folksagans roll för att låta de svagaste i samhället komma till tals

De ” ohördas” röst - folksagans roll för att låta de
svagaste i samhället komma till tals
Carina Jahani, Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala
Universitet
Inledning
Sagor, dikter, allegorier och andra former av skönlitteratur kan i många
sammanhang vara sätt att uttrycka det som annars inte kan eller får sägas. I
diktaturer är politiska allegorier och satirer en sådan möjlighet att säga det
osägbara. I den persiska litteraturen finns otaliga exempel på detta. Man
kommer osökt att tänka på den senklassiska dikten Mush o gorbe (Katten och
råttan) 1 av den store satirikern ‘ Obeid Zā kā ni, som genom Bo Utas
träffsäkra översättning till svenska nu också kan avnjutas av läsare som inte
behärskar persiska. I modern tid är Ṣ amad Behrangis allegoriska saga om
"Den lilla svarta fisken" ett utomordentligt exempel på hur ett politiskt budskap
kan förklädas i sagans skepnad. Även här finns översättningar både till svenska
och engelska, även om de inte når samma litterära standard som den tidigare
nämnda översättningen.
Men inte bara politiska förhållanden kan göra det svårt att fritt uttrycka
åsikter eller skapa debatt kring sociala problem. Den rådande
samhällsordningen försvårar i många fall för svaga grupper att komma till tals i
samhällsdebatten. Detta studium av ett antal folksagor på persiska och
balochiska, två språk som båda tillhör den iranska språkfamiljen, vill visa hur
samhällsproblem tas upp i sagans form och hur det är de svagaste i samhället
som kommer till tals och ofta upphöjs till hjältar i sagorna.
1 Dikten återfinns sist i ‘Obeid Zākānis Divān (diktsamling).

Då det iranska samhället 2 av tradition är patriarkaliskt, d.v.s. släktskapet går
vidare från far till son medan döttrar ” gifts bort” , är det inte minst viktigt att ha
söner för att släktlinjen skall fortsätta. I detta samhälle har kvinnan en
ambivalent status. Hon är som nygift förhållandevis maktlös i sitt nya hem, men
etablerar sig mer och mer ju fler barn, helst söner, hon föder ” åt sin man” .
Det finns ett uttryck på persiska för en barnlös man, som beskrivs som en
person ” med släckt eldstad” . Detta uttryck går tillbaka på den mycket viktiga
tanken i den zoroastriska religionen att den heliga elden aldrig får slockna. Att
inte ha någon avkomling som kan fortsätta hålla hemmets härd brinnande är en
tragedi. Barnlöshet är alltså en olycka både för mannen och kanske ännu mer
för kvinnan. Det är nämligen hon som normalt skuldbeläggs för barnlösheten.
Vidare löper hon en akut risk att få dela sin man med en bihustru om hon inte
inom några år efter ingånget äktenskap lyckas bevisa att hon kan föda barn.
Andra svaga grupper i det traditionella iranska samhället är handikappade
och föräldralösa. Synen på både fysiskt handikappade och
förståndshandikappade som ” ofärdiga” , ” missbildade” , ” vanskapta” och
en ” börda för sin omgivning” är inte på något sätt begränsad till den iranska
miljön, och man behöver inte gå många år tillbaka i tiden för att upptäcka att
just dessa ord användes om handikappade exempelvis i Sverige. De
föräldralösa barnen befinner sig naturligtvis i alla samhällen i en utsatt position.
Till detta bör påpekas att den iranska kulturen på det hela taget är mycket
negativ till adoption och att arvet från de biologiska föräldrarna anses vara så
starkt att ett adopterat barn aldrig kan bli som ens eget. Detta gör också att
adoption normalt inte är någon önskvärd lösning för barnlösa par inom denna
kultursfär.
I de sagor som följer nedan är det just dessa samhällets svaga som får sin
revansch på olika sätt, ibland genom att bli till stor nytta för sina närstående för
vilka de varit en börda, ibland genom att hämnas på omgivningen som föraktat
2 Med "det iranska samhället" menar jag här inte enbart den persiskspråkiga delen av detta
samhälle, och inte heller samhället i Iran, utan snarare det samhälle där iranska språk talas,
t.ex. bland perser, lorer, balocher och kurder. Detta samhälle påvisar naturligtvis stora likheter
med andra samhällen i Västasien, men har ändå viss särart, t.ex. arvet från den zoroastriska
religionen, som inte är gemensamt med t.ex. araber eller turkar.

dem. De som kommer till tals är t.ex. flickor som föräldrarna önskar hade varit
pojkar, kvinnor som av sina män behandlas med förakt, föräldralösa barn,
fysiskt handikappade och förståndshandikappade. Vissa av sagorna nedan är
återgivna ur samlingen Persiska folksagor 3 till vilken intresserade läsare
hänvisas för ytterligare läsning, andra är mina egna översättningar från
persiska eller balochiska.
Med tanke på det begränsade utrymmet har endast ett fåtal sagor kunnat
återges. De teman som behandlas här är inte heller på något sätt uttömmande.
Den observanta läsaren kan säkert höra rösterna av många andra svaga i
samhället i folksagor både från det iranska och från andra samhällen. För att
inte förstöra läsupplevelsen har hela sagan sammanfattats (kursiverad text) och
avgörande partier har översatts eller citerats ordagrant (normal text).
Röster ur folksagorna
Flickan som borde varit pojke 4
Det var en gång en kung vars hustru inte fick barn och vars sto inte blev i föl.
Han var mycket bekymrad och sade en dag till sin minister. ” Jag håller på att
gå under av smärta. Nu ger jag mig av och söker bot mot denna barnlöshet.
Sköt om rikets angelägenheter tills jag kommer tillbaka.” Kungen gick och gick
och till slut blev han trött. Han lade sig ned vid vägkanten. En vandringsman
kom längs vägen och ropade: ” Lämna väg för mig.” Kungen sade: ” Ge mig
en lyckospark när du passerar.” Mannen sparkade till honom och gick förbi.
3 Sagorna i boken Persiska folksagor är nedtecknade och översatta till engelska under tidigt
1900-tal av D.L.R. Lorimer och E.O. Lorimer. Den svenska översättningen är gjord av Lilian
Ebadi Lindqvist. Stort tack till Iransara kulturcenter för deras tillåtelse att återge dessa sagor.
4 Ur Gēdī kissaw, 7, pp. 81-93. Sagan är nedtecknad av Mir ‘Aqil Mengal i Noshke, Pakistan.
Originalspråk: balochiska, översättning till svenska av Carina Jahani.

Sen kom en ryttare på sin kamel och sade: ” Lämna väg för mig.” Åter sade
kungen: ” Sparka till mig när du passerar.” Ryttaren gav honom en spark.
Därefter kom en hel karavan. Kungen upprepade samma begäran och alla i
karavanen sparkade honom.
Så kom slutligen en magiker 5 med Allahs namn på sina läppar. Han sade:
” Lämna väg för mig.” Återigen bad kungen: ” Ge mig en lyckospark när du
passerar.” Han svarade: ” Jag har övernaturliga krafter, mina sparkar är
dyra.” Kungen sade: ” Det gör ingenting.” Mannen sade: ” Säg mig vad
som tynger dig.” Kungen svarade: ” Fråga mig inte, gå bara förbi.” Men
mannen bad: ” Säg mig det, kanske jag kan hjälpa dig.” Då svarade kungen:
” Min hustru får inga barn och mitt sto får inga föl.” Mannen sade: ” Är du så
förtvivlad för det? Saken är enkel. Tag min käpp och gå till granatäppelträden
därborta. Slå ett slag på en av trädstammarna och om ett granatäppleäpple
faller delar du det mellan din hustru och ditt sto. Om två faller ger du dem ett
var, och om flera faller delar du dem i två lika delar. Men du måste gå med på
att om det första barnet är en flicka och det första fölet är ett stoföl tillhör de
mig.” Kungen accepterade villkoret.
Kungen går nu och gör som den helige mannen instruerat honom. Ett
granatäpple faller och han delar det mellan hustrun och hästen, som båda blir
havande. Hustrun föder en flicka och ston ett föl av honkön. Av rädsla
uppfostrar kungen sin dotter, Shadbakht, som en pojke och klär henne i

manskläder, men då han ändå inte känner sig säker gömmer han undan både
henne och hästen, Arzumalik, i en källare. En dag när han är ute på jakt bönar
och ber Shadbakht sina tjänare att släppa ut henne och hästen. Hon rider ut
men blir förföljd av en virvelvind och ett törnsnår som växer upp framför henne.
Hon lyckas dock återvända hem. När kungen kommer hem blir han uppsökt av
magikern som kräver att få Shadbakht och Arzumalik. Kungen förnekar att han
fått något barn, men magikern överbevisar kungen genom att avslöja var han
döljer dottern och hästen.
Kungen har inget annat val än att ge magikern vad han begär. Magikern,
Shadbakht och Arzumalik ger sig av från slottet. Prinsessan och hästen inser
snart att de måste rymma från magiken som ger dem blod och slem att dricka
och ben ur uppgrävda gravar att äta. De lyckas fly och kommer till ett stort slott
som tillhör den Vita Demonen. 6 Därinne finner de en fe sovande. De väcker
henne och ber henne att med list ta reda på var den Vita Demonens själ är
fjättrad. Genom att låtsas att hon blivit förälskad i den Vita Demonen lyckas
feen avslöja hans hemlighet. Shadbakht och Arzumalik ger sig nu av till det torn
på en klippa mitt i havet där den Vita Demonens själ är fjättrad i en pärla i
magen på en papegoja i en bur.
Efter många strapatser kommer de fram. Shadbakht, som ensam klättrar
uppför klippan finner att den är bevakad av en fruktansvärd drake. Hon ber en
5 I översättningen används här ordet malang, ett ord som betecknar en kringvandrande
dyrkare av Allah som ofta besitter övernaturliga krafter.

ön och lyckas besegra draken genom att skjuta den i ögonen. Sen dödar hon
papegojan och plockar ut pärlan ur dess mage. När hon krossar pärlan dör den
Vita Demonen. Hon rider tillbaka till feen som ber Shadbakht att gifta sig med
henne. Shadbakht, som ju bär manskläder och ser ut som en yngling men i
själva verket är en ung flicka, byter snabbt samtalsämne.
En dag kommer en prins och sonen till hans minister ridande. De två männen
blir goda vänner med Shadbakht och feen och ger sig ut på jakt tillsammans.
Ministerns son anar att Shadbakht inte är en man och ber prinsen testa henne
på olika sätt. Prinsen, som är övertygad om att Shadbakht inte är en flicka,
vinner de två första vaden. Shadbakht väljer nämligen ris och kött framför
efterrätter och sötsaker och en krigsrustning framför kläder av bomull och silke.
Hon har ju uppfostrats som pojke. Men ministerns son insisterar på ett tredje
vad. Man skall se om madrassen hon sover på sjunker under trycket från
hennes kropp eller inte. Nu vinner ministerns son, och när prinsen inser att hon
faktiskt är en flicka ber han om hennes hand. Shadbakht accepterar med
villkoret att ministerns son gifter sig med feen.
När prinsen blivit kung blir landet anfallet av en fiendehär. Kungen ber
Shadbakht att få ta med Arzumalik då han drar ut i krig. Hon kan inte neka
honom, men ber honom binda hästen vid små buskar som hästen kan dra upp
om den skulle känna att Shadbakht befinner sig i en nödsituation och behöver
hjälp.
6 Det balochiska ord som används för "den Vita Demonen" är dew siped, där dew motsvarar

Kungen gav sig av, men efter ett och ett halvt år var kriget ändå inte avgjort.
Shadbakht hade nu fått tvillingsöner. Hon skickade en budbärare med ett brev
till kungen. I brevet stod det: ” Gratulationer till dina två söner.” Magikern slog
följe med budbäraren längs vägen. Han tog brevet och bytte ut det mot ett
annat i vilket det stod: ” Två ödlor 7 har fötts i ditt hus.” Kungen besvarade
brevet: ” Sandödlor, geckoödlor eller kameleonter, vad de än är så är de
mina.” Budbäraren gick tillbaka med svaret men också denna gång slog
magikern följe med honom. Han tog brevet och läste det. Sen lade han ett
annat brev i budbärarens väska, där det stod: ” Fördriv min hustru och mina
barn från slottet.” Stackars Shadbakht fick ge sig ut i den brännande solen.
Hon tog gråtande sina två söner och gav sig av till ödemarken. Magikern satte
av efter henne.
Kungen hade bundit fast Arzumalik vid ett högt träd. Hästen förnam nu att
Shadbakht befann sig i en stor fara. Med mycket möda slet hon upp trädet med
rötterna och galopperade iväg mot Shadbakht med trädet hängande i sina
tömmar. Shadbakht sprang för sitt liv med magikern jagande henne i hälarna.
Plötsligt såg de ett svart moln och där kom Arzumalik med dammet flygande
omkring sig och trädet. Magikern stannade upp och Arzumalik sparkade till
honom så han föll. Hästen fortsatte sparka honom tills han var död.
Shadbakht kom rusande, föll Arzumalik om halsen och kysste henne. Sen
visade hon hästen sina två söner. Arzumalik föll i gråt och hon sade: ” Min fru,
jag är på väg att dö. Detta träd har förtagit all min kraft. Jag överlämnar mig
själv och er i Guds händer.” Sen föll hästen samman. Shadbakht slog
armarna om hennes hals, grät och sade: ” Nej Arzumalik, nej, lämna mig inte
ensam. Du har verkligen varit en trofast häst.” Arzumalik öppnade åter sina
det persiska ordet div som förekommer i sagan om "Halvpojken"
7 Jämför berättelsen om "Ödleflickan" nedan, där ödlan symboliserar ett handikappat barn.

ögon och sade dessa sista ord: ” Bred ut min hud så blir den ett tält åt er, gräv
ner mina ben så blir de fruktträd, sprid mitt kött så blir det örter, min man och
svans blir tältrep och håret på min kropp blir kläder.”
Detta gör Shadbakht och på så sätt överlever hon och sönerna i ödemarken.
När kungen kommer tillbaka och finner att hans hustru är fördriven ut slottet blir
han förtvivlad, avrättar budbäraren, och ger sig sen ut i ett desperat försök att
hitta Shadbakht. Han rider förtvivlat omkring i ett och ett halvt år, tills han
plötsligt ser ett tält. Utanför tältet leker två vackra pojkar.
Kungen frågade dem: ” Vems barn är ni?” Pojkarna svarade: ” Lämna
oss ifred, vi har ingen far.” Kungens ögon fylldes med tårar. Han förstod att
det var hans egna söner och frågade: ” Har ni någon mor?” Barnen svarade:
” Ja, hon är och lagar mat inne i tältet.” Kungen sade: ” Gå och säg till er
mor att kung så och så har kommit hit.” De båda pojkarna skyndade sig in till
sin mor och sade: ” Kung så och så har kommit.” Deras mor sade: ” Gå och
hämta honom, det är han som är er far.” Hon bredde genast ut en matta i
tältet och kom ut obeslöjad. Hon hälsade kungen välkommen och han kysste
henne. Sen omfamnade han sina båda söner. Kungen och Shadbakht blev åter
man och hustru.”
Den försmådda hustruns triumf 8
Det var en gång två bröder som båda var kungar. En hade tre döttrar och den
andre hade en son, så de trolovade den äldsta dottern med hennes farbrors
son. De båda kusinerna blev så småningom gifta och prinsen förde sin nyblivna
hustru till sitt hem. Men efter hemkomsten visade han henne ingen som helst
uppmärksamhet. Han sade inte ett ord till henne, varken ja eller nej, varken bu
eller bä.
Bruden väntade tålmodigt i sex månader, men slutligen, när hon insåg att
hennes man inte alls brydde sig om henne och inte sade minsta ord, så gick
hon till sin fader med denna begäran: 9 ” Far, hur länge måste jag vara
tålmodig? Det är nu sex månader sedan jag gifte mig och min make har inte
8 Ur Persiska folksagor, sid. 61-65. Sagan härstammar från Kerman, Iran.
9 Ordalydelsen i originalöversättningen är "med bedjan".

talat med mig en enda gång. Han kan absolut inte vilja ha mig till hustru. Jag
ber dig, upplös vårt äktenskap.” Så kungen var tvungen att ge sin äldsta dotter
skilsmässa från sin man.
Samma sak händer mellansystern och, efter hennes skilsmässa, också den
yngsta systern. Men hon är tålmodig och avslöjar inte sina svårigheter, utan när
systrarna en gång kommer och hälsar på befaller hon sin slavinna att komma in
och säga att prinsen väntar på henne. Sen går hon ut ur rummet och låtsas
prata med prinsen. Detta upprepas flera gånger under dagen.)
De stackars äldre systrarna blev slutligen irriterade på detta och sade: ” Hör
bara! Vår kusin brydde sig inte det minsta om oss, men vår lillasyster tycker
han så mycket om, att han inte kan vara utan henne en timma ens!” På
eftermiddagen återvände de olyckliga prinsessorna till sin faders hus. De grät
lite och sade till shahen, deras far: ” Ser du nu far, så är det! Vår kusin prinsen
ville inte ha oss, utan han ville hela tiden ha vår lillasyster.”
Under denna tid hände det sig att prinsen en kväll kom hem med en liten
citron i sin hand. Han lade den bredvid ljusstaken och gick till sängs för att
sova. Morgonen därpå tog hans hustru citronen och gick ut i trädgården. Där
satte hon sig ner vid en liten strömfåra och funderade. Tankspritt lekte hon med
citronen, när hon plötsligt tappade den och den föll i vattnet. Strömmen förde
den snabbt med sig och hon blev rädd och sprang efter för att få tag i den, men
vattnet förde den genom ett hål i muren in till nästa trädgård.
Det var inget annat att 10 göra än att krypa efter den. När hon väl kommit
igenom hålet såg hon att hon hamnat i en väldigt stor trädgård och hon började
titta sig omkring för att se hur den tog sig ut. När hon nådde den bortersta
änden såg hon en stor och vacker byggnad. Hon gick in och fann då sin man
sovande bredvid en vacker fe, 11 så vacker att det vore en synd att bara titta på
henne.
Hustrun gick in i deras sovrum och stänkte vatten på golvet. Hon sopade
upp dammet och gjorde det fint. Sedan gjorde hon i ordning te-samovaren,
tände den och diskade teglasen och faten. Hon fortsatte och gick runt och
pysslade, plockade i ordning och städade och allt annat hon kunde tänka sig att
10 Originalöversättningen har ”och” istället för ”att”.
11 Översättningen har här och i fortsättningen för ordet ”fe” det persiska ordet peri.

göra för dem. När det sedan var dags för dem att stiga upp, lade hon citronen
där de inte kunde undgå att se den och kröp genom vattenhålet till sitt eget
hem.
Samma sak upprepas ytterligare två gånger, och när prinsen och feen ser
allt detta förstår de att de blivit upptäckta och att de inte längre kan träffas på
denna plats. Prinsens hustru, som den sista gången gömt sig i det hus där
prinsen och feen är tillsammans, hör deras samtal och var de bestämmer träff
nästa gång. Hon, liksom de andra två, kommer utklädd till mötesplatsen och
följer med prinsen och feen till en trädgård där de sätter sig och skalar frukt för
att äta. Hustrun skär sig med flit och prinsen förbinder hennes sår med tyg från
sitt midjeskärp. På eftermiddagen rider hustrun hem.
På kvällen kom hennes make hem, men nu uppförde han sig precis som
förut och sade varken ” ja” eller ” nej” . Då gick hans hustru och satte sig
bredvid ljusstaken och började berätta om alla sina sorger. Hon berättade för
ljuset och ljusstaken om alla sina bekymmer ända från början - vad hon hade
gjort och var hon hade varit:
” Å! Min tumme så liten jag skurit har
men lindan från min älskades bälte smärtan förtar
ljusstake, hör upp, för jag berättar för dig
och, ljus, lyssna nu även du till mig.”
Hennes make hörde hennes hjärtas alla hemligheter och fortsatte lyssna tills
hon berättat färdigt och tystnat. Då gick han iväg och tänkte för sig själv: ” Du
glömska och otacksamma hjärta! Under tre dagars tid har min hustru kommit
och arbetat åt oss och idag var hon i trädgården med oss.” Då gick han fram
till sin hustru och slog armarna om henne, kysste henne och sade: ” Å, kära
kusin, jag älskade alla döttrar till min farbror shahen, men de två första kunde
inte vänta länge nog. Du har väntat tålmodigt och har lyckats bryta
förtrollningen. Nu är du min.” Och så kunde de leva lyckligt tillsammans som
man och hustru resten av livet.

En föräldralös flickas öde 12
Det var en gång för tusen år sen en man som hade en mycket god hustru. De
hade allt de behövde av detta livets goda utom barn, och just detta var deras
stora sorg. Hur de än offrade och bad och lät sig behandlas med olika
mediciner tjänade det ingen nytta. Slutligen sade hustrun till sin man: ” Nu när
ödets lott för oss är den att vi inte skall få egna barn är det bäst vi kan göra det
att vi tar oss an ett hittebarn.” Mannen svarade: ” Det är lönlöst. Har du inte
hört vad våra visa män har sagt?
” Från en annans barn ser du aldrig din mödas lön,
om du än pryder det med en juvel ack så skön” ”
Hustrun sade: ” Nej, så som du säger är det alls inte. Det kan tänkas att om vi
tar oss an ett barn och uppfostrar det som vårt eget så kommer det att älska
oss på samma sätt som vi älskar det.”
Några dagar gick efter detta samtal, och en dag när mannen just var på väg
ut ur huset såg han att någon lagt ett lindebarn på dörrtröskeln. Barnet var
mycket vackert, det hade blåa ögon, ljus hy och ljuslockigt hår. Barnet grät och
det var tydligt att det var ett hittebarn. Han tog det i sin famn. Då tystnade
barnet och log mot honom. Han tog in barnet och sade till sin hustru: ” Kom
och se, här är barnet som vi önskade att Gud skulle ge oss.”
Paret tar sig an barnet, som visar sig vara en flicka. När dottern är sexton år
gammal dör modern, men innan hon dör ger hon flickan en ring och uppmanar
henne att å makens vägnar fria till den kvinna eller flicka, vars finger ringen
passar. Även mannen hör detta. Flickan provar ringen på många, men den
passar ingen. En dag sitter hon och leker med ringen och i detta sammanhang
råkar hon prova den. Den sitter så perfekt att hon inte kan få av den, och när
mannen ser ringen på flickans finger säger han:
12 Ur Ṣobḥi, Afsānehā 1, sid. 17-26. Sagan är nedtecknad av den kände iranske
folksageutgivaren Ṣobḥi. Berättare var en ung flicka från Golpayegan, Iran. Originalspråk:
persiska, översättning till svenska av Carina Jahani.

” Lovad vare Gud, nu har jag funnit ro. Du måste bli min hustru. Gud förde
dig hit till mitt hem för sexton år sedan för just en dag som denna.” Flickan
sade: ” Du har fostrat mig och du är som en far för mig.” Men han sade:
” Struntprat, min hustru har som sin sista önskan sagt att jag skall gifta mig
med den kvinna eller flicka som ringen passar perfekt. Inga om och men.”
Flickan går motvilligt med på arrangemanget men begär fyrtio dagars respit.
Under denna tid uppsöker hon filtmakaren och ber honom tillverka en dräkt i filt
åt henne i vilken hon kan förställa sig till ett märkligt djur. Samtidigt låter hon
gräva en underjordisk gång från brudkammaren till stadens vallgrav. Samtidigt
sätter mannen igång bröllopsförberedelserna och köper vackra kläder och
smycken åt flickan. När han får se sin brud grips han av förtjusning och tackar
sin lyckliga stjärna att hans förra hustru hade vett nog att dö i tid innan flickan
hunnit bli bortgift med någon annan.
När brud och brudgum skall förenas med varandra i brudkammaren finner
mannen till sitt förtret att hans hustru inte stiger upp ur sängen. Han blir arg och
skär upp hennes mage, men ångrar sig omedelbart och kallar på kirurgen för
att få henne sydd. När man lyser upp brudkammaren bättre finner man att det
inte var hustrun som låg i sängen, utan en skinnsäck, som hon i förväg har gett
mänskligt utseende och lagt i sängen. Mannen lämnar skamsen staden.
Flickan, å sin sida, har redan i form av ett filtdjur begett sig ut ur staden
genom tunneln och befinner sig en lång tid i ödemarken. Med sig i sin filtdräkt
har hon alla sina brudgåvor. En dag kommer en prins ridande och "Filtflickan"
blir så rädd att hon klättrar upp i ett träd invid en källa. Prinsen ser hennes
spegelbild i vattnet, beordrar henne att komma ner och tar henne med sig hem
som jaktbytet för dagen. Hon får sen hålla till i slottets kvinnoavdelning tills en
dag drottningen blir bjuden på vigselfest. Filtflickan ber att få följa med, men
drottningen gör sig löjlig över hennes utseende och avfärdar hennes begäran.
Men Filtflickan gick in i ett hörn, kröp ut ur sin dräkt, tvättade av sig, klädde
sig och smyckade sig. Därefter gick hon till vigselfesten. Så fort hon steg in
genom dörren reste sig alla de närvarande. De blev mycket förundrade och
frågade sig vem denna vackra och förnäma flicka kunde vara. Värden rusade
fram och placerade henne på hedersplatsen bredvid drottningen. Alla

närvarande tappade fattningen och kunde inte se sig mätta på henne. Efter en
stund blev det dags för dans. Flickorna virvlade runt, och Filtflickan likaså.
Innan festen tar slut beger sig Filtflickan skyndsamt till slottet och kryper in i
sin filtdräkt igen. När drottningen kommer hem berättar hon för prinsen om den
vackra flickan och planerar att ta med prinsen till bröllopsfesten, 13 som skall
hållas i samma hem en vecka senare. Man räknar med att flickan skall vara
där, och drottningen reserverar den bästa platsen i salongen åt prinsen.
På samma sätt som förra gången ber Filtflickan att få följa med till
bröllopsfesten, men drottningen förlöjligar henne. Åter gör hon sig i ordning och
går på egen hand. När dansen börjar flirtar alla flickorna extra mycket för att dra
till sig prinsens uppmärksamhet, men det är förstås Filtflickan han faller för.
Efter dansen är det sed att flickorna skall få en belöning för sin dans. Prinsen
kastar ner sin dyrbara ring till Filtflickan. Drottningen tänker fråga vem flickan är
och varifrån hon kommer innan festen tar slut, men hon hinner inte förrän
flickan är försvunnen. Ingen annan närvarande känner henne heller.
Man söker igenom hela staden för att finna henne, men utan resultat.
Prinsen är utom sig av förtvivlan och kan inte tänka sig att gifta sig med någon
annan än just henne. För att glömma sin sorg vill han ge sig ut på jakt och ber
modern baka bröd som han och hans följe kan ta med sig som proviant.
Filtflickan, som nu är tillbaka i sin filtdräkt i det kungliga köket, ber att få baka ut
en av bullarna. Drottningen förolämpar henne igen men ger efter för hennes
begäran efter prinsens medling. Efter några dagar ute i jaktmarkerna tar brödet
slut, och bara den bulle som Filtflickan bakat ut finns kvar. Sällskapet är
hungriga och ser ingen annan utväg än att äta bullen.
När man gav brödet åt prinsen, bröt han det i två stycken och ut föll ringen.
Prinsen tog upp den och såg att det var ringen som han gett som belöning för
dansen på bröllopsfesten. Han förstod genast hur saken förhöll sig och befallde
att sällskapet skulle återvända till staden. Alla satt upp och red i galopp fram till
slottet, där de steg av sina hästar. Prinsen gick in, kallade på sin mor och sade:
13 I den iranska traditionen hålls först vigselceremoni ‘aqd och sen själva bröllopsfesten ‘arusi.
Längre eller kortare tid kan förflyta mellan dessa, men numera är det vanligt att de genomförs
på samma dag.

” Moder, jag har goda nyheter, 14 jag har funnit flickan.” Hon frågade: ” Var är
hon?” Han svarade: ” Precis här.” Sen ropade han: ” Kalla hit Filtflickan!”
Filtflickan kom. Prinsen sade: ” Skynda dig och kom ut ur den där filtdräkten.”
Hon sade: ” Varför skall jag komma ut?” Han svarade: ” Därför att jag
befaller det!” Filtflickan sade: ” Nåväl, då får ni alla gå in i ett annat rum:”
Nu kröp Filtflickan ut ur sin dräkt, tvättade av sig, klädde sig, sminkade och
smyckade sig. Sedan gick hon ut till prinsen och hans mor. Drottningen såg att
det var just den flicka de sökte, föll henne om halsen och kysste henne. Genast
iordningställdes ett rum åt henne, pager och tärnor trädde i hennes tjänst och
förberedelserna för bröllop sattes igång. När allt var ordnat utfärdade kungen
ett påbud att hela staden skulle smyckas och bröllopet firades i dagarna sju. På
den sjunde dagen förenades brud och brudgum och sen levde de lyckliga i alla
sina dagar.
Två fysiskt handikappade barn
Halvpojken 15
Det var en gång en man som var mycket rik och hade sju hustrur men inga
barn. Han tänkte för sig själv: ” Här är jag nu, med all denna rikedom, men
inga barn. Vad nytta har jag då av denna värld?” Så han övergav allt och gick
sin väg.
Han möter en magiker 16 som frågar vad den rike plågas av och får till svar
att han är barnlös. Ur sin ficka tar då magikern upp sju äpplen, ett till var och en
av hustrurna. Men den yngsta hustru äter bara upp halva äpplet och sparar
resten. Innan hon hinner äta den andra halvan kommer ett får och äter upp den.
14 I sagan står det: ”Ge mig en gåva i utbyte mot den goda nyhet jag skall ge dig.” Det är
tradition i iransk kultur att den som förmedlar en god nyhet skall belönas med en gåva av något
slag.
15 Ur Persiska folksagor, sid. 233-236. Sagan härstammar från Bakhtiaristammen som lever i
västra Iran.
16 I översättningen används här ordet derwish, en kringvandrande religiös man med
övernaturliga krafter.

Alla får varsitt barn, men den yngsta hustruns barn är halvt. Det får namnet
Taling (Halvpojken). 17
En dag gjorde den äldste sonen förberedelser för en resa och gav sig av
som huvudman för en karavan. Gruppen kom fram till en grotta och där såg de
sju grytor med grönsakssoppa 18 puttrande på elden. De gick in och satte sig
ner. Då såg de hur ett mansskägg började komma upp ur marken. Mer och mer
kom det upp, tills det var över fyrtio meter skägg på marken i grottan. Slutligen
kom även ägaren till skägget upp genom marken. Hans namn var Skägg-åttio-
alnar-och-en-tum. ” Nu ska vi brottas” sade han. ” Om ni får ner mig på
marken, blir dessa grytor era. Men om jag får ner er på marken, binder jag era
händer och ni tillhör mig.” Den äldste brodern samtyckte till detta och de
började brottas.
Den skäggige mannen visar sig vara en demon, 19 som lätt besegrar både
den äldste brodern och de övriga fem bröderna som kommer i tur och ordning.
Han fjättrar dem alla i en grotta. Demonen, Div, brukar äta upp en av sina
fångar varje dag. Halvpojken ger sig iväg för att rädda sina bröder, trots att
hans far avråder honom på grund av hans handikapp. Halvpojken möter Div,
och antar utmaningen till tvekamp. Om han lyckas hugga huvudet av demonen
har han fått instruktionen att följa efter det dit det rullar.
Plötsligt ropade Halvpojken Guds namn och lyfte upp Div och slängde ner
honom på marken. Halvpojken högg genast av honom huvudet och slängde ner
det rullande nerför sluttningen. Han följde huvudet tills det rullade in i en grotta.
Där fann han sina bröder, tillsammans med många andra fångar. ” Å, bröder”
sade Halvpojken, ” hur kunde ni bli fast här?” Så låste han upp alla deras
bojor och de tog med sig alla sina ägodelar ut från grottan.
Men bröderna var missnöjda med att det var Halvpojken som hade lyckats,
där de själva hade misslyckats. De språkade med varandra och sade:
” Skammen över vårt misslyckande gör att vi inte kan visa oss mer för folk.
Vad ska vi göra? Ska vi fira ner Halvpojken i det hål, där vi gömmer våra varor.
17 I Persiska folksagor används namnet Taling i fortsättningen av sagan, men jag väljer att
använda den Halvpojken för att få starkare associationseffekt.
18 I Persiska folksagor används här det persiska ordet ash.
19 Det persiska ord som här används är div.

Vi låtsas att han skall hämta något och skär sedan av repet som är bundet runt
hans midja. Då faller han ner och blir dödad.”
Halvpojken råkar höra vad bröderna beslutar och lyckas lura dem genom att
gömma sig i den sista kistan med varor som de firar upp. När bröderna kommer
hem välkomnas de hjärtligt av sina mödrar. De berättar vitt och brett om sina
öden och äventyr, men säger att de inte alls sett till Halvpojken. När de säger
detta ropar Halvpojken inifrån en av kistorna:
” Guds förbannelse över er allihop! 20 Jag befriade er från kedjorna och ni
ville slänga mig i gropen. Ni återgäldar godhet med ondska!” Där fick bröderna
stå med skammen och hängande huvud. Men Halvpojkens mor ropade stolt:
” Det var min son som gjorde denna underbara gärning!”
Ödleflickan 21
” Det var en gång en fattig daglönare vars fru inte fick barn. Detta gjorde
honom mycket sorgsen. En dag gick han ut och bönföll vid tröskeln till en
magikers 22 hus. Denne sade: ” Du där, vem är du och vad gör du här?”
Daglönaren svarade: ” Lyckan har flytt mig. Jag har inga barn.” Magikern
sade: ” Nåväl, tag denna käpp och gå bort och slå på äppelträdet därborta. Om
ett äpple ramlar ge då din hustru halva, men om två äpplen ramlar, ge henne
ett av dem.” 23 Daglönaren gick och slog på trädet. Ett äpple föll. Han tog
äpplet och gav sig av hemåt.
20 I Persiska folksagor är den persiska förbannelsen återgiven ordagrant: "Må Gud svärta era
ansikten!"
21 Ur Gēdī kissaw, 7, pp. 10-14. Sagan är nedtecknad av Mir ‘Aqil Mengal i Noshke, Pakistan.
Originalspråk: balochiska, översättning till svenska av Carina Jahani. Ödleflickan kan uppfattas
som en symbol för barn med olika typer av handikapp. Det viktiga är att hennes kropp inte ser
"normal" ut.
22 I sagan används ordet pir, vilket, liksom derwish och malang, står för en kringvandrande
Allah-dyrkare med övernaturliga krafter.
23 Förmodligen hör egentligen inte iden om delning av äpplet/äpplena i två lika delar till denna
saga, utan till sagor av det slag som återfinns under rubriken "Flickan som borde varit pojke"
ovan, där både stoet och hustrun var ofruktsamma.

Väl hemma kallade han på sin hustru och sade: ” Jag har fått ett heligt
äpple av en magiker. Kom och ät den här halvan av det.” Hustrun sade:
” Lägg det där på hyllan. Jag är upptagen med att baka bröd, men jag kommer
strax. Gå du och hämta lite vatten.” Han tog lägeln och gick till brunnen för att
hämta vatten. En killing smög in i huset. När daglönaren kom tillbaka såg han
att äpplet var borta. Han frågade sin hustru: ” Har du ätit upp äpplet?” Hon
sade: ” Nej det har jag inte.” Han frågade: ” Vart har det då tagit vägen?”
Hustrun svarade: ” Jag såg en killing komma in i huset.” Daglönaren letade
och hittade killingen. Han petade ner handen i halsen på den och fick ut en liten
äppelbit. Den gav han till hustrun. Hon åt upp den och blev havande.
Efter nio månader, när hennes födslovärkar satte igång, gick daglönaren och
hämtade byns jordemor. Grannkvinnorna samlades också. Daglönarens fru
födde en ödla. 24 Den kröp in under en vedhög. Alla grannkvinnorna rusade iväg
och sade: ” En ödla har kommit till världen i daglönarens hus.” Ingen tröstade
daglönarens hustru, men daglönaren tänkte för sig själv: ” Det finns en mening
med allt här i världen,” och han lät ödlan växa upp i sitt hem.
En dag går Ödleflickan ut och ser en gammal gumma kärna smör. Hon
blåser upp sig till en lädersäck. När gumman får se den fina säcken häller hon
allt smör i säcken. Ödleflickan rullar raskt hem och ger sin mor smöret. Modern
blir överlycklig. En annan dag går hon till veteladan och blåser upp sig till en
säck. Bonden fyller henne med vete, som hon tar med sig hem, till sin mors
stora lycka. Vid ett annat tillfälle tar hon formen av en dadelkorg och kommer
hem full av dadlar.
En dag begav hon sig till en damm och förställde sig till ett smyckeskrin.
Prinsessan och ministerns dotter kom för att tvätta sig, och när de såg vilket fint
smyckeskrin som stod där tog de av alla sina smycken och lade i skrinet. Sen
började de bada och tvätta sig, och när de kom upp igen försökte de öppna
skrinet, men, ack och ve, det gick inte att öppna. De slog det mot en sten, de
kastade det i marken, men utan resultat. När de givit upp hoppet om att få upp
skrinet tog tjänsteflickorna upp det och bar hem det till kungens slott. Där
försökte de åter öppna det men när det inte gick sade prinsessan: ” Låt det
vara ikväll. Imorgon hämtar vi hit en smed som kan skära upp det.” De ställde
24 På balochiska gōj, vilket är en sorts ödla som kan blåsa upp sin strupe.

ner skrinet och Ödleflickan rullade hem och sade: ” Mor, mor, öppna kjolen!”
Modern höll upp kjolen i fållen och Ödleflickan hällde ut alla smyckena. Modern
prisade henne.
En dag var Ödleflickan ute och samlade örter med de andra flickorna. Men
hon var lat och satt mest hela dagen i skuggan. När det var kväll och flickorna
återvände hem var hon tomhänt. Då kröp hon uppför byxbenen på de andra
flickorna och gav dem tjuvnyp tills hon fick av deras örter och kunde komma
hem med lika mycket som de andra.
Nästa dag tänkte Ödleflickan för sig själv: ” Nu när jag har varit överallt
borde jag också gå till en skola och se om jag kan hämta hem något därifrån.”
Hon gick dit och blåste upp sig till ett lerkrus. Alla pojkarna 25 satt och läste. En
av dem blev kissnödig. Han gick ut och såg att det stod ett lerkrus där. Han
tittade sig omkring men såg ingen. Då kissade han i kruset. Den andre pojken
kom och såg den förste pojkens fotspår. Också han kissade i kruset. Den tredje
och fjärde kom och så småningom var kruset fullt. Ödleflickan rullade hem och
sade: ” Mor, mor, öppna kjolen!” Hennes moder höll glad upp kjolfållen.
Ödleflickan tömde ut kisset. Modern piskade henne ordentligt. Hennes far kom
också och slog henne gul och blå. Ödleflickan tänkte i sitt hjärta: ” Jag skall ta
hämnd för den stryk jag fått.”
Nästa dag gjorde hon sig till en åsna och gick iväg till skolan igen. Hon
traskade runt där och tänkte: ” Om någon pojke sätter sig att rida på mig skall
jag krossa huvudet och bryta ryggen på honom.” Under rasten fick pojkarna
syn på åsnan. Bortåt femton tjugo pojkar drog åsnan i svansen och öronen och
hängde runt nacken på den. Några tryckte in linjaler i baken på den. Åsnan
mådde mycket dåligt och tänkte för sig själv: ” Jag skall aldrig mer gå till
skolpojkarna.”
En dag gick Ödleflickan till specerihandlaren. Han höll på att räkna sina
pengar. När han lade dem ifrån sig gömde Ödleflickan ett mynt.
Specerihandlaren undrade vart det tog vägen. Han frågade: ” Har du tagit
det?” Ödleflickan svarade: ” Nej, det har jag inte.” Specerihandlaren frågade
igen men fick samma svar. Då sade han: ” Res dig upp!” Ödleflickan reste sig
25 I det traditionella iranska samhället, liksom överallt i Väst- och Centralasien, var det endast
pojkar som gick i skolan.

och kröp upp i specerihandlarens byxben. Specerihandlaren gjorde på sig och
dog. Ödleflickan lastade sakta men säkert på sig alla specerihandlarens saker
och tog med dem hem. Hennes mor och far blev riktigt förmögna.
Förståndshandikappade
En oklok hustru 26
Fru Setti och hennes stackars man Ali gick hem till sin svärdotter. Efter besöket
sade Ali till sin hustru: ” Det var så välstädat hemma hos vår svärdotter att man
skulle kunna hälla ut olja på golvet och sen suga upp den och använda den
igen.” Då hällde Setti ut olja på mattan och sög sen upp den. Ali sade: ” Vad
har du ställt till med? Var skall vi nu sitta?” Hustrun svarade: ” Du sade ju
själv att man kunde göra så hemma hos vår svärdotter!”
Setti beter sig dumt i en mängd andra situationer. Hon tar in våta kläder och
sitter och "värmer" dem och hon skänker bort vete och olja till en man som
heter Ramazan, samma namn som fastemånaden, efter att hennes man sagt
att matvarorna tillhör Ramazan, d.v.s. skall konsumeras under fastan. En annan
dag kasta hon all bomull i vattnet i tron att grodorna skall spinna den till garn åt
henne.
När vattnet fört bort bomullen gick Setti senare samma dag till bäcken för att
se om grodorna spunnit garnet. ” Jaså, inte ännu” , sade hon. Dagen efter
gick hon åter för att se efter vad som hänt och sade: ” Men spinn mitt garn
då!” Den tredje dagen sade hon uppgivet: ” Nåväl, det verkar inte som att ni
tänker spinna mitt garn.” Hon drog upp byxbenen och började söka efter
bomullen i det ena hålet efter det andra tills hon plötsligt drog upp en guldtacka
ur bäcken. Hon tog den och gick. När Ali såg den sade han: ” Det är gott,
lämna den här så skall jag göra en hacka av den.” Han tänkte att Setti skulle
inse att guldet inte borde användas till en hacka, men hon tog det, gick sin väg
26 Stort tack till Adam Nader Baranzehi som publicerat denna saga i "The Sarawani dialect of
Balochi and Persian Influence on It", sid. 105-110. Sagan är nedtecknad av Adam Nader
Baranzehi från en kassettinspelning gjord i Sarawan, Iran. Originalspråk: balochiska,
översättning till svenska av Carina Jahani.

och sade till en man hon mötte: ” Vi har redan en hacka. Ta det du och gör dig
en hacka.” Så han tog det och gick sin väg. När han tagit det sade hon till sin
man: ” Det var du själv som sade att vi skulle göra en hacka av det. Jag gav
bort det till en som ville göra sig en hacka.”
Nu får Setti ett rejält kok stryk av sin man. Hon blir väldigt förnärmad och går
och sätter sig i stallet. Där kommer först en höna som hon tror att Ali skickat för
att hämta henne, men hon sitter kvar. När kon med sina stora horn kommer
"inser" hon att hennes man verkligen vill ha tillbaka henne och då går hon hem
igen.
Mannen berättar senare att deras barnbarn fått två små tänder uppe och två
nere och nu kryper omkring. Setti går omedelbart och drar ut alla sina tänder
utom två uppe och två nere, och sen finner hennes man henne krypande på
golvet.
Ali kom och sade: ” Vår svärdotter har ätit upp en hel korg dadlar med
kärnor och allt.” Setti tänkte: ” Jag skall göra samma sak. Skall jag låta henne
överträffa mig?” Gud själv vet hur många dagar det tog henne, om det tog
henne en eller två eller tre dagar, Gud själv är allvetande. Hur som helst, hon åt
upp hela korgen dadlar med kärnorna i. Plötsligt fick hon ont i magen. Hennes
man tog henne upp i bergen och band fast henne vid stammen på ett palmträd.
Plötsligt började hennes mage tömmas. Det hördes knallar och smällar när
kärnorna träffade trädstammen.
Nu var det så att en karavan just vid denna tid hade kommit och slagit läger
på denna plats. När de hörde smällarna sade de: ” Det kan inte vara annat än
en krigshär. Vi måste fly för livet.” Karavanköpmännen flydde hals över huvud
och lämnade kvar sina kameler. Settis mage tömdes på alla kärnorna och hon
kvicknade till. När hon fick syn på kamelerna tog hon dem och förde dem hem.
När Ali såg detta undrade han vad hon nu hade ställt till med. Hon sade: ” Det
var en karavan där och jag tog kamelerna och kom.” Kamelerna och hela
deras last blev nu Settis och Alis och de levde sedan bekymmersfria i alla sina
dagar.
Den sinnessvage sonen 27
27 Ur Persiska folksagor, sid. 67-73. Sagan härstammar från Kerman, Iran.

Det var en gång en moder som hade tre söner. En utav dem var sinnessvag, en
idiot, men de andra två var mycket kloka och hade blivit köpmän. En dag blev
modern sjuk och hennes söner kom för att vaka vid sjukbädden. De gav henne
medicin, mat, hämtade läkare - allt gjorde de för att försöka få henne frisk igen.
Efter några dagar insåg de att hon inte skulle tillfriskna och under den tid de
satt vid hennes säng försummade de sin butik, så de bad Dummerjöns 28 att
vaka vid sjukbädden. De sade: ” Sitt nu här bredvid mor och fläkta bort
flugorna från hennes ansikte, så att de inte plågar henne. Vi ska bara gå och se
till vår butik och är strax tillbaka.”
Dummerjöns satte sig bredvid sjukbädden och fläktade bort flugorna. Men
hur han än fläktade bort dem, så kom de alltid tillbaka. ” Jag slår efter er”
skrek han, ” och jag slår efter er och ändå kommer ni tillbaka! Jag kommer att
bränna era fäder! 29 ” Han väntade en stund tills alla flugorna åter hade satt sig
på moderns ansikte. Då tog han upp en sten och dängde den med all sin kraft i
ansiktet på modern, för att döda flugorna. Men slaget dödade modern och
hennes haka föll ner.
Därefter fördelar sönerna arvet mellan sig på ett för Dummerjöns mycket
ofördelaktigt sätt. Det han får är dörren till deras hus, moderns spinnrock med
en tyngdsten, en ko och en kalv, femton får samt en spade och en hacka. Den
sorgemåltid som bröderna tillagar för sin mor består av kalven som de köper av
Dummerjöns för en spottstyver, 30 men medan de är ute och bjuder gästerna
råkar en hund komma in och äta upp maten som Dummerjöns är satt att vakta.
” Hörde du inte vad jag sa” ropade Dummerjöns, ” att den som kommer
för att äta måste betala mig sju qrans!” Men det brydde sig inte hunden om.
Då gick han upp och stängde dörren, tog en träkäpp och jagade efter hunden.
Hunden sprang fram till dörren och började skälla och Dummerjöns slog efter
hunden med käppen. Han missade hunden men träffade dörrposten.
Överstycket gick sönder och ner på golvet föll en stor kruka full med guldmynt.
28 I Persiska folksagor kallas sonen ”Dumdåren”.
29 Ett kraftigt uttryck för avsky på persiska.
30 I översättningen ges beloppet ”sju qrans”.

Hunden smet ut genom den trasiga dörren. Dummerjöns tog upp krukan och
sprang efter hunden skrikande: ” Kom genast tillbaka! Släng inte din
penningkruka i huvudet på mig så där! Jag ville bara ha mina sju qrans. Ge mig
det och ta tillbaka resten.”
Bröderna var nu på hemväg och mötte Dummerjöns som sprang efter
hunden. De ropade: ” Hallå, det är vår penningkruka! Var ska du ta vägen med
den, Dummerjöns? Inte har väl hundar pengar?” De vände hemåt tillsammans
och den äldre brodern lade guldet i säkerhet i huset.
Därefter lyckas Dummerjöns försnilla allt han fått i arv, men i gengäld hittar
eller får han stora rikedomar som hans bröder lägger beslag på. En natt
planerar de två bröderna att döda kungen för att själva få makten. Dummerjöns,
som hör deras plan, erbjuder sig att verkställa den, men bröderna förbjuder
honom att göra detta.
Men så snart som hans bröder hade somnat gick Dummerjöns upp, tog en
kniv och smög sig ut ur huset. Han gick och han gick, tills han slutligen nådde
det kungliga palatset. Han gick in i sovkammaren och såg kungen sova på en
säng, skar av hans huvud och bar hem det till sina bröder. Han gav det till sina
bröder och sade: ” Se här, jag har dödat kungen och här är hans huvud. Vakna
nu och stig upp och bli kungar i hans ställe!”
Bröderna blev livrädda och försökte komma på ett knep för att dölja deras
samband med mördaren. De slaktade en getabock och lade huvudet i en
tygpåse. Den gav de till Dummerjöns och sade: ” Nå, eftersom du har dödat
kungen så måste du ta den här påsen med huvudet och göra dig av med det.
Släng det i någon brunn någonstans, så att ingen får veta det.” Dummerjöns
tog tygpåsen och slängde huvudet ner i brunnen utanför deras dörr. Under
tiden gömde de båda bröderna kungens huvud på en säker plats.
Nästa morgon gick stadens utropare genom alla gator och bazaren och
ropade: ” Kungen blev mördad i går natt. Om någon känner till något om
mordet, låt honom tala.” När Dummerjöns hörde detta, sprang han ut och
ropade: ” Det var jag som dödade kungen!” ” Hur gjorde du då?” , frågade
de. ” Å, bara på detta vis” , svarade Dummerjöns, ” och titta här, jag slängde
ner huvudet i brunnen.” ” Följ då med oss och hämta upp huvudet.” Och så
fängslade de också Dummerjöns bröder, som medhjälpare till mordet. De

protesterade förgäves: ” Gud är vårt vittne. Vår bror är tokig och pratar bara
sitt vanliga struntprat.” Men ingen trodde på dem.
De sänkte ner Dummerjöns i brunne och sade: ” Hämta upp huvudet.” När
han kom ner i vattnet nådde han getens huvud och kände att det hade horn och
ett getskägg. Han ropade upp från botten på brunnen: ” Säg mig, hade er kung
långa horn? Och hade han getskägg?” Men de svarade bara: ” Pojke, ta nu
upp huvudet så får vi se.” När han kom upp ur brunnen såg de att han höll i ett
gethuvud och de började skratta. Då sade bröderna: ” Vi sade ju att han var
tokig” och så blev de alla frisläppta.
På natten när de hade gått och lagt sig hörde Dummerjöns sina bröder
viska: ” Vad ska vi ta oss till med vår bror? Förr eller senare kommer han att
föra oss i vanära. Det bästa vore att ta livet av honom när han sover, så vi får
leva i lugn och ro sedan.”
När Dummerjöns hörde detta, väntade han tålmodigt på att de skulle somna.
Då gick han upp och dräpte dem båda. Nästa morgon kom allt folk i staden ut
på gatorna. De skulle släppa ut den kungliga fågeln, för det var deras
traditionella sätt att välja en ny kung. Den, vars huvud fågeln satte sig på,
valdes till kung. Dummerjöns gick också ut till folksamlingen för att se på
spektaklet. Och så snart de hade släppt ut fågeln kom den och satte sig på
Dummerjöns huvud. Folket blev allihop mycket förvånade och sade: ” Hur kan
den kungliga tronen föras vidare till en man som den där?” De fångade fågeln
och lät den flyga ut flera gånger, men vid varje försök landade den på
Dummerjöns huvud. Så han blev kung och genom Guds vilja blev han så
småningom allt klokare och började regera.
Referenser
Baranzehi, Adam Nader, "The Sarawani dialect of Balochi and Persian
Influence on It", The Baloch and their Neighbours: Ethnic and Linguistic Contact
in Balochistan in Historical and Modern Times, utg. av C. Jahani och A. Korn,
Wiesbaden 2003, sid. 75-111.

Behrangi, Ṣ amad, Mā hi siā h-e kuchulu, persisk text och översättning till
engelska av Hooshang Amuzegar, Bethesda 1997. Översatt till svenska i Den
lilla fisken. Iranska dikter och noveller, Stockholm 1974.
Gē dī kissaw, 7, utg. av Mir ‘ Aqil Mengal, Quetta 1973.
‘ Obeid Zā kā ni, Divā n, Teheran 1343. Dikten Mush o gorbe är översatt till
svenska under titeln "Katt och råtta" av Bo Utas i Karavan 1(2003), sid. 39-41.
Persiska folksagor, svensk tolkning Lilian Ebadi Lindqvist, Vällingby 2002.
Ṣobḥi, Afsā nehā 1, Tehran 1323.