Rapport mars 2002, Om Internet och marknader i förändring.

130
riskaversion. 39 Under dessa förutsättningar säger satsen att olika
auktionsformer inom en stor klass – som innehåller alla hittills beskrivna
auktioner och många fler – är likvärdiga ur säljarens synpunkt;
det finns alltså ingen generell rangordning mellan t.ex. de
beskrivna auktionsformerna. Förutsättningarna är visserligen
ganska restriktiva, men det är lätt att peka på exempel där de är
approximativt uppfyllda. Auktioner där små belopp är inblandade
och där objekten är föremål för privat värdering torde vara bra exempel.
Vi kommer att återkomma till konsekvenserna om dessa
förutsättningar inte är uppfyllda.
Auktioner och virtuella torg
En egenskap hos nästan alla auktionsplatser – på Internet eller annorstädes
– är att de också är organiserade marknadsplatser där
aktörer som inte känner varandra kan mötas. Denna observation kan
förefalla banal, men har den viktiga konsekvensen att handel via de
webbplatser som organiserar Internetauktioner konkurrerar med
andra handelsplatser för samma typ av objekt. Många objekt som
handlas genom Internetauktioner förefaller vara sådana som eljest
skulle handlas på mindre organiserade marknader – t.ex. via privata
annonser – eller inte handlas alls. De organiserade handelsplatserna
kan därvidlag tillhandahålla vissa kontroll- och garantifunktioner
som underlättar kontakten och tilliten mellan köpare och säljare.
Svagt organiserade marknadsplatser möter främst två typer av problem,
nämligen bedrägeririsker och kvalitetsproblem i vid mening.
Problemet med bedrägerier är uppenbart – handelsplatser som är
organiserade på ett sådant sätt att lagstiftning om köpares och säljares
åtaganden är svår att tillämpa är mindre attraktiva (för lagliga
transaktioner) än handelsplatser där den är lätt att tillämpa. Handel
mellan privatpersoner där betalning och leverans sker utan att köpare
och säljare möts fysiskt är utan tvekan ett exempel där bedrägeririsken
är påtaglig och rättslig uppföljning av bedrägerier är ett
trubbigt instrument. De potentiella kvalitetsproblemen torde också
vara uppenbara. Av skäl som redan nämnts är det svårt för en köpare
i en anonym transaktion att hävda att den köpta varan inte lever
upp till rimliga förväntningar beträffande kvaliteten. I nationalekonomisk
terminologi möter parterna ett “adverse selection”-problem.
Denna typ av problem uppmärksammades först av Akerlof
(1970). Han visar hur en marknad för begagnade bilar bryter
samman p.g.a. köparnas ovetskap och säljarnas vetskap om
39 Riskaversion innebär att en köpare föredrar ett säkert (penning)utfall framför ett
slumpmässigt utfall som i genomsnitt genererar samma värde som det säkra utfallet.