På väg mot befrielsen

På väg mot befrielsen På väg mot befrielsen

liberationafrica.se
from liberationafrica.se More from this publisher
01.09.2013 Views

I och med MPLA:s maktövertagande i Luanda 1975 förändrades situationen. Sydafrika utvecklade ett samarbete med UNITA, vilket i sin tur gjorde det nödvändigt för SWAPO att ompröva och närma sig Angolas nya regering. Det resulterade 1976 i löften om baser i Angola och i direkt samarbete mellan PLAN och den angolanska armén. I början av maj 1978 angrep flygburna sydafrikanska styrkor Kassinga, ett snabbt växande men imponerande välorganiserat flyktingläger enligt United Nations Children´s Fund (UNICEF), som tre veckor tidigare besökte detta SWAPOcentrum 250 km från gränsen mot Namibia. Det blev en massaker med omkring 600 döda, varav nästan hälften barn och mer än en fjärdedel kvinnor. Dessutom ytterligare 600 lemlästade och ännu fler traumatiserade och skadade av gas. Militärt en succé men politiskt en katastrof för Sydafrika. Per Sandén gjorde snabbt en ny film Här är Namibia, som fick vid spridning via AV-centralerna och Afrikagrupperna. Inom Sida fanns det en tveksamhet rörande SWAPO:s administrativa förmåga – såväl initialt som senare. Emmaus Björkå och Brödet och Fiskarna led däremot inte av någon tveksamhet. Speciellt de senare utvecklade mycket nära relationer. BoF:s stöd till SWAPO kom att överstiga deras samlade stöd till alla andra befrielserörelser. Enbart skor och kläder hade fram till tiden för Namibias självständighet 1990 uppgått till närmare 1 000 ton. Till detta kommer Afrikagruppernas omfattande insamlingar av mediciner och medicinsk utrustning. I samarbete med den lokala Afrikagruppen och fem skolor i Västerås deltog BoF i Operation Dagsverke, vilket finansierade två Land Rover-ambulanser till SWAPO och samtidigt höjde kunskapsnivån om Namibia. En av de ledande i BoF – och även aktiv i AGIS – var Bertil Högberg, som senare (1977–79) arbetade som anställd på SWAPO:s Stockholmskontor. Inom Afrikagrupperna rådde det länge starka tvivel beträffande SWAPO, eftersom det inte fanns några befriade områden att peka på. Via sin I-fond stödde dock socialdemokraterna konsekvent rörelsen utan att tveka. Med tiden växte stödet från Sverige; den borgerliga regeringen fortsatte att kraftigt öka biståndet till SWAPO och stöddes i detta av socialdemokraterna och vid det laget även av Afrikagrupperna. (Totalt fick SWAPO åren 1969–91 ca 670 miljoner /löpande priser/). När de sistnämnda väl hade bestämt sig 1976, kom de att under de följande åren starkt överdriva SWAPO:s militära framgångar. I december 1979 enades BoF, AGIS och SWA- PO om att hos Sida begära stöd till ett stort hälsovårdsprojekt, vilket i ett första steg beviljades med 1,4 miljoner 1980 (i dag över 4 miljoner). Därmed bekräftades det närmande som skett mellan myndigheterna och frivilligorganisationerna i synen på stödet till södra Afrika. Det skedde också på ett personligt plan genom att Sida-anställda blev aktiva i Afrikagrupperna och att medlemmar i dessa rekryterades som Sida-handläggare. väg mot befrielsen 113

Ombudsmannen som sålde biblar LO/TCO:s biståndsnämnd hade i början en blygsam verksamhet – omkring 15 projekt, nästan alla Sydafrika, men man hade också partners i Botswana, Zimbabwe och Namibia. 1978 startade LO/TCO ett projekt till stöd för fackförbundet National Union of Namibian Workers (NUNW). Palle Carlsson från LO reste dit: Det enda vi visste var namnet på ordföranden Max Gerson, som var präst i en kyrka i Windhoek. Jag kom dit och letade rätt på honom. Det visade sig då att det inte fanns något fack. Men Max och jag reste runt i landet till gruvor och andra arbetsplatser. Vi fick komma in eftersom han var präst. Jag följde med och sålde biblar, och efteråt berättade jag om facket och Max översatte till ovambo. Anledningen att just han startat en facklig organisation var att han som många namibier varit med missionärer i Finland. Det fanns radikala ledare inom kyrkan som var emot apartheid. Vid ett tillfälle besökte vi en ort där det fanns en metodistkyrka och en av prästerna där kom och sökte upp oss. »Vi har hört att du är professor från Metodistkyrkan i Sverige och att du åker runt och träffar präster.« Jag höll god min och blev inbjuden till kyrkan, och tänkte att nu blir det besvärligt. Vad ska vi prata om. Prästen var vänlig och föreslog plötsligt »Ska vi inte gå och be Pater Noster tillsammans?« Pater Noster, tänkte jag och det enda jag kunde komma på var att jag hade läst det i något korsord. Men jag följde med till koret och där stod vi. Han började läsa och då hörde jag att det var Fader Vår och då kunde jag läsa med – på svenska förstås. Lutherske prästen Max Gerson som jobbade bland kontraktsarbetarna från norra Namibia var starkt engagerad i arbetet att starta en fackförening. Palle Carlsson var i landet på turistvisum och tvingades åka ut ur landet med jämna mellanrum. Svenska myndigheter hade gett honom flera pass, vilket gjorde att han bara behövde åka ut en kortare tid. Det visade sig snart, att SWAPO inte var medvetna om att NUNW inte hade någon organisation. Snart hade man dock 600 medlemmar, som fick utbildning. Materialet gjordes för hand av Palle och de medarbetare han anställt på det lilla kontoret i Windhoek – vägg i vägg med säkerhetspolisen: Det fungerade inte riktigt att överföra våra studiemetoder; folk blev förbannade om jag frågade dem om något. »Du är experten, du ska tala om för oss«, sa de. Den viktigaste fackliga frågan för dem var att få en dödsfallsförsäkring, så att familjerna skulle ha råd att frakta hem kropparna, när folk dog i gruvorna och på andra arbetsplatser. Säkerhetspolisen blev alltmer intresserad, och i slutet av 1979 utvisades Palle Carlsson ur Namibia. NUNW utvecklades snabbt och fick som de flesta nystartade fackliga organisationer stöd och hjälp med förhandlingar av jurister på plats. Den kände anti-apartheidadvokaten Anton Lubowski i Windhoek arbetade för facket med stöd från LO/TCO. Han var den förste vite som blev medlem i SWAPO och mördades 1989 av sydafrikansk säkerhetspolis. 114 väg mot befrielsen

Ombudsmannen som sålde biblar<br />

LO/TCO:s biståndsnämnd hade i början en blygsam verksamhet<br />

– omkring 15 projekt, nästan alla Sydafrika, men<br />

man hade också partners i Botswana, Zimbabwe och Namibia.<br />

1978 startade LO/TCO ett projekt till stöd för fackförbundet<br />

National Union of Namibian Workers (NUNW).<br />

Palle Carlsson från LO reste dit:<br />

Det enda vi visste var namnet på ordföranden Max<br />

Gerson, som var präst i en kyrka i Windhoek. Jag kom<br />

dit och letade rätt på honom. Det visade sig då att det<br />

inte fanns något fack. Men Max och jag reste runt i landet<br />

till gruvor och andra arbetsplatser. Vi fick komma<br />

in eftersom han var präst. Jag följde med och sålde biblar,<br />

och efteråt berättade jag om facket och Max översatte<br />

till ovambo. Anledningen att just han startat en<br />

facklig organisation var att han som många namibier<br />

varit med missionärer i Finland. Det fanns radikala ledare<br />

inom kyrkan som var e<strong>mot</strong> apartheid.<br />

Vid ett tillfälle besökte vi en ort där det fanns en<br />

metodistkyrka och en av prästerna där kom och sökte<br />

upp oss. »Vi har hört att du är professor från Metodistkyrkan<br />

i Sverige och att du åker runt och träffar präster.«<br />

Jag höll god min och blev inbjuden till kyrkan,<br />

och tänkte att nu blir det besvärligt. Vad ska vi prata<br />

om. Prästen var vänlig och föreslog plötsligt »Ska vi inte<br />

gå och be Pater Noster tillsammans?« Pater Noster,<br />

tänkte jag och det enda jag kunde komma på var att jag<br />

hade läst det i något korsord. Men jag följde med till<br />

koret och där stod vi. Han började läsa och då hörde<br />

jag att det var Fader Vår och då kunde jag läsa med –<br />

på svenska förstås.<br />

Lutherske prästen<br />

Max Gerson som<br />

jobbade bland<br />

kontraktsarbetarna<br />

från norra Namibia<br />

var starkt<br />

engagerad i arbetet<br />

att starta en<br />

fackförening.<br />

Palle Carlsson var i landet på turistvisum<br />

och tvingades åka ut ur landet med<br />

jämna mellanrum. Svenska myndigheter<br />

hade gett honom flera pass, vilket<br />

gjorde att han bara behövde åka ut en<br />

kortare tid. Det visade sig snart, att<br />

SWAPO inte var medvetna om att<br />

NUNW inte hade någon organisation.<br />

Snart hade man dock 600 medlemmar,<br />

som fick utbildning. Materialet gjordes<br />

för hand av Palle och de medarbetare<br />

han anställt på det lilla kontoret i<br />

Windhoek – <strong>väg</strong>g i <strong>väg</strong>g med säkerhetspolisen:<br />

Det fungerade inte riktigt att överföra våra studiemetoder;<br />

folk blev förbannade om jag frågade dem om<br />

något. »Du är experten, du ska tala om för oss«, sa de.<br />

Den viktigaste fackliga frågan för dem var att få en<br />

dödsfallsförsäkring, så att familjerna skulle ha råd att<br />

frakta hem kropparna, när folk dog i gruvorna och på<br />

andra arbetsplatser.<br />

Säkerhetspolisen blev alltmer intresserad, och i slutet av 1979<br />

utvisades Palle Carlsson ur Namibia. NUNW utvecklades<br />

snabbt och fick som de flesta nystartade fackliga organisationer<br />

stöd och hjälp med förhandlingar av jurister på plats.<br />

Den kände anti-apartheidadvokaten Anton Lubowski i<br />

Windhoek arbetade för facket med stöd från LO/TCO. Han<br />

var den förste vite som blev medlem i SWAPO och mördades<br />

1989 av sydafrikansk säkerhetspolis.<br />

114 <strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong>

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!