KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2 PROJEKT ... - Verket

KOPPARDALENS FÖRNYELSE, ETAPP 2
PROJEKT DOKUMENT

Innehållsförteckning Sid
1. Inledning ............................................................................................ 3
1.1 Uppdraget........................................................................................... 3
1.2 Geografisk avgränsning ..................................................................... 3
2 Kopparepokens värdebärare............................................................... 5
2.1 Historisk bakgrund............................................................................. 5
2.1.1 Samhällshistoriskt värde .................................................................... 5
2.1.2 Samhällsekonomiskt värde ................................................................ 5
2.1.3 Regionalhistoriskt värde .................................................................... 6
2.1.4 Socialhistoriskt värde......................................................................... 6
2.2 Markdisposition ................................................................................. 7
2.2.1 Värdebäraren Stadsplanen................................................................. 7
2.2.2 Värdebäraren Vegetation .................................................................. 7
2.3 Den byggda miljön (se bild 1-4) ....................................................... 7
2.3.1 Värdebäraren Vägar och broar.......................................................... 7
2.3.2 Värdebäraren Byggnaderna............................................................... 8
2.3.2.1 Värdebäraren Byggnaderna i Gamla Byn och Herrgårdsområdet .... 8
2.3.2.2 Värdebäraren Byggnaderna i industriområdet .................................. 8
2.3.3 Värdebäraren Byggnadsmaterial och äldre byggteknik .................... 8
2.4 Produktionsutrustning ........................................................................ 8
3 Järnepokens värdebärare 1872-1940.................................................. 11
3.1 Historisk bakgrund............................................................................. 11
3.1.1 Samhälls- och regionalhistoriskt värde .............................................. 11
3.1.2 Socialhistoriskt värde......................................................................... 12
3.2 Markdisposition (se bild 5-12).......................................................... 13
3.2.1 Värdebäraren Bebyggelsemönstret i Gamla Byn och Herrgårdsomr. 13
3.2.2 Värdebäraren Bebyggelsemönstret i verksområdet .......................... 13
3.2.2.1 Värdebäraren Siktlinjerna ................................................................. 13
3.2.2.2 Värdebäraren Taklandskapet............................................................. 14
3.2.2.3 Värdebäraren Nivåskillnader ............................................................ 14
3.3 Den byggda miljönm (se bild 13-45) ................................................ 14
3.3.1 Värdebäraren Byggnaderna............................................................... 14
3.3.2 Värdebäraren Byggnader av hög arkitektonisk klass........................ 14
3.3.3 Värdebäraren Byggnadsmaterial och äldre byggteknik .................... 15
3.3.4 Värdebäraren Kulörsättning.............................................................. 14
3.3.5 Värdebäraren Vegetation .................................................................. 17
3.3.6 Värdebäraren Markmaterial .............................................................. 17
3.3.7 Värdebäraren Ljud ............................................................................ 17
3.3.8 Värdebäraren Ljus............................................................................. 18
3.3.9 Värdebäraren Detaljernas formspråk ................................................ 18
1

3.4 Produktionsutrustning (se bild 46-57)................................................ 41
3.4.1 Värdebäraren Hyttan ......................................................................... 41
3.4.2 Värdebäraren Stålverket.................................................................... 42
3.4.3 Värdebäraren Vattenkraften.............................................................. 43
3.4.4 Inventering av produktionsutrustning ................................................ 43
3.5 Arbetskraft och arbetsmiljö................................................................ 50
3.5.1 Värdebäraren Arbetskraft.................................................................. 50
3.5.2 Värdebäraren Arbetsmiljön............................................................... 51
4 Järnepokens värdebärare efter 1940................................................... 52
4.1 Historisk bakgrund............................................................................. 52
4.2 Markdisposition ................................................................................. 52
4.3 Den byggda miljön (se bild 58)......................................................... 52
4.4 Produktionsutrustning (se bild 59-64)............................................... 55
4.4.1 Värdebäraren kompressorcentral med generator mm ........................ 55
4.4.2 Värdebäraren glödgningsugn ............................................................. 55
4.4.3 Värdebäraren traverser....................................................................... 55
4.4.5 Värdebäraren arbetsmiljön................................................................. 56
5 Förslag på utvecklingsbara upplevelse- och visningsmiljöer ............ 60
5.1 Vattnets väg........................................................................................ 60
5.1.1 Gamla kraftverket och ångcentralen .................................................. 60
5.1.2 ”Provisoriska” kraftverket.................................................................. 60
5.1.3 Avesta Storfors kraftverk ................................................................... 61
5.1.4 Kanaler och dammar .......................................................................... 61
5.1.5 Betongsump med stålrör .................................................................... 61
5.2 Järnets väg.......................................................................................... 62
5.2.1 Rostugnar, masugnar, martinugnar, och götvalsverk......................... 62
5.2.2 Blåsmaskinverket ............................................................................... 63
5.2.3 Kompressoranläggning och transmissionshjul................................... 64
5.2.4 Valsverkshall och f.d. valssvarvverkstad........................................... 64
5.2.5 Transmissionshjul i f.d. grovplåtvalsverket ....................................... 64
5.2.6 Demonterade och uppställda äldre utrustningar och verktyg............. 65
5.3 Stadsplanering, byggnadsteknik och arkitektur ................................. 65
6 Förslag till fortsatt arbete ................................................................... 66
6.1 Inventering av arkivmaterial .............................................................. 66
6.2 Uppdatering av detaljplaner ............................................................... 66
6.3 Vård och underhåll............................................................................. 66
6.3.1 Byggnader .......................................................................................... 66
6.3.2 Produktionsutrustning ........................................................................ 66
6.4 Dokumentation av arbetslivsminnen i anslutning till produktionen .. 66
7 Källförteckning .................................................................................. 68
8 Bilagor
2

Inledning
Detta uppdrag består i att inom ett begränsat geografiskt område i och i anslutning till Koppardalen i
Avesta identifiera och dokumentera värdebärare.
Som utgångspunkt vid bedömningen av det kulturhistoriska värdet kan Riksantikvarieämbetets
värderingssystem, som det beskrivs i bl a tidskriften Kulturmiljövård nr 1-2 1995, användas.
Värdet kan vara ett dokumentvärde (byggnadshistoriskt värde, byggnadsteknikhistoriskt värde,
arkitekturhistoriskt värde, samhällshistoriskt värde, socialhistoriskt värde, personhistoriskt värde eller
teknikhistoriskt värde) eller ett upplevelsevärde (akitektoniskt värde, konstnärligt värde, patina,
miljöskapande värde, identitetsvärde, kontinuitetsvärde, traditionsvärde eller symbolvärde), som i sin
tur kan förstärkas av graden av autenticitet, kvalitet, pedagogiskt värde, tydlighet, sällsynthet och
representativitet.
En värdebärare är alltså en företeelse eller ett föremål, som med denna värderingsmodell som
utgångspunkt, bär ett sant vittnesbörd om tidigare processer och liv i området.
För att göra framställningen tydlig har vi valt att relatera värdebärarna till tre avsnitt i områdets
historia: kopparepoken 1636-1872, järnepoken 1872-1940 och järnepoken 1940-1985 (sista perioden
med traditionell verksamhet i området).
Vi kommer inte direkt presentera några värdebärare under mark, men då hela området består av
generationers utveckling finns mycket intressanta lämningar. Dessa lager är, om inte speciella
arkeologiska utgrävningar görs, bäst skyddade i orört skick.
1.1 Uppdraget
Området kring Gamla Byn och Koppardalen är klassificerade som riksintresse för det
industrihistoriska kulturarvet. För säkerställande och för förståelsen av området skall Gamla Byns och
Koppardalens historiska värdebärare identifieras och dokumenteras.
Med värdebärare avses övergripande strukturer, byggnader, vegetation, spår i mark och andra fysiska
lämningar såväl som allmänna upplevelsevärde som är väsentliga för att förstå det dagliga livet,
industriprocesserna och flödena i Gamla Byn och Koppardalen under de fyra århundraden som
industriverksamhet med koppar, järn och stål har pågått här.
Identifieringen har inneburit dels arbete i fält men även sammanställning av visst arkivmaterial. Efter
identifiering av olika värdebärare har dessa dokumenterats med beskrivningar, kartmaterial och
fotografier.
Förslag till utvecklingsbara upplevelse- och visningsmiljöer presenteras. Slutligen behandlar
rapporten behovet av fortsatt inventerings- och utredningsarbete, innan arbetet med utvecklingen av
området går vidare.
1.2 Geografisk avgränsning
Området för dokumentationen avgränsas geografiskt till Gamla Byn, området med kyrkan och
herrgården samt industriområdet fram till en begränsningslinje från koksfickorna ned till älven. I norr
avgränsas området av Dalälvens norra strand med vattenkraftsbyggnader. I söder begränsar järnvägen
området. Tyngdpunkten i dokumentationen ligger på industriområdet med tillhörande byggnader och
anläggningar.
3

2. Kopparepoken 1636 – 1872
De värdebärare som finns kvar från kopparepokens tid är främst samhällshistoriska samt fysiska
byggnadshistoriska spår i form av byggnadsrester från en svunnen tid. Även om de synliga
värdebärarna inte är så många så är de mycket viktiga för förståelsen av Avestas utveckling samt att de
representerar en viktig epok både regionalt och nationellt. Värdet hos byggnadsresterna ökar i och med
de historiska värdebärarna.
2.1 Historisk bakgrund
Kopparepoken består främst av två verksamheter. Från 1636 till 1870 tillverkas, renas koppar i Avesta
och från 1644 till1831 tillverkas mynt. 1872 flyttas koppartillverkningen till Falun. Vid sidan av
kopparverksamheten har det hela tiden funnits andra mindre verksamheter. Där har bearbetats järn i
mindre hammarsmedjor och funnits sågar och där har malts mjöl i kvarnar. Under en kortare perioder
fanns det ullgarnsspinneri, klädesfabrik, textilfärgeri och garveri inom Avesta bruksområde. Dessa
mindre verksamheter var en följd av att ett etablerat samhälle kring kopparverksamheten fanns.
2.1.1 Samhällshistoriskt värde
Efterfrågan på koppar ökade markant under 1600-talet i hela Europa. Kopparen användes till mynt,
husgeråd, vapen, redskap och till yttertak på exklusivare byggnader. Sverige var det land som hade den
största tillgången och brytningen av koppar. Brytningen var främst förlagd till Falun. Kunskapen om
förädling, garning av koppar hämtades till Sverige från Holland med Govert Silenz 1621 på uppdrag
genom det nyligen bildade Kopparkompaniet.
Sveriges första garmakeri förlades till Säter år 1621 men flyttade redan 1636 till Avesta. Att
koppartillverkningen förlades till Avesta berodde på de naturliga förutsättningarna.
Garningen innebar att råkopparen bearbetades genom smältning i ugnar tillsammans med träkol under
kraftig lufttillförsel. Smältan sköttes under noggrann passning. Värmen reglerades genom luften från
bälgarna och dessa i sin tur drevs av vattenhjul. Rinnande vatten användes även till nedkylning i
processen. Efter garningsprocessen fortsatte bearbetningen av kopparen i smideriet. Där smältes
garkopparen och arbetades sedan under kopparhammaren. Hamrarna liknade stångjärnshamrar och
drevs av vattenhjul.
Förutsättningarna för att driva koppartillverkning var reglerad vattenkraft, god tillgång på kol, bra
transportförhållanden från Falun som råkopparen kom från samt lika så bra transportförhållanden till
utskeppningshamnar för vidaretransport ut i världen. Vid det första garmakeriet i Säter gick det inte att
reglera vattentillgången varför platsen inte var lämplig. Avesta uppfyllde alla förutsättningskrav och
dessutom var det lätt att köpa marken då den endast nyttjades av några bönder som förmodligen främst
livnärde sig på fiske.
2.1.2 Samhällsekonomiskt värde
Efter Kopparkompaniet köpt platsen Avesta gick utvecklingen fort. Först byggdes garnings- och
smidesverkstäder och bara åtta år senare flyttades myntverket från Säter till Avesta. Under mitten av
1600-talet var svensk mynttillverkning i stort sett koncentrerad till Avesta. Upp till 90% av de svenska
mynten tillverkades då där. Avesta blev snabbt en samhällsekonomiskt intressant plats.
4

2.1.3 Regionalhistoriskt värde
Utvecklingen ledde till att Avesta fick stadsrättigheter 1641 vilket resulterade i en välorganiserad
stadsplanering. Den markanvändning vi ser från verket över Herrgården och vidare i Gamla byn idag
planerades till stor del redan på 1640-talet
Garningsprocessen pågick under hela kopparbrukets epok på samma sätt som från start. Försök till
utveckling gjordes utan resultat. Råkopparens kvalitet försämrades efter hand så produkten renad
koppar blev hela tiden mindre och därav blev verksamheten mindre lönsam. Produktionen var som
störst under mitten av 1600-talet och minskade sen hela tiden. Efterfrågan minskade även av att järnet
tog över stora delar av kopparmarknaden. I och med nedgången förlorade Avesta stadsrättigheterna
1687. Borgarna blev bortvisade att söka sin hemvist och utkomst på annan ort. Ingen fri handel tilläts
mer än för öl- bröd- och brännvinsförsäljning. Verksamheten vid Kopparverket fortsatte men
samhällsutvecklingen påverkades i fortsättningen styrd av bruksledningen. Kopparverket och
samhället Avesta utvecklades som andra brukssamhällen som en sluten enhet, där alla som bodde i
samhället på något sätt hade en koppling till bruket.
2.1.4 Socialhistoriskt värde
Kopparbruket styrdes av bruksförordningar precis som andra bruk i Sverige. Bruksförordningen
omfattade bland annat arbetskraftens skyldigheter och förmåner. De som hade en tjänst vid bruket fick
inte sluta utan bruksledningens godkännande. För att utbilda sig till ett speciellt yrke fick man gå som
lärling. När en mästare dog fick äldste mästersvennen ta över om han hade genomgått alla olika prov
som ingick i hans yrkesutbildning. Förmåner kunde vara att bruksfolket fick hjälp vid arbetslöshet så
att de kunde bo kvar och återuppta arbetet när det satte igång igen. En annan förmån var att arbetarna
och deras familjer kunde ordna bostad genom bruket och att de gamla och sjuka fick
ålderdomsunderstöd av bruket. Avlöningen vid bruket gjorde att arbetarna kom i stark
beroendeställning till bruket då en del av lönen kunde betalas ut i form av varor från bruksboden, den
enda affären inom bruket. Att leva i ett bruk ledde till en stark vi-känsla. Folk som inte var knutna till
bruket fick inte bosätta sig i Avesta. Som i det övriga samhället var naturahushållning vanligt.
Arbetarna hade ladugårdar och höll kor, grisar och höns. All odlingsbar mark användes till främst kål
och senare potatisodling.
1803 drabbas Avesta av en ödesdiger brand. Stora delar av bebyggelsen förstörs. Att bygga upp bruket
och samhället bredvid tar tid. Tvistigheter uppstår om vem som äger tomtmarken arbetarnas stugor
stått på. Bruket hävdar full äganderätt. Det slutar med att arbetarna säljer sina gårdsplatser mot att
bruket förbinder sig att hålla bostäder åt dem. Detta blev den definitiva brytningen med det första
stadsprivilegierade samhället. Genom att kopparbruket blir nästan ensam byggherre för det nya
samhället så bestäms utformningen av bruksledningen. Den gamla stadsplanen ligger till grund för det
nyuppbyggda men vissa brandsäkrande förändringar utförs. De största förändringarna är att
Kyrkogatan breddas som brandgata och att den nya bebyggelsen orienteras i nord – sydlig riktning.
En kombination av sviterna efter branden, minskad efterfrågan och dyrare framställning av koppar
samt främst av att mynttillverkningen flyttade från Avesta till Stockholm 1831 ledde till avvecklingen
av kopparverksamheten. Försök att utveckla järnhanteringen vid bruket gjordes under 1800-talet men
inte i tillräckligt stor skala för att bruket skulle överleva. Brytningen kom 1872 då Avesta -
Garpenberg AB bildas och verksamheten går in i en ny utvecklingsfas – järnepoken.
5

2.2 Markdisposition
2.2.1 Värdebäraren ”Stadsplanen”
I och med att Avesta fått stadsrättigheter upprättades också en stadsplan för att reglera bebyggelsen.
Det är en på sedvanligt 1600-talsmanér utformad rutnätsplan och i över 350 år har bebyggelsen i
Gamla byn och herrgårdsområdet följt denna vad gäller kvartersindelning och gatunät.
I och med den stora branden 1803 skedde en del mindre förändringar: Kyrkogatan breddades,
Badhusgatan försköts något åt väster och den västliga förlängningen av den gata, som löpte utmed
dåvarande torgets norra sida slopades.
I övrigt gäller stadsplanen än i dag.
Inom industriområdet har friare utformning av bebyggelsen skett, men man har där å andra sidan varit
begränsad av de topografiska förhållandena.
Från gamla torgets nordöstra del ledde en väg, som fortsatte via en port och våg rakt genom
industriområdet till dåvarande östra porten. Vägen har senare byggts över och dessutom skurits av av
kanalbygget 1881-82, men själva nedfarten finns kvar. Porten sägs under senare delen av perioden
ha varit den portbyggnad, som numera står uppställd väster om rostugnsbyggnaden.
2.2.2 Värdebäraren Vegetation
Odlingslotter nv om bebyggelsekvarteren i 1600-talets stadsplan har bevarats som odlingslotter i
nuvarande bebyggelse.
Kålgårdarna sv om bebyggelsekvarteren i 1600-talets stadsplan är numera ianspråkstagna som
tennisplaner.
I detaljplan finns möjlighet att skydda området. Bakgrunden till den öppna ytan bör då kommenteras.
2.3 Den byggda miljön
2.3.1 Värdebäraren Vägar och broar
Som redovisats i tidigare avsnitt är de flesta av vägarna utanför industriområdet kvar i sina
ursprungliga lägen.
Vid jämförelse med Geislers karta från 1759 kan man också konstatera att vissa brolägen är desamma
idag som för nästan 250 år sedan. Bron mellan vägen vid bruksträdgården och planen vid första
kraftverket ligger på samma ställe nu som då. Det gör också bron över ån vid Badhusgatan och
åpassagen under Kyrkogatan liksom passagen av ån vid nuvarande Bruksgatan nedanför herrgårdens
trädgårdsmästarbostad. Brolägena är desamma, men själva broarna kan dock vara ombyggda flera
gånger.
6

2.3.2 Värdebäraren Byggnaderna
2.3.2.1 Värdebäraren Byggnaderna i Gamla byn och herrgårdsområdet
Så gott som alla bostadshus i Gamla byn (förutom de kompletteringar som tillkom i samband med
bostadsutställningen på 1990-talet) uppfördes under kopparepoken.
De flesta härstammar från tiden efter den stora branden 1803. Bebyggelsen ordnades då i nord-sydlig
riktning. Före branden hade den huvudsakligen legat i öst-västlig riktning. Rester av denna
kvarvarande bebyggelse kan ses bl a vid Böösgränd.
De nya arbetarbostäderna i 1 ½ våning byggdes så att upp till fyra familjer delade på en kallfarstu
som gick över hela husets bredd. Senare har kraftiga interiöra förändringar skett, men exteriört har
byggnaderna i stort samma utseende idag, som när de uppfördes.
Mellan bostadshusen låg uthuslängorna, som var delade på längden. Här fanns ladugårdar, svinstior
och gårdar.
Även corps de logiet på Avesta herrgård förstördes vid branden. Den nya huvudbyggnaden från
senare hälften av 1820-talet uppfördes i brandsäkrare material, tegel.
Kyrkan byggdes på 1600-talet, men hade då fristående klockstapel.
2.3.2.2 Värdebäraren Byggnaderna i industriområdet
De rester av kopparepokens industribyggnader, som kan finnas idag ligger veterligt alla under
marknivå t ex kopparsmideriets sydvästra hörn på planen mellan kallvalsverket och laboratoriet.
Vattenhjulens avloppskanal i och från Stora smideriet kan ses och upplevas idag.
Observera dammens södra kantskoning. Detta läge synes vid jämförelse med Geislers karta från
1759 vara detsamma som då. Dammen har senare breddats mot norr.
Under periodens allra senaste år uppfördes dock två byggnader, som idag återfinns flyttade och kan
ses: brukskontoret (nu del av huvudkontoret) och den gamla bruksporten.
2.3.3 Värdebäraren Byggnadsmaterial och äldre byggteknik
Timmer var ett allmänt förekommande byggnadsmaterial både i bostadsbyggnader och
industribyggnader. Väggarna uppfördes i liggtimmerteknik och taket bars upp av kraftiga åsar på vilka
takved respektive panel utgjorde underlag för täckning med torv respektive tegel eller plåt. Idag kan
byggnader med frilagd timmerstomme studeras både hos de allra äldsta och hos 1800-talshusen i
Gamla byn.
Industrins byggnader uppfördes alltmer under periodens gång av stenmaterial, gråsten eller tegel. Från
slutet av 1700-talet började slaggsten allmänt användas som byggnadsmaterial på bruken.
Markscheidern (gruvingenjören) vid Falu koppargruva, Erik Geisler var en av dem som ville utnyttja
slaggen för detta användningssätt. Men eftersom inga uppgifter finns om någon masugn i Avesta före
1874 är det tveksamt, om detta material förekommer så tidigt, även om möjlighet naturligtvis fanns att
köpa slaggsten från närbelägna hyttor. Verksbyggnaderna har varit föremål för ständiga förändringar
och ombyggnader. Veterligt finns inga hela stenbyggnader bevarade. De material som kanske kan
finnas kvar är stenmaterial från grunder, kanske även väggmaterial i någon utsträckning. Under mark
kan stenvalv finnas bevarade.
2.4 Produktionsutrustningar
Inga synliga utrustningar finns kvar.
7

3. Järnepoken 1872 – 1940
De flesta fysiskt synliga värdebärarna i Koppardalen är från järnepokens tid. Men även här precis som
i avsnittet om kopparepokens värdebärare behövs historiska värdebärare för att förtydliga.
3:1 Historisk bakgrund
Under slutet av 1800-talet inträffar den så kallade ”bruksdöden” i Sverige. Den explosionsartade
industriella utvecklingen världen över ställde nya krav som de i Sverige små hantverksmässigt drivna
bruken inte kunde uppfylla. För att driva bruksverksamhet krävdes god tillgång på vattenkraft,
storskalig verksamhet samt bra transportsystem
Järnepoken innefattar en tidsrymd då två, på några år sånär, efterföljande bolag drev järnverksamhet
enligt den nya industrialismens behov i Koppardalen.
Historien börjar 1872 då Hampus August Cornelius och Hjalmar Petré köper Stora Kopparbergs
Avestaverk med tillhörande vattenfall och egendomar. Visionen är att kombinera Avestas och
Garpenbergs starka sidor, att bygga en storskalig järnproduktion med god vattenkrafttillgång i Avesta,
försörjd av Garpenbergs malm och skogar. De bildar Avesta – Garpenberg AB med Cornelius som
VD. Det var högkonjunktur när det nya järnverket bildades och kalkylerna byggde på fortsatt höga
intäkter. 1878 genomled Sverige en finansiell kris som just var en följd av att stora investeringar hade
gjorts på områden som inte kunde ge lönsamhet inom rimlig tid. 1879 går Avesta – Garpenberg AB i
konkurs. Efter konkursen utses Cornelius att fortsätta ta hand om verksamheten under de nya ägarna
Jernkontoret och Norrköpings Enskilda Bank. 1883 bildas Avesta Jernverks AB med Jernkontoret som
majoritetsägare. En av minoritetsägarna är då Axel Johnson. 1905 förvärvar Axel Johnson
aktiemajoriteten och järnverket blev från 1910 helt Johnsonägt.
3.1.1 Samhälls- och regionalhistoriskt värde
Cornelius är den drivande kraften bakom första fasen av utvecklingen av järnverket. Han förstår att ska
man driva en storskalig modern verksamhet så måste man vara med och påverka samhällsutvecklingen
i den riktning som är bra för verksamheten.
En viktig utvecklingsfas i infrastrukturen var järnvägen. Cornelius var vid sidan av sin uppgift vid
järnverket även VD för södra Dalarnas Järnvägs AB 1878 – 98. Järnvägen Krylbo-Norberg stod klar
1874 och var en förutsättning för framförallt malmtransporten till bruket. 1875 blev sträckan Avesta –
Krylbo klar, 1881 togs sträckan Avesta – Borlänge i bruk. Cornelius tog vidare initiativ till de första
telefonlinjerna mellan Krylbo, Avesta, Fors, Garpenberg, Finnhyttan och Dormsjö som anlades 1885.
För att komma över Storforsen byggdes en landsvägsbro av järn 1891.
En annan viktig förutsättning för att driva modern industri är energiförsörjningen. Kanalerna som
byggdes för kopparbrukets behov gav för lite kraft. 1881 – 83 byggdes den första stora dammen vid
Storforsen. Vattnet leddes in i en nybyggd kanal mellan Herrgården och Hyttan och utvecklingen med
turbindrivna verk i hyttan tog fart. Den första kraftstationen vid Hyttan blev klar 1898. Den nuvarande
kraftverksbyggnaden vid Storforsen kom till 1931.
Det nya bolaget satsade på storskalighet. Masugnarna som byggdes 1874 – 76 var betydligt större än
de vid äldre små bruk. Man tog dessutom till sig all ny teknik som behövdes för att förbättra resultatet.
Kommande bolag byggde vidare på samma tradition nämligen att satsa stort och på bästa teknik. För
att uppnå dessa resultat anlitades kända ingenjörer. Avesta Jernverk växte till en storindustri.
11

3.1.2 Socialhistoriskt värde
Under kopparepokens tid var Sveriges befolkning och dess näringsidkare styrda av olika statliga
regleringar och förordningar. Under 1800-talet försvann dessa en efter en. När järnepoken börjar styrs
inte verksamheten av något annat än internt uppgjorda bestämmelser. Detta var något som
bruksarbetarna hade svårt att förstå. Det liv som man levt under kopparbrukets tid var så starkt bundet
till bruket och alla förmåner detta innebar. För bruksarbetarna var det t.ex. givet att bostäder skulle
tillgås genom bruket. Den nya ledningen motsade sig inte detta och den tog sitt ansvar och såg till att
arbetarna fick renoverade bostäder utrustade med nya moderniteter efter hand. Sett ur nationellt
perspektiv tog det lång tid innan Avesta utvecklades som ett frigjort samhälle. Formerna kring det
gamla brukssamhället levde kvar långt in på 1900-talet.
Precis som i det gamla brukssamhället fortsatte arbetarna att hålla djur och odla till husbehov. Under
början av 1900-talet växer det nya stadssamhället söder om bruket upp. En utveckling som
påskyndades av verksledningen som behövde bostäder till den växande arbetsstyrkan. De gamla
betesmarkerna fylls med hus torg och gator. Den gamla gränsen, då Byn och bruket utgjorde en enhet,
suddas ut i det nya samhället men lever kvar i folks medvetande. Bruksarbetarna drar ner på sin
djurhushållning men ända in på 1940-talet var det vanligt med hushållsgris. Bolaget vill att Avesta ska
bli ett modernt samhälle så boningshusen i den gamla stadsdelen, Byn, rustas och de första
gräsmattorna anläggs där. Dessa var dock få till en början för de boende ville fortsätta odla. Ända in
på 1940-talet fanns det fullt av potatisåkrar i och kring Byn. Övriga moderniteter som drogs in både i
järnverket och i Gamla Byn var elektriskt ljus som kom kring sekelskiftet 1900. Dricksvatten tog man
från Storforsen innan vatten och avlopp drogs in på 1930-talet. Vattenklosetter installerades först på
1940-talet. Från den tiden har arbetarna på järnverket tillgång till speciella utrymmen för ombyte och
tvätt. Vattnet i kanalerna användes till tvätt in på 1940-talet. Det fanns klappbryggor där kvinnorna låg
och klappade tvätt både sommar som vinter.
Även om samhället utvecklades väldigt mycket till det yttre under slutet av 1800-talet och början av
1900-talet så fanns mycket av det gamla brukslivet kvar. När Axel Johnson dog 1910 övertogs
ledarskapet av sonen Axel Ax:son Johnson. Sonen kallades allmänt ”generalkonsuln”.
Generalkonsulparet intresserade och engagerade sig mycket för livet i Byn och bruksfolkets
välbefinnande. Paret bodde i Avesta Herrgård. Generalkonsuln blev som en brukspatron. Vid jubileer
eller större bemärkelsedagar bjöds hela järnverkets personal på fest, och till jul eller vid långvarig
sjukdom överlämnades gåvor. Midsommarfirandet ordnades alltid av verket. Orkesterförening och
bruksmusikkår var andra verksamheter som omhuldades av generalkonsulparet. Detta engagemang
uppskattades mycket av bruksfolket och präglade livet i och vid järnverket. Den gamla bruksandan, vikänslan
levde kvar. Generalkonsuln dog 1958 och en byst av honom restes på Holmen vid Gamla Byn.
12

3.2 Markdisposition
3.2.1 Värdebäraren ”Bebyggelsemönstret i Gamla byn och herrgårdsområdet”
1600-talets stadsplan fortsatte att gälla och ny bebyggelse anpassades efter den. I denna är platsen
framför herrgården utmärkt som torg, ett torg som måste ha haft speciella kvaliteter med kyrkans
nordvägg som avgränsning mot söder. På 1870-talet privatiserades emellertid torget och gjordes om
till herrgårdspark. Herrgården med tillhörande park och trädgård är numera staketomgärdad, men
torget går att föreställa sig, eftersom torgets begränsande väggar är desamma.
Holmen i Gamla byn fylldes upp en meter under 1900-talets första decennier. Den utvidgades också
mot väster. Dessa förändringar är tydligt synliga i terrängen idag.
”Korset” (kanalmotet) vid Holmen läggs igen någon gång före 1907.
I samband med utfyllnaden av Holmen byggdes en smalspårig järnväg, på vilken fyllnadsmassorna
skulle transporteras. Den passerade norra kanalen med en bro, som blev föregångare till den s k
Kättingbron.
Kyrkogatan fick i och med byggandet av Kyrkbron en tydligare linjesträckning vidare bort över
Dalälven samtidigt som den knöt ihop den växande industriortens nya områden med bruksområdet.
Vid breddningen av Kyrkogatan behöll broarna länge sin ursprungliga bredd, men breddning
påbörjades år1884.
3.2.2 Värdebäraren ”Bebyggelsemönstret i verksområdet: siktlinjer, taklandskap och
nivåskillnader”
Inom industriområdet skedde stora omdaningar. Ett helt nytt bruk byggdes upp.
Vid utbyggnad av järnvägen drogs spåren genom brukets södra kvarter. Kol och malm kunde lätt
lossas från järnvägen direkt i kolhus och malmfickor. Över området ledde en malmbana på bockar.
Platsen framför rostugnsbyggnaden kallas malmtorget. Det är viktigt att den bevaras som öppen plats. I
marknivån lades räls ut för transport av material mellan olika byggnader. Dessa spår finns kvar på
vissa ställen och skall bevaras.
3.2.2.1 Siktlinjerna
1882-84 sprängdes en kanal mellan herrgården och rostugnsbyggnaden, vilket fick till följd att infarten
till området flyttades söderut till Bruksgatans förlängning. Av 1907 års karta framgår tydligt, hur rakt
denna gata drogs och hur industribebyggelsen anpassades därefter.
Det är viktigt att siktlinjen utefter Bruksgatan inte bryts, eftersom den visuellt förbinder
bostadsområdet med verksområdet. Korsningen med Kyrkogatan är numera begränsad till gångtrafik
och av trafiksäkerhetsskäl försedd med fållor. Dessa är utförda som trästaket. För att behålla både
siktlinje och trafiksäkerhet föreslås att fållorna utformas på ett luftigare sätt,
t ex med ett enkelt räcke av stål. Ännu bättre vore det om trafiken på Kyrkogatan kunde minskas och
infarten åter öppnas, åtminstone för personbilar.
Herrgårdens huvudbyggnad ligger mitt för rostugnen i stort sett på samma nivå, en strategisk och
säkert alldeles medveten placering. Verkan av denna placering förtas numera, åtminstone sommartid,
av grönskan både i herrgårdsparken och utmed kanalen.
En utgallring av vegetationen vore av detta skäl önskvärd.
Enligt obekräftad uppgift skall rostugnens magnifika trappanläggning ha tillkommit på
generalkonsulinnans önskemål, för att försköna utsikten mot hyttområdet.
13

3.2.2.2 Värdebäraren Taklandskapet
Processernas ständiga utveckling och det långsmala området mellan älvstranden och älvbranten har
inneburit att byggnadskroppar hela tiden adderats mycket tätt till varandra. Ett fascinerande
taklandskap har på detta sätt uppstått. Värdet består i tätheten och i uppdelningen i många små
byggnadskroppar, var och en med sitt tak. Mellan husen löper förutom Bruksgatan den smala
återvändsgränden utanför grovplåtverket och gatan mellan byggnad 8 och byggnad 19. Vissa
tvärförbindelser finns, men gatunätets huvudriktning är väst-östlig.
Rekommendation: Flera byggnadskroppar får inte slås samman under ett enda tak. Utglesning av
byggnadskroppar är också av ondo. Då går mellanrummens magi förlorad. Tätheten är viktig för
förståelsen av denna industriverksamhets framväxt och för upplevelsen av ett spännande
industrilandskap med många överraskningsmoment och oväntade perspektiv.
3.2.2.3 Värdebäraren Nivåskillnaderna
De topografiska förhållandena med betydande höjdskillnader var en förutsättning för och utnyttjades i
processen. För förståelsen av denna är det angeläget att nivåskillnaderna inte elimineras, dvs fylls
igen eller överdäckas.
Det gäller nivåskillnaden mellan det s k Malmtorget framför rostugnen och gränden utanför
grovplåtverket, nivåskillnaden mellan Malmtorget och mellannivån utanför blåsmaskinhuset samt
nivåskillnaden mellan mellannivån och kraftstationen från 1918. Nivåskillnaderna skapar också
betydelsefulla upplevelsevärden.
3.3 Den byggda miljön
3.3.1 Värdebäraren Byggnaderna
Medan bostadshusen i Gamla byn i stort sett är desamma som under kopparepoken,
har så gott som alla byggnader inom industriområdet tillkommit under järnepoken från 1872-1940.
Undantag är laboratoriebyggnaden och byggnader, som rivits sedan kommunen övertog området.
Kallbandverket byggdes 1940 och ingår således i denna period.
3.3.2 Värdebäraren Byggnader av hög arkitektonisk klass
Vissa av byggnaderna framstår som arkitektoniska mästerverk, andra representerar en mera lågmäld,
men ändå utsökt arkitektur. De flesta byggnaderna är utförda i slaggsten, men även tegel förekommer.
Gavlarna är i regel utformade med trityk- eller varianter av triptykmotiv. Associationen till
kyrkoarkitektur ligger inte långt borta. Långfasaderna har regelbundet placerade småspröjsade höga
fönster, markerade hörn och pilasterindelningar. Upptill avslutas fasaden med ett tandsnitt.
Övergången till taket utgöres av en formgjuten slaggsten med karnisprofil. På de senaste byggnaderna
från 1930-talet är denna formgjutna sten ersatt av en putsad utkragning med samma utseende som
slaggstenen. Fogarna har målats dit, på håll ser man ingen skillnad.
Intressant att notera är att, när grovplåtverket byggdes 1920, var det slaggstensformspråket som
utgjorde förebild. Tandsnittet under takfoten byggdes ut av tegelstenar som vilar på konsoler av
plattjärn. Fönstersmygarnas raka hörn höggs runda, för att efterlikna den formgjutna slaggstenen.
Avsikten var troligen, att byggnaden, när den putsats, inte skulle avvika från slaggstensbyggnaderna i
omgivningen. Av någon anledning putsades dock bara halva fasaden.
14

Rostugnsbyggnaden, uppförd 1874, är magnifik med sin höga trappa och sina expressiva skorstenar. I
denna byggnad av slaggsten har takfotens utkragande delar murats av tegel, som exponeras bart i
fasaden. Frågan är dock om ändå inte masugnsbyggnaden från samma år överflyglar
rostugnsbyggnaden. Den har en mörk slaggstensfasad som i sin allvarliga stränghet för tankarna till ett
florentinskt renässanspalats. Byggnadsstilen är inte ovanlig i hyttsammanhang vid denna tid. Hyttan i
Horndal, nu riven, påminde till utformningen om denna. Det kan ha varit samme byggmästare som
byggt, ingenjören Albert Bergström, senare bruksförvaltare i Avesta.
Kyrkoassociationen ligger nära till hands även i kraftverket från 1916-18, som ritades av en arkitekt
som ofta anlitades av familjen Johnson, Torben Grut. Materialen är handslaget tegel i fasaden och
grythytteskiffer på taket. Plåtarbetena är utförda i koppar. Byggnadens fasader är mycket välstuderade
med omsorgsfull detalj- och materialbehandling.
Torben Grut fick också i uppdrag att rita det tredje kraftverket vid Storforsen. Det stod helt färdigt
1938. Det blev en byggnad i byggnadsminnesklass, även den med estetiskt utsökta detaljlösningar.
Elegant och lätt tycks den nästan sväva ute i älven.
Kallvalsverket, uppfört 1940, ritades av professor Henrik Kreugers ingenjörsbyrå, medan professor
Ivar Tengbom fick i uppdrag att övervaka den arkitektoniska utformningen. Som synes anlitades
välkända arkitekter. Ambitionsnivån var mycket hög. Denna byggnad är utförd i hårdbränt
helsingborgstegel. De höga fönstren är tyvärr numera igensatta med trapetskorrugerad plåt. Takens
ljusinsläpp, karaktäristiska för tiden, har byggts för från insidan, då de orsakade byggnadstekniska
problem.
Till byggnader av hög arkitektonisk klass räknas hela hyttanläggningen (rostugnsbyggnaden,
krossverket och masugnsbyggnaden), kraftverksbyggnaderna, kallvalsverket 1940, grovplåtverket
samt samtliga här ovan icke speciellt namngivna slaggstensbyggnader.
Dessa byggnader skall under inga omständigheter rivas. Deras höga klass skall vara rättesnöre i de
kompletteringar och utbyten av byggnadsdelar som sker.
3.3.3 Värdebäraren Byggnadsmaterial och äldre byggteknik
Många av byggnadsmaterialen tillverkades ända in på slutet av denna period lokalt och var i några fall
en del av framställningsprocessen.
Detta var t ex fallet med slaggsten, som användes vid murning av väggar och grunder och i kanalernas
och dammarnas kantskoningar. Man gjöt slaggen i formar, dels en enkel avlång sten med kvadratiskt
tvärsnitt för vanlig väggmurning, men även formgjutna stenar, t ex en takfotssten med enkel
karnisprofil. Till broräcken mm inom området användes en specialvariant. Slaggstensgjutningen
påbörjades 1874 i och med att den första masugnen byggdes. Materialet till både rostugns- och
masugnsbyggnaderna måste alltså ha kommit utifrån. Slaggen har en gråskimrande yta med enstaka
inslag av blått och grönt. Variationerna beror på slaggens sammansättning.
Slaggsten synes ha varit det material man helst utnyttjade vid uppförandet av nya byggnader. Det
användes ända in på 1930-talet, dvs så länge man hade tillgång till egen slaggsten.
Även järnet användes som byggnadsmaterial. I väggen mellan rostugnsbyggnaden och krossverket
finns ett fint exempel på hur gjutjärn kunde användas. Där bär vackra gjutna kolonner upp lasterna
från taken. Vissa fönsterbågar är också gjutna.
15

Stål i takstolar förekommer i praktiskt taget varenda industribyggnad. Polonceaus takstolar tillhör de
äldre. De är fackverkstakstolar, som allmänt började användas i svenska industribyggnader i senare
delen av 1800-talet. De tryckta delarna är utförda i trä och de dragna delarna av stångjärn. Takstolarnas
införande innebar bl a att större valsverk, där stora fria ytor, som inte stördes av en mängd bärande
pelare, kunde byggas. Polonceautakstolar finns i rostugns- och masugnsbyggnaderna och i valsverken
öster om götvalsverket, två skepp åt öster (byggnad 8 och 9). De förekommer i flera varianter, men
principen är densamma.
Många smäckra eleganta ståltakstolar med dragband av rundjärn förekommer också. På vissa
takstolar är delarna hopfogade med nitar. Från och med 1930-40-talet utförs den bärande
konstruktionen med stålpelare och kraftiga takåsar, vanligtvis I-profiler (se t ex kallvalsverket).
Stålpelarna bär då också traverserna.
Sinuskorrugerad stålplåt förekommer som taktäckning.
En enda byggnad (nr 6) har idag plåttak lagt med skivtäckning, dessutom på det äldre sättet hörn i
hörn.
Lertegel förekom i väggar (byggnad nr 3, krossverket, och nr 29, grovplåten) och som taktäckning.
Hårdbränt tegel användes som fasadmaterial första gången, då andra (provisoriska)
kraftverksbyggnaden uppfördes 1916-18. Senare byggdes även tredje kraftverket, kallvalsverket
gasstationen och laboratoriebyggnaden med hårdbränt fasadtegel från Helsingborg.
Trä användes i takstolar och i bostädernas timmerväggar och åstak och allmänt för snickerier. Bruket
hade en egen såg vid Flaten. En här ovanlig och synnerligen elegant takstolsmodell är de
fackverksbågar av trä, som bär upp taket i grovplåtverket. De ger hallen ett intryck av kontinental
järnvägstation.
Tjärpapp förekom som takmaterial. Idag är endast en byggnad (nr 24) försedd med äldre takpapp,
tyvärr i dåligt skick.
Rekommendation:
Byggnadernas ursprungliga material är mycket viktiga att bevara. Det gäller inte bara materialet i sig
utan också det sätt på vilket det utnyttjas byggnadstekniskt och uttrycks estetiskt. Slaggstenen är ett
unikt material, som inte tillverkas längre, en oerhört viktig värdebärare. De luftiga takstolarna är
betydelsefulla byggnadsteknikhistoriska dokument och som sådana viktiga att bevara. De skall inte
byggas in, dels eftersom de har ett pedagogiskt värde, dels för att den öppna konstruktionen skapar
rymd åt lokalerna. Det är viktigt att polonceautakstolarna behålls intakta och att både järn- och trädelar
vårdas och underhålles, så att värdet inte minskar. Se även rekommendationer under nästa rubrik.
3.3.4 Värdebäraren Kulörsättning
Områdets kulörer präglas av två ingående fasadmaterial: den huvudsakligen grå, men också blå- och
grönskiftande slaggstenen och fasadteglet, det ljust tegelröda, som i grovplåten, och det ibland
lilaskiftande hårdbrända helsingborgsteglet som i kraftstationerna från 1918 och 1938. Även
kallvalsverkets fasader är murade i hårdbränt helsningborgstegel. Taken var under denna period täckta
med papp, lertegel eller plåt. Färgskalan var alltså relativt dunkel.
16

Rekommendation:
I detta område från i huvudsak 1900-talets början bör man hålla sig till den grå färgskalan, ytan bör
dessutom vara matt. Tillskott i kulörskalan med röd, trapetskorrugerad plastbelagd plåt, som gjorts i
samband med inklädning efter riving av byggnadskroppar ger helt felaktiga signaler. Det var inte
förrän på 1970-talet som man i industrisammanhang började klä fasaderna med röd plåt.
Trapetskorrugering är en sentida utformning, skall plåt användas skall den vara sinuskorrugerad och
galvaniserad, omålad. Papp som taktäckningsmaterial bör också kunna användas i högre utsträckning.
Vid inklädning av fönsteröppningar bör slätt material i mörk kulör användas för att i möjligaste mån
efterlikna intrycket av fönster. Träpanel som tjäras kan vara ett möjligt alternativ. Tyvärr känns det
ofrånkomligt att täcka in fönstren, åtminstone så länge området är relativt obefolkat. Kan genomsiktlig,
slagtålig plast vara en lösning? Det har med gott resultat prövats på andra industrianläggningar, som
numera är museimiljöer utan kontinuerlig tillsyn.
3.3.5 Värdebäraren Vegetation
Bostadsområden. Efter branden 1803 sker en medveten organisation av kvartersmarken inom
bruksområdet i Gamla Byn. Husen placeras i strikta rader och mellan dem anläggs täppor och planteras
träd enligt ett förutbestämt mönster.
Råd: Inga förändringar av odlade ytor skall ske utan studier av det material som måste ha funnits som
underlag för gestaltningen. Detta gäller även herrgårdsparken och trädgårdsanläggningen i anslutning
till brukets kontorsbyggnad från slutet av 1800-talet.
Industriområdet var mycket intensivt utnyttjat och där förekom ingen vegetation. Avsaknaden av
vegetation är i sig en värdebärare.
Råd: Utglesning av det befintliga trädbeståndet bör ske, i synnerhet på de platser, där de kan orsaka
skada på byggnader och anläggningar, t ex i kanalernas stenskoningar. Anläggning av rabatter,
gräsmattor, trädplantering mm bör ske med största sparsamhet och med känsla för platsen ocg för
arternas förutsättningar och traditionella förankring.
3.3.6 Värdebäraren Markmaterial
Grus eller hårdtrampad jord utgjorde markmaterial både inom själva industriområdet och i
bostadsområdet.
Hot: Asfaltering.
Råd: Vidare asfaltering bör inte förekomma överhuvudtaget. Endast mörkt, svart grus eller packad
finsand.
3.3.7 Värdebäraren Ljud
Forsens brus är ett karakteristiskt ljud, som funnits på platsen före människans etablering, men som i
takt med vattenkraftens utbyggnad blivit alltmer lågmält.
Som en åskådliggörande, om än blek, illustration till ljuden av industriverksamheten verkar t ex ljudet
av malmvagnen, som kan skjutas runt på järnbanan vid hyttkransen.
Hot: Utbyggnad av kraftverksdammen. Då tystnar Storforsen helt.
3.3.8 Värdebäraren Ljus
Rostugnen och hyttan är utvändigt artificiellt belysta, vilket inte är historiskt rätt, men har gjorts i
avsikt att lyfta fram området. På industriområdet finns också två höga fackverksmaster med
17

strålkastare i toppen. De härrör möjligen från 1940-talet. Bestyckade på rätt sätt (gaslåga?) kan de ge
en festlig glans åt området. Tillkommande gatubelysning bör studeras noggrant.
Belysning innanför fönster=lågenergilampor kan vara en variant, som ger liv åt fasaden och ger
området ett intryck av att vara befolkat.
3.3.9 Värdebäraren Detaljernas formspråk
De små enkla skärmtak som tillkommit under 1960-talet bör lagas och tjäna som modell vid fortsatt
byggande av dylika.
Vattenledningsrör, som gängats samman med muffar är ett vanligt sätt att åstadkomma ett opretentiöst
räcke. Detta har tillämpats vid de äldsta kraftstationerna och kan gärna bilda skola vid ytterligare
komplettering.
Broräcken, i synnerhet de av slaggsten, är mycket viktiga att bevara. De synes vara från början av
1900-talet och är utformade på samma sätt som räcket vid rostugnsbyggnadens balkong.
18

3.4 Produktionsutrustningen
De delar av Avesta järnverk som nu är föremål för utredning för eventuellt bevarande, och vilka skall
bedömas ur ett allmänt kulturhistoriskt perspektiv har bland annat industri- och teknikhistoriska värden
av stor och hittills inte helt fullt erkänd dignitet.
Anläggningen representerar, i de delar som avgränsats för utredningen, den tidiga industriella perioden
inom svensk järnhantering sedan man lämnat det mer hantverksmässiga stadiet som man finner i de
hyttor och smedjor, som vanligen blir föremål för kulturhistorikers bevarandenit. Denna anläggning
har i huvudsak byggts upp under 1800-talets två sista decennier och de första två under 1900-talet De
produktionsutrustningar som idag står kvar utgör konstruktioner som byggts om, utvecklats och
förändrats för att tillgodose krav som förändringar i processerna ställt. T ex så kan man i Masugn 1,
som byggdes som en träkolsmasugn, se de anordningar som måste till för att kyla ner stället, den del av
masugnen där blästerluften blåstes in och där det smälta tackjärnet samlades, sedan den anpassats för
koksdrift. I Martinugnarna finner vi konstruktioner från 1880-talet, då bland de tidigaste ugnarna av
denna konstruktion och ritade och byggda av den främste förespråkaren för denna götstålsprocess, Eric
G:son Odelstierna. Ugnarna är visserligen ombyggda flera gånger sedan dess, men de utgör tillsamman
och med de anordningar som finns bevarade för chargering och tappning en unik uppställning av ett
götstålverk från förra sekelskiftet som troligen saknar motsvarighet någonstans i världen.
3.4.1 Värdebärare Hyttan
Hyttan består av en byggnad med två rostugnar och ett krossverk samt en masugnsbyggnad med
tre masugnar samt granuleringsverk för slagg med förvaringsficka för slaggen.
Rostugnarna, som är av Westmans typ är byggda sent på 1800-talet och utgör slutfasen av den typen
malmberedning för masugnar som förbehandlar styckemalm. Nya anrikningsmetoder som ger en
finpulveriserad slig framtvingar nya metoder att förbereda malmen/sligen för masugnen, såsom
brikettering och sintring. Här finns således bevarat två gasrostugnar i dess sista och största
utvecklingsfas. Denna byggnad med interiör med malmbås och krossverk samt hundbana för
upptransport av rostad malm till masugnskransen har städats, rensats och anpassats för utställnings-
och sociala evenemang. Byggnaden är tät och uppvärmd, den har ett gjutet golv och miljön är ren och
snygg samtidigt som en dels av den industriella miljön skapar en suggestiv stämning.
Rostugnsanläggningen utgör idag ett fullskaligt och fullständigt genomfört projekt där en nedlagd
industriverksamhet har återanvänts med helt ny funktion. Rostugnarna, malmfickor och spel står
kvar som teknikhistoriska monument i den nyskapade utställnings- och möteslokalen. Den stora
värdebäraren är att de kvarstående produktionsutrustningarna nu fungerar som jämförelseobjekt inför
vidare arbete i hyttan och stålverket. Som jämförelseobjekt och diskussionunderlag har
utrustningarna, i den miljö som de befinner sig i, en stor betydelse i ett nationellt perspektiv då
industriminnen skall återanvändas och utvecklas.
Sammanbyggd med rostugnsbyggnaden ligger masugnsbyggnaden. Mellan dessa två rum fanns en
gång öppna valv och förbindelsen mellan rostugnar och masugnar upprätthölls på flera sätt, dels med
hundbanan dels med de rörledningar för masugnsgasen som förde den energirika gasen från
masugnens topp till rostugnarnas ringtrummor vilka förde in gasen som bränsle i rostugnens nedre del.
Öppningarna i väggen rummet är viktigt för förståelsen av sambandet mellan rostugnar och
masugnar
41

I masugnsbyggnaden finns tre masugnar byggda 1874, 1876 och 1916. De representerar
träkolsmasugnarnas slutskede och koksmasugnarnas begynnelse i Sverige. Här kan vi se en pipa
ombyggd för koks, en byggd för träkol och en delvis demonterad. Vi kan se hur man tog hand om
slaggen. Om man förflyttar sig ett våningsplan uppåt kan man uppleva vilka väldiga anordningar som
krävdes för att ta hand om masugnsgasen som bränsle för andra delar i processen, och ytterligare ett
våningsplan uppåt befinner man sig på kransen, alltså högst upp vid masugnarnas övre öppning där
malm, kol och kalksten fylldes på. Här finns allt bevarat för att sköta detta arbete, malmhundarnas
banor, malmfickorna, kolkorgarnas banor med korgar, vågar för att väga in de beståndsdelar som
masugnen beskickas med och den förslutning som gör att masugnsgasen inte bara försvinner ut i
luften, det Tholanderska uppsättningsmålet. Hyttan som industrihistorisk miljö är mycket komplett
och tillsammans med övriga delar i anläggningen en av de mest framträdande i Sverige och även
internationellt sett.
3.4.2 Värdebärare Stålverket
Nästa steg i processen var att göra stål och smidesjärn av tackjärnet. Tackjärn duger inte till
bearbetning som smidning eller valsning. Det kan bara användas för gjutning. Inom Avesta järnverk
fanns en gång även gjuterier, men av dessa finns ingenting kvar. Däremot finns anläggningar för
stålframställning bevarade.
1858 framställdes det första götstålet i Sverige med bessemermetoden. Den infördes 1878 i Avesta
som Lillbessemer och drevs med två konvertrar fram till den första martinugnen kom 1887.
Martinprocessen är den götstålsprocess som sedan kom att vara den volymmässigt viktigaste
stålframställningsmetoden under mer än ett halvt århundrade i Sverige. 1977 lades det sista
martinverket ned och idag finns martinugnar bara bevarade i Munkfors och i Avesta. De två bevarade
ugnarna i Avesta järnverk är visserligen inte de första men ligger på samma plats som de första och är
ombyggnader av de tidigaste. De ligger i direkt anslutning till masugnarna i en byggand sammanbyggd
med masugnsbyggnaden och med tidigare öppna valv i till denna. Dessa öppningar är igensatta med
träväggar som lätt kan avlägsnas. För att återskapa den öppna arbetsplatsen. Om martinverket städas
upp och anläggningarna säkras utgör denna del ett monument över tidig stålframställning som
knappast kan överträffas. Anläggningen utgör en nästan fullständig illustration till de texter om
konstruktion av martinugnar som man kan hitta i läroböcker i metallurgi från tidigt 1900-tal. Rent
pedagogiskt utgör hela den bevarade produktionslinjen en utomordentligt god illustration av hur man
byggde och arbetade i ett järnverk i industrialismens tidiga decennier i Sverige.
Martinugnarna betjänades av gasgeneratorer, som dessvärre är borta, och av luft från blåsmaskiner
och fläktar, som däremot finns kvar. Även blåsmaskinen, en dubbelverkande tvåcylindrig
kolvblåsmaskin, är speciell genom att den utgör slutfasen av en utveckling som började redan på 1830talet
och som har sitt ursprung i sent 1700-tal. När stålet tappades ur ugnarna skulle det tas om hand
och gjutas till stålgöt. För detta ändamål användes en skänk som bars av en kran, med vilken skänken
sedan fördes över kokiller i vilka stålet göts. Kranen finns också den bevarad och kan återställas till ett
ursprungligt skick. Den grav i vilka kokillerna stod och som bildar en cirkel kring kranen nedanför
martinugnarna är sannolikt övertäckt idag. Denna grav kan tas fram och återställas alternativt
rekonstrueras för att fullständiga bilden av ett martinverk och förståelsen för hur man arbetade.
När man slutligen hade strippat göten, d.v.s. tagit dem ur kokillerna, skulle de bearbetas till stålstänger
som utgjorde ämnen för andra produkter som balkar, rör tråd och plåt. Detta gjordes i valsverken, där
det första var götvalsverket. Även en del av ett sådant finns bevarat i anslutning svängkranen och
kokillgraven, som ett slutsteg processen från malm till stål så som den bedrevs i Avesta järnverk och
i många andra järnverk i landet under 1900-talet första decennier.
42

3.4.3 Värdebärare Vattenkraft
Slutligen får inte drivkraften för anläggningen glömmas bort. Vattenkraften har under hela den
verksamma tiden varit drivkällan och naturligtvis skälet till att verksamheten förlades till denna plats.
Från början var vattenhjulen drivkällan för att först mot slutet av 1800-talet ersättas av turbiner för
direktdrift. En del av dessa var i funktion till långt in på 1900-talet. Till exempel drevs ett av
valsverken med direktverkande turbin fram till turbinhjulet sprack 1951.
1898 fick för första gången turbiner driva elgeneratorer för produktion av egen elektricitet. Denna
första anläggning står kvar i så gott som orört skick och utgör med sina fyra vattenturbindrivna
generatorer ett monument över Avesta järnverks utnyttjande av vattenkraften tillsammans med
dammanläggningarna och det kraftverk vars första etapp började byggas 1929.
Avesta Storfors kraftverk, det tredje kraftverket i ordningen, med tre generatoranläggningar och
kaplanturbiner är i helhet fullständigt komplett genom att det är i drift. Det är en av landets älsta
kaplananläggningar med sina tre turbiner.
3.4.4 Inventering av produktionsutrustning
Finns med som Bilaga
Produktionsutrustningarnas placering återfinnes på plan över verket.
Inventeringen omfattar inte Avesta Storfors kraftverk. Genom att anläggningen är i drift sker
kontinuerligt underhåll och förändringar varför en inventering i nuvarande läge inte bedömmes fylla
någon funktion. Detta förhållande skall dock inte tolkas som att anläggningen inte innehåller
värdebärare med anknytning till vattenkraften, tvärtom.
43

3.5 Arbetskraft och arbetsmiljö
3.5.1 Värdebärare Arbetskraft
Epoken 1872 – 1940 på Avesta järnverk innebar en utveckling från småskalig bruksmiljö till storskalig
stålverksindustri. Målet var att bygga upp en storindustri redan när Avesta – Garpenberg AB bildades.
Vägen dit var dock lång men på 1930-talet hade Avesta Jernverks AB blivit den ledande stålkoncern
med god avkastning som föregångarna strävat så för att uppnå.
För att uppnå detta resultat arbetade ledningen inte enbart med att byta ut de gamla processdelarna och
ersätta dessa med nyare effektivare. Även arbetsmiljön förändrades medvetet. Fler nya yrkesroller
dyker efter hand upp och de gamla arbetslagen rationaliseras.
Nedan kommer en presentationen av hur många som rörde sig på verket under olika tidsepoker. Detta
kan vara ett bra underlag för att skapa upplevelse värden vid en kommande gestaltning. Vi har valt att
presentera de olika arbetsplatserna inom järnverket tre valda år 1884, 1911 och 1937
1884
När Avesta Jernverks AB inledde sin verksamhet 1884 arbetade ca 280 man i verket. Dessa arbetade i
arbetslag kring de olika processdelarna: rostugnarna, masugnarna, bessemerugnen, gjuteriet,
klensmedjan och hammarsmedjan. Dessutom fanns det plåtsynare, maskinister och lossare som var
verksamma på flera ställen. Några av arbetslagen var stora och gick i skift. Ofta togs dagsarbetare in.
Dessa kunde syssla med slaggstensgjutning eller andra tillfälliga arbetsmoment. Några
arbetsreglerande lagar fanns ännu inte så arbetspassen var förmodligen mycket långa.
1911
År 1911 har järnverket ett genomsnitt på 623 arbetare. Antalet varierade från månad till månad på ett
minimum av 608 till ett maximum av 632. Att antalet varierar beror på att vissa processdelar stängs av
för reparation eller ombyggnad. Fortfarande arbetar man ofta i arbetslag kring de olika processdelarna.
De olika arbetsplatserna är: mediumverket, götverket med götugnslaget samt ämnesugnslaget,
järnsynarlaget, diverse, grofplåtverket, extra klipparlag, nedre tunnplåtsverket och övre tunnplåtsverket
samt rundsaxlaget, axelverkstaden, extra arbetare i plåtverket, martinverket, skrosaxen, brikettugnen,
hyttan, smidesverket, pressverket, manufaktur, byggmästarns folk, lossarelaget, stenkolslaget, extra
plåtbärarlaget, elektricitetsverket och mekaniska verkstaden.
Den största arbetsplatsen är de fyra martinverken där mellan 73 och 94 personer arbetar. Pressverket
har mellan 62 och 74 anställda och hyttan mellan 52 och 61.
Vi vet från andra bruksmiljöer vid denna tid att det var vanligt att vissa yrkesroller som smältarna vid
martinverken gick på ”väckning” vilket kunde innebär väldigt långa arbetspass. De arbetslag som
arbetade med ugnar gick på skift.
1937
År 1937 har Avesta Jernverks AB ett genomsnitt på 1600 anställda. Även här varierar antalet olika
månader men skillnaderna är inte så stora. De olika arbetsplatserna är: förrådet, laboratoriet,
trafikavdelningen, byggavdelningen, snickeriverkstad, elverket, mekanisk verkstad, gjuteriet,
tråddrageriet, axelverkstad, nya pressverket, gamla pressverket, mejselboden och glödgugnar, hyttan,
borrboden, kallvalsverk, tunnplåtverk, mediumplåtverk, grovplåtverk, mediumverk, götverk,
jernsvampugnar, legeringsugnar, stålugnar, martinverket.
51

De största arbetsplatserna är pressverken med ca 180 anställda sen kommer martinverket med 130
anställda och mekaniska verkstaden också med 130 anställda. Hyttpipa nr I är igång halva 1937 men
blåses ner för gott 1938.
Fortfarande går de som arbetar vid ugnar i skift. Nya arbetslagar har trätt i kraft så alla skift är 8timmars.
Vid de arbetsplatser som inte är styrda av maskiner som måste vara igång dygnet runt gäller
arbetstiden 7.00 – 17.00
3.5.2 Värdebärare Arbetsmiljön
Fast det fanns en allmän städare så ingick det i allas syssla att hjälpa till med städning när tid fanns. I
hyttan och kring ugnarna var miljön mycket smutsig. Det var dammigt och lät väldigt mycket. Oljudet
gjorde att man skrek till varandra. Det fanns hörselskydd men de användes inte så ofta. Arbetarna i
ugnslagen blev ofta döva. Elektrisk belysning fanns sedan kraftstationen anlades 1898 men
armaturerna gav ofta ett svagt sken så allmänt var det dunkelt i en del utrymmen.
Mellan de olika processerna fanns det traverser som rörde sig fram och tillbaka ”hela taket rörde sig”
som en som var anställd vid första elektrostålugnen på 1930-talet sa.
På andra ställen som i valsverken var miljön betydligt renare, plåten som valsades fick inte bli smutsig
för då kunde smutsen valsas in.
När det gällde arbetarnas hygien så tvättade man av sig det värsta i en hink med vatten som stod på
golvet. Byta om gjorde man hemma. Från slutet av 1930-talet drogs vatten in så tvättmöjligheterna
bättrades.
De som arbetade i skift hade svårt att få speciella matrasttider. Man åt när man hade tid. Maten bestod
av medhavda smörgåsar och dricka.
Arbetsmiljön kring delprocesserna är mycket viktig för att få ett totalt upplevelsevärde. All
uppsnyggning bör relateras till den autentiska arbetsmiljön.
52

4. Järnepoken 1940 - 1985
Värdebärarna från denna period är få.
4:1 Historisk bakgrund
Avesta Jernverks AB utvecklades under 1930-talet till en mycket god affär. Orsaken var det rostfria
stålet som bolaget var det första i landet att satsa på. Järnverket var inne i ett expansivt skede och man
gjorde allt för att få plats på den smala landremsan mellan älven och järnvägen. Platsen var på den
tiden även begränsad av Flaten, en rest av det gamla älvloppet som lär ha forsat fram över området för
7000 år sedan, och även en del i det äldsta kanalsystemet.
Då utvecklingen inom järnindustrin tenderade mot allt större verksenheter uppstod nya fordringar på
utrymmen. När det nya kallvalsverket IV skulle uppföras 1940 schaktade och sprängde man fram en
tillräcklig yta och tippade massorna som fyllning i Flaten.
I och med den elektriska kraftöverföringens genombrott ägde en frigörelse rum som tillät förläggning
av verksamhet där det passade produktionsprocessen. De tidigare planerna för utbyggnad av järnverket
var helt bundna till den kraftöverföring vattnet gav. Efter överläggningar 1945 – 46 beslöts att
järnverkets gamla utbyggnadsplan skulle slopas och i stället skulle den fortsatta utbyggnaden av större
verksanläggningar förläggas till Engsberg. Det nya verksområdet benämndes Södra verken och det
gamla Norra verken.
Flytten till Södra verken skedde successivt. 1986 övertar Avesta kommun området med dess
intressanta miljö, industribyggnader och processdelar. En mindre del av järnverkets verksamhet är
dock fortfarande förlagd till området.
4.2 Markdisposition
Med den ökade trafiken på Kyrkogatan blev infarten vid Bruksgatan alltmer trång och trafikfarlig.
Infarten flyttades därför söderut mot järnvägen och går nu i en vid båge fram mot porten vid
Bruksgatan.
Rekommendation: Infarten känns nu onaturlig, eftersom brukssamhällets rätlinjiga uppbyggnad blivit
bruten. Ett återinförande av den gamla infarten, åtminstone för personbilar, skulle förbättra situationen.
I samband med detta skulle trafikreglering av Kyrkogatan kunna ske och ett naturligt återförenande av
bostadsområdet och industriområdet skulle på detta sätt bli möjligt. Kyrkogatan fungerar idag tyvärr
som en gräns.
4.3 Den byggda miljön
Under den här behandlade tidsperioden byggdes två nya tunnplåtverk och ett nytt laboratorium.
Under de år som passerat sedan kommunen övertog området har en del rivningar utförts. Bl a har de
nyss nämnda tunnplåtsverken rivits.
Värdebärare
De värdebärare som finns kvar från denna tid är få. Laboratoriebyggnaden i tre våningar från 1948 är
dock värd att nämnas. Den är ett stycke mycket vårdad arkitektur. Fasaden är uppbyggd av hårdbränt
helsingborgstegel med stående skift ovanför fönstren och med dörromfattningar i grå sandsten.
Gavlarna är utförda utan taksprång, liksom den 30 år äldre kraftverksbyggnaden i samma
fasadmaterial.
53

4.4 Produktionsutrustning
De kvarstående produktionsutrustningarna från tiden efter 1940 är mycket få i förhållande till det antal
som har funnits under tidsperioden. Förhållandet är inte på något sätt unikt för Avesta järnverk,
Koppardalen. Tvärt om så är det just de sentida moderna utrustningarna som har försvunnit och
saknas som teknikhistoriska dokument i runt om i svenska industriminnen. Produktionsutrustningarna
där de står kvar i sina i dag delvis förändrade närmiljöer svarar mot värdebegreppet unicitet. De är
unika i sitt slag.
4.4.1 Värdebärare kompressorcentral med generatorer mm
Kompressorcentralen innehåller ett flertal utrustningar för tryckluft, kompressorer. Vidare finns
elmotorer och generatorer för likström samt olika elektrisk styr och reglerutrustning. Till delar har
utrustningarna demonterats men mångfalden ger en helhetsbild över centralens betydelse i
anläggningen. Samtlig utrustning tillhör generationen när styr- och reglerutrustning fortfarande var
mekanisk till skillnad mot de nutida datoriserade och elektroniskt styrda utrustningarna..
4.4.2 Värdebärare glödgningsugn
Ugnen står kvar i anslutning till det forna grovplåtvalsverket. Någon motsvarande glödgningsugn
torde inte stå kvar på ursprunglig plats i någon annan anläggning i Sverige.
I anslutning till ugnen står kvar en transportbana, rullbana för ämnen.
Ett skärbord för kapning av ämnen står kvar. Skärbordet avviker dock inte mycket från motsvarande
äldre utrustning som står i olika större mekaniska verkstäder
4.4.3 Värdebärare traverser
I hela anläggningen finns ett antal, 11 st traverser och en telfer-utrustning kvar, där de i olika lägen
står lämnade på sina banor. Traverserna symboliserar det lokala transportsystemet i den tunga
industrin som järnverket utgör. Behovet av vertikala och horisontella transporter var stort och det rörde
sig om mycket tunga laster som transporterades.
55

4:5 Arbetsmiljön
Omdaningen till det moderna samhället slår igenom på 1940-talet. Företaget expanderar och bygger
om. Utvecklingen går mot allt större verksenheter. Från den här tiden räknas arbetarnas arbetsmiljö
redan in i planerna vid ombyggnader. Omklädningsrum med klädskåp och duschmöjligheter samt
matsalar byggs. Hyttan har tystnat men miljön vid de gamla martin- och elektrostålugnarna är dock
fortfarande smutsig och bullrig. Antalet anställda fortsätter att öka och området sjuder av liv.
59

5 Förslag på utvecklingsbara upplevelse- och visningsmiljöer
5.1 Vattnets väg
En av de allra viktigaste förutsättningarna till både kopparverkets och järnverkets etablering i Avesta
har varit den goda tillgång på vattenkraft och möjligheterna att nyttja den. Genom århundradena har
olika anläggningar och konstruktioner byggts för att utifrån sin tids tekniska kunnande och behov
använda vattenkraften för produktion och hantering av koppar och järn. I området och väster om detta,
finns en mångfald av olika byggnadsverk och anläggningar bevarade som i tid härrör både från det
tidigare kopparverket och det senare järnverket. De bevarade lämningarna utgörs av anordningar för att
leda och dämma vatten, kanaler och dammar samt anordningar för att hämta energin ur det
fallande vattnet, kraftverk.
Anläggningarnas nyttjande av vattenkraft har stora förutsättningar att kunna på olika och ett
variationsrikt sätt utvecklas så att besökare skall kunna informeras och bära med sig kunskap och
minnen. Här kan skapas möjligheter att under varierande former av organiserad eller fri visning låta
människor på ett mycket lätt tillgängligt sätt ta del av en teknikhistorisk utveckling från 1600-talet
fram till våra dagar. Den stora tillgången och variationen i vattenkraftanläggningarnas alla delar ger
möjligheter till upplevelser av vitt skilda slag från att krypa eller gå i kulvertar och ledningar, flanera
efter kanaler och vila vid dammar, att i detalj studera äldre och nyare turbiner och generatorer till att
studera och njuta av arkitekturen och tekniken i olika kraftverksbyggnader och dammkonstruktioner.
5.1.1 Gamla kraftverket och ångcentralen
Som ett naturligt centrum mitt i området står det gamla kraftverket-ångcentralen. Byggnaden har
genom att den i helhet tagits ur funktion för kraftutnyttjande, idag unika förutsättningar för att
inrymma utställningar och information om vattenkraftens utveckling och användning i
Koppardalen.
Den fullständigt tomma lokalen som tidigare var ångcentralen utgör en volym som både på golvyta
och i höjd kan inrymma de ytor som krävs för utställning, information och administration.
I direkt anslutning till ångcentralen ligger det gamla kraftverket kvar med de fyra ursprungliga
turbinerna och generatorerna. Generatorhallen återskapas genom rivning av de sentida
mellanväggarna.
Den tidigare vattenfyllda delen , sumpen med turbinerna, rensas från den sentida inrymda kontors
och förrådsdelen. Utrymmet har idag direkt förbindelse ut till ångcentralen och kan även kopplas
samman med trappa upp till utrymmet bredvid generatorhallen.
Under sumpens golvplan finns idag ett delvis igenfyllt utrymme som utgör den gamla avloppskanalen
med sugrören från turbinerna. Utrymmet kan rensas och göras tillgängligt.
Kraftverket-ångcentralen ligger med södra gaveln ovanpå den avloppskanal som tillhörde
kopparverkets kopparhammare. Möjligheten finns att skapa en förbindelse från ångcentralen ned i
den gamla avloppskanalen. I avloppskanalen kan gångbrygga installeras så att det är möjligt att vandra
ut i det fria genom hela den kulverterade kanalen.
5.1.2 ”Provisoriska” kraftverket
I sammanhanget får inte förbises att den intilliggande tegelbyggnaden nedanför kraftverksdammen
även den är en kraftverksbyggnad. Det som idag vittnar om att byggnaden tidigare var ett kraftverk
är de intilliggande betongkonstruktionerna som har utgjort delar av damm, sump och vattenintag till
turbiner.
60

Byggnaden kom efter fullständig ombyggnad att tjäna som valsverkskontor och fungerar idag som
lokal för div. aktiviteter. Här finns möjligheter att lyfta fram och visa information och bildmaterial om
byggnadens ursprung och förklara det till synes avvikande utseendet och placering av en tegelbyggnad
mitt i ett komplex med slaggsten som byggnadsmaterial.
5.1.3 Avesta Storfors kraftverk
Anläggningen tillsammans med dammen är idag i drift. Det centrala läget och tillgängligheten ger
förutsättningar att visa och beskriva produktionen i ett fungerande kraftverk. Elproduktionen
tillsammans med teknik- och arkitekturhistorisk information och förevisning av den moderna
kraftutvinningen ger en helhetsbild av århundradenas vattenkraftnyttjande i Storforsen i Dalälven.
Om hela vattenkraftsanläggningen i Storforsen tages ur produktion och rivs för nykonstruktion av ny
damm och nytt kraftverk, bör möjligheten utredas att bevara det nuvarande kraftverkets byggnad och
produktionsutrustning. En avställd men då bevarad anläggning kommer att utgöra en naturlig länk
mellan det tidiga 1900-talets vattenkraftverk och 2000-talets vattenkraftverk. Organiserad visning av
tre generationers kraftverk, lätt tillgängliga och inom gångavstånd, blir då en möjlighet och tillgång.
5.1.4 Kanaler och dammar
De idag till synes små och obetydliga kanalerna, kulvertarna och dammarna som till delar har
förlorat sin ursprungliga funktion, ingår i ett mycket komplex äldre system för att leda och dämma
stora mängder vatten. Hela systemet kan göras tillgängligt och begripligt genom äldre och nutida
kartmaterial och informationsskyltar på utvalda ställen.
Kanalsystemen går att följa i landskapet och lägen för äldre dammar m.m. kan markeras. Här bör
även beaktas möjligheten att i markytan markera de olika kulvertarnas lägen, för att därigenom
informera om helheten.
En central del att framhålla i kanal- och kulvertsystemet är de stenskodda delarna direkt öster om
gamla kraftverket och ångcentralen. Här mynnar kulvertarna från kopparhammarens och kraftverkets
avloppskanaler samt från kraftverksdammens luckor. Den synliga kanalen med strandskoningar, i
vilken kulvertarna mynnar, ligger djupt nere i marken. Den utgör idag den enda direkt synliga fysiska
lämningen som visar på vilken nivå som delar av kopparverket ursprungligen började att byggas. De
vertikala stenmurverken och omkringliggande högre placerade byggnader ger en mycket tydlig och
påtaglig bild av hur hela Koppardalen sakta har byggt på och om på äldre anläggningar. Markytan har
genom schaktningar och slaggutfyllnader omskapats och höjts.
5.1.5 Betongsump med stålrör
Vid hörnet av blåsmaskinverkets byggnad och i direkt anslutning till valsverket står kvar
betongkonstruktionen som tidigare utgjorde sumpen, vattenbehållaren samt den del av den ståltub
som tidigare ledde vattnet från sumpen in till en eller flera turbiner i valsverket. Intill står kvar delarna
av vattenintaget till kraftverket som var inrymt i tegelbyggnaden
De kvarstående delarna kan förklaras och visas. Ståltubens stora diameter ger en uppfattning om vilka
vattenmängder som förbrukades för att skapa kraft till valsverkets produktionsutrustningar.
Betongkonstruktionerna är till synes nästan obegripliga, men kan förklaras med bilderoch
informationsskyltar
61

5.2 Järnets väg
Hela områdets idag bevarade anläggningar har sitt ursprung i produktion och hantering av järn och
stål. Centralt i området står kvar byggnadskomplexet med rostugnar, masugnar martinugnar och
valsverk. Direkt i anslutning till dessa produktionsutrustningar finns blåsmaskinverket och en
kompressoranläggning mm De kvarstående produktionsutrustningarna tillsammans med byggnaderna
i vilka de står och de intilliggande byggnadsdelar, har unika förutsättningar att utvecklas till
visningsbara miljöer. Besökare med varierande bakgrundskunskap om järnhantering och
återanvändning av industriminnen kan här ges en samlad information och möjligheter att studera
teknik- bevarandefrågor och arkitektur ur olika aspekter. Miljön i järnverket är redan idag mycket
suggestiv och kan ytterligare utvecklas genom tillgänglighet, säkerhet och belysning.
I lokalerna finns utrymmen och stora möjligheter att placera permanenta och tillfälliga utställningar
som på olika sätt informerar om produktion och hantering av järn och stål i Avesta. Möjligheten att här
utveckla upplevelse- och visningsbara miljöer med direkt anknytning till järnets olika produktionssteg
är mycket stora jämfört med andra bevarade anläggningar i Sverige. I ett internationellt perspektiv
finns få motsvarande anläggningar kvar. Till det gamla järnverket skall även kopplas att
produktionen av stål fortfarande pågår i Avesta. Det gamla järnverket i Koppardalen står kvar som
visningsmiljö för den äldre produktionen. Värdet i denna miljö höjs av närheten till det nya stålverket,
där den moderna och pågående produktionen av stål kan visas och upplevas.
5.2.1 Rostugnarna, masugnarna, martinugnarna och götvalsverket
Kontrasten mellan den tidigare mycket starkt förändrade och ombyggda miljön i rostugnsdelen och
miljön i masugns- martinugnsdelen är mycket stor. Kontrasten i sig är en av de stora värdena för att
utveckla miljön i helhet. Det rena förändrade i rostugnsdelen står mot den ursprungliga och till synes
smutsiga miljön kring masugnarna och martinugnarna.
Här finns vidare järnframställningens produktionsutrustningar kvarstående i form av det sena 1800talets
då storskaliga utformning. Utrustningarna står stegvis placerade efter varandra och processen
kan i utrustningarna följas från malmstycket till färdigt järn. Det pedagogiska värdet i att utveckla
anläggningen mot en visningsbar miljö är mycket stort.
De olika produktionsutrustningarna har tidigare ståt i förbindelse med varandra, både genom direkt
sammankoppling av utrustningarna och att byggnadskonstruktionerna har varit öppen. De nu
igenmurade delarna mellan rostugns- och masugnsdelen kan åter öppnas för att återskapa kontakten.
Öppningarna måste förses med glaspartier för att inomhusklimatet i rostugnsdelen skall kunna
bibehållas.
De tre stora öppningarna i väggen mellan masugns- och martindelen är idag igensatta med skivor och
plåt. Öppningarna kan mycket enkelt friläggas.
Genom att frilägga de ursprungliga öppningarna återskapas kontakten mellan de olika
produktionsstegen och de stora byggnadsvolymerna kan åter upplevas.
Rostugnsdelen är förutom de igensatta öppningarna i väggen, idag en väl utvecklad del. Här finns
troligen ytterligare möjligheter att framhålla krossverk, malmfickor och transportutrustningar. Det är
okänt i vilken utsträckning visningsbar utrustning finns kvar under golvytan m.m.
Masugnsdelen olika arbets- och våningsplan har mycket stora värden i kombinationen mellan bevarad
utrustning och rumsmiljön. Här kan besökare genom ljus och ljud informeras och få uppleva något av
de förhållanden som tidigare har rått när driften var igång. Masugnarna har varit uppvärmda och delvis
mycket heta konstruktioner varför även möjligheten att använda infravärme bör beaktas när det gäller
att skapa upplevelser.
62

Den idag i nederdelen helt rivna masugnen (3:an) har tidigare föreslagits att användas som trapphus.
Tanken bedöms vara mycket god och bör vidare undersökas. Det finns idag inte någon motsvarande
känd användning och visning av en masugnspipa i Sverige och troligen inte heller internationellt. Att
från masugnskransen vandra ned genom pipan ger tveklöst besökaren en ny och annorlunda
upplevelse.
Masugnsdelen är med sin stora höjd och de olika arbetsplanen en miljö, där besökare bör styras efter
en förutbestämd väg. Detta med hänsyn till säkerheten.
Martinugnarna med svängkranen och den nu dolda? kokillgraven kräver skyddsanordningar för
besökare. Anläggningen är i sin nuvarande form farlig att beträda genom att skyddsräcken och
belysning saknas. Teknikhistoriskt intressanta delar finns under själva arbetsplanet framför
martinugnarna. Martinprocessen utgör idag ett tidigt exempel på återanvändning av värme vilket
exemplifieras av de tegelfyllda kamrarna under ugnarna.
Martinugnarna med tillhörande kvarstående utrustningar är exempel på en arbetsplats som kräver
ingående och väl genomarbetat informationsmaterial, baserat på fotografier ritningar och texter, för att
besökare skall uppleva och kunna inhämta kunskap. I sammanhanget får inte äldre filmmaterial
förbises, i vilket det framgår hus miljön och arbetet har varit och bedrivits runt ugnarna.
Det kvarstående götvalsverket utgör det sista steget i produktionen av järn där göten valsades ut till ett
råämne, innan vidare förädling till olika ämnen och material tog vid. Valsverkets närmiljö är idag
delvis ombyggd och förändrad. Det är dock fullt möjligt att göra valsverket visningsbart och ge
besökare en upplevelse av hur stora stycken (gösar) som valsats och vilka krafter som har förbrukats
för att få valsarna att snurra.
För att utveckla rostugnsdelen, masugnarna, martinugnarna och götvalsverket till en upplevelse- och
visningsmiljö är det av stor vikt att helheten beaktas. Processen har pågått kontinuerligt när samtliga
utrustningar samtidigt var i drift. Om någon del, processteg, bryts ut som hitintills har varit fallet med
rostugnsdelen, så går helhetsinformationen och upplevelsen omedelbart förlorad. Värdet ligger i
anläggningens kompakta utformning med processtegens utrustningar samlade under ett och samma
taklandskap.
5.2.2 Blåsmaskinverket
Utrymmena ter sig idag mycket smutsiga. Mitt i denna till synes fullständigt övergivna miljö står kvar
den idag största bevarade blåsmaskinen i Sverige. I det intilliggande utrymmet står nästa generation av
utrustning för att förse ugnarna med luft, de i förhållande till blåsmaskinen små eldrivna
centrifugalfläktarna.
Blåsmaskinverket är väl avgränsat och kräver för att här skapa en upplevelse och visningsbar miljö en
grundlig städning och rengörning. Anläggningen har när den var i drift varit mycket ren och välstädad
varför den helhetsbilden så långt som möjligt bör och kan återskapas.
Besökare kan i en rengjord och säkrad anläggning uppleva känslan i storlek mellan de olika
utrustningarna. Utrustningar som även speglar olika tidepoker i verkets drift. I utrymmena finns
tillgängliga utrymmen att vidare i bild och text informera om anläggningens funktion, konstruktion och
betydelse i järnproduktionen.
5.2.3 Kompressoranläggning och transmissionshjul
63

Järnverket har under den tid det var i drift, hela tiden genomgått en kontinuerlig förändring och
utveckling. Äldre utrustningar har bytts ut mot nyare o.s.v. Här utgör kompressorutrymmet med den
utrustning som ännu står kvar, ett exempel på sista generationens processutrustning och
rumsutnyttjande. Besökare kan här se den utrustning som producerat tryckluft till övrig utrustning i
denna del av verket. Kompressoranläggningen har varit en mycket ren del i verket och är visningsbar
efter rengörning. Hela kompressoranläggningen står idag för den moderna produktionsutrustningen
och är i stort sett det enda som står kvar av detta på ursprunglig plats. Modern produktionsutrustning är
över huvud taget mycket sällsynta i de svenska industriminnen som berör produktion av järn.
I anslutning till kompressoranläggningen står det gigantiska svänghjulet kvar, som tidigare ingått i
drivningen av valsverkets valsar. Hjulets transmissionsrep ligger kvar i utrymmet. Ett återskapande av
reptransmissionen mellan drivhjulet och svänghjulet ger en besökare en upplevelse och förståelse för
vilka krafter som gick åt för driften. Repen som driver svänghjulet representerar vidare i sig en numera
i stort sett försvunnen industri, repslageri.
5.2.4 Valsverkshall och f.d. valssvarvverkstad
Valsverkshallen mellan marinverket och blåsmaskinverket är tömt på produktionsutrustning men
representerar i sig de enorma ytor och volymer som har erfordrats. Om den igensatta öppningen in till
masugn 1 återskapas kommer hallens volymer ytterligare att framträda.
Hallen utgör även passage för besökare mellan masugnsdelen, blåsmaskinverket, martindelen,
götvalsverket och kompressoranläggningen. Härigenom är utrymmet något av en central del där
besökare kan passera i olika riktningar.
Golvytorna i valsverkshallen är fria och lämpar sig mycket väl för uppställning av alla de lösa och
demonterade produktionsutrustningar och delar som nu står förvarade på olika håll i verket och
utomhus. Hallen kan användas som en kombinerad utställning och förvaring.
Besökare får då en upplevelse och kan förevisas hur stora produktionsutrusningar är och hur smått de
ändå ter sig i hallens stora volym.
Valssvarvverkstaden är ett väl avgränsat utrymme i vilket kan inrymmas utrymme för personal och
material omhändertagande och vård av all den fasta och lösa produktionsutrustning som finns i hela
verket. Funktionen kan mycket väl kombineras med information och förevisning för besökare för att
ge förståelse för det arbete som åtgår för att underhålla anläggningen som ett industriminne.
5.2.5 Transmissionshjul i f.d. grovplåtvalsverket
Driv- och svänghjulet med reptransmissionen utgör en häpnadsveckande syn för nya besökare.
Utrymmet i vilket utrustningen står kvar, är väl tilltaget och alltsammans kan därigenom mycket lätt
beskådas. Rummet har varit rent och anläggningen kan till delar återställas.
Utrustningen har stor betydelse för att ge besökare i byggnadskomplexet en upplevelse och förståelse
för hur stora och energikrävande produktionsutrustningar som här tidigare har funnits.
Svänghjulet har tidigare varit direkt drivet med en vattenturbin. Turbinsumpen och troligen även
turbinen står kvar utanföt byggnaden på strandområdet mot älven.
5.2.6 Demonterade och uppställda äldre utrustningar och verktyg
De demonterade och uppställda utrustningar som står inom området har stor betydelse i en helhetsbild
för förståelse av den verksamhet som tidigare har förekommit. De utgör utvecklingsbara detaljer för att
skapa en upplevelse och intressant visningsmiljö. Hur utrustningarna skall exponeras eller förvaras,
inomhus eller utomhus, beror på typen av utrustning och närmiljön.
5.3 Stadsplanering, byggnadsteknik och arkitektur
64

Även när det gäller stadsplanering, arkitektur, byggnadsteknik och lokaltillverkade byggnadsmaterial
har Bamla Byn och industriområdet mycket att erbjuda. Hela området kan utnyttjas som uppslags- och
lärobok.
I Gamla Byn studeras med fördel 1600-talets stadsplan och bebyggelsesätt. Här finns också
möjligheter att studera timrade byggnader och slaggsten i husgrunder. Utvidgningen av Holmen är
värd att uppmärksamma liksom höjningen av dess marknivå. Läget för de gamla dammarna kan
märkas ut liksom platsen, där kanalerna förenades med Salomonsån, Korset, numera överbyggt. Det
kan också vara värt att informera om, vad som är den ursprungliga ån och vad som är grävda kanaler.
Gamla brolägen märks ut.
Inifrån kyrkogården kan gamla torgplatsen ses. Läget för den ursprungliga nedfarten till kopparbruket
är intressant att uppmärksamma. En flytt av den gamla portbyggnaden till platsen väster om dammen
mellan Dalälven och 1881-82 års kanal skulle tydliggöra detta entréläge.
Inne på industriområdet finns rika möjligheter att studera äldre byggnadsmaterial och –teknik, och
även arkitekturhistoria. T ex kan hyttbyggnaden lyftas fram som exempel på hur det sena 1800-talets
vurm för renässansen. Kraftverksbyggnaderna ritade av Torben Grut är bägge uppmärksammade i den
svenska kraftverkshistorien både för sin utformning och för sin materialbehandling.
Byggnadstekniskt är alla varianter på fackverkstakstolar värda sin egen rundvandring.
Slaggsten som byggnadsmaterial är också värt att fördjupa sig i. I anslutning till masugnarna kan
tillverkningen av slaggsten förklaras. Inom området uppmärksammar man sedan slaggstenens
användning som byggnadsmaterial i väggar, valv, strandskoningar, räcken mm.
Informationsskyltar känns angelägna. Där kan man också ta upp värden som siktlinjer och
nivåskillnader, transporter inom området, utnyttjande av numera tomma ytor osv.
65

6. Förslag till fortsatt arbete
6.1 Inventering av arkivmaterial
I vårt arbete med Koppardalen upptäckte vi att det var svårt att få fram en samlad bild av vilket
arkivmaterial som var tillgängligt samt vad det material vi fick uppgifter om innehöll.
Vi föreslår en inventering som talar om vilket material som finns tillgängligt för att man skall kunna
arbeta med frågor kring Koppardalen. Det betyder en sammanställning som talar om var man kan hitta
litteratur, uppsatser kartmaterial mm.
Vidare bör inventeringen innehålla förteckningar över vad som finns i de nämnda samlingarna
Vid vår undersökning fann vi mycket intressant material som kan komma till användning vid t.ex.
kommande gestaltningar. I Nordstjernans centralarkiv i Engelsberg använde vi oss av personalliggare
för att få fram uppgifter om antalet anställda vid järnverket olika år. I några av dessa liggare
presenterades även de olika arbetslagen och hur många som ingick i dem. Vidare fann vi en mycket
stor bildsamling som väl dokumenterar hur verksamheten har sett ut, var de olika processdelarna stått,
utbyggnadsfaserna, arbetslag mm.
6.2 Uppgradering av detaljplan
En uppgradering av gällande detaljplan skulle kunna bestå i att precisera och förtydliga, när det gäller
tillvaratagandet av de kulturhistoriska värdena. Möjlighet finns då att i detalj styra både bevarande av
de befintliga byggnaderna, nytillkommande byggnadskroppars utseende, material, vegetation med
mera. För att ge en bakgrund till bestämmelserna är det lämpligt att planbeskrivningen blir mycket
grundlig i genomgången av de befintliga miljöerna.
6.3 Vård och underhåll
För att man på rätt sätt skall kunna förvalta de värden som ingår i detta unika kulturarv, måste man
definiera både målet och vägen dit. Detta innebär att det behövs ett mycket detaljerat vårdprogram och
därtill en vårdplan som innehåller både metodanvisningar och underhållsplan. Detta är ett omfattande
arbete som kräver ingående studier, kunskap och engagemang.
6.3.1 Byggnader
En vård- och underhållsplan för samtliga byggnader bör upprättas så snart som möjligt.
Förändringstrycket på området är stort, vilket innebär att misstag lätt begås på grund av okunskap.
Arbete med befintliga byggnader skall inte påbörjas förrän en vårdplan föreligger.
6.3.2 Produktionsutrustning
Se ovan punkt 6.3.1
66

6.4 Dokumentation av arbetslivsminnen
Avesta Jernverk tillhör de moderna industrianläggningarna vars fortsatta bestånd är intressant för att
visa på 1900-talets industriutveckling. Att platsen sen har en lång intressant historia gör den ju bara
ännu mer spännande. Många tusen personer har varit engagerade i järnverkets utveckling som
masmästare, uppsättare, kolfatare, järnvägare, slaggstöpare, smörjare, skrotdragare, smältare,
hjälpsmältare, eldare, skänksmetare, kokillresare, traversförare, glödgare, ställare, valsare, mottagare,
frambärare, skrufvare, stämplare, klippare, vällare, bakvärmare, insättare …..listan kan göras mycket
lång. Men vad innebar alla dessa olika yrkesbeteckningar? I vårt arbete med koppardalen har vi
förvånats av att så lite finns dokumenterat om alla dessa personer som så aktivt deltagit i järnverkets
produktion. Medan tid är föreslår vi att dokumentation av arbetslivsminnen utföres.
67

7. Källförteckning
Tryckta:
R. Andersson, Gamla Byn i Avesta, Dalarnas museums serie av småskrifter, Falun 1976
L. Brunnström, Estetik och ingenjörskonst, RAÄ, Falköping 2001
M. Ekberg, Torben Grut, En arkitekt och hans ideal, Acta Universitatis Gothoburgensis, Göteborg
2000
A M Gunnarsson, Hus av slagg. Byggnadskonst i Bergsslagen, Jernkontorets bergshistoriska utskott,
Kristianstad 1994
P. Norberg, Avesta under Kopparbrukets tid, del 1 och del 2, Stockholm 1956
S.Olsson, Avesta kommun Översiktlig kulturhistorisk planering. Dalarnas museums serie av
rapporter:2, Avesta 1975
Kultur Avesta, Folk i Folkarebygd, Avesta kommun 2001
S. Rydberg, Det stora kopparberget, Värnamo 1988
C-H Tillhagen, Järnet och människorna, Falköping 1981
Otryckta:
W. Eriksson, Avesta Jernverks AB 1883 – 1964, del I och del II
T. Nordlund, Avesta kopparbruk 1636 – 1872, C – uppsats i historia , Mälardalens högskola i Västerås
1998
B. Sundberger, Intervjuer med Avestabor anställda på Järnverket från 1930-talet, nov. 2001
Arkivmaterial:
Nordstjernans centralarkiv i Engelsberg;
Matrikel över Avesta Jernverks personal 1884 – 1890
Avesta Jernverk. Personalliggare 1908 – 1913
Avesta Jernverk. Personalliggare 1925 – 1937
68

Bilagor
Inventering av produktionsutrustningar
Innehåll sida
Rostugn nr1 2
Rostugn nr 2 4
Spel 6
Masugn nr 1 8
Masugn nr 2 11
Masugn nr 3 13
Siemens-Martinugn nr 3 15
Siemens-Martinugn nr 2 17
Chargeringsmaskin 19
Kran och kokillgrav 21
Blåsmaskin 23
Fläktar 25
Götvalsverk 26
Gamla kraftverket 28
Kompressorcentralen 30
Transmissionshjul 31
Glödgningsugn 33
Transportbana 35
Skärbord 36
Transmissionshjul 37
Traverser och telfer 39
Med anläggning/utrustning avses här i efterföljande text fasta utrustningar avsedda för produktionen i hyttan och
stålverket. Utrustningarna är inte flyttbara och drivs av vatten-, ånga- eller elkraft
1

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: ROSTUGN nr 1
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-10-12
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Gasrostugn av Westmans konstruktion
Placering: Södra delen av rostugnsbyggnaden
Användningsområde: Rostning av järnmalm
Tillverkare och år: Byggd av järnverkets egen personal 1874 (om detta är den först byggda ugnen)
Utförande: Murad tegelkonstruktion med förstärkningsband av smidesjärn.
8 st. uttagsöppningar med gjutjärnluckor i gjutna järnkarmar.
16 st. gasöppningar för brännare
2 rader med 16 st. spettluckor över gasöppningarna.
Ugnen gasöppningar är anslutna en ringtrumma av gjutjärn. Denna är ansluten till masugnarnas gasuttag med rörledningar
av järnplåt som leder från masugnen till en primär ringtrumma av plåt placerad ovanför gjutjärnsringtrumman och ansluten
till denna med två vertikala motstående plåtrör.
Plåttrumman är kapad vid den övre plåtringtrumman. Genomföringen till masugnen i tegelmurverket är fortfarande öppen.
Ugnsschaktet försett med delad rökkanal och skorsten, öppningen för chargeringen av ugnen under skorstenen saknar
hundbanan och anordningen för tömning av malmhunden.
Material: Rött murtegel, gjutjärn och smidesjärn utvändigt, eldfast tegel invändigt.
Färg: -
Drivform och manövrering: Ugnen eldas med masugnsgas. Malmhunden drogs upp av ett vajerspel som sannolikt drevs
av turbin. Spelet, liksom hundbana och drivkälla saknas.
Ombyggnad eller förändring: Efter avslutad användning av ugnen har vissa delar avlägsnats, framförallt hundbanan och
gasledningen.
2

Status, okulärt: Ugnen är i gott skick och kräver inga underhållsinsatser för närvarande på de delar som befinner sig under
tak i rostugnsbyggnaden. De delar som finns ovanför tak har inte besiktigats på nära håll. Luckor till spettgluggar,
gasöppningar och uttagsöppningar för rostad malm är delvis skadade och fastrostade.
Status, funktion: Ugnen är tagen ur drift år 19?? och kan inte sättas i drift igen.
Status, maskinhistoriskt: Ugnen är en sen version av den Westmanska gasrostugnen när den var som störst. Dess främsta
värde ligger i dess sammanhang med övrig processutrustning där den utgör ett viktigt första steg i processen från malm till
stål.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ingen åtgärd
Åtgärder för personskydd: Ingen åtgärd
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Anläggningen är i gott skick och några åtgärder är inte nödvändiga. En årlig
översyn för att notera eventuella förändring kan vara lämpligt. Ovan tak finns eventuellt anledning att närmare undersöka
om skador finns.
Övrigt: Hela rostugnsbyggnaden är rengjord och invändigt ombyggd och anpassad för att brukas som sällskapslokal. Den
är således städad och uppvärmd och får regelbunden översyn. De stämningsskapande åtgärder som vidtagits i rostugnen
med inmontering av gasolbrännare för att ge illusion av att ugnen är i drift är olämpliga och ger felaktig bild av
driftsförhållanden. Lågorna slår ut ur gasöppningarna, något som aldrig skett under drift, och sotar ned murverket
utvändigt. Bättre lösning på detta bör vara möjligt.
3

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: ROSTUGN nr 2
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-10-12
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Gasrostugn av Westmans konstruktion
Placering: Norra delen av rostugnsbyggnaden
Användningsområde: Rostning av järnmalm
Tillverkare och år: Byggd av järnverkets egen personal 1883 (om detta är den andra ugnen)
Utförande: Murad tegelkonstruktion med förstärkningsband av smidesjärn.
8 st. uttagsöppningar med gjutjärnsluckor i gjutna järnkarmar.
16 st. gasöppningar för brännare
2 rader med 16 st. spettluckor över gasöppningarna.
Ringtrumma av gjutjärn ansluten till masugnarnas gasuttag med rörledningar av järnplåt på samma sätt som för HR-1 ovan.
Plåttrumman kapad några meter från den övre plåtringtrumman. Genomföringen till masugnen i tegelmurverket är
igenmurad.
Ugnsschaktet försett med delad rökkanal och skorsten, öppningen för chargeringen av ugnen under skorstenen saknar
hundbanan och anordningen för tömning av malmhunden.
Material: Rött murtegel, gjutjärn och smidesjärn utvändigt, eldfast tegel invändigt.
Färg: -
Drivform och manövrering: Ugnen eldas med masugnsgas. Malmhunden drogs upp av ett vajerspel som sannolikt drevs
av turbin. Spelet, liksom hundbana och drivkälla saknas.
Ombyggnad eller förändring: Efter avslutad användning av ugnen har vissa delar avlägsnats, framförallt hundbanan och
gasledningen.
Status, okulärt: Ugnen är i gott skick och kräver inga underhållsinsatser för närvarande på de delar som befinner sig under
tak i rostugnsbyggnaden. De delar som finns ovanför tak har inte besiktigats på nära håll. Luckor till spettgluggar,
gasöppningar och uttagsöppningar för rostad malm är delvis skadade och fastrostade.
4

Status, funktion: Ugnen är tagen ur drift år 19?? och kan inte sättas i drift igen.
Status, maskinhistoriskt: Ugnen är en sen version av den Westmanska gasrostugnen när den var som störst. Dess främsta
värde ligger i dess sammanhang med övrig processutrustning där den utgör ett viktigt första steg i processen från malm till
stål.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ingen åtgärd
Åtgärder för personskydd: Ingen åtgärd
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Anläggningen är i gott skick och några åtgärder är inte nödvändiga. En årlig
översyn för att notera eventuella förändring kan vara lämpligt. Ovan tak finns eventuellt anledning att närmare undersöka
om skador finns.
Övrigt: Hela rostugnsbyggnaden med utrustning är rengjord och invändigt ombyggd och anpassad för att brukas som
sällskapslokal. Den är således städad och uppvärmd och får regelbunden översyn.
5

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: SPEL
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Spel för malmhund till masugnskransen
Placering: I östra delen av rostugnsbyggnaden
Användningsområde: Med malmhunden uppfordrades den rostade och krossade malmen till masugnens övre del, kransen
, där den fylldes i malmfickor.
Tillverkare och år: ?
Utförande:
Material: Trä och stålfundament. Maskin av gjutjärn och stål.
Färg: -
Drivform och manövrering: sannolikt turbindrift eventuellt avlöst av elmotordrift.
Ombyggnad eller förändring: Vilka förändringar som skett under verksamhetstiden kan inte utrönas, men vid
ombyggnaden av rostugnsbyggnaden till utställnings- och festlokal har sannolikt delar av spelet avlägsnats. Vid
hundbanans lägsta del, dvs under nuvarande golvnivå har malmkrossen stått. Denna saknas nu, om den inte finns kvar eller
delar av den under golvet är inte undersökt.
Status, okulärt: Det som finns kvar är i gott skick, dvs inga korrosionsskador eller andra skador av betydelse kan iakttas.
Status, funktion: Är inte funktionsduglig i nuvarande form.
Status, maskinhistoriskt: Viktig del i produktionslinjen.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ingen åtgärd
Åtgärder för personskydd: Ingen åtgärd
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Ses över vid årlig besiktning.
Övrigt: Så länge lokalen är uppvärmd och taket är helt förväntas inga skador uppträda.
6

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustningar: MASUGN nr 1
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-10-12
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Masugn, hyttpipa 1
Placering: Masugnsbyggnaden, beteckning nr 1, södra delen
Användningsområde: Reduktion av järnmalm med träkol till tackjärn och med koks under en kortare period 1937-38.
Tillverkare och år: Uppförd av Avesta-Garpenbergs AB 1874.
Utförande: Fristående pipa med öppet ställe. Tegel med förstärkningar av gjutjärn och band av smidesjärn. Ringtrumma
för blästerluft av gjutjärn. Fyra formor. Vattenkylning av formorna. Kylning av hela stället i form av cirkulära horisontella
flänsar som kyls med vatten. Denna kylning av stället hör samman med koksperioden. Utslagsbröst för slagg åt öster.
Utslagsbröst för järn åt norr. Vid slaggutslaget på masugnens östra sida mellan masugn 1 och 2 finns en nu igenfylld
granuleringsgrop för granulering av slaggen. Från gropen går en skopelevator upp till en behållare för granulerad slagg.
Denna behållare av stålplåt kan tömmas undertill för borttransport av slaggen.
Ugnens höjd: ?
Ugnens diameter: ?
På masugnsbyggnadens mellannivå finns sotfickor för masugnsgasen.
Kransen, som är ett sammanhängande plan för samtliga tre pipor, har kvar transportsystemet för kolkorgar som löper på
räls i taket. Hundbanan för uppfordring av malm och kalksten finns kvar innanför yttervägg och upp till malmfickorna.
Malmfickorna är placerade mellan pipornas uppsättningsmål. Uppsättningsmålen är av Tholanders konstruktion. Kranen
för att lyfta uppsättningsmålet och vågen för chargering (påsättning) av malm och kalksten finns också kvar.
Material: Tegel, slaggsten(?), järn, gjutjärn.
Färg: -
7

Drivform och manövrering: Spelen för uppfordring av malm, kalksten och kol drevs med turbiner innan man övergick till
elmotorer. Spelet från rostugnen finns delvis kvar. Masugnen drivs med förvärmd blästerluft och eldas med träkol eller
koks.
Ombyggnad eller förändring: Pipan drevs kontinuerlig till 1918 endast med avbrott för sedvanliga omställningar. Den
stod sedan stilla till 1924 och drevs till 1927. Den omställdes och drevs 1928 till 1930 då den blåstes ner. 1937-38 drevs
den som koksmasugn under ca nio månader varefter den blåstes ned för gott. Kranen med våg för uppvägning och
uppsättning av malm och kalksten har stängts in av murlagningsarbeten. Bör åtgärdas.
Status, okulärt: Ugnspipan är i relativ gott skick liksom byggnaden på utslags- och kransnivå. På mellannivån är däremot
brädgolvet delvis allvarligt fuktskadat och farligt att beträda. Bjälklaget är delvis av stål delvis av trä. Även här finns
skador vars omfattning måste utredas. Besiktning av masugnspiporna på denna nivå är inte möjlig. Rörledningar av plåt är
delvis i dålig skick.
Status, funktion: Masugnen är inte driftsduglig.
Status, maskinhistoriskt: Masugnen är en typisk konstruktion från perioden, frånsett kylningen av stället, som saknar
motsvarighet på annat håll.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Sådana åtgärder inte aktuella.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Inte aktuellt
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Kranen/vågen på kransen som stängts in av lagningsarbeten i
murverket bör frigöras så att den kan svängas in över uppsättningsmålet.
Åtgärder för personskydd: Arbetsplanet på mellannivån måste åtgärdas efter besiktning av skadornas omfattning. Bjälkar
bytas i mån av behov mot sådana av samma material och konstruktion som befintligt. Nytt trägolv läggas. Kransnivåns
stålbjälklag behöver ses över och durkplåtar av stål och gjutjärn statusbedömas.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Efter genomförda besiktningar och akutåtgärder sker löpande underhåll av
förebyggande karaktär som vid normalt fastighetsunderhåll.
Övrigt: Om anläggningen skall vara tillgänglig för allmänheten som en besöksanläggning måste lagstadgade säkerhetskrav
vara uppfyllda vad gäller räcken, utrymningsvägar och dylikt.
8

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: MASUGN nr 2
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Masugn, hyttpipa 2
Placering: Masugnsbyggnaden, beteckning nr 2, mellersta delen.
Användningsområde: Reduktion av järnmalm med träkol till tackjärn och med koks under en kortare period 1905-11.
Tillverkare och år: Byggt av brukets egen personal 1876.
Utförande: Fristående pipa med öppet ställe. Pipan bärs upp av en gjutjärnsring som vilar på 8 pelare av gjutjärn. Pipa och
ställe murade av tegel med förstärkningar av gjutjärn och band av smidesjärn. Ringtrumma för blästerluft av gjutjärn. Fyra
formor. Vattenkylning av formorna. Utslagsbröst för slagg åt öster. Utslagsbröst för järn åt norr.
Ugnens höjd: ?
Ugnens diameter: ?
På masugnsbyggnadens mellannivå finns sotfickor för masugnsgasen. Besiktning inte möjlig på grund av golvets dåliga
beskaffenhet.
Kransen, som är ett sammanhängande plan för samtliga tre pipor (se även HM-1), har kvar transportsystemet för kolkorgar
som löper på räls i taket. Hundbanan för uppfordring av malm och kalksten finns kvar innanför yttervägg och upp till
malmfickorna. Malmfickorna är placerade mellan pipornas uppsättningsmål. Uppsättningsmålen är av Tholanders
konstruktion. Kranen för att lyfta uppsättningsmålet och vågen för chargering (påsättning) av malm och kalksten finns
också kvar.
Material: Tegel, slaggsten(?), järn, gjutjärn.
Färg: -
Drivform och manövrering: Spelen för uppfordring av malm, kalksten och kol drevs med turbiner innan man övergick till
elmotorer. Spelet från rostugnen finns delvis kvar. Masugnen drivs med förvärmd blästerluft och eldas med träkol eller
koks.
9

Ombyggnad eller förändring: Pipan drevs kontinuerlig till 1920 endast med avbrott för sedvanliga omställningar. Den
omställdes och drevs 1905 till 1911 som koksmasugn varefter den blåstes med träkol till 1920 då den blåstes ned för gott.
Kranen med våg för uppvägning och uppsättning av malm och kalksten har stängts in av murlagningsarbeten. Bör åtgärdas.
Status, okulärt: Ugnspipan är i relativ gott skick liksom byggnaden på utslags- och kransnivå. På mellannivån är däremot
brädgolvet delvis allvarligt fuktskadat och farligt att beträda. Bjälklaget är delvis av stål delvis av trä. Även här finns
skador vars omfattning måste utredas. Besiktning av masugnspiporna på denna nivå är inte möjlig. Rörledningar av plåt är
delvis i dålig skick.
Status, funktion: Masugnen är inte driftsduglig.
Status, maskinhistoriskt: Masugnen är en typisk konstruktion från perioden. Dess teknikhistoriska värde ligger i dess
sammanhang med övriga produktionsanläggningar inom järnverket.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Sådana åtgärder inte aktuella.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Inte aktuellt
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Kranen/vågen på kransen som stängts in av lagningsarbeten i
murverket bör frigöras så att den kan svängas in över uppsättningsmålet.
Åtgärder för personskydd: Arbetsplanet på mellannivån måste åtgärdas efter besiktning av skadornas omfattning.
Bjälkar/balkar bytas i mån av behov mot sådana av samma material och konstruktion som befintligt. Nytt trägolv läggas.
Kransnivåns stålbjälklag behöver ses över och durkplåtar av stål och gjutjärn statusbedömas.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Efter genomförda besiktningar och akutåtgärder sker löpande underhåll av
förebyggande karaktär som vid normalt fastighetsunderhåll.
Övrigt: Om anläggningen skall vara tillgänglig för allmänheten som en besöksanläggning måste lagstadgade säkerhetskrav
vara uppfyllda vad gäller räcken, utrymningsvägar och dylikt.
10

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: MASUGN nr 3
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Masugn, hyttpipa 3
Placering: Masugnsbyggnaden, beteckning nr 2, norra delen.
Användningsområde: Reduktion av järnmalm med träkol till tackjärn.
Tillverkare och år: Byggdes med egen personal 1915-16. Blåstes på 1916.
Utförande: Samma som hyttpiporna 1 och 2.
Material: Samma som hyttpiporna 1 och 2.
Färg: -
Drivform och manövrering: Som pipa 1 och 2.
Ombyggnad eller förändring: Pipan byggdes 1915-16 för att möta den ökade efterfrågan på järn orsakad av första
världskriget. Den var i drift till slutet av 1918 då den dagen före julafton blåstes ned för gott.
Status, okulärt: Pipan är i förvånansvärt gott skick för att ha stått oanvänd sedan 1918. Alla yttre delar som var
nödvändiga för driften, såsom luftledningar, ringtrumma kylvattenledningar och så vidare har avlägsnats.
Status, funktion: Har inte varit i drift på 83 år.
Status, maskinhistoriskt: Är intressant främst i sammanhanget med de övriga piporna. Ur pedagogisk synvinkel är pipan
intressant för förståelsen av en masugnspipas konstruktion. Processen i pipan kan illustreras genom att man inne i pipan
visar vad som händer på olika nivåer när masugnen är igång.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: -
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: -
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: -
Åtgärder för personskydd: -
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: -
Övrigt: Pipan är intressant som utrymningsväg för besökare från de båda övre planen.
11

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: SIEMENS-MARTIN-UGN nr 3
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck. Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Siemens-Martin-ugn
Placering: I stålverksbyggnaden öster om masugnarna. Södra ugnen betecknad som nr 3, placerad i vinkel med ugn 2.
Användningsområde: Färskning av tackjärn till stål
Tillverkare och år: Byggd av verkets egen personal 1895, avställd 1925.
Utförande: Murad med sur infodring. Chargevikt 13 ton. Brännare med luft över gas. Ugnen är placerad över fyra
regeneratorkammare. Växelventiler av Fosters typ.
Material: Vanligt murtegel och eldfast tegel av olika kvaliteter. Stålbalkar, -räls och –plåt.
Färg: -
Drivform och manövrering: Ugnen eldades med gas framställd av koks i gasgeneratorer, vilka idag ej finns kvar. Luft och
gas tillfördes ugnsrummet med fläktar, gas och lufttillförsel styrdes med hjälp av växelventilerna.
Ombyggnad eller förändring: Ugnens chargevikt var från början 8 ton , men ökades successivt till 13 ton. Den var även
ursprungligen försedd med basisk infodring, men var när den avställdes sur.
Status, okulärt: Murverket saknar nästan helt fogbruk. Taket till ugnsrummet saknas helt. Allt järn täckt av ytrost. Luckor
skadade, verktyg för arbetet saknas, värmeabsorberande tegel i regeneratorer saknas. Växelventiler i komplett skick, men
rostiga.
Status, funktion: Avställd sedan 1925
Status, maskinhistoriskt: En delvis inkomplett ugn från processens barndom. Denna typ av process har inte tillämpats i
Sverige sedan 1970-talet. Utom dessa två ugnar i Avesta finns endast ytterligare två ugnar bevarade i landet. Med sin
ursprungliga placering i anslutning till hyttan, blåsverket och götvalsverket utgör ugnarna en omistlig del av en unik
anläggning. Dess autenticitet är unik inte bara i landet utan även i ett internationellt perspektiv.
12

Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Uppstegning av den sammanhållande
stålkonstruktionen. Fogning av murverk i den utsträckning det är nödvändigt för stabiliteten. Åtgärderna skall endast ha till
syfte att stabilisera konstruktionen. Rekonstruktioner kan inte rekommenderas.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ej aktuellt.
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ej aktuellt
Åtgärder för personskydd: Gemensamt för båda ugnarna samt arbetsytorna kring dessa på båda planen måste rensas från
bråte som ej hör dit. Instabila delar måste säkras, räcken måste till där övre planet är kapat utan att skyddsräcken satts upp.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Årligen återkommande besiktningar för att kontrollera stabilitet och
materialnedbrytning på murverk och stålkonstruktioner.
Övrigt: Anläggningen är tillsammans med Martinugn 2 unik och utgör ett teknik- och industrihistoriskt mycket värdefullt
dokument.
13

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: SIEMENS-MARTIN-UGN nr 2
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom.
Anläggning/Maskintyp: Siemens-Martin-ugn.
Placering: I stålverksbyggnaden öster om masugnarna. Norra ugnen betecknad som nr 2 placerad i vinkel med ugn 3.
Användningsområde: Färskning av tackjärn till stål.
Tillverkare och år: Byggd av verkets egen personal 1887, avställd osäkert, sannolikt 1940-50-tal.
Utförande: Murad med basisk infodring. Chargevikt 13 ton?. Brännare med luft över gas. Ugnen är placerad över fyra
regeneratorkammare. Växelventiler av Forter-typ.
Material: Vanligt murtegel och eldfast tegel av olika kvaliteter. Stålbalkar, -räls och –plåt.
Färg: -
Drivform och manövrering: Ugnen eldades med gas framställd av koks i gasgeneratorer, vilka idag ej finns kvar. Luft och
gas tillfördes ugnsrummet med fläktar, gas och lufttillförsel styrdes med hjälp av växelventilerna.
Ombyggnad eller förändring: Ugnen byggdes ursprungligen med sur infodring. Den byggdes om 1892 med basisk
infodring då chargevikten även ökades till 8.5 – 10 ton. År 1906 ökades chargevikten till 11.5 ton och 1907 till 13 ton. 1914
fick ugnen åter sur infodring för att 1930 åter få en basisk infodring. Några senare ombyggnader finns inte dokumenterade.
Inte heller vilket år ugnen avställdes.
Status, okulärt: Murverket saknar nästan fogbruk. Taket till ugnsrummet har delvis rämnat. Murverket delvis förskjutet så
att järnstag krökts. Allt järn täckt av ytrost. Luckor skadade, verktyg för arbetet saknas, värmeabsorberande tegel i
regeneratorer saknas. Växelventiler i komplett skick, men rostiga.
Status, funktion: Avställd sedan decennier.
Status, maskinhistoriskt: En delvis inkomplett ugn från processens barndom. Denna typ av process har inte tillämpats i
Sverige sedan 1970-talet. Utom dessa två ugnar i Avesta finns endast ytterligare två ugnar bevarade i landet. Med sin
ursprungliga placering i anslutning till hyttan, blåsverket och görvalsverket utgör ugnarna en omistlig del av en unik
anläggning. Dess autenticitet är unik inte bara i landet utan även i ett internationellt perspektiv.
14

Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Uppstagning av den sammanhållande
stålkonstruktionen. Fogning av murverk i den utsträckning det är nödvändigt för stabiliteten. Åtgärderna skall endast ha till
syfte att stabilisera konstruktionen. Rekonstruktioner kan inte rekommenderas.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ej aktuellt
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ej aktuellt
Åtgärder för personskydd: Gemensamt för båda ugnarna samt arbetsytorna kring dessa på båda planen måste rensas från
bråte som ej hör dit. Instabila delar måste säkras, räcken måste till där övre planet är kapat utan att skyddsräcken satts upp.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Årligen återkommande besiktningar för att kontrollera stabilitet och
materialnedbrytning på murverk och stålkonstruktioner.
Övrigt: Anläggningen är tillsammans med Martinugn 3 unik och utgör ett teknik- och industrihistoriskt mycket värdefullt
dokument.
15

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: CHARGERINGSMASKIN
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Chargeringsmaskin
Placering: I Martinverket framför Martinugn 2
Användningsområde: För chargering av Martinugn, dvs för att fylla på skrot malm med mera för smältning. Hör ej till
Ugnarna 2 och 3.
Tillverkare och år: Förefaller vara ett bygge utfört av verkets egen personal.
Utförande: Förflyttas på 4 hjul med elmotor som driver ett hjulpar. Chargeringsskopan fäst i en vagn som löper på hjul på
transportställningen för att föra skopan in i och ut ur ugnen. En elmotor för att flytta skopan, en för att höja och sänka den
och en för att vända den kring sin egen axel för att tömma skopan.
Material: Stål, samt varierande material i de elektriska komponenterna och elmotorerna.
Färg: -
Drivform och manövrering: Elmotorer
Ombyggnad eller förändring: -
Status, okulärt: Yttäckande rost. Elkomponenterna skadade, korroderade och delar saknas.
Status, funktion: Fungerar ej. Står på räls med fel spårvidd. Har således hört till annan ugn.
Status, maskinhistoriskt: Teknikhistoriskt intressant, eftersom den hör till en Martinugn, är av tidig konstruktion och
sannolikt den enda bevarade chargeringsmaskinen.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Översyn med rostborttagning och
ytbehandling. Ställ den på räls med rätt spårvidd. Rengöring av motorer och övrig elektrisk utrustning.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ej aktuellt
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ej aktuellt
Åtgärder för personskydd: Ej erforderligt
16

Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Årlig översyn
Övrigt: Är tillsammans med de båda ugnarna av synnerligen stort teknikhistoriskt intresse eftersom den utgör en viktig del
i arbetet vid Martinugnen.
17

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: KRAN och KOKILLGRAV
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Skänkkran
Placering: Mellan Martinugn 2 och 3 på utslagssidan.
Användningsområde: Användes för att förflytta skänken mellan de båda ugnarnas utslagsrännor samt att förflytta skänken
över kokillgraven för tappning i kokillerna. Kranen användes även för strippningen av kokillerna.
Tillverkare och år: Den befintliga kranen återfinns på ritning daterad 1907. På äldre bildmaterial stå en liknande kran på
samma ställe men är av en något annorlunda konstruktion.
Utförande: 6 ton dubbelarmad svängkran av stål driven av elmotorer. Kranens undre arm som bär upp skänken rör sig på
räls längs den cirkelformade kokillgraven.
Material: Stål
Färg: -
Drivform och manövrering: Elmotordriven
Ombyggnad eller förändring: -
Status, okulärt: Bevarad i ursprungligt skick, men de bärande stag som förankrat den i intilliggande väggar har kapats.
Allt stål är överdraget med rost. Kokillgraven är igenlagd och sannolikt ligger det nuvarande götvalsverket inom kranens
ursprungliga arbetsområde.
Status, funktion: Ej fungerande
Status, maskinhistoriskt: Den enda bevarade kranen i sitt slag. Den finns kvar i sitt ursprungliga läge med anknytning till
den produktionsutrustning den avsåg att betjäna. Unik i alla avseenden, samtidigt en god representant för det tidiga 1900-
talets stålverksutrustning.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Kranen måste stagas upp på ursprungligt sätt.
Den bör rengöras från rost och ytbehandlas på lämpligt sätt.
18

Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ej aktuellt
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ej aktuellt
Åtgärder för personskydd: Stagningen är nödvändig och tillräcklig
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Årlig översyn.
Övrigt: För att kranens funktion skall bli begriplig bör kokillgraven tas fram. I bästa fall finns den bevarad under
golvbeläggningen. I sådant fall behöver den bara friläggas. Om inte bör den på något sätt markeras. Rälsen som undre
kranarmen löper på finns åtminstone till en del kvar och kan friläggas för att utgöra underlag för rekonstruerande
komplettering.
19

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: BLÅSMASKIN
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Blåsmaskin, dubbelverkande
Placering: Blåsverksrummet i SV hörnet av trådvalsverket mot masugnsbyggnaden.
Användningsområde: Levererade ursprungligen luft till bessemerverket, senare till Martinverket
Tillverkare och år: Ursprungligen byggd efter ritningar daterade 1884, ombyggd efter ritningar daterade 1914.
Konstruktör av den ursprungliga var Bolinders mekaniska verkstad i Stockholm, ombyggnadskonstruktör okänd.
Utförande: Dubbelverkande kolvblåsmaskin med väderlåda ursprungligen turbindriven senare troligen driven med elmotor
som dock inte finns kvar. Dess gjutna betongfundament med ingjutna bultar finns dock bevarad.
Material: Stål och gjutjärn.
Färg: -
Drivform och manövrering: Eldriven, se under utförande.
Ombyggnad eller förändring: Ombyggd i höjd med nedre delen av de nuvarande cylindrarna enligt ritning daterad 1914.
Status, okulärt: Maskinen är i mycket gott skick med lättare ytrostangrepp. Elmotorn saknas.
Status, funktion: Ej fungerande.
Status, maskinhistoriskt: Ett sent exemplar av kolvblåsmaskin i mycket gott skick. Hör även den till det tidiga 1900-talets
utrustning nödvändig för driften, tillsammans med den övriga bevarade utrustningen ett unikt exemplar i sin fullständighet.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Rengöring och smörjning, eventuellt byte av
tätningar i kolvarna samt en ny motor och maskinen kan köras igång igen.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Se punkten ovan
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ny motor.
Åtgärder för personskydd: Städning och eventuellt skyddsräcken om maskinen skall köras igång.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Årlig översyn som ställer speciella krav om maskinen skall köras.
20

Övrigt:
21

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: FLÄKTAR
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Fläktar, 5 stycken (?)
Placering: Blåsverksrummet i SV hörnet av trådvalsverket mot masugnsbyggnaden.
Användningsområde: Luft till martinverket
Tillverkare och år: Ej undersökt, tidigt 1900-tal.
Utförande: -
Material: Stål och gjutgods.
Färg: -
Drivform och manövrering: Elmotorer
Ombyggnad eller förändring: -
Status, okulärt: Utvändigt vissa korrosionsangrepp av begränsad omfattning.
Status, funktion: Ej fungerande.
Status, maskinhistoriskt: Tillsammans med övrig utrustning är de av stort industrihistoriskt intresse.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Rengöring utvändigt, såväl fläktar som
motorer. Smuts och rost avlägsnas och lämplig ytbehandling utförs.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ej aktuellt
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ej aktuellt
Åtgärder för personskydd: -
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Årlig besiktning.
Övrigt: Bör dokumenteras och eventuellt demonteras för ordentlig besiktning och rengöring, smörjning och ytbehandling.
Detta är dock inte akut.
22

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: GÖTVALSVERK
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Götvalsverk
Placering: Öster om martinverket
Användningsområde: Valsning av göt.
Tillverkare och år: Ombyggt 1975 med delar från det gamla valsverket som togs i drift 1885. Ursprungligen byggt av
Avesta och Dormsjö.
Utförande: Duovalsverk med lyftbord och returbord. Eldrivet med svänghjul med en diameter på ca 6 meter. Vikt omkring
25 ton. Sannolikt är detta endast ett valsstolpar av flera. Det gamla götvalsverket bestod av tre valspar och ett
universalvalsverk. Det drevs med turbin fram till 1951 då turbinen ersattes med elmotor.
Material: Stål och gjutgods.
Färg: -
Drivform och manövrering: Elmotor
Ombyggnad eller förändring: Ombyggt 1975
Status, okulärt: Är i gott skick, men diverse kringutrustning saknas.
Status, funktion: Ej i funktion
Status, maskinhistoriskt: Utgör slutsteget i framställningen av stålämnen från järnmalm. Med detta götvalsverk som
avslutning har man samtliga steg i produktionslinjen bevarade från malmens beredning i rostugnen, tackjärnsproduktionen i
masugnarna, stålframställningen i Martinugnarna och stålets gjutning till stålgöt som valsas till stålstänger. I detta
sammanhang bör även framhållas att i anslutning till Mediumvalsverksbyggnaden finn bevarat i ett särskilt utrymme
generatorer och kompressorer samt ett stort svänghjul, vilket också är av speciellt intresse för förståelsen av valsverket och
dess funktion. Detta kräver dock speciella insatser för att göras begripligt då valsverket i övrigt är berövat sin utrustning.
23

Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Städning, rengöring och
rostskyddsbehandling.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ej aktuellt
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ej aktuellt
Åtgärder för personskydd: Inga speciella krav.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Årlig översyn.
Övrigt:
24

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: GAMLA KRAFTVERKET
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Kraftverk
Placering: Söder om hyttbyggnaden
Användningsområde: Produktion av elkraft
Tillverkare och år: Byggnadsår 1898. Byggnaden uppförd av verkets egen personal. Två turbiner av Victors typ inköpta
från F:a Frederick Nell, London. Elektrisk utrustning från Luth & Roséns Elektriska AB, Stockholm, två
likströmsgeneratorer från Schuckert & Co i Nürnberg. 1901 byttes dess mot två större likströmsgeneratorer och en
växelströmsgenerator inköptes även. Samtidigt köptes ytterligare två Victorturbiner från Frederick Nell i London. 1906
inköptes en likströmsgenerator från ASEA till den fjärde turbinen. Alla dessa maskiner finns kvar i anläggningen. Driften
lades ned 1918.
Utförande: Ursprungligen två turbiner för att driva två likströmsgeneratorer. Därpå kompletterad med två turbiner en
likströms- och en växelströmsgenerator.
Material: Gjutgods, järn och stål samt diverse andra material.
Färg: Generatorerna målade med cellulosafärg
Drivform och manövrering: Vatten som drev turbinerna som reglerades från maskinsalen.
Ombyggnad eller förändring: Maskineri utbytt och utökat enligt ovan.
Status, okulärt: Maskineriet är i förhållandevis gott skick. Dock har utrymmena brukats för andra ändamål varvid diverse
mellanväggar satts upp såväl i turbinsumpen som i maskinsalen. Dessa bör avlägsnas liksom trädäcket i turbinsumpen för
att återställa anläggningen i det utseende den var vid nedläggningen 1918.
Status, funktion: Ej i funktion.
Status, maskinhistoriskt: En tidig ursprunglig anläggning som var i bruk 20 år varefter den lades ned och sedan i princip
inte rörts. Fantastiskt!
25

Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten:
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick:
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera:
Åtgärder för personskydd:
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens:
Övrigt:
26

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: KOMPRESSORCENTRALEN
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Kompressorer och likströmsgenerator
Placering: I utbyggnad till trådvalsverket
Användningsområde: Komprimering av luft för hydrauliskt styrd utrustning.
Tillverkare och år: Ej inventerat
Utförande: Utrustningar har demonterats och transporterats bort.
Material: Gjutjärn och järn. Metall
Färg: Alkydoljefärg
Drivform och manövrering: Elektricitet
Ombyggnad eller förändring: Ej kända
Status, okulärt: Utrustningarna är delvis demonterade. Elmotorer för drift har tagits bort
Status, funktion: Utrustningarna är inte fungerande
Status, maskinhistoriskt: Utrustningarna representerar den sentida tunga produktionsutrustningen som till största delen är
riven i anläggningen
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Röjning och rengörning. Uppmurning av ny
gavelvägg.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd.
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ingen åtgärd.
Åtgärder för personskydd: Golvbeläggning, utjämning och täckning av ledningsgravar.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Utrustningarna hålles fria från smuts.
Övrigt: Utrustningarna bör i helhet dataljinventeras efter att anläggningen har rengjorts.
27

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: TRANSMISSIONSHJUL
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Transmissionshjul med drivhjul och svänghjul.
Placering: I utbyggnad till trådvalsverket
Användningsområde: Via rep har drivhjulet överfört kraft till det större svänghjulet. Till svänghjulet har varit kopplat
valsverk.
Tillverkare och år: Ingen uppgift
Utförande: Utrustningen står kvar på ursprunglig plats Repen finns kvar men har tidigare lösgjorts och släppts ned på
sidan. Elmotorn som drev hjulen är borttagen.
Material: Järn och gjutjärn
Färg: Målat i grön kulör med linoljefärg, alt alkydoljefärg.
Drivform och manövrering: Eldrivet.
Ombyggnad eller förändring: Utrymmet har förfallit efter att utrustningen tagits ur drift
Status, okulärt: Nedsmutsat. Demonterade och bortplockade delar.
Status, funktion: Hjulen är troligen roterbara efter rengörning och smörjning av lager. Transmissionsrepen är kan inte
sammanfogas för att användas för överföring av kraft från ena hjulet till det andra.
Status, maskinhistoriskt: Utrustningen visar storleken och kraftbehov för att driva valsverket. Är en av de få kvarvarande
utrustningar där kraftöverföringen sker med rep.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Städning, rengörning.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Igen åtgärd
Åtgärder för personskydd: Räcken, golvbeläggning och trappsteg
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Rengörning
Övrigt: Repen monteras tillbaka på driv- och svänghjulet. Skarvarna läggs på hjulens undersida.
28

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: GLÖDGNINGSUGN
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Glödgningsugn.
Placering: Grovplåtvalsverket
Användningsområde: Uppvärmning av värmning av ämnen till grovplåtvalsverket
Tillverkare och år: Ugnsfabriken, Svenska Metallverken, Västerås
Utförande: Två långsträckta kammare murade med eldfast tegel. Ytterväggarna hålls samman av järnplåtar och dragstag.
Ämnena har skjutits in i ugnen genom de två luckorna i ena gaveln.
Material: Järn och eldfast tegel
Färg: Utvändigt målad med aluminiumfärg.
Drivform och manövrering: Ugnen har värmts med brännolja. Munstycken för olja och luft är placerade längs
långsidorna. Rökgaserna har gått ut genom den kvarstående skorstenen, placerad mitt på gaveln. Ugnsluckorna har kraftiga
motvikter och drevs med elmotorer.
Ombyggnad eller förändring: Ungen är i stort sett intakt.
Status, okulärt: Flagnade färg, korrosion.
Status, funktion: Murverket är skadat av fukt
Status, maskinhistoriskt: Ugnen är typisk för den sentida utrustning som har funnits i järnverk. Utgör troligen enda
kvarstående ugnen av sitt slag.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ingen åtgärd
Åtgärder för personskydd: Ingen åtgärd
29

Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Kontroll av murverk. Målning.
Övrigt: Ugnen är byggd med minimum av materialåtgång och kan inte flyttas. Om beslut fattas att demontera/riva ugnen
bör hela utrustningen dokumenteras i detalj. Ritningar kan finnas kvar.
30

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: TRANSPORTBANA
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Transportbana
Placering: Längs yttervägg intill glödgningsugnen.
Användningsområde: Transport av ämnen.
Tillverkare och år: Ej känt.
Utförande:
Material: Järn
Färg: -
Drivform och manövrering: El-driven, manövrering från fast placerad panel.
Ombyggnad eller förändring: Ej känt.
Status, okulärt: Korrosion på alla delar av järn.
Status, funktion: Fungerar inte.
Status, maskinhistoriskt: Troligen platsbygg utrustning, anpassad till behovet i verket. Utrustningen står kvar utan
koppling till övriga delar.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ingen åtgärd
Åtgärder för personskydd: Ingen åtgärd
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Korrosionsskydd
Övrigt: Om beslut fattas att demontera/riva banan bör hela utrustningen dokumenteras i detalj. Ritningar kan finnas kvar.
31

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: SKÄRBORD
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Skärbord med plasmaskärare
Placering: Grovplåtvalsverket
Användningsområde: Ämnen har kapats
Tillverkare och år: Ej känt
Utförande: Den skärande utrustningen är flyttbar över bordets hela yta.
Material: Järn. Gas- och el-utrustning
Färg: -
Drivform och manövrering: Skärutrustningen har drivits med gas.
Ombyggnad eller förändring: Ej känd
Status, okulärt: Omfattande korrosionsskador
Status, funktion: Fungerar inte
Status, maskinhistoriskt: Motsvarande utrustning finns kvar i större mekaniska verkstäder.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Ingen åtgärd
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Ingen åtgärd
Åtgärder för personskydd: Ingen åtgärd
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Rengörning. Korrosionsskydd.
Övrigt: Om beslut fattas att demontera skärbordet bör hela utrustningen dokumenteras i detalj. Ritningar kan finnas kvar.
32

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: TRANSMISSIONSHJUL
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: Driv- och svänghjul med reptransmission. Elmotor. Sump med ev. kvarstående turbin.
Placering: Grovplåtvalsverket. I utrymme mot älven.
Användningsområde: Svänghjulet har drivit valsverksutrustning
Tillverkare och år: Ej känd. Ev. tysk tillverkare enligt äldre ritning.
Utförande: Svänghjulet har varit direktdrivet av vattenturbinen. Som reservkraft står elmotorn kvar.
Material: Järn. Turbinsump av betong.
Färg: Allt järn är målat.
Drivform och manövrering: Vattenkraft, elkraft.
Ombyggnad eller förändring: Ej känt
Status, okulärt: Nederdelen på svänghjulet står i vatten.
Status, funktion: Troligen roterbart efter rengörning och smörjning av lager. Kan inte drivar av vattenkraft.
Status, maskinhistoriskt: Den största utrustningen av sitt slag som står kvar i Sverige. Unik då repen ligger kvar på
hjulen.
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Dränering av vatten. Rengörning
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Utredes.
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Utredes.
Åtgärder för personskydd: Räcken, landgångar.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Repen kan vara skadade av att de står i vatten. Hjulgraven måste hållas torr.
Målning och korrosionsskydd.
Övrigt: Den kvarstående turbinsumpen utanför väggen bör undersökas. Möjlighet kan finnas att öppna sumpen så att
turbinen kan visas upp.
33

Produktionsutrustningar i Avesta gamla järnverk
Anläggning/utrustning: TRAVERSER och TELFER
Inventering och tillståndsbedömning
Besöksdatum: 2001-11-02
Protokollet upprättat av: Björn Björck, Mille Törnblom
Anläggning/Maskintyp: 11 st. traverser och en telfer
Placering: Står och hänger kvar i olika delar av verket.
Användningsområde: Lyft och transport av tunga föremål
Tillverkare och år: Ej känt. Utrustningarna har olika ålder.
Utförande: Varierande beroende på spännvidd och lastkapacitet
Material: Järn. El-utrustning
Färg: Varierande omfattning på målade delar.
Drivform och manövrering: Eldrivna. Manövrerade från hytt eller manöverdon.
Ombyggnad eller förändring: Varierande.
Status, okulärt: Ej känt
Status, funktion: Ej känt. Flertalet är troligen fungerande
Status, maskinhistoriskt: Mycket stor variation på utföranden. Ovanligt att så många utrustningar finns kvar i
anläggningen
Åtgärdsförslag och förebyggande vård
Åtgärder för att avhjälpa akuta brister samt förbättra driftsäkerheten: Utredes.
Åtgärder för att få anläggningen/maskinen i körbart skick: Utredes efter behov.
Åtgärder för att få manöverorgan att åter fungera: Utredes efter behov.
Åtgärder för personskydd: Utredes efter behov.
Förebyggande vårdåtgärder och frekvens: Rengörning, korrosionsskydd
Övrigt: Traverserna och telfern är mycket typiska symboler för tung industri.
34