Läs Hans Boströms remissvar

Naturvårdsverket.
D nr 429‐1814‐10. Remissvar angående förstärkning av vargstammens
genetiska läge.
Rysk roulette?
Den
enda acceptabla metoden, för att förstärka vargstammens genetiska läge, är den
metod som innebär att valpar införlivas i redan befintliga valpkullar.
Jordbruksverket har konstaterat att vuxna vargar behöver sitta i karantän minst 6
månader, för att säkerställa smittskyddsaspekten avseende Rabies och Echinococcus
Granulosus. Detta gäller både vargar som ska flyttas inom landet och importerade
vargar.
Detta förutsätter att man bygger kostsamma hägn för karantänen. Metoden är
djurskyddsmässigt tveksam och utsättningen innebär stora problem.
Den metod som nämnts, som innebär att vuxna vargar skulle fångas in utomlands,
vaccineras mot Rabies, avmaskas mot Echinococcos, sedan släppas för att på nytt
infångas, vaccineras och avmaskas efter en månad och sedan släppas ut i Sverige direkt
eller efter 6 månader är inte heller bra ur smittskyddssynpunkt. Det fungerar utmärkt
vad gäller Rabiesskyddet men inte alls vad gäller att vargarna ska vara fria från
Echinococcos. De första avmaskningarna kan vara helt meningslösa eftersom vargarna
redan efter någon dag kan smittas igen. Det innebär att man skulle förlita sig på en enda
avmaskning vid utplanteringen, vilket vi från amerikanska erfarenheter vet kan få
katastrofala följder. Dessutom förutsätter metoden att man ska lyckas fånga in en viss
varg
vid en viss tidpunkt, vilket alla vargmärkningar genom åren visat sig vara omöjligt
att garantera.
Uppfödning av valpar i djurparker, där man har en effektiv kontroll på både sjukdomar
och genetik är den klart vettigaste metoden. Dessutom till bråkdelen av vad övriga
metoder kostar. Om man kombinerar denna metod med inseminering av tikar i
djurparker med sperma från lämpliga vilda hanar, från i stort sett vilket land som helst,
kan
man fortlöpande förse den svenska stammen med nya gener. Man skulle då inte alls
behöva förlita sig på invandrande vargar.
Utsättningen skulle kunna ske på så sätt, att man byter ut en eller flera valpar i samtliga
kända kullar där modern är märkt. Detta kan också upprepas flera år i rad, så att man
relativt snabbt får en bra genetisk situation i vargstammen. Den enda begränsande
faktorn är tillgången på lämpliga valpar och antalet märkta tikar. Genom att man byter
ut valpar, försämrar man inte heller förutsättningarna för att flocken ska lyckas föda upp
valparna. Dessutom torde det ur politisk synpunkt vara en stor fördel. Det innebär också
att
man vid vargjakt inte behöver utesluta några revir från jakten, utan kan jaga rakt
över hela stammen, eftersom man kan förstärka genetiken löpande under många år.
Det är ju beslutat att vi i renbetesland inte ska hysa några vargar. Detta medför ju ur
smittskyddssynpunkt en stor fördel. Vi har ju möjlighet att införa en smittskyddszon i
norra Sverige. Inom denna skulle inte vargar över huvudtaget accepteras. Eventuellt
spontant invandrande vargar måste, i analogi med vad jordbruksverket konstaterat vad

gäller karantänsbehov, naturligtvis avlivas omedelbart. Vi vet att en viss andel av dessa
vargar är bärare av bandmasken Echinococcus Granulosus. Att i ett sådant läge låta
vargar vandra in spontant till Sverige kan ju liknas vid rysk roulette med svensk
folkhälsa. Det behöver snarast kartläggas vilken myndighet som har ansvaret för att ta
beslut om avlivning för att förhindra att vi får in smittan. Av skrivningen i
remissunderlaget framförs ju åsikten, att Jordbruksverket kan ta beslut om detta först
om ett sjukdomsfall har inträffat i Sverige!! Vem har i så fall ansvaret fram till dess?
Eftersom sjukdomsfall hos människa kan dröja många år efter att smittan kommit in, är
ju risken stor att det då är för sent att göra något åt smittskyddssituationen. Skulle en
varg vandra in i Sverige, vilket kan ske vilken dag som helst, måste det ju vara glasklart
vem som har ansvaret för om vargen avlivas eller inte! Ett alternativ kan naturligtvis
vara att söva vargen och sätta den i ett karantänshägn, men fram till dess vi har ett
sådant hägn måste ovillkorligen alla spontant invandrande vargar avlivas omedelbart.
Ur smittskyddssynpunkt är naturligtvis en spontant invandrad varg precis lika farlig
som en inplanterad och den senare krävs ju 6 månaders karantän för.
Man jämför i remissunderlaget med övriga djur som vandrar över gränsen utan att ange
vilka detta skulle vara. Här bör nämnas att man på den finska sidan inte funnit
Echinococcus Granulosus varken hos räv eller mårdhund utan bara hos varg. Den andra
vägen smittan skulle kunna komma in på är via mellanvärdar, t.ex. älg eller ren. Dessa
vandrar ju inte på samma sätt som vargen ner till mellersta Sverige. Det krävs ju för att
smittan
ska kunna överleva att både varg och mellanvärd finns i samma område. Detta
är ju ytterligare ett skäl till
att ha en vargfri zon i norra Sverige.
Lindesberg 2011‐11‐01
Hans
Boström
Ansvarig
veterinär vid vargmärkningarna 2010.