av de<br />
främsta ledarna, Murphy Morobe och Cassim Saloojee<br />
kom till Sverige för att hämta priset. I januari<br />
1987 kom Frank Chikane, numera chef för<br />
president Thabo Mbekis kansli, för att ta e<strong>mot</strong><br />
frikyrkliga Diakonias fredspris. Till skillnad från<br />
ANC, som gärna synts i olika politiska sammanhang<br />
världen över, var UDF-ledarna tveksamma<br />
till att uppträda internationellt. Varje gång de<br />
återvände till Johannesburg riskerade de att bli<br />
arresterade på flygplatsen – även om de bara<br />
hämtat ett symboliskt pris.<br />
AIC fattade snabbt beslut att stödja UDF med<br />
pengar ur I-fonden, men det behövdes mycket<br />
mer än arbetarrörelsen själv kunde bistå med. Sida<br />
tvekade i början. Att stödja ANC och SWAPO i<br />
exil var inget problem men att ge bistånd till en<br />
<strong>mot</strong>ståndsorganisation inne i landet var helt nytt.<br />
Formellt kunde det ifrågasättas om det stred <strong>mot</strong><br />
folkrätten. Sydafrika var en egen stat. Att skicka<br />
pengar till UDF innebar, att den svenska staten<br />
stödde en organisation inne i landet, som visserligen<br />
inte var formellt olaglig, men vars syfte var<br />
att avskaffa regimen.<br />
UDF:s kampanj <strong>mot</strong> folkomröstningen blev en<br />
succé. 85 % av de röstberättigade bojkottade valet,<br />
men trekammarparlamentet antogs ändå<br />
1984. Det dröjde inte länge innan UDF förbjöds<br />
att ta e<strong>mot</strong> utländska pengar.<br />
Bojkotter och sanktioner<br />
Syftet med konsumentbojkotten var främst att<br />
öka människors kunskap om rasförtrycket i Sydafrika<br />
och Namibia och därigenom även trycket<br />
på politikerna att vidta åtgärder. Sydafrikansk<br />
frukt, vin, konserver och namibiska Swakarapälsar<br />
var måltavlor. Snart var klisterlapparna med<br />
texten Köp inte Sydafrikanska<br />
varor spridda över<br />
landet. När ISAK riktade in<br />
sig på landstingens och<br />
kommunernas inköp, visade<br />
sig detta vara framgångsrikt.<br />
I början av 1985 gjorde<br />
det skedde i en<br />
lokala ISAK en omfattande<br />
enkät i bortåt tvåhundra<br />
butiker om vilka som förde<br />
sydafrikanska varor och deras<br />
inställning till bojkott. avvisande<br />
Inte överraskande visade<br />
det sig att de flesta av pri- till bojkott.«<br />
vathandelns butiker och<br />
även många KF-anslutna butiker förde sådana.<br />
Undantaget var Konsum Storstockholm, som<br />
upprätthöll bojkotten från 1960-talet. Mer förvånande<br />
var att tre fjärdedelar av butiksföreståndarna<br />
var beredda att avstå från sydafrikanska varor,<br />
om det skedde i en gemensam aktion. Bara<br />
några få procent var avvisande till bojkott.<br />
Att politiskt arbete och opinionsbildning skul-<br />
»Tre fjärdedelar av<br />
butiksföreståndarna var<br />
beredda att avstå från<br />
sydafrikanska varor, om<br />
gemensam aktion. Bara<br />
några få procent var<br />
forts sid 132<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 129
Change language