På väg mot befrielsen

Internationella kontakter var ännu ovanliga:
Jag reste ensam runt – till Johannesburg, Kapstaden,
Port Elisabeth, Durban. När jag kom
till Durban väntade Alec Erwin från Metall på
flygplatsen.
»Kristina, you are not alone«, sa Alec. Efter
det hade jag hela tiden ett 10-tal gubbar som
skuggade mig, tre bilar, en massiv uppvaktning
hela tiden. Därför träffade jag bara såna som
öppet var fackliga organisatörer formellt och
tydligt. Någon gång när vi skulle prata lite
känsligare saker som hur vårt stöd skulle organiseras
gick Alec Erwin och jag utefter sandstranden
i Durban och pratade om hur vi skulle
kunna slussa över pengar. Om vi skulle göra
det öppet, eller via internationalerna, eller kyrkorna.
Under de sex veckorna i Sydafrika grundlade Kristina
Persson ett samarbete som fick stor betydelse
för både den svenska och den nya sydafrikanska
fackföreningsrörelsen. Det var ett samarbete
byggt på förtroende, men det handlade också om
apartheidmotståndets psykologi som skapade
starka band och gemenskap mellan människor:
Kampen för samman människor på ett fascinerande
sätt. Efter bara några veckor var jag tydligt
en del av den sydafrikanska befrielsekampen.
Jag identifierade mig med dem jag mötte
och de visade mig väldigt mycket förtroende.
Det här var ju 70-tal även i Sydafrika, det fanns
en ung vänster. Att jobba med facket var ett
sätt att stärka det politiska. Jag mötte unga
akademiker, Alec Erwin var en av dem, Bernie
Fanaroff en annan som jobbade på precis
samma sätt som jag, av ideella skäl.
I ett möte med fackliga organisatörer från Port
Elizabeth och Durban upptäckte hon, att facken
var splittrade och misstänksamma mot varandra:
Jag tog upp en diskussion om de inte kunde
hitta ett sätt att samarbeta – det skulle också
underlätta kontakterna i framtiden; i stället för
den svenska fackföreningsrörelsen kunde de
själva fördela medel. Det höll de med om. Sen
hade jag bara varit hemma någon vecka, då de
hörde av sig och sa: Nu har vi diskuterat det
här och vi ska kalla till ett möte med organisationerna
och föreslå att vi bildar FOSATU.
Det tog tid, men 1979 bildades Federation of
South African Trade Unions för att 1985 efterträdas
av Congress of South African Trade Unions
(COSATU), som valde att stå utanför internationalerna.
Från vänster anklagades Kristina Persson
för att vara CIA-agent, och på högerhåll ansågs
hon agera för KGB:
Amerikanska intressen och amerikansk fackföreningsrörelse
var väldigt närvarande i södra
Afrika, samtidigt som ryska intressen var det.
Det pågick ett kallt krig och en kamp om själarna.
Där stod jag med mitt socialdemokratiska
budskap och blev mycket riktigt misstänkliggjord
från båda håll. Jag tolkade det som att
vi träffat mitten.
LO-kampanj för södra Afrika
I samband med 80-årsjubileet i maj 1978 beslöt
LO att starta en stor informations- och insam-
På väg mot befrielsen 105