Gamla hantverk – ny trend. - Studieförbundet vuxenskolan

Välkommen
till SVsvärld
50 000 STUDIECIRKLAR ATT LÄNGTA TILL
Silversmed för en kväll.
We will rock you.
Måla dig till Provence.
Hej, jag är Speciell!
Gamla hantverk – ny trend.

Tummen
mitt i
handen?
”Men inte kan väl jag…?” Du känner säkert igen
både känslan och uttrycket. ”Inte kan väl jag som
har tummen mitt i handflatan börja med möbelsnickeri?
Inte kan väl jag, som aldrig tagit en ton,
sjunga i kör? Inte kan väl jag som bara hade tvåa i
teckning måla akvareller?”
Somliga hävdar att det är typiskt svenskt – att
vår berömda ”jantelag” förföljer oss och förbjuder
oss att tro att vi är något. Och med ett så djupt rotat
regelverk är det naturligtvis svårt att tro att man
kan smida i silver, lära sig spela, dreja, bygga en
solfångare eller starta ett kooperativt dagis.
Men du kan, det vågar vi lova.
Varje år tar vi emot mer än 500 000 cirkeldeltagare,
varav de allra flesta på bara några timmar i
studiecirkelns trygga form ersätter sin osäkerhet med
hängivenhet, som efter bara ett par träffar känner
att de förverkligar en dröm och därmed sig själva.
Femhundratusen människor som känner att de vill
– och kan – mer för varje gång.
Det lustiga är att studiecirkeln är en svensk
uppfinning. Den föddes för över 100 år sedan, ur
behovet att ge skolning till ”de mindre bemedlade”.
Tanken är lika enkel nu som då: att den som kan
något (skriva poesi, bygga hus eller spela gitarr),
delar med sig av sin kunskap till en mindre grupp
människor. När kunskapen börjar vandra runt i
gruppen sätts den automatiskt i utveckling.
Kunskapen leder till insikter, som leder till ny kunskap
som leder till....
Idag är studiecirkeln fortfarande en källa till
kunskap, men också en motvikt mot vardagen. Den
skapar ett välbehövligt andrum då du får jobba med
det du vill och inte bara det du måste. Dessutom är
studiecirkeln som en knuten näve mot jantes lag,
eftersom den gång på gång bevisar att du faktiskt
är någon. En blivande krukmakare kanske.
Välkommen till SVs värld.
Innehåll
sid 4
Gissa min cirkel.
sid 8
800 rockband – 4 recensioner.
sid 10
Provence på papper.
sid 12
Tid för den lokala måltiden.
sid 14
Silversmed för en kväll.
sid 17
Hej, jag är Speciell.
sid 20
Ung vårsalong.
sid 22
Slöjd – ny trend.
sid 24
Motsatsen till slit och släng.
sid 26
Sven–Olov i profil.
sid 28
www.sv.se/recept
sid 30
Hopp för hopplösa föräldrar.
sid 32
Tidsverkstad och Topplistan.
sid 34
Ordbildning.
sid 35
Kalla fakta.

Gissa min cirkel.
Akvarell, Skinnsömnad, Argentinsk Tango, Franska, Keramik?
Gen Hedberg
50 år
skådespelare
Stockholm
Helene Bolling
33 år
personligt ombud för
psykiskt funktionshindrade
Oskarshamn
Therese Rosell
19 år
studerande på
omsorgsprogrammet
Årsta
Calle Dandanell
58 år
ingenjör
Valbo
Ingegerd Trygg
47 år
boendeansvarig på
Migrationsverket
Forserum

”Cirkeln är sluten”, skrev William
Shakespeare i ett av sina dramer,
ord som används än i dag för att
uttrycka att någonting är fullbordat
eller hänger samman. För att en
studiecirkel ska bli just en cirkel
krävs inte bara en kunnig ledare
och en passande lokal. Minst lika
viktiga är deltagarna, för det är ju
de som formar själva cirkeln.
Människor väljer att gå med i
studiecirklar av många olika skäl
och det är kanske det som gör det
så spännande. Olika karaktärer
med varierande bakgrund och
framtidsplaner förenas för att lära
sig någonting tillsammans. Man får
chansen att träffa människor som
man förmodligen aldrig hade träffat
annars, och många gånger lär man
sig så mycket mer än det som själva
cirkeln erbjuder.
Mixen av människor i de olika
cirklarna gör att det kan vara svårt
att gissa vem som gjort vad. Någon
kan ha valt cirkeln för att det är ett
ämne som alltid intresserat henne,
en annan för att han är mest nyfiken
och en tredje deltar för att få chansen
att träffa nya människor eller
hitta ny inspiration i tillvaron. Det
finns helt enkelt inga urtyper för
de olika cirkeldeltagarna. Vem du
än är, så kan du prova på nästan
vad du vill.
Gen Hedberg
Gen är skådespelare och driver Stockholms
minsta teater på Fjällgatan.
Repertoaren bjuder just nu på en pjäs
om en utsatt kvinna i 1700-talets
Sverige. Samtidigt planeras ett projekt
baserat på Per-Anders Fogelströms
Stockholmsskildringar. 1700-talets
kultur och hantverk är något som
fascinerat Gen i många år, vilket har fått
henne att söka sig till en studiecirkel i
skinnsömnad. I cirkeln får deltagarna
varje vecka lära sig hur man skär,
klipper och syr i olika skinn. Fårskinn
är det som ligger Gen närmast om
hjärtat med anledning av den mjuka
och som hon beskriver den näst intill
sensuella känslan. Intresset för just får
har fått Gen att under en sommar bo
och arbeta tre veckor som fåraherde.
Dessutom är hela hennes hem fyllt av
fårskinn. Hon syr mycket själv och det
senaste projektet blev en kort fårskinnsjacka.
Studiecirkeln är också ett sätt för
Gen att träffa nya människor, något som
är viktigt i jobbet som skådespelare.
Helene Bolling
Helene bestämde sig för att fylla det
tomrum som fanns på fritiden och
började leta bland SVs studiecirklar.
Då hon alltid varit intresserad av konst
och länge drömt om att bli bildterapeut,
föll valet på en studiecirkel i akvarellmålning.
Helene, som till vardags är
personligt ombud för psykiskt funktionshindrade
beskriver cirkeln som:
”En oas där tid och rum försvinner”.
Akvarellmålningen är hennes sätt att
koppla av från arbetet, som är krävande
både fysiskt och psykiskt. Dessutom ger
den henne möjligheter att träffa nya
människor, vilket hon värderar högt
eftersom jobbet är ganska ensamt.
Inspirationen hämtas från den egna
gården och det avspeglas tydligt i valen
av motiv. Helene har även provat studiecirklar
i keramik och tovning och i
framtiden har hon planer på att lära
sig spela gitarr. Målning, hantverk och
musik är enligt Helene konstarter som
ger en skönt avslappnande effekt.
Therese Rosell
När Therese skulle söka en folkskoleutbildning
krävdes ett antal arbetsprover
inför intagningarna. Genom SVs
studiecirkel i keramik fick hon tillgång
till ugn, drejskiva och annat material
som behövdes. Där fanns också en
yrkesverksam keramiker som ledare.
Therese var yngst i cirkeln och många
av de andra, äldre deltagarna såg den
som en hobby eller ett sätt att bara
koppla av. För Therese var det mer än
bara en fritidssysselsättning. Konst,
design och inredning är hennes stora
intressen och det är inom något av
dessa områden hon vill arbeta i framtiden.
Många såg en vas eller skål i
något magasin och försökte göra något
liknande till hemmet. Therese själv
gjorde mer skulpturliknande och vågade
saker. Hon ville tänja på gränser,
hitta nya idéer och försökte skapa mer
konstartade föremål. Inspirationen sökte
hon bland popkonstnärer som Andy
Warhol och övriga deltagare kunde
ibland slänga förundrade blickar på
Therese när hon satte igång att dreja.
Calle Dandanell
Man skulle kunna kalla Calle
Dandanells relation till Frankrike för
en förälskelse. Han gillar människorna,
kulturen och inte minst maten och
vinerna i baguettens hemland.
Dessutom är det ett land som han gång
på gång vill återvända till. De senaste
åren har Provence och den lilla staden
S:t Maximim varit målet för Calle och
hans fru. Ett par goda vänner har hus
i området som är perfekt för dagsutflykter,
att äta och dricka gott samt
förkovra sig i den franska kulturen.
Eftersom resorna allt oftare går till
Frankrike har Calle börjat läsa franska
i SVs regi. Han vill lära sig grunderna
i språket för att kunna kommunicera
bättre vid restaurangbesök och dylikt.
Att han valde just en studiecirkel är
för att den har en lagom takt och en
passande nivå, då han jobbar mycket
och inte har alltför höga ambitioner.
Calle går andra året och tycker att han
gör framsteg varje vecka. Studiecirkeln
består av åtta deltagare, varav de flesta
är kvinnor. Åldrarna varierar då den
yngsta är endast 18 och de äldsta är i
Calles ålder.
6 7
Ingegerd Trygg
Ingegerd och hennes man bestämde sig
för att göra någonting tillsammans och
började dansa Argentinsk Tango.
En gång i veckan flyr de vardagen och
låter sina ivriga ben svänga runt i
danslokalen. Där kan de totalt koppla
bort allt annat och bara fokusera sig
på dansen, vilket kan behövas. Ingegerd
har dansat mycket i sitt liv men den
Argentinska Tangon liknar ingen
annan dans. Den skapades för ca 150
år sedan av fattiga invandrare från
Europa. På bordellerna i Buenos Aires
blev längtan efter kvinnan så stark att
männen började dansa med varandra.
Resultatet blev en sensuell men sorgsen
dans där mannen för mer bestämt och
kvinnan följer. Ingegerd tycker att
tangocirkeln är ett fantastiskt sätt att
träffa andra människor och är otroligt
nöjd med cirkelledarna som hela tiden
stöttar och berömmer. Dessutom låter
hon sig gärna inspireras av deras sydländska
temperament. Man behöver inte
klä upp sig inför en cirkelkväll men det
krävs höga klackar och Ingegerd väljer
gärna att klä sig i svart för att knyta
an till melankolin i dansen.

800 rockband
I den designade fåtöljen för 5 000 dollar i New York sitter
en skivbolagsdirektör och muttrar förundrat om det svenska
musikundret. På en presskonferens för förvånade reportrar
i London talar handelsministern om svensk musikexports
stora betydelse för ekonomin.
Hur är detta möjligt, undrar alla.
Långt därifrån, i en källare i Partille, ställer Bertil
Laneby in ljudet på en förstärkare och i en annan källare,
i Hedemora, försöker några ungdomar med verksamhetsledaren
Tommy Forsells hjälp kolla om de verkligen har laglig
rätt att spela vilka covers de vill på skolavslutningen.
En ung kille, snart kung på elgitarren, fick nämligen inte
ut ljudet genom högtalaren där i källaren i Göteborg och
ungdomarna i Hedemora vill inte hamna i något bråk så här
innan de slagit igenom, ja, ärligt talat innan de ens bildat ett
riktigt band.
Mer än 800 rockband lirar i SVs regi landet runt. Laneby,
som varit musikansvarig för verksamheten i Partille i många
år, är numera på halvtid central projektledare för musik.
Dessutom spelar han i hårdrockbandet Million.
Finns svart bälte i rockmusik har han det.
Det fanns en tid när det sågs lite snett på rock som
folkbildning. Men nu fyller rocken snart femtio år och Bertil
Laneby undrar retoriskt vilken musik som spelas på ålder-
4 recensioner
Matte Forsmark, 28, trummis
och sångare i Frontlash och
i Aifur ”För tio år sedan
började jag lira trummor på
instrument jag fick låna hos
SV Haninge. Numera har vi
egna instrument, men har en
studiecirkel så att replokalen
inte kostar oss något. Vi har
spelat in en del med båda
banden men utan SV vet
jag inte var vi skulle vara.
Kunde de subventionera
studiokostnader en aning
skulle det vara helt perfekt.”
Ola Eriksson, 24, gitarrist i
Painkiller ”Genom SV i
Avesta får vi tillgång till en
bra replokal. Där får SV
högsta betyg. Jag kan sakna
lite att de inte arrangerar
spelningar här. En del andra
studieförbund gör det och
tar då i första hand in band
från sin egen organisation.
Det sänker helhetsbetyget
en aning.”
8
domshemmet om tjugo år…
Under tretton år inom SV har han mött hundratals band.
Några som var målinriktade och blev stora, andra som bara
hade ambitionen att få utveckla sin egen förmåga.
Cardigans, landets just nu ledande internationella grupp,
startade hos SV i Jönköping. Ace of Base, en av de grupper
som sålt mest skivor i världen, lärde sig grunderna hos SV i
Partille och SV i Göteborg.
Ännu fler har bara spelat för skojs skull.
– Banden lär sig förutom att spela, samarbete, marknadsföring,
juridik, teknik, demokrati… De får kunskaper de har
med sig hela livet, oavsett vilken bransch de hamnar i.
I banden har han sett snart sagt alla konstellationer.
– Invandrare och svenskar, tjejer och killar, unga och
gamla. Få saker får så olika människor att mötas som musik.
Genom att SV finns som garant har de lättare att låna replokal.
Vi kan ibland hjälpa till med lån av instrument så att
det inte blir en klassfråga att spela.
Skivbolagsdirektörer i New York, musikskribenter världen
runt, ministrar, skivköpare frågar sig alla samma sak när nya
storsäljande svenska band dyker upp mest varje månad:
Hur är detta möjligt? From little Sweden?
Bertil Laneby ler där i källaren.
Jonas Karlsson, 17,
sångare i Metamorphius
”Vi var helt nya så vi
behövde mycket hjälp.
SV Tanum ställde upp
otroligt bra. En sångare i ett
etablerat band hjälpte oss
och förklarade hur man går
till väga när man ska upp
på scen, och vi fick hjälp att
ordna replokal. Vi kunde
inte ha fått en bättre start.”
Hanna Maurin, 28,
basist i The Sorayas
”Nu klarar vi oss själva och
fick till och med Göteborgs
kulturstipendium förra året.
Men i början fick vi enorm
hjälp. Genom en studiecirkel
för SV Göteborg finansierade
vi replokal, vi lånade
instrument, de fixade spelningar.
I somras åkte vi med
SV till Hultsfred och spelade
på demoscenen där.
Utan SV hade vi inte varit
där vi är idag.”
Virka är hett igen. För några år sedan var det gammalt och mossigt och man tänkte på mormor och farmor. Nu är
det dags att rota fram beskrivningen på Stenmarksmössan igen. För nu ser man dem på bussen, i slalombacken, på
bibblan, på tv, gröna, röda, prickiga, randiga, lurviga, inkamönstrade. Vill du vara retro och virka luvan på bilden så
köp en virknål 3mm och 100g bomullsgarn i olika färger och sätt igång. Beskrivningen hittar du på www.sv.se/virka

Provence på papper.
En av de vanligaste svenska önskedrömmarna är
att åka till solen i Provence för att måla.
Möjligen tvåa efter tanken på att öppna ett
hotell i Spanien, ja, bara ett litet hotell då.
Sådana drömmar får oss att orka med vardagen.
På väg till Camilla Dals cirkel i akvarellmålning
i Gävle grunnar man på detta och inser att, hm,
akvarellmålning i Provence ju inte vore helt fel. I
maj kanske? Eller september? Köpa traktens färger
på något torg, hämta traktens speciella papper hos
en tillverkare, fånga landskapets magiska färger på
papper och, äsch vem vet, kanske bli upptäckt…
Hallå, Provence är ju ändå akvarellmålningens
hemland.
Tror man.
Fast det första Camilla Dal förklarar är att, nja,
det är nog en liten missuppfattning det där. Provence
var av tradition mer oljemålning. I 1800-talets
10
England däremot, inte alls lika soliga och lika
magiska England, var det vattenfärger som gällde.
Dock inte beroende på det eviga regnandet.
– Det är bara att titta på penslar, papper och
färger idag. De flesta kommer från England. Där
finns en stark tradition från 1700-talet.
Hon berättar om någon William Turner och
någon akademi och cirkeldeltagarna lyssnar medan
de blandar färger till en färgkarta.
Camilla Dal har lett cirklar sedan mitten av
80-talet. Hon har aldrig läst pedagogik men det
räcker med en kvart så inser man att hon ändå är
mer pedagog än de flesta pedagoger.
Det stavas e n g a g e m a n g.
Inom SV vet man att en cirkel inte blir bättre än
sin ledare och lägger därför ner stort arbete på att
hitta människor som brinner för att få cirkeldeltagare
att växa, för att lära ut, för att skapa gemenskap...
Camilla Dal – född i Stockholm, uppväxt i
Härnösand, konstutbildad i Östergötland och
boende i Gävle - till exempel.
– Jag är inte så intresserad av att alla sitter
och målar av ett vykort. Då har jag inte så
mycket att komma med utan försöker förmedla
någon form av kunskap. Vi kanske tittar på
bilder i konstböcker, kanske pratar om aktuella
utställningar. Det är roligt att se att många får
en annan syn på konst, när de förstår vilket
arbete som ligger bakom, att det handlar om att
kunna något, inte bara en gudabenådad inspiration.
Hon ledde sina första cirklar i mitten av 80-talet
”i Salem och Hallunda utanför Stockholm och var
jättenervös” för att göra ett uppehåll medan barnen
var små ”men ville sedan jobba med något som är
mitt stora intresse och passion”.
– Om jag känner att det inte är kul blir det inte
bra. Därför gäller det för mig själv att hitta nya
grepp och infallsvinklar på för mig välkända saker.
Det är roligt att se att en del av mina elever gått
vidare sedan i olika konstutbildningar men, på ett
annat sätt, lika roligt att konstatera att andra är
nöjda med den här formen.
En del av hennes grupper har fortsatt år efter år.
– Det blir nästan som ett kompisgäng. Men sen
händer nåt, barn föds, andra intressen dyker upp
och så splittras gruppen och istället bildas en ny
som snart blir rena kompisgänget.
Ett problem i en studiecirkel är att den som ska
börja ofta vill kunna nästan allt innan den går dit.
Fast det borde vara tvärtom. Man går ju dit för att
lära sig.
– Inte minst har jag sett det hos kvinnor som
ibland har dåligt självförtroende. Men en av de bra
sakerna med en cirkel är ju att det inte finns några
11
krav på att vara duktig. Sådana krav har vi kanske
nog av i samhället annars. Man behöver inte
göra hemläxa. Man får göra det man vill och har
lust med.
– Jag försöker avdramatisera det där att de sneglar
på den intill och betonar att de lär av varandra.
I cirkeln ska alla vara delaktiga och bidra med
det de kan bidra med. Alla kan alltid lära något av
någon annan.
Camilla Dal ser studiecirkeln som viktig på
flera plan.
– Det gör mig glad när människor i olika åldrar
och från olika landsändar sitter tillsammans och får
göra sina röster hörda. Demokratiskt är det viktigt
att någonstans få säga vad man tycker. Det kanske
leder till att man även i andra sammanhang vågar
säga sin mening. Många har inget annat forum.
I studiecirkelverksamheten kan man läsa av
tidens tecken. Dels på ämnesval som att datacirklar
knappt fanns för bara några år sen och att hantverket
tydligt är på väg tillbaka…
…men också på vilka grupper som söker sig till
cirklarna – och varför.
– En grupp som ökat de senaste åren, säger
Camilla Dal, är de sjukskrivna, ofta för olika former
av utbrändhet. Andra har en jobbig livssituation
där de vårdar en sjuk anhörig själv och behöver få
skratta med andra.
– Och många, många behöver bara en stund för
sig själv och sitt intresse, en plats där jobbet inte
kan ringa och familjen inte kan komma och fråga
var saxen är...
Den platsen kan alltså vara en rätt steril lokal
mitt i Gävle.
För även om den snart ska rymma engelsk
konversation med en ledare Gunnarsson och något
senare släktforskning med en ledare Gustafsson kan
man, bara mobiltelefonen byts mot en akvarellpensel,
skapa sig ett solvarmt Provence på papper.
Eller, okej då, ett disigt England.
NYBÖRJARFRANSKA Pourqoui ne pas aller en
Provence pour peindre à l’aquarelle. Or why not go
to England to paint with water-colours? Oder warum
nicht nach Deutschland fahren?
Hur som helst. För att riktigt uppskatta en
målarresa är det bra att kunna landets språk. Ja,
det gäller även resor utan målning.
SV erbjuder cirklar, både för nybörjare och mer
avancerade, i engelska, franska, tyska, spanska…
Gå in på www.sv.se och se vad som finns där du bor.

sl wf d
Hur får man turisterna att stanna längre i
Sverige? Ett enkelt svar på denna svåra
fråga är: ”genom långkok”. Nej, det är
inte bara en lustig ordlek utan ett svar med en stor
portion allvar. Maten är en allt viktigare
del av den kulturupplevelse som
ett land, en stad eller en ort
kan förmedla till sina besökare.
Och att slå vakt om
sin matkultur är samtidigt
viktigt för den
lokala identiteten i en
värld som blir alltmer
global. Tänk efter‚ om
en amerikansk familj är
på resa i Sverige så är det
sannolikt inte alla våra hamburgerrestauranger
som gör störst
intryck på dem. Det är troligtvis inte smaken
av en BigMac&Co de tar med sig hem över
Atlanten och förtjust berättar om för släktingar och
vänner. Men om de får prova på dillkött, bruna
bönor med fläsk och en klassisk söndagsstek så får
de med sig en genuin smak av Sverige. För att inte
tala om vad småländsk ostkaka, halländsk grönkål,
värmlandskorv och skånsk senap kan göra för att
marknadsföra respektive landskap, dess naturresurser
och historia. Receptet för att få upp tempot i
turistnäringen skulle alltså kunna vara att ta det
lite långsammare i vår utveckling och inte springa
ifrån vårt kulinariska ursprung.
Mötet med den lokala måltiden.
Restauranghögskolan i Grythyttan, som är kopplad
till Örebro Universitet, initierade för något år sedan
Måltidsprojektet – ett forskningsprojekt med syfte
att stärka kunskapen om ”den kommersiella
måltiden”. Tanken är
helt enkelt att se om den
lokala matkulturen har
kommersiella förutsättningar
och om dessa
förutsättningar i så
fall utnyttjas till fullo.
Vad svaret blir återstår
att se – det är en spännande
resa som inletts –
men att intresset är stort
kan vi redan idag konstatera.
I samarbete med Restauranghögskolan
och med stöd av Stiftelsen för
Kunskap och Kompetens, har SV givit ut en studiehandbok
och studievägledning under rubriken
”Mötet med den lokala måltiden”. Med detta studiematerial
som grund har SV sedan genomfört cirkelledarutbildningar
på många orter, för att i nästa
steg kunna erbjuda dig som cirkeldeltagare den
helhetsupplevelse av smak, färg, form och kultur
som den lokala måltiden många gånger innehåller.
Meningen med cirklarna är inte bara att ta upp den
lokala matlagningstraditionen utan också att leta
upp och skapa nätverk för att utveckla den lokala
måltiden i alla dess dimensioner.
Vad är då svensk mat, undrar man i en tid
när varje liten svensk ort sedan länge
har en pizzeria och en kinarestaurang
och vi i allt högre grad serverar färdiglagat och
halvfabrikat i våra hem? Det blixtsnabba svaret är
”husmanskost” – men i samma ögonblick måste vi
inse att även den svenska husmanskosten är under
ständig utveckling. Ett kriterium för att en rätt ska
räknas som husmanskost är att den görs på råvaror
som finns lätt tillgängliga. Därför är det idag helt
ok att göra husmanskost på kyckling, något som
inte alls var särkilt vanligt förr i tiden.
Vi måste också komma ihåg att
den traditionella svenska husmanskosten
kom till i ett
bondesamhälle då vi var
tvungna att äta kraftig
mat för att orka med
ett hårt fysiskt arbete.
Idag jobbar de flesta
av oss ”på kontor”
och behöver inte på
långa vägar så mycket
energi som husmanskosten
gav oss, något som
naturligtvis också har påverkat
”det svenska köket”.
Mat är kultur, och kultur blir man
som bekant inte fet av.
Men även om råvarorna förnyats, och vi inte längre
ställer samma krav på energiinnehåll, så är det ju
inte fel att värna om traditionen när det gäller ”de
svenska smakkombinationerna”, exempelvis kombinationen
av sött och syrligt som är ett kännemärke
för mycket av den traditionella svenska maten.
Mat väcker många frågor som ger spännande
svar som väcker nya frågor. Varför har just den här
rätten uppstått i just den här trakten? Jo, därför att
12 13
man här odlade just den och den råvaran. Varför?
Jo, därför att... Runt den lokala måltiden uppstår
historiska återblickar vilka många gånger leder till
nya framtidsvisioner. Ett av syftena med SVs studiematerial
är just att leta rätt på och skapa nätverk
som kan utveckla den lokala måltiden och stärka
den lokala identiteten. Ett annat perspektiv är att
öka intresset för matens kvalitet. Vi vet att ”snabbmaten”
utgör en allt större del av vår kostcirkel.
Vi vet samtidigt att vi blir allt fetare och att vår
vikt är ett växande hälsoproblem. Kan den lokala
måltiden vara en nyckel till ett ökat välbefinnande?
Här tangerar resonemanget
de frågor som står
på agendan för den snabbt
växande rörelsen Slowfood.
Slowfood-rörelsen
grundades i Rom
1986, som en protest
mot snabbmatens
framfart i världen,
och har sedan dess
vuxit med en enorm
hastighet. Idag har rörelsen
sitt huvudkontor i norditalien,
och cirka 700 lokalavdelningar
i 48 länder. Lokal förankring
och decentralisering är två grundpelare
för deras verksamhet, och på en av hundratals
hemsidor om Slowfood står att läsa att ”slowfood är
mat såsom mormor lagade den – på lokala råvaror
utan konstiga tillsatser eller genmanipulation”.
Du som följt vårt resonemang om mat som
kulturbärare, inser därmed att cirkeln är sluten.
Att blicka tillbaka är en förutsättning för att kunna
se framåt. Och att veta vad man äter är kanske en
förutsättning för att veta vem man är.

Måndag klockan
15:23
Charlotte Ziegel
businessklädd med
papper och pärmar i
händerna i ett möte om
organisationsutveckling
inom AstraZeneca.
Måndag klockan
19:37
Charlotte Ziegel småsmutsigt
klädd med silvertråd och filar
i händerna försöker forma
en armring som hon
designat alldeles själv.
Samma kvinna — men två världar.

– Jag trivs verkligen med mitt jobb. Efter att ha
varit personalchef på ett mindre företag började jag
jobba på AstraZeneca i Södertälje för två år sedan.
Jag är personalvetare och jobbar med personal och
organisationsfrågor. Det är allt från rekrytering till
teamutveckling. Mycket stöd till chefer i olika
ledarskapsfrågor.
Trevliga kollegor, intressanta
uppgifter och moderna lokaler gör
att det mest varje dag är ganska
lätta steg förbi vakt och kortläsare
och in till skrivbordet.
Fast måndagarna är särskilt
trevliga.
– Då tänker jag hela dagen på
att jag ska på silversmide i
Kärrtorp på kvällen. Stressar jag
på jobbet ser jag ännu mer fram
emot det. Ibland är man trött när
man kommer dit till verkstaden,
kanske kommer man för sent.
Men det blir jättekul. Varje gång.
– Jag provade keramik en gång,
men det var så kladdigt. Jag stickade
mycket förut och gjorde en
gång även en egen läderväska, så
jag har nog alltid gillat att hålla på
med händerna. Det är skönt när
man har ett rätt teoretiskt yrke.
Silversmidet är, enkelt uttryckt,
kryddan i livet.
Charlotte har alltid gillat
smycken och lyssnade för tio år
sedan på en föreläsning om just
silversmide och är sedan dess fast.
Hon anmälde sig till en studiecirkel
hos SV och hamnade hos Egidio
Bencivenni, smed som bland
annat brukar synas på Skansen.
– Där har jag stannat i tio år
nu. Tio-tolv gånger varje termin
träffas vi i hans verkstad, människor
med helt olika bakgrunder
och yrken. Flera har varit med
många år. Några har fått barn,
varit borta och sedan kommit tillbaka.
Det är fascinerande hur man följer varandras
liv, trots att vi inte alls umgås utanför studiecirkeln.
– I början lärde Egidio oss grunderna. Att såga,
löda, göra ring. Det var aldrig så att man måste
göra vissa saker utan vi fick själva välja vad vi ville
göra. Det uppskattade jag. Han finns med och
hjälper till, kanske ger råd eller avråder om man
försöker sig på något alltför avancerat. Att vi håller
till i hans verkstad är ovärderligt. Där finns alla
verktyg och ingen begränsning.
Verkstaden känns som hemma för cirkeldeltagarna
numera. Trots att det är dammigt och ibland
ganska rörigt bor trivsamheten
mellan väggarna. Kvällens obligatoriska
fika gör rummet till en
liten oas i vardagsjäktet...
Charlotte minns den första sak
hon gjorde, ett enkelt halsband,
och stolt visade för allt och alla.
Nu har hon med rutinens rätt gått
över till lite större saker. En skål
har hon hamrat och filat på ett
bra tag nu och det är en bit kvar.
Ett år? Eller kanske två?
– Tiden spelar ingen roll. Det
har jag bestämt mig för. Det är
klart att man skulle kunna ta med
sig den hem för att bli klar, men
jag har bestämt mig för att jag
inte vill ha dåligt samvete för det
här. Jag gör det jag hinner på kursen.
Inte mer. Det får ta den tid
det tar. Man har så många andra
dåliga samveten i livet.
Cirkeln tar slut. Det blir hej då
till Egidio, ledaren, och de andra
och efter lite ”vad snygg den där
blir” och ”hur gjorde du det där”
och ”vi ses nästa vecka”, så väntar
den här sena måndagskvällen med
mörker och en småkall vind. På
vägen hem funderar hon lite på
om hon kanske ska hamra om
skålen, nej, kanske ändå inte, eller
om hon skulle göra den...
Tisdag klockan 09.16:
Charlotte Ziegel businessklädd
tillbaka på arbetet och involverad
i utveckling av ett program för
nyblivna chefer, ett viktig projekt i
ett internationellt företag som
genom bland annat storsäljande
magmedicinen Losec haft stora framgångar.
Ett par ringar på fingrarna är det enda som
skvallrar om den andra världen.
Bara sex dagar kvar...
Speciells
Evangelium.
De flesta på scenen i Moomsteaterns senaste
uppsättning har korrekt antal kromosomer
och kan därför beskrivas som statistiskt
normala skådespelare.
Andra har inte korrekt antal kromosomer.
Niclas Lendemar, 30, till exempel.
Ett par timmar innan föreställningen ska börja
kommer han i korridoren, kör fram högern och
säger:
– Hej! Jag är speciell.
Eftersom han har Downs syndrom tänker man
att, jaha, så kan man kanske uttrycka det. Fast
snart inser man att han inte pratar om speciell med
litet s utan Speciell med stort S.
Föreställningen med 45 skådespelare från 17
16 17
nationer heter Speciells Evangelium – en pjäs om
hur Jesus återföds av Maria och Josef, två flyktingar
från Balkan den här gången – och det är Niclas
Lendemar som gör huvudrollen.
En roll han gör bättre än skådisarna med så
kallat korrekt antal kromosomer skulle göra eftersom
Jesus den här gången, eller Speciell som han
heter, visar sig ha Downs syndrom.
Niclas Lendemar bor i Lomma ”där jag har
många kompisar, snälla kompisar” hos mamma
och pappa ”fast vi hjälps åt att laga mat” och gillar
att rida ”på riktiga hästar, gärna fort, och gå på
scouterna”.
Han skulle ha jobbat med något inom den dagliga
omsorgen i Malmö, typ förpackningsindustri, om

det inte var för det här med Moomsteatern.
– Mitt yrke nu, som han säger, är skådespelare.
Jag är en bra skådespelare, faktiskt. I Lomma säger
de att jag är en kändis. Det du!
Moomsteatern, ett teaterprojekt med förståndshandikappade
skådespelare, drivs
och organiseras av SV sedan sexton år
parallellt med att kommunen driver dagcentret
Moomsteatern med vård- och omsorgsansvar.
Teaterprojektet skapades av Kjell Stjernholm,
också det en speciell man. Dock med det antal kromosomer
som gör att han tillåts kalla sig normal.
– Jag hade jobbat med drama för utvecklingsstörda
i många år i Stockholm, skrivit forskarrapporter
och nått bra resultat när jag fick tips
om att SV Malmö hade pengar över på temat kultur
i vården.
Hans drömmar om en teater med, för att tala
med politiskt korrekta termer, personer med intellektuella
funktionshinder blev verklighet tack vare
den svindlande summan av…eh…75 000 kronor.
– Jag gjorde klart att de konstnärliga målen är
de viktigaste. Når man de målen får man också
sociala vinster.
Ett exempel: många med förståndshandikapp
umgås bara med andra med förståndshandikapp
eller med människor som har betalt för att umgås
med dem.
– För våra tretton skådespelare skapar vi en
plattform tillsammans med statistiskt normala
proffs. Det ger en jämställd nivå. Klart de tretton
får ett annat umgänge. Den resan gör de om och
om igen. Det förändrar givetvis deras syn på hur
det är att vara människa överhuvudtaget.
– Några av dem är nära den så kallade normaliteten.
De skulle i princip kunna klara sig själva i
samhället, om inte vi andra skulle finnas och kunna
lura dem. De måste skyddas från oss, inte mot sig
själva. Andra av skådespelarna skulle inte klara
sig själva.
Flera av dem förstår inte språk och instruktioner
på vanligt sätt. Niclas Lendemar, till exempel, blev
enligt Stjernholm riktigt lätt att arbeta med först
när han lärde sig skilja kritik från angrepp.
– Men det häftiga är att intellektet inte har
någon given koppling till hur bra de gör jobbet på
scenen, säger Stjernholm.
Detta gör att 13-14 000 malmöbor, och för all
del andra, får se en riktigt bra pjäs. Eller rättare
sagt en pjäs alla kritiker tycker är bra. Eller ännu
mer rättare sagt, en pjäs som alla kritiker utom en
ynka tycker är bra.
Tidningen Sydsvenskans recensent var nämligen
tveksam.
– Den recensionen är paradoxalt nog den jag
kanske är gladast över, konstaterar Kjell Stjernholm
och berättar att det var många års kamp innan
kultursidorna ens skickade recensenter till föreställningarna.
Dagens Nyheter, till exempel, tog fjorton år på sig.
– Men när de till slut kom var de oerhört positiva.
Vilket givetvis är jättekul. Men att någon för
första gången inte gav bra kritik är egentligen det
viktigaste tecknet på att vi tas på allvar.
Att teatern fick Thaliapriset häromåret är i och
för sig också ett tecken på det…
Niclas Lendemar trivs med sin roll, både i pjäsen
och på teatern.
– Jag tycker det är roligt varje dag. Kanske för
att Nina också är skådespelare här. Hon är min
kära. Jättesnäll. Vi är ett par hon och jag och jobbar
båda här. Det du!
Han berättar att han lärt sig allt han ska säga
utantill och dessutom sjunger solo. När man sådär
artigt säger att det skulle man inte klara själv ler
han brett och slår fast:
– Det förstår jag.
Bara att kliva in på Moomsteatern vänder
nämligen upp och ner på alla ens fördomar
och pjäserna tar ofta upp allt som är tabu,
farligt, hemligt. Finansministern har Aspberger,
invandrarministern bryter på ryska, en skådis med
Downs syndrom har sex med en präst som spelas
av en sydafrikansk gospelsångerska.
Inget är vad man tror det är – allra minst i en
scen där 45 skådespelare, både med korrekt och
icke korrekt antal kromosomer, alla spelar utvecklingsstörda
och man hör publiken gissa vem som är
det på riktigt och den där är väl ändå inte fast, jo,
titta på den där…
Det fantastiska är att det inte spelar någon roll.
Hur ofta i samhället är det så?
– Men det är bara jag som är Speciell, förklarar
Lendemar där i korridorerna före föreställningen
och lutar sig fram:
– Jag har magiska händer som gör vatten till
vin på scenen. Det du! Men jag säger inte hur.
Du får se själv.
Kjell Stjernholm, regissören, konstaterar:
– En positiv effekt av Moomsteatern är att
många med funktionshinder går på teater varje år i
Malmö. Ofta flera gånger per år. Vi ensamma har
åstadkommit det, eftersom handikappgrupper
vågar komma in i vår salong. Hit kan man gå även
med psykotiska människor som inte klarar att vara
18 19
D
en ena delen av Moomsteatern är den
dagliga verksamheten som drivs inom
den kommunala omsorgen. Den andra
delen, och egentliga ursprunget, är den cirkelverksamhet
som drivs av SV Malmö.
- Vi kallar det Projekt Moomsteatern och
ansvarar för att det ska bli något sceniskt
framträdande, anställer cirkelledare och så
vidare. I uppsättningen Speciells Evangelium
var vi dessutom garant för ekonomin, säger
Britt-Marie Jobacker, verksamhetsledare på
SV i Malmö.
De uppmärksammade pjäserna är något
av SVs flaggskepp i ett även i övrigt stort
arbete med olika grupper av handikappade
landet runt. I tider när vård och omsorg ständigt
brottas med ekonomin blir sam-arbetet
med studieförbund allt viktigare. I cirklarna
och på SVs många föreläsningar ges grupper
som av olika anledningar har svårare att ta för
sig i samhället chansen att utvecklas, får
möta människor med liknande erfarenheter
tysta eftersom vi kan hantera dem.
Två skådespelare har varit med i alla de sexton
åren. Andra har kommit och gått. Stjernholms
enda krav på dem är att de ska vilja utvecklas.
Något de gör, både konstnärligt och socialt. Han
ger ett exempel:
– Evert, som gått i pension nu, bodde med sin
pappa i en timmerstuga utanför Gällivare. När
pappan dog transporterades han hit till Skåne där
hans enda släktingar bodde. Han var 55 år och
visste inte vad teater var, men han såg ju kul ut så
okej. Det första halvåret låg han under en stol i
ena hörnet och sa ”det går inte, det går inte…”
Han kunde bara gå in på scenen om någon gick in
före honom och gjorde samma sak. Fem år senare
hade han huvudrollen, 90 minuter, och lämnade
aldrig scenen. Rollfiguren var den vi speglade alla
fördomar om förståndshandikappade på, i en satir
som slog mot alla, inklusive vårdpersonal och de
handikappade själva. Vi spelade på hans vanställda
utseende och de stora öronen.
Men den här gången är det alltså Niclas
Lendemar som står i centrum.
– Nu ska jag äta. Sen ska jag sminkas och ta på
mig peruken. Den är röd och det är den som gör
att jag blir Speciell.

ungdomens vårsalong i göteborg
Det var någon tränare som sa att Zlatan
Ibrahimovics tunnlar i fotboll är rena konstverken
och efter att ha sett TV-sportens
sekvenser från holländska ligan håller många med.
Möjligen är den konsten svårhängd på en vägg.
Inte som Simon Knutssons, alltså.
Simon Knutsson, 19 år, från Mölnlycke håller inte
Zlatan-klass i fotboll men går i alla fall fotbollsgymnasium,
tredje året på Katrinelundsgymnasiet,
och har vid sidan av tränandet alltid gillat att rita
och måla.
Men ställa ut, nej, det har det inte varit tal om.
Sådant gör ju bara riktiga konstnärer. Och så var
det ju fotbollsproffs han skulle bli.
För han har länge känt att rita är kul, visst, men
det går inte upp mot en tvåfotsdribbling. På fotbollsgymnasiet
har han lagt det mesta av sin kraft
på tvåfotsdribblingar och frisparksvarianter utan
att för den skull strunta i andra lektioner.
Bild, till exempel, är ju skoj.
På en bildlektion hittade han en dag ett intressant
ansikte i en tidning, en kvinna, och gjorde en
tavla av det genom att använda olika tekniker. Att
kvinnan på bilden var Kerstin Ekman, författare
och ledamot i Svenska Akademin, hade han ingen
aning om.
– Det var bara ett intressant ansikte för mig, säger
han och ler.
Tavlan blev också intressant. Så intressant att
läraren skickade in den till Ungdomens Vårsalong
i Göteborg. Bland 600 inskickade konstverk från
olika skolor – högstadier och gymnasier — blev
Simon Knutssons tavla en av 119 som ställdes ut.
Bara det en stor ära för en kille som haft sina
drömmar kring fotbollsplanen även om han numera
säger att proffs á la Zlatan, nja, det kommer han
nog aldrig att bli.
Men det väntade mer än bara äran att ställas ut…
Ungdomens Vårsalong i Göteborg genomfördes i
år för tionde gången, sjunde gången med Bengt
Witte, studiesekreterare på SV, som huvudansvarig.
– Den är ett sätt att ta ungas konst på allvar och
ska ge elever möjlighet att upptäcka sidor hos sig
själva som de sen kan utveckla, konstaterar han.
För Simon Knutsson blev Vårsalongen just en
sådan kick.
– Jag hade ju aldrig ställt ut någonting, men nu
har uppmärksamheten blivit en morot att fortsätta.
Tror jag i alla fall.
Ungdomens Vårsalong i Göteborg är ett av SVs
många kulturarrangemang som lockar stor publik.
Liknande satsningar har gjorts på andra platser i
20 21
landet. Första året kom ett-tusen besökare och tittade
på Vårsalongen i Göteborg. I år hela sex tusen.
Eftersom det är barn och ungdomar som ställer ut
blir det delvis en helt ny typ av publik om man
jämför med andra konstutställningar. Utställarnas
kompisar och föräldrar, som annars kanske inte
aktivt brukar se på konst, letade sig nu till
Stadsbiblioteket på Götaplatsen.
Att Götaplatsen ligger som navet i ett aktivt
område gjorde att många spontanbesökare också
hittade till utställningen. Musik- och andra kringarrangemang
bidrog också i högsta grad.
– Eftersom det var tioårsjubileum hade vi satsat
lite extra. Konstnärer och konstvetare
ledde samtal kring konst med
publiken, berättar Bengt Witte.
Att tavlor, skulpturer och annat
som gjorts på skolorna tas på allvar
på detta sätt innebär ett lyft
för självförtroendet för de ungefär
hundra som fått sina konstverk
utvalda av en jury. Ja, även andra
kan känna sig lyfta av att se att
det här ju faktiskt också är konst.
– En viktig tanke är att uppmuntra
unga människor till kreativt
arbete och att våga pröva nya
uttrycksformer, säger Witte.
Simon Knutsson skrattar:
– Det var lustigt att höra kommentarer
kring det jag gjort. Typ
att det var bra att jag lyft upp örat
men ändå behållit en linje… Jag
hade ju inte tänkt alls, om jag ska
vara ärlig. Det var bara ett intressant ansikte och
en tanke att göra det med olika tekniker. Bläck,
olja, akvarell, blyerts och så vidare.
Av de ungefär hundra konstverken valde en jury
ut fem stipendiater. Jodå, Simon Knutsson var en
av dem. Presentkort på konstnärsmaterial och
framförallt äran bestod SV-stipendiet av. Dessutom
har han fått erbjudanden om andra utställningar
och en spekulant erbjöd 6 000 kronor för Kerstin
Ekman-tavlan.
– Fast jag ska nog inte sälja den, säger han.
Uppmärksamheten gör att han fått nya drömmar
att dela fotbollsdrömmen med ”för det vore ju fantastiskt
att en dag kunna försörja sig som konstnär”.
Fast en och annan tvåfotsdribbling till i Mölnlycke
IF ska han väl hinna med innan den dagen.
Någon som sett Zlatan rita, förresten?

M ssigt med slöjd?
När vanliga skolans slöjd inte räcker
till riskerar gamla kunskaper inom
slöjd och hantverk att försvinna.
Därför pågår just nu en kraftsamling
inom SV.
- Den största satsningen på slöjd
på tio år, konstaterar Johan Eklund.
Som projektledare inom SV för
slöjd- och hantverksfrågor brinner
han för att de gamla hantverken ska
leva vidare. Dels genom en jättesatsning
på en turnerande Slöjdcirkus,
som precis dragit i gång och planeras
pågå i två år. Men också genom
olika former av annan barnslöjd
landet runt.
Slöjd och hantverk var förr vardag
för barn. Så är det inte längre för
många. Prylar köper man och går de
sönder köper man nya. Det snickras
och sys visserligen på slöjdlektionerna
i skolan, men med trettio elever i
klasserna blir det på många håll stökiga
lektioner. Att människor oftare
flyttar långt i dagens samhälle gör
dessutom att den naturliga kontakten
med tidigare generationer luckras
upp. Ett kulturarv riskerar att
försvinna om inget görs innan de
som verkligen kan sin slöjd blir
för gamla utan att ha fört kunskaperna
vidare. De faktorerna
bidrar till slöjdsatsningen.
Ett exempel på en fungerade
verksamhet, som just för
arvet vidare, hittar man
mitt på Sveavägen i
Stockholm. SV Söder
och Svensk hemslöjd
samarbetar, vilket
betyder att tio barn
sitter några förmiddagstimmar
mitt i
lördagsrusningen
i Svensk hemslöjds
butik där
på Sveavägen
och täljer, syr
och klipper.
Martina,
sju år, har
just sytt fällsöm och funderar lite på
frågan om hon sytt förr.
- Jo, säger hon till slut, med
mormor…
Svaret är typiskt – men tyvärr är
det långt ifrån alla som har en mormor
eller farfar som på ett naturligt
sätt kan föra de förr så självklara
kunskaperna vidare. På ett lika
inspirerande som roligt sätt spelar
SV Söders cirkel, ledd av pedagogen
Christina Araskog-Toll, därför
en viktig roll.
Barnen där får en känsla för de
gamla hantverken, när de tillverkar
saker själva av träbitar, snörstumpar,
tyglappar...
- Det ligger ett värde i att barnen
får se att småbitar och annat kan
användas. Jag berättar för dem att
det var just så det var för barn i
Sverige förr. De fick ta
det som eventuellt blev
över när de vuxna var
klara, säger hon.
Runa, 8, använder
den här dagen gamla
småbitar och tillverkar
en äggkopp av ståltråd.
Ja, när hon vridit och bänt
en stund blir det till och
med en egen uppfinning –
världens första kombinerade
äggkopp och godisskål.
Christina Araskog-Toll ler
och konstaterar:
- Ett bra exempel på det som
är så viktigt inom hantverket.
Man ska bevara det gamla, men
måste också in med ett nytänkande.
Som att moderna tyger
kan användas på gammalt sätt.
Genom att barnen får prova på
själva tror jag också att de inser
värdet i hantverket. De förstår
plötsligt att vissa saker tar lång tid
att göra.
Samma typ av intresse ska
Slöjdcirkusen skapa landet runt.
- Vi hade för tio år sedan ett
Slöjdtåg som åkte runt i Sverige.
22
Erfarenheter som vi drog då, har
lett fram till Slöjdcirkusen. I ett
cirkustält möter barn och ungdomar,
för all del vuxna också, hantverkare
i olika verkstäder som alla väcker
intresse för handens arbete, berättar
Johan Eklund.
- Slöjdcirkusen gör, ett till två
nedslag per län under två års tid.
Den stannar två-tre veckor och
erbjuder pedagogiska program för
både skolor, grupper och enskilda.
Ett samarbete med en teatergrupp
ger även dramaturgiska inslag när
barnen möter skådespelare i olika
situationer redan utanför cirkustältet.
Barnen lär sig att göra föremål
som är roliga. Slöjdcirkusen är en
sorts bro mellan nytt och gammalt.
Eftersom det är skillnad på
Skånes kust och Lapplands inland
knyter man an till lokala traditioner
på varje plats.
I kölvattnet av Slöjdcirkusen –
som är ett samarbete mellan SV,
Statliga nämnden för hemslöjdsfrågor
och Svenska hemslöjdföreningars
riksförbund – planeras
även slöjdklubbar.
Men inte bara kulturarvet ska
räddas. Johan Eklund ser också
slöjd och hantverk som rena medicinen
i dagens samhälle.
- Det är svårt för många att hitta
vila idag. Det finns flera undersökningar
som visar att hantverket
integrerar hjärnan och handen utan
att den som håller på upplever
stress. Ur folkhälsosynvinkel är det
därför bra med hantverk.
Och, inte minst, är det ju roligt.
En äldre dam kommer fram i
butiken på Sveavägen, tittar intresserat
och säger plötsligt till sin man:
- Erik, titta på barnen! De lyser
ju! Nu vet jag vad våra barnbarn
ska få i present. Några slöjdlektioner,
ja, antingen här eller av oss.
Du täljer ju så bra.
23

Ni vet hur
det är…
Köksstolen gick sönder så ut på Ikea och köp en ny
och badrumsmattan är smutsig så kasta bort och
köp en ny och hallbordet trist så vi köper ett nytt
och i med en snabb korv som lunch och kasta bort
utemöblerna som man inte oljade in och köp en ny
grupp som man inte heller hinner olja in och en
trepack teflonpannor för diskmaskinen har förstört
de gamla och varför stöpa ljus när man kan köpa
storpack med värmeljus och snabbmakaroner till
middag och jobba övertid och köp dig tid
och spara tid och slit och släng och
kasta bort och köp nytt…
Stopp.
Man kan göra tvärtom också.
Bromsa upp den där vardagsstressen
och hitta lugnet i
ett hantverk. Fixa gamla
möbler till exempel. En för
många nyupptäckt konst så
här i tider när intresset för
heminredning slår alla
rekord. Något inte minst
en rad populära TVprogram
med gör-detsjälv-tips
och tidningar
fyllda med idéer och
inspiration vittnar om.
Det tar sina timmar och
visst finns färdiga varianter
att köpa, men glädjen i att lära
sig ett gammalt yrkeskunnande och
tillfredsställelsen i att ha skapat något
nytt av något gammalt är lön nog anser många.
Man får helt enkelt inte samma känsla för en
Billy-hylla som för den man snickrat själv – och
man sitter på något sätt skönare i den gamla fåtöljen
man renoverat själv än i den nya man köpte
på avbetalning.
Fråga Monica Andersson från Vällingby.
Hon hittade en gammal fåtölj på en loppis i
Hässelbygård. 300 kronor. Blå. Den tog hon med
till SVs hantverksgård Skogsbo i Bromma och en
cirkel i möbelomklädsel.
– Det var enormt givande. Jag tog först bort allt
tyg och hittade flera lager. Från början hade den
varit beigebrun, senare någon gång orange och när
jag köpte den var den blå. Men jag gjorde om den
helt från grunden, spände alla fjädrar och sådant,
och skaffade ett gult tyg, berättar hon.
En gång i veckan i ett år höll hon på. Sprättade,
spikade, spände…
– Jag är ekonom och har suttit på kontor och
jobbat med siffror. Som avbrott till den vardagen
har jag alltid försökt hålla på med olika hantverk.
Vävt, sytt och gått en hel del cirklar. Jag upptäckte
Skogsbo, ett fantastiskt ställe, och började där måla
möbler på gammalt sätt i en cirkel i 2,5 år, innan
jag började på den här cirkeln i möbelomklädsel.
Cirkelledaren, Josefine Liedgren, gick själv cirklar
i möbelomklädsel i mitten av 80-talet.
– Jag fascinerades av detta och sadlade om. Jag
jobbade parallellt med en tapetserare och startade
1990 en egen liten verkstad. Jag började leda cirklar
efter ett tag och har genom åren gjort det av och till.
Precis som hon själv en gång lärde sig de gamla
teknikerna tycker hon det är spännande att i sin tur
föra dem vidare till människor som, till exempel,
Monica Andersson.
– Många som söker sig till den här typen av cirklar
har kontorsarbeten men känner behov av att få utlopp
för sin kreativitet i en hobby, säger Josefine Liedgren.
Resultatet kan då bli, till exempel, en gul stol.
24 25
– Vi har redan bestämt var den ska stå, berättar
Monica Andersson, den ska ner till vårt sommarhus
i Småland, i Broakulla. Den kommer att göra sig
fint där. Det är jag övertygad om.
Om inte, tja, då får hon väl klä om den igen då.
Nu vet hon ju hur man gör.

För drygt fyrtio år sedan drabbades en by söder
om Umeå av en katastrof då två barn brann inne.
Samhället hamnade i kollektiv chock. Ingen kunde
hantera sorgen riktigt.
Strax efter började några kvinnor där med tygtryck
och en liten kille, Sven-Olov, såg sin mamma
och de döda barnens farmor och
andra kvinnor trycka på tyg och
dricka kaffe och prata, prata, prata.
Långt senare blev liten Sven-Olov en
stor Sven-Olov Edvinsson med titeln
överläkare som insåg att tygtryckandet
varit kvinnornas sätt att få livet att
fungera även efter tragedin.
Nu, när han sedan några år dessutom
är förbundsordförande i SV, sitter
han med en ostfralla på ett kafé på
Arlanda och konstaterar:
– De där grannfruarna, förstod jag
långt senare, startade ju en studiecirkel.
Det råkade bli i tygtryck fast
egentligen var det primära en bearbetning
av katastrofen. Det var ett av
mina första möten med studieförbund
och ett bra exempel på att en cirkel
kan betyda mycket på flera plan.
Ännu tidigare hade han mött studieförbundsvärlden
i form av en Vi Unga
klubb i bygdegården i Baggård.
– Fast ärligt talat var jag mest med
i den eftersom man fick köpa billiga
hockeyklubbor där...
Utan att han visste det var studieförbunden
en viktig del av livet –
redan då.
Sven-Olov Edvinsson kommer från
ett småbrukarhem ”så jag har räfsat
några åkrar under barndomen” men
läste i Umeå ”och var faktiskt den
förste i släkten som tog studenten”. Livet på landet
har lagt grunden till ett naturintresse som gör att han
både har bra koll på snart sagt varenda fågel som
passerar Västerbotten och även fyller frysboxen
med bär varje höst.
– Pappa var nog lite intresserad av sjukdomar
Namn: Sven-Olov Edvinsson
Gör: Överläkare, förbundsordförande
för Studieförbundet Vuxenskolan,
kommunpolitiker.
Ålder: 54 år
Familj: Fru Eva, förskollärare och
specialpedagog, artonårig son i
gymnasiet, 23-årig son på universitet.
Och katt.
Bor: I rött hus med vita knutar i
Kasamark, två mil utanför Umeå.
Läser: "Senast Torgny Lindgrens
roman Pölsan, gärna någon deckare
men mest facktidningar och
fackböcker."
Lyssnar på: "Gärna P2 om jag kör
bil. Har jag en kväll över i Stockholm
blir det Stampen."
Ser på TV: "Ganska lite.
Men nyheter, förstås."
Äter: "Vi lagar ofta mat tillsammans
hemma. Kanske en Wallenbergare?
Jag står för kött och fisk, frun för
det gröna."
Dricker: "Allt möjligt. De senare
åren har vi hämtat hem franska viner
och läst in oss på dem."
Semestrar helst: "I Frankrike. Eller
fjällen, vi har en husvagn i Kittelfjäll."
Det vet få om mig: "Att jag är
klubbmästare i skidåkning i
Kasamarks IF. Konkurrensen var
inte så stor, men ändå..."
Om tio år: "Har jag fått tillfälle att
jobba utomlands. För några år
sedan nosade vi på Kenya."
26
och läkaryrket mitt i jordbrukeriet. Kanske påverkade
det mitt val att bli läkare? Jag vet inte, funderar
han.
Nu är han habiliteringsöverläkare och hjälper
barn och vuxna med funktionshinder. Själv kallar
han sig ”gårdfarihandlare i handikapp” eftersom
han gärna gör hembesök. Något som
i dagens sjukvård väl inte är att
betrakta som alltför vanligt.
– Jag tror att jag vågar säga att jag
är nyfiken på det mesta. Människor,
omgivningar, bygder. På väg till ett
hembesök kör jag gärna en omväg
genom byn eller stadsdelen. Dels för
att jag tycker om det, dels för att
man får lite mer att prata om.
För prata gör han gärna och lätt.
Det har bidragit till att han numera
är kommunpolitiker för Centerpartiet
i Umeå och till att han efter många
år på distriktsnivå inom SV i Västerbotten
valdes in i förbundsstyrelsen
och 1997 fick en förfrågan om ordförandeposten.
– Jag tror att jag betraktas som
ganska klok. Jag står nog för en kontinuitet
i det jag gör. Å andra sidan kan
en del säkert tycka att jag är halvseg
också. Jag är nog inte den man ringer
till om man vill starta en revolution,
säger han och lyfter på osten som för
att kolla vad som finns där under.
Nyfikenheten, inte bara när det
gäller vad som ligger under osten på
frallor, är hans drivkraft. Den gör
möten med människor intressanta.
Den har fått honom att ta på sig olika
uppdrag. Den gör att det är lika kul
att se hur det går för sonen i basketmatchen
som att få SVs budget att gå ihop. Nyfikenheten
har också gjort att han genom åren gått en hel
del studiecirklar själv. Han funderar lite och kommer
först att tänka på den där i västerbottnisk matlagning
och så den där i sameslöjd och så vardagsfranskan,
förstås, för att kunna göra sig förstådd i nya favorit-
landet och snart ska han börja en EMU-cirkel och...
– Både samhället och studieförbunden har förändrats
under min livstid. Ändå kan jag se att studieförbunden
på många sätt fyller samma funktion
som förr. De har ambitionen att lyfta människor.
En period lärde sig många engelska i cirklar. På
samma sätt som många lär sig data nu. Och när
det gäller svåra frågor i livet, som med barnen som
dog i min hembygd, har cirklarna en viktigt roll.
Det gäller både sorg, ensamhet, etnisk utsatthet
och inte minst handikappade.
– Det finns en tillit till studieförbunden som företeelse.
Den är viktig. Studieförbunden uppfattas
inte som en överhet och kan därför nå vissa grupper
bättre än det formella utbildningssystemet. Jag tror
att vi de närmaste åren kommer att återta en del av
vuxenbildarrollen. Kom ihåg att tjugo procent av
ungdomarna idag inte klarar gymnasiet och att vi
för första gången har en föräldrageneration som på
sina håll är bättre utbildad än barnen.
Han kallar den delen inom SV för ”bildningsbenet”.
Det andra benet är ”kulturbenet”.
SV har av tradition en stark förankring i det område
som brukar kallas skapande kultur. Det vill säga
slöjd och andra former av hantverk som inte har
många forum kvar bortom studieförbundsvärlden.
– I attitydundersökningar ser vi nu en pendelrörelse
där allt fler bejakar detta igen. Hantverket
ligger åter i tiden. Kanske som en pendang till
internationalismen? SV befinner sig i en generationsväxling
på ledarsidan inom hantverket. Nästa
generation slöjdkunniga måste in eftersom vi aldrig
blir bättre än våra medarbetare. De måste vi stimulera
fram eftersom man aldrig kan kommendera
fram duktiga ledare.
Om Sven-Olov mot förmodan fick en massa tid
över skulle han själv gärna gå en studiecirkel inom
just hantverket.
– Slöjd i någon form, tror jag det skulle bli. Att få
skapa något med stil med egna händer. Det tilltalar
mig. Fast det gäller ju att få tid, eller rättare sagt
att skaffa sig tid, till det. En av mina brister, anser
säkert en del, är att jag tar på mig lite för mycket.
Jag vet inte riktigt hur jag ska lära mig att säga nej.
En cirkel, kanske?

c cosmjölk
Studiecirkelns ringar sprider sig ut i världen.
Samtidigt är studiecirkeln en värdefull form
för oss här hemma att ta vara på impulser
och intryck utifrån. Ett strålande exempel på
detta är vårt ökade intresse för matlagning,
där vi numera gärna kryddar vår vardag
med exotiska ingredienser. Under förra året
genomförde SV 1 703 matlagningscirklar
runt om i Sverige. Är du nyfikeln på när,
var och hur du kan använda cocosmjölk i
maten, gör ett virtuellt studiebesök på vår
Malmöcirkel ”laga Thailändskt” på
www.sv.se/recept
De har ett
speciellt motiv
för att gå i
studiecirkel.
För 170 mödrar i Zimbabwe handlar studiecirkeln
bokstavligen om att sy ihop en framtid.
Kusona Kwemadsimai betyder ”de syende
mödrarna” och är namnet på det broderikooperativ
som startades i Harares förorter för fyra år sedan.
Projektet initierades av det svenska biståndsorganet
Forum Syd, men idag är det SV som är kollektivets
viktigaste partner för utbildning och utveckling.
De syr för att försörja sina barn.
Gemensam nämnare för mödrarna i projektet är
att de har dålig utbildning – några saknar t o m
läskunskaper – och att de har handikappade barn,
vilket i praktiken hindrat dem från att arbeta. Inte
ens ett jobb som hembiträde har varit möjligt,
eftersom barnen kräver ständig tillsyn. Men med
brodyrnålen som verktyg, och med gemenskapen
29
inom kooperativet, har kvinnorna funnit en form
att försörja sig samtidigt som barnen sysselsätts och
tränas. Ett femtiotal av medlemmarna i kooperativet
kan idag leva på sina brodyrinkomster, och klarar
därmed kostnaderna för medicin, handikapphjälpmedel
och avgifter till skola och dagis.
Med SVs stöd ska nu fler ledare utbildas samtidigt
som medlemmarna ska ges ökade kunskaper
om kooperativets affärer, för att kunna ta ett utökat
ansvar. Dessutom vill medlemmarna själva utveckla
sina kunskaper i färg, form och komposition. Därvidlag
skiljer sig inte denna livsviktiga cirkelform
från våra hobbycirklar här hemma. Den som lärt
sig något, vill oftast lära mer.

”Men hallå! Du fattar ju ingenting...!”
Stora barn, stora problem, lyder ett talesätt. Det ligger helt säkert
något i det. Många upplever att föräldraskapet många gånger är
svårt, och när barnen når tonåren uppstår inte sällan några fullständigt
”hopplösa” år, då det kan kännas som ens barn överhuvud
taget inte är ens barn längre. Kommunikationen fungerar inte, vad
man än säger så slutar det med en smäll i dörren. Och om man
inte kan prata med sina barn, vem ska man då prata med?
Vare sig du har tonåringar eller yngre barn därhemma
finns det mycket att fundera kring och många tankar
som rör rollen som förälder. Hur ska jag tänka, hur ska
jag göra, hur ska jag vara som mamma eller pappa? Varje
dag dyker det upp nya frågor som saknar givna svar.
— Vart ska du?
— Ut!
— Du ska vara hemma till tolv.
— Ett!
— OK, halv ett, senast. Jag kan hämta dig om du vill.
— Aldrig i livet!
Att träffa andra vuxna med barn i samma ålder, och
diskutera sådant som rör vardagen, är ett utmärkt sätt
att bli stärkt i sin egen föräldraroll. Du får chansen att
dela med dig av dina funderingar och du får ta del av
andras erfarenheter. Och bara insikten om att man inte
är ensam om sina bekymmer är många gånger en
befrielse i sig. Det kan röra sig om problemen att få
minstingen att somna på kvällarna, eller om att sätta
gränser för tonåringen. Det kan handla om mobbning,
om droger eller om hur man som förälder ska förhålla
sig till TV- och dataspel. Inget problem är för litet att
diskutera i studiecirkelns naturliga form.
SV erbjuder många olika cirklar för föräldraskapets
olika skeden. Många av dem har funnits med ett tag
30 31
och har blivit återkommande inslag i studieprogrammen,
men lika vanligt är att det föds nya cirklar utifrån
individuella initiativ. Här är några exempel på cirklar
vi genomfört de senaste åren och teman som finns med
i olika typer av föräldracirklar.
• Att vara gravid
• Att vara spädbarnsförälder
• Att vara småbarnsförälder
• Att vara tonårsförälder
• Att vara ensam förälder
• Att vara adoptivförälder
• Att vara förälder med invandrarbakgrund
• Att vara förälder till ett handikappat barn
• Droger
• Våld och mobbning
• TV-, dataspel och videovåld.
Om du känner att en föräldracirkel skulle kunna vara
intressant för dig, men du inte hittar någon rubrik som
passar i vårt studieprogram, tveka inte att höra av dig
till din närmaste SV-avdelning. Du är sannolikt inte
ensam om dina tankar, och att bilda en studiecirkel är
inte svårt. Enklaste sättet att komma i kontakt med SV
är via www.sv.se

Ska bara…
Många människor lever inte som de vill. Man har
inte tid, skjuter upp saker och orkar inte ifrågasätta
vad som är viktigast. Det leder till mindre plats för
de grundläggande behoven som ger oss kraft och
energi. Vi vaknar på morgonen och inser att vi tillbringade
hela kvällen framför TV:n trots att det
inte var något vi egentligen ville se. Vi känner oss
stressade över att det kommit en ny modell av
något som vi egentligen inte behöver, och vi lurar
oss själva att tro att vi inte har tid att äta lunch
med den där gamla vännen.
En Tidsverkstad handlar om hur vi förhåller oss
till tiden, om att stanna upp och fundera över vad
vi verkligen vill göra med resten av våra liv. Den
handlar också om att lyssna på andra och om att
bli lyssnad på. Vi behöver bekräftelse, stöd och
inspiration då vi försöker utveckla våra livsvillkor
i vardagen. Eftertanke och dialog leder ofta till nya
insikter som ibland kan ligga till grund för beslut
om förändring. Vi kanske inser att vi skulle må
bättre i en tillvaro utan hets och jakt på prylar.
Amerikanska forskare menar att konsumtion delvis
drivs av en jämförande och tävlingsorienterad process
där individen försöker hålla jämna steg med
den grupp som man identifierar sig med. Men allt
rullar på så snabbt i vardagen att vi glömmer av att
stanna upp och reflektera över vad vi egentligen
håller på med.
En Tidsverkstad i SVs regi består av en grupp
på 6-10 människor som träffas för att fundera,
lyssna och berätta om sina tankar kring vardagen.
Deltagarna hjälper varandra att utveckla sitt sätt
att leva och målet är att fylla dygnets 24 timmar
med det som passar varje enskild individ. På
www.sv.se kan du läsa mer om de frågor som tas
upp i en Tidsverkstad. Om du hinner.
Hembygdskunskap.
I en tid under ständig förändring blir det allt viktigare
att skapa en insikt i vem man egentligen är.
Genom att söka svaren i sin egen och sin hembygds
historia kan man skapa en plattform som individ.
När man verkligen vet vem man är och varför man
är, stärker man sin identitet och finner lättare
tryggheten i ett osäkrare samhälle. Men det är inte
bara osäkerheten som har fått många att börja
intressera sig för hembygdskunskap och släktforskning.
En annan stark drivkraft är nyfikenheten.
Tänk att få veta mer om dina förfäder. Hur har de
varit med och påverkat den svenska historien?
Fanns det mäktiga personer, hjältar eller skurkar i
din släkt eller i den bygd där du bor idag? Intresset
kring dessa frågor har ökat de senaste åren och allt
fler beger sig till bibliotek och arkiv för att lära sig
mer om tidigare generationer. Man lägger ner tid
på att sammanfatta bygdens historia i så kallade
sockenböcker och fördjupar sig i dess sägner, mysterier
och gåtor. Om du vill veta mer om hembygdsforskning
i SVs regi kan du gå in på www.sv.se
där du kan söka efter de aktiviteter som
finns på din ort.
Att gå vidare
tillsammans.
När en människa upplevt eller upplever någonting
som påverkar dennes liv, är han eller hon ofta i
behov av att prata med andra människor som upplevt
något liknande. I en självhjälpsgrupp är den
gemensamma upplevelsen grunden för gruppens
samtal. Det kan röra sig om människor som drabbats
av en svår sjukdom, brottsoffer eller om att
vara föräldrar till barn med funktionshinder.
Det kan också handla om mobbning på jobbet eller
utbrändhet. I självhjälpsgruppen tar man vara på
människors kraft och egna resurser. Man ältar inte
problemen utan går hela tiden vidare tillsammans.
Gruppen ersätter inte familj, vänner eller professionell
hjälp utan fungerar som ett komplement. Ett
exempel är föräldrarna till ungdomarna i Göteborgsbranden.
De upplevde ett professionellt och omsorgsfullt
stöd, men hade de inte fått träffats och samtalat
med varandra hade de inte orkat. Tillsammans gav
föräldrarna varandra kraft att gå vidare. Det har
visat sig att självhjälpsgrupper har en hälsofrämjande
effekt och intresset i Sverige har ökat de senaste
åren. Självhjälpsgrupper är en folkhälsofråga och
för den enskilde en friskfaktor i livet. Du kan delta
i en grupp men också ta initiativ till att starta en.
Detta gör du enklast genom att ta kontakt med din
lokala avdelning som du hittar på www.sv.se
32 33
topplistan
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Sång och musik
Textilslöjd
Teater
Målning
Matlagning
IT/Data
Historia
Träslöjd
Skönlitteratur
Hälsa
Nya uppdrag!
SVs värld är fylld av tusentals spännande studiecirklar.
Cirkelverksamheten är SVs viktigaste upgift
och bygger på fri, deltagarstyrd utbildning som
kompletterar andra mer formella utbildningar. Men
SV är inte enbart cirklar. Man skräddarsyr även utbildningar
åt kommuner, företag och organisationer.
Styrkan ligger i SVs erfarenhet från studiecirklarna,
där deltagarna står i centrum.
I Skara har kommunen beställt kurser i
Samhällskunskap för invandrarkvinnor.
”Det är en jättespännande utmaning och ett
stort förtroende från kommunen”, säger Viola Lugn
från SV i Skara. ”Den ger oss dessutom kontakter
med nya grupper”, fortsätter hon och berättar att
några av kvinnorna förmodligen kommer att dyka
upp som cirkelledare, eftersom de har kunskaper i
hantverk från andra kulturer.
SV Kungsholmen i Stockholm erbjuder utbildningar
för företagare. Det rör sig om ett trettiotal
företag och störst är behovet av datakunskap, språk
eller marknadsföring. ”Vi säljer utbildningar till
främst små och medelstora företag”, säger Åsa
Östanskog som är en av de ansvariga för projektet.
”Fördelen med SV är att vi kan anpassa upplägget
efter deltagarnas önskemål”, tillägger hon.
Uppdragsutbildningarna i Skara och på Kungsholmen
samt de som finns i Göteborg, Malmö och
på flera andra platser, är ett sätt att låta cirklarna
sprida sig. Ett uppdrag från kommunen eller från
ett företag leder ofta till nya möjligheter,
kontakter och cirklar.

dbildning.
Det ena leder till det andra som leder till det tredje. Allt man gör är början till något nytt samtidigt som det
är en fortsättning på något annat. När du löser ett korsord inser du att saker och ting hänger samman och att
bokstäverna är beroende av varandra, precis som i en studiecirkel där vi delar med oss av vår kunskap och
låter den vandra runt i gruppen. Om du ännu inte hittat en cirkel som passar dig föreslår vi att du tittar in på
www.sv.se/korsord. Där finns lösningen på korsordet och mer information om våra cirklar och aktiviteter.
34
Kalla
fakta
om
SV.
SV vill ge människor möjlighet att
utvecklas. Enskilt eller tillsammans
med andra. Det gör vi genom att i hela
Sverige erbjuda kreativa mötesplatser;
som studiecirklar, kulturarrangemang
och föreläsningar.
Vi hävdar alla människors lika värde
och rättigheter och vill genom vår
verksamhet stärka demokratin. För
oss är också frågor som global rättvisa
och en hållbar miljö viktiga. SV är
Sveriges största studieförbund om man
ser till den geografiska spridningen.
Vi har närmare 300 lokala kontor med
1 000 anställda. Tillsammans med våra
25 000 cirkelledare innebär det att vi i
princip finns överallt.
Förra året genomförde vi mer än
56 000 studiecirklar med en halv miljon
deltagare. Samtidigt deltog över två
miljoner människor i våra 40 000
kulturarrangemang runt om i Sverige.
SV är en självständig organisation som
också arbetar tillsammans med en lång
rad föreningar och organisationer.
Halva vår verksamhet bedrivs faktiskt
tillsammans med olika föreningar. SV
grundades 1967 och Centerpartiet,
Folkpartiet liberalerna och LRF är SVs
grundorganisationer. Förbundet Vi
Unga är SVs ungdomsorganisation.
SVs cirkelverksamhet indelat i ämnesgrupper
och antal timmar i procent
(avser år 2002)
Beteendevetenskap 9,6%
Estetiska ämnen 52,0%
Företagsekonomi 0,5%
Matematik/naturvetenskap 4,8%
Medicin/hälsovård 4,3%
Samhällsvetenskap 9,9%
Språk 5,9%
Teknik 3,6%
Övrigt 9,4%
SV erbjuder också uppdragsutbildning
för till exempel företag, kommuner och
organisationer.
Det finns tio studieförbund i Sverige.
SV är näst störst med en
andel på 18 %.
Varje år deltar ca 1,5 miljoner
människor i Sverige i en studiecirkel
av någon form. 75 % av Sveriges
befolkning har någon gång deltagit
i en studiecirkel.
Vill du veta mer om
Studieförbundet Vuxenskolan
är du välkommen in
på vår hemsida www.sv.se.
Här finner du även
uppgifter om alla avdelningar
och distrikt inom SV.
www.sv.se
Studieförbundet Vuxenskolan
Förbundskansli
Kungsgatan 57A
Box 1109
111 81 Stockholm
Telefon 08-587 686 00
e-post: info@sv.se
”Välkommen till SVs värld”
är producerad av SV i samarbete med
Lundberg&Co 2003.
Repro: Sjöströms. Tryck: Sörmlands Grafiska.
Foto: Klara Berggren, m fl.
Artikelnummer 76 896

Vi söker nya studiecirkelledare,
anmäl dig på www.sv.se