KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket

2.1.3 Regionalhistoriskt värde
Utvecklingen ledde till att Avesta fick stadsrättigheter 1641 vilket resulterade i en välorganiserad
stadsplanering. Den markanvändning vi ser från verket över Herrgården och vidare i Gamla byn idag
planerades till stor del redan på 1640-talet
Garningsprocessen pågick under hela kopparbrukets epok på samma sätt som från start. Försök till
utveckling gjordes utan resultat. Råkopparens kvalitet försämrades efter hand så produkten renad
koppar blev hela tiden mindre och därav blev verksamheten mindre lönsam. Produktionen var som
störst under mitten av 1600-talet och minskade sen hela tiden. Efterfrågan minskade även av att järnet
tog över stora delar av kopparmarknaden. I och med nedgången förlorade Avesta stadsrättigheterna
1687. Borgarna blev bortvisade att söka sin hemvist och utkomst på annan ort. Ingen fri handel tilläts
mer än för öl- bröd- och brännvinsförsäljning. Verksamheten vid Kopparverket fortsatte men
samhällsutvecklingen påverkades i fortsättningen styrd av bruksledningen. Kopparverket och
samhället Avesta utvecklades som andra brukssamhällen som en sluten enhet, där alla som bodde i
samhället på något sätt hade en koppling till bruket.
2.1.4 Socialhistoriskt värde
Kopparbruket styrdes av bruksförordningar precis som andra bruk i Sverige. Bruksförordningen
omfattade bland annat arbetskraftens skyldigheter och förmåner. De som hade en tjänst vid bruket fick
inte sluta utan bruksledningens godkännande. För att utbilda sig till ett speciellt yrke fick man gå som
lärling. När en mästare dog fick äldste mästersvennen ta över om han hade genomgått alla olika prov
som ingick i hans yrkesutbildning. Förmåner kunde vara att bruksfolket fick hjälp vid arbetslöshet så
att de kunde bo kvar och återuppta arbetet när det satte igång igen. En annan förmån var att arbetarna
och deras familjer kunde ordna bostad genom bruket och att de gamla och sjuka fick
ålderdomsunderstöd av bruket. Avlöningen vid bruket gjorde att arbetarna kom i stark
beroendeställning till bruket då en del av lönen kunde betalas ut i form av varor från bruksboden, den
enda affären inom bruket. Att leva i ett bruk ledde till en stark vi-känsla. Folk som inte var knutna till
bruket fick inte bosätta sig i Avesta. Som i det övriga samhället var naturahushållning vanligt.
Arbetarna hade ladugårdar och höll kor, grisar och höns. All odlingsbar mark användes till främst kål
och senare potatisodling.
1803 drabbas Avesta av en ödesdiger brand. Stora delar av bebyggelsen förstörs. Att bygga upp bruket
och samhället bredvid tar tid. Tvistigheter uppstår om vem som äger tomtmarken arbetarnas stugor
stått på. Bruket hävdar full äganderätt. Det slutar med att arbetarna säljer sina gårdsplatser mot att
bruket förbinder sig att hålla bostäder åt dem. Detta blev den definitiva brytningen med det första
stadsprivilegierade samhället. Genom att kopparbruket blir nästan ensam byggherre för det nya
samhället så bestäms utformningen av bruksledningen. Den gamla stadsplanen ligger till grund för det
nyuppbyggda men vissa brandsäkrande förändringar utförs. De största förändringarna är att
Kyrkogatan breddas som brandgata och att den nya bebyggelsen orienteras i nord – sydlig riktning.
En kombination av sviterna efter branden, minskad efterfrågan och dyrare framställning av koppar
samt främst av att mynttillverkningen flyttade från Avesta till Stockholm 1831 ledde till avvecklingen
av kopparverksamheten. Försök att utveckla järnhanteringen vid bruket gjordes under 1800-talet men
inte i tillräckligt stor skala för att bruket skulle överleva. Brytningen kom 1872 då Avesta -
Garpenberg AB bildas och verksamheten går in i en ny utvecklingsfas – järnepoken.
5