052-055 ARM.indd

ARM
Text & foto: Helena Nygren
helena.nygren@svmc.se
52 MC-Folket 5/05
Association of Recovering Motorcyclists
är världens största organisation för nyktra
och drogfria motorcyklister. Jag är inbjuden
till årets svenska nationella träff och möter
där tre män som imponerar.
När jag tids nog hittar fram till den ganska oskyltade
träffen utanför Västerås och genom regnet kliver över
gårdsplanen dras ögonen till skimrande Harelys i långa
rader. Längre bort har ett gäng lädersvarta samlats
framför en byggnad: De flesta är män och ser brutala ut, men visar
sig snart vara några av de trevligaste och mest hängivna bikers jag
träffat. Jag letar upp Petter Mozard, killen som bjudit in mig, och
får ett program för dagen. Det är späckat med allt från utnämning
av nya medlemmar till bröllop, festmiddag, Poker run, prospectdans,
liveband och midnattsmöte. Petter berättar för mig om
svenska ARM:

Petter Mozard ”Jägar’n”
Grundare av ARM i Sverige, Vice President ARM Chapter #40
H-D Electra Glide från 1970
– Jag hade ingen bakgrund alls i motorcykelvärlden förutom
en bleknad dröm om att köra hoj som alltid funnits i
bakgrunden. Problemet var att jag aldrig kom upp ur soffan,
jag satt bara där och rökte på. Men så bestämde jag och
en polare oss för att lägga ner drogerna. Det var svårt, jag
höll mig ren i ett år men letade hela tiden desperat efter ett
substitut. Det jag var mästare på var festandet, jag kunde
droger, alla sorter på systemet. När jag slutade ta blev jag
livrädd och trodde att jag aldrig skulle hitta nåt meningsfullt
som kunde ersätta mitt gamla mästerskap.
Men en dag hörde kompisen talas om en drogfri
motorcykel-organisation i USA som hette ARM. Vi hittade
dem på Internet, där kunde man ansöka om att bli medlem.
Vi tänkte: Häftigt, vi skickar in det här och så får vi ett set
med coola märken och en räkning. Men riktigt så enkelt var
det inte. Petter fick istället en inbjudan till ett stort ARMmöte
i USA. Precis innan resan tog han sitt A-körkort.
– Jag och kompisen åkte över och fick uppleva vad ARM
verkligen är. Vi fick nya vänner och nära kontakt med
folk som övertygade oss om att vi kunde skapa en svensk
verksamhet. När jag kom hem hade jag bestämt mig. Och
amerikanarna fanns med och stöttade oss. Vi var ju först
”overseas”, det var coolt!
Den 27 oktober 1998 startade vi chapter 40 uppe i
Sundsvall, då fick vi våra färger. Det var stort.
Sedan första USA-besöket har Petter varit i USA flera
gånger. Han älskar kulturen. På mötena träffar han nya
vänner, äter god mat, diskuterar stadgar och framför allt, kör
hoj. Förra året gifte han och hans flickvän Sandra sig där.
– ARM är en livsstil. Det är så mycket hjärta. Det jag får
ut av att vara medlem är nåt som har förändrat hela mitt liv
och min livssyn. Andra gången jag åkte över hade jag haft
hojkort i två år. Jag fick låna en fet H-D av en kille och köra
utan hjälm i en kortege på över 150 hojar. Jag såg bara ett
oändligt antal ryggmärken både framför och bakom mig. Det
var allt det där som man bara drömmer om eller ser på film.
Jag blev totalt omhändertagen från det ögonblick jag landade
på flygplatsen. Det går inte att beskriva.
– Det största är att vi stöttar varandra i drogfriheten. Jag
är hojåkare i själ och hjärta nu och i kulturen är givetvis
träffarna viktiga. Men ofta kretsar träffar kring fest och
alkohol. Det kan vara tufft att klara av som drogfri biker men
tillsammans pallar vi trycket. Vi har våra egna träffar dit alla
är välkomna, men där absolut nykterhet och drogfrihet gäller.
Själv har jag varit ren i sju och ett halvt år nu, utan ARM
hade jag nog fallit dit igen. Vi har flera exempel på folk som
börjat hänga runt klubben och blivit inspirerade att ta mc-kort
och av det fått en oerhörd hjälp och en ny mening med arbetet
att förbli drogfri. 4
Petter Mozard på sin H-D.
Under kvällen blev Rolle och
Jeanett ett lyckligt gift par.
Den som ville
kunde tatuera sig direkt på plats.
5/05 MC-Folket
53

4
”Flipper”
President för Chapter 6, National President i Canada
H-D FLH från 2004
Flipper är schablonbilden av en äkta amerikansk biker, men
han kommer från provinsen Qubeck i Kanada och köpte
sin första hoj när han var 14. Det var också då han började
dricka, vilket snabbt ledde till tyngre missbruk i 60-talets
drogliberala samhälle. Den fjärde juli 1971 började han
injicera och slutade inte med det förrän 1985 när en av hans
bästa vänner blev stucken till döds i ett brutalt knivslagsmål.
– Jag började fundera då, över om det inte fanns ett annat
slags liv. Sen tio år körde jag inte längre hoj eftersom ingen
mc-klubb vill ha med heroinister att göra. Vem gillar en kille
som säljer sin egen bror för en sil? Jag vägde 55 kilo mot mina
nuvarande 75 och en läkare sa att jag inte skulle leva ett år till
om jag inte slutade. Jag visste inte vad jag skulle göra istället,
men genom vänner kom jag i kontakt med Tolvstegsrörelsen,
och en kväll på ett möte fick jag se en kille med ett
ryggmärke. Hans slitna läderjacka satte fart på alla minnen
från min tid på motorcykel. Och någonstans i ett garage stod
min gamla Triumph fortfarande kvar. Han var med i ARM,
jag gick fram till honom och pekade på märket. ”Jag vill”, sa
jag bara. ”Jag vill.” Och nu, 20 drogfria år senare, sitter jag
här. I Sverige, bredvid en journalist som frågar mig om mitt
liv. Jag överlevde och vet inte hur eller varför. Det här är mitt
18:e år i ARM och det håller mig lycklig. Min nuvarande
hoj är min 27:e. Det har mest varit Harleys, Nortons, Royal
Enfield och Triumph.
Flipper är född Mackenzie, en släkt av skotsk börd. Han
berättar att släkten har fem slott i Skottland, han har varit på
upptäcktsfärd där en gång och hittat två av dem. Vart femte
år har släkten en stor träff i Skottland som han aldrig varit
på. I år är träffen i augusti, men han valde bort de okända
släktingarna mot att åka till träffen i Sverige. Brödraskapet
kommer alltid först säger han.
– Brödraskapet är det viktigaste. Det enda sättet att behålla
nykterheten är att dela den. Annars förlorar man igen. Många
tror att vi tar ställning mot droger och alkohol, men det gör
vi inte. Alla får sköta sitt, det är ett ställningstagande för oss
själva att vara drogfria.
54 MC-Folket 5/05
John Hesser ”The Comic Gabby”
En av flera nationella presidenter i USA
H-D Road King FLHR
– 1986 startade en kvinna vid namn Judy Johnsson och
hennes man ARM i USA. De var ett gäng motorcyklister
från olika klubbar som gick tolvstegsprogrammet och som
träffades spontant för att stötta varann. Samtidigt åkte
man lite hoj ihop, och plötsligt föddes idén att starta en
egen organisation. Idag har ARM över 70 chapters på tre
kontinenter: Australien, Europa och Amerika. I Sverige finns
5 chapters. Organisationen har format sig själv allt eftersom
den har växt, men för några år sen var vi tvungna att definiera
vad ARM verkligen är. Det är ju så likt en mc-klubb men vi
är ingen klubb. Vi är en sammanslutning av människor som
ska stödja varandra i vårt tillfrisknande, det är det viktiga som
går före allt annat. Vi är inte ”bad ass bikers” även om vi kan
se ut som det men många av oss har levt ett hårt liv. När vi väl
definierade detta dubblerades vårt medlemsantal snabbt.
John var den som bjöd Petter till ARM:s stora
internationella picknick i USA 1999. En sån picknick lockar
medlemmar och gäster från hela världen. Sedan 1998 har
John hållit kontakten med Petter och kommit över till Sverige
på varje nationell träff. Han berättar:
– En ny avdelning börjar ofta med att en gäst kommer på
ett möte. Det är svårt att förstå dimensionen i ARM utan
att först delta i gemenskapen. Oavsett varifrån vi kommer är
vi förenade med ett starkt band: Alla är vi på tillfrisknande
av egen kraft. Personligen var det så min kontakt med
organisationen började: Jag var med i tolvstegsrörelsen och
min sponsor var en ARM-medlem. Jag var tvungen att dricka
allt jag drack och ta alla droger jag tog för att komma hit och
vad världen tycker om det bryr jag mig inte om.
– Vi har inget att dölja. Vi är inte anonyma som exempelvis
NA (Anonyma Narkomaner, reds anm) eller AA. ARMkonceptet
är exakt lika i alla länder. Tillfrisknandet i sig är
också detsamma överallt, och att vi funkar likadant i alla
chapters gör att medlemmar kan känna sig trygga överallt.
– Vi som är medlemmar kan varken dricka eller använda
droger, det är vårt livsval. Jag älskar att köra hoj men klarar
inte av fester med alkohol, och så är det för de flesta av oss. Vi
behåller livsstilen kring motorcyklismen och det är det som
gör livet värt att leva för oss. Vi är oberoende, försöker inte
fostra andra, och andra får ta vår sed då de besöker oss.

”I ARM kan man inte köpa
sitt medlemskap. Man
måste förtjäna det.”
Att bli upptagen i ARM liknar en ceremoni. Den
potentielle medlemmen måste vara riktigt seriös i sitt
beslut om drogfrihet, annars riskerar man att han drar ner
andra i återfall. Är man intresserad av att gå med i ARM
blir man därför först hangaround och gör ”service”. Det
vill säga man är med gänget och fixar kaffe, städar, hjälper
till med nån hoj. Att göra service innebär inte minst
att sköta om sin nykterhet. Många har ett mångårigt
drogmissbruk bakom sig och då tar det ofta tid att lära sig
att fungera socialt. Petter förklarar:
– Våra traditioner har en oerhörd betydelse. Den
förankrar vår identitet och skapar en samhörighet. Att
bli medlem ska ta tid. Det skapar stabilitet. Vissa är
hangarounds under flera år och vi har långa prospect-tider.
Under prospect-tiden (när man ansökt om medlemskap)
förväntas man vara drogfri och lära sig reglerna. Och om
nån tar återfall … Tja, vi är här för att hjälpa varandra.
Vi vet alla att drinken aldrig är mer än en armlängd bort.
Men klarar man inte att hålla sig nykter så är man kanske
inte redo, för ARM fullpatch-medlem blir man slutligen
på prov och provtiden är ungefär ett halvår.
Jag har suttit och stirrat på Petters jacka och han
förklarar alla de märken jag ser. På Petters namnpatch står
det ”Jägar’n” och numret på hans chapter.
– De flesta medlemmarna har ett smeknamn. Och
jakten är nåt som jag har tagit upp nu i min nykterhet.
Den har blivit en viktig del av mitt liv, jag älskar
spänningen med att jaga, ler han och fortsätter:
– Märkena berättar en hel del om dig. En officer har en
officerspatch på vänster sida som säger vilken post han
har. På ryggen har vi vår centerpatch med överkryssade
droger för vårt ställningstagande och längst ner står det
”Independent” för att klargöra att vi är oberoende: Både av
andra klubbar, droger och andras åsikter. ARM vill också
visa att vi inte är territoriella. Därför har vi bara nummer
på våra chapters, inga stadstillhörigheter. Avdelningarna
har inte heller någon fast lokal. Vi träffas där det är
enklast. Ett annat märke signalerar ”100 procent clean &
sober”.
– Du får märket efter tre års medlemskap. Efter tio år
får du ytterligare ett.
Mycket ceremoniellt känns också alla titlar, roller
och befattningar: Till exempel sergeanter, officerare och
kaptener. Jag är förvånad över att en sån här organisation
använder sig av militära begrepp. Petter funderar lite och
håller delvis med mig.
– Men upplägget kommer ju från USA. Kanske kan
det verka militäriskt, men det är bra med ett system där
man kan få känna ett tydligt ansvar och även förtroende.
Vad kostar då ett medlemskap i ARM? För den som
blir fullpatch-medlem kostar det 750 kr i ingångsavgift
och sen 150 kr i månaden. Pengarna används om en ny
avdelning öppnar eller för att lösa problem, till trycksaker,
reseersättning och mat på fester.
Det råder en ovanligt varm och öppen stämning
på området hela dagen och inget samtalsämne verkar
omöjligt. Alla bjuder på sig själva, och bröllopsceremonin
tidigare på dagen ligger som ett ljust glitter i bakhuvudet,
den kvinnliga vigselförätterskan, alla applåderande
gäster. Senare åker vi på ett blött Poker run, tänder eldar
och när skymningen lägger sig går bandet på scen. Jag
lämnar Västerås utkanter tillsammans med det tilltagande
mörkret, med toner klingande i huvudet och en varm
känsla i hjärtat.
5/05 MC-Folket
55