KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket

2. Kopparepoken 1636 – 1872
De värdebärare som finns kvar från kopparepokens tid är främst samhällshistoriska samt fysiska
byggnadshistoriska spår i form av byggnadsrester från en svunnen tid. Även om de synliga
värdebärarna inte är så många så är de mycket viktiga för förståelsen av Avestas utveckling samt att de
representerar en viktig epok både regionalt och nationellt. Värdet hos byggnadsresterna ökar i och med
de historiska värdebärarna.
2.1 Historisk bakgrund
Kopparepoken består främst av två verksamheter. Från 1636 till 1870 tillverkas, renas koppar i Avesta
och från 1644 till1831 tillverkas mynt. 1872 flyttas koppartillverkningen till Falun. Vid sidan av
kopparverksamheten har det hela tiden funnits andra mindre verksamheter. Där har bearbetats järn i
mindre hammarsmedjor och funnits sågar och där har malts mjöl i kvarnar. Under en kortare perioder
fanns det ullgarnsspinneri, klädesfabrik, textilfärgeri och garveri inom Avesta bruksområde. Dessa
mindre verksamheter var en följd av att ett etablerat samhälle kring kopparverksamheten fanns.
2.1.1 Samhällshistoriskt värde
Efterfrågan på koppar ökade markant under 1600-talet i hela Europa. Kopparen användes till mynt,
husgeråd, vapen, redskap och till yttertak på exklusivare byggnader. Sverige var det land som hade den
största tillgången och brytningen av koppar. Brytningen var främst förlagd till Falun. Kunskapen om
förädling, garning av koppar hämtades till Sverige från Holland med Govert Silenz 1621 på uppdrag
genom det nyligen bildade Kopparkompaniet.
Sveriges första garmakeri förlades till Säter år 1621 men flyttade redan 1636 till Avesta. Att
koppartillverkningen förlades till Avesta berodde på de naturliga förutsättningarna.
Garningen innebar att råkopparen bearbetades genom smältning i ugnar tillsammans med träkol under
kraftig lufttillförsel. Smältan sköttes under noggrann passning. Värmen reglerades genom luften från
bälgarna och dessa i sin tur drevs av vattenhjul. Rinnande vatten användes även till nedkylning i
processen. Efter garningsprocessen fortsatte bearbetningen av kopparen i smideriet. Där smältes
garkopparen och arbetades sedan under kopparhammaren. Hamrarna liknade stångjärnshamrar och
drevs av vattenhjul.
Förutsättningarna för att driva koppartillverkning var reglerad vattenkraft, god tillgång på kol, bra
transportförhållanden från Falun som råkopparen kom från samt lika så bra transportförhållanden till
utskeppningshamnar för vidaretransport ut i världen. Vid det första garmakeriet i Säter gick det inte att
reglera vattentillgången varför platsen inte var lämplig. Avesta uppfyllde alla förutsättningskrav och
dessutom var det lätt att köpa marken då den endast nyttjades av några bönder som förmodligen främst
livnärde sig på fiske.
2.1.2 Samhällsekonomiskt värde
Efter Kopparkompaniet köpt platsen Avesta gick utvecklingen fort. Först byggdes garnings- och
smidesverkstäder och bara åtta år senare flyttades myntverket från Säter till Avesta. Under mitten av
1600-talet var svensk mynttillverkning i stort sett koncentrerad till Avesta. Upp till 90% av de svenska
mynten tillverkades då där. Avesta blev snabbt en samhällsekonomiskt intressant plats.
4