Nr 3/2001

Slopade upparbetningsplaner kräver utbyggnad
Nya delen av CLAB
12
Av Bengt Hedberg
Artikelförfattaren är
verksam inom kärnavfallsavdelningen
på SKI, Statens
kärnkraftinspektion,
och ansvarig handläggare
för SKI:s
granskning av det
aktuella projektet.
Det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle,
norr om Oskarshamn, är en
mycket viktig del i det svenska kärnkraftsprogrammet.
Kapaciteten att lagra kärnkraftverkens
använda bränsle har dock
sedan starten varit begränsad. Detta
beror på att Sverige under resans gång
ändrat förutsättningarna för hur bränslet
skall tas om hand. Nu byggs CLAB ut för
att klara lagringen för åtminstone 40 års
drift av kärnkraftverken.
De nu pågående byggnadsarbetena startade i slutet
av 1998 och beräknas vara helt klara till årsskiftet
2004. De svåra och känsliga sprängningsarbetena
avslutades i slutet av förra året varefter man började
med inbyggnads- och installationsarbetena av
det nya mellanlagret, CLAB 2.
SKI har under hela byggperioden följt de olika
delarna av byggnadsarbetet med speciell fokusering
på nya och förändrade konstruktionslösningar, jämfört
med den befi ntliga anläggningen. En känslig del
just nu är förberedelserna för anslutning av installationssystemen
från den nya förvaringsbyggnaden
till befi ntliga system. På SKI:s ansvarsområde ligger
också att noggrant följa driftsättning och provdrift
innan den nya anläggningsdelen kan ges drifttillstånd.
Sekellångt åtagande
När Sverige i mitten av 1950-talet började planera
för byggandet av civila kärnkraftverk så innebar det
ett sekellångt nationellt säkerhetsåtagande. I praktiken
innebar riksdagens beslut att Sverige måste upprätta
och underhålla en nationell infrastruktur för
säkerhetsarbetet inom områdena juridik, teknik och
ekonomi. Under hela denna period, från projektering
till rivningen av kärnkraftverken och förseglingen
av slutförvaret, måste det fi nnas en fastlagd
plan.
Men när det gäller att ta hand om det använda
kärnbränslet och ansvara för att ingen utsätts för
joniserande strålning så sträcker sig ansvaret långt
bortom 100-årsgränsen, ja bortom 100 000 år.
Tidigt började man diskutera i Sverige hur man
skulle hantera det använda kärnbränslet. De svenska
kärnkraftföretagen, som enligt lag är ansvariga för
att ta hand om och slutförvara allt radioaktivt kärnavfall
som produceras, har i dag som huvudalternativ
geologisk direktdeponering enligt det så kallade
KBS-3-konceptet (se fi gur på sid 18).
Företagen bedriver också sedan många år ett
forsknings- och utvecklingsarbete genom det gemensamt
ägda bolaget, Svensk Kärnbränslehantering
AB (SKB) med syftet att utveckla denna metod
för omhändertagande av bränslet. Målet är att människor
för all framtid skall vara skyddade mot den
joniserande strålningen, som kommer att vara farlig
för människor under hundratusentals år framöver.
Förvaringen under tidsperioden efter att bränslet
fraktats från kärnkraftverken tills det deponeras i ett
slutförvar sker i mellanlagret utanför Oskarshamn.
Den perioden är beräknad till 30 – 40 år, beroende
på hur stor resteffekten är. Det betyder att när det
sista bränslet lämnar CLAB så kommer vi att skriva
år 2050.
AKA-utredningen
I den s.k. AKA-utredningen (Använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall, SOU 1976:30-31) som tillsattes
1973 med uppgift att ta fram förslag på hur det
högaktiva avfallet från kärnkraften skulle omhändertas
slogs fast:
att upparbetning av kärnbränsle förordades som
huvudalternativ
att ett centralt lager för använt bränsle skulle
uppföras.
Eftersom Sveriges linje vid beslutet om uppförandet
av CLAB baserades på upparbetning av bränslet ansågs
det vid den tiden lämpligt att satsa på våtlagring
i en central anläggning.
Torrlagring av använt bränsle har hittills inte varit
aktuell i Sverige.
Nucleus 3/2001