KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket

3.2.2.2 Värdebäraren Taklandskapet
Processernas ständiga utveckling och det långsmala området mellan älvstranden och älvbranten har
inneburit att byggnadskroppar hela tiden adderats mycket tätt till varandra. Ett fascinerande
taklandskap har på detta sätt uppstått. Värdet består i tätheten och i uppdelningen i många små
byggnadskroppar, var och en med sitt tak. Mellan husen löper förutom Bruksgatan den smala
återvändsgränden utanför grovplåtverket och gatan mellan byggnad 8 och byggnad 19. Vissa
tvärförbindelser finns, men gatunätets huvudriktning är väst-östlig.
Rekommendation: Flera byggnadskroppar får inte slås samman under ett enda tak. Utglesning av
byggnadskroppar är också av ondo. Då går mellanrummens magi förlorad. Tätheten är viktig för
förståelsen av denna industriverksamhets framväxt och för upplevelsen av ett spännande
industrilandskap med många överraskningsmoment och oväntade perspektiv.
3.2.2.3 Värdebäraren Nivåskillnaderna
De topografiska förhållandena med betydande höjdskillnader var en förutsättning för och utnyttjades i
processen. För förståelsen av denna är det angeläget att nivåskillnaderna inte elimineras, dvs fylls
igen eller överdäckas.
Det gäller nivåskillnaden mellan det s k Malmtorget framför rostugnen och gränden utanför
grovplåtverket, nivåskillnaden mellan Malmtorget och mellannivån utanför blåsmaskinhuset samt
nivåskillnaden mellan mellannivån och kraftstationen från 1918. Nivåskillnaderna skapar också
betydelsefulla upplevelsevärden.
3.3 Den byggda miljön
3.3.1 Värdebäraren Byggnaderna
Medan bostadshusen i Gamla byn i stort sett är desamma som under kopparepoken,
har så gott som alla byggnader inom industriområdet tillkommit under järnepoken från 1872-1940.
Undantag är laboratoriebyggnaden och byggnader, som rivits sedan kommunen övertog området.
Kallbandverket byggdes 1940 och ingår således i denna period.
3.3.2 Värdebäraren Byggnader av hög arkitektonisk klass
Vissa av byggnaderna framstår som arkitektoniska mästerverk, andra representerar en mera lågmäld,
men ändå utsökt arkitektur. De flesta byggnaderna är utförda i slaggsten, men även tegel förekommer.
Gavlarna är i regel utformade med trityk- eller varianter av triptykmotiv. Associationen till
kyrkoarkitektur ligger inte långt borta. Långfasaderna har regelbundet placerade småspröjsade höga
fönster, markerade hörn och pilasterindelningar. Upptill avslutas fasaden med ett tandsnitt.
Övergången till taket utgöres av en formgjuten slaggsten med karnisprofil. På de senaste byggnaderna
från 1930-talet är denna formgjutna sten ersatt av en putsad utkragning med samma utseende som
slaggstenen. Fogarna har målats dit, på håll ser man ingen skillnad.
Intressant att notera är att, när grovplåtverket byggdes 1920, var det slaggstensformspråket som
utgjorde förebild. Tandsnittet under takfoten byggdes ut av tegelstenar som vilar på konsoler av
plattjärn. Fönstersmygarnas raka hörn höggs runda, för att efterlikna den formgjutna slaggstenen.
Avsikten var troligen, att byggnaden, när den putsats, inte skulle avvika från slaggstensbyggnaderna i
omgivningen. Av någon anledning putsades dock bara halva fasaden.
14