På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen På väg mot befrielsen
I och med MPLA:s maktövertagande i Luanda 1975 förändrades situationen. Sydafrika utvecklade ett samarbete med UNITA, vilket i sin tur gjorde det nödvändigt för SWAPO att ompröva och närma sig Angolas nya regering. Det resulterade 1976 i löften om baser i Angola och i direkt samarbete mellan PLAN och den angolanska armén. I början av maj 1978 angrep flygburna sydafrikanska styrkor Kassinga, ett snabbt växande men imponerande välorganiserat flyktingläger enligt United Nations Children´s Fund (UNICEF), som tre veckor tidigare besökte detta SWAPOcentrum 250 km från gränsen mot Namibia. Det blev en massaker med omkring 600 döda, varav nästan hälften barn och mer än en fjärdedel kvinnor. Dessutom ytterligare 600 lemlästade och ännu fler traumatiserade och skadade av gas. Militärt en succé men politiskt en katastrof för Sydafrika. Per Sandén gjorde snabbt en ny film Här är Namibia, som fick vid spridning via AV-centralerna och Afrikagrupperna. Inom Sida fanns det en tveksamhet rörande SWAPO:s administrativa förmåga – såväl initialt som senare. Emmaus Björkå och Brödet och Fiskarna led däremot inte av någon tveksamhet. Speciellt de senare utvecklade mycket nära relationer. BoF:s stöd till SWAPO kom att överstiga deras samlade stöd till alla andra befrielserörelser. Enbart skor och kläder hade fram till tiden för Namibias självständighet 1990 uppgått till närmare 1 000 ton. Till detta kommer Afrikagruppernas omfattande insamlingar av mediciner och medicinsk utrustning. I samarbete med den lokala Afrikagruppen och fem skolor i Västerås deltog BoF i Operation Dagsverke, vilket finansierade två Land Rover-ambulanser till SWAPO och samtidigt höjde kunskapsnivån om Namibia. En av de ledande i BoF – och även aktiv i AGIS – var Bertil Högberg, som senare (1977–79) arbetade som anställd på SWAPO:s Stockholmskontor. Inom Afrikagrupperna rådde det länge starka tvivel beträffande SWAPO, eftersom det inte fanns några befriade områden att peka på. Via sin I-fond stödde dock socialdemokraterna konsekvent rörelsen utan att tveka. Med tiden växte stödet från Sverige; den borgerliga regeringen fortsatte att kraftigt öka biståndet till SWAPO och stöddes i detta av socialdemokraterna och vid det laget även av Afrikagrupperna. (Totalt fick SWAPO åren 1969–91 ca 670 miljoner /löpande priser/). När de sistnämnda väl hade bestämt sig 1976, kom de att under de följande åren starkt överdriva SWAPO:s militära framgångar. I december 1979 enades BoF, AGIS och SWA- PO om att hos Sida begära stöd till ett stort hälsovårdsprojekt, vilket i ett första steg beviljades med 1,4 miljoner 1980 (i dag över 4 miljoner). Därmed bekräftades det närmande som skett mellan myndigheterna och frivilligorganisationerna i synen på stödet till södra Afrika. Det skedde också på ett personligt plan genom att Sida-anställda blev aktiva i Afrikagrupperna och att medlemmar i dessa rekryterades som Sida-handläggare. På väg mot befrielsen 113
Ombudsmannen som sålde biblar LO/TCO:s biståndsnämnd hade i början en blygsam verksamhet – omkring 15 projekt, nästan alla Sydafrika, men man hade också partners i Botswana, Zimbabwe och Namibia. 1978 startade LO/TCO ett projekt till stöd för fackförbundet National Union of Namibian Workers (NUNW). Palle Carlsson från LO reste dit: Det enda vi visste var namnet på ordföranden Max Gerson, som var präst i en kyrka i Windhoek. Jag kom dit och letade rätt på honom. Det visade sig då att det inte fanns något fack. Men Max och jag reste runt i landet till gruvor och andra arbetsplatser. Vi fick komma in eftersom han var präst. Jag följde med och sålde biblar, och efteråt berättade jag om facket och Max översatte till ovambo. Anledningen att just han startat en facklig organisation var att han som många namibier varit med missionärer i Finland. Det fanns radikala ledare inom kyrkan som var emot apartheid. Vid ett tillfälle besökte vi en ort där det fanns en metodistkyrka och en av prästerna där kom och sökte upp oss. »Vi har hört att du är professor från Metodistkyrkan i Sverige och att du åker runt och träffar präster.« Jag höll god min och blev inbjuden till kyrkan, och tänkte att nu blir det besvärligt. Vad ska vi prata om. Prästen var vänlig och föreslog plötsligt »Ska vi inte gå och be Pater Noster tillsammans?« Pater Noster, tänkte jag och det enda jag kunde komma på var att jag hade läst det i något korsord. Men jag följde med till koret och där stod vi. Han började läsa och då hörde jag att det var Fader Vår och då kunde jag läsa med – på svenska förstås. Lutherske prästen Max Gerson som jobbade bland kontraktsarbetarna från norra Namibia var starkt engagerad i arbetet att starta en fackförening. Palle Carlsson var i landet på turistvisum och tvingades åka ut ur landet med jämna mellanrum. Svenska myndigheter hade gett honom flera pass, vilket gjorde att han bara behövde åka ut en kortare tid. Det visade sig snart, att SWAPO inte var medvetna om att NUNW inte hade någon organisation. Snart hade man dock 600 medlemmar, som fick utbildning. Materialet gjordes för hand av Palle och de medarbetare han anställt på det lilla kontoret i Windhoek – vägg i vägg med säkerhetspolisen: Det fungerade inte riktigt att överföra våra studiemetoder; folk blev förbannade om jag frågade dem om något. »Du är experten, du ska tala om för oss«, sa de. Den viktigaste fackliga frågan för dem var att få en dödsfallsförsäkring, så att familjerna skulle ha råd att frakta hem kropparna, när folk dog i gruvorna och på andra arbetsplatser. Säkerhetspolisen blev alltmer intresserad, och i slutet av 1979 utvisades Palle Carlsson ur Namibia. NUNW utvecklades snabbt och fick som de flesta nystartade fackliga organisationer stöd och hjälp med förhandlingar av jurister på plats. Den kände anti-apartheidadvokaten Anton Lubowski i Windhoek arbetade för facket med stöd från LO/TCO. Han var den förste vite som blev medlem i SWAPO och mördades 1989 av sydafrikansk säkerhetspolis. 114 På väg mot befrielsen
- Page 61 and 62: hetspolisen blev kontantstöd en v
- Page 63 and 64: Av Stockholms Afrikagrupp organiser
- Page 65 and 66: Bröderna som var oense I debatten
- Page 67 and 68: Hösten 1975 publicerade Afrikagrup
- Page 69 and 70: Abbé Pierre på besök hos Emmaus
- Page 71 and 72: Sortering på Emmaus Björkå, tidi
- Page 73 and 74: Snaran dras åt kring Ian Smith och
- Page 75 and 76: Landet som försvann ur sikte Efter
- Page 77 and 78: kritiserade västliga industriinves
- Page 79 and 80: AfrikabulletinenavslöjarMozurewa b
- Page 81 and 82: Bild från Mugabes besök på Bröd
- Page 83 and 84: formation för att om möjligt kunn
- Page 85 and 86: sism i Sydafrika nära nog försvun
- Page 87 and 88: dio och TV. De kunde bygga sina fr
- Page 89 and 90: Palme på Broderskapsrörelsens mö
- Page 91 and 92: Afrikabulletinen säljs och pengar
- Page 93 and 94: »Trots att de länge marginalisera
- Page 96 and 97: 6. 1978-1983 SAMLING FÖR SÖDRA AF
- Page 98 and 99: Självständighetsfirande i Zimbabw
- Page 100 and 101: Council of South Africa (TUCSA) ej
- Page 102 and 103: ner den barriären. Företagslednin
- Page 104 and 105: Internationella kontakter var ännu
- Page 106 and 107: att facket inte skulle använda sta
- Page 108 and 109: fullt i bred opinionsbildning, att
- Page 110 and 111: Genom en serie »terroristrättegå
- Page 114 and 115: Isolera Sydafrika! AGIS inbjöd i s
- Page 116 and 117: tydligt försvar för grundläggand
- Page 118 and 119: Strategin gick ut på att länka de
- Page 120 and 121: eko av Reagan och Thatcher och en l
- Page 122 and 123: Lennart Renöfält med barnvagn uta
- Page 124 and 125: 7. 1983-1988 DE AVGÖRANDE ÅREN
- Page 126 and 127: UDF bildas. lanserades den 20 augus
- Page 128 and 129: land måste komma inifrån. ANC had
- Page 130 and 131: tional Defense and Aid Fund (IDAF),
- Page 132 and 133: Unga glada aktivister i Göteborg.
- Page 134 and 135: trerad och att det inte var en agen
- Page 136 and 137: forts från sid 133 des. Den som in
- Page 138 and 139: Vi försökte få ner svenska juris
- Page 140 and 141: I samband med att Desmond Tutu fick
- Page 142 and 143: la element i den inhemska opinionsb
- Page 144 and 145: Korpen är Ravans symbol. tisspridd
- Page 146 and 147: Kampanjveckan Ungdom mot apartheid
- Page 148 and 149: Folkriksdagen samlade en lång rad
- Page 150 and 151: dukter fortsatte. Augusti kom, men
- Page 152 and 153: kott som passerade igenom utan vare
- Page 154 and 155: 8. SKÖRDETIDEN ÄR INNE
- Page 156 and 157: Den sydafrikanska flaggan halas en
- Page 158 and 159: De nyligen släppta ANC ledarna vä
- Page 160 and 161: Astrid Assefa, Cyndee Peters, Elise
Ombudsmannen som sålde biblar<br />
LO/TCO:s biståndsnämnd hade i början en blygsam verksamhet<br />
– omkring 15 projekt, nästan alla Sydafrika, men<br />
man hade också partners i Botswana, Zimbabwe och Namibia.<br />
1978 startade LO/TCO ett projekt till stöd för fackförbundet<br />
National Union of Namibian Workers (NUNW).<br />
Palle Carlsson från LO reste dit:<br />
Det enda vi visste var namnet på ordföranden Max<br />
Gerson, som var präst i en kyrka i Windhoek. Jag kom<br />
dit och letade rätt på honom. Det visade sig då att det<br />
inte fanns något fack. Men Max och jag reste runt i landet<br />
till gruvor och andra arbetsplatser. Vi fick komma<br />
in eftersom han var präst. Jag följde med och sålde biblar,<br />
och efteråt berättade jag om facket och Max översatte<br />
till ovambo. Anledningen att just han startat en<br />
facklig organisation var att han som många namibier<br />
varit med missionärer i Finland. Det fanns radikala ledare<br />
inom kyrkan som var e<strong>mot</strong> apartheid.<br />
Vid ett tillfälle besökte vi en ort där det fanns en<br />
metodistkyrka och en av prästerna där kom och sökte<br />
upp oss. »Vi har hört att du är professor från Metodistkyrkan<br />
i Sverige och att du åker runt och träffar präster.«<br />
Jag höll god min och blev inbjuden till kyrkan,<br />
och tänkte att nu blir det besvärligt. Vad ska vi prata<br />
om. Prästen var vänlig och föreslog plötsligt »Ska vi inte<br />
gå och be Pater Noster tillsammans?« Pater Noster,<br />
tänkte jag och det enda jag kunde komma på var att jag<br />
hade läst det i något korsord. Men jag följde med till<br />
koret och där stod vi. Han började läsa och då hörde<br />
jag att det var Fader Vår och då kunde jag läsa med –<br />
på svenska förstås.<br />
Lutherske prästen<br />
Max Gerson som<br />
jobbade bland<br />
kontraktsarbetarna<br />
från norra Namibia<br />
var starkt<br />
engagerad i arbetet<br />
att starta en<br />
fackförening.<br />
Palle Carlsson var i landet på turistvisum<br />
och tvingades åka ut ur landet med<br />
jämna mellanrum. Svenska myndigheter<br />
hade gett honom flera pass, vilket<br />
gjorde att han bara behövde åka ut en<br />
kortare tid. Det visade sig snart, att<br />
SWAPO inte var medvetna om att<br />
NUNW inte hade någon organisation.<br />
Snart hade man dock 600 medlemmar,<br />
som fick utbildning. Materialet gjordes<br />
för hand av Palle och de medarbetare<br />
han anställt på det lilla kontoret i<br />
Windhoek – <strong>väg</strong>g i <strong>väg</strong>g med säkerhetspolisen:<br />
Det fungerade inte riktigt att överföra våra studiemetoder;<br />
folk blev förbannade om jag frågade dem om<br />
något. »Du är experten, du ska tala om för oss«, sa de.<br />
Den viktigaste fackliga frågan för dem var att få en<br />
dödsfallsförsäkring, så att familjerna skulle ha råd att<br />
frakta hem kropparna, när folk dog i gruvorna och på<br />
andra arbetsplatser.<br />
Säkerhetspolisen blev alltmer intresserad, och i slutet av 1979<br />
utvisades Palle Carlsson ur Namibia. NUNW utvecklades<br />
snabbt och fick som de flesta nystartade fackliga organisationer<br />
stöd och hjälp med förhandlingar av jurister på plats.<br />
Den kände anti-apartheidadvokaten Anton Lubowski i<br />
Windhoek arbetade för facket med stöd från LO/TCO. Han<br />
var den förste vite som blev medlem i SWAPO och mördades<br />
1989 av sydafrikansk säkerhetspolis.<br />
114 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>