På väg mot befrielsen

nationalkänslan och dämpa de växande klassmotsättningarna.
Imperialismen kunde spela på
samma strängar som senare fascismen.
Vid behov förgylldes de egoistiska motiven
med argument som att »höja de lägre stående rasernas
bildningsnivå och tekniska kunnande«,
»sprida den kristna civilisationen«, »stoppa den
arabiska slavhandeln« osv. Man tog – högst frivilligt
– på sig »den vite mannens börda«, tolkad av
Kipling i en dikt om européernas svåra uppgift
som uppfostrare av främmande raser. Även om
en och annan enskild aktör kan ha haft ädla motiv,
var den underliggande rasismen en viktig
förutsättning.
Värst drabbat av den koloniala imperialismen
blev Afrika. Det låg närmast. Dessutom banade
»upptäckare« som Livingstone och Stanley, drivna
av helt artskilda motiv, väg för militära erövringar
av kontinentens inre. Afrika var redan tidigare
starkt försvagat av slavhandeln, först den
arabiska i Östafrika och sedan den europeiska,
transatlantiska i Västafrika. Oenigheten är stor
om omfattningen – från 8 till 25 miljoner i det
förra fallet och från 12 till 40 miljoner i det senare.
I den stora kapplöpningen om Afrika mellan
1870 och 1914 styckades allt upp utom Etiopien
och Liberia. Styckmästare var Belgien, Frankrike,
Italien, Portugal, Spanien, Storbritannien och
Tyskland. Spelreglerna bestämdes av Berlinkongressen
1884‒85. Dess förbud mot slavhandel satte
dock på intet sätt stopp för slaveri i till exempel
den belgiske kungen Leopolds Kongo.
Kolonialmakter 1914
Moderniseringen av vapnen från och med 1870talet
och bruket av kulsprutor från 1880-talet
gjorde erövringarna till en tekniskt sett enkel affär.
Sökte afrikanerna göra väpnat motstånd mot
kolonisatörerna, kunde de brutalt mejas ner innan
de ens nått fram till strid. Deras människovärde
sågs av erövrarna som försumbart. Elfenben
och gummi däremot var av stort ekonomiskt
värde.
På väg mot befrielsen 13