På väg mot befrielsen

Strategin gick ut på att länka de svenska Sydafrikaföretagen
till regimen, till exempel SKF, Sandvik
och Atlas-Copco som jobbade med gruvindustrin.
Genom beredskapslagen National Key
Points Act 1980 tvingades strategiskt viktiga företag
som de ovannämnda att sätta upp egna
driftsvärn och beväpnas mot uppror.
En tidigare lag – National Procurement Act –
innebar att regimen kunde ålägga ett företag
att … betala lön till de anställda som gjorde
tjänst i skyddsstyrkor och arméförband, och
det finns inga uppgifter om att företag vägrat
att göra detta.
Alltså ställde de svenska Sydafrikaföretagen
faktiskt upp och betalade lön till de anställda
som på sina repmånader till exempel härjade i
förstäderna eller krigade i Angola. I början viftades
detta faktum bort, men så småningom
blev frågan alltmer delikat, och frågan fanns i
realiteten kvar ända till slutet av sanktionerna.
Sensommaren 1980 skrev vi ett brev till UD
och frågade hur Sverige kommer att agera i
detta nya läge. Där vållade brevet en viss förvirring,
eftersom rapporteringen från Sydafrika
inte kom fram lika snabbt som vår förfrågan.
Efter detta hade vi på departementet
länge ett grundmurat rykte om att vara välunderrättade.
Det gick inte att placera ISAK i ett bestämt fack,
därför att ISAK hade folk från olika läger och
med verkliga kunskaper på olika sakområden.
Resultatet? ISAK föste lagstiftarna framför sig,
milt men bestämt. En expertgrupp kunde 1981
konstatera, att det inte skett någon väsentlig nedgång
i investeringarna sedan investeringsförbudet
trätt i kraft, och att såväl SKF:s som Sandviks
produktionsvärde ökat med ca 50% mellan 1979
och 1981. Gruppens arbete satte fingret på luckor i
Sydafrikalagen och ledde till att en särskild Sydafrikakommitté
tillsattes med ambassadör Sverker
Åström som ordförande. Dess betänkande 1984
innehöll flera förslag för att täppa till kryphål
som leasing av utrustning, överlåtelse av patent
På väg mot befrielsen 119