KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket
KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket
3.2.2.2 Värdebäraren Taklandskapet Processernas ständiga utveckling och det långsmala området mellan älvstranden och älvbranten har inneburit att byggnadskroppar hela tiden adderats mycket tätt till varandra. Ett fascinerande taklandskap har på detta sätt uppstått. Värdet består i tätheten och i uppdelningen i många små byggnadskroppar, var och en med sitt tak. Mellan husen löper förutom Bruksgatan den smala återvändsgränden utanför grovplåtverket och gatan mellan byggnad 8 och byggnad 19. Vissa tvärförbindelser finns, men gatunätets huvudriktning är väst-östlig. Rekommendation: Flera byggnadskroppar får inte slås samman under ett enda tak. Utglesning av byggnadskroppar är också av ondo. Då går mellanrummens magi förlorad. Tätheten är viktig för förståelsen av denna industriverksamhets framväxt och för upplevelsen av ett spännande industrilandskap med många överraskningsmoment och oväntade perspektiv. 3.2.2.3 Värdebäraren Nivåskillnaderna De topografiska förhållandena med betydande höjdskillnader var en förutsättning för och utnyttjades i processen. För förståelsen av denna är det angeläget att nivåskillnaderna inte elimineras, dvs fylls igen eller överdäckas. Det gäller nivåskillnaden mellan det s k Malmtorget framför rostugnen och gränden utanför grovplåtverket, nivåskillnaden mellan Malmtorget och mellannivån utanför blåsmaskinhuset samt nivåskillnaden mellan mellannivån och kraftstationen från 1918. Nivåskillnaderna skapar också betydelsefulla upplevelsevärden. 3.3 Den byggda miljön 3.3.1 Värdebäraren Byggnaderna Medan bostadshusen i Gamla byn i stort sett är desamma som under kopparepoken, har så gott som alla byggnader inom industriområdet tillkommit under järnepoken från 1872-1940. Undantag är laboratoriebyggnaden och byggnader, som rivits sedan kommunen övertog området. Kallbandverket byggdes 1940 och ingår således i denna period. 3.3.2 Värdebäraren Byggnader av hög arkitektonisk klass Vissa av byggnaderna framstår som arkitektoniska mästerverk, andra representerar en mera lågmäld, men ändå utsökt arkitektur. De flesta byggnaderna är utförda i slaggsten, men även tegel förekommer. Gavlarna är i regel utformade med trityk- eller varianter av triptykmotiv. Associationen till kyrkoarkitektur ligger inte långt borta. Långfasaderna har regelbundet placerade småspröjsade höga fönster, markerade hörn och pilasterindelningar. Upptill avslutas fasaden med ett tandsnitt. Övergången till taket utgöres av en formgjuten slaggsten med karnisprofil. På de senaste byggnaderna från 1930-talet är denna formgjutna sten ersatt av en putsad utkragning med samma utseende som slaggstenen. Fogarna har målats dit, på håll ser man ingen skillnad. Intressant att notera är att, när grovplåtverket byggdes 1920, var det slaggstensformspråket som utgjorde förebild. Tandsnittet under takfoten byggdes ut av tegelstenar som vilar på konsoler av plattjärn. Fönstersmygarnas raka hörn höggs runda, för att efterlikna den formgjutna slaggstenen. Avsikten var troligen, att byggnaden, när den putsats, inte skulle avvika från slaggstensbyggnaderna i omgivningen. Av någon anledning putsades dock bara halva fasaden. 14
Rostugnsbyggnaden, uppförd 1874, är magnifik med sin höga trappa och sina expressiva skorstenar. I denna byggnad av slaggsten har takfotens utkragande delar murats av tegel, som exponeras bart i fasaden. Frågan är dock om ändå inte masugnsbyggnaden från samma år överflyglar rostugnsbyggnaden. Den har en mörk slaggstensfasad som i sin allvarliga stränghet för tankarna till ett florentinskt renässanspalats. Byggnadsstilen är inte ovanlig i hyttsammanhang vid denna tid. Hyttan i Horndal, nu riven, påminde till utformningen om denna. Det kan ha varit samme byggmästare som byggt, ingenjören Albert Bergström, senare bruksförvaltare i Avesta. Kyrkoassociationen ligger nära till hands även i kraftverket från 1916-18, som ritades av en arkitekt som ofta anlitades av familjen Johnson, Torben Grut. Materialen är handslaget tegel i fasaden och grythytteskiffer på taket. Plåtarbetena är utförda i koppar. Byggnadens fasader är mycket välstuderade med omsorgsfull detalj- och materialbehandling. Torben Grut fick också i uppdrag att rita det tredje kraftverket vid Storforsen. Det stod helt färdigt 1938. Det blev en byggnad i byggnadsminnesklass, även den med estetiskt utsökta detaljlösningar. Elegant och lätt tycks den nästan sväva ute i älven. Kallvalsverket, uppfört 1940, ritades av professor Henrik Kreugers ingenjörsbyrå, medan professor Ivar Tengbom fick i uppdrag att övervaka den arkitektoniska utformningen. Som synes anlitades välkända arkitekter. Ambitionsnivån var mycket hög. Denna byggnad är utförd i hårdbränt helsingborgstegel. De höga fönstren är tyvärr numera igensatta med trapetskorrugerad plåt. Takens ljusinsläpp, karaktäristiska för tiden, har byggts för från insidan, då de orsakade byggnadstekniska problem. Till byggnader av hög arkitektonisk klass räknas hela hyttanläggningen (rostugnsbyggnaden, krossverket och masugnsbyggnaden), kraftverksbyggnaderna, kallvalsverket 1940, grovplåtverket samt samtliga här ovan icke speciellt namngivna slaggstensbyggnader. Dessa byggnader skall under inga omständigheter rivas. Deras höga klass skall vara rättesnöre i de kompletteringar och utbyten av byggnadsdelar som sker. 3.3.3 Värdebäraren Byggnadsmaterial och äldre byggteknik Många av byggnadsmaterialen tillverkades ända in på slutet av denna period lokalt och var i några fall en del av framställningsprocessen. Detta var t ex fallet med slaggsten, som användes vid murning av väggar och grunder och i kanalernas och dammarnas kantskoningar. Man gjöt slaggen i formar, dels en enkel avlång sten med kvadratiskt tvärsnitt för vanlig väggmurning, men även formgjutna stenar, t ex en takfotssten med enkel karnisprofil. Till broräcken mm inom området användes en specialvariant. Slaggstensgjutningen påbörjades 1874 i och med att den första masugnen byggdes. Materialet till både rostugns- och masugnsbyggnaderna måste alltså ha kommit utifrån. Slaggen har en gråskimrande yta med enstaka inslag av blått och grönt. Variationerna beror på slaggens sammansättning. Slaggsten synes ha varit det material man helst utnyttjade vid uppförandet av nya byggnader. Det användes ända in på 1930-talet, dvs så länge man hade tillgång till egen slaggsten. Även järnet användes som byggnadsmaterial. I väggen mellan rostugnsbyggnaden och krossverket finns ett fint exempel på hur gjutjärn kunde användas. Där bär vackra gjutna kolonner upp lasterna från taken. Vissa fönsterbågar är också gjutna. 15
- Page 1: KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PR
- Page 4 and 5: 3.4 Produktionsutrustning (se bild
- Page 6 and 7: 2. Kopparepoken 1636 - 1872 De vär
- Page 8 and 9: 2.2 Markdisposition 2.2.1 Värdebä
- Page 13 and 14: 3. Järnepoken 1872 - 1940 De flest
- Page 15: 3.2 Markdisposition 3.2.1 Värdebä
- Page 19 and 20: Rekommendation: I detta område fr
- Page 44 and 45: 3.4 Produktionsutrustningen De dela
- Page 46: 3.4.3 Värdebärare Vattenkraft Slu
- Page 56 and 57: De största arbetsplatserna är pre
- Page 60: 4.4 Produktionsutrustning De kvarst
Rostugnsbyggnaden, uppförd 1874, är magnifik med sin höga trappa och sina expressiva skorstenar. I<br />
denna byggnad av slaggsten har takfotens utkragande delar murats av tegel, som exponeras bart i<br />
fasaden. Frågan är dock om ändå inte masugnsbyggnaden från samma år överflyglar<br />
rostugnsbyggnaden. Den har en mörk slaggstensfasad som i sin allvarliga stränghet för tankarna till ett<br />
florentinskt renässanspalats. Byggnadsstilen är inte ovanlig i hyttsammanhang vid denna tid. Hyttan i<br />
Horndal, nu riven, påminde till utformningen om denna. Det kan ha varit samme byggmästare som<br />
byggt, ingenjören Albert Bergström, senare bruksförvaltare i Avesta.<br />
Kyrkoassociationen ligger nära till hands även i kraftverket från 1916-18, som ritades av en arkitekt<br />
som ofta anlitades av familjen Johnson, Torben Grut. Materialen är handslaget tegel i fasaden och<br />
grythytteskiffer på taket. Plåtarbetena är utförda i koppar. Byggnadens fasader är mycket välstuderade<br />
med omsorgsfull detalj- och materialbehandling.<br />
Torben Grut fick också i uppdrag att rita det tredje kraftverket vid Storforsen. Det stod helt färdigt<br />
1938. Det blev en byggnad i byggnadsminnesklass, även den med estetiskt utsökta detaljlösningar.<br />
Elegant och lätt tycks den nästan sväva ute i älven.<br />
Kallvalsverket, uppfört 1940, ritades av professor Henrik Kreugers ingenjörsbyrå, medan professor<br />
Ivar Tengbom fick i uppdrag att övervaka den arkitektoniska utformningen. Som synes anlitades<br />
välkända arkitekter. Ambitionsnivån var mycket hög. Denna byggnad är utförd i hårdbränt<br />
helsingborgstegel. De höga fönstren är tyvärr numera igensatta med trapetskorrugerad plåt. Takens<br />
ljusinsläpp, karaktäristiska för tiden, har byggts för från insidan, då de orsakade byggnadstekniska<br />
problem.<br />
Till byggnader av hög arkitektonisk klass räknas hela hyttanläggningen (rostugnsbyggnaden,<br />
krossverket och masugnsbyggnaden), kraftverksbyggnaderna, kallvalsverket 1940, grovplåtverket<br />
samt samtliga här ovan icke speciellt namngivna slaggstensbyggnader.<br />
Dessa byggnader skall under inga omständigheter rivas. Deras höga klass skall vara rättesnöre i de<br />
kompletteringar och utbyten av byggnadsdelar som sker.<br />
3.3.3 Värdebäraren Byggnadsmaterial och äldre byggteknik<br />
Många av byggnadsmaterialen tillverkades ända in på slutet av denna period lokalt och var i några fall<br />
en del av framställningsprocessen.<br />
Detta var t ex fallet med slaggsten, som användes vid murning av väggar och grunder och i kanalernas<br />
och dammarnas kantskoningar. Man gjöt slaggen i formar, dels en enkel avlång sten med kvadratiskt<br />
tvärsnitt för vanlig väggmurning, men även formgjutna stenar, t ex en takfotssten med enkel<br />
karnisprofil. Till broräcken mm inom området användes en specialvariant. Slaggstensgjutningen<br />
påbörjades 1874 i och med att den första masugnen byggdes. Materialet till både rostugns- och<br />
masugnsbyggnaderna måste alltså ha kommit utifrån. Slaggen har en gråskimrande yta med enstaka<br />
inslag av blått och grönt. Variationerna beror på slaggens sammansättning.<br />
Slaggsten synes ha varit det material man helst utnyttjade vid uppförandet av nya byggnader. Det<br />
användes ända in på 1930-talet, dvs så länge man hade tillgång till egen slaggsten.<br />
Även järnet användes som byggnadsmaterial. I väggen mellan rostugnsbyggnaden och krossverket<br />
finns ett fint exempel på hur gjutjärn kunde användas. Där bär vackra gjutna kolonner upp lasterna<br />
från taken. Vissa fönsterbågar är också gjutna.<br />
15
Change language