Prosodi i svenskans ordbildning - Stockholms universitet

Prosodi i svenskans ordbildning och
ordböjning 1
Tomas Riad
den 12 november 2009
tomas.riad@nordiska.su.se
1 De grundläggande idéerna i detta arbete härrör från projektet Prosodi i svenskans morfologi finansierat av
Riksbankens Jubileumsfond under perioden 2000–2005. Under den tid jag skrivit denna text har jag varit
forskare vid Svenska Akademien. Jag tackar båda dessa gynnare varmt. För det innehållsliga vill jag särskilt
tacka Josefin Bloch för många och långa diskussioner. Tack också till Laura Downing, Görel Sandström, Allison
Wetterlin, Aditi Lahiri, Sara Myrberg, Håkan Rosenqvist, Renate Raffelsiefen, Roger Nyborg, Cecilia Falk och
Maria Lim Falk för kommentarer på delar av innehållet, vassa observationer och för stimulerande diskussion.
1

Innehåll
I. Inledning ................................................................................................................................. 5
1 Morfologi och prosodi........................................................................................................ 6
2 Prosodiska nyckelbegrepp................................................................................................ 10
2.1 Stavelsestruktur ........................................................................................................ 10
2.2 Prosodiskt ord och kulminativitet ............................................................................ 10
2.3 Betoningsstruktur ..................................................................................................... 12
2.4 Tonaccent ................................................................................................................. 13
2.5 Prominens................................................................................................................. 14
3 Prosodisk morfologi ......................................................................................................... 15
3.1 Prosodin ger form åt morfologin.............................................................................. 15
3.2 Vad kan vi lära av smeknamnen?............................................................................. 17
II. Betoning i svenskans morfologi .......................................................................................... 20
4 Lexikal specifikation av prominens ................................................................................. 21
4.1 Lexikal och postlexikal prominens .......................................................................... 21
4.2 Baskiska och japanskan............................................................................................ 22
4.3 Svenska..................................................................................................................... 24
4.3.1 Specificerade och ospecificerade morfem........................................................ 24
4.3.2 Prosodi och etymologi...................................................................................... 25
4.4 Grekiska ................................................................................................................... 27
4.5 Representation.......................................................................................................... 28
5 Prosodisk minimalitet och morfemform .......................................................................... 31
5.1 Prosodisk hierarki..................................................................................................... 31
5.2 Rötter och affix......................................................................................................... 33
5.3 Stammar ................................................................................................................... 35
5.4 Morfologi och prosodi.............................................................................................. 36
5.5 Betoning, stavelseindelning och det prosodiska ordet ............................................. 38
6 Morfemens betoningsegenskaper..................................................................................... 44
6.1 Prosodiskt ospecificerade morfem ........................................................................... 44
6.2 Toniska morfem ....................................................................................................... 48
6.2.1 Evidens för toniskt morfem 1: kvantitet och kvalité........................................ 50
6.2.2 Evidens för toniskt morfem 2: suffixallomorfi ................................................ 53
6.3 Pretoniska morfem ................................................................................................... 55
6.3.1 Betoningsvariation hos pretoniska morfem...................................................... 56
6.4 Posttoniska morfem.................................................................................................. 57
6.5 Prosodiskt variabla morfem ..................................................................................... 61
6.5.1 Nyklassiska sammansättningar, variabla förled............................................... 61
6.5.2 Variabla förled/prefix....................................................................................... 63
7 Kombination av morfem .................................................................................................. 70
7.1 Bildning av enkla prosodiska ord............................................................................. 70
7.2 Kombinatorisk bildning av prosodiska ord .............................................................. 72
7.2.1 Översikt och legend.......................................................................................... 72
7.2.2 Alltid två prosodiska ord.................................................................................. 74
2

7.2.3 Grammatiskt omöjliga kombinationer ............................................................. 76
7.2.4 Harmoniska kombinationer.............................................................................. 77
7.2.5 Avledning med pretoniskt suffix...................................................................... 79
7.2.6 Avledning med idel ospecificerade morfem .................................................... 80
7.2.7 Ett (1) prosodiskt ord med toniskt suffix ......................................................... 81
7.2.8 Disharmoni genom kulminativitetskonflikt ..................................................... 83
7.2.9 Undantaget: posttoniska -or ............................................................................. 87
7.2.10 Öppet åt höger, stängt åt vänster ...................................................................... 89
7.2.11 Interimistisk summering................................................................................... 90
7.3 Insättning av foge-morfem....................................................................................... 91
7.3.1 -er-.................................................................................................................... 91
7.3.2 Övriga............................................................................................................... 93
7.4 Posttonicitet hos böjningssuffix ............................................................................... 94
8 Germanskan och lånen ..................................................................................................... 97
II. Tonaccent i svenskans morfologi ........................................................................................ 99
9 Tonaccent ....................................................................................................................... 100
9.1 Privativ och ekvipollent ......................................................................................... 100
9.2 ’Markerad’.............................................................................................................. 101
9.3 Grundläggande generaliseringar ............................................................................ 103
9.4 Fonologiskt och morfologiskt ................................................................................ 106
9.5 Vad är våra tonala explananda? ............................................................................. 109
9.6 Fixeringen vid minimala par .................................................................................. 110
9.7 Att etablera lexikal status hos tonal struktur .......................................................... 111
10 Generellt synkront program ....................................................................................... 114
10.1 Översikt .................................................................................................................. 114
10.2 Prosodiska faktorer................................................................................................. 115
10.2.1 Två betoningar ger accent 2 ........................................................................... 115
10.2.2 Upptakt (anakrus) ger accent 1....................................................................... 118
10.3 Lexikal specifikation av accent 2........................................................................... 122
10.3.1 Korrelation mellan nivåer............................................................................... 122
10.3.2 Historisk skiss ................................................................................................ 122
10.3.3 Representation................................................................................................ 123
11 Morfologisk distribution ............................................................................................ 126
11.1 Ett delat lexikon ..................................................................................................... 126
11.2 Morfemgränser....................................................................................................... 127
11.3 Suffix: lexikal ton eller Ø? ..................................................................................... 127
11.4 Prefix och upptakt .................................................................................................. 129
11.4.1 Lexikal betyder inte exceptionell ................................................................... 131
11.4.2 Anslutning snarare än lexikalt markerade prefix ........................................... 131
11.4.3 De olika strukturerna...................................................................................... 134
11.4.4 Andra upptaktsord.......................................................................................... 136
11.5 Flerstaviga rotmorfem............................................................................................ 137
11.5.1 Ordslut utan suffix.......................................................................................... 141
3

12 Interaktionsmönster.................................................................................................... 143
12.1 Upptakt vs lexikal ton ............................................................................................ 143
12.1.1 -ing ’en som är X’ .......................................................................................... 147
12.1.2 Sammansättning och anslutning av prefix ..................................................... 148
12.1.3 Produktivitet och befästning av accentmönster.............................................. 150
12.2 Nordsvenska........................................................................................................... 153
12.3 Teoretiska implikationer ........................................................................................ 154
12.3.1 Ordklasskorrelerande accentvariation i östnorska.......................................... 155
12.4 Lokalitetsvillkor ..................................................................................................... 157
12.4.1 Lexikal lokalitet.............................................................................................. 157
12.4.2 Postlexikal lokalitet........................................................................................ 159
12.4.3 Morfologisk lokalitet...................................................................................... 162
12.5 Lexikalisering av suffix.......................................................................................... 163
12.5.1 -sam ................................................................................................................ 163
12.5.2 -het.................................................................................................................. 168
12.5.3 Representation................................................................................................ 170
12.6 Lokalitet i sydsvenska ............................................................................................ 171
12.7 Reflektioner............................................................................................................ 173
13 Prosodiska drag i namnmorfologin ............................................................................ 175
13.1 Tvåstaviga sammansatta namn............................................................................... 175
13.2 Sammansatta mans- och kvinnonamn.................................................................... 177
13.3 Namnsammansättningar och vanliga sammansättningar ....................................... 180
14 Avslutning .................................................................................................................. 182
15 Termer ........................................................................................................................ 183
16 Litteratur..................................................................................................................... 184
16.1 Appendix I: suffix .................................................................................................. 192
16.2 Appendix II: dialektkarta ....................................................................................... 194
4

I. Inledning
5

1 Morfologi och prosodi
Både i traditionella och mer moderna beskrivningar av svenska brukar morfologi
(ordbildning, böjning, morfemform) och prosodi (betoning, tonaccent, kvantitet,
stavelsestruktur) hållas isär. Ordbildning brukar i första hand beskrivas utifrån morfemens
ordklass. Man identifierar t.ex. substantivbildande avledningssuffix som -are, -ing och -tion,
eller adjektivbildande suffix som -ig, -al och -artad. Efter den formella sorteringen enligt
egenskapen ordklasstillhörighet, preciseras betydelse (-are är verksamhetsbetecknande), och
ibland etymologi (-ig som i randig är germanskt/inhemskt, -al som i lojal är
romanskt/främmande). Vid beskrivning av böjning är ordklasstillhörigheten redan given och
den vidare kategoriseringen sker då ofta utifrån morfemens form. Substantiv klassificeras
således efter pluralmorfemets form i deklinationer (-ar, -or, -r osv.), verb utifrån
böjningsmorfem för tempus och modus i konjugationer (exv. -ade, -de/-te, -dde).
Den formella egenskap som ligger alldeles framför ögonen, eller snarare öronen,
nämligen morfemens ljudstrukturella form som sådan, blir lätt bortglömd. Ändå är den
alldeles grundläggande. Ett morfem består ju i allmänhet av ett eller flera fonem (ljudtyper),
vilka står på rad. Suffixet -are består således av två vokaler (/a/ och /e/) och en konsonant /r/, i
en given ordning. Detta kan förefalla både uppenbart och banalt, men det beror i så fall på att
dessa tre fonem alla motsvaras av bokstäver i skrift. Men suffixet -are har några
ljudstrukturella egenskaper till, vilka inte motsvaras av tecken i ortografin, och som därför
kan förefalla osynliga. I ˈkänn-are, ˈbad-are, ˈhöjd-are och barˈber-are står suffixet direkt
efter den betonade stavelsen (markerad med ett högt vertikalt streck vid huvudbetoning, lågt
vid bibetoning, framför den aktuella stavelsen). Denna egenskap ingår i vår kunskap om
suffixet -are, och som vi nedan ska se är detta en mycket viktig och utbredd egenskap som
många av svenskans suffix bär på. Men det räcker inte. Suffixet -are uppträder nämligen
också nästan alltid i kombination med accent 2 (även kallad grav accent). Om man jämför
uttalet av ordet ˈkänn-are med uttalet av ˈKanada så framträder den melodiska skillnaden.
Båda orden består av tre stavelser och betoningen ligger på första stavelsen, men melodin
skiljer sig mellan orden, på så sätt att ˈkänn-are innehåller en extra ton. Denna tonala
egenskap härrör också från suffixet. De olika lexikala (dvs. memorerade) egenskaperna hos
suffixet -are kan vi nu sammanfatta som i (1).
(1) / x]-are, H /
Förutom ljudtyperna har vi här en klammer som indikerar att suffixet har ett krav på att det
ska föregås av en betoning, här markerat med ’x’. Därtill bär suffixet på en hög ton, markerat
med ’H’. Det är den extra ton som ingår i accent 2 i centralsvensk varietet och den ska i det
färdiga ordet hamna på den betonade stavelsen. Mer om detta i 10.3 nedan. Poängen här är att
påpeka att det finns flera formella egenskaper – en del osynliga – som kan och bör utnyttjas i
den grundläggande beskrivningen av svenskans morfologi. Det är framförallt de prosodiska
egenskaperna, dvs. de som har med betoning, tonaccent, stavelsestruktur och kvantitet att
göra, som denna bok tar upp till beskrivning i samband med den svenska ordbildningen och
böjningen.
De prosodiska egenskaperna en oundgänglig del av en fullständig och rättvis
6

eskrivning av de morfologins formella egenskaper. Detta är särskilt märkbart inom
avledningssystemet där det finns flera morfem av likartat slag. Det är inte meningsfullt att ha
en formbaserad klassificering av t.ex. substantivbildande suffix, när det bara leder till en klass
per morfem (-are, -nad, -ing, -al, osv.). 2 Naturligt nog vänder sig morfologen då till
betydelseläran och söker efter generaliseringar och mönster där. Men betydelse är inte en
riktigt pålitlig indelningsgrund. Avledningsändelser blir snabbt polysema på grund av sin
egen relativt rika semantik vilken interagerar med rötternas ännu rikare semantik. Således går
det lätt att se en semantisk koppling mellan de -are-avledda orden som verkligen är
verksamhetsbetecknande, t.ex. bärare, förare och vattenkokare. De går alla fint att parafrasera
med ’en som bär/för/kokar vatten’ vilket uttrycker att -are är den agent som utövar den
verksamhet som roten betecknar. Men det är svårare att sortera in vinare, höjdare och
pajsare, som inte är avledda av aktiviteter. Men också lärare är faktiskt tveksamt eftersom det
ju inte betecknar ’en som lär’ (det brukar kallas inlärare), utan ’en som lär ut’. Inget är
naturligare än att semantiskt rika element påverkar varandra inom det enskilda ordet, men det
leder ofrånkomligen till splittrade klasser, om man försöker hålla fast vid betydelse som
klassificeringsgrund.
Ibland tar man ändå upp prosodiska egenskaper i beskrivningen av morfem,
huvudsakligen då i fonologiska framställningar som Bannert (1979, 149ff.) och Garlén (1984,
132ff.). Det är då s.k. betoningsstatus som rapporteras. Man gör en uppdelning i ’betonbara’
och ’icke betonbara’ morfem, där den första gruppen innehåller rötter och en del
avledningssuffix och avledningsprefix, och den senare gruppen innehåller vissa
avledningssuffix, ett par avledningsprefix och alla böjningsändelser. Till de betonbara hör
också de huvudbetonade (-tion, -eri, m.fl.). I handboksmässig beskrivning av morfologi
(Söderbergh 1968, Thorell 1981) ingår dock just ingen information om prosodiska egenskaper
och vilken roll dessa kan tänkas ha inom ordbildningen, dvs. i själva kombinationen av
morfem eller för kombinerbarheten av morfem. Detta är nog en effekt av den traditionella
uppdelningen mellan morfologi och fonologi. Ett viktigt undantag – kanske ett trendbrott? –
är Svenska Akademiens Grammatik (SAG) där man i genomgången av böjningsklasserna i
volym 2 (Ord) får en hel del information om betoning och tonaccent, liksom om olika
morfems produktivitet. Alldeles systematisk kan man dock inte kalla denna beskrivning.
När det å andra sidan gäller presentationer av språkets prosodiska system för betoning
och tonaccent, så beskrivs det oftast utifrån en utpräglat fonologisk synvinkel, med begränsad
hänvisning till morfologi. 3 Tendensen i beskrivningen av de germanska betoningssystemen är
att försöka renodla betoningssystemet på fonologisk grund så långt som möjligt. Det innebär
att man strävar efter att få fram en eller två generella regler baserade på stavelsekvantitet och
2
Bland böjningsmorfemen går detta lite bättre, dels eftersom de är färre och att de hålls ihop gruppvis (s.k.
paradigm) inom en böjningskategori.
3
Modernare litteratur om just svensk betoning och dess distribution är inte omfattande (bl.a. Bruce 1993, Frid
2003), men det finns fler arbeten om norska (Kristoffersen 2000) och framförallt de västgermanska språken,
vilka (med undantag av engelska) är mycket lika svenskan vad gäller betoningssystemet (van der Hulst 1984,
Kager 1989, Zonneveld et al. 1999, Wiese 1996). Det finns förstås också äldre arbeten som täcker en hel del
deskriptiv mark, t.ex. Noreen (1903–07), Tamm (1900), Lyttkens & Wulff (1916).
7

fotstruktur (även kallad metrisk struktur), snarare än på morfologisk information (Linell 1972,
van der Hulst 1984, Kager 1989, Wiese 1996, Kristoffersen 2000). Denna fonologiska
renodling, tidigt kritiserad av Witting (1977, 45ff.), innebär ofrånkomligen felaktiga
förutsägelser både för hela klasser och för enstaka ord, vilka därmed betraktas och beskrivs
som oregelbundna vad gäller betoning. I själva beskrivningen hanteras detta också med
diverse undantagsåtgärder. Hit hör s.k. extrametrikalitet som går ut på att man behandlar
tunga stavelser i ordslut som lätta, eller att man helt bortser från slutstavelser, och direkt
diakritisk markering av fonologiska egenskaper (vokallängd, betoning, m.m.) hos lexikala
undantag.
Också när det gäller tonaccenten dominerar ett fonologiskt beskrivningssätt av t.ex.
förekomsten av accent 2. Traditionellt associeras accent 2 med flerstavighet (Noreen 1903–
1907NN, Danell 1947, 51, Malmberg 1970, 157, Öhman 1967, Teleman 1969, NN). 4 Men
eftersom det finns gott om flerstaviga ord med accent 1 (gigolo, fänrik, bandy) leder denna
uppfattning också till stora mängder undantag i beskrivningen vilka måste hanteras på olika
sätt. Exempelvis kan man betrakta vissa tvåstavingar som fonologiskt underliggande
enstavingar (t.ex. cykel, jfr Rischel 1963), ofta en rimlig analys, men det blir ändå stora
mängder ord kvar. Som Elert uttrycker saken: ”För eleganta och koncisa regler måste man
betala genom avkall på fullständigheten” (Elert 1981, 43). Det finns dock också beskrivningar
av accent 2 (framförallt författade av just Elert) som fokuserar på morfologiska egenskaper,
men då gärna i ett mer funktionellt perspektiv. Dels identifieras accentdistinktionen som
potentiellt viktig för igenkänning av vissa suffix som har homonymer som samvarierar med
endera accenten (Elert 1964, 28), dels finner han att morfologisk komplexitet är en bärande
generalisering för accent 2 (Elert 1981, 44). I det senare fallet anses accent 2 ha en
sammanbindande signalfunktion.
I likhet med beskrivningen av betoning, så saknar beskrivningen av tonaccenten ett
morfologiskt perspektiv. En viktig generalisering som man därmed missar är att så gott som
alla obetonade suffix som innehåller en stabil vokal (-nad, -ig, -else) också samvarierar med
accent 2, och att alla suffix som antingen saknar vokal (-t, -s) eller innehåller en instabil vokal
(-n/-en som i trappa-n/deg-en) är neutrala vad gäller tonaccent, dvs. de saknar tonal
specifikation, jfr. (1).
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en systematisk sammankoppling mellan
morfologi och prosodi saknas i tidigare beskrivning av både morfologi och prosodi. Ett
typiskt synsätt är att anta att prosodin överlagras den morfologiska strukturen, dvs. att
ordbildningen sker först och prosodin tillkommer efteråt. I detta arbete presenteras en
beskrivning av svenskans morfologi och prosodi från ett annat och mer integrerat perspektiv.
Morfem är ju uppbyggda av fonologisk information (vokaler, konsonanter), och ett
huvudargument i framställningen nedan är att en viktig del av denna information är av
prosodiskt slag (betoning, tonaccent, kvantitet). Det finns således en hel del lexikal prosodisk
information hos morfemen och man kan använda den information i en klassifikation av
morfemen i olika typer. Denna klassifikation kan i sin tur förklara flera formrelaterade
4
Implikationen är att accent 2 också funktionellt betraktas som en signal om flerstavighet (Liberman 1982).
Detta synsätt är i grunden redundant, eftersom det dubblerar information (antal stavelser + tonal kontur).
8

tendenser i det svenska ordförrådet. Dels förklarar den varför ord förekommer i vissa former
hellre än andra (t.ex. såsig men inte *senapig), dels förklarar den varför vissa ändelser
kombinerar med många olika rötter, medan andra är betydligt snävare i sin användning
(bortsett från betydelse).
En beskrivning som närmare kopplar ihop morfologi och prosodi kommer också att
bättre kunna relatera betoning och tonaccent, eftersom det finns en diakron relation mellan
f.d. betonade suffix och nuvarande accent-2-inducerande suffix.
Framställningen är organiserad i tre större avsnitt. I den fortsatta inledningen ska vi dels
gå igenom några nyckelbegrepp ur fonologin och särskilt då prosodin. Detta kapitel innehåller
också en lite bredare inledning till forskningsfältet prosodisk morfologi och den kunskap som
har vunnits där under senare år. Därefter kommer det andra större avsnittet (kapitel 4–8), som
behandlar betoningens roll i morfologin. I det tredje avsnittet (kapitel 9–12) går jag igenom
tonaccentens relation till morfologi och betoning. I bokens fjärde avsnitt tar jag upp dels
några prosodiska mönster i namn till separat behandling (kapitel 13), vilket följs av ett kort
kapitel om frasprosodi (14) och en avslutning (kapitel 15).
9

2 Prosodiska nyckelbegrepp
Den del av fonologin som är mest relevant för den morfologiska beskrivningen är prosodin.
Den prosodiska strukturen är i stor utsträckning osynlig i ortografin. Vi har viss ortografisk
representation av kvantitet, dvs. längd hos enskilda ljud eller stavelser. Vissa långa ljud
motsvaras i skrift av dubbeltecknad konsonant (vänner, hissa), andra inte (vända, häst), enligt
ett fiffigt system som återspeglar oförutsägbart respektive förutsägbart i kvantitetsstrukturen.
Men långa vokaler är aldrig dubbeltecknade i svenskan, till skillnad från t.ex. finskan. Tecken
för betoning och tonaccent saknas helt i ortografin, liksom markering av stavelsegränser.
Däremot förekommer ju interpunktion, vilken i stor utsträckning kan kopplas ihop med
intonation och då särskilt prosodisk frasering. Men det är då snarast så att korrekt utsatta
skiljetecken korrelerar med prosodiska frasmarkörer, medan det omvända inte råder. Varje
fras innehåller normalt ett fokuserat ord, dvs. ett ord eller en fras som är särskilt framhävd i
jämförelse med omgivningen. Också för detta saknas ortografisk markering. Det verkar alltså
som att vi klarar oss ganska bra utan att markera all prosodi i ortografin, men det betyder
samtidigt att det kan vara lämpligt att här gå igenom några av de centrala begreppen som
sedan kommer att dyka upp i framställningen nedan.
2.1 Stavelsestruktur
Alla ord är uppbyggda i stavelser där normalt en vokal bildar stavelsekärna. Det är intuitivt
alldeles naturligt att dela upp ord i stavelser och redan små barn kan göra detta. Om man ber
sin treåring klappa händerna till namn så kommer hon klappa tre gånger i Viveka, två gånger i
Marit och fyra gånger i Magdalena. Sven får en klapp. Det faktum att just vokaler bildar
stavelsekärna beror på att de är de mest sonora (≈ljudstarka) ljuden. Tendensen är universell,
även om språk varierar beträffande vad som kan fungera som stavelsekärna. Principen kallas
ibland för SONORITETSPRINCIPEN (”det mest sonora ljudet bildar stavelsekärna”).
Lite knepigare kan det vara att dra gränserna mellan stavelserna. Här kan man ta hjälp
av det faktum att varje stavelse helst ska inledas med en konsonant. Ordet katalog delas av
alla spontant in i ka.ta.log (punkt markerar stavelsegräns) och ingen delar upp ordet i
*kat.al.og eller *k.atal.og. Denna tendens är universell och kallas för
STAVELSEANSATSPRINCIPEN (”varje stavelse inleds med en konsonant”). När ingen konsonant
finns att tillgå kan man antingen bita ihop och acceptera faktum, så som vi gör i svenska:
a.pa. Alternativt kan fonologin sätta in en konsonant så som i tyska vid betonad stavelse: ʔa.fe
(ortografiskt Affe ‘apa’). Den insatta (EPENTETISKA) konsonanten är en glottalstöt.
2.2 Prosodiskt ord och kulminativitet
Stavelseindelningen sker inom den kategori som kallas det MINIMALA PROSODISKA ORDET.
För denna kategori använder vi symbolen ’ω min ’ eller bara ’ω’. Vi använder parenteser för att
markera vad som ingår i ’ω’. Det prosodiska ordet motsvarar den morfologiska enhet vi
brukar kalla för ett ord. Men det är fråga om två olika strukturer och det råder inte alltid
fullständig överensstämmelse mellan dem. Det minimala prosodiska ordet definieras dels av
att det är domänen för stavelseindelning, dels av att det är domänen för KULMINATIVITET. Vad
gäller stavelseindelning så kan vi utnyttja den ovan nämnda stavelseansatsprincipen för att
10

avgöra var gränsen mellan två prosodiska ord går. Om det första morfemet slutar på
konsonant och det andra börjar med vokal så ska konsonanten bilda stavelse med den
efterföljande vokalen (enligt stavelseansatsprincipen) om de båda ingår i samma minimala
prosodiska ord, annars inte. Vi kan illustrera detta test med ordparet härmapa och härmade.
Vår intuition delar upp dem olika, nämligen härm.a.pa respektive här.ma.de, där
stavelsegräns markeras med en punkt. Det betyder att härmapa består av två prosodiska ord,
medan härmade består av ett, se (2).
Kulminativitet innebär i svenska förekomst av en betoning. I varje prosodiskt ord ska
det finnas exakt en betoning, och som vi ska se är detta villkor aktivt i den svenska fonologin.
I vårt ordpar förväntar vi oss därmed att härmapa ska innehålla två betoningar, medan
härmade bara ska ha en. Detta stämmer bra och vi kan representera denna information som i
(2).
(2) två prosodiska ord: (ˈhärm) ω min(ˌa.pa) ω min
ett prosodiskt ord: (ˈhär.ma.de) ω min
Nu kan man kanske invända att det ganska lätt går att se på morfemens betydelse att det ena
ska vara betonat (apa är en rot), det andra inte (-ade är ett böjningssuffix). Betydelse är dock
inte pålitligt i detta fall heller, av två skäl. Dels finns det gott om rötter som inte är betonade i
svenska (natˈion, kultuˈrell), dels finns både betonade och obetonade suffix av samma typ,
nämligen avledningssuffix (ˈtidning, men ˈungˌdom). När suffix står intill en betonad rot är det
dessutom svårt att tydligt avgöra huruvida den är betonad eller inte.
Ett bra sätt att testa betoningsstatus hos ett morfem är att försöka placera det allra först
eller allra sist i en lång sammansättning. Den tonala kontur som hör ihop med
sammansättningar kommer att särskilt signalera den första och sista betoningen, så att de hörs
tydligt. Då ser man om det morfem man testar får en tonal markering eller inte. Läsaren kan
prova med att sätta tidning respektive ungdom sist i en längre sammansättning (förslagsvis
skoltidning och skolungdom). Man hör då att den sista betonade stavelsen i skoltidning är tid.
Därmed är det efterföljande avledningssuffixet -ning obetonat. Likaledes hör man att den sista
betonade stavelsen i skolungdom är -dom. Detta test fungerar i nästan alla svenska dialekter,
bortsett från sydsvenska. 5
Vi har således två goda indikatorer på det minimala prosodiska ordet. Det minimala
indikerar att det också finns ett maximalt prosodiskt ord, vilket används för
sammansättningar, eller mer generellt, för ord som innehåller fler än en betoning. I den
gruppen ingår både vissa avledningar och s.k. formella sammansättningar. Sammansättningar
är således också prosodiska ord, men de innehåller i sig andra prosodiska ord, med lite andra
egenskaper. Det maximala prosodiska ordet är inte stavelseindelningsdomän, men däremot är
det domän för den karakteristiska accent-2-konturen som är generell i centralsvenska och
många andra östliga dialekter inom nordgermanskan. Det maximala prosodiska ordet är också
domän för en huvudbetoning (alltid den första). Mellan det minimala och maximala
prosodiska ordet finns det uppenbarligen en mellannivå som dyker upp i samband med de
5 Man kan också göra det s.k. roptestet, se Riad (1997).
11

obetonade prefixen be- och för-. Dessa prefix bildar inte egna minimala prosodiska ord
eftersom de saknar kulminativitet, men de ansluter heller inte till det minimala ordets
stavelseindelning. Därmed bildar de en egen kategori när de ansluter till det minimala ordet
och den nivån kallar vi projektionen och noterar med ω’. Jag illustrerar hur det kommer att se
ut med ett par exempel nedan, men återkommer till en utförligare diskussion i det följande (se
särskilt 6.3.1 och 11.4.3).
(3) maximalt prosodiskt ord: ((ˈhärm) ω min(ˌapa) ω min) ω max
anslutet obetonat prefix: (för(ˈdärvade) ω min) ω’
2.3 Betoningsstruktur
När man beskriver ett språks betoningssystem använder man begreppet FOT eller betoningsfot
(en term lite oegentligt lånad från versmetriken). I vissa språk innefattar en fot två stavelser
där den ena är betonad och den andra obetonad. I andra språk där betoningssystemet är
känsligt för stavelsevikt, är en annan typ av fot vanligare, baserad på MORA, den enhet man
beskriver stavelsevikt med (symbolen är ’μ’). I många sådana språk, t.ex. arabiska, latin,
finska och engelska, motsvaras en tung stavelse (=μμ) av två lätta stavelser (=μμ).
Svenskan och norskan har den egenheten att varje fonologiskt betonad stavelse också
måste vara tung. Detta krav brukar kallas PROKOSCHS LAG (eller engelska STRESS-TO-
WEIGHT). De germanska språken har alla en tydlig tendens att göra betonade stavelser tunga,
men det är nästan bara i nordgermanska varieteter som tendensen är obligatorisk. I svenska
märker man detta tyngdkrav på att något av segmenten (vokalen eller den efterföljande
konsonanten) i den betonade stavelsen är eller blir långt (t.ex. ka.ka, häs.tar). Det är vanligt
att man i germanska språk antar att det faktiskt är den kvantitetskänsliga foten som används,
också om denna oftast kommer att dominera bara en stavelse. Kristoffersen (2000) gör detta
antagande för norskans del, och eftersom svenskan är likadan i kvantitetshänseende kommer
jag att göra samma antagande här för svenskans del. För de viktigaste resonemangen i denna
bok spelar det just ingen roll vad man gör för antaganden beträffande betoningsfoten
utseende, sålänge som man kan identifiera den betonade stavelsen. Det kommer jag alltså att
göra genom att hänvisa till foten.
Konkret innebär det att ett posttoniskt suffix som -are i (1) ovan egentligen har som
specifikation att det ska stå intill en fot, och därmed en betoning eftersom en fot bara
dominerar en enda stavelse i svenska.
(4) / Fot]-are, H /
Detta är lexikal specifikation av betoningsinformation hos ett suffix. (Som synes har suffixet
också en ton H som del av sin specifikation – det är det som på ytan resulterar i accent 2.)
Andra morfem är själva betonade, eller är specificerade för att stå direkt framför en betoning.
Åter andra är ospecificerade för betoningsinformation i lexikon. Ospecificerade morfem kan
få betoning genom en generell fonologisk betoningsregel. Den lexikalt specificerade
betoningsinformationen är memorerad tillsammans med annan information av segmentell och
tonal art. För de ospecificerade är ingen betoningsinformation memorerad, men det finns som
12

sagt en generell fonologisk regel som kommer till användning när kulminativiteten inte är
tillgodosedd på annat sätt. Sammantaget betyder denna beskrivning att det svenska
betoningssystemet är blandat, en mix mellan morfologisk/lexikal specifikation och generell
fonologisk regel. Många språk har bara en generell fonologisk regel, t.ex. franska (sista
stavelsen i frasen), finska (första stavelsen i ordet) och polska (nästsista stavelsen i ordet).
Sådana betoningssystem präglas av stor regelbundenhet, medan de blandade kan se mer
oregelbundna ut. Ett renodlat morfologiskt betoningsystem är nog svårt att hitta, men det sägs
ibland att ryska skulle vara av den typen, och att i stort sett alla betoningar därmed skulle
memoreras, antingen individuellt per ord, eller per paradigm.
2.4 Tonaccent
Tonaccent (eller bara accent) är en term som används för att karakterisera den melodi som ett
ord uppbär. När man uttalar ett ord isolerat så bildar detta enskilda ord ett helt yttrande och
det tilldelas därför de obligatoriska delarna av intonationen, såsom en PROMINENSTON som
uttrycker att ’detta led är det viktigaste i yttrande’ och en GRÄNSTON som signalerar att ’nu
har jag pratat färdigt’. Förutom dessa fonologiskt tilldelade toner finns det i många flerstaviga
ord en ton till som kommer ur lexikon, därför kallad LEXIKAL TON. Det är den tonen som ger
accent 2 sin prägel. I centralsvenska och götamål är denna lexikala ton H (hög), i sydsvenska
och dalabergslagsmål är den L (låg). I alla tonala dialekter placeras denna lexikala ton på den
huvudbetonade stavelsen, dvs. oftast på en rotstavelse. Men den lexikala tonen härrör alltså
nästan alltid från ett suffix.
Den andra kategorin, accent 1, består bara av intonationstonerna. Det är således inget
lexikalt över accent 1 överhuvudtaget, så när vi diskuterar hur tonaccent är inblandat i den
svenska morfologin handlar det framförallt om accent 2, när den kommer fram (REALISERAS)
eller när den uteblir (INHIBERAS).
I centralsvenska ser den tonala strukturen ut som i (5) när vi bara tittar på enskilda
ettordsyttranden. Den lexikala tonen är inringad (H), och gränstonen markeras med ’%’,
således L%. Prominenstonen är LH, en s.k. konturton.
(5) Den centralsvenska tonaccentdistinktionen
Accent 1 Accent 2
ˈg r a n-e n ˈg r a n-a r
L H L% H L H L%
Som synes är det fråga om en ganska så rudimentär melodisk struktur, bestående av endast två
tonvärden, H och L. Naturligtvis varierar talet mycket i tonhöjd men dessa variationer är sällan
av grammatisk karaktär. De hör snarare samman med varierande signaler om attityd, viktning
och känslor.
Vid sidan av den lexikala accent 2 förekommer också en rent fonologiskt tilldelad
accent 2. Det är då också fråga om en H (eller i vissa dialekter L) ton som placeras på
huvudbetoningen. Men till skillnad från den lexikala accent 2 kommer denna ton inte från en
lexikal specifikation hos en ändelse, utan orsakas av den prosodiska konstellationen av två
13

etoningar. När ett ord innehåller två eller fler prosodiska ord, och två eller fler betoningar
därmed finns med, så får ordet också accent 2. Denna typ av accent kallas ibland
POSTLEXIKAL med hänsyftning till det mer generella fonologiska systemet som tar vid när all
lexikal information är uttömd. Svenskans många sammansättningar får därför accent 2
( 2 ˈhärmˌapa m.fl.) och därtill en försvarlig del avledningar ( 2 ˈungˌdom m.fl.). Vi kommer
oftast att markera tonaccent 2 med en upphöjd tvåa vid den huvudbetonade stavelsen.
En mer utförlig presentation av tonaccent kommer i avsnitt 9 närmare själva
diskussionen om dess roll i morfologin. Accent 2 förekommer bara i ord som består av två
eller fler stavelser.
2.5 Prominens
Prominens är en mer generell term än betoning och tonaccent. I svenska ger både betoning
och tonaccent prominens åt det ord eller den stavelse som uppbär dem (Bruce 1977, 1998,
Myrberg 2009). De bidrar därmed båda till den kulminativa funktionen. I andra språk kan det
vara annorlunda. I t.ex. japanska och vissa dialekter av baskiska är det bara tonala accenter
som utgör prominenser (medan betoning alltså saknas i dessa språk). Likväl har dessa språk
också ett krav på kulminativitet, även om det inte är riktigt lika starkt som i svenska. För att
kunna dra paralleller mellan språken kan det då vara passande att använda termen prominens
och då avse betoning i svenska och accent i japanska.
14

3 Prosodisk morfologi
3.1 Prosodin ger form åt morfologin
Svenskans morfologi och prosodi kan med fördel studeras från det perspektiv som passar in
under den forskningsgren som går under namnet PROSODISK MORFOLOGI (McCarthy & Prince
1986, 1990, 1993). Hittills har denna forskningsinriktning framförallt behandlat fenomen som
reduplikation, smeknamn, ordminimalitet och s.k. rot/mönster-morfologi (av arabisk typ). Det
som är gemensamt för dessa fenomen är att de på ett tydligt sätt visar hur prosodin bestämmer
formen på morfem. Genom att studera dem kan man få insikt om vad som är naturlig,
önskvärd (omarkerad) prosodisk form i ett givet språk, och det ger i sin tur viktiga ledtrådar
till fonologin som sådan. I germanska språk som svenska är prosodisk påverkan på
morfologin mest synlig i bildningen av smeknamn och andra smekformer (hypokorismer)
(McCarthy & Prince 1986, Weeda 1992, Benua 1995, Wiese 2001, Riad 2002). Jag diskuterar
detta nedan i avsnitten 3.2 och 5.3. Det finns också ett par undersökningar av s.k. KANONISK
form hos rötter (Golston & Wiese 1998) och hos formord (Selkirk 1996), och därtill en del
spridda studier och observationer om enskilda ändelser och deras roll i prosodisk
stambildning (Wiese 1996, kap. 4, Booij 1995, 69ff., Riad 1999, 2003a).
De prosodiska formkraven kan inte alltid mötas i grammatiken – i så fall skulle alla ord
ha samma prosodiska form. Det är snarare regel att andra grammatiska krav dominerar de rent
prosodiska. Hit hör de normalt starka s.k. TROHETSVILLKOREN som ser till att underliggande
former (input) och ytformer (output) inte avviker från varandra alltför mycket. Om ett morfem
råkar ha en underliggande form som inte är prosodiskt perfekt, t.ex. /meluˈdi/, så kommer det
också att få en ytform som liknar den underliggande, således [mɛluˈdi:]. En prosodiskt mer
välformad ytform vore t.ex. [ˈmɛm:ɛ], men ingen människa skulle koppla ihop [ˈmɛm:ɛ] med
den underliggande formen /meluˈdi/. Konsekvensen skulle snart bli att ordets underliggande
form ändrades till /ˈmem:e/. Det är lätt att se att om massor av ord genomginge denna
prosodiska förbättring så finge vi ett språk som hade tusentals ord som alla skulle heta
/ˈmem:e/, /ˈtet:e/, /ˈnan:a/ o liknande, men ha massor med olika betydelser, knappast en
önskvärd situation. Den kraft som håller emot denna typ av prosodiskt driven utveckling är
just troheten mellan underliggande form (input) och ytform (output). Men i processer som
reduplikation och smeknamnsbildning är relationen mellan elementen annorlunda och de
fonologiska och prosodiska kraven får då starkare genomslag, och visar sig därmed i högre
grad. Så långt de typiska studieämnena inom prosodisk morfologi.
Ett mindre tydligt formulerat mål inom prosodisk morfologi är att uppnå en allmän
förståelse av varför ordbildningen som helhet ser ut som den gör i ett givet språk. När man
ska teckna den generella bilden av ordbildningen och ordböjningen, egentligen ordförrådet
som helhet, måste man bilda sig en uppfattning om hur de stora klasserna i avledning och
böjning förhåller sig till respektive morfologisk trohet och prosodiska krav på god
(omarkerad) form. Man har nog noterat att det finns prosodiska begränsningar för enskilda
avledningar (t.ex. Plag 1999 om engelska -ize, m.fl. suffix, Wiese 1996, 98–100 om tyska
-keit/-heit, Booij 1995, 69ff. om nederländska -etje/-tje), men en mer samlad bild saknas tills
vidare. Mitt mål här är att komma en bit på väg med svenskan i detta avseende.
Den konsekvens man ska dra av det uppenbart nära förhållandet mellan prosodi och
15

morfologi i germanska språk är att en hel del prosodi redan är kodad lexikalt, tillsammans
med den segmentella informationen. Ett av mina mål är att visa att information om både
betoning och tonaccent i stor utsträckning är just lexikalt kodad, dvs. lagrad tillsammans med
fonemen som en del av de enskilda morfemens form. Detta gör de prosodiska egenskaperna
generellt tillgängliga i själva ordbildningen. Jag menar att den lexikalt representerade
betoningsstrukturen har en konstituerande och strukturerande funktion i ordbildningen.
Morfemkombinationer är mer eller mindre välformade beroende på de i kombination
ingående morfemens prosodiska status (betonade/toniska, ospecificerade, pre- eller
posttoniska).
Tonaccenten, däremot, fungerar mer som en spegel av hur välformad (eller inte) det
bildade ordet är. Egenskaper i det färdiga ordet, t.ex. betoningens placering och egenskaper
hos suffixet, bestämmer huruvida lexikal tonal information kan komma till uttryck eller om
den inhiberas. När strukturen inte är tillräckligt välformad, uteblir nämligen accent 2. I likhet
med smeknamn och liknande, ger detta oss indikationer om vilka de viktiga prosodiska
kraven är.
All ordprosodi är förvisso inte lexikalt bestämd, och det har jag redan varit inne på i
samband med den postlexikala tonaccent 2 som uppträder i ord med mer än en betoning i sig.
I uppgiften att utreda förhållandet mellan prosodi och morfologi ingår därmed att avgränsa det
fonologiskt regelbundna från det morfologiskt styrda (och på sitt sätt regelbundna). Både
närvaro och frånvaro av betoning på enskilda morfem (s.k. TONICITET) har betydelse för hur
enskilda morfem kan kombinera med varandra, eller åtminstone vilka kombinationer som är
relativt vällyckade och vilka som inte är det, i prosodisk bemärkelse. Om allt annat är lika,
skulle vi förvänta oss att de prosodiskt vällyckade kombinationerna skulle inträffa betydligt
oftare än de mindre lyckade. Det kommer vi också att se, men i och med att betydelsen är den
viktigaste drivkraften i bildningen av nya ord, så kommer vi också se exempel där ett
betydelsemässigt starkt suffix börjar användas också i kombination med andra rötter än de
prosodiskt bästa.
En korrekt beskrivning av prosodins roll i ordbildningen ska också kunna förklara
varför etymologiskt germanska respektive “främmande” morfem tenderar att gravitera mot
andra morfem från samma (etymologiska) grupp i ordbildningen, och därtill på ytan uppvisa
ganska så olika betoningsmönster. Detta illustreras i (6).
(6) Germanska och ”främmande” gravitationstendenser
germanska: ˈstyr-ning ˈfinn-as ˈlys-ande (*lys-ant)
”främmande”: naviga-ˈtion exist-ˈera brilj-ˈant (*brilj-ande)
Många som har betraktat svenskans (och/eller andra germanska språks) ordförråd har
föreslagit att det är delat i en inhemsk och en främmande del. Det kan verkligen se så ut med
tanke på exemplen i (6), men en sådan beskrivning tar ingen hänsyn till den situation som
språkinläraren (oftast ett litet barn) befinner sig i. Barnet har ingen tillgång till etymologisk
information, och den uppdelning av lexikon man tycker sig se måste därför läras in på annan
grund än etymologisk. Mitt förslag är att denna grund är prosodisk. De prosodiska signalerna
finns i ytformerna som barnet hör och baserat på dessa lär sig barnet det svenska systemet och
16

dess kombinationsmöjligheter. Gravitationstendenserna ska således beskrivas utan hänvisning
till etymologi, men med hänvisning till prosodi.
När man tittar lite närmare på ordförrådet finner man att det finns en hel del
överspridningar mellan de synbarligen inhemska respektive främmande morfemen. En god
beskrivning av svenskans morfologi bör ha en del att säga om varför vissa kombinationer
förekommer (adjektiv som natur-lig, typ-isk, substantiv som harp-ist, tok-eri), medan andra
inte gör det (substantiv som *brilj-ande, *ornament-het, verb som *protest-a).
Låt oss nu ta en lite närmare titt på de svenska smeknamnen så att vi får en bild av hur
den ur prosodisk synvinkel ideala morfologin skulle se ut i just svenska.
3.2 Vad kan vi lära av smeknamnen?
Smeknamnen uppvisar den mest spektakulära avledningsprocessen i svensk ordbildning, alla
kategorier. De prosodiska villkoren får stort spelrum i denna avledningsprocess och formar
alla smeknamn till samma form, oavsett vad utgångsläget är. Till namn som Katarina,
Kristina, Johanna, Tomas, Viktor, Bo och Bengt bildar vi bl.a. smeknamnen Kattis, Katti,
Stina, Kicki, Jojjo, Tompa, Vicke, Bosse, Benke och Bempa. Till sammansatta namn som
Torbjörn och Per-Fredrik bildas Tobbe och Peffe. Också vanliga substantiv kan få
smekformer: vaktmästare~vaktis, konditori/kondition~kondis, frisyr~frille. Därtill kan
adjektiv och verb också avledas på smeksamt sätt: avundsjuk~avis, fungera~funka,
fokusera~foka. Själva smeksamheten är det ibland si och så med: pucko, miffo, bängo.
Utgångsläget är som synes ofta riktigt olika (jämför bara enstaviga Bo och Bengt med
flerstaviga Katarina och sammansatta vaktmästare), men resultatet är alltid detsamma: två
stavelser med betoningen på den första. Målet för ordformen är alltså definierat i prosodiska
termer och bildningsprocessen går ut på att se till att smeknamnet passar formen, om det
sedan kräver strykning eller tillägg av segment.
Namnen kan alltid analyseras som bestående av två morfem, en rot och en ändelse (-e,
-a, -an, -is, -o). Också namn som redan är tvåstaviga i grundformen görs ofta om till
rot+ändelse. Av Magnus får vi sålunda Mank-an eller Mang-e, av Henrik, Henk-e, Hemp-a,
av Anna möjligen Ann-is. Detta tyder på att smeknamnens form egentligen är ett resultat av
kombinationen av två enskilda morfemen, som själva har prosodiska krav på sig. Roten och
suffixet ska båda vara enstaviga. Detta säger oss också att smeknamnsavledning sker genom
att man bildar en stam, där stam definieras som en komplex struktur bestående av en rot och
en ändelse. All denna information är relevant och till hjälp när vi strax ska ta oss an den mer
alldagliga morfologin.
Nedan illustreras det ovan sagda med några olika namn. Den del av grundnamnet som
används som rot i smeknamnet är understruken och ändelsen är markerad med bindestreck.
(7) Smeknamn: prosodiskt och morfologiskt mål
Katarina >
Karolina >
Karolina >
Elisabet >
1
[ˈKatt-is]
1
[ˈKarr-o]
2
[ˈLin-a]
2
[ˈLis-a]
17

Elisabet >
Margareta >
Margareta >
Tomas >
Bo >
Lennart >
Magnus >
2
[ˈBett-an]
2
[ˈMagg-an]
2
[ˈMet-a]
2
[ˈTomp-a]
2
[ˈBoss-e]
2
[ˈLell-e]
2
[ˈMang-e]
I (7) markeras tonaccent med en upphöjd siffra och vi ser på en gång att tonaccenten varierar.
Vi kan också se att variationen hänger ihop med ändelserna. Suffixen -is och -o är
accentneutrala, och ger därmed accent 1 eftersom roten är enstavig och därmed inte kan vara
specificerad för accent 2. suffixen -a, -an och -e ger accent 2. De senare känner vi igen från
annat håll i svensk ordbildning (nunn-a, nunn-an, gubb-e), där de har samma prosodiska
egenskaper. 6
Men det finns mer information att utvinna ur smeknamnsbildningen. Innan en
smekform kan bli ett välformat prosodiskt ord (ω) måste det förses med en huvudbetoning i
svenska. Denna betoning kommer inte från grundordet. Ett tecken på att betoningen
tillkommer separat i bildningen av smeknamn (och andra hypokoristiska uttryck) är det
faktum att vi kan använda ursprungligen obetonade stavelser till smeknamnets rot: (ˈKattis) ω
av Kataˈrina, (ˈSoffan) ω av Soˈfie, (ˈsosse) ω av sociˈaldemokrat. Även om det är vanligt att
använda betonade stavelser från basen också i smekformerna – (ˈSvenne) ω , (ˈMeta) ω ,
(ˈStina) ω – så är det alltså på inget sätt nödvändigt. Kulminativitetskravet är således giltigt.
Vi noterar vidare att det alltid är rotstavelsen som får betoningen. Strängt taget kan vi
inte se huruvida det är roten eller den första stavelsen som får betoningen eftersom det är
samma stavelse i dessa exempel.
Ytterligare ett faktum som eventuellt kan utläsas här är att suffixen alltid står direkt
efter en betonad stavelse. Återigen kan vi inte vara säkra på att denna egenskap tillkommer
suffixet – det kunde ju lika gärna vara det mekaniska resultatet av att rotmorfemen och
ändelserna ska vara enstaviga. Men det kan vara värt att ändå påpeka att smeknamnen
harmonierar med en sådan beskrivning, så får vi se om det är det rätta sättet att tänka på
relationen mellan rot och suffix, eller betonad stavelse och suffix i vår vidare genomgång.
En del annan fonologisk information av intresse förekommer i (7). Exempelvis finns det
bland smeknamnen ett krav på att det får finnas högst ett artikulationsställe mellan vokalerna.
Maggan går fint, men *Margan är ett omöjligt svenskt smeknamn. När det ändå föreligger ett
konsonantkluster delar konsonanterna samma artikulationsställe: Tompa (labial) och Hansa
(koronal). Det är en signal om att den välformade, omarkerade fonologin också slår igenom
på segmentell nivå. Också det faktum att den andra av två intervokaliska konsonanter alltid
6
Av smeknamnen kan vi lära att det nog inte finns en omarkerad tonaccent som har med antalet stavelser att
göra. Nästan alla egenskaper i smeknamnen är relativt omarkerade (Riad 2002, 2009). Så, om tvåstavighet i det
omarkerade fallet gåve accent 2 skulle smeknamnen alla haft accent 2. Det har de inte. Det är värt att påpeka
detta eftersom det är en så pass utbredd, om än felaktig, uppfattning att accent 2 har med antalet stavelser att
göra.
18

måste vara tonlös pekar på detta (Tompa men inte *Tomba). Utförligare beskrivning av dessa
segmentella generaliseringar finns att hämta i Riad (2002).
Den välformade, kanoniska strukturen när det gäller svenska ord verkar vara komplex,
snarare än enkel och minimal, ett annars vanligt antagande. Den avledningsprocess som
genererar smeknamn visar att det är fråga om stambildning, där smeknamnen är kanoniska
stammar. En stam definierar vi här som en komplex form bestående av en rot och ett affix.
Bildningen av smeknamn är med detta synsätt en kombination av morfem med kanonisk
form, således kanonisk stambildning. 7
I både smeknamn och reduplikationer finns det en ytstruktur tillgänglig som på ett eller
annat sätt är inblandad i ordbildningen. Smekformen ˈKattis är beroende av basen Kataˈrina
snarare än en underliggande form /kat:is/. Om relationen mellan smekform och bas blir
otydlig slutar vi också uppfatta namnet som en smekform. Detta håller på att ske med
smekformen Ulla och dess (f.d.) bas Ulrika. Den stora skillnaden gentemot annan avledning
består just i att prosodin får påverka den grundläggande formen så pass mycket. Detta
fungerar med smeknamn eftersom dessa ord bildas referenter som redan har en annan parallell
benämning, det riktiga namnet. Det är således ingen fara att vi inte kan rekonstruera den
grundläggande formen. Så fort vi inte längre har koll på den grundläggande formen märker vi
hur radikal avledningstypen är. Markan, dille och dagis är alla ganska så ogenomskinliga. Allt
färre talare vet att markan står för marketenteriet, som är en serveringslokal eller liten affär på
en militärförläggning. Den som hör smekformen dille vet inte alltid att det står för delirium,
medan de flesta nog fortfarande vet att dagis står för daghem. Men notera att smekformen inte
själv ger någon indikation om att morfemet hem ingår i grundformen. Den relativa
godtyckligheten märks också i former som kondis som inte signalerar sitt grundord entydigt.
Är det konditori eller är det kondition? Det får sammanhanget utvisa. Av detta skäl är det inte
så konstigt att avledningstypen inte sprider sig utanför den hypokoristiska domänen.
Innan vi går vidare ska kanske något ord sägas om REDUPLIKATION, vilken är ytterligt
begränsad i svenska. Reduplikation finns framförallt i vissa smeknamn, där roten dubbleras:
Lennart > Lelle, Johanna > Jojjo, Bo > Bobbo. 8 Därtill finns det partiell reduplikation i
uttryck som Ollepolle, Annapanna och zigzag, ticktack m.fl. Språk med rik reduplikation
uppvisar prosodiska krav på den kopierade delens (reduplikantens) form som liknar vad vi
antytt för smeknamnens del. De förekommande reduplikanternas form motsvarar ofta
prosodiska kategorier (stavelse, fot, prosodiskt ord), i deras omarkerade form (se t.ex.
Downing 2006).
Nu har vi mjölkat smeknamnen på en hel del information och hypoteser. Det generella
antagandet fortsättningsvis är att smeknamnen verkligen representerar goda prosodiska ord.
Om dessa namn uppvisar eftersträvansvärda egenskaper bör det vara en bra strategi att leta
efter samma egenskaper på andra håll i morfologin, och se i vilken mån de ger form åt lexikon
i stort.
7
I engelsk tradition kallas ofta smeknamnsbildning för trunkering, med hänvisning till att långa namn avkortas.
För svenskans del är denna term missvisande.
8
Enligt Wiese (2001) är uppvisar smeknamnsbildning och reduplikation stora likheter. Den viktiga skillnaden är
att vid reduplikation behåller man basen, medan man vid smeknamnsbildning stryker den.
19

II. Betoning i svenskans morfologi
20

4 Lexikal specifikation av prominens
Det finns några aprioristiska skäl att förvänta sig att mycken betoning är lexikalt kodad i
svenska. I språk där betoningssystemet är fonologiskt har talarnas ofta svårt att flytta på
betoningen när de ska lära sig ett främmande språk. Finska, ungerska och franska är definitivt
språk med denna egenskap. spekulativt, om inte annat, kunde man koppla ihop svårigheten att
manipulera betoningens placering i ett främmande språk med det faktum att man aldrig gör
det i det egna språket. En typisk egenskap hos ett generellt fonologiskt betoningssystem är
just dess regelbundenhet och höga grad av automatik. I ett språk där betoningen i stor
utsträckning ska memoreras och där den uppträder på olika ställen i orden bör talarna också
vara bättre rustade för att lära sig betoningens placering i främmande språk. I varje fall
kommer de ha användning för sin förmåga att flytta betoningar till olika stavelser. Om vi nu
noterar att svenskar ofta ganska så lätt kan manipulera betoningens placering i främmande
språk, så skulle detta åtminstone vara en indikation på att det svenska betoningssystemet vore
till stor del morfologiskt bestämt, eller åtminstone att att det inte vore rent fonologiskt
bestämt.
Ett annat argument av liknande typ kan hämtas från språkhistorien. Svenskan och de
andra germanska språken utom engelska har lånade stora mängder franska ord under 16- och
17-hundratalet. Med snart sagt inga undantag ligger betoningen idag kvar på samma stavelse
som den låg på i det långivande språket. Om svenskan hade haft en fonologisk betoningsregel
så skulle åtminstone jag ha väntat mig att språket skulle ha flyttat en och annan betoning
under årens lopp, från sista stavelsen till nästsista.
När man vidare studerar placeringen av huvudbetoningen i äldre språkstadier i nordiska
språk så är generaliseringen alltid den att den ligger på den första rotstavelsen i ordet. Vi har
förvisso inte många obetonade prefix idag, så mycket ofta sammanfaller rotstavelsen med den
initiala stavelsen, men vi har ändå (delvis) lånat ett par prefix (be- och för-).
Dessa tre aprioristiska argument hänger ihop om vi antar att betoningen faktiskt är i stor
utsträckning morfologisk. Eftersom betoningen i germanskan är morfologisk och placerad på
rotstavelsen, hade talarna inga svårigheter att anamma betoningarnas placering i franska ord
under det stora kulturmötet. Likaså är inte artikulationen av betoningens placering ett
bekymmer för svenska främmandespråksinlärare, medan andra starkare regelbundenheter i
svenskan (dentala koronaler, kvantitet i betonade stavelser) är svårare att kontrollera. I det
följande ska jag argumentera för att mycket utav betoningarna faktiskt är memorerade och
demonstrera att vi med detta synsätt vinner flera generaliseringar om svenskan. Vi börjar med
en titt på ett par prominenssystem som liknar det jag vill använda i beskrivningen av svenska.
4.1 Lexikal och postlexikal prominens
När man ser sig om bland språk i världen och ska beskriva prominens med gängse modeller
och terminologi kommer man snart fram till att prominens kan komma från två ställen i
grammatiken. Antingen har prominensen en lexikal källa och är då specificerad på ett eller
annat sätt i lexikon. Det finns olika sätt att föreställa sig det mentala lexikonet, dvs. den
ordlista vi har i huvudet, men det viktiga är att man med lexikal menar ’memorerad som (en
del av) ett morfem’. Alternativt kan prominensen komma ur en process i grammatiken. I
många språk är prominensens placering regelbunden och relaterad till en viss stavelse (snarare
21

än ett viss morfem). Detta kallas ibland för fonologisk eller ’postlexikal’ prominens. Det finns
olika idéer om hur grammatiken ser ut förstås, men gemensamt för beskrivningen av
fonologisk/postlexikal prominens är att sådan prominens tilldelas av det grammatiska
regelsystemet, på ett eller annat sätt. Man lär sig en fonologisk regel eller princip, och sedan
kan man tilldela prominens till språkets alla ord, också dem som man inte hört tillförne, det är
idén. Om man tänker på fonologin som en uppsättning regler så tilldelas således
fonologisk/postlexikal prominens, medan lexikal prominens finns där från början.
I vissa språk dominerar lexikal prominens. Ryska brukar nämnas som ett exempel på
det, och det innebär att prominensens placering varierar mycket mellan ord i enlighet med
lexikal och/eller morfologisk information. Det viktiga är här att betoningens placering har
mycket lite att göra med vilka stavelser som är tunga eller kanten på ordet.
Kanske vanligare än dominerande lexikal prominens är dominerande postlexikal
prominens, med vilken följer stor regelbundenhet i placeringen (Hayes 1995). Som nämnt har
finska och ungerska alltid betoningen på första stavelsen, franska på sista, polska på
penultima. Det vore underligt att föreställa sig att betoningen i sådana system memorerades
med varje enskild ord, när det finns en enkel regel som förutsäger betoningens placering. Det
är istället denna regel som memoreras en gång för alla. Dessa språk har således postlexikal
betoning.
Det är inte ovanligt med system som har inslag av båda typerna, dvs. att det å ena sidan
finns tydliga regler, å andra sidan att det finns gott om lexikala undantag från dessa regler. Då
måste undantagen memoreras, och det finns olika förslag på hur detta ser ut. Prominensens
placering kan vara oförutsägbar utifrån den fonologisk informationen, dvs. det kan vara oklart
vilken stavelse den ska hamna på om man bara tittar på ordslutet eller stavelsernas kvantitet.
Men det betyder inte att det inte kan finnas regelbundenheter att ta fasta på, bara att dessa
regelbundenheter kanske inte är av fonologisk slag. Den morfologiska nivån innehåller ju i sig
en mängd generaliseringar som kan utnyttjas i struktureringen av betoningssystemet. Vi kan
ju identifiera suffix, rötter och prefix och sedan bygga generaliseringar på dem. Svenskan hör
till denna typ av språk som har ett blandat betoningssystem. Det är i varje fall min uppfattning
och den kommer jag att presentera och försvara här. De betoningar som jag kommer att
beskriva som lexikala följer i stor utsträckning morfologiska mönster, medan postlexikal
betoning följer fonologiska mönster. För att illustrera hur jag tänker mig svenskans system
ska vi först helt kort titta på ett par andra prominenssystem, först på baskiska och japanska
(4.2). Därefter tar vi oss an svenska (4.3) med viss utblick mot grekiska (4.4).
4.2 Baskiska och japanskan
I baskiska och japanska föreligger en distinktion mellan stammar som är specificerade för
prominens och stammar som inte är specificerade för prominens. Prominensen är i dessa fall
jämförbar med svenskans betoning, och den uppfyller den KULMINATIVA funktionen, dvs. att
varje ord (helst) ska ha en prominens. 9 Specificerade stammar har således en lexikal
9
I både baskiska och japanska är prominensen fonetiskt sett en tonal kontur. Så är det inte i svenska, där både
duration och intensitet markerar betoning, tillsammans med en tonal kontur (som varierar i form med tonaccent
22

specifikation som anger var någonstans i ordet prominensen ska realiseras. 10 De stammar som
saknar sådan specifikation kan få prominens tilldelad i enlighet med en generell, postlexikal
regel, i vissa positioner. Så fungerar det i den baskiska dialekt som talas i Lekeitio, som ligger
i Biskayaregionen (Hualde, Elordieta & Elordieta 1994, Elordieta 1997, Hualde 1999,
Elordieta & Hualde 2003). Skillnaden mellan ospecificerade och specificerade stammar
illustreras i (8).
(8) Biskayabaskiska (Lekeitio)
ospecificerad specificerad
sagar ’äpple’ arbóla ’träd’
ama ’mor’ léku ’plats’
itturri ’fontän’ mái ’bord’
etxe ’hus’ béste ’annan’
De specificerade stammarna är i mindretal, men beroende på morfologiska processer kommer
många ospecificerade ord ändå att få prominens i löpande tal. Ospecificerade former bildar
accentfraser tillsammans med efterföljande specificerade morfem. När inget efterföljande
prosodiskt specificerat morfem finns att tillgå bildas ändå en accentfras, vilken genom en
fonologisk regel får en prominens i den sista stavelsen. Denna postlexikala regal har status
som default. I många fall uppfylls därmed kulminativitet genom fonologin.
I Tokyojapanska finns samma typ av kontrast som i baskiska, men den är kanske mer
slående, eftersom det finns så gott om minimala par. Här är antalet specificerade stammar i
knapp majoritet (Gussenhoven 2004, 185ff., Poser 1985, 46ff.).
(9) Tokyojapanska
ospecificerad specificerad
hi ’sol; dag’ hí ’gnista, eld’
san ’tre’ sán ’tvärstycke’
denki ’biografi’ dénki ’elektricitet’
hasi ’kant’ hási ’ätpinnar’ hasí ’bro’
kakera ’fragment’ kokóro ’hjärta’ kakeró ’bryt av!’
garasudama ’glaskulor’ áimitagai ’hjälp varandra’
omáwarisan ’polisman’
När ord med olika prosodiska egenskaper samsas i en accentfras så försvinner alla
prominenser utom en, nämligen den längst till vänster. 11 Om inget specificerat led finns i
accentfrasen, så delar fonologin i det här fallet inte ut en defaultprominens. Ordet förblir
istället utan prominens. Av detta kan vi dra slutsatsen att kravet på kulminativitet är svagare i
och intonation). Traditionellt hänvisar man till specificerade stammar som ’accentuerade’ och icke-specificerade
stammar som ’oaccentuerade’.
10
Specifikationen innebär således en lokalisering av prominensen, inte bara dess förekomst i allmänhet.
11 Detta liknar vad som också sker i vissa baskiska dialekter, t.ex. Gernika.
23

japanskan än i både svenska och baskiska.
4.3 Svenska
Baskiska och japanska illustrerar hur prominenssystem kan se ut i språk som inte har ett
absolut krav på kulminativitet. I svenska är dock kulminativitetskravet mycket framträdande.
Alla innehållsord och en hel del funktionsord antingen har eller får en huvudbetoning.
Svenskan med fördel beskrivas på liknande sätt som baskiskan och japanskan, men med
tillägg av det starkare kravet på kulminativitet. Svenskan har också mer varierad specifikation
av betoningsinformation.Vissa morfem har en lexikal betoning, andra har krav på att stå intill
en betoning, åter andra saknar helt lexikal specifikation. När ingen lexikal specifikation
föreligger har språket en generell fonologisk strategi för tilldelning av prominens. Den
generella strategin är halvstark i baskiska och svag i japanska, medan den i svenskan är
nästintill obligatorisk. Det finns skillnader mellan språken bland annat i hur den lexikala
informationen realiseras – som toner eller tonsekvenser i tokyojapanska och baskiska, som
betoningar i svenska – men det finns principiella likheter i den lexikala distributionen. I nästa
avsnitt ska vi titta lite närmare på de olika typer av specifikation som svenskan tycks ha.
4.3.1 Specificerade och ospecificerade morfem
I den beskrivning av svenskans betoningssystem som presenteras här är en grundtanke att de
prosodiska egenskaper som många morfem besitter vad gäller betoning blir delvis
bestämmande för hur dessa morfem kan förväntas interagera med övrig morfologi (och dess
prosodi) i ordbildning och böjning. Vissa kombinationer är mer harmoniska än andra ur
fonologisk synvinkel och detta är en påverkande faktor för vilka morfem som attraherar
respektive repellerar varandra. Hur denna interaktion ser ut kommer jag att utveckla
allteftersom beskrivningen fortskrider.
det går en skiljelinje vad gäller lexikal betoningsstatus mellan prosodiskt specificerade
och prosodiskt icke specificerade morfem. De prosodiskt specificerade morfemen kan sedan
delas in i tre grupper efter typ av specifikation (och i detta avseende skiljer de sig från
japanska och baskiska). Jag kommer att hänvisa till dessa undergrupper med termerna tonisk,
pretonisk och posttonisk, syftande på om morfemen bär en betoning (tonisk), står direkt före
en betoning (pretonisk) eller direkt efter en betoning (posttonisk). Jag återkommer till
tonaccenten och dess representation i kapitel 9 och framåt.
I (10) och (11) presenteras de fyra typer av morfem som en prosodisk klassificering
baserad på betoningsstatus ger vid handen. Betonade morfem markeras i varje form med
betoningstecken, vilket jag som regel sätter framför betonad stavelse. Jag använder klammer
([ eller ]) för att signalera tonicitet, posttonicitet och pretonicitet, och symbolen för stavelse
(σ) som hänvisning till den betonade stavelse som affixet ansluter sig till.
(10) Prosodiskt specificerade morfem
lexikal form ytform
toniska [ˈglöm- [ˈglöm-sk]
[ˈtrev- [ˈtrev]-lig
[ˈtvätt- [ˈtvätt]-are
24

-[ˈskap ˈfränd-[ˌskap]
-[ˈhet ˈstor-[ˌhet]
-[ˈV:n ku[b-ˈa:n], ru[m-ˈä:n], chi[l-ˈe:]n-are
[ˈur- ˈur-[ˌtrev]lig
[ˈo- ˈo-[ˌmärk]lig
posttoniska ˈσ]-lig fi[ˈnur]-lig, ˈo-[ˌro]-lig
ˈσ]-ning [ˈladd]-ning, be-[ˈtal]-ning
ˈσ]-iker [ˈman]-iker, mate[ˈmat]-iker
pretoniska be-[ˈσ be-[ˈhov], be-[ˈred]a
för-[ˈσ för-[ˈdel]a, för-[ˈakt]
(11) Prosodiskt ospecificerade morfem
nat- nat-[ˈion]
man- ma[n-ˈi], [ˈman]-isk
parl- parl-a-[ˈment]
-ment fund-a-[ˈment]
-tion posi-[ˈtion]
-ell konstitutio[n-ˈell]
trans- trans-[ˈport]
pre- pre-dik-[ˈtion]
in- in-aktu-[ˈell]
-eri 12 troll-eˈri, bag-e[ˈri]
De toniska morfemen är ofta – men långt ifrån alltid – av germanskt ursprung. Som vi ska se
är deras betoning mycket stabil i interaktionen mellan fonologi och morfologi. De posttoniska
morfemen är av varierande ursprung, men till övervägande grad är också dessa germanska. De
båda pretoniska prefixen be- och för- är germanska, men inlånade i svenskan från lågtyska.
Placeringen av pretoniska och posttoniska morfem intill betonad stavelse är också mycket
stabil i fonologin, så länge som vi talar om avledning. De prosodiskt ospecificerade morfemen
är i typfallet s.k. främmande ord och morfem, många romanska och en hel del grekiska. Att de
är ospecificerade innebär att de ibland realiseras som obetonade, ibland som betonade,
beroende på det morfologiska och fonologiska sammanhanget. Det typiska tecknet på ett
ospecificerat morfem är att det inte visar några spår av betoning när det inte är betonat, något
jag återkommer till i avsnitt 6.1.
4.3.2 Prosodi och etymologi
Som tidigare nämnt ska dessa prosodiska skillnader inte beskrivas som etymologiska
skillnader. Skälet till det är att etymologin lämnar oss utan ledtrådar till hur barnet går till
12 Om man antar lexikal betoning här bör detta suffix bilda eget prosodiskt ord. Det gör det inte. Se avsnitt 7.2.8.
25

väga när det ska lära sig språket. 13 Också rent analytiskt är etymologisk information en
opålitlig vän, eftersom etymologin ofta är en blandning av ursprunglig och senare tillkommen
information. Man vet inte vid vilket stadium man ska ”stanna” i klassificeringen av inhemskt
och främmande. Det gäller t.ex. morfem som kommit från romanska språk via tyska till
svenska. Ändelsen -are (lärare, barberare) är av romanskt ursprung (latinets -arius) men den
uppfattas gärna som germansk, eftersom den är så bekant (och nog också för att den delar ut
accent 2). Samtidigt finns ändelsen -arie (bibliotekarie, arkivarie) som etymologiskt sett är
samma latinska ändelse men vilken representerar ett stadium som ligger närmare de romanska
språken. 14
Man kan naturligvis fortfarande i teorin göra en uppdelning mellan inhemskt och
främmande utan att denna behöver reflektera etymologi i alla delar. Så gör man ofta i analyser
som använder särdraget [±native] (t.ex. Baeskow 2004, Linell 1972, 16, NN), eller i analyser
som föreslår separata betoningsregler för inhemskt och främmande (Weinstock 1970, Basbøll
2005). Ord och morfem är i dessa beskrivningar helt enkelt specificerade för antingen
[+native] eller [−native]. Egentligen är detta bara att skjuta problemet framför sig. När man på
allvar ställer sig frågan vad kategoriseringen baseras på måste man studera yttre, formella
egenskaper hos orden och morfemen, för att kunna övertygande argumentera för att samma
kategorisering görs av talarna i språkgemenskapen, generation efter generation. 15
I min beskrivning tar jag fasta på just yttre egenskaper, nämligen betoning och
tonaccent. Dessa hör envar som föds in i en svenskspråkig miljö och via dem kan också en
sortering göras. Idén är således att det är just de prosodiska egenskaperna som är styrande för
kategoriseringen, ty de är overta och därför mer än sannolikt inblandade i inlärningen av
språkets morfologi och dess prosodiska system. Etymologin kan därmed lämnas utanför den
synkrona grammatiska beskrivningen. 16
Vid sidan av den information som prominens av olika slag kan ge, behövs också en
morfologisk analys, dvs. en uppdelning av ljudsträngen i morfem. Också den morfologiska
analysen är fonologiskt signalerad, inte bara genom prominensens placering utan också
genom andra fonologiska fenomen som korrelerar med prosodiska gränser, vilka i sin tur ofta
sammanfaller med morfologiska gränser. Jag kommer i stor utsträckning att förutsätta en
relativt detaljerad morfologisk analys utan att i detalj argumentera för hur prosodiska gränser
signalerar morfologiska gränser. För en utmärkt diskussion av detta, se Raffelsiefen (2007).
13
För ett annat synsätt, se Baeskow (2004) och även Basbøll (2005) beträffande franska lån.
14
Sen tillkommer väl eg. också det via franska lånade -är som i finansiär.
15
Det finns också teoriinterna problem med en etymologiskt baserad modell. Det är exempelvis oklart varför
etymologi skulle påverka avledning, men varken böjning eller sammansättning. Inhemskt och främmande är i
stor utsträckning underkastade samma böjningsformer (städ-er, gardin-er; grön-are, gredelin-are), och
sammansättning av ett germanskt och ett främmande led är ju legio (positionsbestämning). Om det vore
etymologin som bestämde kombinerbarhet står det oförklarat varför sammansättningar som tapetklister är helt
legitima.
16
Eftersom de prosodiska egenskaperna i stor utsträckning korrelerar med breda etymologiska generaliseringar
är det av retoriskt värde att kunna hänvisa till de senare, och det kommer jag också att göra. Men prosodi är vad
barnen hör, och därifrån bör också generaliseringarna flöda i den språkliga beskrivningen.
26

4.4 Grekiska
I avsnitt 1 nämnde jag är det vanligt att man beskriver betoningsystemen i germanska språk
på ett övervägande fonologiskt vis. Beroendet av morfologin tenderar därmed att underdrivas
i framställningar i den generativa metriska traditionen. Det kan därför vara idé att kasta ett
snabbt öga på ett system med utpräglat morfologisk prominens, och som kan beskrivas på ett
liknande sätt som jag vill beskriva svenska. Grekiska är vårt exempel på detta. Prominensen
kallas där för accent, men den har samma kulminativa funktion som svenskans betoning.
Revithiadou (2007) anger att det finns tre morfologiska typer av rötter, som nedan.
(12) Grekisk accent, rötter
a. oaccentuerade /anθrop-/ ’man’, /θalas-/ ’hav’
b. accentuerade /fantár-/ ’soldat’, /stafíð-/ ’russin’
c. postaccentuerande /uran^-/ ’himmel’, /aγor^-/ ’marknad’
Distinktionen oaccentuerade och accentuerade ser ut som i baskiska och japanska, men därtill
finns också rötter som är postaccentuerande. Denna prosodiska specifikation innebär att vissa
rötter vill ha en betoning på den stavelse som kommer efter roten.
Suffix har en motsvarande typologi, men istället för postaccentuerande är de
preaccentuerande, dvs. kräver en accent.
(13) Grekisk accent, suffix
a. oaccentuerade /-os/ nom.sg.
b. accentuerade /-ón/ gen.pl.
c. preaccentuerande /-^u/ gen.sg.
I grekiska råder liksom i svenska ett krav på kulminativitet, som resulterar i att varje ord får
exakt en accent. Om ingen lexikal accent föreligger i strukturen tilldelas accent till tredje
stavelsen från slutet, dvs. antepenultima. Om harmoni råder mellan specifikationerna på rot
och suffix är allt frid och fröjd. Men det uppstår också konflikter mellan morfems
specifikationer. Grekiska suffigerade ord tenderar att bilda bara ett prosodiskt ord så det får
aldrig finnas mer än en accent per ord. När det finns flera specifikationer sker
konfliktlösningen i enlighet med en dominansordning mellan morfem. En specifikation på en
rot är viktigare än en specifikation på ett suffix. Nedan går jag igenom de olika
kombinationerna (efter Revithiadou 2007). I avsnitt 7 nedan gör vi en liknande genomgång
för svenskans del.
(14) Grekiska kombinationer betydelse utfall
oaccentuerad + oaccentuerad
anθrop- -os ánθrop-os ‘man, nom.sg’ default=antepenultima
oaccentuerad + accentuerad
anθrop- -ón anθrop-ón ‘man, gen.pl’ harmoni
oaccentuerad + preaccentuerande
anθrop- -^u anθróp-u ‘man, gen.sg’ harmoni
27

accentuerad + oaccentuerad
fantár- -os fantár-os ‘soldat, nom.sg’ harmoni
accentuerad + accentuerad
fantár- -ón fantár-on ‘soldat, gen.pl’ konflikt: roten vinner
(*fantar-ón)
accentuerad + preaccentuerande
fantár- -^u fantár-u ‘soldat, gen.sg’ harmoni
postaccentuerande + oaccentuerad
uran^- -os uran-ós ‘himmel, nom.sg’ harmoni
postaccentuerande + accentuerad
uran^- -ón uran-ón ‘himmel, gen.pl’ harmoni
postaccentuerande + preaccentuerande
uran^- -^u uran-ú ‘himmel, gen.sg’ konflikt: roten vinner
(*urán-u)
I grekiska har således morfemen prosodiska egenskaper som vid kombination antingen
harmonierar eller är i konflikt eller inte ger någon vägledning. Vid harmoni finns det antingen
bara en specifikation eller så sammanfaller specifikationer om var accenten ska hamna. Vid
konflikt bestämmer det dominanta morfemet, vilket i grekiska är roten. När ingen vägledning
ges, utlöses default, som alltså innebär fonologisk accenttilldelning utan hänvisning till
morfologisk information. I grekiska hamnar accenten i dessa lägen på antepenultima, vilket
ligger inom det fönster på tre stavelser från ordslutet räknat som alla accenter hamnar i.
Det är lätt att se likheter mellan de grekiska och svenska systemen, men det finns också
olikheter. En viktigt skillnad är att grekiska morfem kan dela ut prominens på ett sätt som inte
svenska morfem kan göra. Därtill finns det alltid en lösning på konflikter, bl.a. tack vare
dominansordningen. I svenska uppstår istället dels konfliktsituationer där ingen strategi finns
att tillgå, dels hypotetiska avledningar som inte kan bli av pga att morfem inte kan dela ut
prominens, utan måste rätta sig efter prominens. Resultatet blir ett ordbildningssystem med
vissa prosodiskt definierbara hål i sig. Dessutom förekommer semantiskt driven avledning
som går på tvärs med prosodin och således skapar former som inte är prosodiskt harmoniska.
Vi kommer att diskutera allt detta i detalj i kapitlen som följer nedan.
4.5 Representation
Det är viktigt att vara tydlig med vad som avses med ’lexikal specifikation’ och det är
meningen att den grafiska representation vi använder så bra som möjligt ska uttrycka
innebörden i termerna, liksom att den ska göra korrekta förutsägelser. Med ’lexikal betoning’
avses att betoningen ska memoreras tillsammans med ordet, så som vi gör med ett vanligt
fonem. Detta kunde representeras med t.ex. ett huvudbetoningstecken i den betonade
stavelsen: /ˈgam:al/. Men det finns ju också pretoniska och posttoniska morfem, dvs. morfem
som kräver en betoning på stavelsen efter eller stavelsen före. För dessa behöver vi i så fall en
annan representation. För att få en sammanhängande representation för specifikationerna
28

tonisk, pretonisk och posttonisk ska vi utnyttja den fonologiska struktur som innehåller
betoning, snarare än betoningen i sig (vilket vore diakritiskt). Den kategori i fonologin som
innehåller en betoning är den prosodiska foten (Ft), en kategori som är oberoende motiverad i
mängder av språk, och som ofta styr placering av huvud- och bibetoningar. Vi diskuterade
denna kategori i avsnitt 2.3.
Huvudegenskapen hos en prosodisk fot är i många språk själva betoningen, och språk
varierar med avseende på huruvida betoningen är till höger (jambisk fotstruktur) eller vänster
(trokéisk) i den prosodiska foten, liksom om den dominerar stavelser eller s.k. moror
(viktenheter). En poäng med att anta fotstruktur i lexikon, snarare än diakritisk markering av
betoning, är att vi då kan använda fotens domän, vilket betyder att vi kan referera till fotens
domängränser. Det finns också empiriskt stöd för detta synsätt eftersom det finns språk som
har fotstruktur utan att för den skull ha betoning (japanska är ett bra exempel på det, Poser
1990). Mycket talar faktiskt också för att också germanska språk har viss fotstruktur som inte
innehåller betoningar, t.ex. distributionen av aspiration (Kiparsky 1979). Jag kommer inte att
diskutera den saken vidare här, mer än att jag stundom kommer att använda termen ’betonad
fot’ för att otvetydigt syfta på den kategori som innehåller den betoning som måste finnas i ett
prosodiskt ord. 17 Att representera lexikal betoning med hjälp av fotstruktur är konkretare än
t.ex. särdrag ([±stress], e.g. Basbøll 2005), och gör också tydligare empiriska prediktioner,
som vi ska se.
I svenska finns det bara en betonad fot per prosodiskt ord, och det är i det följande hela
tiden denna prosodiska fot som avses med förkortningen ’Ft’. I engelska och tyska brukar
man anta flera betonade fötter per prosodiskt ord (se 5.5 nedan), men i svenska finns alltså
ingen tydlig fonologisk evidens för fler än en betonad fot per prosodiskt ord, och därmed
finns heller inga bibetoningar inom det prosodiska ordet. 18
Nu kan vi uttrycka tonisk, pretonisk och posttonisk med en och samma kategori,
nämligen den prosodiska foten (Ft). Toniska morfem innehåller en betonad fot som
representerar huvudet i sitt prosodiska ord. Pre- och posttoniska morfem har krav på närvaro
av en fot från varsitt håll. Detta kallas ibland för ’subkategorisering’.
(15) Representation av betoningsegenskaper i lexikon.
representation exempel
[ Ftmorfem … [ Ftget, [ Ftmjöl, [ Ftsenap, ka[ Ftnot, [ Ft-lös tonisk
…Ft ]-suffix Ft ]-lig, Ft ]-sk, Ft ]-ing, Ft ]-iker posttonisk
prefix-[ Ft… be-[ Ft , för-[ Ft pretonisk
Posttoniska suffix placerar sig således intill en fot. En intressant egenskap som fångas av
17
Den nämnda taxonomin baserad på begreppet betonbarhet (Bannert 1979a, Garlén 1984, 132) är alltför
undflyende som fonologiskt begrepp. I min beskrivning är den fonologiska informationen hos toniska stavelser
helt enkelt närvaron av en fot, vilken innehåller en betoning. Allt som har med relativ prominens att göra följer
ur grammatisk interaktion.
18
Jag kommer tills vidare att anta att bibetoning bara föreligger i en struktur som innehåller mer än ett prosodiskt
ord. I sammansättningar är den första betoningen huvudbetoning och övriga bibetoningar.
29

epresentationen är att sådana suffix ibland inte bara tycks kunna leta upp betonade stavelser
utan också styra betoningen till en föregående stavelse. 19 Det är nämligen så att de
posttoniska suffixen inte bara suffigeras till toniska rötter som ˈtrev-lig och ˈdan-sk, utan också
till prosodiskt ospecificerade stammar som i rekorˈder-lig och aristoˈtel-isk. Det är dock inte
fråga om att suffixen delar ut betoning i dessa fall, utan betoningarna genereras via den
generella, fonologiska betoningsregeln (se (43)). Representationen ’ Ft ]-lig’ eller ’ Ft ]-sk’ kan
således dels leta upp lexikala betoningar, dels styra den fonologiska betoningsregeln till
stavelsen före suffixet. 20
I svenska är den betonade foten aldrig större än en stavelse. Jag antar i likhet med
Kristoffersen (2000) att den svenska foten därmed är en moraisk troké [μμ] liksom i norska.
Samma fot antas för engelska (Kager 1989, Hammond 1999), men i engelska saknas det för
svenska och norska typiska kravet att betonade stavelser också måste vara tunga (Elert 1964).
Detta krav kallas ibland för Prokoschs lag (Vennemann 1988, Riad 1992) eller Stress-to-
Weight (McCarthy & Prince 1993). Kravet gör att den prosodiska foten alltid kommer att
utgöra just en betonad stavelse, varken mer eller mindre, i sin kanoniska form. I språk utan
lika starkt krav på korrelation mellan stavelsevikt och betoning är det annars vanligt med
tvåstaviga fötter. Resultatet blir att ett suffix som har en subkategorisering för en fot också
kommer att vara just pre- eller posttoniskt.
19 Den senare egenskapen kallas ibland för ’prestressing’ på engelska. Som vi sett var en typ av grekiska suffix
’preaccentuerande’. På svenska finns ingen bra term för detta. Notera dock att ’posttonisk’ är en neutralare term,
och mer korrekt för svenska, än ’prestressing’.
20 Det kan vara värt att notera att det med mitt synsätt är de ospecificerade morfemen, dvs. lånade morfem, som
betonas enligt generellt mönster, medan typiskt germanska betonade morfem är lexikalt specificerade. Exv.
Andreasson (1997, 155 ff.) antar det motsatta förhållandet.
30

5 Prosodisk minimalitet och morfemform
Inledningsvis nämndes att det finns morfologiska avlednings- och böjningsmönster som är
underkastade prosodiska formkrav, t.ex. reduplikation och smeknamnsbildning. Ett annat
formkrav som ofta nämns är ordminimalitet. Man syftar då på att den prosodiska kategori som
i typfallet omfattar den morfosyntaktiska enheten ord är belagd med ett minimalitetskrav, dvs.
det kan inte bli hur litet som helst. I svenska är denna kategori det prosodiska ordet (ω).
5.1 Prosodisk hierarki
Det som bestämmer minimaliteten definieras av den kanoniska formen för kategorin närmast
under det prosodiska ordet i det man kallar för den prosodiska hierarkin. Det finns lite olika
uppfattningar om hur den prosodiska hierarkin ser ut, men här ska vi använda följande
variant, baserad på Inkelas (1989) och Downing (2006).
(16) Prosodisk hierarki enligt Inkelas (1989), Downing (2006) [lätt modifierad]
Yttrande
|
Intonationsfras
|
Fonologisk fras
|
Prosodiskt ord
|
Prosodisk stam
|
Prosodisk rot Prosodiskt affix
/\
Denna hierarki är parallell till den morfo-syntaktiska hierarkin. I (17) representeras den nedre
delen av denna hierarki, dvs. den del som innehåller de morfologiska elementen.
(17) Morfologisk hierarki
Morfosyntaktiskt ord
|
Morfologisk stam
|
Morfologisk rot Morfologiskt affix
Den nedre delen av den prosodiska hierarkin i (16) utgör således en parallell struktur till den
morfologiska hierarkin i (17), och här kan prosodiska formkrav för morfemen uttryckas. 21
21 För tekniska sätt att implementera formkraven i en grammatikmodell hänvisas till McCarthy & Prince (1994,
1999), Downing (2006) med referenser.
31

Under det prosodiska ordet finner vi i hierarkin den prosodiska stammen och den prosodiska
roten. Krav på ordminimalitet ska enligt Downing baseras på dessa prosodiska kategorier. I
vissa språk kan rötter ensamma bilda ord. Svenska och de andra germanska språken är
exempel på sådana språk (sten, gryn). Den kanoniska roten består av en (1) stavelse, vilken
måste ha förgrenande struktur. Det är själva minimalitetskravet och betyder att stavelsen
måste ha något mer än bara en kort vokal efter inledande konsonant. Antingen finns
förgreningen i den kvantitativa strukturen, dvs. att vokalen innehåller två moror och således är
lång, eller så följer en konsonant efter en kort vokal. Detta illustreras i (19) nedan. I andra
språk kan ordminimalitet vara en funktion av minimaliteten hos en stam, t.ex. i språk som inte
tillåter fristående ord baserade endast på en rot. I sådana språk måste således ord förses med
ett affix av något slag för att bilda ett ord, alternativt byggas ut med en epentetisk stavelse, för
att möta det prosodiska formkravet. Ett exempel på det finner vi i javanesiskans s.k.
nasalfusion (Uhrbach 1987, här citerad från Downing 2006, 102). Javanesiskan skapar
stammar genom att lägga till ett nasalt element initialt. Denna nasal genomgår fusion med det
initiala segmentet om roten är två- eller flerstavig. Om roten däremot är enstavig, skjuts en
vokal in så att stammen i båda fallen blir (minst) tvåstavig.
(18) Javanesisk nasalfusion vid stambildning
flerstaviga rötter (fusion):
cukur ɲukur ’raka någon’
bali mbaleni ’återlämna något’
tulis nulis ’skriva’
enstaviga rötter (epentes snarare än fusion):
cet ŋəcet ’trycka’ *ɲet
bom ŋəbom ’bomba’ *mbom
tik ŋətik ’skriva (med skrivmaskin)’ *nik
dol ŋədol ’sälja’ *ndol
I båda fallen består stammen av en rot och ett affix, och fonologin justerar den resulterande
strukturen så att den kommer ut som tvåstavig oavsett om roten är en- eller tvåstavig.
Detta är alltså en obligatorisk process i javanesiskan. Vi kan hitta en liknande process i
svenskan, men den drivs inte av ett minimalitetskrav, men däremot av strävan efter kanonisk
struktur. Vi finner i flera svenska ordtyper vokalstrykning (synkope) och vokalinsättning
(epentes), t.ex. i bestämd form och plural av substantiv på {-l, -r, -n} (Riad 2003b). Där kan
man faktiskt se att tvåstavighet gynnas, jfr regel-n, pentry-t (*regelen, *pentryet) men del-en,
bly-et (*del-n, *bly-t), se (51).
I germanska språk brukar man ofta anta att ordminimalitet (för innehållsord) innebär att
de ska kunna betonas, dvs. innehålla en betonad fot (McCarthy & Prince 1986, 1999, Wiese
1996, 83, Kristoffersen 2000, 114), men det menar Downing (2006) är ett separat villkor,
nämligen kulminativitet. I germanska språk är kulminativitet ett högt värderat villkor, vilket
borgar för att innehållsord får en betoning. En skillnad gentemot japanska är just att
kulminativiteten är mindre högt värderad där (som vi såg i avsnitt 4.2). Likväl är
32

ordminimalitet giltig i båda språktyperna. Germanska språk ger faktiskt gott stöd till
intuitionen att betoningskravet är separat från formkravet när det gäller ordbildning, som vi
ska se.
Ordminimalitet är således detsamma som rotminimalitet i svenska och övriga
germanska språk. Betoning är ett separat krav, baserat på kulminativitet, och det kan variera i
styrka mellan språk alldeles oavsett hur det ser ut med minimaliteten. Den del av den
prosodiska hierarkin som är relevant för denna undersökning är det prosodiska ordet och
neråt. Övrig struktur kommer i stor utsträckning att lämnas åt sidan i den fortsatta
framställningen.
Härnäst ska vi studera skillnader mellan rötter och affix, och i samband med det ska vi
också leta efter stöd av olika slag för förekomsten av prosodiska krav på formen. Vi kan inte
förvänta oss samma kraftiga dynamik i den vanliga lexikala avledningen som vi såg i
smeknamnsbildningen, men det betyder inte att vi är helt hänvisade till statiska
generaliseringar i ordförrådet. 22
5.2 Rötter och affix
Det minimalitetsvillkor som är relevant för den prosodiska roten är förgrenande struktur,
segmentellt eller moraiskt. Minimaliteten ärvs sedan hela vägen upp i den prosodiska
hierarkin (Gå! är ett syntaktiskt och prosodiskt välformat yttrande, om än minimalt.). För de
övriga kategorierna är det mindre relevant att tala om minimalitet utan där kan vi istället
karakterisera formerna i termer av omarkerad eller, med ett annat ord, kanonisk struktur.
Affixen kan ju t.ex. variera från Ø (nollplural) via ensam konsonant (-t, -s) till åtminstone
tvåstaviga strukturer (-else). Då är det poänglöst att tala om minimal struktur men däremot
relevant att tala om kanonisk struktur, vilken är precis en stavelse. Kanonisk eller omarkerad
struktur finns det dynamisk evidens för också i svenska, både i smeknamnsavledning (5.3)
och suffixallomorfi (6.2.2).
I följande uppställning visas de relevanta morfemen i den nedre delen av den prosodiska
hierarkin och deras formkrav.
(19) Morfemtyp prosodiskt formkrav
Rot σ CVC, CV:
/\ dvs. förgrenande struktur
Affix σ CV, CVC, V, etc.
Stam σ + σ CVC+CV, CV:+CV
Förgreningskravet hos rötter är en signal om att rötterna är de morfologiska huvudena, medan
22
Man kan ofta inducera fram en uppfattning om vad som är det minimala ordet genom att titta på en stor korpus
i vilket språk som helst. Men man riskerar att hamna i ett induktivt dilemma vilket har att göra med metodens
statiska natur. Man generaliserar över statiska mönster, utan att kunna utmana generaliseringarna. Läget blir
bättre när det finns dynamisk evidens att tillgå, dvs. fonologiska processer som reagerar när strukturen inte
uppfyller kraven. Epentes (insättning av struktur) och strykning är typiska exempel på sådana reaktioner.
Skillnaden mellan statisk och dynamisk evidens är viktig för styrkan i argumentationen.
33

affix som inte har detta krav inte är det. Huvuden är nämligen som tendens mer komplexa än
komplement.
(20) Förgrening
Rötter förgrenar sig: nat-, posi-, elektr-, ben, stol, be:
Affix måste inte förgrena sig: be-, -a, -e, -t, -li(g), -o, -(n)iŋ, -iker
Minimalitetskravet på rötter är strängt taget en statisk generalisering, dvs. det är svårt att hitta
mindre rötter. Men det finns en möjlig dynamisk indikation på minimaliteten och det gäller
just ord som nation och motion i jämförelse med andra -tion-ord som position och
kontemplation. I de korta nation och motion uttalas [t], medan det inte gör det i ord som
position och kontemplation. Vi får således en kontrast mellan [natɧu:n] och [posiɧu:n].
Förklaringen till detta kunde vara att roten måste förgrena sig och att därmed [t] har kommit
att uttalas i just de former där roten riskerar att bli för liten. 23
Morfologiska huvuden identifieras i både semantisk och fonologisk bemärkelse, i och
med att de är både semantiskt och fonologiskt rikare än ändelser (jfr det syntaktiska synsättet
som kan vara det motsatta, t.ex. Josefsson 1997). Detta rimmar bra med idén att komplexitet
på olika nivåer korrelerar, såsom föreslaget av Dresher & van der Hulst (1998), och att denna
ikonicitet kan ha en funktion som gör det lättare att identifiera det semantiska huvudet utifrån
den fonologiska informationen. Vi finner i typfallet mer av distinktiv information i huvuden
än i komplement.
Det finns en koppling här till så kallad ’positionell trohet’ vilket gäller fonologiska
processer som ibland bara äger rum i s.k. ’starka’ positioner (initiala, betonade, i roten
befinnandes) eller bara i ’svaga’ positioner, vilket ger upphov till asymmetrier. Skillnaden
mellan rötter och affix kan manifesteras i att vissa processer bara äger rum i rötter, eller att
betoning alltid måste hamna i rötter snarare än ändelser, osv. 24 En typ av exempel är
neutraliseringar som ofta äger rum bara i svaga positioner. Beckman (1997) presenterar ett
exempel från Shona där vokalhöjd är distinktiv endast i rotinitial stavelse, medan vokalhöjd i
följande stavelser neutraliserar till hög utom i det fall den rotinitiala stavelsen innehåller en
halvhög vokal, då de följande stavelserna också blir halvhöga i kraft av en vokalharmonisk
process.
(21) Höjdharmoni i verb i Shona (Beckman 1997, 1, som citerar Fortune 1955)
halvhög V sona ‘sy’ son-era ’sy för’
vereŋga ‘räkna’ vereŋg-eka ’vara många’
oma ‘vara torr’ om-esa ‘orsaka att bli torr’
seka ‘skratta’ sek-erera ’skratta och skratta och skratta’
23
Detta är tills vidare en spekulation. Det finns ord som passion och tydligen ett uttal av lotion som saknar [t].
Det behöver inte betyda att dessa rötter är subminimala, men de antyder att bilden inte är alldeles ren och att mer
måste sägas innan argumentet är i hamn.
24
Vi kommer att se ett intressant exempel på detta i en asymmetri mellan substantiv och verb nedan (avsnitt 12.1
och 12.3).
34

hög V ipa ‘vara ond’ ip-ira ‘vara ond för’
bvisa ‘avlägsna’ bvis-ika ‘vara lätt att avlägsna’
bvuma ‘hålla med’ bvum-isa ’få att hålla med’
pinda ‘passera’ pind-irira ‘passera rakt igenom’
(22) Låga vokaler blockerar harmoni
låg V charuk- ‘hoppa över’
ganhur- ‘avgränsa’
tandanis- ‘jaga’
kwazis- ‘hälsa’
pofomadza ‘blända’ pofomadz-ira /*-esa ’blända för’
tarisa ‘titta på’ taris-ika ‘lätt att titta på’
shamba ‘tvätta’ shamb-isa ‘få att tvätta’
cheyama ‘vara vriden’ cheyam-isa /*-esa ‘göra vriden’
Den positionella troheten gäller således den privilegierade, starka positionen initialt i roten.
Där behålls den underliggande vokaldistinktionen. I övriga stavelser råder i princip
neutralisation, men med möjlighet att ha halvhöga vokaler vid vokalharmoni, vilken också
utgår från den starka positionen.
Den typiska formen för rot och affix i svenska är inget undantag till det generella fallet.
Golston & Wiese (1998) fann att den tyska roten nästan alltid är enstavig, och så är det också
i svenska (nat-, bord, vän). De typiska undantagen är av grekiskt eller romanskt ursprung
(matema-, milit-). Former som gubbe och gumma innehåller en stamvokal (således gubb-e,
gumm-a) och ska betraktas som stammar snarare än rötter (se vidare Linell 1972, 24ff., Elert
1981, 50, Josefsson 2002). Den minimala roten och den kanoniska roten sammanfaller därför
i storlek (förgrenande σ), i svenska.
Också affixen i svenska tenderar att vara enstaviga (-lig, -nad, -ar, -o). De typiska
undantagen här är betonade (-aktig, -abel) och/eller av främmande ursprung (-iker), men
också obetonade inhemska tvåstaviga förekommer utan att vara särskilt ovanliga (-are, -else).
Ibland har dessa en enstavig allomorf (-abl-, -ar-). Somliga affix är icke-syllabiska (-s, -t)
men även om de är frekventa så är de inte många, och de är i typfallet böjningssuffix (genitiv,
neutrum). Ännu färre är nollsuffixen (tecken-Ø, pl.). Det finns således anledning att
åtminstone preliminärt förvänta sig överensstämmelse med mönstret i många andra språk,
dvs. enstavighet hos affix, i det omarkerade fallet. För en översikt över svenskans suffix se
Bloch (u.u.; en reviderad översikt ges i appendix I).
De ovan beskrivna generaliseringarna är statiska även om de harmonierar med en gräns
mellan morfemtyper. För att hitta dynamiska interaktioner kan man antingen göra som
forskningstraditionen, dvs. studera reduplikation och liknande processer i språk som har dem,
eller titta lite närmare på svenskan och vaska fram de dynamiska effekter som ändå
förekommer.
5.3 Stammar
Som vi ovan sett är det minimala inte alltid det mest välformade vilket märks i prosodisk-
35

morfologiska processer. Ett tydligt germanskt exempel på kanonisk struktur (till skillnad från
minimal) finner vi i tyska och svenska smeknamn vilka ska betraktas som kanoniska stammar
(se 3.2). Smeknamnsbildning i dessa språk sker genom att en bas omformas till en enda
rotstavelse och förses med ett enstavigt suffix, således σ + σ.
(23) Tyska och svenska smeknamn (Eliasson 1980, Downing 2006, Riad 2002 25 )
ty. Gabriele Gab + i
Waldemar Wald + i
Gorbatchow Gorb + i
Trabant Trab + i
sv. Katarina Kat + is Katt-is
Elisabet Bet + an Bett-an
Sven Sven + e Svenn-e
Einar Ei + e Ej-e
Magnus Mank + an Mank-an
I tyska är suffixet i stort sett alltid -i, vilket kan betraktas som ett smeknamnsspecifikt suffix.
Ordtypen kallas ofta i-Bildung på tyska. I svenska däremot används flera olika suffix, en del
rekryterade ur den vanliga morfologin (-an, -a, -e), andra mer specifikt smeknamnsmässiga
(-is, -o). Den kanoniska form som kommer ur denna bildning är således en tvåstavig struktur
som sätter ihop ett kanoniskt och minimalt enstavigt morfem (roten) och ett kanoniskt
enstavigt morfem (suffixet). Betoning tilldelas första stavelsen i det prosodiska ord som blir
resultatet.
Bildningen av smeknamn är med detta synsätt en kombination av morfem med kanonisk
form, således kanonisk stambildning, snarare än ren avkortning (s.k. trunkering), en annars
utbredd uppfattning om hur smeknamnsbildning går till. 26 Vi sammanfattar den kanoniska
formen hos en stam i (24).
(24) Kanonisk stam = σ + σ
Naturligtvis är en hel massa stammar i språket som möter detta krav på ett statiskt sätt. De
gamla svaga nominalstammarna t.ex. består i typfallet av en enstavig rot och en s.k.
stamvokal -a eller –e (nunn-a, tack-a, gubb-e, lak-e).
5.4 Morfologi och prosodi
Såhär långt komna kan vi konstatera att det finns en diagnosticerbar skillnad mellan det
minimala och det kanoniska i svensk prosodisk morfologi, vilken kan fastställas på det
25
Riad (2002) innehåller en utförlig beskrivning av smeknamnsbildningen, men med den skillnaden att
smeknamnens morfologiska struktur inte behandlas så ingående, utan målstrukturen beskrivs som ett kanoniskt
prosodiskt ord.
26
Ett annat exempel på dynamiskt manifest kanonisk stamstorlek såg vi javanesiskans s.k. nasalfusion i 5.1.
36

prosodiska ordets nivå. Det minimala prosodiska ordet dominerar endast obligatorisk struktur,
nämligen en prosodisk rot, vilken måste ha förgrenande struktur. Det kanoniska prosodiska
ordet dominerar omarkerad struktur, nämligen en prosodisk stam, vilken kanoniskt har den
form vi finner i smeknamn, två stavelser och två morfem, varav det ena är en rot. Det
prosodiska ordet tillför ytterligare krav – annars vore det svårt att motivera nivån som sådan –
men dessa krav gäller inte formen på domänen, utan närvaron av betoning. Det prosodiska
ordet är domänen för kravet på kulminativitet och varje prosodiskt ord ska därför innehålla
exakt en betoning. Till detta kommer också stavelseindelning, som tar det prosodiska ordet
som domän. Diskussionen om betoning och stavelseindelning fortsätter i 5.5 nedan.
Ordbildning, i det synsätt som förfäktas här, har en således en prosodisk dimension vid
sidan av den morfologiska. Man kan betrakta uppdragen som fördelade enligt följande.
(25) Ordbildning
Morfologi: bilda avledning och sammansättning
Prosodi: bilda prosodiska ord (ett eller fler)
Prosodin organiserar morfologisk (och syntaktisk) struktur så att den får fonologisk form.
Men det råder inte ett ett-till-ett-förhållande, så att ett morfologiskt ord alltid består av ett
prosodiskt ord. Följande uppställning illustrerar den hyggliga men långt ifrån perfekta
korrelationen mellan morfologisk och prosodisk struktur.
(26) Korrelation mellan morfologi och prosodi
morfologisk term ett prosodiskt ord flera prosodiska ord
sammansättning (agora+foˈbi) ω (indusˈtri) ω +(produkˈtion) ω
(geo+loˈgi) ω (ˈtrans) ω +(poeˈsi) ω
(ˈmellan) ω +(ˈmål) ω
(temperaˈments) ω +(ˈfylld) ω
(ˈspindel) ω +(foˈbi) ω
prefixavledning (dis-harmoˈni) ω (ˈo) ω (ˈlycka) ω
(be-(ˈröva) ω ) ω’ ((ˈför) ω - (ˈan) ω +(ˈleda) ω ) ω max
suffixavledning (ˈvän-lig) ω (ˈkraft) ω -(ˈfull) ω
(kub-ˈan) ω (kontrolˈler) ω -(ˈbar) ω
(gris-eˈri) ω (temperaˈments) ω -(ˈfull) ω
(nat-ˈion) ω
(transplanta-ˈtion) ω
(rekorˈder-lig) ω
(aristoˈtel-isk) ω
simplex (ˈjobb) ω (ˈar) ω (ˈbete) ω
(ˈsommar) ω (ˈinge) ω (ˈfära) ω
Som synes finns det exempel i båda kolumnerna på det som traditionellt kallas
sammansättningar, prefixavledningar, suffixavledningar och simplex. Sammansättningar
bildar normalt två prosodiska ord, men det finns likväl en grupp sammansättningar som bildar
37

endast ett prosodiskt ord, de s.k. nyklassiska sammansättningarna (geologi, agorafobi). I
andra änden av spektrumet finner vi simplex som normalt bildar ett prosodiskt ord, men här
hittar vi också de s.k. formella sammansättningarna, vilka morfologiskt sett är simplex men
prosodiskt är sammansatta (ingefära, arbete). Prefix- och suffixavledningar hamnar mellan
ytterligheterna och de finns i stor mängd av båda slagen, bildade med ett eller två prosodiska
ord. 27 Jag har inte tagit med böjningar i uppställningen eftersom de är syntaktiskt styrda, men
eftersom vi kommer att tangera böjningar flera gånger så ska jag också nämna att de aldrig
själva orsakar fler prosodiska ord än som finns i stammen. Böjningssuffixen i svenska är med
andra ord aldrig själva toniska.
Om vi betraktar ordbildningen som resultatet av en morfologisk process som länkar
(eller med en fackterm ’konkatenerar’) morfem till varandra och en prosodisk process som
skapar prosodiska ord kommer vi att finna att kombinatoriken styrs dels av innehållsmässiga
hänsyn (förstås), dels av det prosodiska kravet på kulminativitet. Grammatikens krav på
kulminativitet kommer att se till att obetonade strukturer får en betoning och att strukturer
med flera betoningar antingen resulterar i flera prosodiska ord (med varsin betoning), eller att
betoningar avlägsnas så att resultatet blir exakt en betoning per prosodiskt ord. Det intressanta
med svenskans morfologi är att den befintliga betoningsinformationen (tonisk, pretonisk,
posttonisk, ospecificerad) påverkar själva kombinationen av morfem. Därför kan man med
fog påstå att prosodisk information till dels styr formen på svenskans lexikon. Svenskan
uppvisar inte dominansförhållanden mellan morfem, i stil med grekisk morfologi där konflikt
mellan specifikationer leder till att den ena vinner och den andra stryks. I svenskan är det
snarare kombinerbarheten i sig som begränsas. Utifrån de prosodiska ramarna kan vi då få
insikt i dels vilka morfem som är kombinerbara med vilka andra morfem, dels få syn på
interaktionen mellan ospecificerade morfem och specificerade morfem av olika slag (se
avsnitt 7).
Ett annat krav som tillförs på det prosodiska ordets nivå är stavelseindelning som vi går
igenom i nästa avsnitt.
5.5 Betoning, stavelseindelning och det prosodiska ordet
Man kan frestas att betrakta betoning som en egenskap som tillkommer huvuden. Det vore
inte konstigt med tanke på positionell märkhet och diskussionen om starka positioner. Också i
svenska uppvisar betoning förvisso vissa huvudegenskaper i och med att fler
vokaldistinktioner görs i betonade stavelser än på andra ställen, men det är fortfarande
uppenbart att det morfologiska huvudskapet inte definieras i termer av betoning, eftersom
rötter i svenska inte alls behöver vara betonade. Några exempel ges i (27).
(27) elektr-ifiˈera, epidem-ˈi, or-ˈera, emball-ˈage
Vi måste alltså noga skilja på prosodisk form och prosodisk prominens. Svensk morfologi
visar tydligt att status som betonad inte korrelerar generellt med status som rot, eller att status
som affix korrelerar med status som obetonad, för den delen.
27 Här finns också ett par lite speciella strukturer (beröva, föranleda) som vi återkommer till.
38

Likväl finns det mönster i lexikal betoningsstatus som ändå markerar en tydlig
skiljelinje mellan rot och affix.
(28) Korrelationer mellan betoningsstatus och morfologisk status
Rötter är toniska eller ospecificerade
Affix är toniska, pretoniska, posttoniska eller ospecificerade
Rötter är således aldrig dependenta i prosodisk mening. Affix däremot är ofta dependenta,
framförallt genom posttonicitet. Vad kna vi säga om statusen som ospecificerad? Prosodiskt
ospecificerade rötter uppvisar inget obligatoriskt krav på att stå intill en betoning, och detta
ska nog betraktas som en form av oberoende. Hela strukturen måste förstås få en betoning
(per prosodiskt ord), men den delas ut av grammatiken, på ett regelbundet sätt. Detta
diskuteras vidare i avsnitt 6.1 i samband med den generella fonologiska betoningsregeln (43).
Affix, däremot, är i normalfallet beroende på ett eller annat sätt. De pre- respektive
posttoniska affixen vill stå intill en betoning. Överlagrat denna dependens finns också
tonaccent 2, vars realisering också är beroende av närhet till en betoning (se vidare avsnitt
12.4).
Var hör då betoning hemma? Grammatiken föreskriver att betoning är en kulminativ
egenskap som markerar prosodiska ord. Orden i (27) har en betoning vardera, vilket betyder
att de vart och ett utgör ett prosodiskt ord, som i (29).
(29) (e.lek.tri.fi.ˈe.ra) ω , (e.pi.de.ˈmi) ω , (o.ˈre.ra) ω , (em.bal.ˈlage) ω
I prosodiska ord utgör därmed betoningen en form av huvud. Vi kan sammanfatta detta krav
som ett grammatiskt villkor på kulminativitet.
(30) Kulminativitet (CULMINATIVITY-PRWD)
Varje prosodiskt ord har exakt ett huvud
Det prosodiska ordet i svenska skiljer sig härvidlag från engelska och tyska. Både engelska
(särskilt amerikanska varieteter), nederländska och tyska beskrivs i allmänhet som språk som
kan ha flera betoningar inom ett och samma prosodiska ord (Kager 1989, Hammond 1999,
Kaltenbacher 2000, Zonneveld et al. 1999, 503ff.).
(31) Engelsk betoning (AmE) Svensk betoning
(ˈmoneˌtary) ω (moneˈtär) ω
(toˌtaliˈtarian) ω (totaliˈtär) ω
(ˈabˌstract) ω N,A (abˈstrakt) ω
(32) Tysk betoning Svensk betoning
(ˌmiliˌtariˈsieren) ω (militariˈsera) ω
(ˌonoˌmatopoˈetisch) ω (onomatopoˈetisk) ω
(ˌuniˌversiˈtät) ω (universiˈtet) ω
39

Denna skillnad mellan språken är sannolikt fortfarande rätt ytlig, men en effekt av den är att
vi finner fonologiska effekter till följd av krock och lapsus i tysk prefigering av tunga prefix
(Kaltenbacher 2000), och en något generellare s.k. Rhythm Rule i engelska (ˌthirˈteen ˈmen >
ˈthirˌteen ˈmen) än i svenska (Visch 1990). I praktiken finner vi att det prosodiska ordet har
samma form i alla de germanska språken (Booij 1999, flera av artiklarna i Hall & Kleinhenz
1999). Svenskan har en början till sekundära betoningar inom det prosodiska ordet, men det är
frågan om fonetiska, rytmiska betoningar, snarare än fonologiska. Man finner en viss
förlängning och ökad intensitet i varannan stavelse i sekvenser av obetonade stavelser i en
fras efter den huvudbetonade stavelsen (Strangert 1985, kap. 4). Också i sekvenser före
huvudbetoning uppstår rytmisk växling, där skillnaden i duration mellan alternerande
stavelser uppgår till ca 15% (Bruce 1998, 89ff.). 28 Jag kommer här att anta att det inte är fråga
om fonologiska betoningar, utan just rytmiska.
Ett annat krav som tillförs det prosodiska ordet är stavelseindelning, och det är ett
användbart diagnostiskt kriterium för att fastställa det prosodiska ordets domän.
Stavelseindelningen är markerad med punkter för stavelsegräns i (29). Den stabila faktorn i
stavelseindelningen är beteendet hos stavelseansats och kvantitet i betonade stavelser.
(33) Stavelseansats (ONSET)
En sekvens VCV stavelseindelas V.CV
I svenska och germanska språk allmänt är indelningsdomänen det prosodiska ordet, så om
stavelseindelningen går över en morfemgräns där första morfemet slutar på konsonant och
andra börjar på vokal, så ingår båda morfemen i samma prosodiska ord. Som synes i (29) sker
stavelseindelningen över morfemgränserna utan hinder (t.ex. e.pi.de.m-i). Annorlunda är det
då i skarven mellan prosodiska ord, som i sammansättningar. Där kan vi utmana
stavelseindelningen genom att kombinera konsonantfinalt första led med vokalinitialt andra
led, och sedan pröva mot vår språkliga intuition.
(34) Stavelseindelning som diagnostikon för det prosodiska ordet. 29
C.V .CV
(ˈhärm) ω (ˌapa) ω härm.a.pa *här.ma.pa sammansättning
(favoˈrit) ω (antipaˌti) ω fa.vo.rit.an.ti.pa.ti *fa.vo.ri.tan.ti.pa.ti
(ˈBred) ω (ˌäng) ωa Bred.äng *Bre.däng
(ˈsokrates) ω (ˌanda) ω so.kra.tes.an.da *so.kra.te.san.da
28
Hur skillnaden ska analyseras är inte givet. Ett alternativ är att anta att engelska och tyska har fler fötter per
prosodiskt ord än svenska. Den analysen signalerar en relativt dramatisk skillnad mellan språken. Ett annat
alternativ är att svenskan har samma fötter (mutatis mutandis) som de andra språken, men att huvudlösa fötter är
mer utbredda (Golston, Kehrein & Riad, under arb.). Ett tredje alternativ är att kulminativitet har lite olika status
i språken. Jag kommer inte att göra några antaganden som är avgörande för denna typologiska fråga.
29
Kristoffersen (2000, 183) meddelar tvekan till att använda stavelseindelning som diagnostikon för prosodiska
ord i norska, baserat på syllabifieringen hos /r/ i sammansättningsskarven i ord som væ:.rom.slag.
40

(ˈvan) ω (ˌartad) ω van.a.ʈad *va.na.ʈad avledning
(ˈfuling) ω *ful.ing fu.ling
(ˈhärmande) ω *härm.an.de här.man.de avledning/böjning
(ˈgrinar) ω *grin.ar gri.nar böjning
Vi ser att såväl stavelseindelning som antal betoningar korrelerar med antal prosodiska ord
och deras utsträckning. 30
Det finns ytterligare en egenskap som tycks höra ihop med det prosodiska ordet och det
är ett slags rytmisk gruppering. Om vi betraktar en sekvens med omväxlande betonade och
obetonade stavelser i en sammansättning så kommer deras tillhörighet i prosodiska ord att ha
visst inflytande över den rytm med vilken man uttalar sammansättningen. Vi kan jämföra de
fyrstaviga sammansättningarna tetravinet och bäckravinen som båda har omväxlande
betonade och obetonade stavelser (x.x.) och som båda innehåller sekvensen -ravin- som andra
och tredje stavelse. I normalt uttal får denna mittensekvens olika rytm. När -ravin- står i
samma prosodiska ord blir den jambiska rytmen tydlig. När -ravin- är uppdelat på två
prosodiska ord uteblir den rytmen och tetravinet bildar två separata trokéer istället. Detta är
intuitivt inte så förvånande, men visar ändå att rytmisk gruppering bryr sig om de prosodiska
ordgränserna.
Diskussionen har nu lett oss fram till två typer av huvuden, ett morfologiskt och ett
prosodiskt.
(35) Två slags huvuden
Morfologiskt huvud: förgrenande rotmorfem
Prosodiskt huvud: betonad fot
Den centrala utmaningen i en prosodisk beskrivning av svenskans morfologi är just bristen på
korrelation mellan betoning och morfologiskt huvudskap. Betoningens placering är nämligen
på intet sätt likgiltig för morfologin, utan i hög grad bestämmande för tendensen att vissa
morfem graviterar mot varandra (se kap. 7). Det som kan se ut som en etymologisk effekt är i
själva verket en form av matchning av prosodiska egenskaper.
Av detta skäl är det också rimligt att inte bygga in betoning i den prosodiska hierarkin i
beskrivningen av svenska. Däremot är det viktigt att betoning kommer in i beskrivningen just
på det prosodiska ordets nivå, som vi har sett. Betoningen är således viktigt först när
morfologiska kombinationer ska organiseras i prosodiska ord.
I analysen av å ena sidan svenskans betoningssystem såsom delvis morfologiskt styrt,
och å andra sidan dess ordbildningsmorfologi som delvis prosodiskt styrd blir det naturligtvis
viktigt att skilja på vad som är morfologisk information och vad som är prosodisk
30
Vi kommer att stöta på några strukturer där man kunde misstänka eller anta att fler betoningar än en
förekommer inom samma prosodiska ord (typerna implicit och griseri). Detta diskuteras i avsnitt 6.2.1. Min
analys kommer dock att vara att själva betoningen stryks (implicˈiːt > ˈimːplic0iˑt) men att vokallängd kan dröja
kvar.
41

information. 31 Den viktiga morfologiska distinktionen är skillnaden mellan rot och affix. I det
prototypiska fallet korrelerar en rot med rikt betydelseinnehåll och ett affix med ett mer
schematiskt. Också formmässigt har de olika egenskaper, som vi har sett och vilket framgår
av många studier.
En generell fråga som alltid aktualiseras vid morfologisk analys gäller hur morfem ska
avgränsas och segmenteras. Jag kommer här att luta mig mot formella kriterier för
segmenterbarhet och paradigmatisk gruppering, snarare än betydelsebaserade kriterier och
förekomsten av produktiv avledning. Vi kan illustrera detta med ett exempel ur Kiefer (1970),
som får representera den senare hållningen, som jag alltså inte ansluter mig till. Kiefer skiljer
på förekomster av ord som innehåller det nominala suffixet -or (Kiefer 1970, 165f.). En del är
osegmenterbara delar av rotmorfem – doktor, pastor, kantor, rektor, professor – eftersom de
inte kan härledas ur verb. Andra förekomster av -or representerar avledningssuffix, nämligen i
examinator, informator, reformator, destillator, indikator, isolator, regulator. Här är
härledning ur verb möjlig (examinera, informera, osv.). Det paradigmatiska synsätt, som jag
alltså vill ansluta mig till, tillåter att -or segmenteras också i den första gruppen former. Flera
typer av information kan hjälpa till i denna process. Vid sidan av ljudlikheten kan betydelse
(agentiv, oftast mänsklig), betoningsegenskaper (-or är posttoniskt men blir själv betonat i
plural och vidare avledning: reformaˈtorer), spela in och understödja den morfologiska
segmenteringen. När nu -or är identifierat som suffix, kan vi på samma sätt notera att det i
flera former föregås av -at, vilket också kan segmenteras som morfem. Dels förekommer det
som finalt suffix i några av ordens avledningsformer: destillat, isolat, dels finns det inte med i
verbformerna: destillera, isolera, informera, indikera, osv.
Detta synsätt innebär strängt taget att det inte finns någon påtaglig och principiell gräns
mellan rötter och avledda former. Istället är morfem olika starkt urskiljda. Inom kognitiv
semantik, som betraktar morfologin från ett lite annat perspektiv än vi gör här, så finns det
ingen motsättning mellan att betrakta ett ord som en enkel enhet eller en komplex, genom
regel bildad enhet. Både rektor och rekt-or är tillgängliga, så att säga. Den segmenterade
former har betydelse för t.ex. inpassning av nya ord på -or.
Hur kan vi då finna stöd för de segmenteringar vi gör i morfologin? I framställningen
här är målet att frilägga samband mellan morfem, segmenterade på ovan antytt sätt, och
prosodiska egenskaper. Jag kommer att visa att morfemen kan sorteras i några få prosodiska
beteenden som tillsammans bildar det svenska betonings- och accentsystemen. Bara om vi
urskiljer morfemen från sina rötter blir beskrivningen tillräckligt generell. Om vi drar
morfemgränser enligt mer traditionella och generellt mer betydelsebaserade kriterier kommer
31
Jag kommer inte att särskilt diskutera hur den övriga morfologiska informationen ser ut. Det kan dock vara
värt att påminna om att semantisk selektion är legio i morfologin. I Josefsson (1997, 1998) beskrivs
avledningssuffixens regelbundna lexikala distribution med thätaroller och hur suffixen relaterar till de thätaroller
som är relevanta för dem. Semantisk selektion syns t.ex. i suffixens krav på sina rötter i termer av aktionsarter.
Det nominaliserande -ing/-ning kombinerar gärna med (verb)rötter som har telisk aktionsart (naturlig slutpunkt
för aktionen), t.ex. provning, löpning, men inte med statiska verb (*innehållning) eller oavgränsad aktionsart
(*hatning, *drivning). Till semantisk selektion kan man också räkna selektionskrav på ordklass: prefixet o-
kombinerar med substantiv (olycka) och adjektiv (ofri) men inte med verb (*ohålla).
42

de prosodiska regelbundenheterna inte längre att synas (och det är i princip ett problem för
betydelsebaserad morfologisk beskrivning, eftersom man där riskerar att missa sanna
generaliseringar). Som nämnt är mitt fokus på just betoningsegenskaper, men det finns också
andra typer av signaler, som t.es. markerar gränser för prosodiska ord och prosodiska fötter
(se vidare Raffelsiefen 2007).
43

6 Morfemens betoningsegenskaper
I detta kapitel går vi igenom morfemens typologi i svenska vad gäller betoningsegenskaper.
6.1 Prosodiskt ospecificerade morfem
Många morfem i svenskan saknar lexikalt specificerad betoningsinformation. Här följer dels
en lista med rötter, dels en lista med avledningssuffix. För suffixen anger jag här och där om
de är frekventa eller inte.
(36) Ospecificerade rötter
ackompanj- delik- kalif- port-
alveol- divid- kanon- seri-
ark- elektr- kok- solv-
bal- exeg- leg- teor-
ban- exerc- matemat- äm-
biblio- fig- mekan-
brilj- flex- nat-
cykl- gar- or-
dekad- gent- pen-
dek- kab- polit-
Ospecificerade rötter ser ofta rätt rumphuggna och ofullständiga ut. Det är inte konstigt med
tanke på att de sällan kan bilda egna fristående ord på egen hand, och det gör också att de ofta
har karaktären av det som traditionellt kallas restmorfem. I nästa lista har vi en del
adjektivsuffix (om när dessa är identifierade, fler ospecificerade rötter).
(37) Adjektivsuffix
-abel ämabel, portabel
-ibel penibel, flexibel
-al kommunal, banal
-ell nationell, formell
-ant briljant, signifikant
-ent solvent, dekadent
-id perfid, gravid
-il gentil, gracil
-iv offensiv, normativ
-är familjär, vulgär
-ös intravenös, seriös, minutiös
-esk grotesk, pittoresk få
-ett pimpinett, kokett, violett få
-ar lunar, alveolar mkt få
-est modest, celest mkt få
-gen homogen, allergen mkt få
44

-in maskulin, feminin mkt få
-os grandios mkt få
-yr obskyr mkt få
(38) Verbsuffix
-(i)er-a operera, orera, kopiera, finansiera
-is-er-a kvalificera, fabricera
-(i)fi-er-a mumifiera, glorifiera
Verbsuffixen är alla varianter på ett och samma suffix –er- + verbböjning. Faktum är att det är
svårt att entydigt avgöra var själva verbsuffixet börjar. En form som fabrik kan relateras till
fabricera och då ska kanske inte -ic- (dvs. /is/) bedömas som en del av verbsuffixet utan
snarare en stamallomorf (/fabrik/, /fabris/). Även statusen hos elementet -er- kan diskuteras.
Det förekommer i diverse verbavledningar (mumifi-er-ing, mumifi-er-bar), liksom i
verbformerna (mumifi-er-a-de-s). Se vidare avsnitt 7.3.1.
(39) Substantivsuffix
-(a)tris recitatris, servitris
-ad kanonad, lemonad
-age garage, apanage
-al material, lokal
-an dekan, lian, babian
-and doktorand, gourmand mkt få
-ang pendang, harang mkt få
-ans balans, konvenans
-ant predikant, officiant, gigant
-ar bojar, dromedar, kvasar
-(ar)ie vikarie, arkivarie, kemikalie, orgie
-(ar)ium herbarium, solarium, medium
-ark patriark, monark mkt få
-at legat, kalifat
-ell rondell, kantarell
-en
-end dividend,
-ens kondens, proveniens
-ent obducent, regent
-eri trolleri, bageri
-es exeges, genes mkt få
-esk arabesk, humoresk få
-ess delikatess, finess
-ess-a prinsessa, baronessa
-est arrest, palimpsest mkt få
-ett spinett, kabinett
45

-eum museum,
-i teori, kompani
-id druid, invalid
-ik mekanik, grafik
-il reptil, projektil mkt få
-in gardin, medicin
-inn-a lärarinna, tigrinna
-ion kommission, nation
-is exercis, kurtis mkt få
-ism kubism, solipsism
-iss-a abbedissa, profetissa få
-ist kubist, solipsist
-itet universitet, unicitet
-iv missiv, kooperativ
-mang evenemang, ackompanjemang
-ment departement, firmament
-om sarkom, mkt få
-on [o:] karbon, diakon, cyklon
-(i)on [u:] skorpion, ciceron, hormon
-os psykos, diagnos
-ot [o:] despot, anekdot mkt få
-ot [u:] pilot, kanot
-tek bibliotek, diskotek
-ur figur, klaviatur
-yl kapsyl, molekyl
-yr polityr, lektyr
-är borgenär, kommisionär
-ör sufflör, dansör
-ös sufflös, dansös
(40) Prefix
trans- transparent, transportera
pre- preposition, presumtiv
pro- produkt, promovera
ad- adversativ, adjungera
in- inkompetens, individ
I färdiga prosodiska ord som innehåller dessa morfem finner man att de enskilda morfemen
antingen helt saknar betoning, eller att de har huvudbetoning, men inte bibetoning (se (41)).
Det är en viktig indikator på att de saknar lexikal betoning. De lexikala betoningarna lämnar
nämligen inte ifrån sig sin betoning utan att åtminstone lämna något spår (se nästa avsnitt).
46

(41) (ban-ˈal) ω (ban-al-iˈtet) ω (ban-al-iˈsera) ω
(karakt-ˈär) ω (karakt-er-ist-ˈik) ω (karakt-er-iˈsera) ω
(nat-ˈion) ω (nat-ion-ˈell) ω (nat-ion-al-ˈist) ω
(pro-ˈdukt) ω (pro-duc-ˈera) ω (pro-duk-ti-vi-ˈtet) ω
För varje form bildas bara ett prosodiskt ord, vilket framgår av stavelseindelningen:
(ka.rak.te.ris.ˈtik), (na.tio.na.ˈlist). Som synes kan ett och samma morfem bära huvudbetoning
i den ena formen (natˈion) och helt sakna betoning i den andra (natioˈnell). Frånvaron av
betoning kan vi fastställa på två sätt. Dels kan vi ofta hörfonetiskt avgöra om en stavelse är
betonad eller obetonad, särskilt när de står en bit ifrån andra stavelser. Dels kan vi också
studera eventuella förändringar i vokalkvalité och vokalkvantitet. 32 Jämför exempelvis
kvalitén hos morfemet -al i baˈnal respektive i banaliˈtet. Den kvalitativa och kvantitativa
variationen hos /a/ motsvarar skillnaden mellan betonad och obetonad position. I (42) ges en
samling med ord som har långa betonade vokaler i den ena formen, och korta obetonade i den
andra. Metodiskt sett är det lämpligt att utgå från former med lång vokal snarare än lång
konsonant i betonad ställning, eftersom allt då är lättare att höra: kvantitativa, kvalitativa och
tryckstyrkeskillnader.
(42) Ospecificerade morfem: få eller inga spår av vokallängd
fonem allofoner lång betonad kort obetonad
/i/ iː ~ ɪ pol[ˈiː]tiker pol[ɪ]tiˈsera
/y/ yː ~ ʏ f[ˈyː]siker f[ʏ]siˈkalisk
/e/ eː ~ ɛ prof[ˈeː]t prof[ɛ]ˈtera
obsc[ˈeː]n obsc[ɛ]niˈtet (äv. obsc[ˌeˑ]niˈtet)
/ø/ øː ~ ø milj[ˈøː] ”milj[ø]ˈdi”
œː ~ œ (_r) kommend[ˈœː]r f[œ]rˈändra
/a/ ɑː ~ a dr[ˈɑː]ma dr[a]ˈmatisk, dr[a]maˈtik
/o/ oː ~ ɔ/ʊ elektr[ˈoː]n elektr[ɔ]ˈnik
/u/ uː ~ ʊ positi[ˈuː]n positi[ʊ]ˈnera
fas[ˈuː]n fas[ʊ]ˈnera
/ʉ/ ʉː ~ ʉ komm[ˈʉː]n komm[ʉ]ˈnard, komm[ʉ]naliˈsera
kult[ˈʉː]r kult[ʉ]ˈrell / kult[ɵ]ˈrell
Det faktum att betoning kommer och går med sådan tydlighet i dessa former är i sig en signal
om att betoningarna är fonologiskt placerade på stavelser som i grunden är ospecificerade för
betoning. Det gäller också placeringen av betoning, som alltid är på den sista ospecificerade
stavelsen, i denna typ av exempel. Den generella, fonologiska betoningsregel som jag
kommer att anta att svenskan har kan formuleras som nedan.
32 Det senare kriteriet kräver lite resonemang för de fall när vokalkvalitén är densamma som vid lång vokal och
jag återkommer till det (6.2.1), men när sådan vokalkvalité inte föreligger är saken klar.
47

(43) Generell betoning (ALIGN-R(HDFT,PRWD), Rightmost) 33
Betona den högraste tillgängliga stavelsen i det prosodiska ordet
Denna regel kommer vi att se mycket av i det följande. Den är alltså fonologins sätt att dela ut
betoningar när inga specificerade betoningar finns. Som framgår av formuleringen tittar
regeln i högerkanten på ordet och identifierar där en stavelse att placera betoningen på,
oavsett hur struktur till vänster i ordet ser ut. Det är således inte fråga om en regel som läser
av hela ordstrukturen från vänster till höger. Annan prosodisk information som är upplinjerad
med det prosodiska ordets högerkant (toniska eller posttoniska morfem) respekteras dock. 34
Formuleringen i (43) är tänkt att fånga följande situationer, där regeln delar ut betoning:
1) en serie morfem utan någon specificerad prosodisk information överhuvudtaget (typen
positioˈnell, kommenˈdör, som ovan).
2) en serie morfem där det finns ett posttoniskt suffix mot slutet som subkategoriserar för en
betoning (typen rekorˈder]-lig, meˈkan]-isk). I denna situation styr suffixets posttoniska
subkategorisering betoningen till en viss stavelse. Detta är således innebörden av “högraste
tillgängliga” i regelformuleringen. 35
3) en serie morfem där ospecificerade morfem följer efter specificerade morfem. I dessa lägen
hamnar betoningen nämligen till höger om de specificerade. Det finns två typer av fall här,
dels när toniska morfem följs av ospecificerade eller posttoniska suffix (typen charlat[aˑn]eˈri,
[noˑrd]-ˈist, [hant]-ˈer]lig), dels när posttoniska följs av ospecifierade eller andra posttoniska
suffix (typen past]or-ˈat, profess]-ˈor]-lig).
I det sista fallet finns det visserligen en prosodisk specifikation i strängen av morfem
(Ft]-or), men eftersom det finns tillgängliga stavelser längre ut till höger, triggas ändå
betoningsregeln.
Formuleringen av den generella betoningsregeln i (43) gör också den automatiska
förutsägelsen att pretoniska prefix normalt inte kan vara betonade, eftersom dessa
definitionsmässigt följs av betonade morfem. 36
6.2 Toniska morfem
Många morfem i svenska är toniska, dvs. lexikalt betonade. I denna modell betyder det att de
bär en prosodisk fot på sin betonade stavelse. Foten innebär definitionsmässigt närvaron av en
betoning.
33 Detta villkor eller motsvarande förekommer t.ex. i Rice (2006, 1177).
34 Jag refererar till det prosodiska ordet här eftersom regeln gäller för avledningar och böjningsformer, men inte
över gränsen mellan prosodiska ord, vilket är fallet i många sammansättningar, där varje enskilt led bildar sitt
eget prosodiska ord.
35 Här kan suffixet se ut att vara ”prestressing”, men i själva verket är det frågan om att styra betoningsregeln.
36 Det finns dock situationer där pretoniska prefix faktiskt blir betonade, men i de lägena bildar de också ett nytt
eget prosodiskt ord. Den processen har inget med den fonologiska betoningsregeln att göra (se avsnitt 6.3).
48

(44) Toniska morfem
[ˈglöm]- [ˈglöm]-sk
[ˈtrev]- [ˈtrev]-lig
[ˈtvätt]- [ˈtvätt]-are, [ˈtvätt]-a
[ˈcharm]
scha[ˈbrak]
[ˈka]viar l. kavi[ˈar]
an[ˈsjo]vis
py[ˈja]mas
-[ˈskap] [ˈfränd]-[ˌskap]
-[ˈhet] [ˈstor]-[ˌhet]
-[ˈV:n] kub-[ˈa:n], rum-[ˈä:n], chil-[ˈe:n]-are
-[ˈe:s] kin-[ˈe:s], liban-[ˈe:s], javan-[ˈe:s]
[ˈur]- [ˈur]-[ˌtrev]lig
[ˈo]- [ˈo]-[ˌmärk]lig
De betonade morfemen kan som synes vara både rötter och affix. De har ofta karaktären av att
vara av germanskt ursprung, men det gäller inte alltid. En grupp enstaviga ord som t.ex. chef,
mousse, glass, sky, charm, sfär och gage är toniska, men av romanskt (någon gång grekiskt)
snarare än germanskt ursprung. De flerstaviga toniska rötterna, t.ex. ansjovis, pyjamas och
schabrak, är också typiskt inlånade. Ibland har talare olika placering av den lexikala
betoningen (kaviar). Den dominerande gruppen toniska rötter är enstaviga, men vi behöver
lexikal specifikation också för de flerstaviga. Strängt taget kunde man tänka sig att
finalbetonade rötter vore ickespecificerade och täcktes av den generella betoningsregeln, men
det tycks inte vara fallet. Tvärtom tycks rötter som förekommer självständigt få lexikalt
specificerad betoning (jfr det ovan sagda om enstavingar). Saken kan testas vid vidare
avledning så som diskuteras i avsnitt 6.2.1 (direkt nedan).
Även bland toniska avledningsmorfem finns det lån. Det härkomstangivande (m.m.)
suffixet [-ˈV:n (kuban, italienare) är ju knappast att betrakta som arvmorfem. Detta suffix har
en lång vokal men saknar i sin lexikala form specifikation för vokalkvalité. Vokalens kvalité
hämtas istället från slutvokalen i stammen (Kuba, Sparta, Rumänien, Chile, Italien). 37 Det är
vidare viktigt att notera att detta/dessa suffix är försedd(a) med en lexikal fot, och därmed
alltid bär en betoning. De kan annars lätt förväxlas med ospecificerade ändelser som -in i
maskin, gardin och medicin. 38
De specificerade toniska morfemen tenderar att alltid behålla spår av sin fotstruktur, till
37
Synkront skulle man kunna betrakta detta suffix som uppdelat i flera olika allomorfer med försedd
vokalkvalité (-an, -än, -en, osv.), men då skulle analysen inte fånga det faktum att det är samma vokal i ändelsen
som i slutet på stammen. I den prosodiska analysen är det viktigt att någon form av förbindelse finns mellan
stamslutande vokal och suffix (se 7.2.7 nedan).
38
Testet är att lägga till -eri i slutet: mask[ɪ]neri vs berl[iˑ]neri. Oklarare distinktion råder vid dekaneri vs
kub[aˑ]neri. Det tycks finnas en del variation beträffande den prosodiska lexikala statusen hos t.ex. ändelsen -in
(t.ex. har maskineri två uttal, det ena med halvlång vokal i andra stavelsen).
49

skillnad från de ospecificerade morfemen. Detta är en av två huvudsakliga källor till
information om fotstrukturens lexikala karaktär hos gruppen toniska morfem. Dels gäller det
alltså overta tecken på betoning i form av kvalité och kvantitet (framförallt på vokalen). Dels
gäller det val av allomorf hos suffixet -(i)sk. Vi diskuterar dessa källor i de två följande
avsnitten.
Innan vi ger oss in i det ska vi bara påminna om att den prosodiska foten innehåller två
moror [μμ]. De specifika gränserna för en fot korrelerar därmed med gränsen för
viktenheterna (mororna) i stavelsen, snarare än med själva stavelsegränsen. Vissa konsonanter
hör ibland till samma stavelse som foten dominerar, ibland inte, beroende på att
konsonanterna inte bär upp en mora.
(45) Varierande stavelsegräns
god (ˈgod.) ω
goding (ˈgo.ding.) ω
godis (ˈgo.dis.) ω
tvätt (ˈtvätt.) ω
tvätta (ˈtvät.ta.) ω
vänskap (ˈvän.) ω (ˌskap.) ω
vänskapen (ˈvän.) ω (ˌska.pen.) ω
Stavelseindelning äger ju rum med det prosodiska ordet som domän. 39 Stavelsegränserna
markeras fortsättningsvis med punkt (när så behövs) och det prosodiska ordet inramas med
parenteser och indexeras med ’ω’ (som ovan). Prosodiska fötter markeras med hakparenteser
som jag sätter omkring hela den betonade stavelsen, snarare än att försöka omringa bara de
morabärande segmenten. Hakparenteser används annars också på det traditionella sättet för att
markera fonetisk transkription.
6.2.1 Evidens för toniskt morfem 1: kvantitet och kvalité
Vissa morfem, t.ex. gris, lek, gjut-, uppträder så gott som alltid i betonad position och en
ytnära beskrivning skulle hävda att det som alltid är giltigt också enklast beskrivs som lexikalt
specificerat. På det sättet blir underliggande form och ytform maximalt lika varandra, något
som brukar bedömas som en dygd i nutida grammatiska modeller (optimalitetsgrammatik,
kognitiv lingvistik). Det kan dock knappast gälla som ett ordentligt argument för lexikal
fotstruktur eftersom det är fråga om statiska induktiva generaliseringar. Men vi kan ganska
lätt utmana dessa generaliseringar genom att kombinera de förment toniska morfemen med
produktiva avledningsändelser som drar huvudbetoningen till sig, t.ex. -eri, -tek, -ist. Då
framträder möjligheten till ett ordentligt argument för lexikal betoning. Det diagnostiska testet
bygger på kulminativitet, således generaliseringen att varje prosodiskt ord innehåller endast
en betoning. I sammansättningar förekommer flera betoningar men då genereras också flera
39
Mönstret i (45) kan tas som ytterligare en indikation på att prosodiska fötter faktiskt inte ingår i samma
hierarki som det prosodiska ordet. Om så vore kunde man förvänta sig större trohet mot fotens gränser vid
avledning och böjning.
50

prosodiska ord: (ˈmellan) ω (ˌmål) ω . I avledningar där betoningen hamnar på
avledningsändelsen, däremot, bildas bara ett prosodiskt ord, dvs. bara en
stavelseindelningsdomän (biblioˈtek) ω . Vi såg detta ovan i (42) i former med genomgående
ospecificerade morfem, men det gäller alltså också – vill jag nu hävda – när något av de
morfem som föregår ändelsen är toniskt: (ˈgris) ω ( 0 gri.se.ˈri) ω . En viktig skillnad är
emellertid att vokalkvalité och vokalkvantitet inte försvinner på samma sätt från ett toniskt
morfem som från ett ospecificerat. Däri ligger det diagnostiska testet, som vi kan kalla eritestet
eftersom just suffixet -eri är så produktivt. Det huvudsakliga argumentet för att betrakta
de resulterande strukturerna som prosodiska ord är stavelseindelningen (gri.se.ri, inte
*gris.e.ri). Givet detta, är den egentliga frågan huruvida vi ska betrakta dessa former såsom
havande en eller två betoningar. I (46) illustreras först själva alterneringarna.
(46) Toniskt morfem+ospecificerade suffix (spår av vokallängd) 40
fonem allofoner lång betonad halvlång obetonad
/i/ iː ~ iˑ gr[ˈiː]s gr[iˑ]seˈri
/y/ yː ~ yˑ pr[ˈyː]d pr[yˑ]deˈrier
/e/ eː ~ eˑ l[ˈeː]k l[eˑ]koˈtek
ch[ˈeː]f ch[eˑ]feˈri
kin[ˈeː]s kin[eˑ]seˈri
/ø/ øː ~ øˑ s[ˈøː]ka (fel)s[øˑ]keˈri
g[ˈøː]ta- g[øˑ]tiˈcism
œː ~ œˑ ___r n[ˈœː]rd n[œˑ]rdeˈri
/ɛ/ ɛː ~ ɛˑ kl[ˈɛː]der kl[ɛˑ]deˈri
æː ~ æˑ ___r b[ˈæː]ra (brev)b[æˑ]reˈri
/a/ ɑː ~ ɑˑ b[ˈɑː]gare b[ɑˑ]geˈri
d[ˈɑː]tor d[ɑˑ]torˈtek
charlat[ˈɑː]n charlat[ɑˑ]neˈri
/o/ oː ~ oˑ sk[ˈoː]da (navel)sk[oˑ]deˈri
/u/ uː ~ ʊˑ/ʊ k[ˈuː]ka k[ʊˑ]keˈri, k[ʊ]keˈri
pr[ˈuː]sa pr[ʊˑ]saˈist, pr[ʊ]saˈist
n[ˈuː]rden n[ʊ]rˈdist
/ ʉ/ ʉː ~ ʉˑ/ʉ gj[ˈʉː]ta gj[ʉˑ]teˈri, gj[ʉ]teˈri
m[ˈʉː]ra m[ʉˑ]reˈri
l[ˈʉː]ta l[ʉˑ]teˈnist
I (46) finns exempel på lånade toniska rotmorfem (chef-eri), inhemska toniska rotmorfem
(gris-eri) och toniska avledningsmorfem (kin-es-eri, charlat-an-eri). Ett genomgående
mönster är att vokalkvalitén inte förändras nämnvärt när huvudbetoningen hamnar på en
avledningsändelse. Ett annat mönster är att också vokallängden kvarstår i märkbar mån i de
flesta ord. Det faktum att flyttad huvudbetoning inte automatiskt leder till reduktion är således
ett diagnostiskt test på stabil, lexikal betoning. När den betoningen hamnar intill den stavelse
40 Bland etablerade ord är suffixet -eri är klart vanligare med germanska stammar än med främmande.
51

som fått lämna ifrån sig betoning, tycks reduktion ligga betydligt närmare till hands. I ordet
nordist är vokalen kort i första stavelsen, och en snabb koll av några andra ord ger vid handen
att också vokalkvalitén kan ändras, dvs. att verklig reduktion inträder. Testet blir här att
jämföra tre former: grundform för att fastställa lång vokal (b[ˈɑː]s), produktiv -eri-avledning
för att kolla att vokalen förblir relativt intakt när betoning flyttat två stavelser bort (b[ɑˑ]seˈri),
förekommande -ist-avledning som möjligen har reducerad vokal (b[a]ˈsist).
(47) Vokalreduktion eller inte
slav slav-eri slav-ist
kanot kanot-eri kanot-ist
kår kår-eri kår-ist
basun basun-eri basun-ist
stil stil-eri stil-ist
För att testet ska vara giltigt bör vi således undersöka ord där den toniska stavelsen och den
resulterande betoningen har minst en stavelse mellan sig (slav~slaveri). Om de undersökta
stavelserna står intill varandra sker reduktion.
Den fråga som följer i hälarna på detta test är huruvida den toniska stavelsen fortfarande
ska betraktas som betonad efter att vidare avledning ägt rum och en ny huvudbetoning
föreligger. Är således stavelsen gris i griseri fortfarande betonad? Traditionellt har nog svaret
varit ja, och den kvarvarande halvlängden och vokalkvalitén har betraktats som evidens för
betoning. Linell & Anward (1971) och Anward & Linell (1976) föreslår att den för lexikala
fraser typiska deaccentueringsregeln applicerar här, med reduktion av huvudbetoning till
bibetoning av betoningar som föregår huvudbetoningen. I deras beskrivning genomgår såväl
exempel som ˌRöda ˈkvarn, ˌfår i ˈkål, ˌkniv och ˈgaffel, som ˌsäteˈri, ˌläraˈrinna, ˌriksˈdaler
denna regel. 41 De kvarstående egenskaperna betraktas då som fonetisk evidens för betoning.
Ett alternativt synsätt, det som jag kommer att försvara, innebär att själva betoningen ska
betraktas som förlorad i avledningar som säteˈri och läraˈrinna (jag lämnar lexfraser åt sidan,
men det finns ingen uppenbar anledning att behandla dem annorlunda), medan övriga
egenskaper bibehålls, dvs. vokalkvalité och viss kvantitet. Inom optimalitetsgrammatik
(Smolensky & Prince 1993) antas att alla grammatiskt motiverade avvikelser från
grundstrukturen är minimala (“violation is minimal”). Detta motiveras med de starka
trohetsvillkoren, vilka håller grammatiken i schack. Analysen av former som griseri uppnår
precis detta och den stora vinsten är att vi kan behålla generaliseringen att varje prosodiskt
ord innehåller endast en betonad fot. Detta är önskvärt eftersom det är just vid denna
begränsade typ av morfemkombination som frågan om två betoningar uppstår. Att behandla
griseri som bestående av två prosodiska ord är uppenbarligen fel, eftersom huvudbetoningen i
så fall skulle legat på första stavelsen (och därtill att stavelseindelningen skulle ha varit en
annan, nämligen *gris.e.ri). Så, om vi inte vill ge upp någon av de två centrala
generaliseringarna om kulminativitet (en betoning per prosodiskt ord) och initialbetoning (den
41
Deras beskrivning bygger på ett tidigt generativt beskrivningssystem (Vanderslice & Ladefoged 1971) som
laborerar med både [±stark] och [±accent] där den reducerade stavelsen får värdena [+stark], [–accent].
52

första betoningen i ett ord som består av fler än ett prosodiskt ord blir huvudbetoning), bör vi
hålla oss till den föreslagna analysen, nämligen att ord som griseri bildar ett prosodiskt ord
och endast är betonat på sista stavelsen. Vi återkommer till detta i avsnitt 7.2.8 där vi
diskuterar frågan om prosodi och produktivitet i samband med morfologisk kombination.
Notera dock att frågan om antalet betoningar, som är intressant i sig själv, är oväsentlig
för själva giltigheten hos detta test av toniska morfem. Oavsett om den avledda strukturen
innehåller en eller två betoningar så ser den annorlunda ut än om grundformen innehåller ett
icke-specificerat morfem. Kontrasten illustreras i (48) med parallella avledningar.
(48) mask[ˈiː]n mask[ɪ]n-eˈri
sv[ˈiː]n sv[iˑ]n-eˈri
Vilken analysmodell som helst har att förklara denna systematiska variation, illustrerad i (42)
och (46) ovan.
6.2.2 Evidens för toniskt morfem 2: suffixallomorfi
Det andra diagnostiska testet på lexikal betoning tar fasta på fotstrukturen som domän. Det
gäller realiseringen av ett av de posttoniska suffixen, -(i)sk, som har olika form i positionen
efter ett toniskt morfem, respektive efter ett prosodiskt ospecificerat morfem (Riad 1999).
Kontrasten illustreras i (49) med i det väsentliga avseendet minimala par.
(49) Allomorfi med -(i)sk
toniskt morfem ospecificerat morfem
spar[ Ft ˈtan-sk meˈkan-isk
(*spar[ Ft ˈtan-isk) (*meˈkan-sk)
[ Ft ˈsyn-sk ˈcyn-isk
isra[ Ft ˈel-sk (< isra[ Ft ˈel) israˈel-isk (< ˈIsrael)
[ Ft ˈdolsk, [ Ft ˈfalsk aristoˈtel-isk
Dessa exempel visar en kontrast mellan -sk och -isk och denna kontrast korrelerar här med
förekomst av specificerad prosodisk struktur. Tendensen är således att inte sätta in den
epentetiska vokalen /i/ när det föreligger en lexikal fot. Ett alldeles minimalt par är formerna
synsk och cynisk. Också spartansk vs mekanisk illustrerar tydligt skillnaden. I exemplet med
israelsk/israelisk förekommer båda suffixen, något som är ovanligt. Grunden till variationen
kan i det här fallet antas vara en skillnad mellan vald input, antingen israel ’person som bor i
Israel’ eller Israel ’landet Israel’. 42
Variationen mellan epentetisk och icke-epentetisk form baseras på respekt för
inputformen, s.k. TROHET (eng. faithfulness). När det finns specifikationer som påverkar den
prosodiska formen i input är suffigeringen minimal (om ingen annan egenskap spelar in), och
suffixet ansluter sig direkt till stammen med så lite annan belastning på fonologin som möjligt
42
Detta kunde undersökas vidare genom att studera kollokationer med de respektive formerna. Israelisk är
väldigt mycket frekventare än israelsk (Google-sökning, nov 2007: ca 115000/1400).
53

(syn-sk). I de former som inte har lexikal fotstruktur kan den prosodiska strukturen optimeras
på andra sätt. I det här fallet tycks det finnas fonologiska krafter som strävar efter att suffixet
ska realiseras som en egen stavelse (cyn-isk). Vi kan anta att denna kraft har att göra med den
omarkerade formen hos affix nämligen som en stavelse, se (19) ovan.
I Riad (1999) utreds den komplementära distributionen mellan de två allomorferna -sk
och -isk i större detalj, t.ex. inflytande av fonotax (dan-sk vs grek-isk) och kvantitet (glöm-sk
vs jamb-isk). Här ska vi nöja oss med att titta på ett realiseringsmönster i namn. Namn
uppvisar från övrig fonologi avvikande egenskaper i flera avseenden (se kap. 13). Vi avleder
ogärna namn, men med suffixet -sk går det ändå ganska ofta an. Ett uttryck för namnens
integritet är att vi inte flyttar runt betoningen. 43 När vi har trestaviga initialbetonade namn
som Oliver accepteras suffixet -sk efter den tredje stavelsen, något som normalt inte går
(?magikersk). Ett annat, kanske tydligare, uttryck för namnintegritet är att variation i suffixet
inte tolereras, utan det är alltid formen -sk som uppträder, också i enstaviga namn (Loob-sk,
jfr kub-isk).
(50) Namnintegritet 44
enstaviga tvåstaviga trestaviga
Ján-sk Mártin-sk Áladdin-sk
Lárs-sk Pátrik-sk Gúlliver-sk
Lóob-sk Nýcop-sk Óliver-sk
Béngt-sk Árvid-sk Rímini-sk
Bó-sk Vívi-sk
Mý-sk
Ché-sk
Báh-sk
Éwy-sk
Den rimliga tolkningen av den prosodiska sidan av detta mönster är att betoningarna ligger
fast på sina stavelser, dvs. de är lexikalt specificerade. Det förklarar inte hela mönstret, men
det förklarar varför suffixet alltid har den minimala, och som jag antagit underliggande,
formen -sk, snarare än -isk.
Få suffix har så välutvecklad allomorfi som -(i)sk. Man kan se en liknande men svagare
tendens hos den tidigare nämnda bestämda utrumartikeln (Riad 2003). Den underliggande
formen är /-n/ men ofta dyker en epentetisk vokal upp i samband med att stammen slutar på
konsonant (get-en), men det är inte bara av fonotaktiska skäl.
(51) Bestämd artikel, utrum
sadel-n, broder-n, botten(-n), doktor-n
*del-n, *borr-n, *bår-n, *ton-n
del-en, borr-en, bår-en, ton-en
43
Vi får lägga namn som Aristoteles och Sisyfos åt sidan vad denna generalisering beträffar.
44
I många namn är det dock svårt att få till en riktigt lyckad sk-avledning, mycket beroende på vokalkvalité:
*Árne-sk, ?Árn-sk, *Olle-sk, *Víbeke-sk, ?Víbek-sk, *Léna-sk, ?Lén-sk, *Víveka-sk, ?Vívek-sk.
54

Vi kan ha konsonantkluster bestående av -l, -r + -n i slutet av tvåstavingar (doktor-n) men
normalt inte i enstavingar i standardsvenska (*bår-n)? Att epentes ändå äger rum i dessa fall
kan antas bero på att omarkerad prosodisk form slår igenom här. Specifikt är det då den
omarkerade egenskapen hos suffix att vara enstaviga, jfr (19), som styr, alternativt stammars
omarkerade tvåstavighet.
Vi återkommer till den variation som föreligger i lexikon gällande fotstruktur. Här ville
jag bara visa att distinktionen mellan lexikal fotstruktur och frånvaro av sådan faktiskt kan
diagnosticeras via formvariation hos avledningssuffixet -(i)sk och, med mindre tydlighet,
-(e)n.
6.3 Pretoniska morfem
Svenskan har bara två obetonade prefix, nämligen be- och (obetonade) för-. Dessa är
pretoniska, dvs. förekommer direkt före huvudbetoning.
(52) Obetonade suffix
be-ˈhov
be-ˈreda
för-ˈakt
för-ˈdela
Prefixen är lånade från lågtyska och har sannolikt kommit in i svenskan som integrerade delar
av hela lexem (Söderbergh 1968, Wetterlin, Jönsson-Steiner & Lahiri 2007). Först senare har
prefixen urskiljts morfologiskt och börjat användas som morfem i egen rätt, och med viss
produktivitet. Prefixen korrelerar alltid med accent 1 i enskilt prosodiskt ord, men inte i
sammansättning (se 11.4).
Det obetonade prefixet för- har flera olika betydelser (Söderbergh 1968, 35, passim). 45
En av betydelserna hos för- är att uttrycka betydelsen ‘göra till/bli till rotbetydelsen’, t.ex.
förarga, förslava, fördyra, försvenska. Prefixet be- har en transitiverande funktion i former
som bebo, bekämpa, bestiga och betvivla.
Eftersom prefixen är obetonade kunde man tänka sig att de skulle kombinera med
obetonade rötter och ändelser och resultera i final betoning, dvs. i hypotetiska former som
+ förindigˈnera med tänkbar betydelse ‘förarga’, + behabiˈtera med tänkbar betydelse ‘bebo’
(vilka semantiskt vore exempel på en produktiv användning av prefixen i modern svenska).
Men detta förekommer alltså inte och det är därför vi kan dra slutsatsen att de är just
pretoniska i sin lexikala specifikation. 46
I den mån det finns toniska morfem som innehåller stavelser före betoningen, bör
naturligtvis inte heller de kunna kombineras med pretoniska prefix. Det är lite oklart om det
kan testas ordentligt, eftersom be- och för-avledning inte är produktiv med substantiv, vilket
är den ordklass där vi tycks hitta flerstaviga toniska ord (schaˈbrak, anˈsjovis). Förutsägelsen
45
Det är också segmentellt homonymt med det betonade för- ‘före’ som i förspel och föraning.
46
I tyska däremot har motsvarande prefix inte en pretonisk specifikation: vermilitariˈsieren, bepositioˈnieren.
55

är dock densamma, nämligen att det ska vara lika omöjligt att prefigera ett pretoniskt prefix
till dessa ord som till ospecificerade morfem. 47
6.3.1 Betoningsvariation hos pretoniska morfem
Exakt hur den lexikala specifikationen ser ut kan vi komma lite längre med genom att studera
de få fall där dessa obetonade prefix faktiskt bär huvudbetoning. I de produktiva betydelserna
förekommer de nämligen i kombination med (redan) sammansatta former, med den
prosodiska effekten att huvudbetoningen faller på prefixet (Elert 1981, 83).
(53) Huvudbetoning på obetonat prefix
ˈbeˌarˌbeta
ˈförˌorˌsaka, ˈförˌoˌrätta, ˈförˌanˌleda, ˈförˌödˌmjukelse 48
(54) Variabel betoning
ˈbeˌledˌsaga ~ beˈledˌsaga
ˈförˌallˌmänliga ~ förˈallˌmänliga
(55) Pretoniskt i sammansättning
beˈtalˌbar
förˈlossningsˌsal
Betoningsmönstren återspeglar i princip sammansättningens struktur. Om det sammansatta
ordet bildar en enhet (orsaka) som prefixet ansluter sig till, blir prefixet betonat (förorsaka).
Det omedelbara skälet till att prefixet blir betonat är att det ensamt måste bilda ett prosodiskt
ord. Prefixet kan anslutas till ett ensamt prosodiskt ord (som i slava, för-slava), men när en
sammansättning föreligger bildas kring den en domän som av någon anledning är
impenetrabel för den morfologiska prefixavledningsprocessen. Domänen, som vi
symboliserar med ’ω max ’ (maximalt prosodiskt ord), består av minst två prosodiska ord (om
andra effekter, se Myrberg u.a.). En sammansättning kan dock utvidgas morfologiskt, men då
genom att man lägger till hela prosodiska ord. Det är vad som sker när prefixavledning av
sammansättning ändå äger rum. Fonologin tvingar det obetonade prefixet att bilda ett
prosodiskt ord, som genom kulminativitetskravet får en betoning.
47 Jag har inte systematiskt undersökt hur vanligt det är med toniska morfem som inte inleds med den betonade
stavelsen.
48 Formerna ˈförbiˌgå och ˈförbiˌfart är annorlunda motiverade. Bigå och bifart är inte sammansättningar.
Parallella former har inte samma prosodi: förˈbiˌsprungen (*ˈförbiˌsprungen), förˈbiˌilande, etc. Sannolikt är det
en kombination av hög frekvens och lexikalisering driven av betoningskrock som spelat in i dessa enskilda
lexem (böjda former följer färg). Man noterar ett varierat uttal av namnet på den nya väg som ska byggas runt
huvudstaden: Förbifart Stockholm, trots att förbifarten finns sedan tidigare, men egentligen bara i frasen i
förbifarten, som inte kan uttalas med huvudbetoning på bi.
56

(56) Pretoniskt prefix + sammansättning
(ˈor) ω (ˈsaka) ω ((ˈor) ω (ˌsaka) ω ) ω max
för-[ Ft ((ˈor) ω (ˌsaka) ω ) ω max ((ˈför-) ω (ˌor) ω (ˌsaka) ω ) ω max
* ((för-(ˈor) ω ) ω’ (ˌsaka) ω ) ω max
Denna morfologiska process är marginell idag men har uppenbarligen tidigare varit
tillräckligt semantiskt livskraftig för att övervinna de fonologiska hindren. Den fonologiska
reaktionen, å sin sida, är att betrakta som regelbunden. Det är i princip samma regel som
applicerar när en ospecificerad rot avleds med ett toniskt suffix, t.ex. (realiˈser) ω (ˌbar) ω .
Apropå produktiviteten, nämner Elert (1981, 89ff.) nybildade former från adjektiv som
förfegas, förgråa, förspröda, och från nominala som förgubbning, fördvärgning, försluddring.
Produktiviteten är dock begränsad. Dels äger den inte rum vid icke-initialbetonade som
intressant och personlig (vilket är väntat givet prefixens pretonicitet), dels saknas den vid just
sammansatt adjektiv ( + förnödvändiga ’göra nödvändig’, + förtacksamma ’göra tacksam’),
vilket tyder på att det prosodiska hindret numera är för högt (annars kunde man ju tänkt sig ett
uttal som ˈförˌtackˌsamma). Ett annat tecken på det är själva tendensen att flytta betoningen
bort från prefixet i de sammansatta formerna: förˈallˌmänliga, beˈledˌsaga, vilket i
morfologiskt avseende innebär en ”oegentlig” restrukturering: ((för(ˈall) ω ) ω’ (ˌmänliga) ω ) ω max
och ((be(ˈled) ω ) ω’ (ˌsaga) ω ) ω max, ungefär som i ((be(ˈtal) ω ) ω’ (teve) ω ) ω max). Fonologiskt är
det dock en generalisering av den obetonade statusen hos prefixen, inom ordgruppen.
Beträffande den lexikala specifikationen hos be- och för-, kan vi nu förstå att
pretoniciteten innebär att de är specificerade för just en huvudbetoning (i sin
subkategorisering), men att det inte i själva specifikationen ingår någon information om
domänens form. Det finns alltså ingen information om den subkategoriserade domänen ska
vara ω eller ω max . Detta verkar ju också intuitivt rimligt, men det öppnar också för att
morfologin ska generera prefigerade sammansättningar, där prefixen visserligen står
pretoniskt, men som fonologin måste justera till en prosodiskt legitim och uttalbar struktur.
Notera att det pretoniska kravet hos prefixet på intet sätt motsägs av att det tillkommer mer
struktur. Vid bildning av ett prosodiskt ord måste prefixet förses med betoning. Men
placeringen är fortsatt pretonisk.
Själva konflikten här mellan morfologiska och prosodiska krav liknar andra situationer
såsom dialekter som signalerar morfologisk struktur med placering av relativ prominens hos
betoningar (t.ex. finlandssvenska, Selenius 1972, 124ff., och danska, Basbøll 2005, kap. 12,
kap. 16.6), eller morfologiskt bestämd tonaccent i sydsvenska dialekter (Bruce 1974). Det
prosodiskt omarkerade är att låta bli att betona det obetonade prefixet, vilket också märks i
variationen i former som dem i (54).
6.4 Posttoniska morfem
Gruppen posttoniska morfem tycks inkludera snart sagt alla syllabiska suffix, också de som är
syllabiska bara ibland, i kraft av en epentetisk vokal (t.ex. -isk, -en). 49 De posttoniska suffixen
49
I och med att böjningssuffix alltid hamnar utanför avledningssuffix kan man lätt förutse att böjningssuffixen
ofta kommer att hamna längre bort än i den posttoniska positionen. Detta reser frågan om det verkligen är
57

kommer etymologiskt sett från alla möjliga håll. Nedan ges en gruppering av några centrala
typer, efter ordklass. För en fullständigare lista, se appendix I som är en modifierad version av
Bloch (ms.).
(57) Substantiv, avledningssuffix
-ing ˈsnygging, ˈtackling
-ning ˈrättning, ˈmaskning
-ling ˈänkling, ˈälskling, ˈsjukling, ˈmyndling, ˈfemling
-on ˈlingon, ˈhallon, ˈodon
-are ˈdragare, ˈvinare, ˈspelare, bogˈserare
-ska ˈbrådska, ˈglömska, ˈjämtska, stuˈdentska
-else ˈvarelse, ˈfödelse
-nad ˈmarknad, ˈprydnad, ˈvårdnad
-or (-(a)tor) konserˈvator, ˈdoktor, proˈfessor
-iker ˈmagiker, algeˈbraiker
-e ˈveke, ˈgubbe, ˈBenke
-a ˈsälta, ˈhalka, ˈnäsa, ˈKatta, ˈMaggan
-o ˈpucko, ˈmiffo, ˈhygglo
-is ˈfegis, ˈvaktis
(58) Adjektiv, avledningssuffix
-ig ˈgrynig, ˈtålig
-lig ˈvänlig, ˈtrevlig
-(i)sk ˈkomisk, ˈsvensk
-ad ˈpuckad, ˈlarmad, ˈkorkad
-o ˈlattjo, ˈmysko, ˈsolo, ˈreko
-is ˈavis, ˈbakis
(59) Verb, avledningssuffix
-a ˈboka, ˈtvätta, ˈkalva
-na ˈvekna, ˈsmalna
(60) Participsuffix
-ende ˈtroende
-ande ˈtvättande
-ad ˈhämtad
Jag kommer att argumentera för att samtliga dessa suffix är posttoniska. Listan ovan visar
bara exempel där suffixen verkligen står direkt efter en betonad stavelse och tittar vi på en
större ordmängd kommer vi att finna att dessa avledningssuffix mycket ofta står i den sortens
lämpligt att beskriva dem som posttoniska. För att strukturera diskussionen på lämpligt sätt behandlar jag
avledningssuffixen först, och återkommer till böjningssuffixens posttonicitet i avsnitt 7.4).
58

position. Men det är en statisk generalisering, och den är heller inte alltid giltig (t.ex.
hederlig). Hur kan vi då veta att dessa suffix verkligen är posttoniska?
Det tydligaste tecknet på posttonicitet är suffixens förmåga att styra betoningsregeln till
att placera betoningen i ospecificerade morfem till stavelsen framför sig. Posttoniska morfem
förekommer med både toniska och ospecificerade rötter och stammar, och vissa posttoniska
suffix kombinerar med båda typerna. När ett posttoniskt morfem föregås av ospecificerade
morfem applicerar den regelbundna betoningen (43) på ett sådant sätt att betoningen hamnar
precis före suffixet, eftersom det är det sista tillgängliga morfemet när ett posttoniskt suffix
följer. 50
(61) Posttoniska suffix
efter specificerade morfem efter ospecificerade morfem
ˈtrev-lig, ˈoˌvan-lig, ˈlandˌskap-lig rekord-ˈer-lig, profess-ˈor-lig,
presid-ˈent-lig, naˈtur-lig
ˈgrek-isk, ˈdan-sk mot-ˈor-isk, siˈsyf-isk
ˈvin-are, brasiliˈan-are 51 krimiˈnal-are, markeˈtent-are, bogˈser-are,
kaˈnot-are, sovˈjet-are, sekreˈter-are
ˈsnygg-ing, ˈhövd-ing, för-ˈsäkr-ing diskrimiˈner-ing, plaˈcer-ing, rekryˈter-ing
proˈfess-or, ˈmot-or, ˈvekt-or
meˈkan-iker, algeˈbra-iker
Former som krimiˈnalare och markeˈtentare har betoning på stavelser som inte är lexikalt
specificerade, nämligen på stavelsen före suffixet -are. Det är då suffixet som styr
betoningsregeln att placera betoningen där. I profesˈsorlig kan man notera att betoningen
hamnar på stavelsen före -lig. Om -lig inte vore posttoniskt kunde man väntat sig t.ex.
proˈfessorlig, med betoningen på samma stavelse som i proˈfessor.
Att säga att suffixet -(i)sk är posttoniskt kräver kommentar eftersom suffixet växlar
mellan syllabisk och icke-syllabisk form. De tre realiseringstyperna kan illustreras med orden
kom-isk, dan-sk och hälsing-sk. Ändelsen är aldrig längre bort från betoningen än en stavelse.
I formen dan-sk är suffixet posttoniskt i den lite speciella bemärkelsen av att det ansluter
direkt till den toniska stavelsen (Riad 1999).
Alla posttoniska suffix kombinerar inte lika smidigt med ospecificerade morfem, och
man får intrycket att det är lättast eller naturligast för de posttoniska suffixen att kombinera
med en befintlig betoning. Det märks också på de morfem som gärna dyker upp i fogen. Med
suffixet -are fungerar kombination särskilt bra om det föregås av -er-. Ofta korresponderar då
nominalet med ett verb (justerare; justera), men andra gånger saknas den ena formen
(sekreterare; *sekretera). Man kan betrakta bruket av -er- som en allomorf man tar till i
50
Detta gäller när suffixet står sist bland avledningssuffixen. Se avsnitt 7.2.4 och Fel! Hittar inte referenskälla.
för diskussion om sekvenser av posttoniska suffix.
51
Suffixet -are tycks produktivt med suffixet -[V:n]: brasilianare, amerikanare, chilenare, atenare, medicinare,
m.fl. Detta kan tolkas som att suffixet graviterar mot specificerad betoning (i och för sig normalt). Det kan också
betraktas som vidare stöd åt tolkningen av -[V:n] som specificerat.
59

ordbildningen, när man behöver en betonad stavelse. Den dyker upp också i rekorderlig,
kontinuerlig (*rekordera, ?kontinuera). 52 Etymologiskt är -er- en rest från latinsk morfologi,
där det förknippas med verbböjning. Anknytningen till verb är fortfarande stark i svenska, och
många morfologiska framställningar behandlar också hela -era som ett verbsuffix. Från det
prosodiska perspektivet, ser det dock ut som att -er- kan segmenteras ut på olika sätt och att
det i viss mån har en egen distribution som är frikopplad från verbmorfologin, och därmed
från infinitiv-a och de andra verbböjningsformerna. 53
Ett annat sätt att diagnosticera posttonicitet hos vissa av dessa suffix är att titta på de
undantag som trots allt föreligger. Suffixet -lig förekommer i några ord där den betonade
stavelsen inte står alldeles intill.
(62) Undantag som bekräftar regeln
ˈheder ˈheder-lig *hedr-lig fonotax
ˈsyster ˈsyster-lig *systr-lig
ˈsamˌhälle samˈhälle-lig *samhälllig
ˈallˌmän allˈmänne-lig + ˈallˌmänlig arkaism
ˈvän ˈvänlig
ˈglad ˈglade-lig + ˈgladlig
ˈljud ˈljudlig
ˈmånad ˈmånat-lig *ˈmånadlig
I den första gruppen är det fonotaxen som tvingar fram en extra stavelse. Ett ord som heder
har en epentetisk vokal i andra stavelsen och i andra former som hedra uteblir denna vokal.
När ordet ska avledas med -lig får vi ett outtalbart konsonantkluster i hedrlig om inte epentes
äger rum. Från exempel som dessa kan vi läsa oss att fonotaxen så att säga smäller högre än
suffixens posttonicitet.
Den andra gruppen består av arkaismer, dvs. gammaldags former. Arkaismerna
påminner om den tid då suffixet -lig var ett betonat avledningssuffix, eller ett lätt
desemantiserat sammansättningsled -lik. 54 Ett tecken på att dessa former är ålderdomliga
snarare än, säg, fonotaktiskt olämpliga, är att parallella former som vänlig och ljudlig är helt
legitima. Alltså hade det mycket väl kunnat heta +allmänlig och +gladlig. Formen månatlig
sticker ut lite. Sannolikt är det här fråga om ett tyskt lån, och betoning på andra stavelsen
förekommer som alternativ till första (enl. SAOL). Vi finner i alla fall inte några omotiverat
eller regelbundet distanserade suffix, dvs. hypotetiska former som dem i (63).
52 Ett liknande morfem finns i symptomatisk och pragmatisk.
53 I flera verb finns alternerande former på -era respektive -a: pausera~pausa, skissera~skissa, kodifiera~koda,
lackera~lacka, pikera~pika. I viss mån kan detta bero på inflytande från hypokorismbildning, som i svenska
inkluderar också verb: fungera~funka, fokusera~foka.
54 Om det historiska sammanhanget vad gäller prosodi, se Riad (1998a).
60

(63) + ˈpäronlig, + ˈärolig, + ˈsommarig, + ˈsenapig, + ˈbyggnadslig, + ˈgryningig
Däremot finner vi exempel på ord där (huvud)betoningens placering tycks påverkad av
suffixets posttonicitet.
(64) väˈsentlig, eˈgentlig, orˈdentlig jfr ˈväsen
ˈoˌtrolig~oˈtrolig, ˈoˌmöjlig~oˈmöjlig 55
koˈnungslig jfr ˈkonung
Den privilegierade statusen hos posttonicitet kommer också fram i accentförhållandena, men
då har den betoningsmässiga posttoniciteten delvis ersatts av en tonal. 56
6.5 Prosodiskt variabla morfem
De ospecificerade, toniska, pretoniska och posttoniska morfem vi hittills tittat på uppvisar alla
stabilt beteende. Det finns samtidigt en del morfem som uppvisar variabelt beteende vad
gäller betoningen. Detta avsnitt behandlar en del av dem och målet med genomgången är att
få fram vilka faktorer som påverkar variationen och om det finns några generaliseringar om
dessa morfem som kan leda oss till en djupare förståelse av varför just de är variabla.
6.5.1 Nyklassiska sammansättningar, variabla förled
Den typ av ordbildning som (i engelskspråkig litteratur, se t.ex. Bauer 1998) brukar kallas
nyklassisk sammansättning bildar ett specialfall av de ospecifierade komplexa strukturerna.
Rötterna som ingår här är nästan alltid grekiska till etymologin och det speciella med dem är
att de ofta bildar endast ett prosodiskt ord kring hela sammansättningen. Morfologiskt ligger
det nära till hands att betrakta dem som komplexa, men prosodiskt är de alltså enkla.
(65) Nyklassiska sammansättningar: Ett prosodiskt ord
(tauto-loˈgi) ω , (bio-loˈgi) ω , (taxo-noˈmi) ω
(psyko-ˈfarmaka) ω , (psyko-dyˈnamisk) ω , (psyko-soˈmatisk) ω
(mikro-ˈskop) ω , (mikro-ˈfon) ω , (allo-ˈfon) ω
(foto-ˈgraf) ω , (logo-ˈgraf) ω , (tele-ˈgraf) ω
(paro-donto-loˈgi) ω
55
Liknande effekter finns i norska: vilˈkorlig, alˈvorlig, uˈfattelig. Därtill också det folkliga uttalet av ˈordentlig
som [ˈoɳtli].
56
Argumentet är här lite mer teoriberoende och kanske framförallt applicerbart på böjningarna (se vidare avsnitt
II). Suffixen delar ut tonaccent med störst regelbundenhet när de står intill den betonade stavelsen. Så fort de
kommer en bit bort eller hamnar i annan icke-kanonisk kontext såsom upptakt så induceras inte accent 2 med
samma regelbundenhet (jfr 2 mes-ar vs 1 kaktus-ar resp. 2 tal-ar vs be- 1 tal-ar). Givet att man betraktar den tonala
informationen som lagrad med suffixet och utdelad under posttonicitet så är utebliven accent vid större avstånd
ett tecken på att suffixet står i icke-kanonisk position. Det blir då ett argument för att posttonisk position är den
omarkerade, kanoniska.
61

Prosodiskt sett tycks dessa morfem således bete sig som ospecificerade morfem, men detta
gäller under begränsade omständigheter. Sålänge de i sammansättningen ingående morfemen
är ospecificerade (här: grekiska till etymologin) och sålänge det bara finns två rotmorfem, så
bildas bara ett prosodiskt ord. I fackordförrådet bildas längre nyklassiska sammansättningar,
men då som två eller fler prosodiska ord (ˈxeno-trans-plant-aˌtion ’transplantation över
artgräns’, acetylkolinesteras ’enzym som bryter ner acetylkolin’). De nyklassiska morfemen
är därmed prosodiskt lite mer begränsade än ospecificerade avledningsändelser, vilka kan
staplas i mängd inom ett och samma prosodiska ord (posi-tion-al-iˈtet, funk-tion-al-ˈism).
Men inte ens begränsningen till två rotmorfem är tillräckligt snäv för att karakterisera de
nyklassiska sammansättningarna, för ofta bildas två prosodiska ord redan vid två morfem och
ibland förekommer variation.
(66) Nyklassiska sammansättningar: Två prosodiska ord
(ˈfoto) ω (elektriciˌtet) ω , (ˈtele) ω (kommunikaˌtion) ω
(ˈpara) ω (psykoloˌgi) ω , (ˈpara) ω (norˌmal) ω
(ˈmikro) ω (molekyˌlär) ω , (ˈbio) ω (mateˌmatiker) ω
(67) Nyklassiska sammansättningar: Varierande antal prosodiska ord
(fotokeˈmi) ω ~ (ˈfoto) ω (keˌmi) ω
(manodepresˈsiv) ω ~ (ˈmano) ω (depresˌsiv) ω
Variationen i (67) talar om för oss att det föreligger viss motstridighet mellan de krafter som
styr. På den ena sidan finns själva den nyklassiska sammansättningstypen som bildar ett
prosodiskt ord runt två morfem av det rätta slaget. På den andra sidan är det nog den helt
regelbundna sammansättningstypen som inverkar, dvs. bildning av ett prosodiskt ord per
rotmorfem. Morfologisk sammansättning handlar ju om att sätta ihop två led som var för sig
bildar en semantisk enhet kring ett rotmorfem, och den prosodiska ordbildningen matchar
detta. När vi således uppfattar eller bedömer leden som fria rotmorfem triggas vanlig bildning
av prosodiska ord kring de enskilda rotmorfemen och vid sammansättning av dessa får vi då
två prosodiska ord, dvs. två betoningar (och i centralsvenska också accent 2). Om detta är en
korrekt beskrivning kan vi nog förvänta oss att nyklassiska morfem som tenderar att bilda
egna prosodiska ord också ska vara mer flexibla som enskilda morfem, t.ex. kunna stå för sig
själva eller kombinera med flera olika andra led, varav ibland ett toniskt kanske.
Frågan om vilken status morfemen i de nyklassiska sammansättningarna ska ha har
diskuterats bland morfologer, men det har då framförallt gällt huruvida de ska betraktas som
rotmorfem eller som affix. För Booij (2002) är kriteriet klart: Ord måste innehålla en rot
(‘stam’ i hans terminologi) och därför är leden rotmorfem, om än bundna. En djupare
semantisk analys, av enskilda led och av kombinerade, skulle kanske kunna förklara varför
den nyklassiska sammansättningen fortfarande finns som en prosodisk typ i svenska som är
mer lik typiska avledningar och böjningar, än sammansättningar.
Här är vi intresserade av dem pga deras särskilda prosodiska status. När vi betraktar
dem från det hållet finner vi att de inte uppvisar någon egentlig prosodisk gräns mot
ordbildning med prosodiskt variabla förled – eller prefix – av den typ som vi diskuterar
62

härnäst. Det stämmer också väl med slutsatserna i Bauer (1998).
6.5.2 Variabla förled/prefix
Vi ska först resonera lite allmänt om hela gruppen (6.5.2.1) och därefter närsyna två
ursprungligen grekiska prefix (6.5.2.2). Därefter tittar vi närmare på avledning med
prepositioner av germanskt ursprung (6.5.2.3).
6.5.2.1 Förled med variabel betoning
En ansenlig mängd prefix av huvudsakligen grekiskt ursprung uppvisar variabelt
betoningsbeteende.
(68) Förled med variabel betoning (sammanställt av Josefin Bloch)
anti- sub- pseudo- multi- ultra- infra-
semi- kontra- hyper- super- poly- mikro-
mono- makro- intra- inter- neo- auto-
pan- krypto- mini- geo- meta- ego-
foto- aero- astro- bio- bi- ex-
hydro- hemi- mega- post- extra- retro-
non- socio- tele- termo- stereo-
Avledningarna/sammansättningarna bildar ibland ett, ibland två prosodiska ord.
(69) Variabel betoning
ett prosodiskt ord två prosodiska ord
(hyper-ˈbol) ω (ˈhyper-) ω (akˌtiv) ω
(kontra-ˈhent) ω
(kontra-sigˈnera) ω (ˈkontra-) ω (ˌdans) ω
(auto-ˈgraf) ω (ˈauto-) ω (piˌlot) ω
(neo-loˈgism) ω (ˈneo-) ω (konservaˌtiv) ω
(semi-fiˈnal) ω (ˈsemi-) ω (fiˌnal) ω
(foto-synˈtes) ω (ˈfoto-) ω (synˌtes) ω
Prosodiskt sett liknar variationen här den vi finner bland rötter som ingår i nyklassiska
sammansättningar. Det enda som skiljer är att dessa led inte förekommer som efterled. En del
av dem uppträder dock i fri form, i alla fall i informellt språkbruk (super, ego, retro, mono).
Det senare innebär förstås att de i princip kan ingå i sammansättning, men det blir då alltid
den normala typen med två prosodiska ord (bilstereo, miniretro). Själva segmenteringen med
bibehållen bindevokal (-o) är ju också ett tecken på att dessa morfem blivit eller håller på att
bli fria.
I exempelsamlingar som denna kan man hitta en viss allmän betydelsevariation som
korrelerar med betoningsvariationen. Förledet får gärna en tydligare semantik när det också
får egen betoning. Det kan förstås lika gärna vara omvänt: när de får tydligare semantik
tenderar de också att behandlas som rötter. Man kan jämföra ˈautopiˌlot med autoˈnom och
63

ˈhyperakˌtiv med hyperˈbol så får man en känsla för skillnaden. Etymologisk undersökning
kommer också att visa en tendens för sammansättningar med två betoningar att vara bildade
inom svenska. Ibland är dock betydelseskillnaden svårare att nagla fast, som i de två uttalen
av semifinal och fotosyntes. I dessa fall kan det vara det blotta faktum att det finns ett
generellt prosodiskt sammansättningsmönster som får betydelse för ett och samma ord. Annat
är inte att förvänta. Prosodiska generaliseringar kan generaliseras utan att fråga semantiken
(jfr diskussionen om -eri-avledningar, avsnitt 7.2.8).
Att ett förled av denna typ överhuvudtaget kan betonas kan tas som intäkt för att
förledet har fått en självständig status, i någon bemärkelse. Traditionellt brukar man betrakta
gränsen mellan fritt och bundet morfem som ett nära nog nödvändigt tecken på
självständighet, och det är förstås också ett viktigt kriterium: ˈfoto, ˈstereo, ˈego, ˈmikro. När
fria rotmorfem föreligger parallellt med bundna förled finns det ofta parallella ord (ˈfoto,
fotograˈfi; ˈmikro, ˈmikroˌvågsˌugn; ˈsemi, semifiˈnal el. ˈsemifiˌnal). 57 Ett annat tecken på
självständighet är vad vi kan kalla kombinationsregister. Ord som har tydlig semantik kan ofta
också kombineras på ett mer oberoende sätt med morfem av olika slag och med olika
betydelser. Bildningar som ˈsemiˌtrailer, ˈsemiˌkändis, ˈsemiˌsingel, och (mer självklart)
ˈfotoˌkurs, ˈfotoˌblixt är exempel på det.
Men också bland de variabla förled som inte står fritt finner vi större eller mindre
kombinationsregister. Pseudo- och makro- står inte ensamma men har ändå relativt större
kombinationsregister än hemi- och poly-. Vi finner dem obetonade i pseudoˈnym respektive
makroˈkosmos, och betonade i ˈpseudoˌhändelse, ˈpseudodeˌbatt, respektive ˈmakroˌplan,
ˈmakroekonoˌmi. Dessa prefix blir betonade i två typkontexter, dels om efterledet/roten är
tonisk för då inkluderas inte förledet i samma prosodiska ord, dels när den ingår i morfologisk
sammansättning snarare än avledning. I ˈmakroekonoˌmi är efterledet ju ospecificerat, men
likväl inkorporeras inte förledet. Det tyder på att vi här har att göra med morfologisk
sammansättning, vilket i sin tur betyder att makro uppfattas som ett dugligt rotmorfem. 58
Hemi- finns bara (obetonat) i hemiˈsfär, medan poly- visserligen finns i många ord, men alltid
obetonat, dvs. bara i kombination med ospecificerade morfem: polyˈgam, polyaˈmid, polyˈfon,
polyˈgram, osv. men inga ord som +ˈpolyˌsidig, +ˈpolyˌkunnig, +ˈpolyˌårig eller +ˈpolyenerˌgi
vilket vore tecken dels på att förledet spritt sig från de ospecificerade rötterna över till de
specificerade. Detta skulle endast kunna ske om förleden också hade kunnat ta emot
huvudbetoningen. 59
Förleden är att betrakta som ursprungligen ospecificerade, men diakront rör de sig mot
tonisk status, och på vägen förändras och utreras också deras semantik. Strängt taget kan man
betrakta denna process som en utdragen inlåning där betonade och obetonade varianter med
olika semantik kan vara ett resultat. Betoningsstatusen kan i vissa fall korrelera med
morfologiskt bildningssätt, som vi ska se, men i en enskild form kan semantiska,
57
Denna ordbildningstyp liknar den hypokoristiska, smeknamnsaktiga.
58
När efterledet är toniskt finns det inget yttre prosodiskt tecken som avgör om det är avledning eller
sammansättning i morfologisk bemärkelse, eftersom förledet måste bli betonat i båda fallen.
59
Man kan bara spekulera om varför så inte har blivit fallet, men förledet mång- fungerar ju fint i flera av dessa
hypotetiska sammansättningar. Behovet är kanske därmed tillfredställt.
64

morfologiska och prosodiska faktorer enskilt bestämma output.
6.5.2.2 Sub- och anti-
De nyklassiska sammansättningarna och de variabla förleden bildar således ett kontinuum
(Bauer 1998). Vi kan applicera olika kriterier som semantisk självständighet, förekomst som
förled och/eller efterled, osv. men i grunden är inget av dessa kriterier tillräckligt handfast för
att avgöra för varje enskilt fall huruvida ett eller två prosodiska ord ska bildas.
Dock finns det en intressant, närmast syntaktisk, funktion hos ett par av förleden vilken
återspeglas i bildningen av prosodiska ord, och därmed betoningsmönstret. Sub- och anti- har
prepositionsliknande betydelser. Huvudmönstret verkar vara att när dessa led följs direkt av
sitt komplement/rektion så tenderar de att inte betonas.
Sub- är inflexibelt och uppvisar inte så mycket variation. Exemplen i (70) är tagna ur
SAOL och är representativa för det genomskinliga mönstret. 60
(70) sub-
subalˈpin subˈtropisk ˈsubkommitˌté
subglaciˈal subdominˈant (~) ˈsubdomiˌnant (~)
submaˈrin subˈsonisk
subnorˈmal
Som synes råder stor enighet. Substantivet (ˈsub) ω (kommitˌté) ω bildar två prosodiska ord.
Tittar man närmare så ser man att relationen mellan sub och kommitté är en annan än mellan
sub och de andra. Subkommitté skulle parafraseras ’kommitté under X’ där X kunde vara en
högre placerad församling av något slag, t.ex. ett parlament. Ledet kommitté är således inte
komplement till sub ’under’. I de andra fallen motsvarar ledet efter sub just ett syntaktiskt
komplement till preposition: subsonisk ’under ljudfrekvens’, submarin ’under vattenytan’,
osv, inte ’vattenyta under X’, osv.
Med anti- är det desto intressantare, inte minst för att det kan knyta två argument till
sig. Nedan följer en kort fallstudie av prefixet anti- som varierar mellan betonad och obetonad
status, och som därtill har viss informell användning som fritt morfem. 61 Prefixet har, som det
förefaller, en väl sammanhållen semantik (’mot’). Det finns en korrelation mellan
betoningsvariationen och placeringen av det led som utgör semantiskt komplement till anti-.
Anti kopplar samman två referenter, som vi kunde karakterisera som REKTION och EXTERN,
efter deras förhållande till anti ’mot’ i en parafras. Eftersom inget verb ingår kan det bli lite
underligt att referera till dem som semantiska roller, men betydelsen hos referenterna är inte
60
Jag har inte tagit med former där inte morfemen kan separeras i svenska, t.ex. subaltern, sublimera, subsidiär.
Inte heller ett antal verb (och därav avledda substantiv och adjektiv) där den syntaktiska relationen är en annan. I
suboptimera, subordinera och subskribera har sub en adverbiell relation till verbet. I alla dessa fall bildas bara
ett prosodiskt ord: (subskriˈbera) ω , osv.
61
“Jag är så anti hela den där plutte-snuttiga smeknamnsgrejen... När jag döper hästar strävar jag efter att ge
dem namn som fungerar lika bra både till vardags som officiellt; någorlunda korta och enkla namn helst.”
(Signaturen PernillaJ, januari 2008) [min understrykning TR]
65

oviktig. Anti ’mot’ kan nämligen rikta sig mot hela rektionen men också mot en del
egenskaper hos rektionen. Den morfosyntaktiska konsekvensen av detta är att vi finner anti
riktat ‘mot’ både substantiv och adjektiv. I den första gruppen riktar sig anti mot andra ledet,
där också huvudbetoningen hamnar. Anti + REKTIONen bildar därmed ett prosodiskt ord ihop.
(71) Obetonat anti, betydelse: ‘mot REKTION’
(antiˈtank) ω (ˌvapen) ω ‘vapen mot tanks’
(antiˈrobot) ω (ˌvapen) ω ‘vapen mot robotar’
(antiˈspam) ω (proˌgram) ω ‘program mot spam’
(antiˈrök) ω (kamˌpanj) ω ‘kampanj mot rökning’
(anti-ˈKropp) ω (atˌtack) 62 ‘attack mot G. Kropp’
(antidiskrimiˈnerings) ω (ˌom) ω (ˌbuds) ω (ˌman) ω ‘ombudsman mot diskriminering’
Antiˈtankˌvapen är ett vapen EXTERN mot tanks REKTION . Parafraserna är desamma i alla dessa
sammansättningar. Orden i denna grupp är nästan alltid sammansättningar. Utgångspunkten är
närmast en syntaktisk fras (’vapen mot tanks’), som när den formas till en sammansättning får
det karakteristiska betoningsmönstret som får sägas reflektera den syntaktiska och semantiska
strukturen. Utan anti blir sammansättningarna omotiverade (+tankvapen, +rökkampanj).
Avsaknaden av betoning på prefixet ska tolkas som att det modifierar endast det närmast
följande ledet, med vilket det ju också bildar ett prosodiskt ord.
I nästa grupp finner vi adjektiv och substantiv. Här är anti helst huvudbetonat, och
bildar därmed ett eget prosodiskt ord. Men detta prosodiska mönster är mest en tendens.
(72) Betonat anti, betydelse: ‘mot/utan (vissa egenskaper hos) REKTION’
(ˈanti) ω (auktoriˌtär) ω ‘mot auktoriteter’
(ˈanti) ω (ameriˌkansk) ω ‘mot Amerika’
(ˈanti) ω (depresˌsiv) ω ‘mot depression’
(ˈanti) ω (intellektuˌell) ω ‘mot intellektualism’
(ˈanti) ω (ˌkrist) ω ‘den som är mot Kristus, djävulen’
(ˈanti) ω (maˌteria) ω ‘materia utan normal materias alla egenskaper; motsatsen
till materia’
(ˈanti) ω (cykˌlon) ω ‘cyklon utan vissa av normala cykloners egenskaper’
(ˈanti) ω (ˌhjälte) ω ‘hjälte utan vissa av normala hjältars egenskaper’
Dessa ord har karaktären av sammansättningar och förledet anti riktar sig mot efterledet eller
egenskaper hos efterledet, som utgör REKTION: Med antiauktoritär menar vi någon referent
som är ’mot auktoritet REKTION ’. Bland adjektiven är betydelsen strömlinjeformad på detta sätt,
och det är lätt att föreställa sig den referent som utgör EXTERN som huvudord i nominalfras
(antiauktoritär uppfostran, antidepressiv medicin). Bland substantiven blir betydelsen lite mer
varierad, och tendensen att bilda två separata prosodiska ord är nog också starkare bland dem.
I parafraserna blir betydelsen ’mot’ här ibland ersatt av besläktade ’utan’. En ˈantiˌhjälte är en
62 Referenten till efterledet heter Göran Kropp, en man som är känd för sitt strapatsrika liv.
66

hjälte utan flera av en hjältes typiska egenskaper, men likväl på sätt och vis en hjälte,
nämligen den vi sympatiserar med.
I de båda grupper som redovisas i (71) och (72) kan man i morfologiska termer säga att
anti riktar sig mot det endocentriska huvudet. I det avseendet är de två grupperna lika
varandra och betoningsskillnaden kan då inte gärna bero på en rent semantisk skillnad, utan
på bildningssättet. Detta kan vi pröva genom att bilda sammansättningar av typen i (71) ur
gruppen i (72): ˈAntiameriˌkansk ~ antiaˈmerikakamˌpanj, ˈantiauktoriˌtär ~
antiauktoriˈtetsmanifestaˌtion. När vi bygger ut sammansättningen med ett led till, försvinner
betoningen från anti och ett prosodiskt ord bildas av anti + det led som är REKTION.
Orden i (72) kan som sagt i viss mån få obetonat anti. Särskilt adjektiven tycks medge
denna typ av variation: (antidepresˈsiv) ω , (antiintellektuˈell) ω . Detta kan tolkas som en
vacklan mellan avledning och sammansättning, dvs. om anti ska betraktas som ett prefix eller
ett förled. Av någon anledning beter sig anti mer som prefix i en längre sammansättning där
båda referenterna uttrycks explicit, och mer som förled i en kortare konstruktion där bara ena
referenten uttrycks.
Det finns en tredje grupp bildningar med anti som innehåller båda de ovan angivna
betoningsmönstren. Morfologiskt har dessa sammansättningar ett exocentriskt huvud, dvs.
referenten REKTION uttrycks inte i sammansättningen utan efterledet motsvarar EXTERN.
(73) Betonat/obetonat anti, betydelse: ‘EXTERN mot X REKTION ’
(ˈanti) ω (ˌgen) ω ’gen mot X’
(ˈanti) ω (ˌtes) ω ’tes mot X’
(ˈanti) ω (ˌkropp) ω ’kropp mot X’
(antibiˈotika) ω ’biotika mot X’
(antipaˈti) ω ’(negativ) ”pati”/känsla mot X’
Det exocentriska består i att rektionen till anti inte är uttryckt i själva sammansättningen.
Antikropp betyder ’kropp mot X (där X är virus eller bakterier)’, således ’kropp EXTERN mot
X REKTION ’. Den skillnad mellan ett eller två prosodiska ord som syns i (73) är densamma som
vi har sett med andra prefix/förled och med nyklassiska sammansättningar ovan. Också i
denna grupp varierar nog uttalet hos en del former (t.ex. antiˈtes och ännu mer antiˈtetisk).
Vi är nu i ett läge där vi kan formulera ett minimalt par som kontrasterar
endocentriciteten i (71) med exocentriciteten i (73). Ordet antiˈkroppatˌtack ’attack mot
kroppen (eller någon med namnet Kropp)’ och ˈantiˌkroppatˌtack ’attack av antikroppar’
företer olika betoningsmönster och olika betydelser.
Vi får således en viss korrelation mellan betoningsmönster och morfologiskt
bildningssätt. Korrelationen är dock inte alldeles pålitlig och kanske heller inte tillräckligt
påtaglig för talarna för att det skulle kunna utvecklas ett helt stabilt mönster.
6.5.2.3 Germanska prepositioner
Det är ändå anmärkningsvärt att dessa anti-bildningar uppvisar ett parallellt beteende med
prepositionsinledda sammansättningar av germanskt ursprung. Alltså, det tycks som att vi kan
generalisera effekten det morfologiska bildningssättet bortom just de ursprungligen
67

främmande förleden. 63 När man studerar sammansättning i centralsvenska slås man av hur
regelbunden den är. Huvudbetoning på första ledet, bibetoning på övriga led, men tonal
markering bara av första och sista ledet, och så gott som alltid accent 2. Undantagen är
avgränsbara. I centralsvenskan är därmed den prosodiska struktureringen i hög grad
generaliserad.
I andra dialekter kan det vara annorlunda. T.ex. sägs det om finlandssvenska att
betoning i sammansättningar stundom reflekterar den morfologiska strukturen. Selenius
(1972, 124 ff.) rapporterar från den tonala dialekten i Snappertuna former som ugns-[pannkaka]
där den prominensgivande satsintonationen kan hamna på antingen pann (signalerande
morfologisk struktur) eller kaka (prosodiskt generell). Andra, icke-tonala dialekter kan
signalera strukturskillnad med hjälp av relativ styrka på bibetoningar. Abrahamsen (2003, 193
ff.) rapporterar en liknande effekt från Sunnmøre gällande placeringen av huvudbetoningen
(herre-[ˈpels-huve] vs [ˈherre-pels]-huve). Liknande är också fallet i danska där
huvudbetoningen kan dras till ett senare led än det initiala, av morfologiska skäl: stats-[ˈboligfonden],
vid sidan av ˈstats-[bolig-fonden] (Basbøll 2005NN). I skånska där tonaccenten
varierar i sammansättningar finns också en del tecken på att den morfologiska strukturen
spelar roll för accenttilldelningen. Bruce (1974) nämner särskilt sammansatta particip av
typen in-kläckt vilka starkt tenderar att få accent 1. Här är det således fråga om s.k. löst
sammansatta verb som har sammansatt form som particip. I treledade sammansättningar
varierar också accenttilldelning beroende på sammansättningens morfologiska struktur.
Sammansättningar med strukturen [A[BC]] (klotarmband) tenderar att få accent 1 medan
[[AB]C] (maskrosbrand) får accent 2.
I ljuset av detta, är det intressant att notera att ett liknande beteende finns också i
centralsvenska, nämligen sammansättningar med prepositioner, där prepositionen står före sin
REKTION (som kan ha lite olika syntaktisk karaktär). Det är fråga om en marginell
bildningstyp. Många av exemplen har en lexikaliserad och lite ålderdomlig karaktär, men det
är fortfarande möjligt att generera nya former av detta slag.
(74) Preposition + REKTION + …
(P+REKTION) ω (P) ω (REKTION) ω
(på-ˈnytt) ω (ˌfödd) (ˈtill) ω (ˌfreds) ω (ˌställa) ω , (ˈtill 0freds) ω (ˌställa) ω
(å-ˈsido) ω (ˌsatt) ω
(till-ˈkorta) ω (ˌkommande) ω
(till-ˈfånga) ω (ˌtagande) ω
(till-ˈgodo) ω (ˌräknande) ω
(till-ˈintet) ω (ˌgjord) ω
(till-ˈkänna) ω (ˌge) ω
(till-ˈmötes) ω (ˌgående) ω
(till-ˈrygga) ω (ˌlägga) ω
63
Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att medan de nyklassiska sammansättningarna innefattar
ursprungligen grekiska morfem (fobi, logi, graf), så finner vi bland förleden både grekiskt och latinskt (anti resp
sub, hyper resp super).
68

(till-ˈrätta) ω (ˌvisning) ω
(över-ˈens) ω (ˌkommelse ) ω (ˈöverens) ω (ˌkommelse) ω
(i-ˈfråga) ω (ˌkomma) ω
(i-ˈgång) ω (ˌsättning) ω
(i-ˈkapp) ω (ˌkörning) ω (ˈi) ω (ˌakt) ω (ˌtagelse) ω
(i-ˈland) ω (ˌfluten) ω
(i-ˈordning) ω (ˌställa) ω (ˈi) ω (ˌråkad), (ˈi) ω (ˌhållande) ω
(i-ˈsär) ω (ˌhållande) ω
(i-ˈögon) ω (ˌfallande) ω
Prepositioner är funktionsord, och funktionsord har inte samma självklara betoningsstatus
som innehållsord, och stundom växlar formen mellan betonade och obetonade allomorfer
(Selkirk 1996). Uttalet av engelska the som [ðǝ] eller [ði:] är ett exempel på det. I svenska har
vi t.ex. den regel som ibland kallas för ”errisering” (d > r) som kan användas när diagnosen
ska ställas. Endast obetonade stavelser kan genomgå denna regel (När ska ru ˈge rej? men När
ska ˈdu ge rej iväg?). Prepositionerna uppvisar också denna variation, märkbar på lite olika
sätt. Vokalkvantitet är ofta tillräckligt för att avgöra om en preposition är obetonad eller
betonad. Hursomhelst, denna variation innebär att vi här har en klass med morfem som inte
entydigt kan sorteras som toniska eller icke-toniska, vilket skiljer dem från innehållsorden och
de olika suffix och prefix vi har gått igenom ovan.
Vid sammansättning som ovan grupperar sig prepositionen i de allra flesta fall med sin
REKTION (i vid bemärkelse). Den syntaktiska relationen framgår av parafraser som ’räknas till
godo’, ’ställa i ordning’ och ’född på nytt’. I de allra flesta fall där en preposition har en
annan relation till ledet efter, får prepositionen också huvudbetoning: (i) ω (hållande) ω ,
(till) ω (räknas) ω , (på) ω (tala) ω , osv.
Även om sammansättningstypen är marginell är den inte improduktiv. I en recension
från 2001 hittar vi t.ex. följande mening.
(75) Låtar som Lugnare vatten, Genesarets sjö och Liv & död är är alla på-pricken-pärlor ur
repertoar-skattkistan. (GP 01)
Det är ingen tvekan om hur på-pricken-pärlor ska betonas, nämligen så här: (på-
ˈpricken) ω (ˌpärlor) ω . Vi kan också med hyggligt bibehållen språkintuition skapa novationer
som till-malmö-transport och över-bält-tåget.
Dessa exempel etablerar därmed en relation till de variabla förleden, i de fall
konstruktionerna och semantiken stämmer överens. När det prepositionen följs av det led vi
här kallat REKTION tenderar också betoning att utebli på prepositionen eller det
prepositionsliknande elementet.
Vi är nu redo att studera kombination av morfem lite närmare.
69

7 Kombination av morfem
Semantik är den överordnade rorsmannen i ordbildningen. Vi behöver uttrycka en viss
betydelse och då sträcker vi oss efter de morfem som kan ge oss den betydelsen. Men i varje
given valsituation finns det i allmänhet möjligheter att välja struktur och sätt att uttrycka den
betydelse man är ute efter. Det finns ofta flera morfem som är mer eller mindre synonyma och
i valet av kombination av morfem kommer prosodin in som en faktor som kan bestämma eller
åtminstone reducera valmöjligheterna. Den beskrivning av prosodisk specifikation hos
morfem som jag gett ovan tillåter nu en hypotes om att vissa morfemkombinationer ska vara
relativt vällyckade och andra mindre lyckade, ur prosodisk synvinkel. Semantiskt sett kan
man nog hävda att de fyra orden lysande, briljant, lysant och briljande alla är lika vällyckade.
Men bara två av dem är i bruk och det är de två som har god prosodisk form. I den synkrona
beskrivningen kan detta uttryckas i termer av prosodisk kompatibilitet mellan morfem. Om
den synkrona språkbeskrivningen kan ge besked om när ordbildning är lyckad respektive
mindre lyckad enligt prosodiska parametrar, och dessa mönster stöds av frekvenser, då stöder
det hypotesen att prosodin verkligen har en styrande och konstitutiv funktion i ordbildningen,
liksom att den är inblandad i inlärningen av det morfologiska systemet.
I det här kapitlet ska vi undersöka vad som händer när morfem med olika prosodiska
egenskaper (eller avsaknad av egenskaper) kombineras med varandra. Den empiriska
täckningen för de generaliseringar som kommer fram är ännu inte noga undersökt. Likaså är
frågan om språkinlärning öppen för vidare empiri. 64
7.1 Bildning av enkla prosodiska ord
Det prosodiska målet vid ordbildning är att organisera morfemen i prosodiska ord.
Målstrukturen innehåller därför egenskaper som ‘stavelseindelning’ och ‘kulminativ
betoning’. Den del av grammatiken som sköter den prosodiska ordbildningen kommer att
styra mot strukturer som möter dessa krav. Kravet på ‘stavelseindelning’ kommer att se till att
outputen från ordbildningen är segmenterad i stavelser i enlighet med språkets krav på
stavelser. Underliggande former som segl och elektr kommer därför att åtgärdas och det kan
ske på olika sätt. Ett sätt är epentes (segl > se.gel), ett annat är vidare affigering (seg.l-ar,
e.lek.tr-on, e.lek.tr-i.ker, e.lek.tr-o-). När det gäller ‘kulminativ betoning’ så är målstrukturen
exakt en betoning per prosodiskt ord (se (30)). Former som saknar betoning kommer därför
att tilldelas en betoning (nat.io.nell > nat.io.ˈnell), och former som har två eller flera
betoningar kommer att antingen reduceras ner till en betoning (ˈmå.le.ˈri > 0 må.le.ˈri), eller
bilda flera prosodiska ord, och således få samma prosodi som sammansättningar:
(ˈkraft) ω (ˈfull) ω .
Enligt den prosodiska beskrivningen av morfem har vi fyra typer: ospecificerade,
toniska, pretoniska och posttoniska. Av dessa finner vi morfologiska rötter i typerna
64
Det finns ett par undersökningar av det slaget där inlärning är sedd ur fonologisk synpunkt (Fikkert 1994,
Nouveau 1994, äv. Kristoffersen 2000). Det är emellertid inte klart att undersökningar av betoningstilldelning i
nonsensord är rent fonologiskt styrd. Daelemans, Durieux & Gillis (1994) visar till exempel att så gott som all
betoningsinlärning hos nederländska barn sker på analogisk väg.
70

ospecificerade och toniska, medan affix finns av alla fyra slagen. Häri ligger således en
asymmetri. Affix förekommer som dependenta kategorier (pretoniska, posttoniska), men det
gör inte rötter.
Man skulle kunna tro att rötter alltid borde kunna bilda prosodiska ord ensamma. Så är
det med de germanska rötterna och många sentida lån i svenska: (ˈbord) ω , (ˈvän) ω ,
(ˈsommar) ω , (ˈtejp) ω , (ˈchef) ω . Alternativt byggs de ut med en stamvokal, något som var
vanligare i äldre skeden av svenska: flick-, sländ- och stubb-, back- kombineras med -a resp
-e till (ˈflicka) ω , (ˈslända) ω , (ˈstubbe) ω och (ˈbacke) ω . 65 Denna grupp rotmorfem är lexikalt
markerade som toniska.
Men det finns många rötter som inte bildar prosodiska ord ensamma, och det är de
ospecificerade. De kräver nästan alltid morfologisk kombination med ett affix för att bilda
prosodiska ord: nat- kombineras till nation, ban- kombineras till banal. Man återfinner därför
sällan de ospecificerade rötterna ensamma. Som framgår av vad vi har sagt om smeknamn är
den omarkerade situationen den att rötter också är betonade.
Det är inte i varje enskilt fall enkelt att avgöra om ett ord ska betraktas som enkelt eller
komplext. Det gäller ord som kulak, tragöd och triptyk. Det som avgör är närmast syftet med
beskrivningen och vilka morfologiska kriterier man har för simplex och komplex. Om ett
ordslut bara förekommer ytterst få gånger (som t.ex. -öd med betoning) så är det ju ett
kriterium för att man inte skulle analysera formen som komplex. Om då också ordbörjan inte
förekommer i andra ord så vore det möjligt att låta bli att analysera formen som komplex. 66
De allra flesta ord av denna typ har dock ändelser som ganska lätt låter sig grupperas, även
om de lämnar rötter efter sig som ser ut som restmorfem (gard-in, nat-ion, ammon-iak, osv.).
Men att karakterisera dessa rötter som restmorfem är i denna beskrivning lite missriktat.
Rötterna är helt enkelt inte prosodiskt självständiga och därför ser de ut som restmorfem
enligt det traditionella kriteriet på självständighet. Men detta kriterium kan inte gärna
upphöjas till morfologisk princip. I många språk är rötterna endast sällan självständiga. I
svenskan är det ofta historiska tillfälligheter som avgör huruvida rotmorfemen blivit
självständiga eller inte (jfr typisk~typ vs komisk~*kom).
De av ospecificerade morfem bestående orden har oftast betoningen på en annan
stavelse än den initiala. Det är bara när en enstavig stam kombinerar med ett posttoniskt suffix
som betoningen blir initial (ˈman-isk). Om betoningen är initial, som i enstaviga lån, är
chansen stor att orden har utvecklat en lexikal betoning, dvs. blir toniska. Detta har
uppenbarligen skett i lånord som tidigare nämnda chef och gage (cf. 6.2).
De ospecificerade rötterna är inte i sig obetonbara – de kan ju ta emot en betoning om
suffixet är det rätta (igen ˈman-isk) – så det är inte bara av betoningsskäl som de byggs ut.
Sådant som tilldelning av ordklass är säkerligen en del av fenomenet, men det är ändå slående
hur denna del av ordförrådet nästan alltid måste genomgå avledning eller sammansättning för
att prosodiska ord ska bildas. Antingen kombinerar två eller fler ospecificerade morfem
(legio) eller så kombinerar en ospecificerad rot med posttoniskt suffix (någorlunda vanligt)
eller i undantagsfall en ospecificerad rot med ett toniskt suffix (se nedan).
65
Det är dock inte betoning eller stavelseindelning som motiverar stamvokalerna.
66
Det fungerar nu inte med trag-, där vi finner orden tragedi, tragik och tragisk.
71

Vi lämnar således frågan lite öppen om ord som banan, kajak och klenät är en- eller
flermorfemiga. Om de är enmorfemiga så kan man tänka sig att de antingen har en lexikal
betoning (vilken då ska hävda sig i olika sammanhang), eller att de är ospecificerade och får
sin betoning av regeln i (43).
7.2 Kombinatorisk bildning av prosodiska ord
Nu ska vi undersöka vad de fyra typerna av morfem – ospecificerade, toniska, pretoniska och
posttoniska – ger för förutsägelser om hur det svenska lexikonet bör se ut. Vi kan göra detta
genom att systematiskt kombinera morfem av lika och olika typer parvis. Det ger sexton
kombinationer. Dessa kan grupperas efter hur de interagerar, eller inte interagerar, med
varandra. Vårt huvudsakliga intresse bör riktas mot de kombinationer som interagerar, och det
innebär annorlunda uttryckt de kombinationer som leder till bildandet av ett prosodiskt ord,
snarare än två.
7.2.1 Översikt och legend
I uppställningen nedan anger spalterna till vänster vilka morfemtyper som kombineras. I
mitten finns interaktion och exempel på former som i princip bildar ett prosodiskt ord. De två
spalterna till höger visar resultatet vid bildning av två prosodiska ord. Jag har också lagt in
vissa färger som signaler om gemensamma egenskaper. Dessa kommenteras nedan.
(76) Kombination av morfem med olika specifikation
morfem 1 morfem 2 interaktion eller ej ett prosodiskt interaktion två prosodiska ord
ord
eller ej
1 tonisk pretonisk n/a ingen (mag)(besvär)
(o)(förstånd)
2 ospec pretonisk n/a ingen (balans)(förskjutning)
3 posttonisk pretonisk n/a ingen (motor)(förening)
4 tonisk tonisk n/a ingen (kraft)(full)
(mellan)(mål)
5 posttonisk tonisk n/a ingen (partisk)(het)
(fängelse)(kund)
6 pretonisk posttonisk gram. omöjlig *(be--ning)
*(för--else)
n/a
7 pretonisk pretonisk gram. omöjlig *(be-för-komma)
*(för-be-låna)
n/a
8 pretonisk ospec gram. omöjlig *(be-salutera)
*(för-indignera)
n/a
9 posttonisk posttonisk gram. omöjlig *(gryn-ing-ig) n/a
10 posttonisk ospec gram. omöjlig *(kriminal-ar-at) n/a
11 tonisk posttonisk harmonisk (vän-lig) n/a
12 ospec posttonisk harmonisk (re-kord-er-lig) n/a
13 pretonisk tonisk harmonisk (be-röva) begr. prod. (be)(ar)(beta) ... 3ω
14 ospec ospec harmonisk (na-tion-ell) ingen (navigations)(position)
72

15 ospec tonisk ”öppet åt vänster”
suffixet -V:n (rum-än)
gram. möjlig men ej
förekommande
+(effekt-full)
16 tonisk ospec *KULM-konflikt
disharmonisk (gris-eri)
därför begränsad +(glöm-itet)
9’ -or posttonisk specifikationskonflikt (profess-or-lig)
10’
ospec
(protekt-or-at)
grönt
(agora-fob-i) (neo)(konservativ)
ingen
ingen
n/a
(effekt)(skatt)
(effekt)(full)
(spindel)(fobi)
De gröna områdena anger att ingen interaktion föreligger. I flera av de sexton
morfemkombinationerna vetter morfemen åt olika håll eller lämnar på annat sätt inget
utrymme för interaktion. Som synes korrelerar frånvaro av interaktion med att två prosodiska
ord bildas, eftersom allt grönt är till höger i tabellen. Den förutsägelse av intresse som
modellen gör för denna ordgrupp är att det inte ska föreligga några gravitationer, vilket kan
avläsas i hur morfem av olika ursprung kombineras. Det ska inte finnas några hinder att bilda
sammansättningar och avledningar med toniskt suffix genom att kombinera t.ex. ett grekiskt
och ett germanskt led. Detta är också sant. Man har som modersmålstalare ingen känsla av att
ord som effektfull, positionsangivelse och spindelfobi är avvikande. Den som försöker sig på
en etymologisk förklaring till gravitationerna har svårt att förklara detta, medan vår modell
har en tydlig prosodisk förklaring. Morfemen interagerar inte prosodiskt och därför finns inga
prosodiska hinder att kombinera dem fritt. Ordbildningsmängd och -behov kommer an på
semantiken.
grått
De gråa områdena betyder helt enkelt att kombinationen är icke applicerbar. vissa
morfemtypskombinationer kan bara ge ett prosodiskt ord (acceptabelt eller inte) och då blir
motsvarande ruta för två prosodiska ord gråmarkerat.
Det gröna och det gråa områdena markerar alltså det som strängt taget är irrelevant för
prosodins påverkan på morfologin. De kommande färgerna skärt och blått markerar och
värderar grammatisk interaktion mellan morfem, där prosodin spelar en roll.
skärt
Det skära området markerar att kombinationerna är ogrammatiska på grund av motstridiga
prosodiska specifikationer. Det kan gälla två pretoniska eller posttoniska affix i sekvens, eller
et pretoniskt i kombination med ett posttoniskt. I dessa fall blir resultatet i princip uteslutet på
grund av motsägelser i grammatiken. Här skiljer sig svenskan tydligt från det grekiska
systemet som har dominansordningar som löser denna typ av grammatisk konflikt. I svenskan
uteblir i stället kombinationen. Att dessa kombinationer ska utebli förutsägs av den modell jag
har presenterat här, men varken av andra morfologiska modeller, eller fonologiska
beskrivningar av betoningssystemet (vilka ju bortser från den morfologiska dependensen).
Det finns undantag till ett par av dessa kombinationer och jag återkommer till dem nedan.
73

lått
Det blåa området signalerar harmonisk morfemkombination. I dessa kombinationer passar
respektive morfems prosodiska egenskaper väl ihop med varandra så att ett gemensamt
prosodiskt ord kan bildas med en kulminativ betoning. Dessa typer förutsägs vara vanliga av
modellen. Man kan notera att en av kombinationerna är ”oetymologisk” till sin karaktär (typ
12).
ofärgat
Vid sidan av de relativt klara fallen finns också några som kräver lite mer diskussion och som
kastar ett intressant ljus på systemet som helhet. Dessa lämnar jag ofärgade i tabellen.
I genomgången nedan diskuterar jag varje typ i lite större detalj. Som framgått är en del
kombinationer av begränsat intresse eftersom de inte företer interaktion eller är grammatiskt
omöjliga. Vi börjar med att lägga dem åt sidan i avsnitt 7.2.2 och 7.2.3.
7.2.2 Alltid två prosodiska ord
I den första gruppen om fem kombinationer (1–5) interagerar inte morfemen med varandra.
Istället vetter de åt olika håll.
morfem 1 morfem 2 interaktion eller ej ett prosodiskt interaktion två prosodiska ord
ord
eller ej
1 tonisk pretonisk n/a ingen (mag)(besvär)
(o)(förstånd)
2 ospec pretonisk n/a ingen (balans)(förskjutning)
3 posttonisk pretonisk n/a ingen (motor)(förening)
4 tonisk tonisk n/a ingen (kraft)(full)
(mellan)(mål)
5 posttonisk tonisk n/a ingen (partisk)(het)
(fängelse)(kund)
Kombinationer med pretoniskt led till höger (1–3) uppträder bara på ömse sida om gränsen
mellan två prosodiska ord. De ingår således bara i sammansättningar eller avledningar med
toniskt suffix.
(77) Typ 1 tonisk+pretonisk
((ˈo) ω (för-ˌstånd) ω ) ω max
((ˈstjälk) ω (för-ˌsedd) ω ) ω max
((ˈmag) ω (be-ˌsvär) ω ) ω max
((ˈim) ω (be-ˌlupen) ω ) ω max
(78) Typ 2 ospecificerad+pretonisk
((poliˈsong) ω (för-ˌsedd) ω ) ω max
((abstiˈnens) ω (be-ˌsvär) ω ) ω max
((baˈlans) ω (för-ˌskjutning) ω ) ω max
74

(79) Typ 3 posttonisk+pretonisk
((ˈmot-or) ω (för-ˌening) ω ) ω max
((ˈmus-iker) ω (för-ˌbund) ω ) ω max
((ˈmån-ad-s) ω (be-ˌlopp) ω ) ω max
I typ 3 är det inte ovanligt med ett foge-s, vilket naturligtvis motiveras av att ett posttoniskt
suffix i första ledet innebär att detta led är komplext. Den generella regeln för insättning av
foge-s är ju just att förledet är komplext.
Typ 4 representerar kombinationen av två toniska morfem och det är den typ som
uppträder i den övriga delen av den karakteristiskt germanska avledningen, liksom vid
regelbunden sammansättning i svenska.
(80) Typ 4 tonisk+tonisk
((kraft) ω +(full) ω ) ω max avledning
((vett) ω +(lös) ω ) ω max
((frukt) ω +(bar) ω ) ω max
((mellan) ω +(mål) ω ) ω max sammansättning
((cirkus) ω +(häst) ω ) ω max
Suffix som -bar och -full bildar egna prosodiska ord. I litteraturen säger man ofta att de är
”non-cohering”, till skillnad från de suffix som ingår i samma prosodiska ord som roten, vilka
kallas ”cohering” (Kristoffersen 2000, 42ff., Raffelsiefen 2004, 2007, Wetterlin 2007). Det är
en beskrivning som utgår från en kombinatorisk förmåga utan att specificera vari
kombinationsförmågan (eller frånvaron därav) ligger. I den analys som presenteras här är
dessa suffix toniska, dvs. lagrade med en betoning, vilket predisponerar dem för att bilda egna
separata prosodiska ord ((kraft) ω (full) ω ) ω max, precis som rötter, jfr ((mellan) ω (mål) ω ) ω max.
Kombinationen posttonisk+tonisk (typ 5) uppträder också med nödvändighet vid
gränsen mellan prosodiska ord. Också här finner vi ofta foge-s.
(81) Typ 5 posttonisk+tonisk 67
((kuˈrat-or) ω (ˌskap) ω ) max
ω avledning
((ˈöppn-ing-s) ω (ˌbar) ω ) max
ω
((ˈpartisk) ω (het) ω ) max
ω
((ˈkung-lig) ω (ˌhet) ω ) max
ω
((ˈfäng-else) ω (ˌkund) ω ) max
ω sammansättning
((ˈmark-nad-s) ω (ˌpris) ω ) max
ω
67 Teleman (1970, 103) noterar att suffix som inte ger accent 2 hindrar senare suffix från att dela ut accent 2
(typiska, korna). Det finns mer att säga om denna typ i samband med tonaccent. Varför får t.ex. partiskhet accent
1 medan kompisskap får accent 2? Vi återkommer till detta i avsnitt 12.4.3.
75

7.2.3 Grammatiskt omöjliga kombinationer
I detta avsnitt har vi kombinationer av morfem som är prosodiskt inkompatibla. Givet de
specifikationer för morfem som jag har angivit så kan vi förutsäga att vissa kombinationer ska
vara omöjliga, om allt annat är lika. Som vi ska se (avsnitt 7.2.9) finns det ett par undantag,
men de är faktiskt av det slag som bekräftar regeln.
morfem 1 morfem 2 interaktion eller ej ett prosodiskt
interaktion
ord
eller ej
6 pretonisk posttonisk gram. omöjlig *(be--ning)
*(för--else)
n/a
7 pretonisk pretonisk gram. omöjlig *(be-för-komma)
*(för-be-låna)
n/a
8 pretonisk ospec gram. omöjlig *(be-salutera)
*(för-indignera)
n/a
9 posttonisk posttonisk gram. omöjlig *(gryn-ing-ig) n/a
10 posttonisk ospec gram. omöjlig *(kriminal-ar-at) n/a
två prosodiska ord
Typ 6 (pretonisk+posttonisk) är prosodiskt omöjlig eftersom båda morfemen önskar sig en
betoning på det andra morfemet. Om bådas krav skulle tillgodoses skulle ordet få två
betoningar. Det finns förstås också ett morfologiskt problem, nämligen att ord inte kan bestå
bara av affix (*be-ning, *för-else). Ett ord måste ha en rot. Varken pretoniska eller
posttoniska morfem kan vara rötter i svenska. Men detta är strängt taget inte ett prosodiskt
problem, utan just morfologiskt. Sätter man en rot mellan morfemen blir strukturen
omedelbart vällyckad: beˈtalning, beˈgärlig, förˈsämring, förˈlustelse, men då får vi också en
annan typ.
Typ 7 (pretonisk+pretonisk) har två pretoniska prefix i rad, som i hypotetiska
*beförkomma och *förbelåna. Problemet är att inte båda prefixen kan stå i pretonisk position
samtidigt så länge ordet bara innehåller en betoning och därmed bildar ett prosodiskt ord. Här
kunde man tänka sig att språket kunde löst konflikten genom att generera nya betoningar för
att strukturen skulle bli legitim (+beˈförˌkomma). Detta är en strategi för de pretoniska
prefixen när de ansluter sig till sammansättningar (exv. förorsaka, se NN), men den kommer
inte på fråga här, gissningsvis för att det inte finns något tryck att bilda denna typ av dubbelt
prefigerade ord. De pretoniska prefixen är alltför improduktiva för det. Det är heller inte fallet
att något av prefixen ger med sig till förmån för det andra, något som hade varit en ”grekisk”
lösning på situationen. Det ser verkligen ut som att strukturen stoppas som ogrammatisk. 68
Typ 8 (pretonisk+ospecificerad) förekommer inte i svenska: *besalutera, *förindignera
(se ovan 6.3). Om de pretoniska prefixen kunde kombineras med ospecificerade morfem
skulle de också behöva generera betoningar på deras initiala stavelser (+beˈsaluˌtera). Detta
sker inte, vilket också harmonierar med vår prosodiska kategorisering av morfem. Detta är en
tydlig signal om att prefixen är just pretoniska ’står före en betoning’ och inte postbetonande
(eng. poststressing) ’placerar en betoning efter sig’. Med de posttoniska suffixen är skillnaden
68 Posttoniska suffix kan dock staplas om det ena är -or som vi ska se.
76

mellan posttonisk ’står efter en betoning’ och prebetonande (eng. prestressing) ’placerar en
betoning före sig’.
De posttoniska suffixen subkategoriserar för en betoning och denna betoning kan vara
lexikal eller fonologiskt tilldelad. Lexikal betoning föreligger vid ˈgrekisk, fonologisk vid
aristoˈtelisk. I typerna 9 och 10 drar suffixen åt olika håll vad gäller betoningens placering och
det innebär konflikter som för det mesta är olösliga och därför icke förekommande i språket.
Typ 9 (posttonisk+posttonisk) innebär staplande av posttoniska morfem och det går i
allmänhet inte att göra i svenska.
(82) Typ 9 posttonisk+posttonisk
+(ˈgryn-ing-ig) ω ’morgontidig’
+(ˈbak-else-lig) ω ’kakaktig’
+(ˈbygg-nads-lig) ω ’med relevans för bygge’
+(ˈled-ig-else) ω ’ledighet’
+(ˈmark-nad-lig) ω ’marknadsenlig’
Problemet här är delvis detsamma som när posttoniska suffix hamnar för långt bort ifrån
betoningen, dvs. exempel som +(ˈsommar-ig) ω och +(ˈsenap-ig) ω som vi såg i (63). Det
yttersta suffixet hamnar inte i den posttoniska position som det kräver. Man kunde ha tänkt
sig att en extra betoning hade satts in och två prosodiska ord bildats *((ˈgryn-) ω (ˌingig)
ω ) ω max men det är inget som sker. Inte heller ignoreras det ena suffixets krav till förmån
för det andra. I former som väˈsentlig och orˈdentlig där en tvåstavig rot kombinerats med ett
posttoniskt suffix, tycks betoningens placering ha med suffixets posttonicitet att göra, men när
det är fråga om staplade suffix saknas motsvarande exempel (+gryn-ˈing-ig resp. +ˈgryn-ingig).
Det finns dock ett posttoniskt suffix som beter sig annorlunda än alla de andra och det är
-or (assessor, rektor) som vi behandlar separat i avsnitt 7.2.9.
Typ 10 (posttoniskt+ospecificerat) företer en liknande typ av konflikt som typ 9, dvs.
det finns utrymme för en betoning längre till höger än den som det posttoniska suffixet kräver.
Det föreligger inga ord av typen +kriminal-ar-at, +lärarat ’lärartjänst (jfr lektorat)’ eller
+mekan-isk-itet, +marknadera ’torgföra’, *laddningett ’liten laddning’. I dessa former skulle
vi förväntat final betoning såsom i kommissariat eller femininitet, eftersom -at och -itet är
prosodiskt ospecificerade och därmed drar till sig fonologisk betoning. Men det prosodiska
hinder som finns är alltså ett posttoniskt suffix som kräver betoningen framför sig. Resultatet
blir att typen posttoniskt+ospecificerat som sådan inte genereras i svenskans morfologi. Den
enda undantaget är återigen -or (assessor, rektor) som vi behandlar separat i avsnitt 7.2.9.
Nu har vi lagt tio typer åt sidan såsom antingen grammatiskt omöjliga eller som icke
interagerande. Vi kan då ta oss an de harmoniskt interagerande (typ 11-14) och därefter de lite
mer speciella typerna (15, 16 och 9’, 10’).
7.2.4 Harmoniska kombinationer
I detta avsnitt tittar vi på den centrala interaktiva morfologin där morfems prosodiska
egenskaper passar ihop på ett harmoniskt sätt. Det är då huvudsakligen fråga om
morfemkombinationer som leder till bildandet av ett (1) prosodiskt ord.
77

morfem 1 morfem 2 interaktion eller ej ett prosodiskt
interaktion
två prosodiska ord
ord
eller ej
11 tonisk posttonisk harmonisk (vän-lig) n/a
12 ospec posttonisk harmonisk (re-kord-er-lig) n/a
13 pretonisk tonisk harmonisk (be-röva) begr. prod. (be)(ar)(beta) ... 3ω
14 ospec ospec harmonisk (na-tion-ell) ingen (navigations)(position)
(agora-fob-i)
(neo)(konservativ)
Typ 11 (tonisk+posttonisk) kan sägas vara standardtypen för germansk avledning. En tonisk
rot är nästan alltid enstavig och det typiska avledningssuffixet är posttoniskt. Den resulterande
strukturen är således mycket ofta kanoniskt tvåstavig.
(83) Typ 11 tonisk+posttonisk
(ˈvän+lig) ω
(ˈhövd+ing) ω
(ˈmark+nad) ω
Denna kombinationstyp får således sin betoningsstruktur helt och hållet utifrån lexikal
information. De flesta avledningssuffix av germansk härkomst är posttoniska och därtill också
accent-2-inducerande (jfr 6.4). Historiskt har de alla varit betonade, men efterhand har de
förlorat sin betoning (Riad 1998). Ibland står dessa posttoniska suffix inte alldeles i posttonisk
position, men bara om det finns särskild motivation, jfr (62).
I typ 12 (ospecificerad+posttonisk) tas den generella fonologiska betoningsregenl i
anspråk. Det posttoniska suffixet kommer att styra betoningen till stavelsen före sig.
(84) Typ 12 ospecificerad+posttonisk
(rekorˈder+lig) ω
(kuliˈnar+isk) ω
(krimiˈnal+are) ω
(meˈkan+iker) ω
När morfemen kombinerat kommer det att saknas en betoning, vilket triggar betoningsregeln
som letar upp den högraste tillgängliga stavelsen, vilket är stavelsen före suffixet, eftersom
suffixet är lexikalt markerat som posttoniskt. Posttoniska suffix finns av både germanskt och
främmande ursprung och förutsägelsen är att detta ska vara en avledningskontext där det
borde gå fint att kombinera främmande rot och germanskt suffix, vilket också är sant, som
synes.
Det finns posttoniska suffix både med germanskt och med främmande ursprung. Vår
modell förutsäger därmed att detta skulle vara en möjlig domän för överspridning mellan de
etymologiska grupperna. Det borde således vara relativt enkelt, ur prosodisk synvinkel, för
suffix ur endera etymologiska gruppen att användas tillsammans med stammar från andra. Det
tycks också stämma även om man inte kan säga att spjällen står helt öppna, eftersom inte alla
suffix är produktiva längre. Suffixet -are är etymologiskt sett lånat, men har drag som är mer
78

typiskt germanska, såsom accent 2. Detta suffix förekommer i rik mängd med både
germanska stammar och främmande stammar så överspridningen är rik oavsett hur man ser på
dess etymologiska ursprung. Suffixet -(i)sk är av germanskt ursprung, men föreligger i
svenska från två olika källor. Detta suffix är också ytterst flexibelt och förekommer med
stammar av olika ursprung (Riad 1999).
Överspridningen bland posttoniska suffix måste studeras i båda de ovan nämnda typerna
11 och 12, eftersom rötter ur de olika etymologiska grupperna ju tenderar att ha olika
prosodiska egenskaper. I typ 11 finner vi former som vän-lig, för-are och grek-isk. Mer
uppenbart lånade suffix som -iker och -or finner vi dock inte tillsammans med germanska
rötter. Det kan vara en tillfällighet, men det kan också föreligga andra egenskaper (än de
prosodiska) som gör dem obenägna att överspridas. Dels finns det morfologiska,
paradigmatiska begränsningar. Suffixet -iker korrelerar mycket ofta med former på
ospecificerat -ik eller -i (fysik, fysiker; mani, maniker). Om dessa korrelationer är starkt
associerade med suffixen uteblir kanske bildningar som hypotetiska +slöjdiker och +hämtor,
delvis då pga av att former som +slöjdik saknas. Sedan spelar naturligtvis också pragmatiska
behov in. Suffixen -iker och -or har stark konkurrens (-are, -ör, -ist), möjligen understödd av
den relativt tydliga semantik som nomen agentis och actionis har.
Åt andra hållet är överspridning betydligt vanligare. Ord som rekorder-lig, hanter-lig,
special-are, barber-are, debiter-ing, motor-isk är legio och alldeles naturliga.
7.2.5 Avledning med pretoniskt suffix
Typ 13 (pretonisk+tonisk) är avledning med pretoniskt prefix. Prefixen be- och för- har den
egenskapen att de subkategoriserar för en betoning. Eftersom de inte kan placera en betoning
på önskat ställe kan de bara kombineras harmoniskt med redan befintliga betoningar, således
toniska morfem, som därtill måste ha sin betoning initialt (för all del också det vanligaste
fallet). Prefixens pretoniska subkategorisering kan sägas vara den krok som häktar fast
prefixet i samma prosodiska ord som den toniska roten. Samtidigt tycks dessa prefix inte
stavelseindelas tillsammans med roten. Det ger en speciell struktur som jag beskriver som ett
rekursivt ord (Ito & Mester 2006, Kabak & Revithiadou 2007). Strukturen ser ut som följer.
(85) Typ 13 pretonisk+tonisk
(be-(ˈtala) ω ) ω’
(för-(ˈdärva) ω ) ω’
Apostrofen signalerar att det är fråga om en projektion av det prosodiska ordet.
Implikationerna av ett rekursivt prosodiskt ord diskuteras mer utförligt i avsnitt 11.4.3 nedan.
Generaliseringen för stavelseindelning är att den äger rum inom det minimala prosodiska
ordet. De obetonade suffixen be- och för- är speciella dels för att de inte inkorporeras i det
minimala ordet (till skillnad från en del andra prefix som des- och dis-), dels för att de kan
bilda eget prosodiskt ord i vid anslutning till sammansättningar (6.3, 12.1). De prefixförsedda
formerna uppvisar vidare alltid accent 1 (i simplexord), också när grundformen ensam skulle
ha haft accent 2 ( 2 tala men be 1 tala). Alla dessa egenskaper hänger ihop.
Hur kan vi demonstrera att stavelseindelningen skiljer be- och för- från efterföljande
79

otstavelse? Vi kan inte få besked från be- eftersom detta prefix slutar på vokal och därmed
förväntas följas av stavelsegräns. När det gäller för- är det i princip möjligt att studera,
eftersom det finala r skulle kunna tas i anspråk som ansats till ett efterföljande vokalinlett
morfem. Säger man för.enk.la eller fö.renk.la? Detta kan dock vara svårt att avgöra i normalt
tal. Både betoningsförhållanden och segmentet /r/ som ofta assimileras och också har ett
ibland undflyende uttal (särskilt i svagton) gör det svårt att höra. Den typ av exempel man ska
studera för att avgöra detta är t.ex. för-akt, för-övare och för-enkla, vilka ska jämföras med
ord där r i liknande position definitivt hör till den följande vokalen, t.ex. katarakt, beröva och
(nasi) goreng. Orden be-röva och för-öva ett minimalt par. Själva testet gör vi genom att
sakta med talet till lento och pejla intuitionen som faktiskt ger utslag: *fö.rö.va men be.rö.va,
för.ö.va men inte *gor.eng.
När det gäller betoningen är det samtidigt uppenbart att prefixen ansluter till roten i
någon mening. Ingen ny betoning tillkommer normalt till dessa prefix så de hör ändå ihop
med rotordet. Detta hör vi alldeles tydligt, och det framkommer vidare som en ren kontrast
när vi jämför prefixavledda simplexord med prefixavledda sammansättningar: förˈleda vs.
ˈförˌanˌleda. Så vi har tecken på närhet (anslutning till betonat led) och tecken på distans
(åtskild stavelseindelning). Denna intressanta kombination motiverar den speciella strukturen.
Det finns sedan mer evidens för detta i samband med tonaccent, vilket vi återkommer till i
avsnitt 11.4.2.
Vi markerar det rekursiva prosodiska ordet med prim (ω’) och det maximala prosodiska
ordet med max (ω max ). Den senare strukturen används vid avledda sammansättningar, se
avsnitt 6.3.1.
(86) Typ 13 pretonisk+tonisk
(för-(ˈenkla) ω ) ω’ avlett simplex
(för-(ˈvärva) ω ) ω’
(be-(ˈröva) ω ) ω’
((ˈför) ω -(ˌor) ω (ˌsaka) ω ) ω max avledd sammansättning
((ˈbe) ω -(ˌar) ω (ˌbeta) ω ) ω max
Båda dessa bildningar får sägas vara harmoniska, men de avledda sammansättningarna är inte
vanliga och numera knappast produktiva. Vi stöter här på en begränsning vad gäller utökning
av prosodiska sammansättningar. Simplex kan byggas ut med obetonade prefix, men
sammansättningar kan det inte. Generaliseringen är att sammansättningar bara kan
prefixavledas med prosodiska ord. När så semantiken kräver avledning med ett egentligen
obetonat prefix, så tvingas prosodin dela ut en betoning till prefixet så att det kan inkorporeras
i sammansättningen på ett harmoniskt sätt. Notera dock att denna ovanliga procedur ändå inte
innebär en disharmoni. Prefixet står framdeles i pretonisk position.
7.2.6 Avledning med idel ospecificerade morfem
Typ 14 (ospecificerad+ospecificerad) är avledningar bestående av endast ospecificerade
morfem. De ursprungligen romanska och grekiska rötterna måste i regel kombineras med
ordentliga avledningssuffix för att kunna betonas. Rötter som nat-, ban-, man-, mot- blir som
80

tidigare nämnt inga prosodiska ord förrän de kombinerats med ospecificerade -ion, -al eller
posttoniska -iker, -or till typ 14 (nat.ˈion) ω , (ba.ˈnal) ω , respektive typ 12 (ˈma.ni.ker) ω ,
(ˈmo.tor) ω . I typ 14 finner vi också prefixinledda avledningar av i huvudsak romanskt
ursprung. Således bildar bland andra följande prefix ett prosodiskt ord tillsammans med sin
rot och efterföljande suffix.
(87) Avledningar med ospecificerade prefix, rötter och suffix
(nat-ion-ˈell) ω avledning
(trans-planta-tion-ˈell) ω
(in-dika-ˈtion) ω
(a-soci-ˈal) ω
(des-in-form-aˈtion) ω
(trans-figura-ˈtion) ω
(in-flu-ˈens) ω
(agora-foˈbi) ω sammansättning
(odonto-loˈgi) ω
Prefixen kan ibland få betoning när de kombineras på ett mer sammansättningsliknande vis:
(ˈtrans) ω (poeˌsi) ω , (ˈanti) ω (ˌkropp) ω . Detta diskuterades i avsnitt 6.5.2.
Ospecificerade suffix staplas alltid på varandra i mängd och det bildas aldrig nya
prosodiska ord vid avledning med dem. Morfologin kombinerar dessa morfem som är lexikalt
ospecificerade för prosodisk struktur. Det betyder att den fonologiska betoningsregeln kallas
in för att dela ut betoning i strukturen och därmed uppfylla kravet på kulminativitet.
Stundom bildas dock sammansättningar som dem nedan.
(88) Sammansättningar med ospecificerade morfem
((navigaˈtions) ω (posiˌtion) ω ) ω max
((ˈneo) ω -(konservaˌtiv) ω ) ω max
I dessa fall är det inte prosodin som orsakar uppdelning i två prosodiska ord, utan det beror på
andra morfologiska förhållanden såsom semantisk självständighet hos leden.
7.2.7 Ett (1) prosodiskt ord med toniskt suffix
Avledning med toniskt suffix leder nästan alltid till bildning av två prosodiska ord. Vi har sett
exempel på detta under typerna 4 (kraftfull) och 5 (partiskhet). I detta avsnitt ska vi se på den
förväntade men likväl ovanliga bildningen av avledningar med toniskt suffix som också blir
huvudbetoning.
15 ospec tonisk ”öppet åt vänster”
suffixet -V:n
gram. möjlig men ej
förekommande
(rum-än)
+(effekt-full)
ingen
(effekt)(skatt)
(effekt)(full)
81

Man kunde tänkt sig att när en ospecificerad rot kombinerar med ett toniskt suffix, resultatet
hade blivit finalbetonade prosodiska ord. Nedan demonstreras kontrasten.
(89) Två prosodiska ord (prosodisk sammansättning), varför inte ett?
((kontrolˈler) ω (ˌbar) ω ) ω max *(kontrollerˈbar) ω
((daˈter) ω (ˌbar) ω ) ω max
((efˈfekt) ω (ˌfull) ω ) ω max *(effektˈfull) ω
((resˈpekt) ω (ˌfull) ω ) ω max
((temperaˈments) ω (ˌfull) ω ) ω max
((redakˈtör) ω (ˌskap) ω ) ω max *(redaktörˈskap) ω
((reˈvis-or) ω (ˌskap) ω ) ω max
I denna grupp finns det ett toniskt suffix som uppvisar ett avvikande mönster och det är det
härkomstangivande (m.m.) toniska suffixet -[ Ft ˈV:n. Vi stötte på detta suffix förut i samband
med genomgången av toniska morfem (6.2).
(90) Härkomstangivande -[ Ft ˈV:n
(kampuche+ˈa:n) ω
(kub+ˈa:n) ω
(angol+ˈa:n) ω
(bolivi+ˈa:n) ω
(rum-ˈä:n) ω
(chil-ˈe:n-are) ω
(itali-ˈe:n-are) ω
Huvudargumenten för att betrakta detta morfem som toniskt (snarare än ospecificerat) är att
det dels bibehåller vokalkvalité i former som charlat[ɑˑ]aneˈri, dels tar -sk som
avledningsform av suffixet -(i)sk.
(91) suffixet -[ Ft ˈV:n i kombination med -(i)sk
-[ Ft ˈV:n annars
suffix -sk -isk
-ˈa:n amerik[an]-sk, purit[an]-sk man-isk, tanzan-isk, mekan-isk
-ˈo:n cicer[on]-sk, vall[on]-sk junon-isk, embryon-isk,
plat[on]-sk platon-isk
-ˈi:n alexandr[in]-sk, filipp[in]-sk kristallin-isk
-ˈe:n chil[en]-sk, slov[en]-sk ekumen-isk
-ˈä:n rum[än]-sk —
Man märker nog en viss benägenhet för -sk-avledningar att dominera ju mer namnlika
stammarna är, jfr t.ex. chilensk med ekumenisk. Det kan tolkas som att suffixet är mer
lexikaliserat i namnen än på andra håll i lexikon, i och för sig inget att förvånas över. Vi
kommer att se andra exempel på annorlunda fonologiskt och morfologiskt beteende hos
82

namnlika ord i kapitel 13.
Vid sidan av -[ Ft ˈV:n finns också ett par andra härkomstbetecknande suffix med
liknande egenskaper, dock inte lika tydliga. Suffixen i fråga radas upp nedan.
(92) Övriga härkomstangivande suffix
-[ Ft ˈe:s eller -es (kin+ˈe:s) ω , (javan+ˈe:s) ω , (liban+ˈe:s) ω
-[ Ft ˈu:t eller -ut (cypri+ˈo:t) ω , (patri+ˈo:t) ω
-[ Ft ˈi:t eller -it (kalmar+ˈi:t) ω , (malmö+ˈi:t) ω , (karlskron+ˈi:t) ω
-[ Ft ˈen:s eller -ens (kanad+ˈen:s-are) ω , (lund+ˈen:s-are) ω , (uppsali+ˈen:s-are) ω
Testet med en ny betoning senare i ordet (-eri-testet, se 6.2.1) fungerar åtminstone på ett ord
med suffixet -es i (92). I formen kin[eˑ]seˈri föreligger viss bibehållen vokalkvalité efter
betoningen flytt till sista stavelsen, vilket kunde tyda på att -e:s vore lexikalt betonat, men det
är svårt att utöka detta test bortom just ordet kineseri – det är t.ex. oklart hur libaneseri skulle
uttalas.
Alla suffix liknar i övrigt ospecificerade morfem. Att de inte väljer -sk-morfen utan -iskmorfen
saknar nog diagnostiskt värde i dessa fall eftersom morfvalet här kan bero på
fonotaxen. Men det finns ett annat argument. Toniska suffix som ansluter till toniska stammar
ska normalt resultera i prosodiska sammansättningar, dvs. i två prosodiska ord, men så
fungerar inte dessa suffix. Suffixet -it ansluter sig till sammansättningsnamnen Malmö och
Karlskrona. Effekten är då en reduktion av förefintliga betoningar. Detta beteende associeras
med ospecificerade suffix, se -eri-testet ovan (6.2.1) och diskussionen om typ NN. Suffixet
-[ Ft ˈV:n är det mest produktiva härkomstangivande suffixet och det ansluter sig heller inte till
toniska rötter i någon större utsträckning – snarare kallas då posttoniska -are eller -ing in
(bornholmare, gotlänning).
Vår slutsats blir alltså att bara -[ Ft ˈV:n säkert är toniskt, medan övriga suffix i gruppen
inte har tillräckligt tydligt beteende för att kategoriseras som toniska.
Kombinationerna i (89) vittnar om en viss produktivitet. Vissa andra suffix som -dom
och adjektiviska -för förekommer överhuvudtaget inte tillsammans med ospecificerade rötter.
7.2.8 Disharmoni genom kulminativitetskonflikt
Vi har redan flera gånger tagit upp avledning med suffixet -eri, både i samband med det test
för tonicitet som detta suffix möjliggör och andra egenskaper. Här ska vi se lite närmare på
vad det egentligen är som sker när detta suffix och andra som liknar det ansluter till toniska
rötter.
16 tonisk ospec *KULM-konflikt
disharmonisk
därför begränsad
(gris-eri)
+(glöm-itet)
ingen
(spindel)(fobi)
Kombinationen gäller således toniska rötter som kombinerar med ospecificerade morfem.
Kombinationen förekommer både vid avledning och sammansättning, dock med olika effekt.
83

(93) Typ 16 tonisk+ospecificerad
( 0 gris+eˈri) ω avledning
( 0 leko+ˈtek) ω
( 0 prosa+ˈist) ω
((ˈspindel) ω +(foˌbi) ω ) ω max sammansättning
((ˈanti) ω +(ˌkropp) ω ) ω max
((ˈbanko) ω +(ˌmat) ω ) ω max
Om vi börjar med sammansättningarna så finns det på sätt och vis ingen anledning att säga
något annat än att dessa är just sammansättningar bildade av två fria morfem. Det som är
speciellt med denna grupp är att det är fråga om led ur de nyklassiska sammansättningarna
som kombinerar med toniska morfem till vad man kunde kalla för hybrider, etymologiskt sett.
Regelbundenheten tycks vara hygglig. Bland de exempel vi finner i Språkbanken (GP01) får
följande sammansättningsstruktur med två prosodiska ord: spindelfobi, flygfobi, duschfobi,
barnfobi, korsvirkesfobi, kackerlacksfobi, hissfobi och avtalsfobi, medan predikofobi har oklar
status (både intuition och språkligt) och islamofobi behandlas som en nyklassisk
sammansättning, med final betoning (man kan undra varför). Som tidigare nämnt, menar NN
att de lånade leden när de används på detta sätt har en tendens att få tydligare och rikare
betydelse. Det bör gynna också helt fri användning av de led som bildar sammansättning på
detta sätt. Det gäller fobi, semi, foto, stereo, retro och några till, medan andra inte
förekommer i fri form och är begränsade i sammansättningar av normal typ (neo, hydro, aero,
krypto, intra, m.fl.).
Några morfem som ingår i nyklassiska sammansättningar kan dra till sig
huvudbetoningen trots att första ledet är toniskt. Detta har skett i ordet runologi, ovan nämnda
islamofobi och i bankomat. De bildar därmed ett prosodiskt ord. Här är gränsen utsuddad över
till de suffix som drar till sig huvudbetoning oavsett om roten är tonisk eller inte (-eri, -tek,
-ism). Prosodiskt har de samma egenskaper. Det är bara enligt de traditionella morfologiska
kriterierna man kan se någon skillnad på -fobi och -eri.
Den andra och kanske mer intressanta typen är avledningarna där en tonisk stam
kombinerar med en ospecificerat suffix. Här får vi nämligen interaktion inom ett prosodiskt
ord. Vi har redan sett exempel på dem i (46). I denna typ drar nämligen suffixet alltid till sig
betoningen och till yttermera visso bildas bara ett prosodiskt ord.
(94) Tonisk rot + ospecificerat suffix
gr[ˈiː]s (gr[iˑ]seˈri) ω *((ˈgris) ω (eˌri) ω ) ω max
br[ˈyː] (br[yˑ]deˈrier) ω
l[ˈeː]k (l[eˑ]koˈtek) ω *((ˈleko) ω (ˌtek) ω ) ω max
g[ˈøː]ta- (g[øˑ]tiˈcism) ω
pr[ˈuː]sa (pr[ʊˑ]saˈist) ω , (pr[ʊ]saˈist) ω
Den morfologiska processen är enkel nog: en rot kombinerar med ett suffix med lämplig
betydelse. Prosodiskt är det dock en suboptimal kombination som orsakar en konflikt vad
gäller kulminativitet. Roten är tonisk och uppfyller därför kravet på kulminativitet, men när
84

denna rot kombineras med ett suffix som är ospecificerat uppstår en konflikt. De
ospecificerade stavelserna i ordslutet triggar den fonologiska betoningen, via regel (43).
Ändelsen kommer således att dra betoning till sig, samtidigt som roten inte gärna vill släppa
ifrån sig betoningen. Om båda morfemens krav nu ska mötas borde två prosodiska ord bildas,
men det bildas bara ett, och kulminativiteten kräver då att den ena betoningen ska strykas,
eftersom ett prosodiskt ord bara får innehålla en betoning i svenska. Det som är slående och
iögonfallande är betoningsmönstret. Denna typ av avledning innebär nämligen en konflikt på
betoningsnivån. Å ena sidan finns det redan en betoning i roten, å andra sidan genererar regel
(43) en betoning på sista morfemet. Likväl bildas ändå bara ett prosodiskt ord. Om det istället
bildades två prosodiska ord, såsom vid den omvända kombinationen ospec + tonisk
(kontrollerbar), vore allt frid och fröjd, men då skulle vi dels få sammansättningsbetoning,
dels annan stavelseindelning.
Man kunde säga att kulminativitetskonflikten uppstår post hoc och att den därmed inte
skulle förväntas påverka produktiviteten. Överspridningstypen är också produktiv. Som vi
sett, är suffixet -eri särskilt produktivt, men också ändelserna -tek, -ist, -ism och -(is/ifi)era
förekommer i många former, se (96). Mindre vanliga men förekommande är också -tion, -age,
-at, -är, -när. Det faktum att flera olika suffix förekommer tyder på att det inte är egenskaper
hos de ospecificerade ändelserna som begränsar produktiviteten, ty de har inga prosodiska
egenskaper. En annan indikation på detta är förekomsten av nybildningar. Ett sådant ord är
reklamordet flexibussitet, skapat åt ett bussbolag.
En möjlig begränsning tycks dock vara att produktiviteten i detta fall (ännu) inte
utsträckts till posttoniska suffix. Det tycks nämligen inte finnas ord som +fängelseri,
*marknaderi, *sömnadotek ’ställe för sömnad’, *tidningeri, *gynningism (jfr gaullism). Det
är förstås svårt att utvärdera dessa former och hur sannolika de kan vara. Argumentet här vilar
strängt taget på det statiska faktum att former avledda med posttoniska suffix (utom -or) inte
deltar i vidare avledning åt höger med posttoniska eller ospecificerade suffix.
Notera att detta resonemang förutsäger att också avledda sammansättningar ska få
finalbetoning om suffixet är det rätta. Eftersom -eri är så pass produktivt kan vi utan vidare
kontrollera denna förutsägelse. Sammansättningarna i (95)a är tagna från Språkbanken,
medan de i (95)b är nybildade för att pröva extensionen.
(95) -eri-avledda sammansättningar
a. fyrverkeri, angiveri
skomakeri, hantverkeri, lantmäteri, rättshaveri, gästgiveri
b. ärbareriet, landskaperi, blåguleri
I de avledda sammansättningarna är strukturen [[A+B]-C], t.ex. [[fyr+verk]-eri]. Former som
tidningstryckeri, kultursnobberi och hemlighetsmakeri har strukturen [[A]+[B-C]], dvs.
[[kultur]+[snobb-eri]]. Gränsen mellan strukturerna är inte alltid så tydligt (en egenskap som
delas av andra morfologiska strukturer), vilket öppnar för varierande prosodi. Gränsens
otydlighet kan t.ex. bero på lexikaliseringsgrad. Skomakeri, nålmakeri, sadelmakeri och
hemlighetsmakeri har alla makeri som andraled, men varierar i detta avseende och har också
varierande grad av finalbetoning respektive sammansättningsprosodi. Typuttalen för två av
85

dessa ord (i centralsvenska) är skomake 1 ˈri respektive 2 ˈsadelmakeˌri. Skomakeri kunde nog
lika gärna betraktas som sammansättning (sko+makeri), som avledning (skomakare+eri).
Andra exempel som får varierande morfologisk och prosodisk struktur är översitteri och
kvacksalveri, vilka också varierar, även enligt SAOL. Detta illustrerar att prosodi och
morfologi inte är alldeles beroende av varandra. En talare kan ta fast på att det finns två
betoningar i en struktur och utdela accent 2 över dessa två betoningar oavsett den
morfologiska kompositionen. 69 Men den morfologiska processen är förstås lika verklig den.
Annars kunde vi inte bilda nyord som blågule 1 ˈri (förslagsvis med betydelsen ’överdrivet
hävdande av nationalitetsaspekten i olika unionsrelaterade frågor’), med tydlig reflex av
bildningssättet [[A+B]-C].
Denna avledningstyp (typ 16) är prosodiskt markerad, och en god beskrivning bör
uttrycka att den är mindre naturlig än andra. I vår beskrivning fångas suboptimaliteten av den
konflikt som kravet på kulminativitet innebär. Den bör begränsa möjligheterna för toniska
rötter att kombinera med ospecificerade ändelser, om allat annat är lika. I praktiken betyder
det att toniska rötter kommer att föredra att kombineras med antingen toniska eller
posttoniska affix, något som ju stämmer men som oftast beskrivs i etymologiska termer. De
vanliga nominaliserande suffixen som t.ex. -ion, -i eller -ik kombinerar knappt alls med
ursprungligen germanska rötter (vilka tenderar att vara toniska). Ett par andra suffix –
framförallt -eri – har blivit produktiva, också med germanska/toniska rötter, men här är det
frågan om begränsade domäner (-log-i, -ism, -tek, -eri ’ställe där X utövas’, t.ex. gjuteri,
stekeri) eller speciell semantik (-eri ’påhållande med X’, t.ex. fåneri, skriveri). Det finns
således ett prosodiskt motstånd mot denna bildningstyp, men semantiken förmår bryta igenom
detta motstånd i de produktiva fallen eftersom betydelsen värderas högre än den prosodiska
formen. Det som är argumentet för att kombinationen är prosodiskt osmidig är bristen på
allmän morfemkombination. De allra flesta suffix av den ospecificerade typen förekommer
överhuvudtaget inte tillsammans med toniska (germanska) rötter. Det finns enstaka undantag
men de tenderar att klinga lite eget. Nedan listas några exempel.
(96) Mindre lyckad kombination av tonisk+ospecificerad
( 0 last-ˈage) ω ( 0 segl-a-ˈtion) ω ( 0 sold-ˈnär) ω
( 0 busk-ˈage) ω ( 0 byggn-aˈtion) ω ( 0 tull-ˈnär) ω
( 0 läck-ˈage) ω ( 0 lustifik-aˈtion) ω ( 0 körs-ˈnär) ω
( 0 muntr-aˈtion) ω ( 0 gälde-ˈnär) ω
( 0 falsifik-ˈat) ω ( 0 borge-ˈnär) ω
-era ( 0 för0skott-ˈera) ω -isera ( 0 bo0lag-iˈsera) ω -ifiera ( 0 kod-ifiˈera) ω
(bil 0 jett-ˈera) ω ( 0 pulvr-iˈsera) ω ( 0 dan-ifiˈera) ω
( 0 frukost-ˈera) ω ( 0 stil-iˈsera) ( 0 vers-ifiˈera) ω
( 0 halv-ˈera) ω ( 0 snutt-ifiˈera) ω
( 0 ar0vod-ˈera) ω
( 0 lack-ˈera) ω
69 De formella sammansättningarna är det tydligaste exemplet på detta: 2 ˈävenˌtyr, 2 ˈparaˌdis, 2 ˈarˌbete (se 10.2.1).
86

( 0 pik-ˈera) ω
Exemplen i (96) är kombinationer av toniska rötter (ofta germanska, annars integrerade) med
ospecificerade suffix. Mönstret är tydligt: Ändelsen uppbär huvudbetoningen, och priset är att
flera av orden klingar lite komiskt. Vår modell förutsäger att denna morfemkombination inte
är vällyckad.
Nu har vi gått igenom i stort sett hela översikten i (76). Den sista grupp vi ska behandla
är det enda systematiska undantaget till typ 9 och 10, nämligen suffixet -or.
7.2.9 Undantaget: posttoniska -or
Vi har sett att posttoniska suffix inte kombinerar med andra posttoniska suffix (+ˈbak-else-lig)
och inte heller med ospecificerade morfem (+mekan-isk-itet). Nästan alla posttoniska suffix är
helt rigida i detta avseende och det är därför jag har listat kombinationerna som i princip
omöjliga och betraktat förklaringen till det som prosodisk. Men det finns ett undantag i
suffixet -or som medger vidare suffigering efter sig med annat än toniska morfem.
9’
10’
-or posttonisk
ospec
specifikationskonflikt (profess-or-lig)
(protekt-or-at)
Om ett annat posttoniskt suffix placeras efter -or, så bestämmer det till höger placerade
morfemet var betoningen hamnar. Detta illustreras i (97) där suffixen -lig och -(i)sk är
posttoniska i likhet med -or.
(97) -or+posttoniskt
(proˈfess]-or) ω (pro 0 fess]-ˈor]-lig) ω
(kompens-ˈat]-or) ω (kompens- 0 at]-ˈor]-isk) ω
Som synes flyttar sig betoningen efter den specifikation som står längst till höger. Detta gäller
alltså bara när det första suffixet är just -or. Det gäller också vid böjning, som vi diskuterar i
7.4 och annars huvudsakligen i accentavsnitten: mot-ˈor-er. Former som moˈtorer och
profesˈsorer visar två saker, dels att det är -or som är annorlunda jämfört med andra
posttoniska suffix, dels att också böjningsändelserna är i grunden posttoniska, även om det
bara är i några få lägen som det lyser igenom. 70 Eftersom interaktion mellan posttoniska
suffix bara tycks förekomma med suffixet -or kan man hävda att detta är en marginell
70
Suffixet -or kombinerar inte med någon tonisk rot, så vi kan inte pröva om detta suffix kan utmana en lexikal
betoning. I nuläget tycks det bara vara ospecificerade suffix som har ”kraften” att med hjälp av regel (43) hjälp
dra betoningen från en tonisk rot, som i typ 16 (griseri).
87

företeelse i språket. 71 Att -or är annorlunda än de flesta suffix märks också i det faktum att det
tar tid innan barn lär sig betoningsväxlingen mellan singular och plural. Man kan höra uttal
som profˈessorer och ˈdoktorer. Från vuxet håll har jag hört felsägningar som ˈstudieˌrektorna.
Suffixet -or kan på liknande sätt inte stå emot ett kombinerande ospecificerat suffix.
Normalt är kombinationen posttoniskt+ospecificerat suffix inte tillåten (typ 10). Men med
posttoniska -or går det alltså. Suffixet -at är ospecificerat, vilket framgår av exempelgruppen i
(98). Exemplen i (99) har posttoniska -or före suffixet -at, och som synes kan -at dra till sig
betoningen i dessa fall, via den fonologiska betoningsregeln.
(98) Typ 14 ospecificerat+ospecificerat
n. (advok-ˈat) ω , (advok-at-ˈyr) ω ; (appar-ˈat) ω , (appar-at-ˈur) ω
a. (delik-ˈat) ω , (delik-at-ˈess) ω ; (separ-ˈat) ω , (separ-aˈtion) ω ;
(priv-ˈat) ω , (priv-at-iˈsera) ω
(99) -or+ospecificerat
(proˈtekt]-or) ω (pro 0 tekt]-or-ˈat) ω
(diˈrekt]-or) ω (di 0 rekt]-or-ˈat) ω
(ˈpast]-or) ω ( 0 past]-or-ˈat) ω , ( 0 past]-or-ˈal) ω
Denna kombination av -or och ospecificerat morfem visat att regeln om att placera
betoningen så långt till höger som möjligt är giltig.
De flesta posttoniska suffix är av germanskt ursprung. Suffixet -or hör dock till den lilla
gruppen posttoniska suffix som är av främmande ursprung. Övriga är -iker och -isk i de fall
som lånats via tyska -ich. 72 Suffixet -or är begränsat såtillvida att det bara kombinerar åt
vänster med ospecificerade stammar. Strängt taget kan vi annars förvänta oss att klassen av
posttoniska suffix ska kunna kombinera med både inhemska och främmande stammar
eftersom kombinationen är harmonisk i båda fallen. Suffixen -lig och -(i)sk har i alla fall blivit
relativt produktiva och kombinerar enkelt med ord av olika ursprung (naˈtur-lig, meˈkan-isk).
Det visar att själva idén om överspridning är rimlig. Däremot är de prosodiska kraven sådana
att vidare kombination med andra suffix inte sker i någon större utsträckning, eftersom det
leder till konflikter mellan specifikationer. Suffixet -or kan här bidra med att visa att när det
prosodiska hindret är undanröjt (i detta fall förmågan att släppa ifrån sig betoningen) så blir
också kombination över de etymologiska gränserna möjlig. I ord som professorlig och
enmotorig får vi just den förväntat möjliga kombinationen av främmande och inhemskt.
Motsvarande exempel med ospecificerade morfem står inte att finna eftersom dessa är
etymologiskt främmande.
71 Morén (2006) kommer dock till en helt annan slutsats, nämligen att just denna interaktion visar vad som är
omarkerad fonologi i svenskan. Problemet med den hållningen är representativiteten för ordbildning som helhet,
där -or är ensamt.
72
Uppfattningen om huruvida -sk och -isk är ett eller två suffix går isär (Wetterlin 2007, Riad 1999, Andréasson
2001).
88

7.2.10 Öppet åt höger, stängt åt vänster
Av genomgången ovan framgår att toniska morfem i allmänhet är ovilliga att kombinera med
andra morfem åt vänster i ett och samma prosodiska ord. De toniska morfemen är öppna åt
höger men stängda åt vänster tycks det. De tillfällen då inkorporering åt vänster äger rum sker
alltid under speciella omständigheter och inte symmetriskt i jämförelse med inkorporering åt
höger. Åt höger tycks dock dörren vara öppen, inom avlednings- och böjningssystemet. Detta
är synligt på ett trivialt sätt i den vanliga, posttoniska morfologin, illustrerad nedan.
(100) Det prosodiska ordet är öppet åt höger
(ˈbåt) ω (ˈbå.tar) ω (ˈbå.ta.ɳa) ω
(ˈsand) ω (ˈsan.dig) ω (ˈsan.di.ga) ω
(ˈba.ka) ω (ˈba.kel.se) ω
När således en pluraländelse läggs till morfemet båt så ändras också stavelsetillhörigheten hos
t. På samma sätt är det vid avledning (san.dig). Också tillägg av ospecificerade
avledningssuffix innebär automatiskt inkluderande i det prosodiska ordet.
(101) (ˈgris) ω (gri.se.ˈri) ω (gr[iˑ]seˈri) ω
(ˈlek) ω (leko.ˈtek) ω (l[eˑ]koˈtek) ω
(ˈnoɖ) ω (no.ˈɖist) ω (n[ʊˑ]ˈɖist) ω
(ˈrek.tor) ω (rek.to.r-ˈat) ω
(baˈnal) ω (ba.na.li.ˈtet) ω
På sätt och vis är detta helt väntat. Svensk morfologi är i huvudsak suffigerande och detta
matchas i prosodin av att det prosodiska ordet är flexibelt för expansion åt höger. Så långt
gäller det bara domänen.
Skillnaden i öppenhet mellan höger och vänster tycks också vara det som ger
asymmetrin mellan å ena sidan toniskt+ospecificerat, å andra sidan ospecificerat+toniskt.
(102) Toniskt+ospecificerat morfem bildar ett (1) prosodiskt ord.
(griseˈri) ω *(ˈgri:s) ω (eˌri) ω
(brydeˈrier) ω * (ˈbryˑd) ω (eˌrier) ω
(lekoˈtek) ω * (ˈleˑko) ω (ˌtek) ω
(gøtiˈcism) ω * (ˈgøˑtic) ω (ˌism) ω
(prosaˈist) ω *(ˈprʊˑsa) ω (ˌist) ω
(103) Ospecificerat+toniskt morfem bildar två (2) prosodiska ord.
*(explosions-ˈartad) ω (exploˈsions) ω (ˌartad) ω
*(kontroller-ˈbar) ω (kontrolˈler) ω (ˌbar) ω
Asymmetrin består således i hur prosodiska ord bildas. Avledning åt höger är inkorporerande
sålänge suffixet inte är toniskt (ty då bildar suffixet ett eget prosodiskt ord). Om
avledningssuffixet är ospecificerat – och här är det alltså viktigt att vår modell kallar dessa
89

suffix i grunden ospecificerade (snarare än huvudbetonade eller något liknande) – så
inkorporeras det i det prosodiska ordet, med gemensam stavelseindelning som följd. Därefter
applicerar den fonologiska betoningen vilken ju endast tittar på fonologiska egenskaper i
högra änden av det prosodiska ordet.
Vid inkorporering åt vänster verkar det krävas en särskild anledning för att ett
prosodiskt ord ska komma till stånd. Man kan fråga sig varför. Vår modell anger strängt taget
att kombinationen ospecificerad+tonisk borde vara harmonisk. Men den ordtypen är inte det
minsta produktiv förutom med ett enda suffix, nämligen -[ Ft ˈV:n. Det som skiljer ut suffixet
-[ Ft ˈV:n från andra toniska suffix som -skap, -bar och -het är att det kräver segmentell
sammansmältning med stammen. Suffixet -[ Ft ˈV:n hämtar vokalens kvalité från stammens
slut: Kampuchea, Kuba, Angola, Bolivia, Rumänien, Chile, Italien. Därmed vetter suffixet
extra tydligt åt vänster och kan då uppenbarligen också forma ett prosodiskt ord med den
föregående kontexten. Varför det har blivit på detta vis är som sagt en öppen fråga, men vi
kan i alla fall konstatera att just detta suffix har denna extra egenskap som säkerligen är en del
av förklaringen till att det kan inkorporera åt vänster.
Det som pekar på att det är efterleden som är hindret här är att vänsterledet kan vara
toniskt eller ospecificerat men ändå ge samma resultat med toniskt högerled. Det bildas
således två prosodiska ord både av [ Ft ˈbär+[ Ft ˈbar och kriminaliser+[ Ft ˈbar.
Ett annat tecken på att det är svårt att inkorporera åt vänster är att det finns så få
pretoniska prefix, och att de som finns heller inte inkorporerar i det minimala ordet, utan
bildar en projektion. Vi ser ett liknande beteende hos de pretoniska prefixen både när de
ansluter genom projektion som i (för-(ˈsaka) ω ) ω’ eller genom promovering till prosodiskt ord
som i ((ˈför-) ω (ˌor) ω (ˌsaka) ω ) ω max. 73
Det är som att den prosodiska ordgränsen (både ω min och ω max ) är ogenomtränglig från
vänster, vilket utlöser olika strategier när anslutning åt det hållet ändå måste ske.
Mer generellt betyder denna förklaring att begränsningen för prosodisk ordbildning åt
vänster ligger hos suffixen/efterleden snarare än det led som försöker ansluta från vänster.
Resultatet blir ju detsamma oavsett om vänsterledet är toniskt eller ospecificerat, Skälen är
lätt varierande, men strategin i grunden densamma.
7.2.11 Interimistisk summering
Den fonologiska betoningsregeln letar efter ospecificerad morfologi i högerkanten av det
prosodiska ordet och när den hittar sådan delar den också ut betoning. Detta gör den i både
typ 15 (kontrollerbar, effektfull) och typ 16 (griseri, prosaist), men resultatet blir olika
eftersom strukturerna är olika sammansatta. Men regelsystemet är detsamma, förstås.
Några saker ska noteras. Enligt beskrivningen ovan innebär kulminativitet verkligen att bara
en betoning får förekomma per prosodiskt ord i svenska. Man har ofta tidigare antagit att den
73 min
Detta följer ur den formella beskrivningen. Be- och för- ansluter till ω och bildar projektionen ω’. Denna
projektion fungerar inte gentemot ω max förstås, ty det vore en strukturell anomali: ω’ kan inte dominera ω max . På
så sätt kan vi teoretiskt härleda promoveringen av prefixen till egna prosodiska ord i samband med
sammansättningar.
90

vokallängd och den vokalkvalité som står kvar i de toniska morfemen också är ett tecken på
betoning (ref. NN Eliasson?). Det synsättet leder till motsägelsefullhet i beskrivningen. I min
analys antas istället att den fonologiska betoningen stryks, men att vokallängd och
vokalkvalité står kvar, som ett slags minimalitetseffekt. En av optimalitetsgrammatikens
hörnstenar är antagandet att grammatiken är dialektisk men att de villkor som bryts, ska
brytas så lite som möjligt. Det kallas för ”violation is minimal” och innebär således att man
inte ändrar struktur mer än vad som krävs för att möta de högre rankade villkoren (Prince &
Smolensky 1993). De spår vi ser i toniska morfem är, i denna analys, ett exempel på detta.
Det högrankade kravet på kulminativitet i (30) tvingar bort den ena av två betoningar inom
samma prosodiska ord. Den fonologiska foten stryks och med den själva betoningen, men
fonetiska spår av den lexikala betoningen sitter kvar, nämligen viss kvantitet och kvalité.
En annan sak att notera är det faktum att en betoning till höger prioriteras över en
betoning till vänster. I en grammatik med en derivation skulle man förstå och beskriva detta
som en effekt av att suffixet -eri tillkommer sent eller sist i derivationen, och då utlöser
betoningsregeln. I en grammatik av OT-typ finns inte ordningsföljd med på samma sätt och
här skulle vi formulera kravet som en högerorientering av betoning i kombination med den
oundvikliga bildningen av ett prosodiskt ord vid avledning med ospecificerat suffix. I det
perspektivet är bildningarna griseri (typ 16) och transplantationell (typ 14) helt parallella. Att
griseri råkar ha en lexikal betoning på roten är så att säga en tillfällighet. Men i det diakrona
perspektivet antar jag att kombinerbarheten – den prosodiska kompatibiliteten – spelar roll.
Det är bara under stark produktivitet som vi finner någon mer utvecklad överspridning av
ospecificerade suffix från kombination med ospecificerade rötter till toniska rötter. Övriga
mer enstaka former har en tendens att låta krystade, se (96).
7.3 Insättning av foge-morfem
Det förekommer en viss användning av morfem i den ospecificerade morfologin som liknar
foge-morfem. Det handlar om segmenterbara men strängt taget betydelselösa morfem som
-er-, -at-, och ibland -ist-, vars funktion tycks vara att bära en betoning. I vissa lexem kan man
förstå deras funktion utifrån relaterade former (t.ex. verbavledningar: regl-er-a, regl-er-bar), i
andra inte (*rekordera, rekord-er-lig). Den typ av hål som då uppstår i paradigmen gör det
motiverat att betrakta dessa morfem som fogemorfem. Ett fogemorfem sätts in i samband med
sammansättning eller avledning, som en del av processen. Detta ska kontrasteras mot morfem
som i sig själva är avledningar eller sammansättningsled. Historiskt torde dessa morfems
existens ha att göra med det bakvända sätt varpå systemet tillkommit i svenskan, dvs. inlån
som helheter och senare segmentering i manipulerbara morfem (Wetterlin 2007, Wetterlin,
Jönsson-Steiner & Lahiri 2007).
7.3.1 -er-
Verbavledning i svenskan är morfologiskt begränsad. Det normala är att verbböjningen sätts
direkt på en tonisk stam. Detta illustreras i (104) med några exempel på uppenbart
denominala verb. Samma verbböjning kan också användas på ospecificerade stammar, men
oftast med insättning av ett morfem -er- före böjningsändelserna, som i (105). Detta morfem
är stundom utbyggt med andra morfer.
91

(104) Tonisk verbavledning
bok boka, bokar, bokades, …
kanot kanota, kanotar, kanotade
(105) Ospecificerad verbavledning
position position-er-a, position-er-ade, …
kanal kanalis-er-a, kanalis-er-ing, …
Man kan diskutera om man ska behandla infinitivändelsen som en avledningsändelse eller en
böjningsändelse, men poängen här är att det inte finns tydliga gränser. Ofta behandlas nog
hela -era som en avledningsändelse, men det finns fog för att separera elementet -er- från
själva verbböjningen. Dels dyker detta morfem upp också där det inte föreligger
verbavledning (rekorderlig), dels reduceras detta element ibland bort (pausera > pausa). I
vårt beskrivningssystem skulle det kunna betraktas som ett närmast epentetiskt (extrainsatt)
element. Det blir alltid betonat och uppträder bara när också ett posttoniskt suffix följer direkt
efter. En annan nödvändig egenskap är att det bara sätts in efter ospecificerad rot.
(106) Andra -er-ord
position-er-ing *position-ing (jfr dock engelska)
proportion-er-lig *proportion-lig (få ord på -er-lig)
gard-er-a *gard-a
fund-er-sam
kontinu-er-lig
Stundom råder tveksamhet om huruvida en rot är specificerad eller inte, särskilt när den är
ganska kort. I sådana former finner vi också en tendens för -era att alternera med -a.
(107) -er-a -a
pausera ~ pausa paus
skissera ~ skissa skiss
kodifiera ~ koda kod
lackera ~ lacka lack
pikera ~ pika pik
kanotera (#14) ~ kanota (#142) kanot (# Google 4 februari 2008)
charmera ~ charma charm
I viss mån kan reduktionen bero på inflytande från hypokorismbildning, som i svenska
inkluderar också verb (fungera~funka, fokusera~foka), men det har sannolikt också att göra
med tillgängligheten till former som är prosodiskt stabila, t.ex. ett nomen, noterat till höger i
(107). För hypokorismbildning behövs inget sådant stöd. Det ovan sagda antyder att former
som lacka kan vara bildade utifrån substantiven direkt. Stöd för det finner vi i lånord som
blivit toniska i svenska (chef~chefa).
92

Kontexten för insättning av -er- är således 1) direkt före posttonisk suffix, och 2) efter
ospecificerad rot (eller morfemsekvens). En möjlig synkron funktion för detta morfem och
andra som liknar det är således att bära betoningen när ingen tonisk stavelse föreligger.
Därmed förutsäger vi också att de inte ska dyka upp efter toniska morfem. Prediktionen är i
och för sig stark och tydlig, men testbarheten är begränsad och statisk.
7.3.2 Övriga
Det finns några andra morfem som tycks delvis ha liknande uppgift som -er-.
(108) -ist-
interim-ist-isk *interim-ist, men interim-isk (#7 Google 4 februari 2008)
inflation-ist-isk *inflation-ist
jfr kub-ist-isk kub-ist, kub-ism
(109) -at-
dogm-at-isk *dogm-at, *dogm-isk
system-at-isk *systemat, men system-isk
fonem-at-isk *fonemat, men fonem-isk
lymf-at-isk *lymfat, *lymf-isk
problem-at-isk *problemat, *problemisk
jfr diplom-at-isk diplomat
Om skälet till användningen av dessa epentetiska morfem är att på något sätt supplera en
betonbar stavelse kan man förvänta sig att flera av dem skulle röra sig mot former där den
sista betonade stavelsen i roten fick duga, i varje fall när inget analogiskt stöd finns i en fri
form (typen fonematisk > fonemisk). Men det är ingalunda självklart. I viss formpar som t.ex.
systemisk~systematisk uppstår istället betydelsevariation. Själva förekomsten av formpar ska
nog heller inte härledas inom svenskan, utan ofta är den ena formen regelbundet svensk och
den andra lånad från engelska.
Bland adjektiv till baser av namn förekommer mer variation.
(110) Namnavledda adjektiv
a. Australien australiensisk > australisk
Kanada kanadensisk > *kanadisk
Arkadien *arkadiensisk = arkadisk
nomad nomadisk
cisterciensisk
b. Lund lundensisk *lundsk, *lundisk
Uppsala uppsaliensisk *uppsalisk
Kreta kretensisk *kretisk
93

I b-gruppen har vi namn bildade till latinsk bas. Namnen är i svenskan toniska och vi
förväntar oss därför inte att de av prosodiska skäl skulle byggas ut med epentetiskt morfem
vid avledning. Detta sker heller inte med synkront bildade avledningar, förstås. De
fonologiska hindren begränsar avledning med -isk, särskilt vid namn (se Riad 1999).
(111) Nya namnavledda adjektiv
Sund sund-sk
Sala --
Grums grums-sk
7.4 Posttonicitet hos böjningssuffix
En fråga som vi tangerat i det föregående gäller böjningssuffixens prosodiska egenskaper. Det
är uppenbart att de varken kan vara toniska eller pretoniska. Om de vore pretoniska skulle de
vara prefix, om de vore toniska skulle de utlösa sammansättningsintonation (ˈlök, *ˈlök-ˌar).
Vi kan faktiskt snabbt utesluta också ospecificerad som tänkbar prosodisk status hos
böjningssuffix. Om så vore fallet skulle vi förvänta oss att de ofta skulle bära huvudbetoning
(naˈtion, *natioˈner; natioˈnell, *nationelˈla). Inom vårt beskrivningssystem återstår då
posttonisk status.
På sätt och vis kan detta betraktas som en prövosten för modellen som sådan. Om inte
böjningssuffixen är posttoniska är inte modellen adekvat och måste antingen modifieras eller
förkastas. Vi kommer att finna att det finns egenskaper hos böjningssuffixen som signalerar
att de är just posttoniska, framförallt vad gäller tonaccent. Men också betoningsmässigt är det
viktigt att kunna demonstrera deras posttoniska natur eftersom vi annars gör felaktiga
förutsägelser med den föreslagna formuleringen av den fonologiska betoningsregeln i (43).
I (112) har vi några exempel på böjningssuffix som tycks påverka betoningens
placering, och alltid då så att den hamnar i stavelsen före. Dynamiken ses i jämförelsen
mellan grundformerna till vänster och böjningarna i mittenspalten.
(112) Posttonicitet hos böjningssuffix 74
a. ˈhutu huˈtu]-er, äv. ˈhutuer
ˈbaryton bariˈton]-er, bariˈtäng]-er
ˈharlekin harleˈkin]-er
b. ˈpast]-or past-ˈor]-er
proˈfess]-or profess-ˈor]-er jfr profess-ˈor]-lig
c. ˈbyˌrå byˈrå]-er jfr ˈbyˌrå]-ar, jfr äv. (64)
74 I vår analys hör också epentetiska former som hant-ˈer]-a, paus-ˈer]-a och kompens-ˈer]-a också till
böjningsinducerad betoningsplacering. Men eftersom analysen av infinitivsuffixet möjligen är lite kontroversiell
kan vi inte gärna anföra dem som argument i detta sammanhang.
94

d. hant-ˈer]-ar jfr hant-ˈer]-lig
paus paus-ˈer]-ar
kompens-ˈer]-ar
I dessa exempel är det otvetydigt böjningssuffix som bestämmer placeringen av betoningen.
Ordet hutu har nyligen fått spridning i svenskan, och man hör lite olika pluralformer. Formen
huˈtu]-er signalerar att betoningen inte är lexikal. Ordet har en för svensk morfologi ovanlig
form vilket minskar sannolikheten för analogisk påverkan, så betoningens placering i plural
kan betraktas som omarkerad. Plural-er efter nominalavledande -or är ett annat bra exempel
(pasˈtorer). Här orsakar pluralsuffixet precis samma effekt som avledningssuffixet -lig.
Exemplen i (112)b är kanske de tydligaste vad gäller just betoningsrelaterad evidens för
posttonicitet hos böjningsändelser. I och med att -or är flexibelt kan vi också se att
böjningssuffixen har precis samma effekt som andra posttoniska suffix.
I formen (ˈby) ω (ˌrå) ω har vi vidare en formell sammansättning och denna form tar två
olika pluraler. I båda fallen är suffixet posttoniskt, men i (byˈråer) ω flyttas huvudbetoningen
till den andra stavelsen. Det ser ut att vara en ändelseinducerad händelse, men det kan vi inte
vara säkra på. Det kan vara uttalet i singularis som är det ovanliga. (Andra ord på -å tenderar
att vara finalbetonade: lanˈdå, tabˈlå, deˈpå, panˈnå, alla med pluraler på -er.) Uppgradering av
bibetoning till huvudbetoning före posttoniskt suffix förekommer också i former som oˈtrolig
och väˈsentlig och relativt produktivt i norska (vilˈkårlig, m.fl.), se avsnitt 6.4. Exemplen i
(112)d uppvisar ingen egentlig dynamik, men det är uppenbart att betoningen hamnar på
morfemet -er- såväl före avledningssuffixet -lig som före böjningssuffixet -ar. Likheten
mellan suffixen är deras specificerade posttonicitet, i denna beskrivning.
Men böjningssuffix är syntaktiska till sin distribution och därför mycket mera
regelbundna än avledningssuffix. Det betyder också att de inte kan ställa så höga krav på
kontext. Ord med olika form lånas in och böjningssystemet måste kunna ge dem plural, se till
att de kongruerar, osv. Det betyder i sin tur att böjningssuffixen långt ifrån alltid kan stå i
direkt posttonisk position.
(113) Böjningssuffix i icke posttonisk position
ˈcirkus-ar ˈtid-ning-ar ˈkomp-is-ar anˈsjovis-ar poˈtatis-ar ˈklematis-ar
ˈkamer-or ˈoper-or
ˈtro-lig-a ˈsjabb-ig-a ˈkom-isk-a
ˈväpn-ad-e ˈgul-nad-e
ˈheder-lig-are
Det är vanligt att böjningssuffixen hamnar två stavelser ifrån den betonade, men längre bort är
ytterst ovanligt. Det finns få ord som klematisar. Hursomhelst illustrerar dessa exempel att det
finns en grammatisk skillnad mellan avledningssuffix och böjningssuffix. Avledningar bildas
i lexikon och det regelsystem som råder där kommer att avgöra om former genereras eller
inte. Böjningar bildas i syntaxen med höga krav på regelbundenhet. Den posttoniska egenskap
dessa ändelser då besitter kan inte hela tiden respekteras och istället får vi en situation där
böjningarna ibland uppträder i kanonisk position, ibland måste stå ut med att realiseras i icke-
95

kanonisk position. Som vi ska se (avsnitt 12.4), ”protesterar” ändelserna genom att inte dela
ut accent 2 med samma regelbundenhet i icke-kanonisk position.
Bestämdhetssuffixen betraktas ibland som klitika snarare än böjningssuffix (Wetterlin
2007). Detta påverkar inte med nödvändighet frågan om de är posttoniska eller inte, eftersom
klitika ofta är prosodiskt känsliga. Vi får inte klara besked från betoningspåverkande
kontexter. Bestämd form efter suffixet -or är utrala -n (ˈrektorn, *rekˈtoren), och bestämd
former som ˈbarytonen behåller nog gärna initialbetoningen.
Vi generaliserar nu från de tydliga exemplen ovan till alla otvetydiga böjningssuffix.
Det viktigaste i påståendet om böjningssuffixens posttonicitet gäller de accent-2-inducerande
suffixen, eftersom närvaron av accent 2 samvarierar med posttonicitet. När böjningarna inte
står i posttonisk ställning, kan de heller inte själva dela ut accent 2 (se vidare avsnitt 12.4). I
former som 2 ˈtidningar är det då inte plural-ar som ger accent 2, utan avledningssuffixet.
Hittills har vi bara tittat på posttonicitet i samband med betoningsbeteendet, men i den
fortsatta diskussionen kommer det att framgå att den tonala förmågan att orsaka accent 2 i ett
ord oftast kommer från ett suffix och att denna förmåga är underkastad ett lokalitetsvillkor
mellan betoning och suffixets position, som precis motsvarar den posttoniska positionen. Jag
menar att dessa egenskaper är besläktade både synkront och diakront – det är bara två olika
sätt att vara posttonisk på.
96

8 Germanskan och lånen
Det betoningssystem som skisserats här har ett tydligt inslag av morfologisk specifikation (de
tre toniciteterna), men har också en stark fonologisk regel (43). Tidigare beskrivningar av
germanska betoningssystem har varit betydligt mer fonologisk präglade, se t.ex. Kristoffersen
(2000). Det finns vissa omständigheter som jag menar stöder en starkare morfologisk prägel.
Dels har vi det historiska arvet. Huvudbetoningen har i de germanska språken legat på
rotstavelsen mycket länge och även om prefix ibland tagit huvudbetoning så förblir
rotstavelsen alltid (också) betonad. När obetonade prefix uppträder så är det direkt intill
rotstavelsen, så hur betoningen än hamnar där så måste man referera till morfologisk
information. Det betyder inte i sig att det inte kan vara en fonologisk regel som placerar
betoningen där, men det ser nog ut som att en analys som tar de morfologiska fakta på allvar
har större chans att träffa rätt. Låt oss ett ögonblick tänka efter vad vi väntar oss av utpräglat
fonologiska (post-lexikala) regler.
Typiska effekter av utpräglat fonologiska regler i ett språk är att lånord anpassas till
denna fonologi, vare sig det gäller stavelsestruktur eller betoning. Samma effekt kan spåras
hos andraspråksinlärare när skillnaden mellan ens första- och andraspråk involverar en
generell fonologisk regel. Det kan t.ex. bli svårt att lära in ett komplexare, mer lexikalt
betoningssystem om ens förstaspråk har en generell algoritm för betoning. Ett karakteristiskt
L2-drag i finländares svenska eller fransmäns engelska är just betoningens placering. Hos
finländaren strävar betoningen mot första stavelsen, hos fransmannen mot sista. 75 Detta kan
kopplas ihop med sättet på vilket betoning utdelas i de respektive språken, nämligen genom
en (mycket) generell fonologisk regel. Då blir det, av någon anledning, svårt att lära sig
placera betoning i ett nytt språk där betoningen placeras enligt andra, mindre generella och
ytligt avläsbara principer, som ju ”första stavelsen i domän x” eller ”sista stavelsen i domän
y” är.
Det omvända fallet har vi möjligen i germanska, inklusive svenska. De lån som
svenskan fått från franska, ofta via högtyska eller lågtyska har i mycket stor utsträckning
betoningen kvar på samma stavelse som i det långivande franska språket. Man ser
överhuvudtaget nästan inga spår av någon betoningsförändring i det romanska ordförrådet i de
germanska språken (utom engelska som utsattes för en annan typ av påverkan, därtill
tidigare). Ett och annat lån har bildat formell sammansättning (ˈbyˌrå), men inte mer än att
huvudbetoningen kan återgå vid behov (byˈråer). I ord som garˈdin, balˈkong, friˈsyr och
ingenˈjör ligger betoningen där den ligger i franskan. Detta gör det osannolikt att det
germanska betoningssystemet skulle vara fonologiskt baserat i samma mening som t.ex.
finska eller franska. Om vårt betoningssystem vore som i finska skulle också många ord fått
initialbetoning.
Om de germanska betoningssystemen istället betraktas som mer morfologiska, så
innebär det att vi lånat in ord med det betoningsmönster de har i det långivande språket.
Alltså, som inlånare har vi bara memorerat betoningens placering som en egenskap som hör
ihop med morfemet. Så småningom, när tillräckligt med exempel föreligger, utvecklas
75 Det är naturligtvis fråga om schabloner här, eftersom den individuella variationen är stor.
97

morfologi med generaliserbara fonologiska egenskaper, såsom vi har sett exempel på här
ovan. Den fonologiska regel vi har rekonstruerat i svenska är i likhet med franskan
finalbetonande, men domänen är det prosodiska ordet, inte den prosodiska frasen, som i
franska.
Detta är i varje fall hypotesen. Det här skisserade scenariot måste förstärkas med vidare
undersökning, kanske med fokus på andraspråksinlärning. Huvudpoängen är hursomhelst att
direkt avläsbara prosodiska egenskaper hos morfem är styrande för distributionen. I viss mån
kan prosodisk kompatibilitet ”översättas” i etymologiska termer, men det är inte därifrån
språkinlärarna generaliserar, utan, som sagt, från prosodin. Det betyder i sin tur att de lexikala
mönstren kan generalisera både på analogisk väg och på generell fonologisk väg. Det handlar
om hur nya och gamla morfem klassificeras, i de fyra typer vi har föreslagit. Det ovan ofta
citerade suffixet -or tycks t.ex. vara utsatt för visst tryck eftersom det som enda suffix medger
flyttning av betoning. Detta märker vi i uttal som proˈfessoren och ˈstudieˌrektorna. 76
Uppenbarligen finns det en tendens att klassificera -or med de andra posttoniska suffixen som
inte medger förändring av betoningen. Termerna ”cohering” och ”non-cohering” kan vi
avvara. Det har alltid varit uppenbart att dessa termer har med prosodin att göra och med en
bättre artikulerad prosodisk beskrivning blir dessa termers metastatus extra tydlig.
76 Formen ˈstudieˌrektorna är extra intressant eftersom den saknar den pluralsuffixet -er, men fortfarande har med
den bestämda pluralsuffixet -na. Det tar effektivt bort kravet på senare placering av betoningen. Det kan nog
också indikera att bestämdhetssuffixet faktiskt inte är posttoniskt (eftersom det inte påverkar betoningen här),
utan nog ska ges en annan klassifikation (cf. Wetterlin 2007, ch. 2).
98

II. Tonaccent i svenskans morfologi
99

9 Tonaccent
I de nordgermanska tonala dialekterna skiljer man mellan ’accent 1’ och ’accent 2’. Andra
termer för samma distinktion är ’tonem 1’ och ’tonem 2’ (vanligt i norsk forskningstradition),
eller ’akut’ och ’grav’ (vanlig i äldre forskning men fortfarande gångbar). Termerna är både
användbara och lite lätt vilseledande, som ju termer har en tendens att bli när de traderats
länge och diskussionen ofta handlat om vad det är de egentligen refererar till. Låt oss därför
ägna några rader här åt att avgränsa vad termerna syftar på, och hur den fonologiska nivån
som ger upphov till distinktionen ser ut.
9.1 Privativ och ekvipollent
Termerna ’accent 1’ och ’accent 2’ syftar för det mesta på den melodiska konturen över hela,
enskilda ord. Man uppfattar kontrasten som holistisk, och illustrerar med ordpar som 1 anden
’the duck’ och 2 anden ’the spirit’ (se vidare avsnitt 9.6). I själva verket är den största delen av
den tonala konturen över orden densamma i båda accenterna, eftersom den orsakas av vanlig
satsintonation (som signalerar prominens och gränser). Utöver denna gemensamma del finns
det en kontrast som är lexikal, men den gäller alltså bara en liten del av tonkonturen. Detta
demonstrerades av Gösta Bruce i hans avhandling (1977). Terminologin kan lätt ge intrycket
av att det finns två lexikala toner, en för accent 1 och en för accent 2, också om man inser att
man ska dra ifrån satsintonationen. Men det finns olika uppfattningar om antalet lexikala
toner. Enligt en forskningstradition är det bara accent 2 som innehåller en lexikal ton, medan
accent 1 är blott och bart satsintonation (Sweet 1877, Rischel 1963, Haugen 1967, Elert 1970,
Engstrand 1995, 1997, Kristoffersen 2000, Riad 1998b, 2003a). Oppositionen kallas då för
’privativ’ och det är den analysen jag kommer att hålla mig till här. Det betyder att det finns
en lexikal ton som ingår i accent-2-konturen, på den betonade stavelsen. I accent 1 saknas en
motsvarande ton och det ger själva kontrasten. Kontrasten består således i närvaro kontra
frånvaro av en lexikal ton. Placeringen av den lexikala tonen på huvudbetoningen – i böjda
och oböjda simplexord är detta den enda betoningen – gör att prominenstonen 77 får flytta sig
en liten bit åt höger i ordet, just så som Bruce demonstrerade. I accent 1 hamnar
prominenstonen på den huvudbetonade stavelsen, eftersom denna där ju inte är upptagen av
någon lexikal ton.
(114) Accent 1 Accent 2
ˈk e t ch u p ˈs e n a p
L H L H L H L
De gemensamma tonerna är LHL (låg-hög-låg) i dessa citatformer. I accent 2 tillkommer en H
lexikal ton i den huvudbetonade stavelsen, här markerad med blå färg.
77
Denna ton kallas ibland för fokustonen, men efter senare tids diskussioner om begreppet fokus och dess
prosodiska status väljer jag att använda den mer neutrala termen prominenston. Det är den ton som dyker upp i
s.k. ”all new” påståenden liksom starkare typer fokuseringar såsom emfas och kontrastivitet.
100

Andra analyser antar att både accent 1 och accent 2 innehåller lexikala toner, men att de
har olika tajmning (Bruce 1977, Gussenhoven 2004). Oppositionen kallas i detta fall för
’ekvipollent’ dvs. accenterna betraktas som jämbördiga. I accent 2 antas den lexikala tonen
vara H*L med den höga tonen associerad med den betonade stavelsen, medan i accent 1
samma kontur HL* har den låga tonen associerad, markerat med stjärnsymbolen. På detta sätt
uppstår en tajmningsskillnad, där i accent 1-ord den höga delen av den lexikala tonen hamnar
utanför ordet. Men i denna position kan tonen inte alltid realiseras och dess existens has
ifrågasatts (Engstrand 1995, 1997). Den fonetiska beskrivningen i Fant och Kruckenberg
(2008) visar att den höga tonen har en tendens att undertryckas före starkare betonad stavelse,
och tvärtom bli mer synlig före endast lättare accentuerad stavelse. En fonologisk analys helt i
harmoni med dessa fonetiska resultat har också antagits av Myrberg (u.a.). Inom ramen för
min beskrivning ska den ibland förekommande höga tonen före den betonade stavelsen i
accent 1 ord betraktas som allofonisk och sammanhängande med satsintonationen. Den kan i
min beskrivning inte vara lexikal.
I det här aktuella sammanhanget – relationen mellan morfologi och prosodi – är det
viktigt att överväga de fonologiska förutsägelser som följer ur den privativa respektive
ekvipollenta modellen. En huvudpoäng med den privativa analys som jag förfäktar är att den
gör den viktiga förutsägelsen att bara accent 2 är fonologiskt aktiv, ty accent 2 är lexikal (i
simplexord) medan accent 1 blir resultatet när ingen lexikal ton finns i strukturen eller när en
lexikal ton inte kommer till uttryck. Den ekvipollenta analysen gör strängt taget förutsägelsen
att både accent 1 och accent 2 kan vara lika fonologiskt aktiva, en symmetri som saknar
motsvarighet i empirin.
9.2 ’Markerad’
Det har ofta noterats att det är accent 2 som är den markerade accenten (Sweet 1877, 155,
Elert 1964, 33, 197, Bruce 1998, 57 f.). Men vad man menar med ’markerad’ varierar en del
(se Haspelmath 2006, för en genomgång). Enligt mitt sätt att se betyder ’markerad’ bara
’lexikalt representerad’. På samma sätt som /b/ och /j/ antas vara lexikalt representerade i
morfemet björn, kan en ton vara lexikalt representerad som del av morfemen sommar och
-are, i centralsvenska som /som:ar, H/ respektive /-are, H/. Därmed har vi en definition av
’markerad’ som ligger mycket nära själva den fonetiskt och fonologiskt manifesta
representationen som en lexikal ton har, H eller L beroende på dialekt.
Ett annat sätt att tänka på ’markerad’, i varje fall när det gäller just de skandinaviska
ordtonerna, finner vi i Lahiri, Wetterlin, Jönsson-Steiner (2005) och Wetterlin (2007). Där
står termen för det morfologiskt och distributionellt avvikande och exceptionella. I ett sådant
perspektiv är det inte förväntat att den markerade accenten ska förekomma med
regelbundenhet i stora morfologiska klasser, så som accent 2 faktiskt gör. Det rimmar då
bättre med det antagande som dessa författare gör att det är accent 1 i flerstaviga ord som är
markerad, och därmed lexikalt specificerad. Morén (2006, 2) signalerar en liknande syn på
innebörden i termen ’markerad’. I hans system är dock inga toner lexikala, utan annan lexikalt
101

specificerad prosodisk struktur leder till exceptionell tonkontur. 78
Det är förstås önskvärt att man förklarar själva närvaron av markerad struktur, oavsett
vilken definition av ’markerad’ man förfäktar. I det synkrona perspektivet kan den frågan
dock lätt bli lite esoterisk, eftersom den kommer att likna frågan om varifrån fonemet j i ordet
björn kommer, eller varför genitiv uttrycks med s. Ett diakront perspektiv kan här styrka
argumentationen och ge en förklaring till varför viss struktur uppkommit i ett språk. 79
Historiska skäl till att en struktur uppkommer måste naturligtvis inte vara giltig i det synkrona
perspektivet, men att fastställa de historiska ramarna innebär en tydligare profilering också av
de synkrona förhållandena. Man får alltså ta ställning till om det tillkommit något synkront
motiv till strukturen, eller om man snarast har att förklara varför strukturen finns kvar i
språket. Detta är en rimlig hållning som också medger att språket innehåller strukturer som är
olika starkt motiverade, som en effekt av historiens gång och förändringars tröghet. Om man
då antar att accent 2 är tonal struktur som historiskt uppkommit ur betoningsprosodi, och som
numera korrelerar med vissa morfologiska klasser, så är frågan mycket lik den om /j/ i björn.
Och svaret är något i stil med att den lexikala tonen i accent 2 är kvar av gammal vana,
understödd av det faktum att ett stort antal suffix korrelerar på ett regelbundet sätt med
accent-2-konturen. Att det därtill finns en synkron process som regelbundet orsakar accent 2
(betoningskrock, sammansättningar, lite olika i olika dialekter, se avsnitt 12.6) har säkert
också en stabiliserande funktion. 80
Om man däremot antar att det som är ’markerat’ också måste vara exceptionellt och
oregelbundet, kommer saken i ett annat läge. Då har man a priori bestämt att just tonal
information som inte utan vidare kan reduceras till intonation är morfologiskt och
distributionellt motiverad, och då enligt något som liknar ekonomiprincipen. Både accent 1
och accent 2 föreligger enligt detta synsätt som omarkerade i förhållande till vissa
betoningsstrukturer. Accent 1 är omarkerat i finalbetonade ord (inklusive enstavingar) och
accent 2 är omarkerat i alla ord som innehåller minst en stavelse efter den huvudbetonade.
Markerade, dvs. lexikalt markerade, är däremot accent 1 i ord som innehåller minst en
stavelse efter den huvudbetonade. 81 Det är också förslaget i Lahiri, Wetterlin, Jönsson-Steiner
(2005), Wetterlin (2007), Wetterlin, Jönsson-Steiner & Lahiri (2007) och Kristoffersen
(2007).
Det är således fråga om två helt olika sätt att betrakta den tonala informationen i
lexikon, och det får självklart konsekvenser både för förutsägelser om distribution och
78
De lexikala specifikationer som förekommer i Moréns system är huvuden i den kategori han kallar det
’prosodiska ordet’, dock under annan definition än standard (om vi med ’standard’ menar den typ av kriterier
som diskuteras i Hall & Kleinhenz 1999 och som jag använt i denna framställning). Lexikalt specificerade
sådana huvuden har drag av exceptionalitet i Morén (2006).
79
I frågan om tonaccenten hänvisar jag till Riad (1998a) och den korta skissen i 10.3.2.
80
När jag nedan använder termen ’lexikal ton’ om accent 2 så gäller det ofta också den postlexikala tonen i
sammansättningar med accent 2. I sammansättningar är ju denna ton inte memorerad på samma sätt som i
simplexord och är då inte lexikal i egentlig mening. En alternativ term kunde vara ’accent-2-tonen’ i betydelsen
’den extra ton som ingår i accent-2-konturen’.
81
Dialekter som har accent 2 i enstavingar, s.k. cirkumflex, skulle sannolikt också betraktas som markerade.
102

fonologiskt beteende, och för karaktären hos själva analysen. Den analys som Lahiri & al.
(2005) förfäktar är då abstrakt i så måtto att den fonetiskt rikare accent 2 betraktas som
omarkerad. En konkretare analys skulle anta att det fonetiskt rikare också skulle innehålla det
fonologiskt representerade. Min analys förutsäger att det är morfem som i stor utsträckning
bestämmer förekomsten av accent 2, dvs. att vi kommer att finna att distributionen av accent 2
korrelerar med specifika morfem i specifika konstellationer. Den alternativa analysen (Lahiri
et al. 2005) förutsäger på denna punkt att accent 2 inte ska ha särskilt tydliga morfologiska
ramar, utan snarare tendera att sammanfalla med flerstavighet. Modellen som antar lexikal
accent 1 förklarar distributionen av accent 1 i flerstavingar som en effekt av lån (Wetterlin,
Jönsson-Steiner & Lahiri 2007). Exceptionalitet kopplas både historiskt och synkront samman
med status hos ord och morfem såsom icke fullt assimilerade i ordförrådet och fonologin.
Lexikal accent 2 (dvs. min analys) förutsäger å andra sidan att accent 1 i flerstavingar ska
förekomma i de former som inte passar in i de av accent 2 definierade morfologiska klasserna.
Vi kommer att i genomgången nedan tangera flera punkter där de två modellerna gör
olika förutsägelser, och då kommentera det. Huvudpoängen är dock inte att fullständigt
utvärdera de två modellerna, eller ytterligare modeller som Morén (2006) där de tonala
egenskaperna härleds från annan lexikal och postlexikal prosodisk struktur. Snarare vill jag
här presentera en så tydlig analys som möjligt av det i grunden morfologiska beroendet hos
accent 2 och dess interaktion med prosodiska generaliseringar (betoningens placering) som
stundom ger upphov till konflikter, som löses på lite olika sätt beroende på styrkeförhållandet
mellan individuella morfem och generella prosodiska tendenser. Jag hoppas kunna visa att de
generaliseringar vi har sett i samband med betoningsdiskussionen delvis kommer tillbaka i
accentdiskussionen och att allt talar för att det är fråga om ett grammatiskt kontinuum.
9.3 Grundläggande generaliseringar
För fullständighetens skull ska vi innan vi går vidare nämna de generella begränsningarna på
accent 2, som vi betraktar som den markerade, lexikalt representerade egenskapen. Accent 2
uppträder bara i två- eller flerstaviga ord, där den betonade stavelsen inte är final. Det finns
således alltid en posttonisk stavelse (som i och för sig kan vara betonad eller obetonad). Den
lexikala tonen i accent 2 associerar till den huvudbetonade stavelsen. Detta sammanfattas i
följande illustrerande exempel.
(115) Accent 2-konturen inleds med den lexikala tonen i en huvudbetonad stavelse
2 ˈhög-ˌsommar, 2 ˈblommorna
jfr *ˈhög- 2 ˌsommar, *ˈblom 2 morna
(116) Finalbetonade ord (inkl. enstavingar) kan inte få accent 2
1 ˈbil, ortocera 1 ˈtit
jfr * 2 ˈbil, *ortocera 2 ˈtit
(117) Den posttoniska stavelsen kan vara betonad eller obetonad
2 ˈnunnor, 2 ˈsenap, 2 ˈbarn-ˌdom, 2 ˈvärn-ˌplikt
103

När det gäller det melodiska innehållet i accent 1 så kan det stå både i huvudbetonad och
bibetonad stavelse i centralsvenska (Bruce 1977). I ord med endast en betoning och utan
lexikal ton, hamnar prominenstonen (ibland kallad fokustonen) i den enda betonade stavelsen,
se (118).
(118) Accent 1: ˈår
Pitch (Hz)
300
200
100
0
för nåra ˈår sen
L* H L]
0 0.8921
Time (s)
I ordet 1 ˈår finns bara en puckel, nämligen den som prominenstonen L*H orsakar, på den enda
betonade stavelsen. Konturen avslutas med en gränston L%.
(119) Accent 2: 2 ˈvingligare
Pitch (Hz)
400
300
200
100
0
man kör ˈving- -lig- -are
H* L H L]
0 1.289
Time (s)
I accent 2 i simplexord associerar the lexikala tonen H* till den betonade stavelsen. Bara en
ton kan associera till den betonade stavelsen och intonationskonturen knuffas då lite åt höger,
så att den puckel som utgör prominenstonen i centralsvenska (LH) gärna hamnar på andra
stavelsen, ibland längre bort om det finns fler stavelser i ordet.
Det föreligger alltså en konflikt beträffande associering av toner till den enda betonade
stavelsen. Både den lexikala tonen och prominenstonen vill vara associerade, men när båda
förekommer i samma struktur får den lexikala tonen företräde. I sammansättningar finns det
fler än en betoning och det betyder att både den lexikala tonen och prominenstonen kan
associera, vilket de också gör i många dialekter, däribland centralsvenska. Prominenstonen
går då till den sista betonade stavelsen i strukturen och associerar där, se (120). Detta framgår
104

tydligast i långa sammansättningar där flera betoningar kan förekomma, se (121).
(120) Accent 2: kon 2 ˈtorsˌvärlden
Pitch (Hz)
300
200
100
0
kon- ˈtors- ˌvärld -en
H* L* H L]
0 1.33
Time (s)
Ordet kon 2 ˈtorsˌvärlden är en sammansättning och har därför accent 2. De två pucklarna
placerar sig på de två förefintliga betonade stavelserna. Den första puckeln har den höga tonen
associerad i den betonade stavelsen, medan den andra puckeln associerar den låga ton som
föregår den sista höga tonen.
(121) Accent 2: (människa-)ma 2 ˈskinsyˌstemˌutˌvecklingen
Pitch (Hz)
300
200
100
0
människa- ma- ˈskin- sy- ˌstem- ˌut- ˌveck- -lingen
H* L L* H L]
0 1.546
Time (s)
I den långa sammansättningen (människa-)ma 2 ˈskinsyˌstemˌutˌvecklingen ligger ordet
människa utanför den prosodiska delen av sammansättningen – det är en speciell typ – och jag
har därför satt den inom parentes. I ma 2 ˈskinsyˌstemˌutˌvecklingen finns fyra betonade
stavelser, men bara två pucklar, och vi kan här tydligt se hur den andra puckeln, den som
består av prominenstonen, placerar sig vid den sista betoningen i strukturen.
Till skillnad från stötsystemet i danska eller det centralfrankiska tonaccentsystemet
föreligger inget krav på särskild sonoritet i de stavelser som bär toner. Det går lika fint att
uttala accent 2 i sonora ord som mamman som i ickesonora ord som pappas. Engstrand (1997)
märker en viss tendens att man skyndar sig att realisera tonalt innehåll i den sonora delen av
en stavelse, snarare än att klippa av mitt i tonflödet, men detta är en fonetisk snarare än
fonologisk effekt. Det ser därmed ut som att de svenska tonerna fäster i betonade stavelser
snarare än i viktenheterna, mororna.
105

9.4 Fonologiskt och morfologiskt
Beskrivningen av de germanska språkens betoningssystem involverar både morfologiska och
fonologiska parametrar, som vi har sett. Så är det också – enligt min mening – med
tonaccentsystemet i de nordgermanska varieteter som talas på den skandinaviska halvön. För
att diskussionen ska bli meningsfull behöver vi dock något utreda vad som avses med
fonologiska och morfologiska egenskaper i beskrivningen av tonaccentsystemet, och hur
relationen till betoningssystemet ser ut.
Det är mycket vanligt att tonaccenten beskrivs som ett fonologiskt fenomen, inte bara
vad gäller den manifesta representationen (t.ex. som en ton eller en tonal kontur), utan också
vad gäller distributionen. I både traditionella och modernare arbeten är det vanligt att man
refererar till accent 2 som en ”tvåstavighetsaccent”, sannolikt eftersom den är så vanlig i
tvåstaviga ord. Tanken är då att denna speciella melodiska kontur tillkommer ord med viss
minimilängd, på grund av denna längd. Det är att betrakta accent 2 som förutsägbar, ja, som
det omarkerade, i flerstaviga ord. Modernare framställningar som ger accent 2 en fonologiskt
motiverad grund är Öhman (1967), Bye (2004) och Lahiri, Wetterlin & Jönsson-Steiner
(2005), och Wetterlin (2007). Det fonologiska i dessa beskrivningssätt består i att accent 2
framstår som en härledd, sekundär effekt av en annan mer grundläggande egenskap, nämligen
flerstavighet. Det implicerar därmed också att accent 2 inte ska betraktas som markerad.
I en sådan fonologisk modell skulle det strängt taget inte krävas att det fanns någon
tonalt lagrad struktur. Men eftersom inte alla flerstaviga ord (med rätt form) får accent 2, finns
det en fråga om (potentiell) distinktivitet att ta hänsyn till. Här kommer också teoretiska
antaganden i viss konflikt med varandra. Det är nämligen vanligast att man betraktar
egenskaper hos accent 2 som distinktiva/markerade, medan accent 1 oftast betraktas som det
omarkerade fallet, dvs. som resultatet av satsintonation bara. 82 Å ena sidan sägs således
accent 2 vara till stora delar förutsägbar (flerstavighet), å andra sidan är accent 2 den accent
som innehåller extra fonologiskt material (Bruce 1998), och som kanske därför ska innehålla
lexikalt lagrade toner.
Det finns alltså svårigheter med att sy ihop de olika delarna av beskrivningen, särskilt
om man strävar efter en analys som ska förena teori och empiri över både fonologi och
morfologi. Det som krävs är dels en kartläggning och beskrivning av alla relevanta mönster,
och sedan en sammanhängande beskrivning av dem. Därtill är det i nordgermansk accentlära
också relevant att snegla på dialektologin, så att man behåller beredskapen att generalisera. Få
framställningar lägger ambitionerna på denna nivå, och det är vanligt att hela sjok av kunskap
läggs åt sidan. Ett tydligt exempel på det är att man inte tar med mönstren i sammansättningar
i accentbeskrivningen. I många dialekter tilldelas accent 2 generellt till ord som innehåller två
betoningar (som t.ex. centralsvenska, dalabergslagsmål), i andra under snävare villkor
(sydsvenska, östnorska). Istället ligger beskrivningsfokus gärna på distinktiviteten i
simplexord (varom mera nedan 9.6).
Det finns också beskrivningar som ligger närmare ett morfologiskt synsätt. Ett exempel
är Elerts arbeten (Elert 1972, 1981; se även Raffelsiefen 2007). Det morfologiska kan bestå i
82 Det finns som nämnt andra synsätt, men för den principiella diskussionen räcker det med att säga att det finns
någon form av markerad struktur.
106

att det är en morfologiskt definierad struktur som utlöser accent 2. Elert talar om konnektiv
funktion hos accent 2 där generaliseringen är den att den morfologiska komplexiteten (snarare
än stavelseantalet) utlöser accent 2. Observationen är att accent 2 har en stark tendens att
korrelera med böjning, avledning och sammansättning, och begreppet ’konnektiv’ kan
innesluta dem alla. Accent 2 är i en sådan beskrivning fortfarande en fonologisk struktur, men
den motiveras i en morfologisk konstellation av något slag. En funktionell tolkning av den
melodiska konturens närvaro skulle då vara att den signalerar just morfologisk komplexitet,
att den konnektiva funktionen skulle ha ett tonalt korrelat i själva konturens utseende,
nämligen som en utspridd kontur med fästpunkterna i början och i slutet av strukturen (cf.
(121)), dock utan direkt upplinjering med den morfologiska strukturen. Tydligast blir detta i
långa sammansättningar, där tonala markeringar brukar märkas vid första och sista betonade
morfemet, i många dialekter. 83 Det är tveksamt att hänvisa till funktion så direkt, och svårt att
leda i bevis. För att nå ända fram med en sådan beskrivning bör den dock kombineras med
antaganden om distinktivitet och representation. Man måste alltså relatera accent till
morfologisk struktur på ett explicit sätt och ta ställning till var accentinformationen kommer
ifrån. Det är t.ex. meningslöst att jämföra ”minimala par” som 1 anden och 2 anden utan att
också göra en morfologisk analys. Båda formerna är morfologiskt komplexa (and-en, ande-n),
men bara den ena har accent 2. Så frågan är var exakt denna information kommer ifrån (eller
mutatis mutandis accent 1-informationen).
En lösning på frågan om hur tonaccent och morfologi ska kopplas ihop är att räkna med
lexikala toner knutna till enskilda avlednings- och böjningsmorfem. Den som tidigast kom i
närheten av ett sådant förslag är Rischel (1963), och jag kommer att följa hans exempel. Det
är ett direkt sätt att identifiera morfologisk information i den tonala strukturen. Begreppen
’accent 1’ och ’accent 2’ är som nämnt sammanfattande namn för en tonal större kontur som
innehåller flera toner, med olika upphov. Eftersom man så gott som alltid diskuterar accent i
prominenta ord, ofta också i citatform, är det fråga om åtminstone en prominenston och en
gränston, förutom eventuella lexikala toner. En lexikal ton ingår definitionsmässigt som en
del i den morfologiska specifikationen hos ett morfem. Tonen är således lagrad i det mentala
lexikon, tillsammans med, och på samma sätt som, de fonem som ingår i morfemet i fråga.
Denna typ av specifikation (se t.ex. Kristoffersen 1993) är morfologisk såtillvida att tonen
utgör en formell egenskap hos själva morfemet. Egenskapen som sådan är förstås fonologisk
(en ton), på samma sätt som segment är fonologiska. Som analysmetod är detta den mest
konkreta och direkta. Den specifika tonala information som ger upphov till accent 2 (som är
den rikare av de två ordkonturerna) lokaliseras till specifika morfem (snarare än till
komplexiteten som sådan) som i kombination med andra morfem leder till att accent 2
realiseras. Den relevanta kontrasten blir då den mellan å ena sidan 1 gran-en, å andra sidan
2 gran-ar, där vi får accentvariation med en och samma rot (till skillnad från det firade and och
ande). Båda orden är komplexa och den tonala skillnaden mellan dem måste sitta i suffixet,
83
Emellertid är denna typ av tonal kurva typisk bara för vissa dialekter (de östliga och nordliga), medan andra
dialekter (de västliga och sydliga) har i stort sett samma kurva i alla typer av ord -- enkla, komplexa och
sammansatta -- utan att något tonalt korrelat för tanken till en konnektiv funktion. Detta talar emot en enkel
relation mellan form och antagen funktion.
107

där då -ar bidrar med accent 2 och -en är neutralt. Frågan om förekommande accent 1 i
simplex och komplexa former ska förklaras på annat sätt än som en lexikal specifikation
återstår, liksom analysen av den prosodiskt baserade accent 2 i sammansättningar.
Vad man avser med ’fonologisk’ och ’morfologisk’ får alltså konsekvenser för
beskrivningen och analysen av intonation och (eventuell) lexikal tonstruktur. I det följande
ska jag försöka göra reda både för representationen och distributionen av tonaccenterna i
lexikon, och i det vi kan kalla för ’postlexikon’, dvs. sammansättningar. Jag kommer att anta
att accent 2 kan utlösas både direkt via morfologisk specifikation, dvs. via lagrad tonal
information hos enskilda morfem (lexikalt), och via fonologiska regler som bygger på annan
prosodisk information (postlexikalt, som i sammansättningar och avledningar med fler än en
betoning i sig). Vidare kommer jag att demonstrera att det också finns prosodiska former som
gynnar accent 1. 84 Bruce (1974) visade att prosodisk upptakt, dvs. en eller flera inledande
obetonade stavelser i ett ord, är en faktor som gynnar accent 1 i sydsvenska
sammansättningar. Upptakt visar sig spela roll också för accenttilldelning i centralsvenska,
men då inte i sammansättningar (vilka i denna dialekt generellt har accent 2), utan i den
övriga ordbildningen. Också detta noterar Bruce (1977, 18), men utvecklar inte en mer
detaljerad beskrivning av fenomenet.
Vi identifierar således flera faktorer som påverkar accenten och det gör att vi i vissa
ordformer kan studera interaktioner mellan motstridiga krafter. Vi har exempelvis former där
en morfologisk specifikation som orsakar accent 2 (de två homonyma suffixen -are, nomen
agentis som i 2 dans-are och komparativ som i 2 glad-are) står i kontrast med en prosodisk
konstellation som gynnar accent 1 (upptakt). I former som speci 2 al-are är det tydligtvis
suffixet som är starkare än upptakten, eftersom accent 2 slår igenom, medan i former som
speci 1 ell-are, det snarare ser ut som att upptakten är starkare än suffixet. Denna typ av
interaktion leder till att distributionen på ytan kan se relativt komplex ut. Uppgiften är att reda
ut den dialektik som ligger bakom (se kap. 12).
Komplexiteten i den lexikala distributionen hos accent 1 och 2 kommer också ur det
historiska flödet; jag antar i enlighet med mina tidigare arbeten (Riad 1998, 2005) att de
morfologiska specifikationerna för tonal information kommit ur tidigare prosodiska strukturer
där betoningar reducerats. Delvis kommer också den synbara komplexiteten ur analogiska,
men ofullständiga, utvecklingar där framförallt segmentella egenskaper i ordslut har en
tendens att bli bestämmande för enskilda enmorfemiga ords tonaccent (Rischel 1963). I
svenska tenderar exv. ord som slutar på -y och -o att ha accent 1, medan ord som slutar på -a
och -e tenderar att ha accent 2. När dammet har lagt sig, ser man dock några mycket tydliga
konturer, vilka också ofta noteras i andra arbeten. Dock är nog arrangemanget av de olika
typerna av data det nya i detta arbete, liksom några av iakttagelserna gällande varierande
lexikal styrka hos accent 2-faktorn hos individuella morfem (Riad 2009).
En kommentar till metod. Målet här är i första hand att beskriva distributionen i
centralsvenska, men för att analysen ska ha chansen att generaliseras i relevanta delar över
84
Jag skriver ”gynnar” här utan att specificera vad det innebär närmare. I och med att accent 1 inte är lexikalt
markerad i min analys, är den heller inte fonologiskt aktiv. Så när en kontext gynnar accent 1 så innebär det
egentligen att (eventuell) accent 2 inhiberas, jfr 11.4.
108

dialektområdet kommer jag också att kommentera flera andra varieteter. Utgångspunkten är
att det är samma eller liknande faktorer som spelar in för accenttilldelning i olika dialekter,
men att de kan ha lite olika relevans dels på olika nivåer i morfologin, dels mellan dialekter. I
det perspektivet är det på sätt och vis en stor uppgift att försöka fånga de generella mönstren
både i enskilda dialekter och med ett öga på den interdialektala variationen, och samtidigt ha
något att säga om de avvikande formerna. Men å andra sidan kan de mönster man hittar i en
dialekt vara till hjälp för förståelsen av en annan dialekt. Hursomhelst krävs synkron, diakron
och typologisk diskussion, och en strategi för att formulera diakront orsakad variation på ett
synkront sätt (Wetterlin 2007). En önskvärd effekt av att titta utanför den dialekt man
framförallt beskriver är att det hjälper en att få perspektiv på föreslagna funktionella
förklaringar. Konnektiviteten hos accent 2 i sammansättningar är ett exempel. Den ser giltig
ut i östliga och nordliga dialekter, men inte i sydliga och västliga där sammansättningar
varierar i accent. Omvänt ser distinktiviteten hos accent 2 i simplexformer lite rimligare ut i
väst där det finns många minimala par, jämfört med öst där det finns få (se 9.6). Den läxa
man, enligt min mening, har att lära av detta är att funktionella argument inte kan nå särskilt
djupt i förklaringsvärde för tonala fenomen i Skandinavien, varken vad gäller uppkomst eller
distribution.
9.5 Vad är våra tonala explananda?
Jag kommer genomgående att anta att den fonologiskt specificerade tonaccenten är den
lexikala ton som ingår i accent 2. Accent 1 är i denna beskrivning alltid bara intonationstoner.
Det privativa beskrivningssättet har som nämnt lång precedens, men har ifrågasatts dels på
fonetisk grund (Bruce 1977, Kristoffersen 2007), dels på distributionell grund (Lahiri et al.
2005, Wetterlin 2007). Ett i svensk tradition dominerande beskrivningssätt är att betrakta både
accent 1 och accent 2 som identiska konturer, men med olika temporal koordination (Bruce
1977). Tajmningen är systematiskt senare för de stabila delarna i tonaccent 2, i dialekt efter
dialekt, vilket betyder att accent 2 är tonalt rikare, i dialekt efter dialekt. Också det faktum att
accent 1 alltid går att realisera i enstaviga ord, medan accent 2 alltid kräver minst två
stavelser, är generellt. Det privativa beskrivningssättet fångar dessa båda fakta på ett enkelt
och konkret sätt, genom att anta att det finns mer tonalt material i accent 2 än i accent 1,
nämligen i form av en lexikal ton i accent 2. Det ekvipollenta beskrivningssätt måste lägga till
antaganden på denna punkt för att uttrycka denna asymmetri mellan accenterna.
Den fonetiska grunden till ifrågasättande av det privativa synsättet kommer också från
observationer i Oppdalsdialekten i Norge, där både accent 1 och accent 2 tycks innehålla
samma toner – dvs. vara ungefär lika komplexa – och där tajmningskillnaden till fullo tycks
äga rum inom det enskilda ordet (Kristoffersen 2006, 103; 2007). Också i göteborgska är
accent 1 och accent 2 ytterst lika varandra så som demonstrerats av Segerup (2004). Men det
är likväl uppenbart att asymmetrin vad gäller utrymme kvarstår, och att den måste uttryckas
fonologiskt. Blotta förekomsten av dialekter med relativt komplex fonetisk kontur för accent
1 kan inte i sig slita tvisten mellan privativt eller ekvipollent på ett generellt sätt. För det krävs
också den fonologiska argumentationen, dvs. en representation som förutsäger
tvåstavighetskravet i accent 2.
Därtill behövs en morfologisk/distributionell argumentation, således varför former får
109

den ena eller andra accenten. Frågan får förstås lite olika svar beroende på vilken
utgångspunkt man gör till sin. Bland privativa teorier finns då accent 2 som markerad
(Rischel 1963, Riad 1998) kontra accent 1 som markerad (Lahiri et al. 2005, Wetterlin 2007).
Vi kommer att få anledning att återkomma till båda dessa synsätt, men jag kommer alltså att
utgå ifrån det privativa synsättet, där den lexikala tonen i accent 2 är ett explanandum (A) –
men inte det enda.
(122) Explanandum A:
Förekomst av den extra, lexikala tonen på den betonade stavelsen i ord med accent 2
Detta explanandum begränsar en egentligen betydligt rikare verklighet än vad som brukar
diskuteras. Accent 2 förekommer ju inte bara i simplex och avledda/böjda former utan med
stor regelbundenhet i sammansättningar och andra strukturer som innehåller två eller fler
betoningar. Detta gäller i första hand dialekter i det nordliga och östliga området av
Skandinavien där accent 2 är regel i så gott som alla sammansättningar (se karta i Riad 2003a,
2005, 23; 2006a, 40; 2008, äv. appendix II nedan). I dessa fall spelar det ingen som helst roll
vilka morfem som ingår i sammansättningen. Accent 2 förekommer med regelbundenhet i
sammansättningar också i de andra dialekterna, de västliga och sydliga, men här är
distributionen begränsad på olika sätt, beroende på morfologisk-lexikala faktorer och på
prosodiska faktorer. 85 Den återkommande typiska konstellationen för accent 2 är två
betoningar som står intill varandra, dvs. i krock. En förklaring till förekomsten av tonaccent 2
måste således göra reda också för denna postlexikala funktion.
(123) Explanandum B:
Förekomst av den extra, postlexikala tonen på den huvudbetonade stavelsen i ord med
mer än en betoning (vilka har accent 2).
De traditionella beskrivningarna brukar inte inkludera explanandum B, utan den postlexikala
funktionen hos accent 2 tycks oftast betraktas som irrelevant. Enligt min mening är den i
själva verket alldeles central för förståelsen av den diakrona utvecklingen, vilken i sin tur är
central för förståelsen av den synkrona systemet.
9.6 Fixeringen vid minimala par
Traditionen har således varit mest intresserad av det lexikala inslaget i tonaccentoppositionen.
Man nämner alltid ord som 1 anden~ 2 anden, 1 tomten~ 2 tomten eller 1 stegen~ 2 stegen som om
ordpar av detta slag illustrerade den centrala egenskapen. De brukar kallas minimala par, från
vilket följer flera missförstånd. Det första gäller funktionen. Med ’minimalt par’ anses man
visa hur en egenskap är distinktiv (fonematisk) eftersom den kan skilja betydelser åt. Det
klassiska, pragfonologiska, strukturalistiska fonembegreppet och det där lanserade så kallade
kommutationstestet (utbytestestet) är utgångspunkten. På samma sätt som vi kan få olika
ordbetydelser genom att växla fonem (ris, rys) kan vi få olika ordbetydelser genom att växla
85 Isoglossen mellan dialektområdena kan studeras på karta 1 (se äv. Riad 2005, 26 och 2006a, 40).
110

”tonem” ( 1 anden, 2 anden). Men detta är en bristfällig jämförelse såvida man inte kontrollerar
för andra variabler. Två fel med att fixera sig vid dessa ordpar är ganska så uppenbara.
Det första felet gäller minimaliteten som sådan. Skillnaden på 1 anden och 2 anden sitter
inte bara i tonaccenten utan också stammens storlek, i stavelser räknat (Witting 1977, 70).
Därmed är paret egentligen inte minimalt. Vi jämför ju här ord i bestämd form och den
bestämda artikeln växlar form beroende på om stammen slutar på en konsonant eller vokal
(bland annat). Så egentligen är det and och ande som jämförs, och då kan vi omedelbart
underkänna and som led i jämförelsen, eftersom enstaviga ord inte kan ha accent 2 (i sig ett
explanandum, i grunden diakront). Om två saker är olika samtidigt (här: tonaccent och
stamstorlek) kan vi inte vara säkra på att accent 2 är lexikal. Accenten kunde ju vara resultatet
av vissa ords tvåstavighet (vilket ju också är ett vanligt antagande). Och i så fall är det inte i
sig betydelseskiljande. Andra variabler är t.ex. ordklass ( 1 bur-en, 2 bur-en) och pl/sg växling
( 1 steg-en, 2 stege-n). Det principiella problemet är således att paren i själva verket inte är
minimala.
Det andra felet är funktionaliteten hos accentdistinktionen. Flera forskare har räknat par
av det ovan nämnda slaget. Det är lite oklart varför man har gjort det, men något slags idé om
att man på detta sätt kan mäta funktionaliteten torde ligga bakom. Resultatet är att det finns ca
350 par i svenska (Elert 1972) och ca 3000 i norska (Jensen 1958, Leira 1998). Det är en
dramatisk skillnad, men den har ingen grund i funktionalitet. Det är, som Elert noterar,
neutraliseringen mellan a och e i obetonad stavelse i stora morfemklasser som ger ytliga
formsammanfall och därmed det högre talet i norska. Funktionalitetens obefintliga roll kan
också demonstreras med hänvisning till finlandsvenska och nordliga svenska och norska
dialekter. I dessa dialekter görs ofta ingen skillnad mellan accent 1 och accent 2.
Funktionaliteten påverkas inte det minsta. Detta följer ju också ur de förment minimala parens
bristande minimalitet, så att säga. Den enda rimliga slutsatsen av dessa observationer är att vi
är fel ute om vi utgår från de minimala paren, ty de är inte minimala, och uttrycker därför inte
heller någon distinktiv funktion. Den ontologiska statusen hos accent 2 har då i varje fall inte
sin grund i någon semantiskt laddad funktion.
Däremot är det alla gånger så att svenska och norska dialekter verkligen har lexikala
toner, vilket också går bra att demonstrera, men inte med helt stilrena minimala par. Det gör
vi härnäst.
9.7 Att etablera lexikal status hos tonal struktur
Accent 2-konturen innehåller en lexikal ton i osammansatta ord. För att demonstrera detta
som ett faktum bör man leta fram ordpar som är så lika varandra som möjligt i alla väsentliga
avseenden. Det går inte att hitta alldeles minimala par men det är åt det hållet man ska sträva.
Det betyder att båda orden ska vara enmorfemiga, att de ska tillhöra samma ordklass och
gärna att de ska vara så semantiskt lika varandra som möjligt. Och helst då också vara
segmentellt så lika varandra som möjligt. Så kontrollerar vi bäst variablerna. Viktigast av
dessa kriterier är det första, enmorfemighet, eftersom det då inte går att reducera bort den
tonala skillnaden som en funktion av någon annan prosodisk egenskap. Här är ett par sådana
nästan minimala par.
111

(124) Nästan minimala par
1 2
ketchup senap
1 syrak
2 elak
Enmorfemigheten kan enkelt etableras. Vi kan inte på något vettigt sätt dela upp dessa ord i
smärre delar. Orden slutar på -p respektive -k, konsonanter som inte förekommer som
böjningsändelser eller avledningsändelser i svenska, varken själva eller med föregående vokal
(*-ak, *-up, *-ap). Orden är parvis komna ur samma ordklasser och därtill ur ungefär samma
semantiska fält (’varmkorvsord’, resp. ’sinnestämningsord’), så allt talar för att de verkligen
kunde konkurrera om samma syntaktiska positioner i människors yttranden. Det enda som
står i vägen för att de skulle vara perfekta minimala par är att de inledande segmenten varierar
i ordparen. 86 Perfekt matchning går inte att få till i svenska i alla fall. 87 Däremot kan vi förstås
söka i språket efter eventuella korrelationer mellan vissa sekvenser av segment och vissa
tonala egenskaper. Vi kommer inte att hitta något av intresse. 88
Hursomhelst, vid uttalet av dessa ordpar kan vi tydligt höra att det föreligger en tonal
skillnad mellan orden och därmed har vi demonstrerat att det finns lexikal tonal information.
Denna information måste inläraren av svenska tillägna sig för att han eller hon ska betraktas
som talare av svenska (naturligtvis med hänsyn tagen till enskild dialekt – i många dialekter
har t.ex. senap accent 1, och syrak är för många ett marginellt ord). Poängen är dock klar, och
vi har därmed ett explanandum (A) att ägna oss åt.
För att etablera Explanandum B, accent 2 i ord med två betoningar (sammansättningar
och vissa avledningar), gäller det i första hand att utesluta lexikala toner som orsak. Om vi tar
två morfem som båda har accent 1 i isolerad form och gör en sammansättning av dem får vi
ändå accent 2.
(125) Postlexikal accent 2
a. 1 ˈneder
1
ˈländerna
b. 1 ˈbok
1
ˈbord
2
ˈbokˌbord
c. ka 1 ˈnel ka 1 ˈmel ka 2 ˈnelkaˌmel
2 ˈNederˌländerna
I (125)a har vi ett bekant nationsnamn och i b en känd sammansättning. Sammansättningen i c
är sannolikt ny för de flesta men den får likväl accent 2. Det är således inte bildningssätt eller
bildningstid som orsakar accent 2, inte heller huruvida betoningen är initial eller final (jfr a
och c). Det som förenar formerna är förekomsten av två betoningar, och vi kan dra slutsatsen
– eller åtminstone ställa upp hypotesen – att det är denna prosodiska konstellation som utlöser
den tonala struktur vi kallar för accent 2. Mer precist betyder det att en postlexikal ton sätts in
86
För en del talare tycks dock ordet elak vara en formell sammansättning, vilket yttrar sig i att
sammansättningstestet (se 2.2) ger följande uttal när elak kombineras med ett förled: ˈjätteeˌlak i stället för
ˈjätteˌelak.
87 1 2
Elert hittar ett par ampel~ ampel som kommer nära, men här är det variation i ordklass.
88 2 1
Hypotetiskt skulle t.ex. [-y-] kunna korrelera med accent 1 (fel! syra), eller [-se-] med accent 2 (fel! sedel).
Man kommer ingenstans med hypoteser som dessa.
112

på den huvudbetonade stavelsen, dvs. samma stavelse som lexikal accent 2 uppsöker i
simplex. En annan indikation på att det är två betoningar som är det viktiga, snarare än t.ex.
morfologisk sammansättning, är att vi finner samma mönster både i avledningar med betonat
suffix ( 2 ˈbarnˌdom, 2 ˈätˌbar) och i s.k., formella sammansättningar, som morfologiskt sett
egentligen är simplex ( 2 ˈingeˌfära, 2 ˈalbaˌtross).
Det finns en diakron relation mellan postlexikal accent 2 (sammansättningar, avledning
med toniskt suffix) och lexikal accent 2 (böjningar, avledning med posttoniskt suffix och
vissa enmorfemiga flerstavingar), vilken vi dock inte ska gå in på så mycket i denna
framställning. Den intresserade läsaren hänvisas till Riad (1998a, 2005, 2006a) och där
angivna referenser.
113

10 Generellt synkront program
I den första delen av denna monografi såg vi att den lexikala betoningens roll i morfologin är
av konstitutivt slag. De morfem som bär på betoningsstruktur påverkar den resulterande
strukturen, dels vad gäller formen på suffixet -(i)sk, dels vad gäller kombinationsmöjligheter
med andra morfem. Det återstår att undersöka i vilken mån betoningen styr ordbildningen
över tid, men det tycks finnas en skillnad i naturlighetsgrad mellan olika kombinationer av
morfem, som kan härledas till deras betoningsstatus. Detta utredde jag i del I.
Så tycks det nu inte vara med tonaccenten. Tonaccent verkar inte ha någon styrande
funktion i morfologin, varken i böjning eller ordbildning. Det betyder att suffix som delar ut
accent 2 inte särskilt prioriterar stammar som själva har accent 2 eller något sådant.
Däremot uppvisar tonaccent ett reagerande beteende, som kan beskrivas som känsligt
för vad som är optimal struktur. Förväntad accent 2 uteblir ofta när strukturen inte är optimal.
Lexikal ton är en egenskap som hänger samman med nästan alla vokaliska suffix, och en del
rötter, och denna ton inducerar ofta accent 2. Det är den morfologiska sidan. Därtill orsakas
accent 2 också av prosodiska skäl, nämligen förekomsten av två betoningar. I interaktionen
mellan morfem med olika egenskaper är den huvudsakliga frågan om en befintlig lexikal ton
kan komma till uttryck eller ej. Bara för att en lexikal eller postlexikal ton i princip finns i
strukturen, betyder det inte att den alltid kommer till uttryck. Och uttryckssidan hänger i
mycket samman med hur betoningsstrukturen ser ut. Det finns kanoniska realiseringar som
dels gynnar accent 2, dels gynnar accent 1. De är av olika slag och stundom uppstår
motstridiga önskemål i en och samma struktur, med intressanta konsekvenser som följd. Den
generella bilden kan tecknas i några få punkter, vilket vi gör i översikten nedan. I avsnitt 10.2
och framåt går vi igenom detaljerna.
10.1 Översikt
Den tonaccent som uppträder i en given form i svenska är resultatet av interaktion mellan
olika prosodiska och/eller morfologiska faktorer.
(126) Prosodiska faktorer
a. Två betoningar gynnar accent 2.
b. Upptakt (anakrus) gynnar accent 1.
(127) Morfologiska faktorer
Morfem (rötter eller suffix) kan orsaka accent 2, via sin lexikala specifikation.
Både de prosodiska och morfologiska orsakerna till accent 2 är underkastade prosodiska
lokalitetsvillkor.
(128) Betoningslokalitet
Två betoningar ska stå intill varandra, för att orsaka postlexikal accent 2.
Detta prosodiska villkor är giltigt i sydsvenska, medan det i centralsvenskan överskuggas av
114

den (numera) generella tilldelningen av accent 2 till strukturer som innehåller två betoningar,
på vilket avstånd som helst ifrån varandra.
(129) Tonaccentlokalitet
Suffix ska stå intill den huvudbetonade stavelsen (alltså posttoniskt), för att kunna dela
ut lexikal accent 2.
Även ett morfologisk lokalitetsvillkor förekommer, framförallt i sydsvenska dialekter
(12.4.3).
(130) Morfologisk lokalitet
De två morfem som innehåller den relevanta (tonala) informationen ska stå intill
varandra (för att accent 2 ska kunna realiseras).
När en lexikal ton saknas eller en struktur inte uppfyller de prosodiska eller morfologiska
lokalitetsvillkoren blir resultatet accent 1, vilket betraktas som frånvaron av den tonala
information som annars orsakar accent 2.
Detta är en koncentrerad formulering av de relevanta parametrarna. Inte alla villkor är
lika starka i alla dialekter, men dessa faktorer kan alla identifieras, och de förekommer ofta på
flera skilda håll i dialektområdet, vilket enligt min mening ger stadga åt beskrivningen. Det är
samma faktorer som återkommer i accentsystemet, om än i lite olika skepnader och kontexter.
Det finns också av andra skäl anledning att betrakta hela det tonala dialektområdet som
en helhet (Riad 1998b, 2003a, 2006a). Distributionen av tonaccenterna är nämligen mycket
likartad mellan dialekter, när det gäller de stora morfologiska grupperna. Också det
fonologiska arrangemanget är likartat, med den lexikala tonen placerad i den huvudbetonade
stavelsen, före intonationstonerna.
10.2 Prosodiska faktorer
I det följande ger jag en beskrivning av de olika faktorerna innan vi går in på den
morfologiska distributionen.
10.2.1 Två betoningar ger accent 2
Att två betoningar gynnar accent 2 har vi redan flera gånger varit inne på. Denna regel gäller
mycket generellt i centralsvenska som är den varietet jag utgår ifrån i min beskrivning. Här är
några exempel på strukturer som innehåller två betoningar och som får accent 2 av detta skäl.
(131) Två betoningar gynnar accent 2
2 2 2
a. sammansättningar: ˈsommarˌdag, ba ˈnanˌskal, ˈbyxˌkjol
2 2
ˈAnna-ˌKarin, Ma ˈrie-Louˌise
b. formella sammansättningar: 2 ˈävenˌtyr, 2 ˈparaˌdis, 2 ˈarˌbete, 2 ˈalbaˌtross
2 2 2 2
c. vissa avledningar: ˈsjukˌdom, ˈkraftˌfull, ˈunderˌbar, ˈblåˌaktig
Det är ibland svårt att med hörseln avgöra skillnaden mellan toniska och posttoniska
115

avledningsmorfem, särskilt när de står i direkt anslutning till den huvudbetonade stavelsen. I
den positionen reduceras nämligen sekundära betoningar av generell krockreduktion (en
karakteristisk åtgärd i germansk prosodi). Diagnosticering av betoningsstatus kan i
centralsvenska och andra nordliga eller östliga dialekter istället göras med hjälp av det s.k.
SAMMANSÄTTNINGSTESTET, där man placerar det morfem man vill undersöka sist i en lång
sammansättning (Elert 1981, 47; Riad 1997). Därefter lyssnar man efter vilken stavelse det är
som får den sista tonala toppen, eftersom det är dit prominenstonen går (se (121) ovan). Anta
att vi ska undersöka huruvida avledningssuffixen -dom och -ning är betonade. Jämför t.ex.
magsjukdom med morgontidning där man hör att den sista betonade stavelsen är -dom
respektive tid, eftersom de är tonalt markerade. Avledningssuffixet -ning är inte tonalt
markerat och således inte toniskt, medan -dom är det. 89
Observera att detta endast är ett test för första och sista betoningen. Det är inte så (som
ofta antas) att dessa ytterbetoningar behålls medan övriga betoningar reduceras. Strukturerna
är således ˈmagˌsjukˌdom (med bibehållen men mindre prominent betoning på sjuk) och
ˈmorgonˌtidning. Ett bra sätt att kontrollera att mediala betoningar fortfarande finns kvar även
om man inte hör dem så tydligt är att variera rytmen. Anta att en butik erbjuder impregnering
av olika läderprodukter, bland annat ˈläderˌstövelimpregˌnering och ˈläderkaˌvajimpregˌnering.
De mediala orden ˈstövel och kaˈvaj har olika betoningsmönster med initial respektive final
betoning, och det hörs också i den långa sammansättningen även om ingen tonal markering
hamnar i de mediala stavelserna. Det är viktigt, således, att hela tiden hålla isär betoning och
tonstruktur.
De formella sammansättningarna har samma prosodiska egenskaper som vanliga
sammansättningar eftersom de innehåller två betoningar och därmed består av två prosodiska
ord. 90 Det avvikande ligger på den semantiska sidan, eftersom inget av de betonade leden
känns igen eller naturligt kan kopplas till ett rotmorfem eller ett suffix. De ser idiosynkratiska
ut och skulle därför sorteras som restmorfem i traditionell morfologisk beskrivning. Eftersom
suffix definitionsmässigt har åtminstone någon form av generalitet, betraktas restmorfemen
snarare som rötter än som avledningsändelser. Också i formella sammansättningar kan förstås
den sista betoningens placering diagnosticeras med hjälp av sammansättningstestet
(ˈextraˌarˌbete, ˈskatteˌparaˌdis).
En annan källa till evidens för att det finns en relation mellan accent 2 och förekomsten
av två betoningar hittar vi i ord och fraser som genomgår vad som ofta kallas stress retraction
i engelskspråkig litteratur, dvs. tillbakadragning av betoning (till initial stavelse). Detta är ett
fenomen som framförallt associeras med östnorska dialekter, men som också förekommer i
svenska dialekter. Termen tillbakadragning av betoning är missvisande och jag kommer
istället att kalla fenomenet för betoningstillägg. I den här föreslagna analysen betraktas
89
Ett annat test är roptestet. När man ropar på Johanna kan man bara placera mittenstavelsen på den höga tonen
i den karakteristiska ropkonturen: (låg)-hög-mellan. Regeln är just att man bara kan placera en betonad stavelse
där, och det går i allmänhet bra med både den första och sista betoningen i ord med fler än en betoning. Så om
man tänker sig att man har en liten vovve som heter Barndom så kan man placera -dom på den höga tonen. Men
man kan inte placera -ning i Tidning på den höga tonen (namnet på grannens hund). Därmed är diagnosen ställd.
90
Vad jag vet förekommer inga formella sammansättningar med fler än två betoningar.
116

nämligen fenomenet som ett tillägg av betoning på den initiala stavelsen, så som också
markerats i (132). Först har vi ord som i utgångsläget består av ospecificerade morfem och
som får final betoning genom regel (43).
(132) Norskt betoningstillägg (Kristoffersen 2000, 165f.)
protes 1 ˈtere >
2
ˈprotesˌtere
2
((ˈprotes)ω (ˌtere) ω ) max
ω
selek 1 ˈsjon >
2
ˈselekˌsjon
bekka 1 ˈsin >
2
ˈbekkaˌsin
be 1 ˈtong >
2
ˈbeˌtong
Strukturen får således två betoningar, vilka båda blir huvuden i egna prosodiska ord. Det är då
helt väntat att det är den initiala som blir huvudbetoning. Processen resulterar alltså egentligen
i formella sammansättningar.
Fenomenet är både morfologiskt och prosodiskt begränsat på så sätt att betoningstillägg
inte äger rum när ordet inleds med ett obetonat prefix (norska be- och for-). Man kan gissa att
detta beror på prefixets specifikation som pretoniskt (a). Likaså uteblir betoningstillägg när
ordet redan har accent 2 (b).
(133) Uteblivet norskt betoningstillägg
a. be 1 ˈtone * 2 ˈbeˌtone
for 1 ˈlate * 2 ˈforˌlate
b. ru 2 ˈtine * 2 ˈruˌtine
sjoko 2 ˈlade * 2 ˈsjokoˌlade
I trönderska dialekter har fenomenet blivit ytterst generellt och kan till och med spränga de
ovan angivna morfologiska och prosodiska gränserna ( 2 2
ˈfinansiˌert, ˈkonkurˌranse,
2 2
ˈsjokoˌlade, ˈbeˌtone). Noreen (1915, 39) rapporterar liknande betoningstillägg från Ärtemark
i Dalsland, som ”nästan alltid” ligger på första stavelsen. Han ger några exempel på ord av typ
(133)a, dock inga av typ b. Några undantag ges till höger.
(134) Betoningstillägg i Ärtemark, Dalsland (normaliserad stavning)
2
ˈbeˌsked
1
be ˈdrövlig
2
ˈgeˌmen
1
för ˈstå
2
ˈKatˌrina
1
i ˈgen
2
ˈfranˌsoser ’venerisk sjukdom’
2
ˈaukˌtion
2
ˈmasˌkin
2
ˈapoˌtek
2
ˈereˌmit ’girig person’
2 ˈparaˌply
2 ˈprediˌkant
Betydligt mer utbrett i Skandinavien är nästa typ av betoningstillägg där begränsningen är
117

morfologisk. Det handlar om partikelverb vilka normalt har s.k. sammanfattningsaccent
(återigen en missvisande term), dvs. betoning på partikeln. Det före partikeln stående verbet
brukar nästan helt sakna betoning. Just verb i denna position uppvisar reduktion såtillvida att
de inte får en tonal accentuering (Engstrand 1997, Myrberg u.a., Skaalbones 2006).
Huvudbetoningen kan nu placeras på verbet utan att betoningen på partikeln försvinner.
Hela strukturen behandlas som ett ord som innehåller två betoningar och detta utlöser accent
2, just som vid sammansättning.
(135) Accent 2 vid betoningstillägg i partikelverb (Kristoffersen 2000, 288)
2 1
ˈkomme + ˈfram > 0 1
komme ˈfram el.
2
((ˈkomme)ω (ˌfram) ω ) max
ω
2 1
ˈfinne + ˈut > 0 1
fin ˈnut
2
el. (ˈfinn)ω (ˌut) ω ) max
ω
2 1
ˈkomme + ˈover > 0 1
komm ˈover el.
2 2
ˈkomme + ˈetter > 0 2
komm ˈetter el.
1 1
ˈkommer + ˈfram > 0 1
kommer fr ˈam el.
1 1
ˈfinner + ˈut > 0 1
finner ˈut el.
1 1
ˈkommer + ˈover > 0 1
kommer ˈover el.
1 2
ˈkommer + ˈetter > 0 2
kommer ˈetter el.
2 (ˈkomm)ω (ˌover) ω ) ω max
2 (ˈkomm)ω (ˌetter) ω ) ω max
2 (ˈkomme)ω (ˌfram) ω ) ω max
2 (ˈfinner)ω (ˌut) ω ) ω max
2 (ˈkomm)ω (ˌover) ω ) ω max
2 (ˈkomm)ω (ˌetter) ω ) ω max
I dessa fall spelar det ingen roll om partikeln har accent 1 eller accent 2 före betoningstillägg.
Samma fenomen kan vi finna i nordlig svenska.
(136) Norrländska partikelverb (Görel Sandström p.k.)
jag ska 2 ((ˈslå) ω (ˌin) ω ) max
ω an åt de
2
((ˈskick)ω (ˌå) ω ) max
ω den
2
((ˈfå)ω (ˌut) ω ) max
ω den
Analysen av detta fenomen som tillägg av huvudbetoning har mycket för sig och ger en
naturlig förklaring till varför formerna alltid får accent 2. Vid två betoningar är accent 2 det
regelbundna, just som i sammansättningar. Därför märks också denna gräns i graden av
generalitet hos regeln mellan dialekter.
Det är något oväntat kanske att man också i dialekter som de östnorska där tonaccent i
sammansättningar varierar, får så regelbunden accent 2. Jag menar dock att denna process
resulterar i omarkerad accenttilldelning, dvs. att två betoningar i det omarkerade fallet leder
till accent 2. För att få en bättre förståelse av detta bör man dels studera vilka prosodiska
faktorer (om några) det är som gynnar accent 2 i dessa dialekter. Vi gör det i avsnitt 12.6 där
vi tittar på sydsvenska. Först ska vi emellertid studera upptakt.
10.2.2 Upptakt (anakrus) ger accent 1
Ord som inleds med en obetonad stavelse får som tendens accent 1. Eftersom accent 2 är den
enda tonala kontur som innehåller en lexikal ton, innebär det i själva verket att tendensen är
att blockera accent 2 när sådan tonal information finns i strukturen. Accent 1 är ju default,
dvs. den kontur som blir resultatet när inga specifikationer eller särskilda regler föreligger.
Hur kan vi då finna stöd för påståendet att upptakt tenderar att ge accent 1? I centralsvenska
118

förekommer ju både accent 1 och accent 2 i upptaktsord.
(137) Upptaktsord: accent 1 accent 2
mi 1 ˈnister prin 2 ˈsessa
som 1 ˈbrero ver 2 ˈanda
sond- 1 ˈera kara 2 ˈoke
ka 1 ˈsino go 2 ˈrilla
frustr- 1 ˈera pape 2 ˈgoja
fashion- 1 ˈabel ana 2 ˈkonda
Det finns flera källor till information som ger stöd åt påståendet att upptakt gynnar accent 1,
eller missgynnar accent 2. Vi ska börja med två dialektala fenomen. Accent 1 i upptaktsord är
nästintill generellt i många norrländska varieteter. Ord som prinsessa, veranda och karaoke
får nämligen accent 1 i norrländska mål. De ord som med någon systematik tycks få accent 2
trots upptakt har en latinsk, lärd anstrykning: promille, reale. Det betyder åtminstone att
upptaktsdimensionen kan generaliseras, om vi nu antar att norrländska i detta avseende är mer
progressiva än de annars nära relaterade sveamålen.
I andra änden av landet har vi sydsvenska mål vilka som bekant kan ha båda accenterna
i sammansättningar. I ett par mycket fina undersökningar visar Bruce (1973, 1974) att det är
flera olika faktorer – både prosodiska och morfologiska – som påverkar accenttilldelningen i
sydsvenska sammansättningar och att de har olika stark påverkan i lokala dialekter. En av de
starkaste indikatorerna på accent 1 i malmöitiska sammansättningar är just upptakt. Bruces
undersökning gjordes på nonsenssammansättningar/sammansättningsnovationer.
(138) Upptaktssammansättningar i Malmö får accent 1 (Bruce 1974)
ba 1 ˈnan-ˌkust apel 1 ˈsin-baˌron
ben 1 ˈsin-ˌboll ele 1 ˈfant-ˌskiva
cit 1 ˈron-autoˌmat hålli 1 ˈgång-ˌsenap
fod 1 ˈral-ˌvind marga 1 ˈrin-fiˌnal
ka 1 ˈlas-ˌbibel tele 1 ˈfon-ˌsula
kar 1 ˈtong-ˌhjul
san 1 ˈdal-ˌvinter
sig 1 ˈnal-garˌdin,
sol 1 ˈdat-ˌbubbla
spe 1 ˈnat-ˌpenna
I ett system där accent 2 inte följer automatiskt ur närvaron av två betoningar är således
accent 1 gynnat vid upptakt.
En tredje indikation på att upptakt gynnar accent 1 kommer från frasprosodin. Därifrån
har vi ju ovan hämtat argument för accent 2 i kontexten av två betoningar (10.2.1). Denna
gång är det fråga om ordet för i betydelsen ’alltför’. Malmgren (1992) anför följande
minimala par, där den alternativa betydelsen hos för är den vanliga prepositionella.
119

(139) a. Rostbiff och lax – det är för 1 många läckerheter
b. Rostbiff och lax – det är för 2 många läckerheter
Kontrasten visar att detta fall av upptakt är morfologiskt bundet till för ’alltför’. Det som sker
är en deaccentuering av accent 2. Processen är regelbunden.
(140) Syntaktisk upptakt som ger deaccentuering av accent-2-ord
2
ˈliten
1
för ˈliten
2
ˈvänlig
1
för ˈvänlig
Deaccentueringen äger rum också i vissa lexikaliserade fraser med samma prosodi.
(141) Lexikaliserade fraser
till 1 ˈsalu, det- 1 ˈsamma
Å andra sidan föreligger det viss känslighet för huvudordets accent när detta är mindre
frekvent (Sara Myrberg, p.c.).
(142) Frekventa och infrekventa huvudord
för 1 ˈliten, för 1 ˈstora, för 1 ˈvanlig
för 2/1 ˈegen, för 2/1 ˈdyig
Deaccentueringen av accent 2 äger inte rum vid postlexikal accent 2, dvs. i sammansättningar
(Myrberg u.a.).
(143) Sammansättningar
för 2 ˈfårˌaktig *för 1 ˈfårˌaktig
för 2 ˈvanˌartad *för 1 ˈvanˌartad
för 2 ˈbortˌkommen *för 1 ˈbortˌkommen
Inte heller om man använder den fulla formen alltför inträffar deaccentuering med
regelbundenhet. Detta är ett viktigt faktum för att säkra just den prosodiska konfigurationens
bidrag till mönstret.
(144) Alltför
? alltför 1 ˈliten, ? alltför 1 ˈvänlig
Den strukturella analysen av detta fenomen är rimligen anslutning till prosodiskt ord i likhet
med prefixen be- och för-. Det adverbiella för ‘alltför’ ansluts på samma sätt som ett
pretoniskt prefix, dvs. i en projektion (för (ˈliten) ω ) ω’ . De prefixavledda formerna stoppar ju
också accent 2 även om det finns suffix i strukturen som vill dela ut denna accent (se 7.2.5
och vidare 11.4.2 för analysen). Varför kan inte lexikal accent 2 komma till uttryck vid den
här anslutningsstrukturen? Kristoffersen (2000) formulerar ett krav på initialitet i den kategori
120

han kallar tonal fot för realiseringen av accent 2, vilket delvis fångar ramarna för processen.
Men priset är att man måste räkna med en helt ny prosodisk domän (den tonala foten) vars
enda uppgift är att uttrycka denna generalisering. Eftersom accent 2 mycket väl kan börja en
bit in i ordet (ve 2 ˈranda) är ”icke-initialitet” inte i sig förklarande. Den morfologiska
konkateneringen förefaller då mer lovande och vår analys i avsnitt 11.4.2 kommer att bygga
på den.
Vi repeterar en struktur vi har tittat på tidigare.
(145) Pretoniskt prefix + sammansättning
(ˈor) ω (ˈsaka) ω ((ˈor) ω (ˌsaka) ω ) ω max
för-[ Ft ((ˈor) ω (ˌsaka) ω ) ω max ((ˈför) ω (ˌor) ω (ˌsaka) ω ) ω max
* ((för(ˈor) ω ) ω’ (ˌsaka) ω ) ω max
I detta exempel ansluts prefixet till sammansättningen, men bara om prefixet därmed bildar ett
eget prosodiskt ord, med betoning och allt. Detta sker inte i fraser som för fåraktig men det
finns all anledning att anta att själva problemet är det samma, nämligen att ett obetonat
morfem inte kan anslutas till en redan befintlig sammansättning (ω max ). Eftersom det här är
fråga om en lexikalisering i frasprosodin är det inte konstigt att strategin med bildning av en
större sammansättning uteblir. 91
(146) Adverbet för ’alltför’ + simplex respektive sammansättning
a. för 2 (ˈmånga) ω (för ( 1 ˈmånga) ω ) ω’
eller stundom = för 2 (ˈmånga) ω
b. (alltför) ω 2 (ˈmånga) ω * (alltför ( 1 ˈmånga) ω ) ω’
= 1 (ˈalltför)ω 2 (ˈmånga) ω
2
c. (ˈfår) ω (ˈaktig) ω ((ˈfår)ω (ˌaktig) ω ) max
ω
för 2 ((ˈfår) ω (ˌaktig) ω ) max
ω = för 2 ((ˈfår) ω (ˌaktig) ω ) max
ω
2
* ((ˈför)ω (ˌfår) ω (ˌaktig) ω ) max
ω
Analysen är således att anslutning endast sker när formen är för (a), till skillnad från alltför
(b), eftersom för inte bildar ett prosodiskt ord. När adjektivet är sammansatt uteblir
anslutning, eftersom man (av någon anledning) inte kan ansluta till det ena prosodiska ordet i
en sammansättning. Inte heller bildar för ett nytt prosodiskt ord (som i förorsaka, c), och det
torde bero på skillnaden mellan ordmorfologi och frassyntax.
Sammanfattningsvis kan vi nu säga att vi identifierat både en lexikal sida och en
prosodisk sida hos upptakt och dess inverkan på tonaccenten. Den prosodiska sidan kan vi
iaktta dels som en frekvenstendens i lexikon, dels som lexikaliserad egenskap, dels som
91
Men det är inte a priori uteslutet. Det nyss nämnda fenomenet med sammansättningsaccent 2 i partikelverb
som ( 2 ((ˈslå) ω (ˌin) ω ) max
ω är ett exempel på att man ändå kan gå över gränsen mellan morfologi och syntax med
samma prosodiska kontur.
121

generalisering i norrländska dialekter.
Preferensen för accent 1 i upptaktsord i centralsvenska kan diagnosticeras i vidare
undersökning av konflikter med morfologisk induktion av accent 2, inom enskilda ord. Vi har
sett ett exempel på denna konflikt i frasfonologin, men en betydligt mer raffinerad bild
framträder i studiet av suffixavledda ord i kombination med upptakt. Vi diskuterar detta i
avsnitt 12, efter den morfologiska genomgången av morfem som ger accent 2, respektive är
accentneutrala, som vi tar upp härnäst.
10.3 Lexikal specifikation av accent 2
10.3.1 Korrelation mellan nivåer
När man går igenom en text och tar ut ord som har accent 2, märker man snart att de allra
flesta orden är morfologiskt komplexa. De är förstås också flerstaviga. Med accent 1 är det
inte regelbundet på samma sätt även om det finns en del komplexa ord med accent 1. Accent
1 tillkommer ju alla enstaviga ord, vilka mycket ofta är enkla. Detta ger upphov till alternativa
tolkningsmöjligheter vad gäller korrelationerna. Detta illustreras i (147).
(147) Korrelationsmöjligheter med tonaccent
accent 1 accent 2
enstaviga, flerstaviga flerstaviga
enmorfemiga, flermorfemiga flermorfemiga
en betoning en eller flera betoningar
Detta ger en något förenklad bild men uttrycker ändå något statistiskt sant och något som
märks i forskningstraditionen. Det är tre språkliga nivåer inblandade (stavelser, morfem,
betoningar) och de har helt klart både historiska och samtida relationer till varandra. Det
typiska (kanoniska) flermorfemiga ordet har t.ex. två eller fler stavelser. Det kanoniska ordet
med flera betoningar är flermorfemigt och flerstavigt. Den sortens relationer finns alltså, men
vi skulle inte tala om tonaccent om det inte fanns en kontrast i samma strukturella kontext.
Den strukturen är flerstaviga ord, med en betoning, vilka ju kan ha accent 1 eller accent 2. Det
är kontrasten. Som vi antydde i avsnitt 9.6 ovan har man i traditionen inte tagit med variabeln
morfem i diskussionen, i någon större utsträckning, utan gärna stannat vid staveleantal. I den
här framställningen gör vi tvärtom.
10.3.2 Historisk skiss
I arbeten om tonaccentens uppkomst har jag hävdat att ursprunget till accent 2 är former med
två betoningar, där betoningarna står intill varandra, dvs. krockar (Riad 1998ab, 2003a, 2005,
2006b). Betoningskrock är i germanska språk inte tolerabelt och resultatet är ofta att den
svagare betoningen reduceras. När de sekundära betoningarna reducerats uppstår de lexikala
tonerna som en följd av detta, genom s.k. sekundär delning (eng. secondary split). Om detta är
sant kan vi skissera relationen mellan de tre nivåerna såhär.
Former med två betoningar är i urnordiskan alltid flerstaviga och nästan alltid
flermorfemiga. I de moderna dialekterna har bibetoningar reducerats bort i alla böjda simplex
122

och i flera avledningsformer. Reduktionen har att göra med den nära morfologiska
förbindelsen mellan rot och ändelse och den därför hela tiden uppkommande
betoningskrocken (efter synkopetiden). I vissa avledningar (toniska -dom, -bar) innehåller
orden fortfarande två betoningar, liksom vid sammansättningar förstås. I samtliga fall där
bibetoningen reducerats bort, har formerna numera accent 2, vid kanonisk kontext (-ning,
-lig). Före detta toniska suffix korrelerar alltså med accent 2 i det moderna språket. Denna
korrelation demonstreras tydligt av D’Alquen & Brown (1992) och Riad (1998a). Detta är
också grunden för den morfologiska beskrivning av distributionen av accent 2 som jag gör
här. De f.d. betonade suffixen som tidigare (urnordiska och framåt) inducerade accent 2 via
två betoningar (som sammansättningar gör idag) har sedermera kommit att inducera accent 2
direkt, på lexikal väg, via en lexikal ton. Det är därmed fråga om två historiska skeenden som
en god analys ska förklara. Dels ska man förklara förekomsten av den icke-lexikala accent 2,
dvs. den som beror på två betoningar i strukturen, ty den föregår själva lexikaliseringen, dels
ska man förklara hur själva lexikaliseringen av den ton som ger accent 2 går till. Dessa frågor
diskuteras ingående i de refererade arbetena.
Det som är viktigt i det nuvarande sammanhanget är att den betonade statusen hos
många suffix (t.ex. alla syllabiska böjningssuffix) gått förlorad och att den ersatts med en
lexikal ton, som alltså tillhör och utdelas av själva suffixet. Därmed är lexikal accent 2
morfologiskt motiverad. Att sedan kombinationen rot och posttoniskt, accent-2-inducerande
suffix väldigt ofta är en tvåstavig ordform är en konsekvens, men alltså strängt taget
sekundärt.
Från det ovan sagda kan man sluta sig till att det finns en förväntad korrelation mellan
accent-2-induktion och posttonicitet hos suffix. Kontexten för betoningsreduktion är ju
betoningskrock, vilken ska vara den starkt dominerande positionen för att ett suffix ska
omtolkas från toniskt till lexikalt specificerat för accent 2. Så i princip alla de fornärvda
syllabiska suffixen med genuin vokal är accent-2-inducerande (-ing, -lig, -ig, -nad, -else, -ar,
-orPL, -a, m.fl.) och även ett par lånade (-orN, -are). Sen finns det också senare inlånade suffix
som också är posttoniska, som vi har sett (-isk, -iker), utan att ge accent 2. Dessa suffix har
aldrig varit betonade under sin tid i de nordgermanska språken.
10.3.3 Representation
Lexikal accent 2 orsakas således framförallt av suffix. Detta antagande står i kontrast till de
analyser som vill tilldela accent 2 som en generell fonologisk egenskap som hänger ihop med
flerstavighet (Liberman 1982, Wetterlin 2007). Det står också i kontrast till funktionella
antaganden om att det är komplex morfologi som utlöser accent 2 (som en generell regel).
Enligt mitt synsätt är den lexikala accent 2 huvudsakligen inducerad direkt av specifika
morfem. Vi representerar denna information på det mest direkta sättet, nämligen som en
lexikal ton, lagrad hos enskilda suffix tillsammans med övrig, segmentell och prosodisk
information. Den fonologiska delen av grammatiken ser till att tonen hamnar på en
huvudbetonad stavelse. I accent-2-ord är det oftast rotstavelsen ( 2 ˈvän-lig), men inte alltid
(speci 2 ˈal-are)
De allra flesta suffix av nedärvt slag bär på en lexikal ton, medan en del nyare suffix
respektive icke-syllabiska suffix (med epentetisk vokal) tenderar att vara accentneutrala. För
123

centralsvenskans del består den lexikala toninformationen av en hög ton (H).
(148) Morfem med och utan lexikal ton
2 2
a. / Ft ]-are, H /, / Ft ]-lig, H / ˈköp-are, ˈvän-lig
b. / Ft ]-is /, / Ft ]-o /, / Ft ]-sk / 1 ˈdag-is, 1 ˈpuck-o, 1 ˈtrag-isk, 2 ˈhälsing-sk
1 2 1 2
c. / -n /, / -t /
ˈsedel-n, ˈköpare-n, för ˈunderlig-t, ˈmärklig-t
I köpare är den lexikala tonen representerad som en del av suffixet -are. Denna höga ton
hamnar på den huvudbetonade rotstavelsen vid bildningen av ordet köpare (Kristoffersen
1993). Följande figur illustrerar hur tonen utdelas från suffix till betonad stavelse.
(149) Utdelning av lexikal ton, tillkomst av intonationstoner
lexikal ton prominenston gränston
H* H*LH L%
bil + ar H > bil + ar
De hypokoristiska suffixen -is och -o är posttoniska men accentneutrala. Eftersom de alltid
står intill en betoning kommer de att korrelera med accent 1 och deras neutralitet inte kunna
testas. Men med posttoniska / Ft ]-sk/ kan neutraliteten testas någorlunda i och med att denna
ändelse kan växla mellan syllabisk och icke-syllabisk form. Suffixet förekommer med båda
accenterna, men det är andra faktorer än suffixet som bestämmer accent. Accentneutrala är
också bestämdhetssuffixet -(e)n och kongruenssuffixet -t. I sedeln finns ingen lexikal ton. I
köparen finns en lexikal ton tillhörig avledningssuffixet -are, och det neutrala suffixet
påverkar inte den tonen. Samma sak gäller -t.
Denna morfologiska kodning av tonal information innebär att den starka tendens för
tvåstaviga ord att ha accent 2 inte är ett uttryck för en (likaledes generell) grammatisk regel.
Det faktum att accent 2 är såpass utbrett kommer istället ur språkhistorien och det gamla
betoningssystemet som gjorde så gott som alla böjnings- och avledningsmorfem tunga och
därmed betonade (Wessén 1969, Riad 1992). Det som tidigare var ord med två betoningar är
idag mycket ofta ord med en betoning, men med två stavelser.
Det kan se ut som en förlust att inte försöka fånga den lexikala generaliteten i en
generell regel, men faktum är att sådana analyser skapar andra typer av problem. Exempelvis
är det inte så att trestaviga eller längre ord uppvisar samma typ av generalitet vad gäller
accent 2. Vidare måste alla undantag till regeln förklaras på något vettigt sätt. Generella regler
förväntas ju i utgångspunkten vara helt generella. För det tredje, och kanske viktigast av allt,
kan inte ett generellt fonologiskt beskrivningssätt förklara att individuella morfem har olika
stark förmåga att inducera sin lexikala ton (Riad 2009). Som vi ska se finns det skillnader
t.ex. mellan det komparativa -are och det nominala -are i deras förmåga att utdela accent 2 till
stammar med samma prosodiska form (jfr speci 1 ellare med speci 2 alare, eller influ 1 enser med
influ 2 ensor). Detta kan knappast förklaras via en fonologisk regel, utan leder obönhörligt till
slutsatsen att den tonala informationen är kodad i suffixet som sådant. Intressant nog har det
124

tillkommit stöd för detta från ERP-studier (Roll 2009).
125

11 Morfologisk distribution
I genomgången listar jag morfem av båda slagen, dvs. både tonalt försedda och tonalt neutrala
morfem. Idén är att läsaren ska kunna bilda sig en uppfattning om den allmänna distributionen
i lexikon mellan ordtyper, suffix och tonalitet.
11.1 Ett delat lexikon
Den morfologiska distributionen kräver en kvalificering av formen på lexikon. Det är välkänt
att ett lexikon kan vara skiktat på olika sätt, och att de grammatiska reglerna kan vara av
varierande slag inom ett och samma språk, beroende på en sådan skiktning eller indelning.
Det mest spektakulära fallet är möjligen japanska som enligt fonologiska beskrivningar
innehåller inte mindre än fyra olika skikt, definierade av delvis olika fonologiska regler (Itô,
Mester & Padgett 1995). De fyra delarna är den inhemska (yamato), det sino-japanska, det
ljudsymboliska (mimetiska) och nyare lån. Skillnader mellan skikten yttrar sig t.ex. i att en
regel för stämton i postnasala segment gäller i yamato men inte i de sino-japanska lexemen
(vilka har funnit ytterst länge i japanskan) eller i de nyare lånen, eller att de sino-japanska
orden är underkastade ett maximalitetsvillkor på en fot, vilket yamato inte är. Fler exempel
ges i Itô, Mester & Padgett (1995, 1999).
Vad betyder då en skiktning av detta slag? Jo, att olika regelsystem i princip kan
samexistera inom ett och samma språk, för liknande funktioner (här fonologisk struktur) utan
att vara fullt kompatibla med varandra. Vi finner en skiktning som i betydligt blygsammare
mån motsvarar den japanska i det svenska lexikonet, nämligen uppdelningen mellan namnlika
ord och ’resten av lexikon’. Inom namnforskningen skiljer man stundom mellan ett ickepropriellt
ordförråd och ett separat s.k. onomastikon, med hänsyn framförallt till mental
representation och semantik (Nyström 1995, 1996, Andersson 1996). Inom
maskinöversättning är det vanligt att namn läggs i en databas som är separat från resten av
lexikon (ref. NN). Andersson tangerar frågan om fonologiska korrelat till uppdelningen när
han nämner att fonotaxen inom namnskicket kan förväntas skilja sig från fonotaxen i språket i
övrigt (Andersson 1996, 30). Det är ju välkänt att vissa betoningsmönster är typiska, eller mer
frekventa i namn än annorstädes och i vårt fall ligger de relevanta skillnaderna mellan
onomastikon och övrigt ordförråd just i den prosodiska behandlingen. Vårt huvudsakliga
fokus gäller förstås hela tiden kategorin ’resten av lexikon’, men uppdelningen är viktig att
göra för att inte regelbundenheter ska misstas för undantag.
De två delarna är inte helt åtskilda och många namn beter sig på ett helt regelbundet
sätt. Men beteckningen ’onomastikon’ fångar ändå att det är namnlika ordbildningar som
avviker. Få vanliga ord faller under den namnlika fonologin, men sådana förekommer också.
Ett prosodiskt mönster som hör hemma i onomastikon är det som används i sammansatta
mansnamn av typen Karl- 1 ˈBertil där betoningen hamnar på andra ledet, och första ledet
måste vara enstavigt. Så betonas ju inte vanliga sammansättningar i svenska. Ett annat
onomastiskt prosodiskt mönster är de tvåstaviga sammansatta namnen av typen 1 ˈGun0britt,
1 ˈThor0leif och 1 ˈJans0son vilka får accent 1 snarare än accent 2 som annars är det vanliga i
sammansättningar. Sannolikt får de också förlust av bibetoning, vilket vi markerar med
nedsänkt ’0’. I denna grupp återfinner vi också en del ord ur ’resten av lexikon’, nämligen
126

appellativer som 1 ˈblå0bär och 1 ˈträd0gård. Vi återkommer till dem.
Det är viktigt att notera att det inte är fråga om en godtycklig uppdelning av lexikon för
att få snyggare generaliseringar, utan om en i speciell mening semantiskt motiverad indelning,
som får fonologiska konsekvenser. Efter att denna uppdelning har gjorts ska vi nu först och
utförligast gå igenom ’resten av lexikon’. Vi diskuterar några mönster inom onomastikon och
i viss mån också relationen mellan de två delarna i kapitel 13.
11.2 Morfemgränser
I analysen av tonaccent som i stor utsträckning morfologiskt motiverad behöver vi en relativt
finmaskig morfologi. Detta gällde ju också betoningssystemet där generaliseringarna ser
tydligare ut om vi betraktar morfologin som formell i strikt mening. Betydelsekriteriet – ”ett
morfem är en betydelsebärande enhet” – kan då inte obetingat upprätthållas, utan vi finner
morfem som -er- och -at- som inte alltid tycks ha någon specifik funktion eller betydelse, utan
som gott kan klassificeras som restmorfem. De ska således betraktas som separata morfem,
identifierbara genom det segmenteringskriterium vi använder när vi isolerar de mer bekanta
restmorfemen i körs-bär, ling-on och dräg-lig och för all del slå dank (för diskussion, se
Josefsson 2005 och Raffelsiefen 2007).
11.3 Suffix: lexikal ton eller Ø?
Bland de syllabiska obetonade suffix som ger accent 2, dvs. som bär en lexikal ton, återfinns
följande böjningsändelser och avledningsändelser.
(150) Böjningsändelser
/H/ ordformer
stamvokaler -a, -e
2 2 2 2
ˈnunn-a, ˈgubb-e; ˈAnn-a, ˈArn-e
pluraler -or, -ar
2 2
ˈflick-or, ˈpåk-ar
infinitiver -a
2 2
ˈtvätt-a, ˈhämt-a
svaga preteritumändelser -de, -ade
2 2
ˈspill-de, ˈtvätt-ade
komparativ och superlativ -are, -ast
2 2
ˈgod-are, ˈgod-ast
adjektivkongruens
…
-a, -e
2 2 2 2
ˈstor-a, ˈfet-a, ˈlill-e, ˈsmal-e
Som framgår av listan i antar jag att de gamla stamvokalerna ska analyseras som separata
morfem. 92
(151) Avledningsändelser
/H/ ordformer
nominala -are
2 2
ˈlär-are, ˈvin-are
-else
2 2
ˈvämj-else, ˈfäng-else
-ing, -ning
2 2 2
ˈör-ing, ˈbo-ning, ˈtid-ning
92 För en kort diskussion om forskningstraditionen på denna punkt, se Josefsson (1997, 43ff.). Se även
Andreasson (1997, 186).
127

-or
-nad
adjektiviska -lig
-ig
2 ˈmot-or, pro 2 ˈfess-or 93
2 2
ˈmark-nad, ˈlyd-nad
2 2
ˈtrev-lig, ˈhem-lig
2 2
ˈtok-ig, ˈknep-ig
Dessa klasser av suffix ingår i en mycket stor del av löporden i vilken text som helst.
Böjningarna är ju mycket frekventa. Avledningsändelserna är också frekventa men inte på
samma regelbundna sätt eller i samma absoluta grad.
Även accent 1, dvs. frånvaro av lexikal ton, förekommer i samband med syllabisk
suffigering. Dessa suffix är enligt min och andras privativa analys att betrakta som
accentneutrala, eftersom de inte har något fonologiskt tonalt innehåll. Det kan dock se ut som
om de inducerade accent 1, men det beror då på att de sällan eller inte alls kombinerar med
accent-2-ord (jfr (148)).
(152) Böjningsändelse Ø
komparativ -re
1 ˈbätt-re, 1 ˈhög-re
(153) Avledningsändelser Ø
hypokoristiska -o
1 1 1
ˈpuck-o, ˈmiff-o; ˈCarr-o
-is
1 1 1
ˈkomp-is, ˈkond-is; ˈSvenn-is
nominalt -sel
1 1 1
ˈgöd-sel, ˈkläd-sel, ˈhör-sel
adjektiviskt -(i)sk
1 2
ˈkom-isk, ˈhälsing-sk
Listan är kort. Skälet till att kombination med accent-2-ord är begränsad kan hänföras till
bildningssättet, vad gäller de hypokoristiska ändelserna. Hypokorismerna (om än inte alltid så
kärvänliga) är speciella såtillvida att de har ett prosodiskt formkrav på roten (se kap. 5 och
Riad 2002, Downing 2006). När det gäller komparativändelsen -re är det här fråga om en
allomorfi där det alternativa suffixet är -are (som inducerar accent 2). Det betyder att det
också här föreligger ett prosodiskt formkrav på roten (en stavelse), även om det inte yttrar sig
på samma dynamiska sätt som i fallet med hypokoristisk avledning. Därtill föreligger omljud.
Listans korthet beror delvis på att flera av de ändelser som är (och brukar beskrivas
som) accentneutrala också varierar mellan syllabisk och ickesyllabisk form. 94 Det tekniska
93
Det finns några få -or-ord som kan få accent 1: doktor (som i Jag ska gå till doktorn), rektor, traktor, och även
namnet Viktor som obligatoriskt får accent 1. Vi kan notera att suffixet är inlånat och därför orsakar accent 2 via
analogi med andra accent-2-inducerande suffix (som -are). Möjligen kan förekomsten av undantag kopplas till
detta, understött av det faktum att -or delvis beter sig som många av de andra inlånade suffixen i och med att det
medger placering av betoning längre åt höger (jfr avsnitt 7.2.9 ovan).
94
Kristoffersen (1992) har en analys av fogeelement i sammansättningar där vissa bindeelement är tonala utan
att vara associerade med en vokal. Detta krävs för att förklara den speciella accentvariationen illustrerad med
ordparet 2 lys-fest och 1 fest-lys. Hur det än är med den saken är det värt att notera att det ännu inte demonstrerats
att accent 2 kan induceras av ett suffix med epentetisk vokal.
128

sättet att förutsäga accent 1 brukar vara att anta att vokalen är epentetisk. Det innebär att den
underliggande formen för -sel egentligen vore -sl, vilket framkommer vid verbbildningar som
göds•la, eller pluraler som kläds•lar. 95 En liknande analys är i princip tillgänglig för
hypokoristiska -is, med epentetiskt i just som i -(i)sk, men här saknas växling så argumentet
blir lite väl abstrakt. Möjligen kan också komparativen -re kan ges en epentetisk analys
synkront. Flera suffix är accentneutrala och vokalt instabila.
(154) Varierande syllabicitet 96 Ø
bestämdhetssuffix -n -en
-t -et
plural -r -er
-n -en
presens -r -er
adjektivavledning -sk -isk
2 ˈtrappa-n, 1 ˈsmet-en; 2 ˈMagga-n, 1 ˈÖst-en
2 ˈande-n
1 1
ˈpentry-t, ˈben-et
1 1
ˈsko-r, ˈlinje-r, 1 ˈjon-er
1 2
ˈsolo-n, ˈmärke-n,
2 1
ˈtvätta-r, ˈske-r, 1 ˈspring-er
1 2 1
ˈglöm-sk, ˈhälsing-sk, ˈkom-isk
Dessa suffix saknar vokalinformation i sin underliggande form. Vi antar då att de heller inte
kan vara tonalt specificerade. 97 Den accentvariation som förekommer i (154) har således
ingenting med suffixen att göra utan kommer från rötter och stammar.
11.4 Prefix och upptakt
De två frekventa, pretoniska prefixen be- och för- följs alltid av accent 1 i avledda,
osammansatta former. Detta kallas för stark upptakt av Bloch (u.a. NN), och utgör kärnfallet i
den argumentation för lexikal markering av accent 1 som Lahiri, Wetterlin & Jönsson-Steiner
(2005) och Wetterlin (2007) anför.
(155) Avledning med pretoniskt prefix
be- 1 ˈstämm-a
be- 1 ˈkymr-ad
be- 1 ˈstämm-else
Synkoperande ord som 2 afton/ 2 aft•nar och 2 sommar/ 2 som•rar illustrerar det motsatta fallet, nämligen där
den underliggande formen verkligen innehåller en vokal (i bemärkelsen att vokalen har segmentell
specifikation), och det är ju där inte fråga om ändelser.
95
”Vi tillverkar klädslar till äldre Volvomodeller, men beläggningen har minskat och Volvo har sagt nej till en
rättvis prisbild så att vi får täckning för våra kostnader, säger Novus Interiörs vd Anders Svensson.” (GP01)
96
Dessa suffix har varierande stabilitet hos vokalen i olika dialekter. I centralsvenska är t.ex. det neutrala
bestämdhetssuffixets vokalförsedda form –et stabilare än motsvarande utrala –en, vilket framgår av former av
tvåstavingar på l, r, n: fönst•r-et vs meter-•n. Se om detta Riad (2003b).
97
Detta är en önskvärd korrelation, men möjligen inte fullt ut hållbar i analys av norsk tonaccenttilldelning i
sammansättningar. Som nämnt, antar Kristoffersen (1992) tonala fogeelement utan segmentellt innehåll, men
inget konsonantiskt element som också är tonalt. Wetterlin (2007) har konsonantiska suffix med tonal
specifikation, dock för accent 1.
129

för- 1 ˈfölj-a
för- 1 ˈdäm-ning
för- 1 ˈeviga
I Lahiri et al. (2005) och Wetterlin (2007) är argumentet att prefixen orsakar accent 1 via
lexikal specifikation. Ord som dem i (155) utgör i deras beskrivning det markerade fallet,
eftersom flerstaviga ord som innehåller en troké (från huvudbetoningen räknat) normalt ska få
accent 2 i deras modell, vilket dessa ord inte gör. Det historiska perspektivet (Wetterlin 2007)
är att ord med prefixen är inlånade utan morfologisk uppdelning från tyskan och att de sedan
segmenterats, i svenskan, och prefixen då fått den accent-1-inducerande egenskapen.
Resonemanget låter till dels rimligt, men det finns problem av två slag: abstrakthet och
redundans. Analysen är fonologiskt abstrakt i den meningen att den bortser från den
fonologiska materien. Accent 1 är en diakritisk markering som inte har någon uppenbar
relation till realiseringen, som konsekvent signalerar att accent 2 är markerad (i och med den
rikare tonala strukturen). Accent 1 är således inte tilldelning av en specifik ton, utan
specifikationen innebär inhibering av tilldelning av ton, i ett system där tilldelning av ton
måste betraktas som default i flerstaviga ord. Att tillåta denna typ av negativ specifikation
skapar en belastning i analysen.
Redundans i analysen uppstår i och med att frånvaron av accent 2 inte kopplas ihop med
den generella preferensen för accent 1 i ord med upptakt. Upptakt (anakrus) som accent-1gynnande
prosodisk kontext spelar alltså ingen roll i sig i den analys som Lahiri, Wetterlin
och Jönsson-Steiner (2005) förfäktar, utan det är den förmenta, lexikala specifikationen av
accent 1 i prefixen som styr.
I min analys vill jag istället koppla ihop de olika situationer som gynnar accent 1 under
ett och samma prosodiska paraply, så långt det går. Upptakt innebär inte automatiskt accent 1
– så generell är inte denna tendens. Hur variation som ve 2 randa~bo 1 lero respektive
influ 1 enser~influ 2 ensor betingas har tidigare varit oförklarat. Jag kommer att visa att det är
fråga om en typ av lexikalisering av accent-2-informationen, vilken måste vara placerad hos
suffix snarare än rot. Detta är den ena utmaningen. Den andra utmaningen är att förklara
varför prefixen be- och för- alltid korrelerar med accent 1 i osammansatta former. Dessa fall
av upptakt måste därför skiljas från övriga upptaktsformer (filura), och jag menar att det är
den prosodiska strukturen som är den viktiga skillnaden. Mer precist är den projicerade
struktur – som vi pratat lite om ovan (10.2.2) men som behöver diskuteras mer ingående (se
nedan 11.4.3) – ansvarig för att förföra får accent 1 även om föra får accent 2. 98
Vi behöver också specificera i vilket avseende den ena eller andra accenten gynnas av
en prosodisk kontext. I slutbetonade former som beˈstå, kaˈnel och karaˈmell föreligger inget
gynnande eftersom dessa former ju inte kan ha accent 2. 99 Accent 1 är i dessa former default.
98
Därtill vill vi förstås såsmåningom kunna göra reda för de undergrupper som föreligger bland upptaktsorden
som helhet, se avsnitt 12.1.
99
Obs! Frågan om varför accent 2 är begränsad på detta sätt kvarstår som ett explanandum. Att säga att accent 2
är fonetiskt och fonologiskt rikare är bara ett led i en sådan förklaring. Frågan blir här diakron: Varför är accent 2
så konsekvent rikare än accent 1? Den frågan har fått ett par svar i tidigare forskning, och den allmänna
130

Default föreligger också i 1 ˈtobak, 1 ˈketchup och 1 ˈpiccolo. Dessa former uppfyller visserligen
de formella kraven för accent 2 (en posttonisk stavelse), men de saknar lexikal specifikation
för accent 2, dvs. lexikal ton saknas, och då blir det också accent 1.
11.4.1 Lexikal betyder inte exceptionell
Det som egentligen aktualiseras här är vad som avses med ’lexikal specifikation’ eller
’märkthet’. I min analys är lexikala toner fonologiskt närvarande eller frånvarande, och en
specifikation för tonaccent 2 är just en lexikal ton. Accent 1 är vad vi kallar frånvaron av en
lexikal ton, dvs. ett ord med intonationstoner bara. En lexikal ton kan betraktas som vilket
segment som helst och det finns, enligt min mening, ingen principiell anledning att utesluta att
lexikala toner förekommer i regelbundna kontexter. Det behöver således inte vara något
exceptionellt knutet till de former som är lexikalt specificerade med en ton. Man kan jämföra
med språk som har många lexikala toner eller toner på varje stavelse. I sådana språk är det
ingen som föreslår att tonerna är markerade i meningen att de är exceptionella. Jag menar att
vi ska tänka på den svenska lexikala tonen på samma sätt. Den är lexikalt representerad
(därmed markerad), men den är inte exceptionell. Många suffix och ett antal rötter har den.
Man kan jämföra med vokaler. Många syllabiska suffix i svenska innehåller endera vokalen a
eller e. Det betyder inte att vi ska utse den ena till omarkerad och specificera den andra
lexikalt. Det är helt enkelt ett representationellt faktum att vokalen a förekommer i en del
verbparadigm och vokalen e i andra. Sedan kan vi utröna varför dessa vokaler blivit så
vanliga i svensk suffixmorfologi, och kanske ännu hellre varför vokalen e dominerar i norska,
men synkront är de båda fonologiskt representerade, dvs. specificerade i min bemärkelse.
Men det finns ett annat sätt att betrakta ’lexikal specifikation’ eller märkthet, som
Lahiri, Wetterlin och Jönsson-Steiner (2005) och Wetterlin (2007) förfäktar just vad gäller
tonaccent. Enligt deras sätt att beskriva saken är accent 1 (som är det markerade i deras
analys) den accent som tillkommer lån och exceptionella former, medan accent 2, som
förekommer i en regelbunden kontext (troké) inte är specificerad och inte heller ska vara det,
just eftersom dess kontext är snudd på förutsägbar. Det är viktigt att inse att detta är en annan
definition av märkthet.
11.4.2 Anslutning snarare än lexikalt markerade prefix
Det finns två huvudtyper av upptaktsord, de som inleds med ett obetonat prefix, respektive de
som inleds med en obetonad rotstavelse.
uppfattningen tycks vara att den är rikare eftersom den förekommer i tvåstaviga ord. Detta svar är något
cirkulärt, men antagandet är att antalet stavelser på något sätt har med accenten att göra. Tydligast försvaras
denna hypotes av Liberman (1982) som menar att det verkligen är fråga om en melodiskt räknande av stavelser.
Det är en typ av funktionell förklaring där själva funktionen är svår att motivera (varför ska två stavelser både
räknas och markeras tonalt?). Ett annat svar ges i Riad (1998a), nämligen att det är kontexten av två betoningar
som är upphovet till accent 2. Två betoningar innebär trivialt mer än en stavelse, och den tonala rikedomen följer
ur de två betoningarna.
131

(156) Upptaktsord
a. be 1 ˈlasta, be 1 ˈtala, för 1 ˈklara, be 1 ˈredning, för 1 ˈälskelse, be 1 ˈklädnad, för 1 ˈläggare
(jfr 2 ˈlasta, 2 ˈtala, 2 ˈklara, 2 ˈredning, 2 ˈreda, 2 ˈälska)
b. ve 2 ˈranda, go 2 ˈrilla, kara 2 ˈoke, re 2 ˈale, ; Fa 2 ˈtima, My 2 ˈkene
bo 1 ˈlero, ven 1 ˈtrikel, mi 1 ˈnister; Zam 1 ˈbesi, Car 1 ˈnegie, He 1 ˈrodes
När man studerar upptaktsord som inleds med ett av de pretoniska prefixen är det semantiskt
sett ofta rätt ointuitivt att betrakta dem som avledda i synkron bemärkelse.
(157) (Bristande) relationer mellan ord
a. be-jaka jaka
be-frynda †frynda
be-segla †segla
c. be-tala tala
för-klara klara
d. för-leda leda
för-gråa grå
för-spröda spröd
för-gubbning gubbe
Relationen mellan ordparen är inte uppenbar alls i alla exempel även om morfemen nog kan
kännas igen. I vissa fall saknas motsvarande oprefigerad form. Det finns historiska skäl till
detta (Lahiri et al. 2005). Orden är nog först lånade som helheter och först senare
morfologiskt segmenterade (Wetterlin 2007). Den morfologiska gränsen mellan prefix och rot
är dock i sig välmotiverad, både segmentellt (/be/ och /før/) och prosodiskt (pretoniska).
Därtill finns det ju produktiva användningar av be- och för-, som tidigare nämnt i avsnitt 6.3.
Elert (1981, 89 ff.) anför t.ex. förfegas, förgråa, förspröda och förgubbning, fördvärgning,
försluddring. Det betyder att vi ska räkna med en morfologisk relation mellan prefixet och
roten i grupp (156)a. I grupp (156)b, där den inledande upptakten är en del av roten, finner vi
exempel på båda accenterna.
Det som huvudsakligen skiljer grupperna åt är således deras morfologiska struktur och
en god analys bör utnyttja denna morfologiska skillnad så långt som den är motiverad. Jag
kommer att föreslå att skillnaden i regelbundenhet hänger ihop med den prosodiska
ordstrukturen, där den projicerade strukturen (ω’) i prefigerade former omöjliggör tilldelning
av accent 2. I sammansättningar bildas två prosodiska ord (ω max ) och där är istället accent 2
nästintill nödvändigt.
Lahiri et al. (2005) gör detta på så sätt att de markerar de två prefixen be- och för- med
lexikal accent 1 och därtill ger de varje annat upptaktsord som uppvisar accent 1 en lexikal
markering för det (bo 1 ˈlero-typen). Alla andra ord av denna typ får accent 2 som en
fonologisk generalisering, eftersom de innehåller en troké (ve 2 ˈranda-typen). Detta innebär en
duplicering av information som inte generaliserar över den prosodiska upptakten. Det ser
också redundant ut i exempel som ka 1 ˈlas, ka 1 ˈlasa där accent 1 å ena sidan är förutsägbart i
ka 1 ˈlas eftersom det är finalbetonat, å andra sidan måste markeras lexikalt för accent 1
132

eftersom annars verbet ka 1 ˈlasa skulle förutsägas få accent 2.
Jag förfäktar det omvända förhållandet, där accent 2 är specificerad och accent 1
omarkerad. Den kategoriska accent-1-effekten hos upptaktsord med de givna prefixen vill jag
därför härleda till den lika kategoriska morfologiska komplexiteten. 100 , 101 Prosodin ansluter
prefixet till det prosodiska ordet som vi tidigare sett. Så här ser det ut.
(158) De pretoniska prefixen för- och be- + rötter med ändelser 102
a. be-(ˈlast-a) ω (be-( 1 ˈlasta) ω ) ω’
för-(ˈälsk-else) ω (för-( 1 ˈälskelse) ω ) ω’
b. (reˈal) ω -e, (veˈrand) ω -a (re 2 ˈale) ω , (ve 2 ˈranda) ω
(boˈlero) ω , (miˈnister) ω = (bo 1 ˈlero) ω , (mi 1 ˈnister) ω
Dessa exempel illustrerar den grundläggande skillnaden mellan prefixavledningarna och de
andra upptaktsorden. I prefixorden är prefixet urskiljt som ett eget morfem, vilket ansluts
genom projektion (ω’) till ensamt prosodiskt ord. Vid prefigerad sammansättning bildar
prefixet ett nytt prosodiskt ord, med egen betoning. Vi får då kontraster som betalteve vs
beledsaga beroende på i vilken ordning processerna applicerar. Evidens för anslutning (158)a
är således dels det faktum att det inte äger rum vid prefigerade sammansättningar, med
mindre än att prefixet själv bildar eget prosodiskt ord (föranleda, förorsaka, beledsaga). Vi
har diskuterat detta tidigare (avsnitt 6.3). Dels finns ett cirkulärt stöd i det faktum att accenten
ger ett så tydligt utslag (bara accent 1) i de ord som uppvisar anslutning, medan variation
föreligger i de enkla, minimala prosodiska orden (accent 1 eller 2) där den pretoniska
stavelsen inte är ett prefix. 103
100
Strängt taget är det ju två saker som är sanna samtidigt – prefixen korrelerar med accent 1 och detta är de
enda obetonade pretoniska prefixen – så orsaken till accent 1 kan a priori ligga i den morfologiska kontexten
lika väl som i en lexikal specifikation.
101
Det går antagligen att identifiera en mellangrupp med prefix som eventuellt är olika tydliga för olika talare.
Jag tänker då på re- och dis- och liknande latinska prefix. Jfr kontrasten re 2 ˈspektfull och för 1 ˈaktfull, som kanske
inte alla har.
102
I grunden är dessa bildningar verbala. De substantiv vi finner är nominaliseringar av dessa verb, och jag
kommer att behandla dem som beroende av verben.
103
En möjlig hypotes man kunde ha beträffande accenttilldelning i denna typ av ord vore att den (post)lexikala
tonen alltid måste stå i det första morfemet i en komplex struktur. Det vore en morfologisk variant av det
prosodiska initialitetsvillkoret (Kristoffersen 2000). Kontexten där den lexikala tonen i accent 2 står initialt i det
prosodiska ordet utgör ju också den mest stabila kontexten för accent 2 i alla dialekter (sammansättningar i
sydsvenska, simplex i centralsvenska och nordsvenska). Detta kunde förklara asymmetrin i centralsvenska
mellan accent 2 i ord som veranda och accent 1 i betala, som har ett morfem före den betonade stavelsen. Denna
statiska formulering är dock inte den korrekta generaliseringen. Ord som baronessa och pastorska har också
minst tre morfem vardera: baron- 2 ess-a, past- 2 or-ska. Likväl får orden accent 2. Istället måste det morfoprosodiska
bildningssättet i sig vara orsaken till accentvariationen mellan typerna baronessa och betala. I
baronessa bildas ett prosodiskt ord som får betoning via regel (43). Det posttoniska -a-suffixet styr regeln till
133

Vi vill naturligtvis ge samma förklaring till accent 1 i frasfonologin som i ordfonologin.
Det gemensamma är anslutning av pretoniskt prefix/adverb och effekten är accent 1. Vi vill
säga att accent 1 är default för denna typ av bildning, vilket vi då tolkar som att anslutning av
pretoniskt morfem föranleder en ny struktur. Frågan nu är varför den nya strukturen får
generell accent 1. För att besvara den frågan ska vi skaffa oss en överblick över de strukturer
vi har antagit och deras stabila egenskaper.
11.4.3 De olika strukturerna
Frågan om vilka moment som ingår i den prosodiska hierarkin är en ständigt aktuell
forskningsfråga. De kategorier man föreslår är inom ett generativt paradigm
definitionsmässigt universella. Det är därför av intresse att försöka reducera antalet kategorier
så mycket som möjligt eftersom teorin annars snabbt övergenererar. Det nyligen lagda
förslaget av Ito & Mester (2006, 2007) innebär att det prosodiska ordet och den prosodiska
frasen ska betraktas som rekursiva kategorier. Det innebär att de innehåller maximalt tre
nivåer: den minimala och den maximala och däremellan en intermediär nivå. Poängen är att
det inte är fråga om olika kategorier, men projektioner av en och samma kategori, på samma
sätt som i syntaktisk teori.
Detta synsätt gör det om inte annat lättare att beskriva svensk tonal grammatik i det
område som vi diskuterar. För det prosodiska ordets del ser det ut såhär.
(159) Projektioner i det prosodiska ordet
ω max
ǀ
ω’
ǀ
ω min
Det minimala ordet (ω min ) är då den grundläggande formen av det prosodiska ordet (i det
föregående ofta helt enkelt noterat ω). Det är den domän som inkorporerar obetonade ändelser
åt höger. Denna domän kan diagnosticeras på ett tydligt och enkelt sätt nämligen för att det är
den domän inom vilken dels stavelseindelning gäller, dels kulminativitet kontrolleras (5.5).
Det maximala ordet (ω max ) är den domän som omsluter sammansättningar. Att en sådan
domän föreligger är tydligt från det vi tidigare sett. Exempelvis är detta domänen för
postlexikal accent 2. 104 Varje ord kan bara innehålla en accent, och det gäller också ord som
innehåller flera (minimala) prosodiska ord. Vidare har vi stött på ω max -domänens barriär i
samband med anslutning av obetonade prefix till sammansättning (föranleda). Bara om det
-ess- och delar därtill ut accent 2. Det är således inte fråga om anslutning av det första morfemet. Det är däremot
vad som sker i betala, där anslutningen av prefixet inhiberar accent 2. Själva anslutningen av prefixet och den
struktur som därmed genereras är således en nödvändig del av analysen.
104
Beroende på hur man sätter upp sin teori kan man ju säga att det maximala prosodiska ordet är domänen för
all accenttilldelning. I ett simplexord skulle ω min vara detsamma som ω max bara.
134

obetonade prefixet görs om till ett eget prosodiskt ord kan det anslutas till en befintlig
sammansättning, medan det ansluter på annat sätt till ett enstaka prosodiskt ord. Detta visar
alltså också att det föreligger en domän som vi kan hänvisa till som ω max . Domänen ω max
dominerar bara hela minimala eller projicerade prosodiska ord, inte enheter från lägre nivåer.
Detta krav på uttömmande dominans (Eng. exhaustivity) har paralleller i engelsk frasprosodi,
där prepositioner kan ges prosodiskt ordstatus i frasfinal position, även om det strängt taget
inte är motiverat att betona dem (Selkirk 1996, Itô & Mester 2007, 200ff.).
(160) (He wanted [tu]ω/*[tə])Φ but he couldn’t
(What did you look [æt]ω/*[ət])Φ yesterday
Parallellen är således att bara hela prosodiska ord kan ingå i sammansättningar i svenska och
bara hela prosodiska ord kan avsluta fraser i engelska. Båda språken åtgärdar de strukturer
som inte uppfyller kriterierna genom att uppgradera/promovera ett normalt obetonat led till ett
betonad prosodiskt ord.
Anslutning av prefixförsedda former indikerar vidare att det finns en nivå mellan det
minimala prosodiska ordet (ω eller ω min ) och det maximala prosodiska ordet (ω max ), nämligen
den projektion vi representerar som ω’. Indikationerna är att de obetonade prefixen å ena
sidan stavelseindelas separat från det minimala prosodiska ordet, å andra sidan att de inte
bildar egna minimala prosodiska ord när de ansluter till ett enstaka prosodiskt ord (betala).
Om prefixen bildade minimala prosodiska ord skulle de också uppvisa kulminativitet, dvs. få
betoning. Vi får tre strukturer som illustreras nedan.
(161) Prosodiska orddomäner
minimalt prosodiskt ord projektion maximalt prosodiskt ord
ω
2 ˈlär-are
ω
go 2 ˈrill-a
ω’
σ
be- 1 ω
ˈtala
ω max
ω ω ω
2 ˈmid-ˈsommar-ˈdansen
ω’
ω max
be- 2 ω ω
σ
ˈtal-kaˈnal
Det minimala prosodiska ordet finner vi i enkla fria rötter och i alla suffixavledda former där
suffixet självt inte har en lexikalt specificerad betoning. Det maximala prosodiska ordet
innehåller sekvenser av minimala ord (midsommardansen) eller minimala och projicerade ord
(betalkanal). Den mellanliggande nivån, projicerat prosodiskt ord, uppvisar ansluten
prefixstavelse (σ). Själva anslutningen motiverar denna struktur.
När vi har dessa strukturer att laborera med kan vi faktiskt se den intressanta
generalisering som – enligt min mening – kommer nära en förklaring till varför ord som
be 1 ˈtala och för 1 ˈföra alltid får accent 1 och inte accent 2 som man kunde väntat med tanke på
verben 2 ˈtala och 2 ˈföra och alla andra tvåstaviga infinitiver på -a. Generaliseringen är som
nedan.
135

(162) Suffixinducerad accent 2 bara kan uttryckas inom det minimala ordet.
Det betyder att lexikal accent bara kommer att märkas när ingen högre projektion (ω’ eller
ω max ) är manifest. När en prosodiskt komplex struktur (ω’ eller ω max , eller högre prosodiska
kategorier) bildas är det de postlexikala fonologiska reglerna som bestämmer tonaccent. När
det gäller sammansättningar är accentregeln i centralsvenska den att accent 2 delas ut till alla
ω max , baserat på det faktum att de innehåller mer än en betoning. Postlexikon ser således bara
den prosodiska betoningsinformationen. I 2 ˈmidˌsommarˌdansen har ordet 2 ˈsommar ju lexikal
accent 2. Men ingen skulle hävda att det är den lexikala accentinformationen som ger hela
sammansättningen accent 2, utan det är en rent prosodiskt (postlexikalt) tilldelad accent 2 som
realiseras i sammansättningar och avledningar med betonade affix ( 2 ˈsjukˌdom, 2 ˈärˌbar). Den
aktuella generaliseringen är som tidigare nämnt att två betoningar ger accent 2 postlexikalt.
Ord som betala har en prosodiskt komplex struktur, liksom sammansättningar, men innehåller
bara en betoning, till skillnad från sammansättningar. Frågan är då vad en betoning får för
accent postlexikalt. Svaret är accent 1, dvs. ingen accent. 105 För att nå detta egentligen
odramatiska resultat ska man bara inse att de prefixförsedda formerna uppvisar en annan
struktur än andra upptaktsord, nämligen en komplex prosodisk struktur. Och för det har vi
redan radat upp några argument (stavelseindelning, betoningsbeteende).
11.4.4 Andra upptaktsord
Vad gäller då för de upptaktsord som inte är prefigerade? Hur bestäms deras tonaccent? Inom
det minimala prosodiska ordet är ju lexikal accentinformation synlig – ändå kommer inte
alltid lexikal accent till uttryck (speci 1 ˈellare vs speci 2 ˈalare). Många av dessa ord är inlånade
någon gång under historien, eftersom arvorden ju som regel är initialbetonade. Det betyder
dock inte att man enkelt kan referera till lånestatus för att förklara accentmönstren. För dessa
ord gäller i princip samma regler som för andra lånord, också utan upptakt. Avgörande
positiva kriterier för accent 2 är ändelser och ordslut. Frånvaro av kriterier ger default, dvs.
accent 1. Vid inlån aktualiseras analogier baserat på de inlånade ordens form och kanske
också betydelse. Morfologisk analogi föreligger till exempel när en ändelse som liknar en
accent-2-inducerare klassificeras som sådan. Typiska exempel är substantiv som slutar på -a
eller -e, som t.ex. salsa och karaoke, som båda starkt tenderar att få accent 2. Ändelser eller
ordslut kan också associeras med accent 1, dvs. frånvaro av lexikal ton. Hit hör ord på -o och
-y. Former som inte väcker någon särskild analogisk association hos språkbrukarna får accent
1 genom default. I lånade upptaktsord med accent-2 såsom gorilla och reale är det således
ändelsen som delar ut accent 2, på det vanliga sättet. Med bolero föreligger ingenting tonalt i
lexikon, men eftersom dels de allra flesta ord som slutar på -o har accent 1 i svenskan, dels
det uppenbarligen är ordslutet som är den mest prominenta analogiska faktorn (det är ju där
de morfologiska klasserna identifieras), är det mer än sannolikt att detta spelar in i sorteringen
också när det inte är fråga om att dela ut ett postitivt kriterium (närvaro av ton).
105
Det betyder egentligen ingenting konstigare än att centralsvenskan inte har en generell postlexikal regel som
säger att alla ord med en betoning får accent 2. Och det är det nog heller ingen som väntar sig.
136

(163)
a. /real/ + /-e, H/ (reˈale) ω
b. /bolero/ (boˈlero) ω
H
|
I båda fallen är resultatet ett enda prosodiskt ord. Skillnaden mellan orden – närvaro
respektive frånvaro av toninducerande ändelse – kommer inte att räcka hela vägen som
förklaring av upptaktsmönstret.
(164) Inte alla -a-ord ger accent 2
ka 1 ˈlasa, bog 1 ˈsera jfr 2 ˈsmita utan upptakt
ca 2 ˈnasta, me 2 ˈgära jfr 2 ˈbeta utan upptakt
Tydligen är inte alla -a-n lika inför regeln. Nominal-a inducerar accent 2 i canasta medan
verbal-a inte gör det i kalasa. Det skulle kunna betyda att ordklass är en faktor i
accentbestämningen. Men inte heller det tycks räcka.
(165) Inte alla adjektivsuffix ger accent 2
per 1 ˈsonlig, ko 1 ˈnungslig jfr 2 ˈtrevlig utan upptakt
ge 2 ˈléig, pu 2 ˈréig jfr 2 ˈgrynig utan upptakt
Vid denna punkt i analysen kan mönstren börja se lite komplexa ut. Man måste här ta in det
faktum att accentvariationen i upptaktsformer går ända ner till suffixnivå. Det tycks nämligen
som att enskilda suffix har olika stark förmåga att inducera accent 2, något som för övrigt är
svårt att göra reda för i renodlat strukturalistiska modeller. Upptaktsorden är ett bra ställe för
studiet av suffixens accentinduktionsstyrka, eftersom de där har att övervinna den prosodiska
formen som i grunden favoriserar accent 1. Vi återvänder till en detaljerad beskrivning av
interaktionerna i kapitel 12 efter att vi har diskuterat den tredje gruppen morfem, nämligen
rotmorfemen och deras eventuella lexikala tonala specifikationer.
11.5 Flerstaviga rotmorfem
Specifikation föreligger bara för accent 2, i form av en lexikal ton, medan accent 1 alltid är
default. Hittills har vi funnit att suffix kan vara specificerade med en lexikal ton, och
historiskt kan detta kopplas ihop med posttoniciteten. Prefix, däremot, har aldrig en tonal
specifikation för accent 2. Enkla rotmorfem kan dock ha accent 2. Några exempel ges i
(166). 106
106 Det är helt klart frågan om tendenser snarare än absoluta mönster, men det kunde löna sig att göra en
undersökning av statistiskt slag. Följande hypoteser skulle då ställas upp:
a. Accent 2 i tvåstaviga simplex är underrepresenterade.
b. Accent 2 i tvåstaviga simplex är relativt instabila (synkope, formell sms).
137

(166) Simplex
2 2 2 2 2
ˈsommar ( ˈsom•rar), ˈhammar ( ˈham•rar, ˈhamraVB ), synkope
2 2 2 2
ˈafton ( ˈaft•nar), ˈmorgon ( ˈmorg•nar),
2
ˈdussin nollplural
2
ˈlejon
2
ˈgummi n-plural
2
ˈkvitto
2
ˈsaffran ingen pl
2 ˈsenap
2 ˈsammet
hi 2 ˈatus
Flerstaviga rotmorfem med accent 2 är inte så många som kanske kan tro, även om det delvis
kan betraktas som en definitionsfråga vad man räknar som rotmorfem. Om ord som början,
nunna, stubbe, o. likn. betraktas som avledda (med suffixen -an, -a, -e), vilket jag menar att
man bör göra, finner man snart att väldigt många ord i själva verket är avledda med ändelse i
svenska, och att verkligen endast få tvåstaviga simplicia förekommer. Det gäller för övrigt
oavsett om betoningen är initial eller final. Vid final betoning är det nästan alltid fråga om en
ändelse som får betoning genom regel (43) (se ovan 6.1).
Vidare kan man bland de ord som ändå tycks vara oavledda och tvåstaviga ofta hitta
tecken som signalerar att så stora rötter inte är kanoniska i svenska. Detta förväntar vi oss
också utifrån de kanoniska formkrav vi diskuterade i avsnitt 5. Den kanoniska formen för
svenska stammar är två stavelser, där roten är kanoniskt enstavig (och förgrenande) och
ändelsen också är kanoniskt enstavig (dock inte nödvändigtvis förgrenande). Tvåstaviga rötter
utmanar denna generalisering dels i förhållande till den kanoniska enstavigheten, dels när de
ska avledas eller böjas, då trestavighet kan bli resultatet. Det finns indikationer på att
morfologin reagerar, vilket märks vid stambildning, dvs. vid böjning och avledning. I (166)
ser vi att trestaviga stammar undviks, genom synkope (ham•rar) 107 eller genom att morfemen
hör till deklinationer som har icke-syllabiska pluralsuffix (lejon-Ø, gummi-n). I denna grupp
finner vi också substantiv utan pluralform (ämnesord som senap och sammet).
Att avgöra om en form innehåller ett suffix är inte alldeles enkelt.
c. Accent 2 i trestaviga simplex ska vara ännu mer sällsynt (relativt sett). Omvänt ska accent 1 vara
överrepresenterat i dessa kategorier. Denna typ av undersökning kunde ge stöd åt att accent 2 verkligen är
morfologiskt styrt, i normalfallet. Det traditionella tillnärmningssättet är att utgå från tvåstaviga (simplex får man
anta) ord som exempel på kanoniska accent-2-ord. Men det håller inte metodologiskt, med mindre man dels kan
visa att denna kärngrupp domineras av accent 2, dels att den morfologiska komplexiteten inte är betydelsefull för
accent 2, ännu mindre klassifikationen av suffix.
107
Synkope kan också motiveras av en tendens till posttonicitet hos ändelserna, även om detta är en svag kraft
bland böjningsändelserna (7.4).
138

(167) Tveksamma fall av simplex
2 ˈfjäril, rännil, hurril, äril, käril (-il har ändelsekaraktär)
Ord som fjäril ska i min beskrivning antagligen betraktas som avledda, således med ett
tonförsett suffix /-il, H/. Gruppen är liten och när man tar bort den eventuella ändelsen ser de
kvarvarande rötterna ut som restmorfem. Den morfologiska logiken är dock densamma som
vid ord på -ym (kutym, kostym, parfym, volym) – de är få, men bildar en grupp, och tar man
bort ändelsen får man restmorfem. Det som skiljer fjäril-typen från de finalbetonade är att
rötterna inte bildar andra ord med andra ändelser (jfr voluminös), eller byggs ut med andra
ändelser som påverkar betoningen (kostymör). Ord på -ym kan liknas vid ord på -tion, vilka ju
är väldigt många, en del med restmorfem (nation, position) andra med segmenterbara rötter
(specifikation, variation). Vi berörde frågan om morfologisk segmentering i avsnitt 5.5.
Andra förmenta accent-2-simplicia uppvisar en tendens till bildning av formella
sammansättningar, som nedan i (168).
(168) Smygformella sammansättningar
2
ˈbiskop ˈärkeˌbiskop
2
ˈtallrik ˈjätteˌtallrik
2
ˈörlog
2 108
ˈananas ˈjätteanaˌnas
…
2
ˈärkebisˌkopen, ? 2 ˈärkeˌbiskopen
2 2
ˈjättetallˌrikarna~ ˈjätteˌtallrikarna
2 ˈjätteanaˌnasen~* 2 ˈjätteˌananasen
Formella sammansättningar uppkommer delvis ur en tendens till segmentering av alltför långa
simplex. Det vanliga tycks vara att formella sammansättningar är längre än två stavelser. Ett
antal sådana sammansättningar listas nedan, flera hämtade ur Garlén (1984, 133).
(169) Formella sammansättningar
2-staviga (xx) 3-staviga (xx.) 3-staviga (x.x) 4-staviga (x.x.) 4-staviga (x..x)
2 ˈarˌmod
2 ˈabˌborre
2 ˈsubstanˌtiv
2 ˈfrikaˌtiva
2 ˈackusaˌtiv
ˈallˌvar ˈallˌmosa ˈalbaˌtross ˈalmaˌnacka ˈimperaˌtiv
ˈlapˌskojs ˈarˌbete ˈkabelˌjo ˈsakrisˌtia ˈinfiniˌtiv
ˈämˌbar ˈarˌbeta ˈävenˌtyr ˈingeˌfära
ˈtallˌrik ˈeˌlände ˈgeniˌtiv ˈpalsterˌnacka
ˈlöjtˌnant ˈräˌdisa ˈnäkterˌgal ˈrappaˌkalja
ˈpilˌgrim ˈarˌvode ˈparaˌdis
ˈbojˌkott ˈsalˌpeter ˈkreaˌtur
ˈkonstˌnär ˈpreˌsenning ˈkakaˌo
ˈmarˌskalk ˈspetˌälska ˈalkoˌhol
ˈpluˌral ˈperˌsilja
ˈekˌkorre 109
108
Accent 1 är kanske det vanligare alternativet för ananas.
109
Ordet stavas egentligen ekorre, men uttalas nästan alltid med kort initialvokal.
139

Listan visar att de tvåstaviga formella sammansättningarna är i mindretal, men kanske
viktigare, att de ofta har ordslut som inte har ändelsekaraktär. Att formell sammansättning
äger rum vid längre ord är föga förvånande, men man brukar inte sätta detta i samband med
de kanoniska prosodiska mönstren i svenska på ett explicit sätt. De precisa kanoniska
mönstren avser enstavighet hos rötter (precis som i tyska, Golston & Wiese 1998). Givet detta
kan vi identifiera ett förväntan om en tendens mot formell sammansättning också hos
tvåstaviga ord som inte passar in i någon avledningsklass (inkluderande -a och -e-ord). Detta
behöver undersökas närmare.
Många tvåstaviga simplex uppvisar också accent 1.
(170) Flerstaviga accent 1 simplex (bl.a. Linell 1972)
tvåstaviga trestaviga
1
ˈfänrik
1
ˈkonjak
1
ˈtobak
1
ˈketchup
1
ˈmammut
1
ˈbudget
1
ˈsparris
1
ˈjuli
1
ˈtaxi
1
ˈpajas
1
ˈparkas
1
ˈkanvas
1
ˈharem
1
ˈmanga
1
ˈtanga
1
ˈgetto
1
ˈcirkus
1
ˈkaviar
1
ˈsyfilis
1
ˈbaryton
1
ˈharlekin
1
ˈindigo
1
ˈkänguru
1
ˈanorak
1
ˈlibido
1 ˈkimono
1 ˈstimulus
I en kommentar till denna grupp säger Bruce följande.
1
ˈalibi
1
ˈkolibri
1
ˈtivoli
1
ˈromani
1
ˈbroccoli
1
ˈlexikon
(171) ”It is interesting to note that this very group of words [= tvåstaviga stammar, TR],
where the predictability of word accent is low, shows the greatest regional, social and
individual variation.” (Bruce 1977, 19)
Detta signalerar att dessa tvåstavingar som grupp på inget sätt utgör en kanonisk typ i den
dialektala behandlingen. Snarare tycks språkbrukarna betrakta den lexikala markeringen som
idiosynkratisk, vilket öppnar för omkategoriseringar. Tittar man däremot på suffixen finner
man att de uppvisar stor regelbundenhet inom ordgrupperna och mellan dialekterna. Detta är i
sig ett argument för att accent 2 är ett morfologiskt kodat fenomen, så som jag har antagit, och
att accenten är kodad med suffixen snarare än med rötterna. Den som förfäktar att accent 2 är
default i tvåstavingar har att förklara varför korrelationen är så pass ren med ändelser, men
inte med tvåstaviga rötter.
Liknande slutsatser kan vi dra från de trestaviga, initialbetonade, enmorfemiga orden i
(170). I denna ordtyp förekommer nästan bara accent 1. 110 Detta visar att accent 2 i alla
händelser inte handlar om ren flerstavighet, ty då skulle vi förväntat att accent 2 skulle
110 Ett par undantag är människa, gyllene och altare som har accent 2 och ändå inte behandlas som formella
sammansättningar.
140

dominera, eller åtminstone kännas naturlig, i denna grupp.
11.5.1 Ordslut utan suffix
Vår generella analys har placerat den lexikala informationen i suffix snarare än i rötter, där så
är möjligt. Det gör den korrekta förutsägelsen att vi inom en dialekt och mellan dialekter ska
finna accentuell stabilitet i ord som uppträder med samma ändelser under samma
förhållanden. Accenten hos flerstaviga rötter, dvs. former där suffix inte finns att tillgå,
varierar en hel del mellan dialekter. Det ligger nära till hands att säga att i och med att
accenten i dessa ord måste inläras rotmorfem för rotmorfem, så är det inte konstigt att
enskilda ord får olika accent mellan talare, mellan dialekter och att de ganska lätt kan byta
tillhörighet. Finns det då inga accentpåverkande faktorer inom denna grupp?
Svaret är jo, vilket vi redan nämnt i samband med upptaktsorden (avsnitt 11.4.4). Men
faktorerna manifesterar sig i större utsträckning som tendenser snarare än fasta mönster, vilka
karakteriserar suffixen. Vi ska titta på några sådana tendenser som är ytligt observerbara, i
faktorer som konsonantslut och vokalkvalité, stundom i kombination med någon semantisk
egenskap. Vi känner här igen den typ av faktorer som brukar spela roll i kategorisering inom
kognitiv lingvistik. Ett exempel på detta ges i Trosterud (2001) som är en beskrivning av
genus i nynorska, och dess underliggande semantik. Några accenttendenser baserade på
ordslut och i andra hand semantik ges nedan i enlighet med min egen intuitiva sortering. Det
är bara att vänta att inte alla talare av centralsvenska ska hålla med om placeringen av varje
enskilt ord.
(172) Accenttendenser i simplexord baserat på ordslut och semantisk gruppering.
a
accent 1
karma, tanga(-s), manga
accent 2
lån:
kommentar
lånord inkorporeras snabbt i det
salsa, samba, rumba; pizza, som tidigare var svaga
mamba, gamba;
femininer:
nya:
nunn-a, sag-a, etc;
burka, kippa, yoga, (tanga, -or)
ak tobak, konjak, salmiak, radiak —
ap — (Nordsvenska: senap, sirap) senap, sirap
as ananas, parkas, pajas, kanvas (ananas) accent 2 vid formell sms
em harem, totem —
i juli, juni, kombi, frisbi, bebi, hindi, nummer: femti, sexti, etc. de flesta nummer har accent 2:
kolli, blini, mufti, kreti, pleti, taxi andra: pippi, gummi
fyra, åtta, nio/nie, tio/tie, elva,
tretton, nitton, tjugo/tjugu
in muffin, pidgin dussin, russin f.d. finalbetoning i accent 2
on djur:
pyt-on, bis-on(oxe), NSv. lej-on
bär:
plomm-on, ling-on, oll-on, od-
Ändelsekaraktär. Notera att
pyton och bison sällan
on, fik-on, nyp-on, pär-on, olv- förekommer i fri form
on, hall-on, hjortr-on, svisk-on;
nummer:
fjort-on, femt-on, osv.
annat:
(pytonorm, bisonoxe).
sysk-on; morg-on, aft-on; någ- De flesta nummer har accent 2.
on; ör-on, ög-on; lej-on
et budget, racket, cricket, debet, sammet
basket, pellet, (NSv. sammet)
ik fänrik, beatnik, sputnik, tonic, tallrik tallrik är ibland en formell
mumrik, kambrik (NSv. tallrik)
sammansättning
141

ut mammut, vismut, vermut --
is hypokorismer:
snabb-is, beb-is, skåd-is, feg-is …
andra:
sparris, kapris, tennis, basis, dosis,
gratis, penis, praxis, schottis
o hypokorismer:
puck-o, miff-o, Carr-o, hyggl-o,
lattj-o, fyll-o
musiktermer:
tempo, rondo, largo, solo, piano,
mezzo
akronymer o likn:
UFO, info, säpo, lotto, retro
andra: getto, tango, hambo, mango,
bingo, schampo, turbo, demo,
purjo, judo, budo, fiasko, pesto,
saldo, brutto, netto
y lady, dandy, baby, hobby, lobby;
rugby, derby, hockey, jockey,
medley, volley, sulky, rally; ponny,
guppy, teddy, curry, visky, toddy,
sherry, pentry, city, party; policy,
royalty; groggy, crazy [adj]
latin:
fortis, lenis
gamla dativer:
ägo, spillo, prydno
andra:
motto, foto
ekonomiord:
kvitto, konto, tjugo (saldo,
brutto, netto)
produktivt mönster
De -o som ger accent 2 har
möjligen en starkare tendens att
bete sig som ändelser, dock
utanför den hypokoristiska
domänen: kvitt-era, kont-era
-- -y är snudd på en stamvokal
Det framgår av denna översikt lista att fonologiskt ordslut, ofta i kombination med någon
semantisk faktor, formar grupper som håller ihop också accentmässigt. Analogisk påverkan
måste ägnas vidare studium för att rätt kunna värderas, men poängen är att det tycks vara
ordslut som styr gruppering. Och ordslut motsvarar ofta ändelser, vilket gör specificerade
ändelser och ordslut till en naturlig klass. Det omvända är inte fallet. Om man betraktar accent
2 som en generell egenskap hos ord som är tvåstaviga missar man att uttrycka ordslutets
relevans. Vi anför alltså dessa mönster mest som en indikation om att korrelationerna mellan
accent och segment inte bara sker via regelrätta morfem utan också via segmentellt material.
De segmentella tendenserna är just tendenser, medan det bara är när vi studerar morfologiska
klasser som konturerna är skarpa. 111
111
Modeller som Morén (2006) eller Wetterlin (2007) får lov att på ett eller annat sätt markera alla ord som
slutar på -y. Wetterlin (2007) finge ge dem lexikal accent 1. Morén (2006, 35) får lov att markera dessa ord med
lexikalt prosodiskt huvud vilket ger accent 1 i hans modell. Ingen av modellerna kan därmed generalisera över
ändelsen -y. I min modell, där tonal information i de allra flesta fall sitter i suffix, är accent 1 default.
142

12 Interaktionsmönster
Det är nu dags att studera villkoren kring utdelningen av lexikala toner lite närmare. Vi har
noterat att det föreligger konflikter och interaktioner mellan upptakt och suffigering, och
dessa ska nu göras mer explicita. Konflikter och deras lösning ger just den sorts dynamik vi
behöver för att få insikt om hur systemet fungerar.
12.1 Upptakt vs lexikal ton
Den första konflikt som vi ska titta på är den mellan upptakt och lexikal specifikation av
accent 2 hos suffix.
(173) Konflikt: Upptakt gynnar accent 1
Lexikalt specificerat suffix gynnar accent 2
Konflikten råder när upptakt och ändelse uppträder i samma ord. Den löses lite olika i olika
lägen och beroende på vilka morfem som är inblandade. Den stora poängen här är att
demonstrera att den variation som föreligger följer morfemgränser på ett tydligt sätt, vilket
stöder uppfattningen att det är i suffixen den relevanta tonala informationen är kodad.
Ord som innehåller konflikten i (173) finns det gott om. Accent 2 induceras
huvudsakligen av suffix som ju sitter i slutet av ord, medan upptakt som gynnar accent 1 sitter
i början. Det vi därmed ska studera är suffigerade upptaktsord, där suffixet är accent-2inducerande
och upptakten inte består av något av de obetonade pretoniska prefixen be- eller
för-. I annat fall råder det ingen konflikt. Om suffixet inte inducerar accent 2 råder ingen
konflikt, och om upptakten är ett prefix så är förklaringen till accent 1 en annan (se 11.4.3).
Nedan kontrasteras några relevanta fall. Första kolumnen visar att dessa suffix verkligen ger
accent 2 i kanoniska strukturer utan upptakt.
(174) Suffigerade upptaktsord
Accent 2 utan upptakt Accent 1 vid upptakt Accent 2 vid upptakt
ˈbet-a, ˈtrev-lig; ˈap-a, σˈσσ bogˈser-a, person-lig veˈrand-a, goˈrill-a,
ˈkant-ig
gelé-ig
ˈvank-ar; ˈgubb-e,
ˈtran-a
σσˈσσ promeˈner-ar karaˈok-e, papeˈgoj-a
ˈfin-are; ˈsjå-are,
ˈmamm-or
σσˈσσσ speciˈell-are, influˈens-er speciˈal-are, influˈens-or
ˈtrevlig-are; ˈspel-are σσσˈσσσ traditioˈnell-are instrumenˈtal-are
Vår uppgift är alltså att begripa oss på varför accenten varierar som den gör vid upptaktsord,
även om suffixen i normalfallet regelbundet inducerar accent 2. Vi signalerade denna
dialektik i 9.4 och 11.4.4 och nu är det dags att reda ut den. För att illustrera interaktionen på
ett tydligt sätt ska vi titta på några tablåer där vi kombinerar och exemplifierar egenskaperna
på ett systematiskt sätt. Varje kolumn i tabellen nedan innehåller bara en accent och den
egenskap som gynnar denna accent står i tabellens huvud. Till vänster står exempel på
143

upptaktsord som kombinerar egenskapen i tabellhuvudet, vare sig det är en accent 1- eller
accent 2-inducerande egenskap. Ett par kanoniska ord utan upptakt är också med för
kontrastens skull. Varje faktor som gynnar endera accenten blir markerad för varje ord, men
det är det villkor som får den fetstilta siffran som vinner. Den står också längst till vänster av
siffrorna på en given rad. Övriga faktorer blir då överspelade vilket markeras med grånad.
Man kan således betrakta egenskaperna i tabellens huvud som rangordnade i styrkegrad från
vänster till höger. 112 Man kan sedan se vilka faktorer som deltagit i accentkonkurrensen för
varje enskilt ord.
(175) Upptaktsord i centralsvenskan.
“starka” accent-2-suffix
-areN, -aN, -orPl, -eN,
-orN, -skaN, -igA
prosodisk
upptakt
”svaga” accent-2-suffix
-(n)ingN, -andeVAN,
-arPl, -aV, -arV, -adeV
-ligA, -arekomp, -astsup
a ˈglad-are (ej upptakt) 2
b speciˈell-are 1 2
c ˈsjå-are (ej upptakt) 2
d speciˈal-are 2 1
e bogˈser-a 1 2
f bogˈser-ing 1 2
g bogˈser-are 2 1
Vi ser att de accent-2-inducerande suffixen sönderfaller i två grupper som hamnar på ömse
sidor om egenskapen prosodisk upptakt. Det betyder att enskilda suffix har olika stark
förmåga att inducera accent 2, vilket är intressant ur både teoretiskt och empiriskt perspektiv.
I (175) har jag bara tagit med några få ord för att mönstret ska bli tydligt. De två homofona
suffixen -are (komparativ respektive agentiv) är av varsin typ. Komparativ-are uppträder bara
med accent 2 om roten har kanonisk prosodisk struktur ( 2 ˈsnällare, 2 ˈgladare), medan agentiva
-are rår på prosodisk upptakt (speci 2 ˈalare, göte 2 ˈborgare). De tre formerna av bogsera visar
hur accenten verkligen följer suffix snarare än rot. Infinitiv bog 1 ˈser-a (liksom alla andra
verbformer) och nominaliseringen bog 1 ˈser-ing får accent 1 medan nomen agentis bog 1 ˈserare
får accent 2. En modell som försöker förklara accentvariationen utifrån rotens
accentegenskaper får svårt att göra reda för detta mönster, eftersom roten ju inte beter sig
konsekvent.
När vi tittar på fler former och studerar suffixen lite mer ingående framgår det att den
starka gruppen uppvisar en tydlig övervikt för nominal ordklass (me 2 ˈgär-a, pape 2 ˈgoj-a,
lära 2 ˈrinn-or, prin 2 ˈsess-or, jamba 2 ˈlay-a, guaca 2 ˈmol-e, shii 2 ˈtak-e, gene 2 ˈrat-or, bar 2 ˈber-are,
pro 2 ˈmill-en), och verbal övervikt i den lägre rankade gruppen (ka 1 ˈlas-a, ki 1 ˈnes-ar, rekvi 1 ˈrerat,
bog 1 ˈser-ade, par 1 ˈker-as). Nominala suffix som ändå uppträder där tenderar att vara
112
Somliga känner igen representationssättet från optimalitetstablåer. Observera dock att det bara är
representationssättet som lånats. Exemplen är inte kandidater i OT-bemärkelse, och egenskaperna överst är inte
(alla) grammatiska villkor.
144

deverbala till bildningsättet (be 1 ˈlön-ing, debi 1 ˈter-ing, ser 1 ˈver-ing). I nästa tabell listar vi
några fler av dessa ord.
(176) Fler upptaktsord i centralsvenskan.
“starka” suffix prosodisk ”svaga” suffix
-areN, -aN, -orPl, upptakt -(n)ingN, -andeVAN,
-eN, -orN, -skaN,
-arPl, -aV, -arV, -adeV
-igA
-ligA, -arekomp, -astsup
a göteˈborg-are 2 1
b veˈrand-a, -or 2 1
c karaˈok-e, regeˈmente 2 1
proˈmille, reˈal-e 2 1
d proˈfess-or, profess-ˈorska
2 1
e geˈlé-ig, moˈras-ig 2 1
f kaˈlas-a, kaˈlas-ade 1 2
g profess-ˈor-lig, perˈson-lig 1 2
h preˈdik-ning, kaˈnot-ing 1 2
i stuˈder-ande, krumˈbuktande
1 2
j miˈnistr-ar 1 2
k speciˈell-ast 1 2
I bägge morfemrutorna, på ömse sidor om generell upptakt, finner vi både avledningsändelser
och böjningsändelser. Den morfologiska gränsen mellan böjning och avledning har således
ingen principiell betydelse för rangordningen. Detta ger en indikation om att den prosodiska
grammatiken inte är direkt anknuten till den morfo-syntaktiska (vilket annars vore en logisk
möjlighet). Det är alltså inte så att accentinduktionsstyrkan hänger ihop med morfo-syntaktisk
nivå, utan snarare att den har en egen prosodisk historia. Det finns t.ex. pluraländelser i båda
morfemrutorna, där -or rår på prosodisk upptakt (ve 2 ˈrandor), medan -ar inte gör det
(mi 1 ˈnistrar). 113
Ett liknande kontrasterande par finner vi i adjektivavledande -ig respektive -lig, som
hamnar i varsin grupp (se (165)). Suffixet -ig inducerar accent 2 också i upptaktsord (ge 2 ˈléig,
pu 2 ˈréig, ka 2 ˈlasig, gå 2 ˈpåig medan -lig inte gör det (per 1 ˈsonlig, ko 1 ˈnungslig, vä 1 ˈsentlig,
e 1 ˈgentlig). Prosodisk upptakt dominerar en mängd suffix, många av dem på ett eller annat sätt
verbala till sin karaktär. Dessa suffix uppträder helt enkelt inte med accent 2 i upptaktsord
(rekvi 1 ˈrera, pre 1 ˈdikning, bi 1 ˈsarrare), utan bara i initialbetonade ord som 2 ˈsnällare eller
2 ˈsmäktande.
En intressant kontrast får vi i pro 2 ˈfessor respektive profes 1 ˈsorlig. Formen pro 2 ˈfessor
får accent 2 eftersom suffixet -or inducerar accent 2 och rår på den prosodiska
113 1 1
Exempel som an ˈsjovisar och po ˈtatisar visar inte entydigt att -ar är ett svagt accent-2-inducerande suffix.
Här är det i stället fråga om lokalitet, dvs. avstånd mellan suffix och betoning. Se vidare om detta i avsnitt 12.4.
145

generaliseringen med upptakt. Men när det posttoniska suffixet -lig läggs till så släpper -or
ifrån sig sitt krav på posttonicitet (se ovan avsnitt 7.2.4). Detta är i sig exceptionellt, men ett
regelbundet drag hos just detta suffix och sker också vid plural (profes 1 ˈsorer), som vi har sett
tidigare. Då står konflikten istället mellan prosodisk upptakt och suffixet -lig, vilket ju får
släppa ifrån sig accent 2 i likhet med de andra lågrankade suffixen. Att detta verkligen är en
egenskap hos suffixen kan vi testa genom att till professor lägga suffixet -ska som är starkt
accent-2-inducerande i likhet med -a, -e och agentiva -are. Förutsägelsen är att denna
avledningsform ska å ena sidan få betoningen på -or, å andra sidan få accent 2. Så tycks det
också bli: profess- 2 ˈor-ska. 114 I den mån detta är ett mönster så är det suffixberoende, vilket
stämmer med den generella tendensen i min analys. 115
Det faktum att suffix kan förhålla sig olika till ord med upptakt, visar inte bara att
suffixen har olika stark accentinducerande förmåga, utan också att upptakt är en aktiv faktor i
den fonologi som avgör slutgiltig accent. 116 Det är således knappast fråga om ett statiskt
mönster eller en diakron tendens, utan vi har här en synkront aktiv prosodisk tendens.
Vi har noterat att skiljelinjen mellan de starkt respektive svagt accent 2 inducerande
suffixen tycks följa en ungefärlig gräns mellan nominalt och verbalt. En tydlig illustration av
denna gräns visar de namn som är bildade direkt av verb i infinitiv. Både infinitiv och
nominal ändelse är -a, men med olika stark inducering av accent 2. Av verbet ku 1 ˈrer-a finns
vårdföretaget Cu 2 ˈrer-a, av verbet ser 1 ˈver-a finns Cer 2 ˈver-a som säljer kastruller och bestick.
Uppenbarligen omtolkas namnen såsom bildade med det nominala -a som suffix. Att de då
byter accent är förväntat i denna beskrivning.
Det intressanta här är att det är så tydligt att vissa suffix dominerar den prosodiska
upptakten, medan andra domineras av den. Vi har snudd på minimala par som speci 1 ˈellare
och speci 2 ˈalare där i båda fallen suffixet har samma fonologiska form, men där morfologisk
kategori skiljer sig (adjektivkomparation, respektive nominalbildande). Ett annat par av detta
slag är influ 1 ˈenser och influ 2 ˈensor där uttalet av den segmentella nivån är närmast
identiskt. 117 Enligt min mening är dessa morfologiska ramar för accentdistributionen svår att
förklara om inte just som en konflikt mellan lexikal specifikation i det enskilda suffixet och
114
Morén (2006, 43) vill förklara accent 2 i professor som resultatet av en bibetonad fot på första stavelsen,
vilken möjliggör bildandet av en domän [fessor], vilket i hans system ger accent 2. Denna domän består i
pro[fessor]er vilket också ger förutsägbar accent 1. Avledning med -ska och accent 2 kan dock inte följa ur
samma system.
115
Faktum är att suffixens accentinduktion går att pröva, åtminstone informellt, på intuitiv väg. Om man t.ex.
försöker tvinga på formen professor plural med -or får åtminstone jag accent 2, i den hypotetiska formen:
+profes 2 ˈsoror. I den mån denna intuition delas av andra, kan det möjligen användas som ett vidare argument för
att den kritiska accentinformationen sitter i suffixet och ingen annanstans.
116
Det förekommer viss accentvariation i ordet kollega. Den tycks samvariera med pluralform på så sätt att vid
accent 1 tenderar pluralen att vara -er, kolleger, medan den vid accent 2 gärna är -or, kollegor. Detta stämmer
med mönstret.
117
Accentvariationen kan i det senare paret baseras på syllabicitet, om man så vill, dvs. /-r/ (med epentes)
respektive /-or/. Av detta skäl är det inte lika talande som variationen mellan de två -are-suffixen där epentes inte
är aktuellt.
146

generell prosodisk tendens.
12.1.1 -ing ’en som är X’
Suffixet -ing innehåller flera typer. Dels finns det i lånade ord som 1 ˈmobbing och 1 ˈstretching.
Dessa ord får accent 1 och det finns anledning att tro att de strängt taget inte har segmenterats
ut. Motsvarande inhemska former får oftast -ning: 2 ˈmobbning, 2 ˈsträckning. Sedan finns det
ett -ing som funderar som nominalisering av verb. Det är detta suffix som vi tagit med i
tabellen ovan: bog 1 ˈsera, bog 1 ˈsering; ka 1 ˈnota, ka 1 ˈnoting. Det är verbberoende och av den
anledningen svagt accent-2-inducerande, enligt hypotesen. Därtill finns ytterligare ett -ing
som huvudsakligen läggs till adjektiv och som har betydelsen ’en som är [adjektivets
betydelse]’. Det är närmast att betrakta som ett hypokoristiskt suffix.
(177) Hypokoristiska -ing
snygg
2
ˈsnygging jfr snyggis
god
2
ˈgoding
snäll
2
ˈsnälling snällis
dum
2
ˈdumming dummis
blek
2
ˈbleking blekis
Intressant är att detta suffix är tillräckligt produktivt för att vi ska ha intuitioner om hur det
fungerar tillsammans med upptaktsord. Det visar sig då att det är ett starkt accent-2inducerande
suffix. 118
(178) Hypokoristiska -ing i upptaktsord
a. nervös ner 2 ˈvösing
disträ dis 2 ˈträing
civil ci 2 ˈviling
b. bekväm be 2 ˈkväming
förnäm för 2 ˈnäming
c. bekant be 1 ˈkanting
Vi får ett mäkta oväntat resultat. Att ett starkt nominalsuffix ska ge accent 2 i upptaktsord är i
sig inte förvånande – det har vi också sett med flera andra suffix: -are, -e, -a, -ig. Men vi har
inte stött på något suffix som rår på också upptakt med något av prefixen be- och för-. Ändå
ger intuitionen detta utslag i (178)b. Men inget av dessa ord står att finna i sökningar per
internetsökmotorer eller i språkbankskorpusarna. Det enda upptaktsord jag funnit som också
är etablerat och som tycks vara av den rätta typen är be 1 ˈkanting, och de flesta tycks ge detta
ord accent 1.
Eventuellt kan man bearbeta semantiken lite mer i upptaktsorden. Betydelsen i (178)ab
118 Jag tackar Cecilia Falk för att hon uppmärksammade mig på detta suffix och dess intressanta egenskaper.
147

tycks vara ’en som är [adjektivets betydelse] av sig’, således en lite specifikare betydelse än
orden i (177) som fått generellare betydelse. I detta ljus tycks nog bekanting gruppera sig med
den generellare gruppen, och har därmed inte riktigt den rätta hypokoristiska betydelsen. På
ett eller annat sätt måste detta mönster ha något att göra med det faktum att basen är ickeverbal.
Bekväm och förnäm är adjektiv och kanske innebär detta att första stavelsen inte
urskiljts som separat prefix. Vi kan tills vidare bara spekulera här, men de produktiva
betydelserna hos prefixen sammanhänger helt klart med verben (vilket ju också de råa
frekvenserna gör), och dessa adjektiv är inte avledda från några prefixförsedda verb. Däremot
är väl verbet bekväma sig avlett från adjektivet bekväm. Vår analys stipulerar i alla händelser
att dessa adjektiv inte gör en prosodisk segmentering av prefixen. Strukturen är således
(bekväm-ing) ω och inte *(be-(kväm-ing) ω ) ω’ .
Det finns en annan möjlighet också. Som vi kommer att se nedan finns det en starkare
tendens till accent 2 i neologismer (nybildningar) också när de innehåller upptakt. Analysen är
då att orden får en ofullständig prosodisk struktur tills formerna etablerat sig i lexikon. Vi
diskuterar detta vidare i avsnitt (12.1.3).
12.1.2 Sammansättning och anslutning av prefix
När nu de högre strukturerna aktualiserats ska vi också ge oss själva en viss överblick över
systemet som helhet. Vi gör det på ett par sätt, först genom att rita en inkluderande tablå,
därefter genom att jämföra det centralsvenska systemet med ett nordsvenskt system.
Den inkluderande tablån nedan innehåller både postlexikal accenttilldelning och den
lexikala interaktionen.
148

(179) Översikt, Centralsvenska 119
Två
beton-
ingar
prosodisk
anslutning
av pretoniskt
prefix (be-,
för-)
“starka”
accent-2-
suffix
-areN, -aN,
-orPl, -eN,
-orN,
-skaN, -igA
prosodisk
upptakt
(kaˈnot-) ω (ˌtur) ω ) ω max 2 1
((be-(ˈtal- ω ) ω’ (kaˌnal) ω ) ω max 2 (1) 1
“svaga” accent-
2-suffix
-(n)ingN,
-andeVAN,
-arPl, -aV, -arV,
-adeV -ligA,
-arekomp, -astsup
(för-(ˈakt-lig) ω ) ω’ 1 1 2
(be-(ˈstämm-are) ω ) ω’ 1 2 1
(speciˈal-are) ω 2 1
(karaˈok-e) ω , (veˈrand-a) ω 2 1
(preˈdik-ning) ω 1 2
(anˈsjovis) ω 1
(ˈtok-ig) ω 2
(ˈvan-lig) ω 2
(beˈkväm-ing) ω 2
(karaˈok-a) ω 2
Översikten visar de olika interaktioner vi har stött på såhär långt plus en till. Den högst
rankade egenskapen är i centralsvenskan den prosodiskt motiverade
sammansättningsaccenten. Två betoningar ger med mycket stor regelbundenhet accent 2
(ka 2 ˈnotˌtur). Sammansättningarna får accent 2 postlexikalt oavsett intern struktur och således
spelar det ingen roll att första ledet innehåller ett anslutet prefix (betalkanal). Det råder ingen
rangordning mellan sammansättningsaccent och prosodisk anslutning eftersom båda är
exempel på postlexikal accenttilldelning i olika strukturer, där den ena har två betoningar och
den andra bara en. Det råder således ingen konkurrens mellan typerna, vilket markeras med
att linjen mellan dem är streckad. De följande två orden visar att anslutet prefix ger
postlexikal accent 1, eftersom strukturen bara innehåller en betoning. Det spelar således ingen
roll om suffixet är starkt (bestämmare) eller svagt (föraktlig). Prefixen är satta inom parentes i
tabellhuvudet för att markera att det inte är någon egenskap hos dessa morfem som ger accent
1, utan att det är själva anslutningen som skapar den komplexa struktur som gör lexikal
information osynlig och som utlöser default i accenttilldelning. Därefter följer de redan sedda
interaktionerna mellan upptakt och starka respektive svaga suffix (specialare, karaoke,
veranda vs predikning). 120
Ordet ansjovis illustrerar omarkerad tilldelning av accent 1 när ingen lexikal
119
Det mörkgråa fältet markerar att formtypen i listan inte förekommer tillsammans med de pretoniska prefixen
be- och för-.
120
Nomen agentis till predika, predikning är predikant. Det finns en bok i GT som heter predikaren och den får
oväntat accent 1.
149

information finns i strukturen. Här råder således ingen konflikt. Hit hör bl.a. ord som slutar på
sonorant konsonant, t.ex. mi 1 ˈrakel, kons 1 ˈtapel, per 1 ˈsedel, tri 1 ˈangel, spek 1 ˈtakel, ten 1 ˈtakel,
ka 1 ˈteder, te 1 ˈater, me 1 ˈander, muske 1 ˈdunder, cy 1 ˈlinder, ka 1 ˈlender, il 1 ˈluster, ma 1 ˈkaber, m.fl.
De tillhör två deklinationer (möjligen tre, jfr dunder), men har alltid accent 1. I plural
tillkommer lexikal tonal information i -ar-orden, och därmed en konflikt, dock utan att det
påverkar accenten. Denna exempelgrupp är viktig i argumentationen eftersom den illustrerar
det omarkerade fallet, nämligen där upptakt är den enda accentpåverkande faktorn, och där
accent 1 då blir resultatet. Det metodiskt avgörande är det faktum att man inte gärna kan
argumentera att dessa ord slutar på en förment accent-1-inducerande ändelse, eftersom
slutkonsonanten hör till roten. Däremot kan man förstås argumentera att vokalen i sista
stavelsen är epentetisk och att orden därmed ”egentligen” är finalbetonade. Det är därför
viktigt att notera att det finns ord med diverse ordslut som också får accent 1, enligt denna
analys genom default (ka 1 ˈsino, am 1 ˈmoniak, py 1 ˈjamas, an 1 ˈsjovis, po 1 ˈtatis). I denna grupp
finns några få undantag på -a, vilka ju annars får accent 2 (ka 1 ˈrisma, ma 1 ˈhatma, sat 1 ˈsuma,
ba 1 ˈzooka). Man noterar dock att de inte alla har naturlig plural på -or (sat 1 ˈsumas), och att om
man tvingar dit denna ändelse, så accent 2 känns mest naturlig (ma 2 ˈhatmor, ka 2 ˈrismor).
Tokig och vanlig visar att både starka och svaga suffix ger accent 2 när strukturen är
kanonisk.
Därefter har vi det oväntade adjektivavledda bekväming som uppvisar accent 2 trots
prefix. Den föreslagna strukturen som fångar detta är således endast ett minimalt ord runt hela
ordet. Sist har vi verbet karaoka som uppvisar accent 2 trots att suffixet är verbalt och därför
förväntat svagt i upptaktsord. De brandgula rutorna markerar de rutor som dessa ord
exceptionellt tar sig förbi. De signalerar att det finns mer att säga, och vi börjar omedelbart att
säga mer.
12.1.3 Produktivitet och befästning av accentmönster
Vi kommer nu till några undantag till det mönster vi har sett ovan. Det tycks nämligen som att
relativt nya bildningar och rena neologismer inte alltid passar in i mönstret. Det är som om
orden ännu inte är tillräckligt befästa (en kognitivistterm) i språket, och att de därför inte har
fått en helt färdig prosodisk struktur. I analysen nedan kommer jag att föreslå att denna
diakrona dimension föreligger i en grupp ord.
(180) Varierande befästning
a. ka 1 ˈlasa, ki 1 ˈnesa, bog 1 ˈsera (och alla andra -era-verb)
b. ka 1/2 ˈnota
c. kara 2 ˈoka, ka 2 ˈnela, ane 2 ˈmona, rama 2 ˈdana
Kara 2 ˈoka är en neologism som skulle betyda ’sjunga karaoke’ eller roa sig med karaoke’, och
rama 2 ˈdana kunde betyda ’hålla på med ramadanrelaterade aktiviteter’. Dessa och andra
neologismer får accent 2 vilket ska hänföras just till att de är neologismer, således ickebefästa
former. Om detta stämmer betyder det att nybildade former snarare tar fasta på
150

ändelsen och dess accent än på upptakten. 121 Etablerade former som kalasa (och kanske
filura) får accent 1. Till den etablerade gruppen hör också alla -era-verb, inklusive de
neologismer vi kan tänka oss (karao 1 ˈkera, gardi 1 ˈnera ’förse med gardiner’,
onomatopoeti 1 ˈsera osv.). Detta betyder att mönstret med -era är så pass etablerat att
neologismstatus inte påverkar saken. I en mellangrupp finner vi kanota som kan få båda
accenterna. Med en form som kanota skulle förutsägelsen vara den att de talare som använder
termen ofta skulle tendera att ge den accent 1, om allt annat är lika, ty i deras tal vore formen
väl befäst.
Befästning av ord och deras egenskaper är en generell term för ordets grad av etablering
i en population talare, vad gäller spridning och individuell förståelse. När vi ska bli alldeles
konkreta i diskussionen av den processen måste vi skilja ut olika delar i språkstrukturen,
vilket naturligtvis inte är förvånande i sig. Svanlund (2009) diskuterar etableringsprocessen
hos en grupp relativt nybildade sammansättningar (stafettläkare, curlingförälder, m.fl.) vad
gäller deras semantik. Här ska vi diskutera den prosodiska processen hos våra upptaktsord och
tentativt ställa upp en hypotes för hur denna struktur kan se ut inledningsvis. Ett sätt att
beskriva den prosodiska skillnaden mellan ett integrerat och ointegrerat ord är att tänka på den
prosodiska strukturen som i olika grad komplett. Snarare än att bara säga att neologismer av
vissa typer inte följer den grammatik vi har ställt upp, så kan vi anta att neologismernas
prosodiska struktur inte är färdigutvecklad. Då blir resonemanget konkretare, liksom
hypotesen och dess förutsägelser. Specifikt tänker jag mig då att upptaktsstavelserna inte med
nödvändighet är prosodiskt integrerade från första stund. Det omarkerade prosodiska ordet har
prominensen på första stavelsen, det ser vi t.ex. i smeknamnsbildningen och i barnspråk där
avgränsningen av ord ofta görs vid betonad stavelse (ˈtasi för poˈtatis, t.ex.). Vid en neologism
är denna typ av struktur därför favoriserad.
(181) Möjlig strukturskillnad mellan etablerade och nybildade former
etablerad form ω nybildning
ka 1 ˈlas-a
ω
kara 2 ˈok-a
Detta är tills vidare en hypotes, men den rimmar med det beteende som vi finner i
frasprosodin när det gäller denna typ av former. Vi kan göra om en fras som Första maj till ett
verb första 2 ˈmaja med betydelsen ’hålla på med saker man gör på 1a maj’. Detta verb får
accent 2, vilket betyder att första inte blir integrerat i ett prosodiskt ord med maja, för då hade
det fått accent 1. Första lämnas utanför, även om det alltså ingår i det morfologiska verbet.
Det är likadant med sammansättning i lexfraser. Sammansättningen första-maj-tåget består av
en prosodisk sammansättning majtåget föregången av första som hamnar utanför även om det
morfologiskt hör ihop med sammansättningen. Av detta lär vi oss det vi kanske redan visste,
nämligen att morfologisk struktur och prosodisk struktur inte alltid måste sammanfalla. Vi har
redan sett exempel på det ovan. Nedan illustrerar vi de diskuterade exemplen.
121 Detta är naturligtvis bara en hypotes så här långt, eftersom argumentet är cirkulärt.
151

(182) Diskrepansen mellan morfologi och prosodi
ω
Vi ska första-maj-a hela dagen
ωmax ωmax ωmax ωmax ω ω ω ω
människa-ma2 människa-ma ˈskinsyˌstemˌutˌvecklingen
2 människa-ma ˈskinsyˌstemˌutˌvecklingen
2ˈskinsyˌstemˌutˌvecklingen ω max
ω ω
Där går första-maj-tåget
Förslaget är alltså att nybildningar har en tendens att först få en reducerad struktur om de
bryter mot kanoniska egenskaper och om de inte lätt kan passas in i ett befintligt mönster
(som neologismer på -era t.ex.). Den prosodiska strukturen för kara 2 ˈoka blir således
densamma som för första- 2 ˈmaja, men prognosen för att upptakten ska integreras är bättre för
karaoka än för första- 2 ˈmaja, förstås, eftersom det är ett sammanhängande morfem och inte en
lexfras bestående av olika morfem.
(183) Kontrasten mellan etablerat och nybildat
Etabl.: Vi har ka 1 ˈlasat hela dagen *ka 2 ˈlasat
Nytt: (Mamma och barn bakar bullar) Mamma, sluta ka 2 ˈnela nu! *ka 1 ˈnela
Barnen tjuv-och-po 2 ˈlisade hela eftermiddagen *tjuv-och-po 1 ˈlisade
Antagligen ska också den produktiva och lätt hypokoristiska bildningarna med -ing som vi
såg ovan föras till denna typ. Former som disträing, nervösing och bekväming är i princip
nybildningar. Men jag avstår från att vidare analysera detta eftersom det finns så lite data och
ingen etablerad form av den rätta sorten (bekanting har inte säkert adjektivisk bas).
Ovanpå det neologistiska finner vi vad som närmast ska betraktas som riktiga
analogiska effekter. Den femininumsignalerande ändelsen -ska är ett starkt accent-2inducerande
suffix i former som profes 2 ˈsorska, rek 2 ˈtorska, fran 2 ˈsyska och itali 2 ˈenska.
Samtidigt finns det neutrala suffixet -(i)sk i former som italiensk, amerikansk osv. I svag
form pluralis ger det former som itali 1 ˈenska, ameri 1 ˈkanska och ku 1 ˈbanska. Det visar sig då
att endera accenten blir möjlig i en fras som en itali 1/2 ˈenska i Paris, där således den
adjektiviska formens accent interfererar med det feminina -ska. Det får betraktas som en
analogisk effekt från ett homofont och semantiskt sett inte alltför avlägset suffix (snarare än
ren tvetydighet). När avståndet är större, såsom t.ex. mellan nomen agentis-are och
komparativ-are finns det inga spår av interferens. I en utförligare fallstudie kan man vänta sig
152

att fler sådana dependenser (och icke-dependenser) skulle komma till ytan.
12.2 Nordsvenska
Upptakten som accent-1-gynnare kan göras tydlig också i det dialektala perspektivet. Vi har
redan nämnt Bruces undersökning av sammansättningar i skånska. En mer direkt näraliggande
jämförelse kan göras med nordliga varieteter av centralsvenska. Man har länge betraktat de
nordliga målen som sveamål, låt vara med vissa egenheter (Bruce & Gårding 1978, jfr dock
Bruce 2007). Detta är prosodiskt väl motiverat. Det öppnar för en jämförelse i de studerade
ordtyperna mellan riktigt nära varieteter.
I nordsvenska är accent 1 mer frekvent än i centralsvenska, i varje fall utanför
namndomänen. Det är den huvudsakliga intuitionen. Det gäller många tvåstaviga simplicia
som 1 ˈsenap, 1 ˈsammet, 1 ˈtallrik och det gäller en större mängd av upptaktsorden. Nedan ges en
tabell motsvarande den centralsvenska i (176), för den nordsvenska som talas i Umeå. 122
(184) Upptaktsord i nordsvenska (förändringar är markerade med färg)
“starka” suffix prosodisk ”svaga” suffix
-areN, -eN:Lat, upptakt -aN, -orPl, -eN:Övr -orN, -igA
-skaN,
-(n)ingN, -andeVAN,
-arPl, -aV, -arV, -adeV -ligA,
-arekomp, -astsup
a göteˈborg-are 2 1
b veˈrand-a, -or 1 2
c karaˈok-e, regeˈmente 1 2
c proˈmill-e, reˈal-e 2 1
d proˈfess-or, profess-ˈor-ska 1 2
e geˈlé-ig, moˈras-ig 1 2
f kaˈlas-a, kaˈlas-ade 1 2
g profess-ˈor-lig, perˈson-lig 1 2
h preˈdik-ning, kaˈnot-ing 1 2
i stuˈder-ande, krumˈbukt-ande 1 2
j miˈnistr-ar 1 2
k speciˈell-ast 1 2
(184) kan jämföras med (176). Som synes hamnar flera ändelser nu i kolumnen till höger om
det generella prosodiska upptaktsvillkoret. De enda suffix som är kvar och fortfarande
rankade högre än generell prosodisk upptakt är dels nomina agentisbildande -are, dels
stambildande -e, men bara om det har en ”relativt latinsk och lärd status”. Detta är intressant
och visar på möjligheten att skikta lexikon i enlighet med olika mönster, som i detta fall
möjligen något i stil med lärda ord: re 2 ˈale, pro 2 ˈmille med accent 2, men kara 1 ˈok-e,
rege 1 ˈmente med accent 1. Det behövs förstås en mer djupgående analys för att mer exakt
ringa in vad det är för egenskaper som motiverar en uppdelning av -e-orden. Även suffixet
122 Detta är en ytterst preliminär, informellt gjord översikt.
153

-ska vacklar lite, liksom ordet ord på -a (prinsessa har t.ex. accent 2).
12.3 Teoretiska implikationer
En del av det teoretiska intresse som följer av detta mönster ligger i den signalerade gränsen
mellan nominal och verbal kategori. Man skulle kanske a priori tänka sig att fonologiska
processer och mönster inte skulle vara känsliga för ordklass, som ju är en syntaktisk eller
morfologisk kategori. Men faktum är att man hittar motsvarande gränsdragarmarkörer i andra
språk. Smith (2001) kopplar ihop denna asymmetri mellan ordklasser med den livaktiga
forskningsgren om positionella asymmetrier inom fonologin (Beckman 1997, Zoll 1997).
Man skiljer sedan länge mellan starka och svaga positioner inom fonologin (Trubetzkoy
1939), där rotstavelser, betonade stavelser och initiala stavelser är typiskt starka positioner,
medan affix, obetonade stavelser och icke-initiala stavelser är lika typiskt svaga stavelser, i
förhållande till fonologiska processer, neutralisationer och kontrastmöjligheter. Smith (2001)
föreslår att den asymmetri man finner mellan substantiv och andra ordklasser ska hänföras till
samma typ av fenomen, där substantiv betraktas som en stark klass och verb som en svag.
Tecken på detta är bland annat följande.
I de japanska varieteterna i fukuokaområdet (norra delen av ön Kyūshū) har substantiv
kontrastiv accent (inkl. oaccentuerad), medan verb och adjektiv har förutsägbar accent på den
penultima moran. Exemplen är tagna ur Smith (2001, 62).
(185) Fukuokajapansk accentasymmetri substantiv vs. adjektiv, verb
substantiv: atama ’huvud’, inóti ’liv’, óokami ’varg’ kontrastiv accent
verb: tabéta ’åt’, tabén ’äter inte’ förutsägbar accent
adjektiv: akáka~akái ’röd’, akakaróo ’antagligen röd’ förutsägbar accent
Ett annat exempel vi kan citera gäller spanska där substantiv och adjektiv grupperar sig i
förhållande till verben. Det är den första gruppen som uppvisar kontrastiv betoning, medan
verben har förutsägbar betoning utifrån respektive formklass och konjugation.
(186) Spansk betoningsasymmetri substantiv, adjektiv vs. verb.
substantiv: página ‘sida’ ≠ amíga ‘vän (fem.)’ kontrastiv betoning
adjektiv: célebre ‘berömd’ ≠ salúbre ‘frisk’ kontrastiv betoning
verb: 3p.sg. presens ind. hábla cóme penultimabetoning
3p.sg. preteritum ind. habló comió finalbetoning
‘tala’ ‘äta’
Dessa exempel är valda utifrån det faktum att de handlar om prominensdistribution, men det
kunde lika gärna ha handlat om tonala kontraster (jfr shona, bantu) eller prosodiska mönster
(arabiska). Detta skulle i så fall betyda att det inte är någon tillfällighet att det är just
substantiven, och bland dem de mest nominala, som bäst står emot det prosodiska trycket från
upptakt, vilken strävar efter att neutralisera lexikal ton.
Det är emellertid samtidigt tydligt att de korrelationer mellan suffixstyrka och ordklass
154

som vi hittar i det svenska accentmönstret inte kan reduceras till ordklasstillhörigheter. Så
grov är inte uppdelningen, och en grammatik behöver relativiseras för att kunna hantera
distinktionerna (också i olika dialekter) med rättvisa. Själva relevansen hos ordklass har
ifrågasatts av Kabak & Plank (2007) som en giltig direkt faktor vid fonologisk variation, detta
trots att de gör en lång lista på sådana förmenta korrelationer.
12.3.1 Ordklasskorrelerande accentvariation i östnorska
I konflikten mellan ändelse och upptaktsprosodi spelar alltså ordklassen en viss roll i svenska,
dock oklart exakt vilken. Vi fann att det var substantiv som korrelerade bäst med accent 2.
Det finns ett mönster i norska som drar upp samma distinktion, men denna gång bland
avledningar gjorda med betonade prefix. Prosodiskt sett är dessa att betrakta som
sammansättningar.
Östnorska har som bekant variation mellan accent 1 och accent 2 i sammansättningar,
med stundom riktigt komplicerade, och inte fullt utredda, interaktioner (Withgott &
Halvorsen 1984, 1988, Kristoffersen 1992, Wetterlin 2007). Sammansättningar med betonade
partiklar och prepositioner i östnorska finner vi både bland verben och substantiven, men ofta
med olika accent. Dataredogörelsen nedan bygger i allt väsentligt på Wetterlin (2007).
Först har vi substantiv kontra verb.
(187) Betonade prefix i norska: substantiv vs verb
substantiv deverbala substantiv
2
ˈomˌsorg
1
ˈomˌbringe ‘leverera’
2 ˈpåˌbygg
...
1 ˈpåˌkjøre
Därefter har vi substantiv där somliga är deverbala (typiskt avledda med -ning, -ing eller
-else).
(188) Betonade prefix i norska: substantiv vs deverbala substantiv
substantiv deverbala substantiv
2
ˈanˌdel
1
ˈanˌholdelse
2
ˈavˌtale
2
ˈmedˌvind
2
ˈoppˌdrag
2
ˈutˌdrag
2
ˈomˌsorg
2
ˈpåˌtale
2
ˈmotˌstand
1
ˈavˌslutning
1
ˈmedˌførelse
1
ˈoppˌfinnelse
1
ˈutˌformning
1
ˈomˌfavnelse
1
ˈpåˌminning
1
ˈmotˌtaking
Det är, som Wetterlin (2007, 105) noterar, en intressant korrelation mellan (de)verbal form
och förekomsten av accent 1. I Wetterlins analys är accent 1 distinktiv och en allomorfi
introduceras därför mellan i övrigt identiska prefix, där de nominalt anslutande prefixen är
omarkerade och de verbalt anslutande är specificerade för accent 1. I vår analysmodell går det
155

inte att specificera accent 1, utan i så fall accent 2. Det är dock samtidigt så att när strukturen
innehåller två betoningar, därtill intill varandra, så kan man misstänka att det är omarkerad
prosodiskt, postlexikalt inducerad accent 2. Just betoningskrock är den kanoniska kontexten
för prosodisk accent 2 i många dialekter som inte har generell accent tvp i sammansättningar.
Det behövs vidare forskning för att reda ut accentförhållandena i dialekter som, i likhet
med östnorska, inte har generaliserad accent 2 i sammansättningar. Skälet är att
accentvariationen varken kan reduceras till lexikal markering eller till variationen i prosodisk
struktur, så som vi gjort ovan för centralsvenska. Exemplen i (188) visar att ord med två
betoningar, sammansatta av samma morfem, varierar i accent. Det betyder att skillnaden
mellan olika projektioner av det prosodiska ordet inte kan utnyttjas på samma sätt i norska
som i svenska, utan att man faktiskt behöver någon form av relation till den morfologiska
kopplingen mellan leden i komplexa strukturer. Vi har stött på detta i blygsam form med
formerna bekväming och förnäming, men här finns sannolikt betydligt mer att upptäcka och
förstå.
I norska kan sammansättningar få båda accenterna och det första ledets egenskaper är av
betydelse. Skillnaden mellan substantiv och verb bör därför härledas till likheter och
skillnader i egenskaper som sammansättningar. I det ljuset är det klart att de verbala
sammansättningarna är mindre fasta än substantiven. Medan det i centralsvenska räcker med
två betoningar i vilken sammansättning som helst för att accent 2 ska utlösas, krävs det i
östnorska att sammansättningen ska ha en viss ”täthet”. Verbalsammansättningarna är i viss
mån syntaktiska eftersom de ibland växlar med lös form, dvs. med frasform som kjøre på och
føre med.
Stöd för denna generella analys (den är ju inte utförd i detalj) finner vi också på svenskt
område, nämligen i de sydsvenska dialekterna. Bruce (1974) och några forskare i hans
efterföljd har studerat olika sammansättningar i sydliga dialekter. Vi ska se närmare på de
prosodiska omständigheterna för flera av dem senare (avsnitt 12.6), men låt oss konstatera att
verbala sammansättningar, här representerade av nonsensparticip (inkläckt, tillsprängd,
nedvävd, pånitad, uppyxad, utkliad, bortsnöad, avbjuden, åtsprungen, omriven) har en
starkare tendens att få accent 1 än accent 2.
(189) Nominala kontra verbala sammansättningar i sydsvenska mål (Bruce 1974, Ström 1998,
Wikström 2004)
Malmö Kristianstad Klippan Halmstad Göta,
Sthlm
1973 1998 1973 1998 2004 1973 1998 73/98
V ˈin-ˌkläckt 1 1 1 1 1
2 2 2 2
N ˈblod-ˌprins 2 2 2 2 2 2 2 2
Som framgår finner vi ett mönster som liknar det norska här. Myrberg (u.a.) konstaterar att
det finns evidens för en prosodisk kategori som omgärdar sammansättningar i svenska, och vi
har här kallat den ’ω max ’ (Ito & Mester 2006). Vi har ju också konstaterat detta i samband med
bristande inkorporering av pretoniska prefix i sammansättningar (föranleda). I detta fall skulle
vi kunna hävda att en sådan kategori är morfologisk och därför föreligger endast i
156

substantiven, medan en syntaktisk sammansättning är lösare (verben). I de dialekter som har
lexikala inslag i sammansättningsaccentuering slår detta igenom som skillnad i accent.
Verben tar helt enkelt den accent som första ledet har. 123
(190) Möjlig strukturell skillnad
particip (in) ω (kläckt) ω
nomen ((blod) ω (prins) ω ) ω max
12.4 Lokalitetsvillkor
I det föregående har vi flera gånger diskuterat asymmetrin mellan accent 1 och accent 2.
Accent 2 innehåller en manifest ton och den kan därför manipuleras fonologiskt. Accent 1,
däremot, är ju ingenting och kan därför inte ”utdelas”. Så, när accent 1 uppträder där accent 2
hade varit förväntat eller möjligt, så ska det beskrivas som någon form av inhibering av
accent 2. Bildning av komplex prosodisk ordstruktur är exempel på det. Anslutning av
pretoniskt prefix liksom bildning av sammansättning gör omedelbart den lexikala tonala
informationen irrelevant. Likaså hindrar upptakt accent 2 från att realiseras i samband med
vissa suffix.
Det finns också andra situationer som inhiberar utdelning av accent 2, och viktigast
bland dem är lokalitetsvillkoren, som vi nu ska undersöka.
Accent 2 har två möjliga grunder, lexikal utdelning från suffix och postlexikal
konsekvens av två betoningar i strukturen. Källan till den lexikala eller postlexikala tonen
varierar således (även om det är sannolikt att det finns en historisk relation mellan de två
källorna, jfr Riad 1998a, 2006). Båda kontexterna är underkastade lokalitetsvillkor, dvs.
närhet mellan den orsakande faktorn och realiseringsplatsen (den huvudbetonade stavelsen).
Det kan vara värt att påminna om att andra accentueringssystem som har morfem som
delar ut accenter åt höger eller vänster också tenderar att vara bundna av lokalitetsvillkor. Ett
tydligt exempel på detta är grekiska (Revithiadou 2007).
12.4.1 Lexikal lokalitet
Vi börjar med lexikal accent 2, vilken i centralsvenska består av en H ton som utdelas från ett
suffix till den huvudbetonade stavelsen. Detta sker endast om ändelsen står intill betoningen:
(191) Lexikalt lokalitetsvillkor
En lexikal ton kan bara delas ut (till huvudbetoning) från posttonisk position
Det betyder att vi får accentvariation beroende på lokalitet i former som nedan.
123 Här öppnar sig en forskningsfråga, eftersom inget av de ord som Bruce undersökte hade ett prefix som skulle
ha accent 2 i fri form (t.ex. undan eller mellan, som i undanskedd, mellanhäftad). Därtill skulle man undersöka
vanliga verbala sammansättningar i sydsvenska. För norskans del kan man förvänta att participen ska tendera
mot accent 1, men om prefixet har accent 2 i fri form borde det kunna slå igenom också.
157

(192) Intill Inte intill
1
ˈbil
2
ˈbil-ar
1
ˈkaktus
1
ˈros
2
ˈflick-a
2
ˈregel
1
åker
1
ˈmammut
2
ˈros-or
2
ˈflick-or
2
ˈreg•l-ar
2
ˈåk•r-ar
1 kaktus-ar
1 1
ˈdahli-a, ˈdahli-or
1 1
ˈoper-a, ˈoper-or
1 1
ˈkamer-a, ˈkamer-or
1 1
ˈkrönik-a, ˈkrönik-or
1 ˈmammut-ar
po 1 ˈtatis, po 2 ˈtatis po 1 ˈtatis-ar (po 2 ˈtatis-ar?)
1 ˈtunik-a, 1 ˈpaprik-a, 1 ˈsvastik-a,
2 ˈpersik-a
pros 2 ˈtat-a, pros 2 ˈtat-or
pla 2 ˈtin-a
1 ˈpersik-a
1 ˈprostat-a ( 1 ˈprostat-or?)
1 ˈplatin-a
Om denna typ av data säger SAG (3:65) att plural följer singular, vilket kan ge intrycket att
skälet till att pluralen 1 ˈoperor har accent 1 är att singularen 1 ˈopera har det. Det är strängt
taget att flytta frågan från en form till en annan (och signalerar också det förhärskande sättet
att betrakta ordaccent som en global lexikal egenskap tillhörig hela ord, snarare än en lexikal
ton tillhörig ett suffix). Med vårt tillnärmelsesätt är det suffixet som bär den lexikala
informationen och då gäller frågan båda formerna 1 ˈoper-a och 1 ˈoper-or. Ingen av dem får
accent 2, trots att de tycks formade av suffixen -a och -or vilka bär lexikal ton. Det blir då
omöjligt att förklara den ena formen med den andra, förstås.
Svaret i vår modell är istället att det är brottet mot det lexikala lokalitetsvillkoret som
inhiberar accent 2. Suffixet står inte intill betoningen och då kan inte suffixet dela ut sin
lexikala ton, eller den lexikala tonen kan inte nå betoningen, av någon anledning. Det är
observationen och den gör också Kristoffersen (1993).
Lokalitetsvillkoret är lättast att studera med böjningssuffixen eftersom de sitter utanför
avledningssuffixen och därför kommer att variera mellan postition intill och inte intill
betoning. Avledningssuffixen är mer obligatoriskt posttoniska än böjningssuffixen (7.4),
vilket gör att de så gott som alltid uppfyller lokalitetsvillkoret. Annorlunda uttryckt tycks de
inte förekomma om de inte kan stå intill. Böjningssuffixen är mer generella, både till
betydelse och förekomst, eftersom de i stor utsträckning motiveras av syntaxen. De ska dels
kunna ansluta utanför avledningar, men de ska också kunna användas när semantiken så
kräver till ord med icke-kanonisk form. Ett räknebart substantiv som kaktus måste kunna
pluraliseras, och om -ar är den omarkerade pluraländelsen så får vi en icke-kanonisk trestavig
form kaktusar. Och då blir lokalitetsvillkoret synligt i och med att ändelsen inte kan uttrycka
sin tonala information.
I samband med posttonicitetsdiskussionen i avsnitt 6.4 såg vi att det fanns några få fall
där -lig inte kunde stå intill den betonade stavelsen. Det var då av fonotaktiska skäl. I dessa
fall inhiberas inte accent 2.
När suffix med lexikal ton hamnar utanför andra suffix med lexikal ton bibehålls accent
2, föga förvånande. Då står ju ett accent-2-inducerande suffix posttoniskt. Huruvida
böjningsmorfemet bidrar med tonal information här är omöjligt att fastställa.
158

(193) Böjning efter avledning
2 ˈtid-ning 2 ˈtid-ning-ar
2 ˈvan-lig
2 ˈvan-lig-a
Om accent 2 inhiberats pga upptakt, t.ex. om suffixet är ett av de lägst rankade i (184), så
förblir strukturen utan accent även om nya suffix tillkommer.
(194) Ärvd inhibering
per 1 ˈson-lig per 1 ˈson-lig-a, per 1 ˈson-lig-het
för- 1 ˈför-else för- 1 ˈför-else-r-na
12.4.2 Postlexikal lokalitet
En relaterad lokalitet finns i den postlexikala domänen. Den gäller kontexter där det finns två
betoningar.
(195) Postlexikalt lokalitetsvillkor
En postlexikal ton delas ut (till huvudbetoning) när betoningarna står i stavelser intill
varandra
I centralsvenska är detta villkor inte synligt eftersom accent 2 utlöses av två betoningar även
om de står på avstånd från varandra. Avståndet/närheten dem emellan är inte viktig. Vi får
därför gå till sydsvenska dialekter där accenten varierar i sammansättningar. Det visar sig att
lokalitet, i likhet med upptakt, är en urskiljbar faktor (Bruce 1974). När två betoningar står
intill varandra kallas konfigurationen för krock.
(196) Betoningskrock i Malmö (Bruce 1973, 1974, 1982, 1998)
Intill Inte intill 124
2
ˈblod-ˌprins
1
ˈtaxi-ˌgris
2
ˈmjölk-ˌhambo
2
ˈvax-ˌlök
2
ˈtax-ˌhöna
1
ˈbandy-ˌsolo
1
ˈlax-chokˌlad
1
ˈtand-kaˌnal
Detta är således ena källan till att vi ska anta att lokalitet är giltigt också i den postlexikala
domänen. I hypotesen om den lexikala tonaccentens uppkomst är detta utgångssituationen
(Riad 1998a).
Också i nordsvenska mål finns indikationer på att betoningskrock är den kanoniska
accent 2-kontexten. Nordsvenska är i grunden en variant av centralsvenska, dvs. en dialekt
som har generaliserad accent 2 i sammansättningar, vilket betyder att betoningarna inte ska
behöva stå intill varandra för att accent 2 ska utlösas postlexikalt. Men i flera nordsvenska
124 Typen taxi-gris är mer ihärdigt accent 1 än typen lax-choklad. Vi återkommer strax till ett parallellt mönster i
nordsvenska.
159

varieteter förekommer fakultativ så kallad slutledsprominens. 125 Slutledsprominens alternerar
med kanonisk realisering av samma typ som i centralsvenska sveamål. Poängen är att den
kanoniska realiseringen alltid kommer fram vid betoningskrock. Distributionen av
slutledsprominens och kanonisk accent 2 illustreras i (197).
(197) Nordsvenska sammansättningar (Bruce 1982)
a. Den typiska kontexten för slutledsprominens är sammansättningar där det första
elementet innehåller en obetonad posttonisk stavelse.
2
ˈSOMmar-ˌträsk >
2
ˈsommar-ˌTRÄSK
2
ˈTAxi-ˌgris >
2
ˈtaxi-ˌGRIS
ka 2 ˈDAver-ˌkål > ka 2 ˈdaver-ˌKÅL
2
ˈLÄrar-ˌmöte >
2
ˈlärar-ˌMÖte (se (198)a)
b. Mindre vanligt är detta i de prosodiskt liknande sturkturerna där den obetonade
posttoniska stavelsen befinner sig i nästa morfem.
2
ˈTAND-kaˌnal >
2
ˈtand-kaˌNAL
sig 2 ˈNAL-garˌdin > sig 2 ˈnal-garˌDIN
2
ˈKLOT-[arm+ˌband] >
2
ˈklot-[arm-ˌBAND]
c. Vid krock är slutledsprominens uteslutet och man hör det kanoniska centralsvenska
uttalet.
2
ˈBLOD-ˌprins =
2
ˈBLOD-ˌprins
ba 2 ˈNAN-ˌkust = ba 2 ˈNAN-ˌkust
2
ˈTIM-ˌvisaren =
2
ˈTIM-ˌvisaren (se (198)b)
Slutledsprominens förekommer i ett begränsad ordmängd i många dialekter (Selenius 1972),
men det är ingenstans helt generellt. Detta tyder på att det snarare är en tonal variation av
accent 2 än en egentlig förflyttning av betoningen. Detta framgår också när man studerar
grundtonskurvan. Nedan ges ett par exempel från Kalixmål, tagna ur SweDias inspelningar
().
125 Den traditionella termen är slutledbetoning, men den leder tanken åt fel håll. Det är närmast frågan om en
icke-kanonisk realisering av accent-2-konturen. Jag kommer därför att istället använda den neutralare termen
slutledsprominens, och markera den med versaler.
160

(198) Slutledsprominens vid accent 2, Kalix (ett 2 ˈlärarˌMÖte)
Pitch (Hz)
300
200
100
0
i ˈle- rar- -ˌmöt
H* L* H L]
0 0.9688
Time (s)
(199) Kanonisk realisering av accent 2, Kalix ( 2 ˈTIMˌvisaren)
Pitch (Hz)
300
200
100
0
ˈteim- ˌvei- -sarn
H* L* H L]
0 1.058
Time (s)
I (198) ser man att grundtonen är flack efter den initiala höga, postlexikala tonen, medan i
motsvarande ställe i kurvan i (199) är betydligt brantare. Detta påverkar perceptionen av
prominens. I det slutledsprominenta exemplet har tonkurvan tydlig kontur vid den andra
fästpunkten, den sista betoningen. Den bättre profilerade tonala händelsen vid sista
betoningen uppfattas därmed som mer prominent än den egentliga huvudbetoningen. I det
kanoniska uttalet i (199) är det tvärtom med den saken.
Både de skånska och de nordsvenska data pekar således på betoningskrock som den
kanoniska realiseringen av accent 2. Även diakront finns det stöd för denna kontext som den
mest kanoniska för accent 2. De suffix som med störst regelbundenhet hamnat intill
huvudbetoningen i samband med synkope är också de som har förlorat sin ursprungliga
betoning. Detta är tydligast vad gäller böjningsändelserna, som med få undantag är
etymologiskt långa vokaler. I det äldre betoningssystemet betyder det att de också var
betonade. 126 Böjningsändelserna har alla förlorat sin betoning och flera av
126
Som en sidokommentar kan nämnas en korrelation (som läsaren kanske redan lagt märke till) mellan
distributionen av accenterna i de sydsvenska respektive nordsvenska dialekterna. Mest ihärdig accent 1
korrelerar med mest typisk slutledsprominens (ord av typen taxi-gris och bandy-solo), och mindre ihärdig accent
161

avledningsändelserna också. Vi diskuterar denna pågående förändring i avsnitt 12.5 nedan. 127
12.4.3 Morfologisk lokalitet
Det finns möjligen ytterligare en variant av lokalitetsvillkoret, som vi kunde kalla för
morfologisk lokalitet. Denna typ av lokalitet är något mer generell och handlar om att relevant
tonal information ska stå i två intill varandra stående morfem. En formulering av morfologisk
lokalitet ges nedan.
(200) Morfologiskt lokalitetsvillkor
En postlexikal ton delas ut (till huvudbetoning) när betoningarna står i morfem intill
varandra
Detta villkor har tidigare kallats för ’two-morpheme constraint’ (Riad 2001) och uttrycker
observationen att den information, lexikal eller prosodisk, som ger accent 2, också måste stå i
morfemen intill varandra. I centralsvenska täcks detta villkor med det något generellare
lexikala lokalitetsvillkoret, men i sydsvenska kan den morfologiska lokaliteten diagnosticeras.
I exemplen nedan markeras en accent-2-inducerande faktor med en nedsänkt 2a direkt före
själva faktorn, som är ett morfem eller en bibetoning. Morfem som blockerar accent 2 är
understrukna.
(201) Morfologisk lokalitet, exempel
Intill Inte intill
Malmö
2
ˈblod-2ˌprins
1
ˈskog-s-2ˌhals
2
ˈminn-2e-s-för-lust
Malmö, CSv 2 ˈklok-2ˌhet
1
ˈpart-isk-2ˌhet
1
ˈkomp-is-2ˌskap (Malmö NN)
Detta är självklart en alltför ytlig beskrivning av detta fenomen och det krävs mer djupgående
analyser av enskilda dialekter för att fastställa relevansen av den morfologiska lokaliteten,
framförallt då i dialekter med variabel accent i sammansättningar. Vid sidan av de studier som
gjorts på sydsvenska (Bruce 1974, Delsing & Holm 1988, Ström 1998, Wikström 2004) finns
det en del arbeten om östnorska, framförallt fokuserade på sammansättningar gjorda av två
enstaviga element (Withgott & Halvorsen 1984, 1988, Kristoffersen 1992, Wetterlin, Jönsson-
1 korrelerar med mindre typisk slutledsprominens (ord som tand-kanal och lax-choklad). Accent 2 i sydsvenska
sammansättningar korrelerar med kanonisk realisering av accent 2 i nordsvenska.
127
Det postlexikala lokalitetsvillkoret dyker således upp både i norr och i söder. Kanske kan man hitta mer
tecken på detta i samband med partikelverben vi diskuterade i avsnitt 10.2.1. Vi nämnde både enstaviga och
flerstaviga verb (går an resp. kommer ut) och att de får accent 2 i norska och nordsvenska dialekter. Det vore av
intresse att veta om det finns en preferens för accent 2 i den lokala kontexten (gå an) framför den distala
kontexten (komma ut). Huruvida detta är fallet i dialekter som har variation mellan accent 2 och den för
partikelverb typiska s.k. sammanfattningsbetoningen är okänt.
162

Steiner & Lahiri 2007). 128 Här ska vi i nästa avsnitt titta helt kort på lexikalisering av
betonade suffix och hur vi kan förstå deras variabla beteende.
12.5 Lexikalisering av suffix
Historiens gång märks inte bara i diakronin utan också i synkronin, nämligen i form av
variation. En del av svårigheten med analyser av synkront komplexa interaktioner som dem vi
studerar här är att just avgränsa vad som ska betraktas som alterneringar som är under
förändring. Vi finner t.ex. att det finns en skillnad i status mellan suffixet -het och suffixet
-skap, eller mellan -sam och -dom, även om dessa suffix i grunden alla hör till den toniska
gruppen. Den diakrona tendensen bland avledningssuffix är en utveckling från betonad/tonisk
till obetonad/posttonisk, med lexikalisering av en accent-2-ton. 129 Den fonologiska
utvecklingen är bara en del av fenomenet och parallellt med den brukar det finnas en
semantisk förändring när det gäller avledningssuffix. Med böjningssuffix är det annorlunda.
För att förstå utvecklingen i djupare mening skulle man behöva reda ut den semantiska sidan
av den komplexa morfologiska konstruktionen, men det kommer vi inte att göra här.
Hursomhelst, enligt detta synsätt skulle man säga att avledningssuffixet -het har blivit mer
lexikaliserat än avledningssuffixet -skap. Fonologiskt betyder det att -het inte längre har lika
stabil betoning som -skap. Eventuellt kan man också förvänta sig indikationer på att accent 2
tilldelas på lexikal väg hos -het, snarare än via postlexikal regel. Ett liknande beteende finner
vi hos suffixet -sam som också håller på att förlora sin betoning, till att börja med i vissa
prosodiskt definierade kontexter.
I detta avsnitt ska vi undersöka prosodisk variation hos de suffix som företer tecken på
att förlora sin betoning. Det generella flödet är från betonad till obetonad – avledningssuffix
finns ju av båda typerna – men det går över viss positionell variation, som man bara får syn på
vid ett närmare studium. I slutändan bör vi kunna etablera en gradering vad gäller
lexikalisering i prosodisk bemärkelse mellan dem.
12.5.1 -sam
Suffixet -sam är i grunden betonat, men betoningen hävdar sig inte på det vanliga sättet i alla
kontexter (Bloch u.a.). För att pröva suffixets betoning undersöker vi hur den hävdar sig i
sammansättningstestet (10.2.1) i lite olika kontexter. Först presenterar vi en del data, därefter
dras några slutsatser.
128 De sydsvenska och de norska studierna är gjorda utifrån ganska så olika utgångspunkter och de är faktiskt
därför svåra att jämföra. En punkt som dock stämmer väl överens är foge-s och dess accent 2-inhiberande effekt.
129 Strängt taget är det samma skillnad som vi tidigare diagnosticerat mellan leden i nyklassiska
sammansättningar när de ibland bildar ett prosodiskt ord, ibland bildar en ordentlig sammansättning (6.5.1). Men
medan vissa nyklassiska sammansättningsled håller på att få betoning och därmed egen prosodiskt ordstatus, är
det hos de betonade suffixen så att de håller på att förlora sin betoning.
163

(202) -sam
x.x xx xxx xxxx .xx
avelsam hörsam hushållsam omisskundsam fördragsam
bullersam klädsam inställsam omisstänksam förnöjsam
undersam kyrksam medlidsam ouppmärksam förtänksam
hedersam ledsam omtänksam beslutsam
hindersam lycksam uppmärksam bestyrsam
jämmersam nöjsam allvarsam xx.xx beställsam
smickersam skyndsam arbetsam oföretagsam betänksam
bekymmersam skämtsam avhållsam oåterhållsam behållsam
tvivelsam skötsam avundsam gemensam
ordningsam slitsam oaktsam x.xx spendersam
glädjesam smittsam ofridsam eftertänksam
dygdesam smärtsam ofruktsam återhållsam x.xx
hälsosam snacksam ogynnsam företagsam obeslutsam
sorgesam sorgsam ohjälpsam obetänksam
lyckosam sparsam oklädsam ofördragsam
mödosam stillsam olönsam oförnöjsam
ohälsosam strävsam otrivsam
smittosam sällsam ovarsam x.xx
känslosam tacksam overksam förbehållsam
sedesam trivsam ovårdsam
tröttsam ohörsam x..xx
vaksam oskötsam oförbehållsam
varsam otacksam
verksam otursam
villsam
vilsam mättsam blygsam tursam
vågsam pinsam brydsam tveksam
våldsam plågsam ensam hovsam
vördsam pratsam fogsam tvåsam
kostsam retsam fridsam
långsam skonsam fruktsam
lättsam skrytsam följsam
lönsam aktsam gynnsam
Av 131 former i SAOL 11 är det endast i 20 som -sam inte står direkt intill betonad stavelse
(kolumn x.x). I de återstående 111 står -sam således posttoniskt. Av de ord som inte har -sam
intill betoning finns dels de med -er, -el, vilka vokaler måste stå kvar av fonotaktiska skäl
(*hind•rsam, *tviv•lsam), dels former med bindevokal, vilka ibland alternerar med former
utan bindevokal: lyck(o)sam, sorg(e)sam. Det innebär ofta viss betydelseförändring, och det
är den bindevokalsförsedda formen som klingar mest ålderdomligt. Tydligast märks detta när
formerna är betydelsemässigt nära varandra (smitt(o)sam). Sammantaget betyder det att -sam
164

är övervägande posttoniskt, vilket bör vara ett kriterium för att förlust av betoning ska kunna
börja äga rum.
Ett annat kriterium är själva betoningsvariationen. När vi prövar sammansättningstestet
(se 10.2.1) finner vi att vissa -sam-ord medger att prominenstonen hamnar på stavelsen före
-sam, och inte på -sam. Det är dessa former som indikerar att en förändring kan vara på gång.
Markeringarna nedan illustrerar mina egna intuitioner. En större undersökning vore önskvärd
för att få rekorderligt besked.
(203) Sammansättningstestet med -sam
ˈlång-ˌsam ˈjätte-ˌlång-0sam ? ˈjätte-(ˌ)lång-ˌsam ˈjätte-(ˌ)lång-ˌsamma *-0samma
ˈen-ˌsam ˈjätte-ˌen-0sam ? ˈjätte-(ˌ)en-ˌsam ˈjätte-(ˌ)en-ˌsamma
ˈsmitt-ˌsam *ˈjätte-ˌsmitt-0sam ˈjätte-(ˌ)smitt-ˌsam ˈjätte-(ˌ)smitt-ˌsamma
Det intressanta i detta mönster är att -sam kan bete sig som om det vore obetonat – i den
bemärkelsen att det inte drar till sig prominenstonen i centralsvenska – i vissa former men inte
i andra. Om vi börjar med långsam. När vi gör sammansättningen längre är det mest naturligt
att inte behandla -sam som betonat, och prominenstonen stannar på lång i jättelångsam. Det
förväntade hade egentligen varit att prominenstonen gått ända till -sam om nu detta suffix är
toniskt. Om vi emellertid böjer adjektivet behandlas -sam som obligatoriskt betonat
(jättelångsamma). Ensam företer samma mönster som långsam, men smittsam verkar inte
kunna ha obetonat -sam i någon kontext.
Vi kan nu tolka dessa kontexter. Mönstret indikerar att det är lättare att ta bort betoning
när suffixet står som sista stavelse. Det är i alla fall observationen som ger kontrasten mellan
jättelångsam och jättelångsamma. I vår beskrivningsmodell är böjningssuffixen posttoniska,
om än inte lika regelbundet som avledningssuffixen. I en form som långsamma förstärker då
böjningssuffix -a betoningsstatus på -sam.
När det gäller den lexikala variationen kan man misstänka att frekvens har med saken
att göra. Det skulle i varje fall harmoniera med att det är en förändring på gång. Språkbanken
ger följande frekvensvärden för de vanligaste -sam-orden (Romii). Talen avser
sammanräknade frekvenser för grundform, neutrumkongruerande och plural/svag form
(långsam, långsamt, långsamma).
(204) Frekvensordning, -sam-ord 130
ensam 1537 varsam 81 gäcksam 7
långsam 737 plågsam 74 förnöjsam 7
tacksam 274 beslutsam 70 bullersam 7
gemensam 272 skämtsam 57 omisstänksam 6
våldsam 194 vaksam 48 olönsamma 6
stillsam 130 eftertänksam 46 oföretagsam 6
tveksam 124 allvarsam 45 hovsam 6
130 Om etymologi och produktivitet hos sam-suffixet kan läsas i Loman (1979), som dock inte kommenterar de
prosodiska egenskaperna.
165

misstänksam 115 smärtsam 42 hedersamma 6
sällsam 109 sparsam 40 förbehållsam 6
uppmärksam 103 blygsam 40 erkännsam 6
mödosam 102 trivsam 39 aktsam 6
pinsam 87 M M strävsamma 5
smittsam 5
M M
Som synes ligger ensam, långsam och tacksam i topp. Ord som smittsam har jag lagt sist i den
medtagna listan här. Ytterligare en bit ned finner vi ord som ohälsosam (3) och skojsam (1).
En möjlig faktor som kunde bromsa lexikalisering i ett enskilt ord vore förekomst av
enskilda -sam-ord i kontexterna som gynnar betoning, dvs. böjd form (ensamma) och
sammansatt form (jätteensam). Ett sätt att formulera hypotesen vore att de mest långt gångna
orden också skulle vara ovanliga i de längre formerna. För att pröva detta gjordes några
stickprov i övre änden av frekvensskalan. Endast tvåstaviga ord togs med eftersom frekventa
former som misstänksam och hälsosam står emot reduktion i kraft av sin interna rytmiska
struktur. Frekvens undersöktes i samtliga tidningskorpusar hos Språkbanken (funktionen
frekvenstabell). Resultatet är som nedan.
(205) Proportionen enkel, böjd sammansatt 131
enkel sms böjd sms böjd
ensam 12359 1 3908
tveksam 2068 1306 1
tacksam 1646 103 784 117
våldsam 1401 1 1979
långsam 875 2 923 2
stillsam 515 385 1
pinsam 366 362 1
sällsam 273 252
varsam 148 23 96 8
Tabellen visar dels att det i de flesta fall förekommer mycket få sammansatta former. De fall
där frekvensen stiger är de som har en negerad form: otacksam/ma, ovarsam/ma. De två mest
frekventa formerna skiljer sig åt i proportionen mellan oböjd och böjd form, rimligen pga
ordens betydelse. Långsam och långsamma är ungefär lika vanliga medan ensam och
ensamma uppvisar proportionen 3:1. Eftersom båda orden uppvisar tecken på lexikalisering
kan vi dra slutsatsen att lexikaliseringen inte sker på lexemnivå utan på formnivå. Vi får en
131
Övriga former var: jättelångsam, halvlångsam, långsamma, jättelångsamma, medellångsamma, dubbelensam,
ensamma , medietacksam, jättetacksam, otacksam, tacksamma, jättetacksamma, otacksamma, mobbningstacksamma,
våldsamma ultravåldsam, stillsamma, eftermiddagsstillsamma, tveksamma, eg-tveksamma,
sällsamma, pinsamma, småpinsamma, ovarsam, varsamma, ovarsamma.
166

formbaserad variation som vi också finner i bärnamn och personnamn (se 13.1), dvs.
1 ˈJans0son vs 2 ˈJohansˌson (men med annan accent).
Därmed har vi åtminstone en beskrivning av betoningsvariationen hos -sam. Även
tonaccentvariation kan iakttas. Om -sam alltid vore betonat skulle det också alltid utlösa
sammansättningsaccent, dvs. posttonisk accent 2. Det är utgångspunkten. Men
avledningsändelser (och då inte bara -sam) är mer känsliga för upptaktskontexten än andra
betonade led. Vi återkommer till det, men låt oss studera upptaktsorden på -sam och se vilken
tonaccent de får.
(206) Upptaktsord på -sam
ge 1 ˈmensam 272
be 1 ˈslutsam 70
fun 1 ˈdersam 36
be 1 ˈtänksam 18
för 1 ˈtrytsam 12
för 1 ˈnöjsam 7
be 1 ˈställsam 4
för 1 ˈtänksam 4
för 1 ˈdragsam 2
2 ˈförbehållˌsam 6
be 2 ˈkymmerˌsam 5
spen 2 ˈderˌsam 1
Här kan vi se att de allra flesta prefigerade formerna (inkl. ge-) ger accent 1. Vi tolkar detta
som att betoningen hos -sam i dessa fall inte kommer till uttryck. Givet vår tidigare diskussion
om anslutna prefix torde detta betyda att suffixets betoning reduceras, vilket skulle betyda att
det inte bildar ett eget prosodiskt ord i dessa former. Det blir då en parallell representation
med de obetonade avledningssuffixen (för 1 ˈening, för 1 ˈordnad, be 1 ˈskedlig). Detta sker således
bara under förutsättning att suffixet står posttoniskt. Nedan illustreras kontrasten.
(207) Prosodisk växling vid upptakt
((be 2 (ˈkymmer) ω ) ω’ (ˌsam) ω ) ω max ((be- 1 (ˈställ-0sam) ω ) ω’
De tre former i (206) som har accent 2 illustrerar också tre olika faktorer som gynnar
bibehållen betoning. Förbehållsam representerar den typ som har två pretoniska prefix
staplade, då det första måste bilda sitt eget prosodiska ord. Bekymmersam kan stundom få
accent 1 (Bloch p.k.) men det verkar rimligt att betoningens motståndskraft (och därmed
accent 2) kommer ur det faktum att det finns en stavelse mellan de två betonade. Spendersam,
slutligen, ska ställas mot fundersam. Dessa är båda upptaktsord utan prefix, men det ena är
infrekvent och har kvar betoning på -sam, medan det andra är frekvent och regelbundet får
accent 1 efter reduktion av betoning.
Den variation vi har sett hos suffixet -sam, som ju är klart begränsad både kontextuellt
167

och lexikalt, tyder på att vi befinner oss i en domän under förändring. Den dynamik som går
att utläsa pekar dock mot en relativt enkel analys, där accent 2 i upptaktsord och sen betoning
i långa sammansättningar samvarierar med låg frekvens och ibland ickeposttonisk position.
Accent 1 och obetonat suffix pekar mot hög frekvens och posttonicitet. I samband med det
tycks reanalys av den prosodiska ordstrukturen äga rum, som indikerat i (207).
12.5.2 -het
Suffixet -het är i grunden betonat. Det ser man i långa sammansättningar som ˈkänsloˌsvalˌhet
och ˈkärnˌbränsleˌsäkerˌhet, där prominenstonen går till -het som sista betonade led vid
centralsvenskt uttal. Man kunde därför tro att -het skulle utlösa postlexikal accent 2 närhelst
det förekom sist i ord. Dock är suffixet samtidigt känsligt för upptakt och ord på -het får
därför ofta accent 1. Detta ådagalägger konflikten mellan de båda prosodiska villkoren, å ena
sidan att två betoningar ger accent 2 (i centralsvenska), å andra sidan att upptakt ger accent 1.
Det som är intressant här är att -het på sätt och vis beter sig som ett toniskt suffix (som kan
trigga till postlexikal accent 2) och som ett lexikalt accentinducerande suffix (som delar ut
accent 2 direkt).
Närhelst betoningen är initial blir accenten 2.
(208) -het-ord med initialbetoning
2 2
ˈamperˌhet ˈdumˌhet
2
ˈartigˌhet
2
ˈbeskˌhet
2
ˈblötˌhet
2
ˈburgenˌhet
2
ˈdugligˌhet
2
ˈenˌsamˌhet
2
ˈfestligˌhet
2
ˈhelˌhet
2
ˈhäpenˌhet
2
ˈavˌhållˌsamˌhet
2
ˈjämˌlikˌhet
2
ˈluckerˌhet
2
ˈnyˌfikenˌhet
2 ((ˈamper)ω (ˌhet) ω ) ω max
Upptaktsord på -het finns dels med prefix, dels utan prefix, det Bloch (u.a.) kallar det ”stark”
respektive ”svag” upptakt. Jag markerar ingen betoning på -het här utan en nolla som tecken
på att betoningen är reducerad när formen får accent 1.
(209) Upptakt utan prefix
ba 1 ˈrock0het (ba 1 ˈrock-0het) ω
bla 1 ˈsert0het
di 1 ˈrekt0het
ex 1 ˈakt0het
e 1 ˈvärdig0het
fi 1 ˈentlig0het
le 1 ˈkamlig0het
per 1 ˈsonlig0het
konst 1 ˈnärlig0het (alt. ˈkonstˌnärligˌhet)
barm 1 ˈhärtig0het
jung 1 ˈfrulig0het
lyck 1 ˈsalig0het
168

Orden tycks alla innehålla bara en betoning. Med andra ord beter sig -het här som ett obetonat
posttoniskt suffix som -lig eller -ing, som förlorar accent 2 vid upptakt (personlig, bogsering).
De tre orden barmhärtighet, jungfrulighet och lycksalighet är speciella såtillvida att
huvudbetoningen dragits till stavelsen före -ig, -lig. Det liknar motsvarande regel i norska
(alˈvorlig). Orden får i centralsvenska accent 1 men man kan ibland höra accent 2 i t.ex.
per 2 ˈsonligˌhet, och vid sammansättning ökar benägenheten för betonat suffix:
kul 2 ˈturper(ˌ)sonligˌhet, 2 ˈflyktingfi(ˌ)entligˌhet.
(210) Upptakt med prefix
be 1 ˈrömd0het för 1 ˈdold0het ((be- 1 (ˈrömd-0het) ω ) ω’
be 1 ˈstämd0het för 1 ˈnäm0het
för 1 ˈvänd0het
be 1 ˈhörig0het för 1 ˈnuftig0het
be 1 ˈständig0het för 1 ˈsiktig0het
be 1 ˈkvämlig0het för 1 ˈsmädlig0het
be 1 ˈgriplig0het för 1 ˈtretlig0het
be 1 ˈsvärlig0het
be 1 ˈsynnerlig0het
be 1 ˈvågen0het för 1 ˈmögen0het
be 1 ˈfogen0het för 1 ˈlägen0het
be 1 ˈläsen0het för 1 ˈnöden0het
be 1 ˈlägen0het för 1 ˈgäten0het
be 1 ˈlåten0het
be 1 ˈnägen0het
be 1 ˈskaffen0het
Upptaktsord på -het med prefix får i allmänhet accent 1. Det gäller även om ordet innehåller
suffixet -sam före -het, dvs. ytterligare en potentiell betoning.
(211) -sam-het
be 1 ˈtänk-0sam-0het för 1 ˈtänk-0sam-0het ((be- 1 (ˈtänk-0sam-0het) ω ) ω’
be 1 ˈhåll-0sam-0het för 1 ˈdrag-0sam-0het ge 1 ˈmen-0sam-0het
Vi kan tolka detta som indikatorer på att både -sam och -het är stadda i förändring. Men om vi
istället tar med suffixet -lös eller -bar slår den postlexikala accent 2 till och placerar
prominenstonen på -het.
(212) -lös-het, -bar-het
be 2 ˈtydelseˌlösˌhet ((be 2 (ˈtydelse) ω ) ω’ (ˌlös) ω (ˌhet) ω ) ω max
för 2 ˈˌsumˌbarˌhet ((för 2 (ˈsum) ω ) ω’ (ˌbar) ω (ˌhet) ω ) ω max
169

Detta betyder att -lös och -bar själva inte reduceras vid upptakt (par 2 ˈtiˌlös, pres 2 ˈtigeˌlös,
ta 2 ˈlangˌlös; publi 2 ˈcerˌbar, appli 2 ˈcerˌbar, ro 2 ˈterˌbar, da 2 ˈterˌbar) respektive vid anslutning av
pretoniskt prefix (be 2 ˈsinningsˌlös, be 2 ˈkymmersˌlös, be 2 ˈtydelseˌlös, för 2 ˈsvarsˌlös,
för 2 ˈäldraˌlös; be 2 ˈställbar, be 2 ˈtalˌbar, be 2 ˈstämˌbar, för 2 ˈklarˌbar). Just suffixet -lös betraktas
ofta snarare som ett efterled i sammansättning än som ett regelrätt suffix (äv. Bloch u.a.), men
-bar är nog allmänt vedertaget som avledningssuffix.
Suffixen -full och -skap som är i grunden betonade suffix placerar sig någonstans
mellan -lös/-bar och -sam. Vid anslutning av prefix faller de flesta betonade avledningssuffix
till föga, medan mönstret varierar vid vanlig upptakt inom det minimala prosodiska ordet.
(213) -full, -skap, i upptaktsord
prefix accent 1 prefix accent 2 annan upptakt
för 1 ˈakt0full be 2 ˈhagˌfull re 2 ˈspektˌfull,
be 1 ˈred0skap, be 1 ˈkant0skap, ri 2 ˈvalˌskap, i 2 ˈdolˌskap,
ge 1 ˈmen0skap ku 2 ˈratorˌskap,
pion 2 ˈjärˌskap, re 2 ˈgentˌskap
((för- 1 (ˈakt-0full) ω ) ω’ -- ((be- 2 (ˈhag) ω ) ω’ (ˌfull) ω ) ω max -- ((re- 2 ˈspekt) ω (ˌfull) ω ) ω max
Det finns en del pågående dynamik här, vilket utreds i större detalj i Bloch (ms).
12.5.3 Representation
Denna typ av dynamiskt läge är svårt att uttrycka på ett enkelt sätt inom den synkrona
grammatiken. Ett sätt är att anta att det finns två allomorfer för de variabla suffixen, den ena
betonad, den andra obetonad. Ett kanske bättre sätt är att anta att suffixen småningom
förvärvar en lexikal ton, kanske redan innan betoningen är förlorad. Inget i grammatiken gör
en sådan rik representation omöjlig. Det kunde åtminstone uttrycka varför suffixen stundom
reagerar som om de hade en lexikal ton (som kunde inhiberas vid upptakt), stundom som om
de är betonade.
Särskilt relevant verkar detta vara för suffixet -het, som också uppvisar känslighet för
morfologisk lokalitet. Om ett tonalt neutralt suffix kommer mellan den huvudbetonade
stavelsen och suffixet -het inhiberas nämligen accent 2. Dessvärre är det svårt att testa detta
med något annat intervenerande suffix än -(i)sk (se ovan 12.4.3).
(214) Lokalitet och -het
his 1 ˈtor-isk-0het
1
ˈnit-isk-0het
1
ˈpart-isk-0het
1
ˈbritt-isk-0het
1
ˈjord-isk-0het
1
ˈkrig-isk-0het
pilli 1 ˈmar-isk-0het
1 ˈdjur-isk-0het (his 1 ˈtor-isk-0het) ω
1
ˈfys-isk-0het
1
ˈstat-isk-0het
1
ˈprakt-isk-0het
1
ˈsjälv-isk-0het
1
ˈdjävul-sk-0het
1 ˈinbil-sk-0het (( 2 ˈupp) ω (ˌror-isk-0het) ω ) ω max
170

Formen 2 ˈuppˌrorisk0het är det närmaste vi kommer direkt evidens på att former med i
grunden betonade suffix som uppträder för långt bort från en betoning faktiskt genomgår
betoningsreduktion. Ordet uttalas med accent 2, men prominenstonen associerar till andra
stavelsen -ror som i 2 ˈuppˌror, medan resten hänger efter som en svans.
Vid sidan av detta beteende som pekar på lexikal ton snarare än betoning som primär
orsak till accent 2 så uppträder -het utan begränsning till posttonisk position. I det längre
historiska perspektivet skulle vi nog förvänta att om -het ska gå samma väg som de andra
avledningssuffixen som har förlorat sin betoning så skulle det bli alltmer sällsynt i andra
positioner än den posttoniska. Men här kan förstås också betydelsehänsyn spela in, såsom
produktivitet som nominaliseringssuffix.
12.6 Lokalitet i sydsvenska
I detta avsnitt ska sammanfattas hur några av de ovan diskuterade dragen kommer till synes i
sammansättningsprosodin i sydsvenska. Redovisningen bygger i huvudsak på Bruce (1973,
1974), Delsing & Holm (1988) och ett par andra arbeten (Ström 1999, Wikström 2004).
Formuleringen av generaliseringarna är mina egna och reflekterar inte nödvändigtvis någon
av de andra författarnas syn på saken (Riad 2003a).
Vi börjar med en jämförelse av sydsvenska stadsmål som Bruce gjorde 1973, och
jämförde med centralsvenska (Bruce 1974). I centralsvenska är accent 2 generell, men i
Malmö, Kristanstad och Halmstad varierar accenten i enlighet med några olika faktorer.
Nedan illustreras de faktorer som har med prosodisk och morfologisk lokalitet att göra.
(215) Nonsenssammansättningar i Malmö, Kristianstad, Halmstad and Stockholm (Bruce
1974)
Prosodisk Morfologisk
syd lite ännu central-
lokalitet lokalitet
mindre mindre svenska
syd syd
nonsenssammansättning Malmö Kristianstad Halmstad Sthlm
1973 1973 1973 1973
nej ja ˈtaxi-ˌgris [σσ+σ] 1 1 1 2
nej ˈskog-s-ˌhals 1 1 1 (48%)
ja 2 (52%) 2
nej ja ˈlax-choˌklad [σ+σσ] 1 2 2 2
nej ˈklot-[ˌarm-ˌband]
[A+[B+C]]
1 (68%)
ja 2 (32%) 2 2 2
ja ja [ˈmask-ˌros]-ˌbrand
[[A+B]+C]
2 2 2 2
ja ja ˈblod-ˌprins 2 2 2 2
Tabellen är ordnad utifrån utbredning av respektive accent i fyra dialekter, tre i olika grad
sydsvenska samt centralsvenska. I de fall det finns en tydlig uppdelning inom en och samma
dialekt har det markerats med procenttal (Bruce 1974). I vänstra delen av tabellen markeras de
171

två faktorer vi ställer mot varandra i detta exempel, prosodisk respektive morfologisk
lokalitet.
Av tabellen framgår att det sydliga Malmö är mest restriktivt med prosodisk accent 2.
Endast där de två första enstaviga leden står i den närmaste förbindelsen [A+B] råder
tillräcklig prosodisk lokalitet för att utlösa accent 2. 132 I sammansättningar av typen
[A+[B+C]] (klotarmband) uppfattas de första två leden således som mindre nära varandra än i
[[A+B]+C] (maskrosbrand). Den senare typen sammanfaller med [A+B] (blodprins). I de
övriga dialekterna är accent 2 förhärskande när två betoningar står intill varandra utom när ett
foge-s finns med. Foge-s kan således betraktas som ett lokalitetsbrytande affix. Bland de
prosodiskt mindre restriktiva dialekterna förekommer accent 2 också när det finns en
obetonad stavelse mellan betoningarna, men man gör en skillnad enligt den mellanliggande
stavelsens morfologiska tillhörighet. Typen [σ+σσ] (laxchoklad) får lättare accent 2 än typen
[σσ+σ] (taxigris), en gräns som markeras i Kristianstad. Taxigris får överhuvudtaget inte
accent 2 i de sydligare dialekterna. Mellan dessa grupper lägger sig sammansättningar med
foge-s mellan i och för sig krockande betoningar. I Halmstad ser det ut som att den prosodiska
lokaliteten i viss mån spelar över den morfologiska icke-lokaliteten eftersom exemplen är
uppdelade här.
Vi ska titta på en till lite komplexare tabell, men med samma variabler. Denna gång tar
vi med en ort till, Klippan (Wikström 2004) och två tidslager, nämligen upprepade
undersökningar gjorda 25–30 år senare (Ström 1998, Wikström 2004).
(216) Trettio år med sydsvenska sammansättningar (Bruce 1974, Ström 1998, Wikström
2004)
Pros. Morf.
M-ö K-d Klip H-d Sth
lok. lok.
73 98 73 98 04 73 98 ~
nej ja ˈtaxi-ˌgris [σσ+σ] 1 1 1 1 1 2 1 1 ja nej ˈskog-s-ˌhals 1 1 1 1
2
1
2
1 nej ja ˈlax-choˌklad [σ+σσ] 1 1 2 2
2 2 2
1 ja
ja
nej
ja
ˈklot-[ˌarm-ˌband] [A+[B+C]]
[ˈmask-ˌros]-ˌbrand [[A+B]+C]
1
2
2
1
2
2
2
2
2
2 2 2
2 2 2
2 2 2
2
2
2
ja ja ˈblod-ˌprins 2 2 2 2 2 2 2 2
I denna översikt kan vi se att Halmstad har kommit mycket nära att generalisera accent 2 i alla
sammansättningar. I Malmö och Kristianstad är mönstret i stort sett stabilt över den aktuella
perioden. Klippan uppvisar ett intressant drag som vi inte sett tidigare, nämligen variation i de
två prosodiskt icke-lokala exempeltyperna (taxigris [50/50] och laxchoklad [33/67]), vilka
avgränsar sig som grupp gentemot å ena sidan prosodisk lokalitet (klotarmband,
maskrosbrand, blodprins), å andra sidan morfologisk icke-lokalitet (skogshals). Detta ger stöd
både åt prosodisk lokalitet som sådan och åt distinktionen mellan prosodisk och morfologisk
132 Närheten markeras genom att just de två närmaste morfemen bildar en bekant sammansättning snarare än en
nonsenssammansättning. Man kan diskutera de metodiska implikationerna av det.
172

lokalitet.
12.7 Reflektioner
Det är intressant, men i grunden inte förvånande, att de olika begränsningarna på accent 2
liknar varandra, också mellan dialekter på stort avstånd. Likheten mellan prosodisk lokalitet
och lexikal lokalitet förstås som en diakron relation i den hypotes om uppkomsten av accent 2
som lanseras i Riad (1988, 1998). Betoningskrock är den struktur som utlöser den tonkontur
som är postlexikal accent 2. Om nu sekundär betoning reduceras synkront, och förloras
diakront, i just krocksituationen, så är det inte förvånande att det strukturella arvet blir
posttonicitet. Lexikal accent 2 utdelas ju ifrån posttonisk position, dvs. under lexikal lokalitet.
Inte heller är det förvånande att de suffix som utdelar lexikal accent 2 också så gott som
alltid står i posttonisk position. För att få sin betoning reducerad och sin struktur omtolkad till
lexikal accent 2 (snarare än att orsaka accent 2 postlexikalt via sin betoning), krävs att suffixet
habituellt hamnar i krock, med synkron reduktion som följd. Detta får effekten att det blir
dåligt med synkrona tecken på att suffixet har en betoning. Istället uppfattar man att accenten
blivit en lexikal egenskap hos suffixet, utdelad under posttonicitet. Om man som traditionen
hittills gjort inte betraktar lexikal och postlexikal accent 2 som relaterade, blir likheten mellan
lokalitetsvillkoren svårare att förstå. 133
Flera suffix tycks befinna sig i transitionen från betonade till direkt lexikalt markerade
för accent 2, som Bloch (u.a.) visar. Hit hör framförallt -sam och -het (se ovan 12.5), och det
mindre frekventa -lek. I positionen efter stark upptakt, dvs. efter den betonade stavelsen i ord
som inleds med be- eller för-, reduceras betonade suffix i större grad än annars (för 1 ˈakt0full,
be 1 ˈkant0skap, för 1 ˈdrag0sam, för 1 ˈnäm0het, för 1 ˈvänd0het, men be 2 ˈhagˌfull, be 2 ˈstämˌbar,
för 2 ˈsvarsˌlös). Reduktionen är således inte bara suffixspecifik, utan också både ordspecifik
och kontextspecifik.
Det har framgått att avledningssuffixen är mer obligatoriskt posttoniska än
böjningssuffixen, eftersom deras distributionella förutsättningar är olika. Böjningsändelser
förekommer alltid utanför avledningsändelser. Men satta i samma position har de samma
effekt på placering av betoning i ospecificerad stam (han 1 ˈter-lig, han 1 ˈter-ar) och i
kombination med suffixet -or (profes 1 ˈsor-lig, profes 1 ˈsor-er). Böjningsändelser signalerar
tydligt när de inte står i posttonisk ställning, i och med att de då heller inte själva kan dela ut
accent 2 ( 1 ˈkaktus-ar, 1 ˈoper-or). Posttoniska avledningssuffix tenderar, som sagt, att inte stå
på avstånd från sin toniska värdstavelse, medan de toniska avledningssuffixen ju är friare.
Ur dessa mönster kommer observationen att betoningssystemet i svenska har en
konstituterande funktion i morfologin, medan tonaccentsystemet endast uppvisar en
reagerande tendens. Den konstituerande funktion som betoningssystemet har gäller
framförallt ordbildning, där den tydligaste begränsningen gäller konkatenering av pretoniska
och posttoniska affix med andra likadana affix, respektive med ospecificerade morfem efter
133
Vi ser här också en möjlig väg att gå med accentvariation i norska nominal- vs. verbalsammansättningar. De
nominala sammansättningarna innebär en större grad av habituell betoningskrock. Därför tenderar de att få
accent 2, medan de verbala är mer löst sammansatta och därför tenderar att få accent baserat på det första ledet
endast.
173

sig. Det saknas generella dominansvillkor mellan morfem (jfr grekiska) och istället uteblir de
icke välformade morfemkombinationerna. Böjningen tillkommer i enlighet med syntaxens
krav. De flesta syllabiska böjningsändelser inducerar accent 2, och när de böjda formerna
bildas kan accentsystemet reagera på huruvida bildningen är formmässigt kanonisk eller inte,
genom inhibering eller inte av accent 2. Centrala hinder för accent 2 är som vi sett upptakt
och icke-lokalitet. Flera ändelser är icketonala, eller neutrala, och visar då förstås inget tonalt
beteende av intresse. Däremot kan dessa suffix lyda de kanoniska storleksmönster för morfem
vi diskuterade i avsnitt 6.2.2, genom att släppa fram eller hindra en epentetisk vokal.
Betoningsmässigt är böjningssystemet homogent på ett sätt som avledningssystemet inte
är, i och med att samtliga böjningsändelser är obetonade. De flesta böjningsändelser är vidare
syllabiska, medan några består av konsonanter endast (genitiv-s, neutrumkongruerande -t).
Enbart konsonantiska ändelser är inte vanligt (och i varje fall inte produktivt) i
avledningsmorfologin. En hel del böjningar växlar mellan syllabisk och endast konsonantisk
form, vilket är en signal om segmentell och/eller prosodisk känslighet. Så betoningssystemet
är inte irrelevant för böjningarna, men när ”push comes to tickle” får böjningarna gilla läget,
medan avledningarna kan avstå.
Vi går nu vidare med en titt på de prosodiska förutsättningarna inom namnmorfologin.
174

13 Prosodiska drag i namnmorfologin
Vi nämnde tidigare att det finns anledning att dela upp lexikon i två delar (avsnitt 11.1). Vi
har nu tittat på mönster i den del av ordförrådet som vi kallade för ’resten av lexikon’ och
turen har nu kommit till namn, som hör hemma antingen i ’onomastikon’ eller i ’resten av
lexikon’ tillsammans med de andra. När vi har citerat former som 2 ˈArn-e och 2 ˈLott-a så är de
som vanliga appellativiska substantiv, vad gäller formen. 134 Samma sak gäller sammansatta
kvinnonamn av typen 2 ˈAnna-ˌKarin och Ma 2 ˈrie-Louˌise, vilka i de flesta avseenden formellt
ser ut som vanliga sammansättningar. Men många namn passar inte in särskilt väl i ’resten av
lexikon’ såsom t.ex. 0Sven- 2 ˈErik och 0Göte 1 ˈborg. Om dessa vore vanliga sammansättningar
till formen skulle de ha två betoningar och den första på första stavelsen.
Det finns således särskilda prosodiska mönster som gäller (en del) namn. Oavsett vad
orsaken till detta må vara innebär detta faktum i sig att vi måste dela upp lexikon i åtminstone
två delar. Annars står vi med motsägelsefulla data som ändå inte kan analyseras i samma
grammatiska system. Vi ska diskutera ett par viktiga mönster som tydligt avviker från de
mönster vi återfinner i ’resten av lexikon’.
13.1 Tvåstaviga sammansatta namn
Det första mönstret gäller namnsammansättningar bestående av två enstaviga morfem. Dessa
får nämligen reduktion av bibetoningen (just som vanliga sammansättningar och toniska
avledningar), men därtill accent 1 (och inte accent 2).
(217) Tvåstaviga namnsammansättningar
a. 1ˈGun-0Britt, 1ˈIng-0Britt jfr 2ˈEva-ˌBritt; 2ˈRut-ˌEmma b. 1ˈTor-0Leif, 1ˈOdd-0Leif c. 1ˈJans-0son, 1ˈBengts-0son jfr 2ˈJohans-ˌson; 2ˈstyv-ˌson d. 1ˈBerg-0man, 1ˈEd-0man, 1ˈSkal-0man jfr 2ˈHårle-ˌman; 2ˈbrand-ˌman e. 1ˈKniv0sta, 1ˈKarl0stad, 1ˈMär0sta, 1ˈHalm0stad jfr 2ˈGrebbeˌstad, 2ˈFärjeˌstad 135
f. 1ˈHög-0bo, 1ˈDal-0bo, 1ˈMöln-0bo, 1ˈRim-0bo jfr 2ˈsval-ˌbo, 2ˈdöds-ˌbo, g. 1ˈblå-0bär, 1ˈvin-0bär, 1ˈkrus-0bär jfr 2ˈåker-ˌbär, 2ˈfågel-ˌbär h. 1ˈtis-0dag, 1ˈfre-0dag, 1ˈvar-0dag, 1ˈhelg-0dag jfr 2ˈfri-ˌdag, opt. 2ˈfre-ˌdagen i. 1ˈsam-0bo, 1ˈsär-0bo, 1ˈmam-0bo jfr 2ˈFlen-ˌbo, 2ˈSkövde-ˌbo, Väster2ˈås-ˌbo Exemplen illustrerar semantisk starkt sammanhållna grupper, vilket signaleras av att slutleden
134 Smeknamn är i allmänhet avledda med ändelse vilket gör deras accent förutsägbar utifrån suffix (-is ger
accent 1, -a, -e ger accent 2). Bildningssättet avviker dock från vanliga appellativer på andra sätt (se ovan,
avsnitt 3.2, och Riad 2002).
135 Här är möjligen bibetoningen på väg att förloras, vilket man märker om sammansättningen uttalas som ett
simplex, i centralsvenska. Prominenstonen (den andra tontoppen i accent 2) graviterar nämligen då åt vänster så
att den kan hamna på mittenstavelsen istället för på den sista betonade stavelsen.
175

är densamma. 136 Men det är bara i den namnfunktionen som det blir accent 1 ( 1 ˈBengts0son vs
2 ˈstyvˌson), och bara om ingen obetonad stavelse tillkommer ( 1 ˈGun0britt vs 2 ˈEvaˌBritt
respektive 2 ˈRut-ˌEmma). Samma regler gäller bärnamnen, som ska betraktas som just det:
bärnamn. På samma sätt namnen på veckodagarna. Att det är fråga om en semantisk domän
visas av att efterleden ibland sammanfaller med ett appellativ som inte får accent 1 ( 1 ˈfre0dag
vs. 2 ˈfriˌdag). Efterleden i de tvåstaviga sammansättningarna har lämnats obetonade i (217).
Status är svår att testa i just namn eftersom de inte så gärna bildar flerledade
sammansättningar, men ord som 2 ˈjätteˌblå0bär och 2 ˈsuperˌtis0dag indikerar ändå att leden
-bär och -dag inte är betonade. 137 Men lägger man till en bestämd ändelse ökar genast
sannolikheten för att betoningen ska hamna på efterledet: 2 ˈjätteˌblåˌbäret, 2 ˈlångˌfreˌdagen
(men 2 ˈlångˌfre0dan). Efterledet -bo förekommer både i ortnamn och i sammansättningar, med
olika betydelser ( 1 ˈRim0bo ’stället där ngn bor’, 2 ˈSkövdeˌbo ’en som bor i Skövde’, 1 ˈsär0bo
’en som bor isär’). Inarbetade ortnamn får accent 1 vid tvåstavighet annars accent 2.
Appellativen på -bo får accent 1 i betydelsen ’sättet att bo’ (samman, isär, med mamma) och
accent 2 i betydelsen ’en som bor på platsen uttryckt av förledet’. Verbsammansättning ger
också accent 2 (de 2 ˈsam-ˌbor sedan 2 år), och även i plural är accent 2 fullt möjlig (de är
2 ˈsam-ˌbor i lagens mening).
I samband med betoningsreduktionen får denna typ av sammansättning alltså accent 1.
Detta kontrasterar mot den diakrona betoningsreduktionen i avledningar, och längre tillbaka
böjningar, där resultatet är accent 2. Varför en sådan skillnad skulle föreligga är inte klart,
men ska knytas till den semantiska skillnaden mellan onomastikon och resten av lexikon.
Det finns några andra ordgrupper som uppvisar samma mönster som veckodagarna och
bären. Här finns t.ex. ord på -man, -gård och -land (Garlén 1984, 136).
(218) -man, -gård, -land
-man: 1 ˈstyr0man, 1 ˈrors0man, 1 ˈjung0man, 1 ˈläns0man, 1 ˈbåts0man, 1 ˈmåls0man (men
2 ˈsjöˌman, 2 ˈstatsˌman)
-gård: 1 ˈla0gård, 1 ˈträd0gård, 1 ˈgärds0gård, 1 ˈskär0gård, 1 ˈherr0gård, (men 2 ˈlantˌgård,
2 ˈhönsˌgård; 2 ˈladuˌgård)
-land 1 ˈEng0land, 1 ˈFin0land, 1 ˈIs0land, 1 ˈThai0land, 1 ˈNorr0land, 1 ˈLiv0land,
1 ˈUpp0land, 1 ˈVärm0land; äv. 1 ˈHälsingland, 1 ˈGästrikland (men 2 ˈhemˌland,
136
Det finns några andra namn som uppvisar detta beteende. Bland förnamnen kan exempelvis nämnas -ulf
( 1 Ing0ulf, 1 Bryn0olf, 1 Sten0ulf), -var ( 1 Ing0var, 1 Odd0var), -bert ( 1 Sig0bert, 1 Gil0bert, 1 Ro0bert), -mar ( 1 Ing0mar,
1
Gull0mar, 1 Lyd0mar), -lög ( 1 Gun0lög, 1 As0lög), -hild ( 1 Alf0hild, 1 Sign0hild) och -lis ( 1 Maj0lis, 1 Ann0lis). Bland
efternamnen har vi åtminstone ett par namn på -gren ( 1/2 Lindgren, 1/2 Lundgren) medan de flesta får accent 2
( 2 Bogren, 2 Sjögren). Det sagda gäller centralsvenska och kanske smalare än så. I nordsvenska har många fler
namn accent 1 ( 1 Sand0ström, 1 Anders, m.fl.). Systematiska undersökningar saknas, liksom en precis fixering av
påverkande faktorer vid sidan om de här nämnda.
137
Vi gjorde samma bedömning och analys i avsnitt 12.5 när det gällde -sam och -het i upptaktsord som
be 1 ˈtänksam och di 1 ˈrekthet.
176

2 ˈinˌland; 2 ˈSveaˌland, 2 ˈGötaˌland) 138
I dessa fall ser man kanske konturerna av semantiska fält, men de är inte lika sammanhållna
och avgränsade som ’bär’ och ’kalenderdagar’, och man kan misstänka att fälten håller på att
luckras upp. Båtsmän och lantgårdslokaliteter är inte lika högaktuella längre. Faktum är att
det är riktigt svårt att formulera potentiella semantiska fält som skulle kunna förväntas
uppvisa detta namnlika beteende. 139 Bland de riktiga namnen uppstår dock frekvenser och
mönster av detta slag på ett naturlig sätt. Namnen har en annan, mer schematisk semantik än
appellativ vilket gynnar mönsterbildningen.
För det är verkligen frågan om mönster. Bland namnen (inkl bärnamnen) är det
obligatoriskt att följa accentmönstret om man uppfyller formkraven. Detta kan enkelt
diagnosticeras med nybildningar.
(219) -bär, -son, -stad
-bär:
1
ˈtak0bär, 1 ˈsko0bär, 1 ˈskall0bär, etc. resp. 2 ˈlattjoˌbär, 2 ˈoperaˌbär
-son:
1
ˈTröj0son, 1 ˈTak0son, 1 ˈSnö0son, etc. resp. 2 ˈPulverˌson, 2 ˈSkoterˌson
-sta(d): 1 ˈSnö0stad, 1 ˈBord0sta, 1 ˈVank0stad, etc. resp. 2 ˈVimmerˌstad
Andra namnmönster som skiljer sig från ’resten av lexikon’ hittar vi i de sammansatta
mansnamnen.
13.2 Sammansatta mans- och kvinnonamn
Regeln för de sammansatta mansnamnen är att förleden ska vara enstavig och efterleden
tvåstavig.
(220) Sammansatta mansnamn, kanoniskt mönster
Accent 1 Accent 2
0Jan- 1 ˈAllan 0Jan- 2 ˈÅke
0Sven- 1 ˈIngvar 0Bo- 2 ˈInge
0Karl- 1 ˈUno 0Jon- 2 ˈOlof
0Karl- 1 ˈOskar 0Bert- 2 ˈÅke
0Karl- 1 ˈAnton 0Jan- 2 ˈErik
0Karl- 1 ˈMagnus 0Klas- 2 ˈGöran
0Bengt- 1 ˈEmil 0Sven- 2 ˈGöran
Förleden betonas just inte och accenten avgörs av efterledets accent i fri form. Mönstret är
138 2 2
När -land-namnet ingår i sammansättning blir det som förutsägbart ˈVästerˌgötland, ˈÖsterˌgötland. Men när
-land ansluts direkt till Hälsing och Gästrik reagerar det som -het gör i ord som partiskhet och betänksamhet,
dvs. det förblir obetonat och därmed utan förmåga att inducera accent 2. Lokalitetsvillkoret gäller.
139
Det kan göras till en del av argumentationen. Det krävs att efterleden ska vara en och densamma för ett
tillräckligt stort antal referenter som ingår i någon form av vardagligt sammanhang. Man kommer kanske att
tänkta på frukt, men de har olika namn och är bortsett från äpplen inte en naturlig del av kulturarvet.
177

således en prefigering av ett enstavigt namn till ett befintligt tvåstavigt. Uppkomsten av denna
namntyp diskuteras av Fries (1973), som menar att enstaviga Karl tidigt blivit mycket
populärt som förled i sammansatta mansnamn, medan bland kvinnonamn det tvåstaviga Anna
fått en liknande ställning. Huvudbetonade Karl har då hamnat intill bibetonade Erik och
lösningen på betoningskrocken skett som i fraser (kapˈten ˈMalm > ˌkapten ˈMalm), snarare än
som i sammansättningar, där reduktion ju sker i det högra ledet, vid krock (ˈjärnˌmalm). Fries
citerar den vanliga beskrivningen av fraskrockregeln. Egentligen är det nog riktigare att
beskriva betoningskrocken som endast reduktion, och inte en flyttning av betoningen, således:
kapˈten ˈMalm > kap0ten ˈMalm. De höga krav på god rytm som namn ställer har således lösts
med en frasprosodiskt motiverad regel: ˈKarl-ˈErik > 0Karl-ˈErik. Nu blir rytmen alternerande
mellan stavelserna, så som den också gärna är i kvinnonamn (se nedan).
Den prosodiska strukturens form kan vi spekulera om. Det ges egentligen bara två
möjligheter som är kompatibla med de regler och principer som hittills har presenterats. I och
med att förledet inte är betonat kan vi inte gärna hävda att det behåller status som prosodiskt
ord (ω max ). Antingen bildas ett enda prosodiskt ord (ω), eller så ansluts förleden genom
projektion (ω’). Det finns, lustigt nog, argument för båda strukturerna. Argument för ett enda
prosodiskt ord skulle vara gemensam stavelseindelning. Namnet Jan-Erik skulle i så fall
stavelseindelas ja.ne.rik. Olle Josephson (p.k.) antyder att det nog är vanligare med
vokalinlett andra led än konsonantinlett, vilket skulle betyda att stavelseindelning över
namngränsen kanske rentav kunde gynnas. Det förekommer f.ö. ihopskrivning av namnen
Janerik och Pererik, vilket möjligen är ett tecken på att morfemgränsen har suddats ut.
Det som talar mot anslutning (ω’) är att accenten varierar i andra ledet. I de andra
anslutna strukturerna (betala, fördela) är ju resultatet alltid accent 1, pga att accent bestäms på
postlexikal väg. Men å andra sidan finns det nog en viss tendens att överanvända accent 1 i
dessa mansnamn. Förutsägelsen skulle då vara att talare som uttalar Göran med accent 2 ändå
ofta skulle använda accent 1 i Klas-Göran och Sven-Göran. Den undersökningen är ännu inte
gjord.
Hursomhelst, att det är fråga om ett specifikt mönster märker man, som alltid, på
avvikelsernas karaktär och egenskaper. I (221) listas tre typer av avvikelser från det kanoniska
sammansatta mansnamnsmönstret.
(221) Avvikande sammansatta mansnamn
a. 2 ˈKjell-ˌLars, 2 ˈKarl-ˌJan, 2 ˈSven-ˌBengt
b. 2 ˈLille-ˌBror, 2 ˈFisk-ˌOlle, 2 ˈSkalle-ˌPer
c. 0Erik- 2 ˈGustaf, 0Gunnar- 1 ˈLennart
I grupp (221)a har vi tvåstaviga former med huvudbetonat förled, som dock inte slutar på
något av de efterled som leder till reduktion (se (217) ovan). Ett par av dessa namn känns
kanske igen. Resultatet är hursomhelst två betoningar och accent 2, dvs. normal
sammansättningsprosodi (men alltså inte normal namnprosodi för denna kategori). 140 När
således andra ledet är enstavigt är det inte längre möjligt att placera huvudbetoningen där
140 Dialektalt kan det vara annorlunda förstås. 2 ˈJon-ˌOlle är t.ex. ett normalt uttal i Dalarna.
178

(*0Karl 1 ˈLars). Grupp (221)b har tvåstavigt förled och vanlig sammansättningsprosodi. Dessa
namn är bildade med attribut som förled. I likhet med grupp (221)a är de vanliga
sammansättningar (men alltså icke-kanoniska som namn). Grupp (221)c uppvisar samma
generella prosodi som de kanoniska, dvs. betoning på efterledet, men har tvåstavigt förled,
vilket är avvikande. 141
Går vi nu till de sammansatta kvinnonamnen (utom de tvåstaviga som vi behandlat ovan
i (217)) finner vi att de på det hela taget stämmer väl överens med den vanliga
sammansättningsprosodin, dvs. huvudbetoning på förledet och bibetoning på efterledet samt
accent 2. 142 I (222) anges också rytmen för några olika namntyper.
(222) Sammansatta kvinnonamn, kanoniska mönster
x . x . x . x . x . x . x . x .
2
ˈEva-ˌKarin
2
ˈAnn-Marˌgret
2
Ma ˈrie-Louˌise
2
Ma ˈria-ˌPia
2
ˈMärta-ˌStina
2
ˈElse-ˌMaj
2
So ˈfie-Aˌnette
2
So ˈfia-ˌLena
2 ˈUlla-ˌBritt
I den första gruppen har vi det typiska formatet för kvinnonamnen. Det finns förstås också
namn som har ett attribut som förled ( 2 ˈLilleˌmor, 2 ˈGull-ˌFia). Dessa är som vanliga
sammansättningar. En typ av namn saknas i (222) och det är sammansatta tvåstaviga med
annat efterled än de som reduceras enligt mönstret i (217) ovan. Likaså är det mindre vanligt
med namn där det finns två obetonade stavelser mellan betoningarna. Dessa typer illustreras i
(223) med angivande av den rytmiska formen..
(223) Avvikande sammansatta kvinnonamn
x x x x .
2
ˈAnn-ˌLiv
2
ˈRut-ˌEmma betoningskrock
2 ˈGun-ˌAnn
2 ˈBritt-ˌLena
x . . x .
2 ˈLena-Faˌtima, 2 ˈLena-Caˌrola, 2 ˈLena-Maˌria betoningslapsus
Ma 2 ˈria-Soˌfia
2 ˈVendela-ˌEva
2 ˈViveka-ˌAnna
x . . . . x
2 ˈErika-Mariˌanne
Det verkar som att de rytmiska reglerna är strängare bland namnen än bland vanliga
141
Orsaken till det specifika mansnamnsmönstret står sannolikt att finna i givandet av flera förnamn (ref NN).
När man ska radda upp dem får de vanlig frasbetoning, på sista ledet (Erik 2 ˈGustaf, Johan 1 ˈAugust). Tar man
med efternamnet hamnar betoningen ju där (Erik Gustaf 1 ˈGeijer, Johan August 2 ˈStrindberg).
142 2
Brünn ˈhilde får betoning på andra ledet men så är det också hämtat från ett annat namnsystem.
179

sammansättningar. Förmodligen är det den permanenta karaktären hos namn som orsakar
detta. Så undviks betoningskrock mellan enstavingar till en sådan grad att de få som finns
kvar (Karl-Jan, Ann-Liv) klingar intuitivt marginella. Regeln är istället att reducera
betoningen och avlägsna accenten i dessa namn (Tor-Leif, Gun-Britt). När det andra ledet är
tvåstavigt tolereras betoningskrock, men namntypen är inte vanlig (Britt-Lena). Det kanoniska
rytmiska mönstret bland mansnamnen är .x. där antalet stavelser och kraven på enstavigt
förled garanterar att det blir alternering, dvs. god rytm. Bland kvinnonamnen tycks också
alternering vara det normala, men i och med att dessa sammansatta namn alltid innehåller två
betoningar, finns det fler möjligheter (x.x., x.x, .x.x, .x.x.)
13.3 Namnsammansättningar och vanliga sammansättningar
Vi kan nu sammanfatta de sammansatta namnens betoningsmönster i en figur som illustrerar
dels själva namnens bildningssätt, dels relationen till de vanliga sammansättningarna, dvs. till
resten av lexikon. Det är alltså frågan om två separata system, två grammatiker.
(224) Översikt sammansättningar
sammansättningar
vanliga sms kvinnonamn mansnamn
antal σ per led [...]+[...] [σ]+[σ] [σ]+[σσ]
antal betoningar? två en en
betoning var? båda leden 1a ledet 2a ledet
tonaccent? accent 2 accent 1 betonade ledets
kvinnonamn Anna-Lena
Marie-Louise
Gun-Britt (Brünn-hilde)
mansnamn (Karl-Jan) Thor-Leif Jan-Allan
Karl-Göran
vanliga sms bil-stol (blå-bär) ––
marmelad-burkar –– ––
Resten av lexikon
Onomastikon
Man kan läsa denna figur som en stegvis konstruktion av sammansättningar. För att bilda ett
vanlig sammansättning eller ett kvinnonamn tar man två led (nästan) vilka som helst och
sätter ihop dem. I normalfallet placerar man en huvudbetoning på första ledet och en
bibetoning på sista ledet, och ger sammansättningen accent 2. Under speciella semantiska och
180

prosodiska omständigheter, nämligen om betydelsen hos sammansättningen är namnlik (tills
vidare inte närmare specificerat än så) och de ingående morfemen enstaviga, kan bibetoningen
utebli och sammansättningen få accent 1. Detta är normalt för många kvinnonamn, liksom för
många mansnamn, men det är marginellt bland vanliga appellativiska sammansättningar
(huvudsakligen bären och veckodagarna).
Sammansättningar med endast en betoning är ett drag som är typiskt för namn, och det
har med rytmisk välformadhet att göra. Alla regelbundet sammansatta namn har god rytm,
medan detta inte alls gäller för vanliga sammansättningar. Sammansatta kvinnonamn och
vanliga sammansättningar skiljer sig således från varandra i graden av rytmisk anpassning,
medan de sammansatta mansnamnen skiljer sig kategoriskt från båda de andra. 143
För att bilda ett sammansatt mansnamn tar man först ett enstavigt led till första led. Sen
väljer man antingen ett enstavigt eller ett tvåstavigt efterled. Vid enstavigt andraled får
sammansättningen sin enda betoning på förledet och accent 1 (Thorleif). Vid tvåstavigt
efterled hamnar betoningen där, på dess första stavelse (Jan-Åke). Tonaccenten blir
densamma som efterledets egna lexikala accent.
I figuren syns det centrala området för respektive sammansatta appellativ, kvinno- och
mansnamn, som ett sammanhängande större färgfält. Därtill finns för varje typ exempel på
marginalen, uppkomna under speciella omständigheter som lån, bristande tillpassning eller
ovanlig semantisk koherens. Dessa exempel står inom parentes och är markerade med små
färgfläckar.
143 Man ser en parallel bland smekformer där kraven på välformadhet är strängare bland smeknamn än bland
andra smekformer. Så är vaktis en giltig appellativisk smekform för vaktmästare, medan Viktor måste heta Vicke
snarare än *Vikte.
181

14 Avslutning
Det kan nu vara tid att dra samman några av trådarna. Målet med detta arbete har varit att
försöka ådagalägga prosodins roll i svenskans morfologi. Det är frågan om några olika roller.
Arbetet är strukturerat efter rågången mellan betoning och accent. Tonaccent har ingen
konstitutiv funktion i ordbildningen, vad jag har kunnat finna. Det finns inga tendenser till att
morfem med någon särskild tonal egenskap skulle styras mot att förenas med andra morfem
med någon särskild tonal egenskap. Istället tycks tonaccenten vara reaktiv. Den försvinner lätt
när strukturen inte är optimal. Detta rimmar väl med den air av onödighet som står runt
tonaccenten. Historiskt kan den betraktas som resultatet av tillfälligheter snarare än resultatet
av att bevara en i språket viktig distinktion (Riad 1998a, 2005). Men det hindrar inte att den
uppträder med stor regelbundenhet och en klar relation till betoningssystemet. I synkronin är
accenten lexikalt stabil i de centrala återkommande, morfologiskt (suffigering) och
fonologiskt (lokalitet) definierade kontexterna, medan variationen är stor utanför de
kanoniska kontexterna, och bland monomorfem (Bruce 1977).
Vi såg att lexikal betoningsinformation ska betraktas som antingen lexikalt specificerad
tonicitet hos vissa morfem eller som pre- eller posttonisk specifikation hos andra morfem.
Viktigt i det sammanhanget var att morfemen subkategoriserar för en betonad stavelse,
antingen en tonisk stavelse, eller en stavelse som kan betonas av den generella regeln (43).
Posttonicitet möter ett prosodiskt lokalitetsvillkor, som senare ärvts i tonaccenttilldelningen.
Hela gruppen accent-2-inducerande suffix är samtidigt posttoniska, vilket fångar den
historiska relationen mellan betoningskrock som kanonisk postlexikal accent-2-kontext och
suffix i posttonisk ställning som kanonisk lexikal accent-2-kontext.
182

15 Termer
KULMINATIVITET
DEFAULT
PROMINENS
LEXIKALA REPRESENTATIONEN
...
183

16 Litteratur
Abrahamsen, Jardar E. 2003. Ein vestnorsk intonasjonsfonologi. NTNU, Trondheim.
Andersson, Thorsten. 1996. Onomastiska grundfrågor. I: Ellevte nordiske
navneforskerkongressen. Sundvollen 19–23 juni 1994. Red. K. Kruken, NORNArapporter
60, 15–41.
Andreasson, Anne-Marie. 1997. Swedish word accents. diss. University of Illinois, Urbana.
[publ. 2001, Lincom Europa, München]
Anward, Jan & Per Linell. 1976. Om lexikaliserade fraser i svenskan. Nusvenska studier 77–
119.
Baeskow, Heike. 2004. Lexical properties of selected non-native morphemes of English.
Gunter Narr: Tübingen.
Bannert, Robert. 1979. Ordstruktur och prosodi. Svenska i invandrarperspektiv, red. av
Kenneth Hyltenstam. Liber: Lund. 132–173.
Basbøll, Hans. 2005. The Phonology of Danish. (The phonology of the world’s languages.)
Oxford University Press, Oxford.
Bauer, Laurie. 1998. Is there a class of neoclassical compounds in English and is it
productive? Linguistics 36, 403–422.
Beckman, Jill N. 1997. Positional faithfulness, positional neutralisation and Shona vowel
harmony. Phonology 14, 1–46.
Benua, Laura. 1995. Identity effects in morphological truncation. I: Papers in Optimality
Theory. Utg. av Jill Beckman, Laura Walsh Dickey & Suzanne Urbanczyk. (University
of Massachusetts occasional Papers in Linguistics 18.) Amherst, Massachusetts. 77–136.
Bloch, Josefin (under arbete). Prosodi i svenskans morfologi. diss. Institutionen för nordiska
språk, SU.
Bloch, Josefin. ms. Prosodi i svenskans morfologi: Obetonade och betonade förled. SU.
Booij, Geert. 1995. The Phonology of Dutch. Oxford University Press, Oxford.
Booij, Geert. 1999. The role of the prosodic word in phonotactic generalizations. In Hall, T.A.
& U. Kleinhenz (red.) Studies on the phonological word. Benjamins: Amsterdam. 47–72.
Booij, Geert. 2002. The Morphology of Dutch. Oxford University Press, Oxford.
Bruce, Gösta. 1973. Tonal accent rules for compound stressed words in the Malmö dialect.
Working papers 7, 1–35. Phonetics laboratory, Lund University.
Bruce, Gösta. 1974. Tonaccentregler för sammansatta ord i några sydsvenska stadsmål, in:
Platzack, C. (ed.): Svenskans beskrivning 8, 62–75.
Bruce, Gösta. 1977. Swedish word accents in sentence perspective. (Travaux de l’institut de
linguistique de Lund 12) CWK Gleerup, Lund.
Bruce, Gösta. 1982. Reglerna för slutledsbetoning i sammansatta ord i nordsvenskan, in:
Elert, C.-C. & Fries, S. (eds.) Nordsvenska. University of Umeå.
Bruce, Gösta. 1993. On Swedish lexical stress patterns. PHONUM 2, 41–50. Umeå.
Bruce, Gösta. 1998. Allmän och svensk prosodi. Praktisk Lingvistik 16. Lund University.
Bruce, Gösta & Gårding, Eva, 1978: A prosodic typology for Swedish dialects. I: Gårding,
Eva, Bruce, Gösta & Bannert, Robert (utg.), Nordic prosody. Papers from a symposium.
(Travaux de l’Institut de Linguistique de Lund 13.) Lunds Universitet. S. 219–228.
184

Bye, Patrik. 2004. Evolutionary typology and Scandinavian pitch accent. Ms. University of
Tromsø (http://www.hum.uit.no/a/bye/Papers/pitch-accent-kluw.pdf)
D’Alquen, Richard, and Kevin Brown. 1992. The origin of Scandinavian Accents I and II. In
On Germanic Linguistics: Issues and Methods, ed. Irmengard Rauch, Gerald F. Carr, and
Robert L. Kyes, volume 68 of Trends in Linguistics Studies and Monographs, 61–80.
Berlin: Mouton de Gruyter.
Daelemans, Walter, Gert Durieux & Steven Gillis. 1994. The Acquisition of Stress: A Data-
Oriented Approach. Computational Linguistics 20.3, 421–451.
Danell, Gideon. 1947. Svensk ljudlära. Svenska bokförlaget, Norstedt & söner. Stockholm.
Delsing, Lars-Olof & Holm, Lisa. 1988. Om akut accent i skånskan. I Sagt och skrivet.
(Festskrift till David Kornhall.) Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet.
Downing, Laura. 2006. Canonical Forms in Prosodic Morphology. (OSTL 12.) Oxford
University Press, Oxford.
Dresher, Elan & Harry van der Hulst. 1998. Head-dependent asymmetries in phonology:
complexity and visibility. Phonology 15, 317–52.
Elert, Claes-Christian. 1964. Phonologic studies of quantity in Swedish based om´n material
from Stockholm speakers. Almqvist & Wiksell, Uppsala.
Elert, Claes-Christian. 1970. Ljud och ord i svenskan. Uppsala, Almqvist & Wiksell.
Elert, Claes-Christian. 1972. Tonality in Swedish: Rules and a list of minimal pairs. Evelyn S.
Firchow, Kaaren Grimstad, Nils Hasselmo & Wayne O’Neil (eds.): Studies for Einar
Haugen, pp. 151-173. Mouton, The Hague.
Elert, Claes-Christian. 1981. Ljud och ord i svenskan 2. Almqvist & Wiksell International.
Eliasson, Stig, 1980: Expressiv geminering hos svenska hypokorismer och ellipsord.
Nysvenska studier 60, 341–361.
Elordieta, G. (1997). Accent, tone and intonation in Lekeitio Basque. In Martínez-Gil, F. &
Morales-Front, A. (eds.), Issues in the Phonology and Morphology of the Major Iberian
Languages, 3–78. Washington, D.C.: Georgetown University Press. [Revised version in
Anuario del Seminario de Filología Vasca ‘Julio de Urquijo’ 32 (1998), 511–569.]
Elordieta, Gorka & José Ignacio Hualde. 2003. Tonal and durational correlates of accent in
contexts of downstep in Lekeitio Basque. Journal of the International Phonetic
Association 33.2, 195–209.
Engstrand, Olle. 1995. Phonetic interpretation of the word accent contrast in Swedish.
Phonetica 52, 171–179.
Engstrand, Olle. 1997. Phonetic interpretation of the word accent contrast in Swedish:
Evidence from spontaneous speech. Phonetica 54, 61–75.
Fant, Gunnar & Anita Kruckenberg. 2008ms. Multi-level analysis and synthesis of prosody
with applications to Swedish. Journal of Phonetics NN
Fikkert, Paula. 1994. On the acquisition or prosodic structure. The Hague: HAG (HIL
dissertations, 6)
Fortune, G. 1955. An analytical grammar of Shona. London: Longmans, Green & Co.
Frid, Johan. 2003. Lexical and Acoustic Modelling of Swedish Prosody (Travaux de l'institut
de linguistique de Lund 45), Lund University Press, Lund.
185

Fries, Sigurd. 1973. Carl Ivar och Anna-Greta. Några synpunkter på tryckfördelningen i de
sammansatta personnamnen. Svenska studier från runtid till nutid tillägnade Carl Ivar
Ståhle (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 48), 75–90.
Garlén, Claes. 1984. Svenskans fonologi i kontrastiv och typologisk belysning. MINS 15.
[Studentlitteratur 1988]
Garrett, Edward. 1999. Minimal words aren’t minimal feet. I Matthew Gordon (red.), UCLA
Working Papers in Linguistics, no.1, Papers in Phonology 2, pp 68–105. [ROA 1031-
0609]
Golston, Chris & Richard Wiese. 1998. The structure of the German root. In Kehrein and
Wiese (eds.) Phonology and Morphology of the Germanic Languages. (Linguistische
Arbeiten 386.) Niemeyer.
Golston, Kehrein & Riad, in progress. Feet. NN
Gordon, Matthew. 1999. Syllable weight: phonetics, phonology, and typology. Ph.D. diss.
UCLA.
Gussenhoven, Carlos. 2004. The Phonology of Tone and Intonation. Cambridge: CUP.
Hall, Tracy Alan & Ursula Kleinhenz (red.) 1999. Studies on the phonological word.
Benjamins: Amsterdam.
Hammond, Michael. 1999. The phonology of English. An prosodic optimality-theoretic
approach. Oxford University Press.
Haspelmath, Martin. 2006 Against markedness (and what to replace it with). Journal of
Linguistics 42, 25–70.
Haugen, Einar. 1967. On the rules of Norwegian tonality. Language 43, 185–202.
Haugen, Einar. 1976. The Nordic Languages. Faber & Faber, London.
Hayes, Bruce & Aditi Lahiri. 1991. Bengali intonational phonology. NLLT 9, 47–96.
Hualde, J. I., Elordieta, G. & Elordieta, A. 1994. The Basque Dialect of Lekeitio. Bilbao and
Donostia-San Sebastián: Univ. del País Vasco & Supplements of Anuario del Seminario
de Filología Vasca Julio de Urquijo.
Hualde, Jose Ignacio. 1999. Basque accentuation. In van der Hulst, H. (ed.), Word Prosodic
Systems in the Languages of Europe, 947–993. Berlin: Mouton de Gruyter.
Inkelas, Sharon. 1989. Prosodic constituency in the lexicon. Diss. Stanford University.
Itô, Junko & Armin Mester. 1992. Weak Layering and Word Binarity. Linguistic Research
Center, LRC-92-09, University of California, Santa Cruz
Ito, Junko & Armin Mester. 2006. Prosodic Adjunction in Japanese Compounds. Proceedings
of FAJL 4, Osaka, 2006.
Ito, Junko & Armin Mester. 2007. Categories and Projections in Prosodic Structure. OCP 4,
Rhodes.
Itô, Junko, Armin Mester & Jaye Padgett. 1995. Licensing and underspecification in
Optimality Theory. Linguistic Inquiry 26, 571–614.
Itô, Junko, Armin Mester & Jaye Padgett. 1999. Lexical classes in Japanese: a reply to Rice.
Phonology at Santa Cruz, vol. 6, 39–46.
Itô, Junko. 1990.
Jahr, Ernst Håkon & Lorentz, Ove (eds.) (1983): Prosodi/Prosody. (Studies in Norwegian
Linguistics 2) Novus, Oslo.
186

Jensen, Martin Kloster. 1958. Bokmålets tonelagspar (Vippere). Universitetet i Bergen,
Årsbok 1958. Grieg, Bergen.
Josefsson, Gunlög. 1997. On the principles of word formation. diss. Lund
Josefsson, Gunlög. 1998. Minimal words in a minimal syntax. John Benjamins.
Josefsson, Gunlög. 2002. The meaning of lexical classes. NJL
Josefsson, Gunlög. 2005. Ord. Studentlitteratur.
Jönsson-Steiner, Elisabet & Aditi Lahiri. 2007. Tonal accents and rhyme in 18th century
Swedish.
Kabak, Baris & Anthi Revithiadou. 2007. “An interface account to prosodic word recursion.”
Kommer i Grijzenhout, J. & B. Kabak (eds.) Phonological Domains: Universals and
Deviations. Mouton de Gruyter.
Kabak, Baris & Frans Plank. 2007. The role of phonology in word class distinction. Handout,
ALT 7, Paris, September 2007.
Kager, René. 1989. A metrical theory of stress and destressing in English and Dutch. Foris,
Dordrecht.
Kaltenbacher, Erika. 2000. Unseparable prefixes and foot structure in German. ms.
Universität Heidelberg.
Kiefer, Ferenc. 1970. Swedish morphology. Skriptor.
Kiparsky, Paul. 1979. Metrical Structure Assignment is Cyclic. Linguistic Inquiry 10, 421–
441.
Kiparsky, Paul. 1982. Lexical Phonology and Morphology. In In-Seok Yang (ed.), Linguistics
in the Morning Calm, Seoul, 1982..
Kristoffersen, Gjert. 1992. Tonelag i sammensatte ord i østnorsk, Norsk lingvistisk tidsskrift
10, 39–65.
Kristoffersen, Gjert. 1993. An autosegmental analysis of East Norwegian pitch accent. In
Granström, B. and L. Nord (eds.) Nordic Prosody IV (Odense: Odense University Press)
Kristoffersen, Gjert. 2000. The Phonology of Norwegian. (The phonology of the world’s
languages.) Oxford University Press, Oxford.
Kristoffersen, Gjert. 2006. Markedness in Urban East Norwegian tonal accent. Nordic
Journal of Linguistics 29: 95–135.
Kristoffersen, Gjert. 2007. Dialect variation in East Norwegian tone. In Riad, T. & C.
Gussenhoven (eds.), Tones and Tunes, vol. I: Studies in Word and Sentence Prosody.
Berlin: Mouton de Gruyter. 91–111.
Lahiri, Aditi, Allison Wetterlin & Elisabet Jönsson-Steiner. 2005. Lexical specification of
tone in North Germanic. Nordic Journal of Linguistics 28, 1, 61–96.
Leira, Vigleik. 1998. Tonempar i bokmål. Norskrift 95:49–86.
Liberman, Anatoly. 1982. Germanic Accentology. Vol.I: The Scandinavian languages.
University of Minnesota Press, Minneapolis.
Linell, Per & Jan Anward. 1971. Synpunkter på betoningens roll i svenskans prosodi. ms.
Uppsala universitet.
Linell, Per. 1972. Remarks on Swedish morphology. RUUL 1, Uppsala universitet.
Loman, Bengt. 1979. Avledningar på -sam i svenskan. Folkmålsstudier 26, 49–60.
Lyttkens, Ivar Adolf & Fredrik Amadeus Wulff. 1916. Ordskatt och ljudförråd i svenska
språket. Gleerups, Lund.
187

Malmberg, Bertil. 1970. Lärobok i fonetik. Gleerups.
Malmgren, Sven Göran. 1992. Om tonaccent i centralsvenskt standardspråk – och i svenska
ordböcker. Svenskans beskrivning 19, 206–214. Lund University press.
McCarthy, John & Alan Prince. 1986. Prosodic morphology. Ms University of Massachusetts
at Amherst and Brandeis University.
McCarthy, John & Alan Prince. 1990. Foot and word in prosodic morphology: The Arabic
broken plural. Natural Language & Linguistic Theory 8.2, 209–283.
McCarthy, John & Alan Prince. 1993. Prosodic Morphology I: Constraint Interaction and
Satisfaction. Technical Report #3, Rutgers University Center for Cognitive Science.
McCarthy, John & Alan Prince. 1994. The Emergence of the Unmarked: Optimality in
Prosodic Morphology. In Mercè Gonzàlez, ed., Proceedings of the North East Linguistics
Society 24, GLSA, Amherst, MA. Pp. 333–379. (ROA 13-0594)
McCarthy, John & Alan Prince. 1999. Faithfulness and Identity in Prosodic Morphology. In
René Kager, Harry van der Hulst, and Wim Zonneveld (eds.) The Prosody Morphology
Interface. Cambridge: Cambridge University Press. 218–309. (ROA 216-0997)
Morén, Bruce. 2006. Central Swedish noun inflection and prosody: synchrony at its best (and
no underlying tones!). Rough draft for project group (nov. 2006), CASTL, Tromsø.
Myrberg, Sara. under arbete. Svensk intonationsfonologi. Stockholms universitet.
Noreen, Adolf. 1903–1907. Vårt språk. Gleerups, Lund.
Noreen, Erik. 1915. Ärtemarksmålets ljudlära I. Norstedts, Stockholm.
Nouveau, Dominique. 1994. Language acquisition, metrical theory, and optimality. A study of
Dutch word stress. Ph.D. diss, Onderzoeksinstituut voor Taal en Spraak, Universiteit
Utrecht.
Nyström, Staffan. 1995. Lexikon och onomastikon – två samverkande system. I: Namn og
nemne 12, 81–87.
Nyström, Staffan. 1996. Namnmönster, namnsystem, onomastikon – något om namnförrådets
art och struktur. I: Ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19–23 juni 1994.
Red. K. Kruken, NORNA-rapporter 60, 133–149.
Plag, Ingo. 1999. Morphological Productivity. Structural Constraints in English Derivation.
Mouton de Gruyter, Berlin.
Poser, William. 1985. The Phonetics and Phonology of Tone and Intonation in Japanese. PhD
MIT.
Poser, William. 1990. Evidence for Foot Structure in Japanese. Language 66.1, 78–105.
Prince, Alan & Paul Smolensky. 1993. Optimality theory: Constraint interaction in generative
grammar. Ms, Rutgers University and University of Colorado, Boulder.
Raffelsiefen, Renate. 2004. Quantity and syllable weight in Swedish. ms. University of
Mannheim.
Raffelsiefen, Renate. 2007. Morphological Word Structure in English and Swedish: the
Evidence from Prosody. G. Booij, B. Fradin, A. Ralli & S. Scalise (eds.). On-line
Proceedings of the Fifth Mediterranean Morphology Meeting (MMM5), Fréjus 15–18
September 2005. (http://mmm.lingue.unibo.it/proc-mmm5.php)
188

Revithiadou, Anthi. 2007. Colored Turbid accents and Containment: A case study from
lexical stress. In: Blaho, Sylvia, Patrik Bye, & Martin Krämer (eds.), Freedom of
Analysis? Berlin: Mouton de Gruyter. http://www.revithiadou.gr/files/papers/TT_CC.pdf)
Riad, Tomas. 1988. Tracing the foot. Arkiv för nordisk filologi 103, 1–34.
Riad, Tomas. 1992. Structures in Germanic prosody. A diachronic study with special
reference to the Nordic languages. Avhandling, Stockholms universitet.
Riad, Tomas. 1997. Svenskt fonologikompendium. Institutionen för nordiska språk, SU.
(http://www.nordiska.su.se/content/1/c4/78/98/Svenskt_Fonologikompendium.pdf).
Riad, Tomas. 1998a. The origin of Scandinavian tone accents, Diachronica XV:1, 63–98.
Riad, Tomas. 1998b. Towards a Scandinavian accent typology, in: Kehrein, W. & Wiese, R.
(eds.) Phonology and Morphology of the Germanic Languages, 77–109. (Linguistische
Arbeiten 386) Niemeyer, Tübingen.
Riad, Tomas. 1999. Allting ryms i varje frö. Om suffixet -(i)sk. Språk och stil 9, 35–70.
Riad, Tomas. 2001.
Riad, Tomas. 2002. Svensk smeknamnsfonologi. Studia Anthroponymica Scandinavica 20,
51–98.
Riad, Tomas. 2003a. Diachrony of the Scandinavian accent typology, in: Fikkert, P. & Jacobs,
H. (eds.) Development in Prosodic Systems (Studies in Generative Grammar 58).
Berlin/New York: Mouton de Gruyter. 91–144.
Riad, Tomas. 2003b. Bestämdhetssuffixens form och tvåstavigheten. Grammatik i fokus.
Festskrift till Christer Platzack 18 november 2003. 145–152.
Riad, Tomas. 2005. Historien om tonaccenten. In: Falk, Cecilia & Lars-Olof Delsing (eds)
Svenska språkets historia 8. Studentlitteratur, Lund. S. 1–27.
Riad, Tomas. 2006a. Scandinavian accent typology. Sprachtypol. Univ. Forsch. (STUF),
Berlin 59 (2006) 1, 36–55.
Riad, Tomas. 2006b. Den tvåtoppiga tonaccentens ålderdomlighet. In: Antje Hornscheidt,
Kristina Kotcheva, Tomas Milosch und Michael Rießler (Hrsg.): Grenzgänger. Festschrift
zum 65. Geburtstag von Jurij Kusmenko. (Berliner Beiträge zur Skandinavistik 9.) 246–
257.
Riad, Tomas. 2008. "Börk börk börk. Ehula hule de chokolad muus". Språktidningen nr 2,
2008, 34–39.
Riad, Tomas. 2009. The morphological status of accent 2 in North Germanic simplex forms.
In Martti Vainio, Reijo Aulanko & Olli Aaltonen (eds.) Nordic Prosody. Proceedings of
the Xth Conference, Helsinki 2008. Peter Lang. 205–216.
Rice, Curt. 2006. Norwegian stress and quantity: The implications of loanwords. Lingua 116,
1171–1194.
Rischel, Jörgen. 1963. Morphemic tone and word tone in Eastern Norwegian. Phonetica 10,
154–164. Reprinted in Jahr and Lorentz 1983.
SAG, se Teleman, Hellberg & Andersson 1999.
SAOL = Svenska Akademiens Ordlista
Segerup, My. 2004. Gothenburg Swedish word accents: a fine distinction. Proceedings,
FONETIK 2004, Dept. of Linguistics, Stockholm University
Selenius, Ebba, 1972. Västnyländsk ordaccent. Studier i nordisk filologi 59. Helsingfors.
189

Selkirk, Elisabeth. 1996. The prosodic structure of function words. In Morgan, James L. &
Katherine Demuth (eds.) Signal to syntax. Bootstrapping from speech to grammar in early
acquisition. Lawrence Erlbaum Associates: Mahwah, NJ. 187–213.
Skaalbones, Lena Kildal. 2006. Henger de på? Prososyntaktiske trekk ved verbpartikler i en
nordnorsk høytonedialekt. Masteroppgave i nordisk språkvitenskap, Institutt for
nordistikk og litteraturvitenskap, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet
Smith. Jennifer L. 2001. Lexical Category and Phonological Contrast. In R. Kirchner, J. Pater,
and W. Wikely (eds.). PETL 6: Proceedings of the Workshop on the Lexicon in Phonetics
and Phonology. Edmonton: University of Alberta, 61–72.
Strangert, Eva. 1985. Swedish speech rhythm in a cross-language perspective. (Acta
Universitatis Umensis 69) Almqvist & Wiksell International, Stockholm.
Ström, Anna. 1998. Tonaccent i sydsvenska sammansättningar. ms. Department of
Scandinavian languages, Stockholm University.
Svanlund, Jan. 2009. NN Lexikal etablering -- Hur nya ord får betydelse. En undersökning av
hur nya sammansättningar konventionaliseras
Svenska Akademiens Ordlista. Nätbaserad version av 11e upplagan.
Sweet, Henry. 1877. A handbook of phonetics. Oxford.
Söderbergh, Ragnhild. 1968. Svensk ordbildning. (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk
språkvård 34) Läromedelsförlagen.
Tamm, Fredrik. 1900. Sammansatta ord i nutida svenskan : undersökta med hänsyn till
bildning av förleder. Almqvist & Wiksell, Uppsala (Skrifter utgivna av K. Humanistiska
vetenskapssamfundet i Uppsala 7:1.)
Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson (= SAG) . 1999. Svenska Akademiens
Grammatik. Norstedts.
Teleman, Ulf. 1969. Böjningssuffixens form i svenskan. Arkiv för nordisk filologi 84, 163–
208.
Teleman, Ulf. 1970. Om svenska ord. Gleerups.
Thorell, Olof. 1981. Svensk ordbildningslära. Stockholm. Esselte
Trosterud, Trond. 2001. Genustilordning i norsk er regelstyrt. Norsk lingvistisk tidsskrift 9.1,
29–58.
Trubetzkoy, Nikolai. 1939. Grundzüge der Phonologie.
Uhrbach, Amy. 1987. A formal analysis of reduplication and its interaction with phonological
and morphological processes. Ph. D. diss. University of Texas.
van der Hulst, Harry. 1984. Syllable structure and stress in Dutch. (Linguistic models 8.)
Foris, Dordrecht
Vanderslice, R. & Peter Ladefoged. 1971. Binary suprasegmental features. Working papers in
phonetics 17, UCLA, Los Angeles.
Venneman Theo. 1988. Preference laws for syllable structure and the explanation of sound
change. Mouton de Gruyter, Berlin.
Visch, Ellis. 1990. A metrical theory of rhythmic stress. Mouton de Gruyter, Berlin.
Weeda, Donald Stanton. 1992. Word truncation in prosodic morphology. Ph.D. diss.
University of Texas, Austin.
190

Weinstock, John M. 1970. A Sketch of Norwegian phonology. In Benediktsson, Hreinn (ed.)
The Nordic languages and modern linguistics. 572–598.
Wessén, Elias. 1969. Svensk språkhistoria. Almqvist & Wiksell.
Wetterlin, Allison, Elisabeth Jönsson-Steiner & Aditi Lahiri. 2007. Tones and loans in the
history of Scandinavian I: Riad, Tomas & Carlos Gussenhoven (eds.) Tones and Tunes I.
Typological Studies in Word and Sentence Prosody. (Phonology and Phonetics. Series
editor: Aditi Lahiri). Mouton de Gruyter, Berlin. 353–375.
Wetterlin, Allison. 2007. The Lexical specification of Norwegian tonal word accents. Ph. D.
diss. Konstanz.
Wiese, Richard. 1996. The phonology of German. Oxford: Oxford University Press.
Wiese, Richard. 2001. Regular morphology vs. prosodic morphology? The case of truncations
in German. I: Journal of Germanic Linguistics 13.2, 131–177.
Wikström, Marit. 2004. Betoningsaccenten i sammansatta ord i Klippandialekten. En
jämförande studie av den geografiska progressionen i valet av sammansättningsaccent. Buppsats.
Institutionen för nordiska språk, SU.
Withgott, Meg & Halvorsen, Per-Kristian, 1984: Morphological constraints on Scandinavian
tone accent. Report no. CSLI-84-11, Stanford University.
Withgott, Meg & Halvorsen, Per-Kristian. 1988. Phonetic and phonological considerations
bearing on the representation of east Norwegian accent, in: van der Hulst, H. & Smith, N.
(eds.): Autosegmental studies on pitch accent, 279–294. Foris, Dordrecht.
Witting, Claes. 1977. Studies in Swedish generative phonology. Acta Universitatis
Upsaliensis, Uppsala.
Zoll, Cheryl. 1997. Conflicting directionality. Phonology 14, 263–286.
Zonneveld, Wim, Mieke Trommelen, Michael Jessen, Curtis Rice, Gösta Bruce & Kristján
Àrnason. 1999. Wordstress in West-Germanic and North-Germanic languages. I Harry
van der Hulst (ed.) Word Prosodic systems in the languages of Europe. Mouton de
Gruyter, Berlin. 477–603.
Öhman, Sven. 1967. Word and Sentence Intonation: A quantitative model. Speech
Transmission Laboratory Quarterly Progress and Status Report (STL-QPSR) 2–3, 20–54.
Dept. of Speech Transmission, Royal Institute of Technology, Stockholm.
191

16.1 Appendix I: suffix
(efter Bloch u.a.)
obetonade bibetonade
betoningsoberoende
posttoniska
med undantag undantagslöst
huvudbetonade (i final
ställning)
med undantag undantagslöst
-r s, plur -ska s -isk a -sam a -dom s -arie s
-n s, plur -ing s -iker s -lek s -lik a -arium s
-s s, plur -lig a -are s -skap s -för a -inn-a s
-na s, best -(at)or s -bar a -rik a -ess-a s
-are a, komp -ling s -full a -fri a -iss-a s
-ast a, sup -ning s -lös a -abel a
-a a -ig a -snål a -ibel a
-e a -else s -värd a -eum s
-a v -nad s -man s -er-a v
-ar v -e s -aktig a -is-er-a v
-ade v -a(n) s -artad a -(i)fi-er-a v
-at v -o s -mässig a -eri s
-ad part -is s -enlig a -itet s
-ande part -on s -riktig a -mang s
-as v -vänlig a -ment s
-ar s, plur -re a, komp -vidrig a -ans s
-or s, plur -st a, sup -stridig a -ens s
-er s, plur -erst a, sup -sinnad a -ant s
-(e)n s, best -er v -säker a -ant a
-(e)t s, best -de/-te v -fattig a -ent s
-t v -duglig a -ent a
-d v -haltig a -ang s
-es v -döme s -and s
-r v -betonad a -end s
192

-dde v -liknande a -ism s
-tt v -iv s -ist s
-dd part -est s
-ende part -est a
-it v -os s -esk s
-en part -os a -esk a
-na v
-il s -ion s -ess s
-ark s -krat s -il a -an s -ör s
-fon s -graf s -id s -en s -yr s
-gam s -gram s -id a -gen s -yr a
-man s -log s -ad s -gen a -ur s
-meter s -sof s -at s -in s -är s
-ped s -stat s -ot s -in a -är a
-pat s -fil s -ett s -on s -ar s
-fob s -ett a -om s -ar a
-mat s -age s -yl s -ös s
-naut s -ik s -al s -ös a
-nom s -iv s -al a -es s
-skop s -iv a -ell s -is s
-tek s -i s -ell a -(a)tris s
193

16.2 Appendix II: dialektkarta
194