Snacka om träningsläger! Varje gång jag ska starta hojen måste jag ...
Snacka om träningsläger! Varje gång jag ska starta hojen måste jag ...
Snacka om träningsläger! Varje gång jag ska starta hojen måste jag ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Snacka</strong> <strong>om</strong> <strong>träningsläger</strong>! <strong>Varje</strong> <strong>gång</strong> <strong>jag</strong> <strong>ska</strong> <strong>starta</strong> <strong>hojen</strong> <strong>måste</strong> <strong>jag</strong> använda springstart. Nu vet <strong>jag</strong><br />
hur Gunde Svan och Skägget Wassberg kände sig under sina glansdagar. Men budgeten höll...<br />
TexT & BILD: Elving Solli, elving@mc-folket.se<br />
Går det att sticka på k<strong>om</strong>binerad<br />
hoj- och solsemester en vecka under<br />
6 000 kronor totalt? En ospecificerad<br />
resa till Gran Canaria kostar<br />
3 050 riksdaler. Taget! Kollar på internet<br />
att det går att hyra hoj på ön. En Beta Alp<br />
400 i tre dagar för 1,35 långsjalar verkar<br />
kanon. Då blir det lite tid över att bränna<br />
fläsk på playan också. Budgeten spikas<br />
direkt, och det blir 1 600 bagis kvar till<br />
mat bensin och pilsner under veckan.<br />
PÅ PLATS<br />
Två dagar senare är <strong>jag</strong> på plats. Inkvarteringen<br />
blir på Playa Ingles, och lägenheten<br />
delas med en engelsktalande ryss<br />
från Stavanger.<br />
Väckarklockan ringer tidigt. För att<br />
spara pengar släpar <strong>jag</strong> trunken med<br />
alla hojkläderna en kil<strong>om</strong>eter till mc-uthyrningen<br />
Tivoli s<strong>om</strong> ligger mitt i stan.<br />
Min Beta Alp är nyservad, och <strong>jag</strong> styr<br />
otåligt kosan norrut, bort från vimlet och<br />
upp i bergen. Trafiken känns hetsig innan<br />
<strong>jag</strong> k<strong>om</strong>mit ut på landsbygden, men<br />
redan efter några kil<strong>om</strong>eter slingrar sig<br />
GC 60 uppåt mot Mundo Aborigin. Asfalten<br />
är perfekt och inte en raka så långt<br />
ögat når. När vägen vänder neråt i nästa<br />
dal syns det hur slingrigt och krokigt de<br />
k<strong>om</strong>mer att bli. Ett glädjerus fortplantar<br />
sig i kroppen. Jag testar br<strong>om</strong>sarna rejält<br />
några <strong>gång</strong>er för att vara säker på att de<br />
inte sviker mig, och släpper sedan på ordentlig<br />
neröver. Hårnålsböjarna avlöser<br />
varandra, och lite s<strong>måste</strong>nar s<strong>om</strong> rasat<br />
ut på vägen höjer pulsen ytterligare. Flera<br />
mindre avstickare syns längs vägen. I<br />
St Bartol<strong>om</strong>e åker <strong>jag</strong> upp till utsiktsplatsen<br />
för att njuta av utsikten mot Sankta<br />
Lucia. Det ligger ett hotell på bästa utsiktsplatsen,<br />
men här finns så många naturliga<br />
utsiktsplatser att <strong>jag</strong> inte behöver<br />
våldgästa en turistfälla.<br />
UPPE i bErgEn<br />
Ju högre upp i bergen <strong>jag</strong> k<strong>om</strong>mer desto<br />
kallare blir det. Varken den underbara<br />
utsikten eller de fantasti<strong>ska</strong> vägarna<br />
klarar att hålla mig varm. Jag<br />
börjar ångra att <strong>jag</strong> plockat ur både<br />
värme och regnfoder ur kläderna. Vinterhand<strong>ska</strong>rna<br />
skulle heller inte sitta i<br />
vägen. I stigningen upp mot Cruz de Tejeda<br />
inser <strong>jag</strong> att fingrarna stelnat. Lätt<br />
<strong>ska</strong>kande och med vita fingrar går <strong>jag</strong><br />
in på fiket på toppen och <strong>om</strong>famnar en<br />
stor kopp kaffe tills värmen återvänder.<br />
När <strong>jag</strong> k<strong>om</strong>mer ut har <strong>jag</strong> tur. Elstarten<br />
fungerar inte och kick saknas. Efter<br />
några försök lyckas <strong>jag</strong> till sist springa<br />
i<strong>gång</strong> <strong>hojen</strong>. Nu är <strong>jag</strong> varm, och njuter<br />
av den vidare färden norrut. Mitt vägval<br />
går kors och tvärs gen<strong>om</strong> höglandet. Jag<br />
lämnar huvudvägarna och söker mig på<br />
minsta möjliga asfaltvägar vidare via<br />
Pinoz de Galdar och Cuevas de Corcho<br />
och Valle Sedo mot staden Teror. På en<br />
del vägavsnitt <strong>måste</strong> <strong>jag</strong> trycka mig<br />
upp mot vägräcket för att klara mötet<br />
med bussar och lastbilar, och på andra<br />
ställen får <strong>jag</strong> väja för nerfallna stenar<br />
och delar av träd i vägbanan. Det gäller<br />
att inte kolla in utsikten för länge<br />
åt <strong>gång</strong>en.<br />
64 Nummer 4 / 2007
norrA kUSTEn<br />
När <strong>jag</strong> närmar mig norra kusten blir<br />
samhällena större och trafiken tätare.<br />
Över en cappucino i Teror botaniserar<br />
<strong>jag</strong> lite i kartorna. Jag hittar en nästan<br />
helt sammanhängande rad av riktigt små<br />
vägar från Teror via San Felipe vid havet<br />
och västerut till staden Guia. Vägarna<br />
slingrar sig oupphörligt halvvägs upp<br />
i branta raviner och dal<strong>gång</strong>ar. Stupen<br />
bredvid vägarna är mellan 10 och 100<br />
meter djupa. Här är det inga hårnålskurvor<br />
utan en evig följd av vänster och högerkurvor<br />
s<strong>om</strong> avlöser varandra nästan<br />
helt utan raksträckor emellan. Från Gaia<br />
tar <strong>jag</strong> motorvägen sista biten in till Agaete,<br />
s<strong>om</strong> är en härlig gammal stad med<br />
vita småhus. Staden kunde ha legat var<br />
s<strong>om</strong> helst på den Span<strong>ska</strong> landsbygden<br />
<strong>om</strong> den inte varit starten på den häftigaste<br />
upplevelsen på Gran Canaria hittills.<br />
VäSTkUSTEn<br />
Vid Agaete börjar den 39 kil<strong>om</strong>eter långa<br />
kustvägen söderut mot San Nicolas. Re-<br />
Nummer 4 / 2007<br />
dan efter några kil<strong>om</strong>eter tycker <strong>jag</strong> att<br />
<strong>jag</strong> känner igen flera sträckningar av vägen<br />
upp från Geiranger mot L<strong>om</strong> i Norge.<br />
Att det börjar regna gör känslan ännu<br />
starkare. Jag befinner mig på en av de<br />
roligaste vägar <strong>jag</strong> nånsin kört, och ändå<br />
vet <strong>jag</strong> inte att <strong>jag</strong> har det bästa kvar.<br />
Efter att <strong>jag</strong> kört några kil<strong>om</strong>eter i tät<br />
dimma och regn öppnar sig plötsligt molnen.<br />
Totalt överra<strong>ska</strong>d stannar <strong>jag</strong> bara<br />
vid vägkanten och gapar förvånat. Vägen<br />
snirklar sig fram på kanten av ett stup<br />
s<strong>om</strong> slutar i havet. Trots att <strong>jag</strong> normalt<br />
inte ens kan stava till svindel känner <strong>jag</strong><br />
hur det suger till i magen. Tur att <strong>jag</strong><br />
inte visste det här när <strong>jag</strong> åkte i dimman<br />
nyss. Jämförelsen med Trollstigen<br />
är orättvis. Det här <strong>om</strong>rådet heter Andes<br />
Verde. Den större fallhöjden och havets<br />
bränningar många hundra meter under<br />
mig gör att <strong>jag</strong> åker vidare betydligt lugnare<br />
än innan. Mäktigheten i land<strong>ska</strong>pet<br />
känns överväldigande. Jag letar mig ner<br />
till San Nicolas, och i hällregn hittar <strong>jag</strong><br />
en ”pension”, ett litet rum ovanpå den lo-<br />
´<br />
kala bykrogen. Efter lite lokal föda och<br />
dricka s<strong>om</strong>nar <strong>jag</strong> tidigt. I morgon <strong>ska</strong>ll<br />
<strong>jag</strong> tillbaka upp till Andes Verde tur och<br />
retur innan <strong>jag</strong> ger mig upp i centrala<br />
bergskedjan igen.<br />
CEnTrALA bErgEn igEn<br />
Jag vaknar tidigt och hittar efter lite letande<br />
vägen österut upp mot Artenara<br />
s<strong>om</strong> är Gran Canarias högsta berg på 1<br />
270 meters höjd. Vägen är mellan 2,5 och<br />
4 meter bred och slingrar sig upp gen<strong>om</strong><br />
dal<strong>gång</strong>en. De små kraftverksdammarna<br />
avlöser varandra och däremellan små<br />
idylli<strong>ska</strong> vattenfall. Vägen är så slingrande<br />
att <strong>jag</strong> har en snitthastighet under<br />
40 kil<strong>om</strong>eter trots att <strong>jag</strong> ligger på<br />
gan<strong>ska</strong> rejält. Efter 15 kil<strong>om</strong>eter är <strong>jag</strong><br />
uppe vid Paralitodammen och vägen blir<br />
ändå mindre. Jag korsar dal<strong>gång</strong> efter<br />
dal<strong>gång</strong> klättrande uppför eller slingrande<br />
utför. Jag tappar snart orienteringen<br />
och vet inte <strong>om</strong> de vägar <strong>jag</strong> skymtar på<br />
bergssidorna är vägar <strong>jag</strong> redan åkt eller<br />
vägar <strong>jag</strong> snart <strong>ska</strong> åka. Höjdpunkten är<br />
65
”När <strong>jag</strong> <strong>ska</strong> rulla vidare vill gubbarna<br />
bjuda på en rejäl sup för att <strong>jag</strong> <strong>ska</strong> klara<br />
kylan. De har svårt att acceptera mitt<br />
nej.”<br />
när <strong>jag</strong> i hällande regn k<strong>om</strong>mer fram till<br />
den lilla bergsbyn Acusa. De få husen är<br />
belägna i grottor i bergsväggen, men med<br />
en normal gavel ut mot vägen. <strong>Snacka</strong> <strong>om</strong><br />
att bo i stenhus.<br />
När <strong>jag</strong> närmar mig Artenara blir<br />
vägen bredare och <strong>jag</strong> stannar obeslutsam.<br />
Ska <strong>jag</strong> vända tillbaka och köra<br />
den häftigaste asfaltväg <strong>jag</strong> någonsin<br />
kört igen, eller spara den för framtiden.<br />
Himlen ser ljusare ut mot Artenara så<br />
<strong>jag</strong> rullar ändå vidare.<br />
När <strong>jag</strong> närmar mig Artenara fryser<br />
<strong>jag</strong> s<strong>om</strong> en gris och stannar vid en<br />
lokal sylta där gubbarna sitter och tar<br />
en pilsner och en sup att skölja ner den<br />
med. För 2,75 Euro får <strong>jag</strong> två tallrikar<br />
Canarisk hönssoppa och en stor kopp<br />
kaffe. Bäst av allt är ändå öppna spisen<br />
s<strong>om</strong> värmer gott.<br />
Det hällregnar och är bara åtta grader<br />
varmt här uppe i bergen. När <strong>jag</strong> <strong>ska</strong><br />
rulla vidare vill gubbarna bjuda på en<br />
rejäl sup för att <strong>jag</strong> <strong>ska</strong> klara kylan. De<br />
har svårt att acceptera mitt nej. Längre<br />
fram har det varit ett vägras med me-<br />
terhöga stenbumlingar mitt i den avstängda<br />
vägen. Efters<strong>om</strong> <strong>jag</strong> inte förstår<br />
portugisi<strong>ska</strong> passerar <strong>jag</strong> skyltarna och<br />
tar mig vidare mot Playa Ingles. Jag försöker<br />
åka alla avstickare s<strong>om</strong> finns på<br />
kartan. De flesta slutar på en liten bergstopp<br />
eller vid en kraftverksdamm, men<br />
alla är väl värda resan. Bara namnen<br />
lockar egentligen tillräckligt. Il Toso`n,<br />
El Chorillo, La Culata, Eremita de Santiago<br />
och El Baranquilla Andes låter för<br />
spännande för att passera. Längre fram<br />
ser <strong>jag</strong> en pytteliten kärrväg s<strong>om</strong> följer<br />
oss parallellt i botten på dalen den sista<br />
milen. 100 meter innan <strong>jag</strong> korsar motorvägen<br />
k<strong>om</strong>mer det en grusbil uppstickande<br />
på en liten väg från dalbotten. Jag<br />
viker in där och efter en stor soptipp och<br />
ett grustag hittar <strong>jag</strong> så småning<strong>om</strong> en<br />
underbart sönderspolad kärrväg s<strong>om</strong><br />
fortsätter uppåt dalen. Jag tassar fram<br />
försiktigt med min Beta för att undvika<br />
punktering bland storstenarna. Efter två<br />
kil<strong>om</strong>eter k<strong>om</strong>mer <strong>jag</strong> fram till ett vadställe<br />
s<strong>om</strong> <strong>jag</strong> klarar mig över utan missöden.<br />
Jag känner att <strong>jag</strong> är på rätt väg<br />
nu, men efters<strong>om</strong> mörkret överra<strong>ska</strong>r<br />
mig igen återvänder <strong>jag</strong> till Hotellet för<br />
natten. På kartan finns vägen utmärkt<br />
s<strong>om</strong> stig/kärrväg och rek<strong>om</strong>menderas<br />
för mycket vana vandrare s<strong>om</strong> heldagstur.<br />
Jag s<strong>om</strong>nar tidigt och drömmer <strong>om</strong><br />
djupa vadställen, branta stenbackar och<br />
en krånglande startmotor. I drömmen<br />
packar <strong>jag</strong> ner en plastgalge att <strong>starta</strong><br />
<strong>hojen</strong> med efters<strong>om</strong> kick saknas. När <strong>jag</strong><br />
vaknar kollar <strong>jag</strong> att det inte ligger någon<br />
plastgalge i ryggsäcken och fixar matsäck<br />
för en heldag i terrängen. Regnet har<br />
vräkt ner hela dagen och skyfallet har<br />
översvämmat några av vägarna redan på<br />
väg ut ur Playa Ingles. Det första vadstället<br />
på kärrvägen är helt bortspolat och<br />
<strong>jag</strong> får leta mig vidare på stigar och <strong>om</strong>vägar.<br />
Små jordskred har gjort att <strong>jag</strong> ibland<br />
<strong>måste</strong> släpa <strong>hojen</strong> 20 – 30 meter över<br />
vägras. Det tar hela dagen att ta mig till<br />
Ayaguaredammen, men det är samtidigt<br />
en perfekt avslutning på resan. När <strong>jag</strong><br />
lämnar tillbaks <strong>hojen</strong> känns det nästan<br />
s<strong>om</strong> en befrielse, men <strong>jag</strong> säger s<strong>om</strong> Arnold<br />
Schwarzenegger: I´ll be back.<br />
66 Nummer 4 / 2007
Change language