På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Motståndets tredje våg<br />
Åren 1983–88 blev avgörande för kampen <strong>mot</strong><br />
apartheid. Sedan ANC och PAC förbjudits 1960<br />
hade oppositionen <strong>mot</strong> apartheid inne i Sydafrika<br />
praktiskt taget krossats och det tog tio år,<br />
innan en ny generation byggt upp <strong>mot</strong>ståndet<br />
igen.<br />
1973 hade omfattande oorganiserade strejker<br />
brutit ut i Durban och Johannesburg och även i<br />
Namibia, där arbetare spontant protesterade <strong>mot</strong><br />
vedervärdiga förhållanden. Strejkerna ledde inte<br />
till några förbättringar för arbetarna, men vid<br />
universiteten fick strejkerna följder. Ungdomarna<br />
samlades kring den svarta medvetenhetsrörelsen,<br />
Steve Biko och SASO. 1977 mördades Biko i fängelset<br />
och SASO förbjöds. FN svarade med vapenembargo.<br />
Samtidigt hade studenter och intellektuella<br />
börjat formera det som skulle bli en ny fackföreningsrörelse.<br />
Om en fackföreningsrörelse skulle<br />
kunna byggas upp och överleva i Sydafrika, fick<br />
den inte vara förknippad med ANC eller vara inblandad<br />
i öppna politiska aktiviteter. Den måste<br />
organiseras på arbetsplatsen, inte i bostadsområdena.<br />
När ledare blev arresterade, skulle andra<br />
alltid kunna ta vid.<br />
Dessutom växte det upp medborgargrupper, så<br />
kallade civics. Det var hyresgästföreningar, kvinnoorganisationer,<br />
begravningssällskap och kooperativ<br />
– Sydafrikas svarta hade aldrig varit så väl<br />
organiserade förut. Mindre spektakulärt men<br />
mycket långsiktigt började man bygga ett civilt<br />
samhälle som bas för såväl egen utveckling som<br />
<strong>mot</strong>stånd <strong>mot</strong> regimens politik.<br />
En viktig förutsättning hade därmed skapats<br />
för <strong>mot</strong>ståndets tredje våg. <strong>På</strong> samma sätt som<br />
Reagan blev den främste medlemsvärvaren för<br />
80-talets amerikanska fredsrörelse, blev president<br />
Botha, »the old crocodile«, den som lyfte den nya<br />
<strong>mot</strong>ståndsvågen. Han trodde att han skulle kunna<br />
splittra <strong>mot</strong>ståndsrörelsen genom att erbjuda<br />
färgade och indier – men inte svarta – var sin<br />
kammare i parlamentet. Det, trodde han, skulle<br />
tysta deras kritik utan att han behövde ge upp<br />
apartheidsystemet. Botha utlyste en folkomröstning<br />
om förslaget – ett strategiskt misstag.<br />
Fram till 1983 arbetade medborgargrupperna<br />
var och en för sig. De var inte formellt samordnade<br />
även om de samarbetade. Nu uppstod plötsligt<br />
ett behov av en samlad front <strong>mot</strong> apartheid.<br />
Närmare 600 medborgargrupper gick samman<br />
och bildade paraplyorganisationen United Democratic<br />
Front (UDF) för att driva en gemensam<br />
kampanj för bojkott av folkomröstningen. Den<br />
126 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>
Change language