KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket

More documents

Recommendations

Info

3.4 Produktionsutrustningen De delar av Avesta järnverk som nu är föremål för utredning för eventuellt bevarande, och vilka skall bedömas ur ett allmänt kulturhistoriskt perspektiv har bland annat industri- och teknikhistoriska värden av stor och hittills inte helt fullt erkänd dignitet. Anläggningen representerar, i de delar som avgränsats för utredningen, den tidiga industriella perioden inom svensk järnhantering sedan man lämnat det mer hantverksmässiga stadiet som man finner i de hyttor och smedjor, som vanligen blir föremål för kulturhistorikers bevarandenit. Denna anläggning har i huvudsak byggts upp under 1800-talets två sista decennier och de första två under 1900-talet De produktionsutrustningar som idag står kvar utgör konstruktioner som byggts om, utvecklats och förändrats för att tillgodose krav som förändringar i processerna ställt. T ex så kan man i Masugn 1, som byggdes som en träkolsmasugn, se de anordningar som måste till för att kyla ner stället, den del av masugnen där blästerluften blåstes in och där det smälta tackjärnet samlades, sedan den anpassats för koksdrift. I Martinugnarna finner vi konstruktioner från 1880-talet, då bland de tidigaste ugnarna av denna konstruktion och ritade och byggda av den främste förespråkaren för denna götstålsprocess, Eric G:son Odelstierna. Ugnarna är visserligen ombyggda flera gånger sedan dess, men de utgör tillsamman och med de anordningar som finns bevarade för chargering och tappning en unik uppställning av ett götstålverk från förra sekelskiftet som troligen saknar motsvarighet någonstans i världen. 3.4.1 Värdebärare Hyttan Hyttan består av en byggnad med två rostugnar och ett krossverk samt en masugnsbyggnad med tre masugnar samt granuleringsverk för slagg med förvaringsficka för slaggen. Rostugnarna, som är av Westmans typ är byggda sent på 1800-talet och utgör slutfasen av den typen malmberedning för masugnar som förbehandlar styckemalm. Nya anrikningsmetoder som ger en finpulveriserad slig framtvingar nya metoder att förbereda malmen/sligen för masugnen, såsom brikettering och sintring. Här finns således bevarat två gasrostugnar i dess sista och största utvecklingsfas. Denna byggnad med interiör med malmbås och krossverk samt hundbana för upptransport av rostad malm till masugnskransen har städats, rensats och anpassats för utställnings- och sociala evenemang. Byggnaden är tät och uppvärmd, den har ett gjutet golv och miljön är ren och snygg samtidigt som en dels av den industriella miljön skapar en suggestiv stämning. Rostugnsanläggningen utgör idag ett fullskaligt och fullständigt genomfört projekt där en nedlagd industriverksamhet har återanvänts med helt ny funktion. Rostugnarna, malmfickor och spel står kvar som teknikhistoriska monument i den nyskapade utställnings- och möteslokalen. Den stora värdebäraren är att de kvarstående produktionsutrustningarna nu fungerar som jämförelseobjekt inför vidare arbete i hyttan och stålverket. Som jämförelseobjekt och diskussionunderlag har utrustningarna, i den miljö som de befinner sig i, en stor betydelse i ett nationellt perspektiv då industriminnen skall återanvändas och utvecklas. Sammanbyggd med rostugnsbyggnaden ligger masugnsbyggnaden. Mellan dessa två rum fanns en gång öppna valv och förbindelsen mellan rostugnar och masugnar upprätthölls på flera sätt, dels med hundbanan dels med de rörledningar för masugnsgasen som förde den energirika gasen från masugnens topp till rostugnarnas ringtrummor vilka förde in gasen som bränsle i rostugnens nedre del. Öppningarna i väggen rummet är viktigt för förståelsen av sambandet mellan rostugnar och masugnar 41
I masugnsbyggnaden finns tre masugnar byggda 1874, 1876 och 1916. De representerar träkolsmasugnarnas slutskede och koksmasugnarnas begynnelse i Sverige. Här kan vi se en pipa ombyggd för koks, en byggd för träkol och en delvis demonterad. Vi kan se hur man tog hand om slaggen. Om man förflyttar sig ett våningsplan uppåt kan man uppleva vilka väldiga anordningar som krävdes för att ta hand om masugnsgasen som bränsle för andra delar i processen, och ytterligare ett våningsplan uppåt befinner man sig på kransen, alltså högst upp vid masugnarnas övre öppning där malm, kol och kalksten fylldes på. Här finns allt bevarat för att sköta detta arbete, malmhundarnas banor, malmfickorna, kolkorgarnas banor med korgar, vågar för att väga in de beståndsdelar som masugnen beskickas med och den förslutning som gör att masugnsgasen inte bara försvinner ut i luften, det Tholanderska uppsättningsmålet. Hyttan som industrihistorisk miljö är mycket komplett och tillsammans med övriga delar i anläggningen en av de mest framträdande i Sverige och även internationellt sett. 3.4.2 Värdebärare Stålverket Nästa steg i processen var att göra stål och smidesjärn av tackjärnet. Tackjärn duger inte till bearbetning som smidning eller valsning. Det kan bara användas för gjutning. Inom Avesta järnverk fanns en gång även gjuterier, men av dessa finns ingenting kvar. Däremot finns anläggningar för stålframställning bevarade. 1858 framställdes det första götstålet i Sverige med bessemermetoden. Den infördes 1878 i Avesta som Lillbessemer och drevs med två konvertrar fram till den första martinugnen kom 1887. Martinprocessen är den götstålsprocess som sedan kom att vara den volymmässigt viktigaste stålframställningsmetoden under mer än ett halvt århundrade i Sverige. 1977 lades det sista martinverket ned och idag finns martinugnar bara bevarade i Munkfors och i Avesta. De två bevarade ugnarna i Avesta järnverk är visserligen inte de första men ligger på samma plats som de första och är ombyggnader av de tidigaste. De ligger i direkt anslutning till masugnarna i en byggand sammanbyggd med masugnsbyggnaden och med tidigare öppna valv i till denna. Dessa öppningar är igensatta med träväggar som lätt kan avlägsnas. För att återskapa den öppna arbetsplatsen. Om martinverket städas upp och anläggningarna säkras utgör denna del ett monument över tidig stålframställning som knappast kan överträffas. Anläggningen utgör en nästan fullständig illustration till de texter om konstruktion av martinugnar som man kan hitta i läroböcker i metallurgi från tidigt 1900-tal. Rent pedagogiskt utgör hela den bevarade produktionslinjen en utomordentligt god illustration av hur man byggde och arbetade i ett järnverk i industrialismens tidiga decennier i Sverige. Martinugnarna betjänades av gasgeneratorer, som dessvärre är borta, och av luft från blåsmaskiner och fläktar, som däremot finns kvar. Även blåsmaskinen, en dubbelverkande tvåcylindrig kolvblåsmaskin, är speciell genom att den utgör slutfasen av en utveckling som började redan på 1830talet och som har sitt ursprung i sent 1700-tal. När stålet tappades ur ugnarna skulle det tas om hand och gjutas till stålgöt. För detta ändamål användes en skänk som bars av en kran, med vilken skänken sedan fördes över kokiller i vilka stålet göts. Kranen finns också den bevarad och kan återställas till ett ursprungligt skick. Den grav i vilka kokillerna stod och som bildar en cirkel kring kranen nedanför martinugnarna är sannolikt övertäckt idag. Denna grav kan tas fram och återställas alternativt rekonstrueras för att fullständiga bilden av ett martinverk och förståelsen för hur man arbetade. När man slutligen hade strippat göten, d.v.s. tagit dem ur kokillerna, skulle de bearbetas till stålstänger som utgjorde ämnen för andra produkter som balkar, rör tråd och plåt. Detta gjordes i valsverken, där det första var götvalsverket. Även en del av ett sådant finns bevarat i anslutning svängkranen och kokillgraven, som ett slutsteg processen från malm till stål så som den bedrevs i Avesta järnverk och i många andra järnverk i landet under 1900-talet första decennier. 42
Page 1: KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PR
Page 4 and 5: 3.4 Produktionsutrustning (se bild
Page 6 and 7: 2. Kopparepoken 1636 - 1872 De vär
Page 8 and 9: 2.2 Markdisposition 2.2.1 Värdebä
Page 13 and 14: 3. Järnepoken 1872 - 1940 De flest
Page 15 and 16: 3.2 Markdisposition 3.2.1 Värdebä
Page 17 and 18: Rostugnsbyggnaden, uppförd 1874,
Page 19 and 20: Rekommendation: I detta område fr
Page 46: 3.4.3 Värdebärare Vattenkraft Slu
Page 56 and 57: De största arbetsplatserna är pre
Page 60: 4.4 Produktionsutrustning De kvarst
Page 66: 5 Förslag på utvecklingsbara uppl
Page 69: 5.2 Järnets väg Hela områdets id
Page 72 and 73:
Järnverket har under den tid det v
Page 74 and 75:
6. Förslag till fortsatt arbete 6.
Page 76 and 77:
7. Källförteckning Tryckta: R. An
Page 78 and 79:
Produktionsutrustningar i Avesta ga
Page 80 and 81:
Page 82 and 83:
Page 84 and 85:
Drivform och manövrering: Spelen f
Page 86 and 87:
Ombyggnad eller förändring: Pipan
Page 88 and 89:
Page 90 and 91:
Page 92 and 93:
Page 94 and 95:
Page 96 and 97:
Page 98 and 99:
Page 100 and 101:
Åtgärdsförslag och förebyggande
Page 102 and 103:
Åtgärdsförslag och förebyggande
Page 104 and 105:
Page 106 and 107:
Förebyggande vårdåtgärder och f
Page 108 and 109:
Page 110:
show all

KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?