INNEHÅLL - SLU

Redaktör och ansvarig utgivare: GUNNAR HALLGREN 

INNEHÅLL 

Kan jordbruket ta hand om slammet från samhällenas reningsverk av Nils Brink 5 

Metoder för förbehandling, avvattning och förbränning av slam av Jan Renne1jelt 7 

Slamavvattning med centrifuger i kommunala reningsverk av Gunnar Aronsson 13 

Ekologiskt riktig avfallsdisposition av Sven L. Jansson . . . . . . . . 15 

Oslos slamproblemer og disponering av slam av Per A . Hallberg . . . 20 

Växtförsök med avloppsslammet i Helsingfors av Illka Viitasa/o . . . 22 

Rötslam som gödslings- och jordförbättringsmedel av Göran Knutsson 24 

Transport och spridning av rötslam på åkerjord av Tomas Hedenskog . 26 

Forskning och försök med rötslam av Kalju Valdmaa . . . . . . . . 28 

Gödsling med rötslam av Sven Gesstein . . . . . . . . . . . . . . 31 

Transportvägar för växtnäring och toxiska substanser i ekosystemet jordgröda-djur 

av Nils Brink . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

Några synpunkter på användandet av kommunalt avfall inom jordbruket av 

Arne Andersson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 

Rötslam och kvicksilver i Stockholm av G. Brundin . . . . . . . . 44 

Hygieniska och parasitologiska problem vid hanteringen av rötslam av Harri 

Seppänen · . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 

De hygieniska riskerna vid rötslamshantering av Viktor Tullander . . . . . 51 

Rötslam ur parasitologisk synpunkt av Otto RomJus .... .... . . ·- 53 

Försök med salmonella-infekterat rötslam i jord vid olika temperaturer av 

Kurt Hagem·ud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 

(List of contents in English on back cover)

G R U N D F Ö R B Ä TT R l N G 

utkommer med fyra nummer årligen 

Prenumerationspris kr. 20:- Lösnummer kr. 6:- 

Redaktionens och expeditionens adress: 

Institutionen för markvetenskap 

Lantbrukets hydroteknik 750 07 Uppsala 7 

Tel. 018/325025 Postgiro 381795 

Redaktionskommitte: 

Professor Gunnar Hallgren Professor Yngve Gustafsson 

Professor Lambert Wiklander 

Författama är själva ansvariga för sina uppsatsers innehåll. 

Vid återgivande av text torde källan 

och författaren angivas

GRUNDFÖRBÄTTRING 

Tidskrift för jordbrukets rationalisering 

genom grundförbättringar 

Journal of Agricultural Land Improvement 

Redaktör och ansvarig utgivare 

GUNNAR HALLGREN 

ÅRGÅNG 1969 

VOL. 22

Almqvist & Wikselis 

BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG 

UPPSALA 1969

NJF:s kollokvium på Skokloster den 30-31 okt. 1968 

över temat: 

Kan jordbruket ta hand om slammet 

Den av kulturtekniska sektionen av Nordiska 

J ordbruksforskares Förening tillsatta 

kommitten för jordbrukets vattenvårdsfrågor 

höll den 30 och 31 oktober 1968 ett 

kollokvium på skokloster rörande rubricerade 

tema. Vid överläggningarna under 

dessa båda dagar behandlades av specialister 

inom olika områden en rad problem 

förknippade med denna ur vattenvårdssynpunkt 

ytterst väsentliga fråga. De under 

kollokviet hållna föredragen åtföljdes av 

förbereda inlägg varefter följde allmän diskussion. 

Kollokviet omfattades med stort 

intresse, varom det stora antalet deltagare, 

sammanlagt 90 personer, vittnade. Utöver 

medlemmar i kulturtekniska sektionen från 

Danmark, Finland, Norge och Sverige deltog 

ett flertal fackmän utanför NJF:s krets. 

För organisationen av kollokviet och här- 

från samhällenas reningsverk? 

för erforderliga arrangemang samt för genomförandet 

av detsamma svarade ordföranden 

i vattenvårdskommitten, docent Nils 

Brink. 

I likhet med kollokviet på Hindsgavl i 

november 1967 faller de problem som behandlades 

vid överläggningarna på skokloster 

naturligt inom fackområdet för 

Grundförbättring, varför på analogt sätt 

föreliggande nummer av tidskriften tagits 

i anspråk. Härvid har de under kollokviet 

gjorda förberedda inläggen införts i direkt 

anslutning till respektive huvudföredrag. 

Däremot har det av utrymmesskäl ej varit 

möjligt att medtaga referat från de efterföljande 

diskussionerna under kollokviet. 

Uppsala i april 1969 

Gunnar Hallgren 

3

i varje fall inte en del hälsovårdsmyndigheter. 

Rekommendationen blir att man bör 

köra det någon annan stans; kanske till en 

tipp eller till närmaste tätort som har ett 

reningsverk. Detta är rent befängt. Transporten 

- det må vara i tunnlar eller tankvagnar 

- till centrala punkter löser inga 

slamproblem men skapar nya. Dyngan 

måste spridas på tillräckligt stora landytor. 

Varför i all världen ska man först transportera 

slammet från Märsta i en Käppalatunnel 

till Lidingö och därefter tillbaka med 

tankbil till Märsta? Varför skall man samla 

avloppsvattnet från en villa, som ligger miltals 

från Uppsala, i slutna tankar och köra 

det till stadens reningsverk, när ändå vattnet 

hamnar i Mälaren och slammet ska ut 

på åkern. Decentralisera reningsverken och 

slamfrågan blir mindre problematisk. Sluta 

upp med att bygga ihop människor på små 

jordplättar, så löser sig problemen lättare 

både med distribution av avfall och med 

förgiftning. Ty gifterna måste lokaliseras 

och stoppas eller avledas vid källorna; vid 

små verk utan inblandning av industrier, 

6 

sjukhus eller laboratorier behöver man 

knappast alls befara kontamination. 

Så till kemislammet Vid utfällning av 

fosfater kan olika kemikalier användas. I 

första hand järnklorid, aluminiumsulfat och 

kalk. I Sverige är de två sistnämnda aktuella. 

Båda har fördelar och nackdelar. Aluminiumfällningen 

är svårfångad och icke så 

voluminös, kalkfällningen är lättfångad 

men tar stor plats. Utrymmesbehovet tycks 

komma att fälla utslaget vad det gäller de 

stora reningsverken; man är rädd för stora 

kalkberg; alltså väljer man aluminiumsulfatet. 

Slammet kan disponeras tillsammans 

med rötslammet. I mindre tätorter inte alltför 

avlägsna från kalkbrott är kalkfällning 

en god lösning. Man måste emellertid vara 

medveten om att det slam man här erhåller 

mera är ett kalkningsmedel än ett gödselmedel. 

Dispositionsfrågan tycks inte heller 

i detta fall vara slutgiltigt löst. Om dispositionen 

av slam och jordbrukets möjligheter 

att bidraga till frågans lösning kommer 

förhandlingarna under dessa båda dagar att 

kretsa kring.

Grundförbättring, 22, 1969: 1-2, 7-12 

Metoder för förbehandling, avvattning och 

Inledning 

Vid behandling av kommunalt eller industriellt 

avloppsvatten uppstår i de flesta 

fall ett mer eller mindre vattenhaltigt slam. 

För att detta slam skall kunna bortskaffas 

på ett ekonomiskt och hygieniskt invändningsfritt 

sätt fordras slambehandling i någon 

form. 

När det gäller slam med nedbrytbara organiska 

komponenter som ej skall brännas 

eller komposteras låter man ofta en anaerob 

stabilisering (rötning) eller aerob stabilisering 

(slamluftning) föregå slutavvattningen 

för att uppnå en viktminskning och för att 

undvika luktbesvär vid den vidare hanteringen. 

Härvid sker även en vattenavskiljning, 

och med en dekantering kan en viss 

koncentrering av slammet uppstå. Man har 

mycket ofta nöjt sig med denna avvattningseffekt 

och direkt överfört slammet till 

torkbäddar. 

Slamavvattning med eller utan föregående 

stabilisering kan genomföras med mekaniska 

metoder, såsom slampressning, 

centrifugering, filtrering och filterpressning. 

Förbehandling av slam 

Slamstabilisering genom rötning 

Anaerob rötning har länge använts som en 

metod att erhålla ett slam som kan uppläggas 

på torkbädd utan att orsaka luktbesvär 

och samtidigt uppnå en volymminskning 

och minskning av vattenhalten. 

förbränning av slam 

av J an Rennerfelt 

Vid rötningen nedbryts huvuddelen av de 

organiska ämnena i råslammet, dvs. kolhydrater, 

fett och äggviteämnen, till stabila 

organiska och oorganiska ämnen, som inte 

så lätt kan råka i förruttnelse. Som slutprodukt 

erhålles ett praktiskt taget luktfritt 

rötslam samt rötgas och slamvatten. Rötgasen 

utgörs av ca 70% metan och 30% 

koldioxid. 

Rötningen sker under medverkan av metanbakterier 

som fordrar en jämn temperatur 

och ett lämpligt pH-intervall (6,5-7,5). 

Vid för lågt pH (surjäsning) hindras metanjäsningen. 

Den kortaste rötningstiden erhålls 

vid en temperatur av 30-33°C. Av 

betydelse för rötningsprocessen är den kontinuerliga 

ympningen av det råa slammet 

med det mogna slam som redan finns i rötkammaren. 

Denna ympning sker genom 

omrörning eller rundpumpning. 

Vid rötningen undergår slammet en volymminskning 

genom att slamvatten avskiljs. 

Slamvattnet avdekanteras på samma 

gång som nytt råslam inpumpas. Slammets 

askhalt stiger under rötningsprocessen och 

bör i slutet ligga över 50% 

Aerob slamstabilisering 

En stabilisering av mekaniskt och biologiskt 

slam (primärslam och sekundärslam) kan 

även åstadkommas genom en luftning under 

längre tid. Härvid minskar andelen organiska 

ämnen i slammet genom bakteriell 

oxidation. Genom behandlingen synes en 

7

SKF-LAGER 

SKF -BEARING 

250 350 

Fig. l. Skruvpress »Desiccator" (Leje & Thurne). 

minskning av den organiska substansmängden 

med maximalt 30-40% kunna uppnås. 

En luftningstid av ca 15 dygn är önskvärd 

och längre luftningstider har rapporterats. 

Det största syrebehovet uppträder under 

oxidationens första fyra dygn och uppgår 

under denna tid till 0,8-1,0 kg syre per kg 

organisk substans i slammet. Totalt räknar 

man med ca 1,3 kg syre per kg organisk 

substans. Luftningsanläggningarna kan 

dock behöva överdimensioneras för att ge 

tillräcklig turbulens vatten-slamblandningen. 

Om det stabiliserade slammet förtjockas, 

t. ex. genom kontinuerlig cirkulation mellan 

förtjockare och slamluftare erhålls en volymminskning. 

Slampressning 

Avvattning av slam 

Avvattning av slam kan ske i skivpress, 

valspress eller skruvpress. I Sverige torde 

8 

1500 

SKF-LAGER 

SKF-BEARING 

avvattning i skruvpress tilldra sig det största 

intresset. 

Det svenska L T -systemet är uppbyggt 

som en tvåstegsprocess. I det första steget 

förurvattnas slammet från ca 4 % till 

10-14%. Förurvattnaren består av en silduks- 

eller slitsplåtsklädd trumma, där 

slammet avvattnas inuti trumman och vattnet 

avgår genom duken. Då trumman roterar 

bygger det urvattnade materialet upp 

en vals (plugg) som under rotation avvattnas 

vidare och kontinuerligt matas ut ur 

apparaten. Vattnet uppsamlas i ett tråg och 

kan bortledas eller recirkuleras. 

I det andra steget sluturvattnas slammet 

med en skruvpress (»desiccator>>; fig. 1). 

I skruvpressens förurvattningszon avgår 

vätska som ej är bunden till materialet under 

det att detta matas fram till presszonen 

där den första kompressionen sker. Med 

tillhjälp av en pneumatiskt styrd mottryckskolv 

regleras utmatningsöppningen så att 

bästa pressbetingelser erhålls. I pressen kan 

på fiberslam och kommunalt slam torrhalter 

på 40 % erhållas.

steg. Detta steg utgörs av en självrensande 

separator dit rejektet leds efter att ha passerat 

en självrensande roterande sil för avlägsnande 

av eventuellt flytslam. Det utseparerade 

slammet samlas i kulans periferi 

och kulan öppnas med jämna tidsintervaller 

så att det ackumulerade slammet kan tömmas 

när kulan har full hastighet. Slammet 

från detta andra steg kan inblandas i slammet 

från första steget och rejektvätskan 

återföras till reningsanläggningen. 

I Sverige finns tre stycken tvåstegsanläggningar 

av denna typ installerade för behandling 

av kommunalt slam av olika slag 

(primärslam, rått blandslam fbiologiskt + 

kemiskt/ och rötat blandslam). 

Med ledning av de många försök, som 

framför allt apparatleverantörerna utfört, 

kan man med en tvåstegsanläggning vänta 

sig en avskiljningsgrad av 80-85% för ett 

blandslam. Med kemikaliedosering, som 

dock kan bli kostnadskrävande, kan ännu 

högre värden uppnås. Man kan beräkna att 

blandningen av slam från första och andra 

steget får en torrhalt av högst 20%, varvid 

första stegets slam har en torrhalt av upp 

till 35% och andra stegets slam har en torrhalt 

av ca 9%. Halten suspenderade ämnen 

i rejektet från steg l kan vara 1-2 % och i 

rejektet från steg 2 0,5-1%. 

Med en enstegs centrifugering nås utan 

kemikalietillsats en avskiljningsgrad av 50- 

75%. Med användning av flockningsmedel 

kan avskiljningsgraden höjas väsentligt, vilket 

gör att enstegsprocessen kan jämställas 

med en tvåstegsprocess. Torrhalten uppgår 

vid en enstegsprocess med kemikalietillsats 

till ca 25%. 

Centrifugering av blandslam ger sämre 

resultat än primärslam beroende på att 

blandslam innehåller mer finpartiklar, till 

stor del av organisk natur. Torrhalten i det 

inmatade slammet torde ha viss betydelse 

för resultatet. Beskickningens storlek spelar 

en viktig roll. En återföring av slam från 

steg 2 till steg l medför en anrikning av 

lO 

fint slam och sänker avskiljningsgraden. 

Avskiljningsgrad och torrhalt i avvattnat 

slam har hittills inte kunnat relateras till 

några mätbara slamdata, såsom askhalt, pH 

eller redoxpotential. 

Decanter-centrifuger används i Sverige 

också för avvattning av industrislam. Inom 

cellulosaindustrin används dekantercentrifug 

för avvattning av sedimenterat fiberslam 

och fyllnadsmaterial. Med en ingångshalt 

av 5-10% TS kan 35% TS uppnås vid 

80% avskiljningsgrad. 

A ven inom livsmedelsindustrin kan centrifuger 

användas, t. ex. för avvattning av 

skal från rotfruktsbehandling. 

Vakuumfiltrering 

Den konventionella metoden för mekanisk 

avvattning av rå- eller rötslam är vakuumfiltrering. 

Ett vakuumfilter kan utföras som 

trumfilter, bandfilter, bandtrumfilter, topfeed 

filter och skivfilter. 

Ett trumfilter består av en roterande 

trumma indelad i slutna sektorer, vilka alternerande 

utsätts för tryck och vakuum. 

Trumman är nedsänkt i ett tråg, till vilket 

slammet leds. Filtermediet kan bestå av filt 

eller duk av natur- eller konstfiber, s. k. 

dukfil ter. 

I ett bandtrumfilter löper en ändlös filterduk 

över filtertrumma och ett system av 

valsar. Detta system möjliggör effektivare 

tvättning. En speciell typ utgör det s. k. 

spring-coil-filtret, där filtermediet består av 

dubbla lager spiraler av rostfri tråd. 

I ett top-feed filter utmatas slammet på 

den roterande trummans övre del, där filtreringen 

sker. På den undre delen tvättas 

duken inifrån för att förhindra igensättning. 

Ett top-feed filter har den fördelen att de 

grövre partiklarna sätter sig snabbast och 

bildar det undre lagret i filterkakan. 

Då vakuumfilter används för avvattning 

av kommunalt slam måste detta alltid konditioneras 

med oorganiska eller organiska 

flockningshjälpmedel för att underlätta fil-

Fig. 4. Slamförbränningsugn (Leje & Thurne). 

treringen. Som konditioneringsmedel används 

kalk i kombination med flervärda 

metallsalter, t. ex. FeC1 3 , FeS0 4 , Al-klorhydrat 

eller an- och katjonaktiva polyelektrolyter. 

Torrhalten i avvattnat kommunalt slam 

brukar bli ca 20%, men även högre värden 

har rapporterats. Avskiljningsgraden kan 

under gynnsamma förhållanden drivas mycket 

högt. Driftsäkerheten kan betecknas 

som god. Halten suspenderat material i rejektet 

ligger vanligen i storleksordningen 

0,5%, men även lägre halter har rapporterats. 

Filterpressar 

Filterpressar kan användas såväl för industriella 

som kommunala slam och väljs då 

man önskar ett avvattnat slam med 

hög (över 35%) torrhalt Filterpressar arbetar 

satsvis och filterkakorna bildas genom 

att slammet pumpas in i ett antal parallellkopplade 

filterkammare som vid filtercykelns 

slut öppnas så att filterkakorna kan 

tagas ut. Den satsvisa driften kan under- 

lättas genom automatisering av processen. 

Mycket låga halter suspenderat material i 

filtratet erhålls med denna metod. 

Ett villkor för en ekonomisk drift är att 

slammet konditioneras med lämpligt flockningsmedel, 

t. ex. kalk och järnsulfat eller 

aluminiumklorhydrat eller blandas med ett 

fyllnadsmaterial som aska eller sågspån. Polyelektrolyter 

har ej använts men bör kunna 

vara lämpliga för konditionering. 

slutbehandling av slam 

Slambehandlingen är ej slutförd i och med 

att en avvattning skett. Slammet måste vidare 

omhändertagas så att inga sanitära 

olägenheter uppstår. De metoder som står 

till buds för slam av organisk natur är, 

förutom uppläggning på tipp, kompostering, 

slamförbränning och termisk avvattning. 

En slutdisponering utan föregående 

avvattning kan ske genom utspridning av 

blötslam på åkrar och genom våtförbränning 

av slammet. 

Kompostering 

En kompostering är en aerob mikrobiologisk 

process där organiska ämnen nedbryts 

och en stabil humusliknande slutprodukt erhålles. 

Vid komposteringen avges värme 

och blandningens temperatur stiger vanligen 

snabbt till över 70°C. Denna temperaturstegring 

är av betydelse, då en avdödning 

av maskägg, parasiter och t. o. m. bakteriesporer 

sker. Komposteringen skall ej behandlas 

i denna översikt. 

Slamförbränning 

Blandslam från en aktivslamanläggning har 

ett kalorimetriskt värmevärde av ungefär 

4 500 kcalfkg. Förbränning utan stödbränsle 

kan ske om slammet avvattnas till 

35-40% torrhalt Förbränningstemperaturen 

bör vara minst 850°C för att förbränningen 

skall bli fullständig och luktobehag 

ej skall uppstå från rökgaserna. 

11

Askmängden uppgår till ca 15-30% av 

den ursprungliga torrsubstansmängden under 

förutsättning att oorganiska konditioneringsmedel 

(vilka uppgår till 12-14% på 

slammets TS-halt) ej tillsatts. 

Exempel på ugnskonstruktioner är våningsugnar 

(etageugnar) av typen Niehots 

och ugnar för förbränning i fluidiserad 

-bädd typ Dorr-Oiivers Fluo-Solids reaktor. 

Båda dessa typer är avsedda att drivas med 

stödbränsle i form av olja. 

Förbränning av slam kan även ske i enklare 

ugnar av samma typ som används för 

sopförbränning (fig. 4). Sådana finns vid 

flera anläggningar i Sverige. Ugnstypen har 

en fast trappstegsrost och en hydrauliskt 

driven horisontell rost och är indelad i en 

torkzon, en förbränningszon och en efterförbränningszon. 

Värmet i rökgaserna kan 

användas för uppvärmningsändamål om 

dessa får passera en avgaspanna. Ugnen är 

avsedd för slam som avvattnats så långt att 

det brinner utan stödbränsle, dvs. för kommunalt 

slam 35-40% torrhal t. Drifterfarenheterna 

av dylika pannor har i stort sett 

varit goda. 

Termisk avvattning 

Förutom slamförbränning kan man tänka 

sig att torka slammet i ett system av ugnar 

eller värmeväxlare och utnyttja den torkade 

och steriliserade produkten som jordförbättringsmedel, 

eventuellt efter tillsats av 

kväve, fosfor och kalium. 

Våtförbränning 

Metoder har utarbetats i USA och Sverige 

för oxidation av lösta eller uppslammade 

ämnen i vatten med luft under tryck och 

förhöjd temperatur. Dessa metoder kan användas 

såväl för kommunalt slam som för 

vissa industriella avloppsvatten. 

12 

Slammet oxideras i en reaktor vid ca 120 

atö och en temperatur av över 240°C. Avloppsvattnet 

befrias från askan genom sedimentering. 

Det sedimenterade vattnet, askvattnet, 

innehåller flyktiga syror och en 

kemisk syreförbrukning av ca 10 gjl och 

ett BS av 5-7 gjl och måste återföras till 

reningsanläggningen. A v gaserna har en 

markerad lukt. 

Våtförbränningen kräver en tämligen 

komplicerad apparatur och förefaller ej 

lämpa sig annat än för större verk. 

Summary 

Anaerobic and aerobic methods for stabilization 

of primary and secondary sewage 

sludge are discussed. Methods of dewatering, 

such as pressing, centrifugation and 

filtration are described and performance 

data are given. 

Systems for two-stage dewatering of 

sludge from industrial and municipal waste 

treatment with a predewatering drum and 

a screw press have been developed and 

installed. 

Centrifugation has been used, either as 

a two-stage process with a continuous 

centrifuge, desludger, and a self cleaning 

separator, or as a single-stage process with 

a desludger. In the latter case, the result is 

improved by addition of polyelectrolytes. 

Vacuum filtration is a conventional method 

for dewatering and requires sludge 

conditioning before filtration. 

The sludge treatment also includes a final 

treatment after the dewatering e. g. 

composting or incineration. Differer::t types 

of incineration systems are described. 

Tekn. lic. Jan Rennerfelt, Orrje & Co - Scandiaconsult, 

Fack, Stockholm.


Slamavvattning med centrifuger i kommunala reningsverk 

Tekn. lic. J. Rennerfelt har i sitt föredrag 

gett en god bild av nuvarande möjlighe:er 

för slambehandling. Här skall nämnas ytterligare 

något om centrifugering. 

Det har under senare år (Wylemann & 

Graf, 1967; Aronsson, 1968) blivit allt mer 

nödvändigt att använda maskiner för avvattning 

av slam. Samtidigt har nya reningsprocesser 

introducerats. En maskintillverkare 

måste därför känna till vilket resultat 

m1n får vid avvattning av ett stort antal 

olika slamtyper. Detta ställer stora krav på 

resurser för utvecklingsarbete. 

Alfa-Laval har levererat eller har i order 

Fig. l. Munstycksseparator lämplig för stora 

vätskeflöden med låg halt suspenderat material 

(Alfa Laval). l, inlopp; 2, utlopp för vätskan 

(rejektet); 3, utlopp för koncentrat; 4, recirkulation 

av en del av koncentratet. 

21 .t; 

A v Gunnar Aronsson 

ett tiotal slamavvattningsanläggningar i Sverige 

och utomlands. Jämsides med de erfarenheter, 

som vi skaffar oss genom ett 

omfattande eget utvecklingsarbete, följer vi 

upp resultaten från de anläggningar, som 

finns i drift. 

Ett aktuellt problem är avvattning av 

aktivt överskottsslam. Detta kan med fördel 

ske i en centrifugalseparator (fig. l och 2; 

se även Rennerfelt fig. 3). Det resultat man 

Fig. 2. Självöppnande separator lämplig för medelstora 

vätskeflöden med medelhög halt av 

suspenderat material (Alfa Laval). l, inlopp; 2, 

utlopp för rejektet; 3, utlopp för koncentrat; 4, 

manövervätska. 

27 

13

skall det användas? (c) Finns det några risker 

beträffande användningen? (d) Vad är 

slammet värt? 

Kompostering 

Beträffande slambehandlingen uppställer 

sig genast den viktiga principfrågan om 

slammet skall disponeras separat eller tillsammans 

med tätortens fasta avfall. I senare 

fallet blir det fråga om sopkompostering. 

Denna framstår som ett ur 

miljövårdssynpunkt alltmera realistiskt alternativ 

till de övriga sopbehandlingsmetoderna, 

förbränning och anordning av tippar 

i landskapet. Vid sopkomposteringen kan 

blött avloppsslam - orötat eller rötat - 

med fordel tillsättas de torra, pappersrika 

soporna. Slammet ger den erforderliga vatten- 

och närsalttillförseln för att cellulosanedbrytningen 

skall ta fart. Inga värdefulla 

beståndsdelar förloras, värmebildningen i 

komposten svarar för hygienisk sanering 

och slutresultatet blir ett mullrikt jordförbättringsmedel 

med vidsträckt användbarhet. 

Tekniskt sett står sopkomposteringen 

på ett primitivt plan; ett rationellt tekniskt 

utvecklingsarbete under medverkan av biologisk 

expertis har alla utsikter att bli 

fruktbart. 

Totaltorkning 

Då det gäller separathanteringen av avloppsslammet 

är vattenhalten och vattenhållande 

förmågan det stora problemet. Totaltorkning 

med värme (till ca 90% 

torrsubstanshalt) är idealmetoden ur transportsynpunkt, 

vilken dock sällan realiserats. 

Den ger en lätthanterlig, lagringsduglig produkt, 

vars användning inte är begränsad till 

reningsverkets omgivningar. Är torkningstemperaturen 

tillräckligt hög, erhålles en ur 

sanitär synpunkt helt riskfri produkt. Frånsett 

att det blöta slammets innehåll av ammoniumkväve 

förloras, kan en torkning vid 

100° inte väntas medföra någon nedsätt- 

2-693868 

ning av slammets växtnäringsverkan. Orötat 

avloppsslam kan av flera skäl endast 

komma ifråga som jordförbättringsmedel 

efter totaltorkning vid desinfektionstemperatur. 

Vått rötslam 

övriga tänkbara behandlingsmetoder förutsätter 

att avloppsslammet rötats. Direkt användning 

av icke avvattnat rötslam innebär 

transport av 20-25 ton vatten per ton torrsubstans, 

vilket är föga tilltalande. Genom 

användning av tankvagnar och rörledningar 

med spridaraggregat, laguner för temporär 

upplagring etc. kan dock distributionen underlättas. 

I det myckna vattnet är vissa 

mängder växtnäring lösta. A v betydelse ur 

gödslingssynpunkt är endast innehållet av 

ammoniumkväve. Det uppgår till l a 2 kg 

N per ton vått slam. Det går förlorat genom 

avdunstning vid slammets torkning eller 

förvaring. 

Partiell avvattning 

Avvattning av rötslammet på torkbäddar 

har hittills varit vanligast. En produkt med 

20-30% torrsubstans har i allmänhet kunnat 

erhållas, men torkningsförhållandena 

framstår som växlande och osäkra. Det 

torkbäddsavvattnade rötslammet är tixotropt 

och ingalunda idealiskt ur hanteringssynpunkt. 

Vakuumfiltrering och centrifugering ger 

produkter med ungefär samma torrsubstanshalt 

och hanterbarhet som det torkbäddsavvattnade 

rötslammet. Också vid 

dessa metoder förloras slammets innehåll 

av ammoniumkväve. I rötslam konditionerat 

med kalk utgör den tillsatta kalken en 

avsevärd del av torrsubstansen. Motsvarande 

gäller för slam, som erhålles vid fosforreduktion 

genom utfällning med kalk. 

Dessa slam får mera karaktären av kalkningsmedel 

än av organiska gödsel- och 

jordförbättringsmedel. 

17

Kemiskt fällda slamtyper 

Fosforreduktion med aluminiumeller 

järnsalter ger slamtyper rika på aluminiumeller 

järnhydroxider samt fosfor. Denna senare 

är hårt bunden och överskottshydroxiderna 

har kapacitet att binda mera fosfor. 

Det har visat sig att dessa slamtyper på kort 

sikt förhållit sig passiva gentemot fosforn 

i andra slamkomponenter och i marken. 

Deras fosforinnehåll har varit svårtillgängligt 

för växtligheten. På längre sikt kan en 

liten men uthållig fosforverkan väntas. De 

kemiska aluminium- och järnhaltiga slamtyperna 

påverkar därmed föga avloppsslammets 

allmänna användbarhet som gödseloch 

jordförbättringsmedeL 

Slammets användning 

Normalanvändningen av avloppsslam på 

odlingsmarken är nedbrukning under vår, 

sommar (på träda) eller höst i givor på ca 

5 ton torrsubstans per ha. Tillförseln kan 

upprepas vart 4-8 år (en gång i växtföljdsomloppet). 

Vid fortlöpande slamanvändning 

kan riktvärdet för slamtillförseln sättas 

till l ton torrsubstans per ha och år. Den 

areal i ha, som en tätort behöver för att 

kontinuerligt bli av med sitt slam, är lika 

med s 1 amproduktionen ton torrsubstans 

per år. 

Patagener och giftiga ämnen 

Avloppsslam av de i det föregående omnämnda 

typerna är i det stora hela ofarligt 

att använda på odlingsmarken. Vissa risker 

föreligger dock; slammet kan innehålla patogener 

och giftiga ämnen, som eventuellt 

kan skada grödorna eller göra skördeprodukterna 

olämpliga som foder eller föda. 

Med hänsyn till den eventuella förekomsten 

av patogener bör slamgödsling av grönsaksodlingar 

inte förekomma. Ej heller bör 

vår- och sommargödsling av betesmarker 

äga rum, eftersom viss risk för sprid- 

18 

ning av bandmaskägg till kreaturen då kan 

föreligga. Ett utvidgat experimentellt underlag 

för generella sanitära och hygieniska 

föreskrifter för slamdispositionen i dess helhet 

är påkallat. 

Förekomst av giftiga ämnen i slammet - 

t. ex. kvicksilver - är lika oroväckande 

oavsett vilket dispositionssätt för slammet, 

som man väljer. Förbränning och tippning 

i havet ger minst lika stora förgiftningsrisker 

som slamanvändningen på odlingsmarken. 

Här gäller det för tätorterna att 

mota Olle i grind, att genom punktvis insatta, 

speciella reningsåtgärder hindra de 

giftiga ämnena från att nå reningsverket 

och förorena det totala avloppsvattenflödet. 

En allmänt ökad uppmärksamhet gentemot 

speciella industri- och andra utsläpp 1 avloppssystemet 

är här påkallad. 

Slammets värde 

När det gäller avloppsslammets värde som 

gödsel- och jordförbättringsmedel är det 

torkbäddsavvattnade rötslammet bäst studerat. 

Det har hävdat sig väl gentemot stallgödsel. 

Slam av genomsnittskvalitet har per 

enhet torrsubstans en överlägsen kväve-, 

fosfor-, mikronäringsämnes- och kalkverkan. 

Dess kaliumverkan är däremot klart 

underlägsen; avloppsvattnets kalium passerar 

obehindrat reningsverket. Också som 

mullråämne har slammet hävdat sig väl 

gentemot stallgödseln. 

På basis av jämförelser med de oorganiska 

handelsgödsel- och kalkningsmedlen 

kan rötslammets rena växtnärings- och 

kalkverkan beräknas till ca 50 kr per ton 

torrsubstans. Den organiska substansens 

värde som mullråämne är betydligt vanskligare 

att ange men torde kunna uppskattas 

till ungefär lika mycket. Totalvärdet skulle 

därmed bli av storleksordningen 100 kr per 

ton torrsubstans. 

Dock är det av många skäl orealistiskt att 

försöka ta ut detta värde av slamavnä-

marna. Slamdistributionen till odlingsmarken 

är endast i ett inledningsskede, den 

fortgår under primitiva former och följes 

med avvaktan av såväl producenterna som 

avnämarna. Det är säkerligen lämpligast att 

tills vidare i slammets gödsel- och jordförbättringsvärde 

främst se en stimulans för 

avnämarsidan till att upplåta lämpliga marker 

och till att positivt ta del i distributionen. 

Konkurrenskraftig dispositionsmetod 

Trots de primitiva hanteringsformerna har 

ett starkt ökat intresse för avloppsslammets 

användning på odlingsmarken gjort sig gällande 

under den senaste tiden. Det rör sig 

nästan helt om distribution av icke avvattnat 

rötslam. Trots de stora slamvolymerna och 

trots att reningsverken bortser från gödselvärdet, 

framstår dispositionsmetoden som 

konkurrenskraftig gentemot övriga dispositionsmetoder. 

Med mera koncentrerade 

(torrare) och lätthanterligare slamtyper kan 

det åtminstone i någon mån bli möjligt för 

reningsverken att ta ut slammets realvärde. 

Den ekologiskt riktiga jordförbättringslinjens 

konkurrenskraft kommer därmed ytterligare 

att ökas. 

Så länge som man arbetar med vått slam 

kommer en huvudpunkt att ligga i att få 

fram en smidig koordinering mellan reningsverkens 

kontinuerliga slamproduktion 

och växtodlingens säsongbetonade slamanvändning. 

Denna koordinering erbjuder en 

rad organisatoriska, tekniska och biologiska 

problem, vilka dock alla med god vilja 

kan lösas. 

Slutord 

Avslutningsvis må beträffande den ekologiskt 

riktiga dispositionen av tätorternas 

växtnäringshaltiga avfall - återgången till 

odlingsmarken - framhållas, dels att den 

är värd ,att prövas som ett realistiskt alternativ 

av alla våra tätorter, dels att den 

är värd att främjas genom forskning och 

försöksverksamhet. 

Summary 

The wastes of our urban community are 

rich in plant nutrients. Man has created 

an eutrophic environment for plants and 

animals. 

The sewage is allowed to pollute the 

water systems, directly by living and dead 

organic matter, indirectly by inorganic 

plant nutrient stimulating autotrophic 

growth. 

The solid wastes containing organic matter 

and plant nutrients are burnt or dumped 

into the landscape which also eauses pollution 

problems. 

The surplus supply of organic matter 

and plant nutrients to the water systems as 

weil as the air and landscape pollution must 

be avoided. The only ecologically justified 

way to solve the problems is to use the 

wastes on the arable land where they originally 

were produced. In that way the 

cycle of productian will be closed. Different 

ways of preparing sewage sludges and solid 

wastes to manures and soil amendments are 

discussed, drying, composting, and chemical 

conditioning. Principles of handling and 

use are given. The economical value of the 

products is indicated. 

It is concluded that the ecologically justified 

line of urban waste disposal is fully 

able to replace the non-ecological principles 

of waste disposal hitherto preferred. 

Professor Sven L. Jansson, Institutionen för växtnäringslära 

och jordbearbetning, Lantbrukshögskolan, 

Uppsala 7. 

19


Os! os slamprob/erner og disponering av slam 

Ved inngangen til dette århundre hadde 

Oslo by 250 000 innbyggere. Av dem hadde 

bare et fåtall vannklosetter. I 1930 var innbyggertallet 

steget til 340 000 personer, og 

byens fprste kloakkrenseanlegg ble bygd 

ved Skarpsno, vest i Oslo, med en liten arm 

av Oslofjorden som resipient. Renseanleggets 

kapasitet måtte snart utvides fra 30 000 

til 50 000 personekvivalenter. Arrlegget renser 

vannet mekanisk samt biologisk med aktivt 

slam. Egne slamfortykkere er ikke 

bygd. Slammet pumpes fra bassengene uten 

behandling direkte ut til en slamlekter ved 

kaien. Herfra slepes lekteren ut på dypt 

vann der slammet tpmmes. Inntil 1938 foregikk 

slammtpmming ved Steilene i indre 

Oslofjord. 

I begynnelsen av 1940-årene ble Festuingen 

renseanlegg bygd. Dette arrlegget betjener 

de sentrale deler av Oslo by. Kloakkvanuet 

renses kun mekanisk ved totrinns 

sedimentering. Belastningen går opp i 

180 000 personekvivalenter. Heller ikke 

dette arrlegget har slamfortykkere. Slammet 

pumpes kun ned til en slamlekter eller båt 

som siden frakter slammet ut i fjorden. 

Klager fra rekefiskere fprte til att tpmmestedet 

inne i indre Oslofjord måtte oppgis, 

fprst om sommeren, siden også om vinteren. 

Det nye tpmmestedet lå ved Mplen 

utenfor Hurum, der Oslofjorden vider seg 

ut. Da en ny slambåt på 500 m 3 med egen 

maskin ble tatt i bruk i 1958, ble slamtpmming 

her ute mulig, selv om fjordisen 

vinterstid var vanskelig. Fra 1938 til 1960 

har slammet vrert tpmt ved Mplen. 

20 

A v Per A. Hallberg 

I 1955 var byens innbyggertall kommet 

opp i 450 000 personer. 0kningen var 

srerlig sterk i byens pstlige deler. På denne 

siden av byen ble derfor det neste renseanlegget 

bygd. Dette arrlegget ved Bekkelaget 

ble tatt i bruk i 1963, og er heregnet 

for 150 000 personekvivalenter, med mekanisk 

samt biologisk rensing med aktivt 

slam. Slammet utgjreres i et anlegg for hele 

400 000 personekvivalenter, og består av 

slamfortykkere, gjreringstanker, lagertank 

for utgjreret slam, gassreservoar, samt kjelanlegg 

for utnyttelse av gass. Denne dimensjoneringen 

ble valgt fordi arrlegget skulle 

behandie slam også fra de pvrige to renseanlegg. 

Ved Bekkelaget finnes derfor kai 

for lossing og lasting av slam. 

Ettersom slammet fra Skarpsno og Festuingen 

renseanlegg har rukket å gå i sur 

gjrering innen det losses ved Bekkelaget, 

har dette medfprt betydelige luktulemper. 

stadige klager fra naboer har bevirket at 

slammet nå som tidligere må tpmmes i fjorden 

uten å vrere utgjreret. Idag fpres således 

ukentlig hele l 800 m 3 råslam og kun 

700 m 3 utgjreret slam ut fjorden. Tpmmestedet 

har siden 1960 vrert ved Bolrerne, en 

pygruppe ca 85 km fra Oslo. Kostnadene 

for slamtransporten var i 1966 Nkr 

6,06 j m B for alle utgifter, men u ten renteta 

p. For transporten har man idag tre fartpyer 

med tilsammen l 500 m 3 lastevolum. 

Universitetslektor F. Beyer (1955) fra 

Marinbiologisk Institutt, Oslo, ledet i 1954 

et arbeid som omfattet målinger av temperatur, 

salinitet, tetthet og strpm i tre

dyp, vind, samt coliforme og f

Slammet måste spridas och myllas väl omedelbart 

efter utkörningen. Vid utspridning 

av blötrötslam på åkrarna måste noga tillses 

att den tillförda slamgivan inte blir så stor, 

att näringsämnen kan föras ut med täckdiken 

och öppna avlopp. Sällskapet lämnar 

kostnadsfritt råd och anvisningar till de 

jordbrukare och trädgårdsinnehavare som 

önskar använda rötslam. Som fackmän har 

hushållningssällskapet förmånen att kunna 

anlita docent Nils Brink, förvaltare Tomas 

Hedenskog och agr. lic. Kalju Valdmaa vid 

lantbrukshögskolan. 

Ä ven för rötslammets vidkommande har 

emellertid kvicksilverfrågan kommit med i 

bilden. Många av våra fiskevatten har blivit 

»svartlistade>>, vilket innebär att den fisk, 

som fångas, anses otjänlig som människo- 

föda. Provtagningar pågår, och vissa resultat 

från Ekoln tyder på, att kvicksilvervärdena 

ligger något lägre än den fastställda 

gränsen, l mg kvicksilver pr kg fiskkött 

Sällskapet ser dock med oro på denna 

fråga. A v tillflödena till Ekoln torde Fyrisån 

vara det enda vattendrag som kan 

medföra nämnvärda mängder kvicksilver. 

Det är ingen lätt uppgift att lokalisera utsläppen 

av kvicksilver och andra metaller 

från industriföretag, hantverkare och vetenskapliga 

institutioner. Men detta detektivarbete 

får inte fördröjas. Skulle kvicksilverskräcken 

även omfatta rötslammet kommer 

användningen av detta i farozonen. 

Direktör Göran Knutsson, Uppsala läns hushållningssällskap, 

Kungsgatan 41, Uppsala. 

25


Transport och spridning av rötslam på åkerjord 

Vårt svenska jordbruk kännetecknas av en 

låg lönsamhet för mjölk- och köttproduktion. 

Detta har lett till en i och för sig 

önskvärd minskning av kostammen. Tyvärr 

medför denna minskning även krympande 

arealer slåttervall och lägre mängder stallgödsel. 

Var och en som sysslar med jordbruk 

eller hithörande frågor, kan icke 

undgå att lägga märke till, att den ensidiga 

stråsädesodling som blivit allt vanligare kräver 

allt större insats av handelsgödselmedeL 

Mot denna bakgrund ter sig en kombinerad 

lösning av jordbrukets växtföljdsproblem 

och reningsverkens avfallsbekymmer helt 

naturlig. 

Sedan några år sker spridning av rötslam 

på Lantbrukshögskolans egendomar vid 

U p p sala. Slammet, som hämtas från stadens 

reningsverk, är av tre typer, nämligen 

blötslam, mellanslam och halvtorrt slam. 

Blötslammet med en torrsubstanshalt (ts) av 

2-12% pumpas i tankvagn och sprides direkt 

från vagnen på fältet eller via bevattningsanläggning. 

Mellanslammet, ts 12- 

18 % , kan endast transporteras i mycket täta 

vagnar efter lastning med traktorskopa. 

Transport kan även ske vintertid då slammet 

frusit till block. Efter upptorkning i 

kompost på fälten sker sedan utspridning 

sommartid med gödselspridare. Det halvtorra 

slammet, ts 18-3 5 % , slutligen lastas 

med traktorskopa och transporteras med 

vanliga traktorkärror eller lastbilar ut till 

fältkomposter. Vid lämplig tidpunkt under 

sommaren sprides slammet med stallgödselspridare. 

I samtliga fall iakttages följande: (l) ur 

26 

Av Tomas Hedenskog 

trafiksäkerhetssynpunkt får icke jord och 

slam spillas på asfaltvägar; (2) uttransport 

av slam får icke ske på sådant vis, att åkermarken 

förstöres genom jordpackning; (3) 

slammet får icke spridas eller kompostläggas 

så att vattendrag och vattentäkter förstörs. 

Genom att investera i lämplig och alternativ 

utrustning samt genom att planera väl 

i god tid, behöver man sällan avbryta i 

slamspridningen även om ovanstående krav 

måste uppfyllas. 

En ofta återkommande fråga är, hur 

långt det lönar sig att transportera slam. 

I fig. l har växtnäringsvärdet i slam angivits 

liksom transport- och spridningskostnad 

som en funktion av transportsträckan. 

För kvävet en svårberäknelig faktor - 

har det kortsiktiga utbytet försiktigtvis beräknats 

till 20% av totala kväveinnehållet 

Transport- och spridningskostnaden har 

framräknats med utgångspunkt från lastbilstaxor 

och räkenskapsmaterial från Ultuna 

Egendom. Vid studium av diagrammet 

finner man att halvtorrt slam av 20 % ts 

kan transporteras nästan 7 km innan kostnaderna 

överstiger växtnäringsvärdet, och 

att 30% slam tål ytterligare 2 km transport. 

Blötslam med 3 % ts kan endast transporteras 

1-1,5 km i 8 m3 tankvagnar. 

ökas tankvolymen till 14 m3 ökas avståndet 

till 5 km. Bästa ekonomin erhålles om blötslammets 

torrsubstanshalt går upp mot l O % . 

Under sådana omständigheter blir maximala 

transportsträckan 14,5 km med 8 m3 

tankvagn. 

Om man antager att blötslam spri-

10 10 

ts 30% 

20% 

8 8 

M 

M 

.._ E 

.._ E 

..... ..... 

->C 

->C 

-u Q) 

o 6 6 

c -u 

..... 

v; :o 

o > 

->C V\ 

01 

-..... 

o 

c 

..... 

4 :o 

0.. 

V\ 4 c 

o 

..... 

x 

1- 

:0 

c - 

2 2 

2 4 6 8 10 12 14 16 18 

Transportavstånd (km) 

Fig. l. Diagram visande relationerna mellan växtnäringsvärdet 

hos och transportkostnaderna för rötslam 

vid olika transportavstånd. Vågräta linjer, växtnäringsvärdet 

vid olika torrsubstanshalt (ts). Sneda 

linjer, transportkostnaderna som funktion av transportavstånder. 

• • A, blötslam (ts 2-12 %), tankvagn 

och spridning direkt på fältet; •, 24 m 3 Jlass; 

•, 14 m 3 Jlass; e, 8 m 3 flass; O, halvtorrt slam (ts 

18-35 %), biltransport och spridning med stallgödselspridare. 

des inom ett avstånd av 9 km från ett reningsverk 

erhålles, även om endast en kvadrant 

utnyttjas, en total areal av 6 200 hektar. 

Kan 40% av denna areal disponeras 

fås 2 500 hektar. Blötslamgödslas l j l O av 

arealen med 250 m 3 per år kan området 

taga emot ungefär 62 500 ms dvs. gott och 

väl Uppsala stads årsproduktion. Dessa 

250 ms 3 % slam motsvarar cirka 2 300 kg 

handelsgödsel NPK. Per hektar och år gör 

detta 230 kg - en förhållandevis blygsam 

mängd. 

Summary 

(l) Digested sludge is valuable for the 

so il. 

(2) It is possible to applicate sludge on 

farm land without hygienic risks. 

(3) Transport of sludge is possible both 

from economical and technical point of 

view. 

Förvaltare Tomas Hedenskog, Ultuna Egendom, 

Uppsala l. 

> 

27


Forskning och försök med rötslam 

Forskningsarbete med rötslam påbörjades i 

mitten av 1940-talet av professorerna G. 

Torstensson och Sven L. Jansson på institutionen 

för allmän jordbrukslära vid Lantbrukshögskolan. 

Det visade sig därvid, att 

rötslam var likvärdigt med stallgödsel ifråga 

om innehåll av växtnäringsämnen, med undantag 

av kalium varav halten var lägre 

i rötslam. De rent kemiska undersökningarna 

följdes upp med kärlförsök 

Under 1950-talet utvidgades verksamheten 

till försök med rötslam från olika reningsverk 

i landet. Uppsala läns hushållningssällskap 

och särskilt dess direktör 

Göran Knutsson visade stort intresse för 

dessa rötslamsförsök och 1961 påbörjades 

en serie fältförsök på Hushållningssällskapets 

gård Västerby. Denna försöksserie avsåg 

att ge underlag för en värdering av rötslammets 

växtnärings- och markvårdseffekt 

jämfört med stallgödselns. I följande sammanställning 

redovisas stallgödselns och 

rötslammets effekt på skördeavkastningen 

jämfört med skörd från ogödslad mark. Resultaten 

härrör från fältförsök i Uppsala 

län 1961-1968. 

Skörd Relativa 

Gödsling (kgfha) tal 

Ingen l 500 100 

Rötslam l 770 118 

Stallgödsel l 640 109 

Försöksresultaten visar, att rötslammet 

överträffar stallgödseln med i medeltal ca 

10% högre skördeavkastning. De angivna 

medeltalen avser sexton stråsädes- och fyra 

vallskördar omräknade i kärnskörd (s. k. 

28 

Av Kalju Valdmaa 

nivellerad skörd); gödselgivan var i medeltal 

6 ton ts per ha vart fjärde år. 

Diskussionen om att rötslammet borde 

ingå i den biologiska cirkulationen (Valdmaa, 

1968 a och b) ledde till att två nya 

försöksserier startade hösten 1966, vilket 

innebar, att rötslamsförsöken utökades till 

att omfatta i stort sett hela landet. Den 

ena försöksserien avser att belysa den samlade 

effekten av ordinära givor vid årlig 

användning, den andra serien effekten av 

mycket stora givor. I det sistnämnda 

fallet vill man utröna det mest ekonomiska 

sättet för tätorten och jordbruket att åstadkomma 

en mera genomgripande förändring 

av jordens bördighet. Försöken avses pågå 

i minst åtta år. 

Efter hand har kontakt med företrädare 

för landets hälsovårdande myndigheter upprättats. 

Härvid konstaterades att det för 

hela vår s. k. avfallsfråga nästan helt saknades 

föreskrifter ifråga om avfallsdispositionen 

och de föreskrifter som existerade 

baserade sig mer eller mindre på tro och 

tyckande. Ett samarbete kom därför till 

stånd med (a) Naturvårdsverkets vattenlaboratorium 

och statens bakteriologiska 

laboratorium för kartläggning av förekomsten 

av patagena organismer i avfallsprodukter 

och produkternas omsättning i 

odlingsjorden, med (b) Statens Veterinärmedicinska 

anstalt beträffande inälvsparasiternas 

förekomst och viabilitet i avfallet, med 

(c) Institutionen för lantbrukets hydroteknik 

vid Lantbrukshögskolan beträffande ytoch 

grundvattenvärderingar i samband med

Tabell l. Rötslammets och stallgödselns innehåll av växtnäringsämnen. 

Antal analyser 

pH 

Torrsubstans (%) 

Org. substans (% av ts) 

Totalkväve (% av ts) 

Fosfor (% av ts) 

Kalium (% av ts) 

Kalcium (% av ts) 

Mangan (ppm av ts) 

Koppar (ppm av ts) 

Bor (ppm av ts) 

Vanlig 

stallgödsel 

386 

8,3 

19,8 

76 

2,2 

0,6 

2,1 

1,5 

237b 

23b 

18b 

Blötgödsel 

295 

7,2 

7,6 

79 

5, l 

1,2 

3,6 

1,0 

Blötrötslam• 

Halvtorrt 

rötslam Medelvärde Variation 

25 60 60 

7,1 7,0 5,2-8,0 

28,9 5,1 1,5-12,8 

43 59 35-83 

2,5 4,7 2,2-8,1 

1,1 1,.5 0,2-3,1 

0,3 0,4 0,1-0,8 

2,8 2,5 0,9--4,8 

753c 

812C 

3ZC 

• Analyser utförda 1968. b Fredriksson & Bengtsson, 1952. c Jansson, 1963. Medeltal av värdena 

från elva olika reningsverk. 

utspridning av rötslam och med (d) Institutionen 

för marklära vid Lantbrukshögskolan 

och Institutionen för analytisk kemi vid 

Stockholms universitet för undersökning av 

eventuell förekomst av skadliga, biologiskt 

aktiva ämnen i rötslammet. 

I tabell l redovisas de hittills 

utförda riksomfattande rötslam- och stallgödselanalyserna. 

Variationen i rötslamsammansättningen 

kan vara mycket stor 

mellan prov från olika reningsverk och förorsakas 

av olika processer i reningsverken. 

Analys av rötslammet bör därför alltid ut- 

Tabell 2. skörderesultat från försök med rötslamspridning 

på tjälad mark. Kungsängens 

gård, Uppsala. 

Gödsling (ts tonfha) 

1967 1968 

o o 

3,8 3,8 

o 7,5 

15, l 15, l 

o 30,0 

• Skörd 5 660 kgfha. 

1968 års skördar. 

Kärnskörd 

(re!. tal) 

too•· b 

112b 

130 

111 b 

125 

b Medeltal av 1967 och 

föras innan det användes för gödsling. Det 

framgår vidare av tabell l att rötslam och 

stallgödsel i växtnäringsavseende är likvärda 

med undantag av kalium såsom inledningsvis 

anfördes. 

skörderesultaten från försöken med 

slamspridning på tjälad gyttjeblandad lerjord 

redovisas i tabell 2. Rötslammets positiva 

effekt på skördeavkastningen var påtaglig, 

trots att grundskörden av korn var 

hög. 

Sammanfattningsvis har av de hittills utförda 

undersökningarna med rötslam som 

gödsel- och jordförbättringsmedel framkommit, 

att rötslammet är en värdefull tillgång 

i den biologiska cirkulationen. Hur 

stor rötslamgivan skall vara, hur ofta gödsling 

med rötslam kan företagas och vilka 

föroreningsrisker, som förekommer får 

fortsatta undersökningar visa. 

Summary 

The first research work in Sweden with 

sewage sludge was started in 1940 by G. 

Torstensson and S. L. Jansson. Primarily 

it was a chemical analyse of the sludge 

campared with farmyard manure. The chemical 

composition varies largely even be- 

29

tween different samples from the same purification 

plant. 

In field experiments, where the effects 

on crop yields of sewage sludge and 

farmyard manure (6 tons of dry matter per 

hectare) was compared, sewage sludge gave 

as a mean for 20 crops l O per cent higher 

yield than farmyard manure. 

A cooperation with scientists in the fields 

of parasitology and sanitary has been started 

for studies of the effects of the disposal 

of sewage sludge in agriculture. 

Finally is concluded that the arable soil 

is the best place for the destruction of sewage 

sludge at the same time as it is used 

as plant fertilizer and soil amendments. 

30 

Litteratur 

Fredriksson, L. & Bengtsson, G., 1952. Ekonomisk 

gödsling och kalkning. 77 p. LT förlag, 

Stockholm. 

Jansson, S. L., 1963. Rötslammets användning 

inom jordbruket. Växtnärings-Nytt, 19:1, 1-6. 

Valdmaa, K., 1968 a. Den biologiska cirkulationen 

i tätort och odlingsmark. Aktuellt från lantbrukshögskolan 

nr 119, 1-12. 

- 1968 b. Rötslammets tillvaratagande och användning 

som jordförbättrings- och gödselmedel. 

Växt-närings-Nytt, 24:3, 16-22. 

Agr. lic. Kalju Valdmaa, Institutionen för jordbearbetning 

och växtnäringslära, Lantbrukshögskolan, 

Uppsala 7.

av slam, som kan finnas disponibla på olika 

avstånd från de olika reningsverken. Vidare 

går det lätt att personligen få kontakt med 

intresserade jordbrukare, efter hand som 

behovet av arealer för slamspridning ökar. 

Den mycket intressanta inventeringen 

har sålunda klart visat, att man från jordbrukets 

sida ställer sig mycket positiv till 

att medverka i en för samhället konstruktiv 

lösning av slamfrågan. Materialet utgör 

också ett mycket värdefullt underlag för 

fortsatta diskussioner med staden och andra 

berörda myndigheter. Från hushållningssällskapets 

sida har vi aldrig räknat med 

att en användning inom jordbruket skall 

32 

kunna lösa hela slamfrågan, men anser att 

en sådan användning utgör ett viktigt 

komplement till andra metoder att göra sig 

kvitt slammet. En förutsättning är vidare 

att jordbrukarna kan få slammet utan några 

egentliga kostnader annat än en viss medverkan 

vid spridningen. Att slammet i sig 

självt skulle kunna bli ett värdefullt gödseloch 

jordförbättringsmedel på våra ofta 

kreaturssvaga jordbruk, därom råder knappast 

någon tvekan. 

Docent Sven Gesslein, Hushållningssällskapet, 

Stockholm.


Transportvägar för växtnäring och toxiska 

substanser i ekosystemet jord-gröda-djur 

Inledning 

Man har ofta anledning att ställa frågan 

hur den växtnäring och hur de kemiska 

medel som användes i växtodlingen utnyttjas, 

omsättas och transporteras inom ett 

ekologiskt system och mellan sådana. Med 

andra ord: Hur mycket tas upp av grödan, 

hur mycket stannar kvar i marken, hur 

mycket lakas ut till vattnen?. 

J ag skall först ge en allmän överblick 

av växtnäringens enkannerligen kvävets och 

fosforns cykler för Sveriges livsmedelsproduktion 

för att sedan begränsa mig till förhållandena 

på det enskilda fältet i anknytning 

till den för dagen aktuella frågan om 

rötslammet. 

Ekologiska och ekonomiska system 

Man talar om slutna och öppna ekosystem. 

I de slutna systemen cirkulerar substanserna 

som växelvis ingår i oorganiska och organiska 

ämnen. I öppna system läcker ämnen 

ut och förlusterna måste täckas från utanförliggande 

källor för att klara livsmedelsproduktionen. 

Denna ägde under naturahushållningens 

dagar rum i väl slutna system. 

Under inflytande av den tekniska och 

ekonomiska utvecklingen har emellertid 

dörrar öppnats vilka tidigare endast stått 

på glänt. 

Vid en närmare analys finner man att 

detta är en följd av den »Öppna» ekonomi, 

som tillämpas i de industrialiserade län- 

3-693868 

Av Nils Brink 

derna. Under processen förtärs både de förnyelsebara 

och icke-förnyelsebara naturtillgångarna. 

Den produktionshöjning som eftersträvas 

upprätthålles genom ett flöde av 

produkter rakt igenom systemet; avfallsmängden 

ökar i takt härmed. Vid en mer 

sluten ekonomi åter ledes strömmen av utnyttjade 

produkter tillbaka till produktionen. 

Man talar då även om en cyklisk ekonomi. 

Tydligen råder en uppenbar analogi och 

ett beroendeförhållande mellan ekologiska 

och ekonomiska tänkesätt som i sig är oförenliga; 

ekonomen finner det olönsamt att 

tillvarata förbrukade produkter, ekologen 

vill återinföra dem i produktionen till varje 

pris. 

Kvävets och fosforns kretslopp 

Det är en vanlig föreställning att utlakningen 

av kväve och fosfor från åker i väsentlig 

grad skulle bidraga till igenväxningen 

av inlandsvattnen och att detta 

skulle bero på ökad användning av handelsgödsel. 

Det hävdas till och med att den 

växtnäring (fosfor), som förbrukas vid vegetabilieproduktionen 

inom jordbruket 

skulle till en alldeles övervägande del spolas 

ut i vattendragen (Lundholm, 1967), dvs. 

nästan allt som odlas skulle gå igenom 

människans matsmältningsapparat för vidare 

befordran till vattnen. Detta är i grunden 

falskt. 

33

Tabell 2. Balansräkning för kväve och fosfor. 

Kungsängen 1968. 

Alla värden i kgjha. 

Försöksled ... Gl G2 G3 G4 G5 

Kväve 

Inflöde 

Handelsgödsel" 46 46 

Rötslam O 230 

Summa 46 276 

Utflöde 

Gröda" 90 11 O 

Utlakning 4,0 2,3 

Summa 94 112 

Upplagringc -48 164 

Fosfor 

Inflöde 

Handelsgödsel O O 

Rötslam O 55 

Summa O 55 

Utflöde 

Gröda• 

Utlakning 

Summa 

Upplagring 

19 23 

0,06 0,11 

19 23 

- 19 32 

o o 

460 920 

460 920 

118 112 

4,7 21 

123 133 

237 787 

o o 

110 220 

110 220 

o 

1840 

1840 

114 

39 

153 

1683 

o 

440 

440 

25 24 24 

0,26 0,99 4,9 

25 25 29 

85 195 411 

" Urea. • Kärna; halmen plöjs ned. c Förluster 

till atmosfären inräknade. 

nämnas att Uppsala stad med i runt tal 

l 00 000 invånare producerar ca 5 ton rötslam 

per dygn (räknat som torrsubstans); 

arealbehovet blir l ha per dygn eller 360 

ha per år. Ultuna egendom, som förfogar 

över l 200 ha klarar i princip ensam avnämarfrågan 

även om man tar hänsyn till 

växtföljder. 

I fråga om näringsbalansen på de gödslade 

försöksområdena kan balansräkningen 

i tabell 2 uppställas. Bilden är här i stora 

drag densamma som för hela riket; en i förhållande 

till inflödet liten utlakning och stor 

upplagring. Det må emellertid även här inskärpas 

att utlakningen vid de höga givorna 

relativt sett var mycket stor. Det kan därtill 

38 

anmärkas att den negativa balansen i jämförelseledet 

(G l) medförde ett 20-procentigt 

skördeunderskott, medan på de höga 

givorna icke följde någon som helst skördestegring. 

Organisk substans 

Utlakningen av organiska ämnen från fält 

som gödslas med organiska gödselmedel 

brukar inte anses särskilt stor. Någon anledning 

att revidera en sådan uppfattning 

finns inte vad det gäller ordinär gödsling 

(fig. 6). Däremot bör uppmärksamheten 

fästas vid konsekvenserna av stora givor; 

figuren visar här en tiofaldig ökning av utlakningen. 

Problemen vid koncentrerade 

upplag kommer in i det förlängda perspektivet; 

här bör verksamheten skärpas i alla 

avseenden. 

Bakterier 

En fråga som tilldrar sig ett särskilt intresse 

är spridningen av bakterier, särskilt patagena 

sådana. Här är det måhända mera 

koncentrationerna än de transporterade 

mängderna som bör beaktas; infektionsrisken 

är avhängig av koncentrationen. 

Ser man först på försöket vid Kungsängen 

finner man förhållandevis låga halter 

i dräneringsvattnet (fig. 6), som ur bakteriell 

synpunkt var av en avsevärd bättre 

kvalitet än ytvattnet vid Y. Eftersom slamvattnets 

innehåll av koliforma bakterier var 

av storleksordningen l 0 7 celler fl (slammets 

halt oräknad) innebär resultatet att marken 

har en utomordentligt stor förmåga att kvarhålla 

mikroorganismer. 

De ovan anförda observationerna i fält 

bekräftas genom ett perkolationsförsök med 

Salmonella typhi-murium, till vilket det kan 

bli anledning återkomma i ett senare sammanhang. 

Kvicksilver 

Kvicksilvret är en av de giftsubstanser, som 

tilldragit sig stor uppmärksamhet i den all- 

J

Tabell 3. Kvicksilver i växter, djur och rötslam. 

Alla värden i Hg mgfkg. 

Vattenväxter före och efter utsläpp från pappersbruk 

(Johnels & Westermark, 1966) 

Före Efter 

Vattenmossa 

0,076 3,70 

Näckros 

0,010 0,52 

Spannmål skördat från metylkvicksilverbetat utsäde 

(Underdal, 1968) 

Korn 

Havre 

0,009 (0,004-0,028) 

0,016 (0,006-0,034) 

Veteplanta från kvicksilverbetat utsäde (Johnels & 

Westermark, 1966) 

Utsäde 

Strå 

Bladverk 

Kärna 

(15) 

0,006-0,016 

0,07-0,08 

0,007-0,011 

Växtätare och köttätare ( Johnels & Westermark, 1966; 

Westermark et al., 1968) 

Älg, rådjur, nöt, häst 

Kråka, stare, sädesärla 

Duvhök 

1863-1946 

1947-1965 

1966-1968 

0,007-0,010 

0,1-20 

2,2 

29 

3.3 

Rötslam (Andersson, 1967; Westermark, 1968) 

Uppsala, Norrköping, 

Västerås 

Åkeshov 

Linköping 

Henriksdal 

Henriksdal 

Loudden 

l 6 6-9 Andersson 

18 

16-29 

40-60} 

3 _ 6 

Westermark 

med kvicksilverbetat utsäde. Halterna i kärnan 

låg tydligen inom samma gränser som 

i de norska undersökningarna. De höga värdena 

i bladen kan ges två förklaringar; antingen 

beror de på ett atmosfäriskt nedfall, 

som främst uppfångas av ytförstorade organ, 

eller på skillnad i metabolismen i olika 

delar av plantan. 

Enligt vissa svenska opublicerade undersökningar 

finns det ingenting som tyder på 

att det skulle vara någon skillnad i halter 

i spannmål från betat och obetat utsäde. 

Frågan är emellertid om kvicksilvret byggs 

in i kärnan på olika sätt och därför kan 

40 

ge olika anrikning i nästa led. Vissa försök 

med höns och hönsägg tyder på detta. Oavsett 

växtmaterialets halt av kvicksilver är 

det en allmän regel att koncentrationerna 

stiger avsevärt från växt till växtätare och 

från växtätare till köttätare. Det är ju däri 

faran ligger. 

Bland växtätarna råder stora olikheter 

(tabell 3). Sålunda tycks de stora landdjuren 

(de verkliga herbivorerna; älg, rådjur, tamboskap) 

i regel upplagra avsevärt mindre 

än fröätande fåglar (cf. Johnels & Westermark, 

1966; Westermark, Johnels, Sondell 

& Sjöstrand, 1968). De höga halterna i såväl 

fröätande fåglar som i duvhöken sätts i 

samband med användningen av kvicksilverbetat 

utsäde. Den markanta nedgången under 

åren 1966-68 har inträffat efter förbudet 

mot betning med kvicksilverpreparat. 

Hur går det då med kvicksilvret i rötslammet? 

Att mängderna i slammet kan 

men icke behöver uppgå till höga tal har 

Andersson (1967) och Westermark (1968) 

visat (tabell 3). Transportvägarna blir desamma 

som för de biogena elementen, men 

på grund av vad som ovan sagts kan man 

förvänta sig en annan fördelning. Till växten 

går en ringa del, men kanhända tillräckligt 

mycket i vissa grödor för att det 

skall utgöra ett memento med tanke på näringskedjan; 

kanske blir det nödvändigt att 

följa upp frågan med utfordringsförsök. 

Till marken går den alldeles övervägande 

delen där det binds, kanske för all framtid. 

Till vattnet går just ingenting, men törhända 

ändå i sådan mängd att lokala koncentrationsökningar 

blir följden. Vad betyder 

i så fall utlakningen i jämförelse med 

de mängder som likafullt måste spolas ut 

direkt med vattnet från reningsverken? Därom 

vet vi föga eller intet. 

En del av de ställda frågorna har behandlats 

av Andersson (1967). Men oavsett 

vad man kommer till för resultat i alla dessa 

spörsmål finns det på lång sikt knappast 

mer än en väg att gå. Kvicksilverflödet

måste spåras och stoppas vid källorna; i 

fabriker, i sjukhus, i laboratorier. Ty rötslammet 

måste väl spridas på marken. Eller 

vart skall det i annat fall skickas? Till vattnet? 

Till luften? Till stjärnorna? 

Summary 

(l) The connection between economic and 

ecological systems is discussed. 

(2) The budget of nitrogen and phosphorus 

for Sweden is presented in diagrams. 

These show that the leaking-out from arable 

land is diminutive in comparison with 

that of settlements. A great deal of the nitrogen 

and phosphorus goes back to farm 

lands with the manure and is stored in soil. 

(3) In a field experiment the above is 

confirmed. From the experiment it is also 

seen that the leaking-out of substances increases 

very much with the manuring. 

(4) The problem of mercury is discussed. 

Litteratur 

Andersson, A., 1967. Kvicksilver i rötslam. Grundförbättring, 

20, 149-150. 

Lundholm, B., 1967. Människans miljö. Människans 

villkor p. 120. Wahlström & Widstrand, 

Stockholm. 

Johnels, A. & Westermark, T., 1966. studier på 

kvicksilverhalt hos några organismer i svensk 

natur. Föredrag och diskussioner vid viltforskningsrådets 

nordiska konferens 3-5 mars 1966. 

Underdal, B., 1968. Nokre resultat av kvikksölvanalyse 

i korn og emballasjemateriale. Medlemsblad 

for Den Norske Veterinaerforening. 

20, 105-108. 

Westermark, T., 1968. Kvicksilver i slam och vatten 

från Stockholms avloppsreningsverk. Brev 

till Stockholms stads Gatukontor 6.3.1968. 

Westermark, T., Johnels, A., Sondell, J. & Sjöstrand, 

B., 1968. Några analysresultat på kvicksilver 

i landfåglars fjädrar m. m. anlagda efter 

förbudet 1.2.1966 mot alky!kvicksilver som betmedel 

i jordbruket. Rapport till 1964 års Naturresursutredning 

och dess Ekologigrupp. 

Docent Nils Brink, Institutionen för lantbrukets 

hydroteknik, Lantbrukshögskolan, Uppsala 7. 

41


Några synpunkter på användandet av 

kommunalt avfall inom jordbruket 

Odlingsmarken kan utan nackdelar mottaga 

och omsätta stora mängder organiskt material 

och växtnäringsämnen per arealenhet, 

men olyckligtvis ingår i det kommunala 

avfallet också betydande mängder rent kemiskt 

avfall av huvudsakligen industriellt 

ursprung. Framförallt kan innehållet av 

tungmetaller befaras avvika helt från vad 

som kan förekomma i hittills använda gödsel- 

och jordförbättringsmedeL Då en del 

grundämnen däribland flera tungmetaller 

även vid låga koncentrationer är skadliga, 

måste givetvis riskerna för anrikning i mark 

och näringskedjor beaktas vid doseringen. 

I England blev man tidigt på det klara 

med de risker som kan vara förknippade 

med användandet av kommunalt avfall 

inom jordbruk och trädgårdsskötsel. Ar 

1959 observerades missväxt hos sockerbetor 

på jord som erhållit rötslam, vilket misstänktes 

bero på hög halt av tungmetaller 

i slammet. De angripna plantorna befanns 

ha abnormt höga halter av Zn, Cr och Ni. 

I ett fältförsök där inverkan av bl. a. rötslam 

på mark och vegetation prövats, konstaterades 

förhöjda halter av Cr, Cu, Ni, 

Pb och Zn i mark, liksom förhöjda halter 

av Cu, Ni och Zn i vegetation från de parceller 

som erhållit slam. Annu sex år efter 

det att slamtillförseln upphört kvarstod de 

förhöjda halterna i marken. (Le Riche, 

1968.) 

På initiativ av laborator Svante Oden 

togs sommaren 1967 två slamprov från 

42 

A v Arne Andersson 

Uppsala reningsverk vilka analyserades på 

Hg (A. Andersson), Pb (P. O. Johansson) 

och klorerade kolväten (S. Oden). Halten 

Hg befanns vara 9 300 resp. 9 700 ng per 

gram torrsubstans (l ng= 10- 9 g.) Ett stallgödselprov 

befanns samtidigt innehålla 195 

ngjg ts. Genom försöksledare Kalju Valdmaa 

erhölls från reningsverk i ytterligare 

fyra städer sex slamprov, som visade sig 

ha Hg-halter varierande mellan 6 300 och 

29 200 ngjg ts. Beräkningar grundade på 

dessa halter visade att om rötslam användes 

i jordbruket enligt samma principer som 

stallgödsel, skulle ett års slamtillförsel i 

ogynnsamma fall tredubbla matjordens Hginnehåll 

(Andersson, 1967). 

Med hänsyn till den låga Hg-halt som 

i flertalet livsmedel ej får överskridas påbörjades 

i samarbete med försöksledare 

Valdmaa ett kärlförsök där vegetationens 

Hg-upptag från jord som erhållit rötslam 

studerats. Försöksväxter har varit senap och 

korn. De preliminära resultaten är inte entydiga. 

Vid analys av skörden i stadiet 

knoppning-axgång kunde inget nämnvärt 

Hg-upptag påvisas. Senapsplantor som analyserats 

på ett tidigare utvecklingsstadium 

hade emellertid visat förhöjda Hag-halter 

för de kärl som erhållit slam. Analyser 

gjordes även på As, vilka visade halter som 

ökade med slamtillförseln. Analyserna på 

vegetationsprov har utförts vid Isotoptekniska 

laboratoriet i Stockholm. 

Likaledes har i samarbete med V aldmaa

Grundförbättring, 22. 1969: 1-2, 44 

Rötslam och kvicksilver i Stockholm 

Sedan isotoptekniska laboratoriet konstaterat 

att avloppsvatten från Henriksdals reningsverk 

innehöll 6-8 mgjmB Hg började 

gatukontoret söka efter den eller de 

industrier som med sitt spillvatten släppte 

ut det aktuella kvicksilvret. Man misstänkte 

då i första hand en industri inom Nacka 

stad, som tillverkar betningsmedel. Enär utsläppen 

av kvicksilver troligen är kortvariga 

och därför stickprov kan bli mycket missvisande 

inkopplades en automatisk provtagare 

på industrins avloppsledning. Det 

första veckaprovet visade en så hög halt 

som l 500 mgjm 3 och man förmodade då 

att huvuddelen av kvicksilvret i Renriksdalsverket 

härrörde från denna fabrik. Efter 

hänvändelse till fabriksledningen har 

kvicksilverhalten i vattnet gått ner högst 

väsentligt men minskningen i Henriksdalsverket 

är proportionellt mycket mindre. 

Gatukontoret har med anledning härav 

genom provtagning i avloppsnätet sökt 

komma underfund med varifrån kvicksilvret 

kommer. Tydligen finns det ett 

tämligen stort antal företag från vilka 

kvicksilver utsläpps. En svårighet i undersökningarna 

är att resultaten från stickproven 

blir mycket varierande och att det kan 

vara svårt att montera automatiska provta- 

44 

Av G. Brundin, Stockholm 

gare på de platser som skulle vara lämpligast. 

Vidare har analystiden varit lång, ca 

l till 2 månader, vilket hindrat en rationell 

undersökning. Ä ven personalbrist har bidragit 

till försening av undersökningarna. 

Gatukontoret har dock funnit ytterligare ett 

par industrier som släppt ut kvicksilver. 

Efter den livliga diskussionen i pressen 

om vådan av kvicksilverutsläpp samt upptäckten 

av industrier som bidragit till kvicksilverföroreningen 

har troligen tillsynen av 

kvicksilverhanteringen i ett flertal företag 

blivit noggrannare. En påtaglig minskning 

av kvicksilverhalten i stadens avloppsverk 

har också konstaterats. 

Gatukontoret avser att fortsätta undersökningarna 

och räknar med att i samband 

med en utökad kontroll av industriutsläppen 

i staden kunna spåra kvicksilvret på 

ett effektivare sätt. En rening av stadens 

avloppsvatten med avseende på kvicksilvret 

är en åtgärd som först i andra hand bör 

komma ifråga med hänsyn till svårigheten 

att bli av med det avskilda kvicksilverhaltiga 

slammet. 

överingenjör Gustaf Brundin, Stockholms stads 

Gatukontor.


Hygieniska och parasitologiska problem 

Avloppsvattnet från bosättningscentra utgör 

alltid ur hälsosynpunkt sett ett potentiellt 

hot för såväl människor som djur. 

Bland befolkningen i stora bosättningscentra 

finns det alltid individer, som antingen 

lider av sjukdomar, vilka sprids 

genom vatten, eller som skenbart friska 

verkar som sjukdomsbärare. 

Till moderna samhällens vatten- och avloppssystem 

hör som en väsentlig faktor en 

centraliserad rening av avloppsvattnet. I en 

enda reningsanläggning kan avloppsvatten 

från upp till 1,8 miljoner människor renas 

(Hiidenheimo, 1964). Den allmännaste metoden 

vid reningen av avloppsvatten 

speciellt från bosättningscentra är den biologiska 

reningen och hävvidlag är aktivslammetoden 

den bäst utvecklade. 

Vid aktivslammetoden bindes de organiska 

,föreningarna i avloppsvattnet vid den 

biomassa, som uppstår genom bakteriefunktionen 

under aeroba förhållanden. Det är 

fråga om en biologisk oxidering av organiska 

avfallsprodukter. Det slam som bildas 

ledes till rötkammare i förening med 

det slam, som avskiljes vid föreningen. I 

rötkammaren omsättes slammet under metanjäsning 

i ett anaerobt tillstånd. 

Hygieniska problem 

I detta föredrag ingår jag dock ej detaljerat 

på processens gång, utan inskränker mig till 

4-693868 

vid hanteringen av rötslam 

A v Harri Seppänen 

att granska de hygieniska faror, som hänför 

sig till hanteringen av det slam, som uppstår 

oberoende av vilken process som tilllämpas. 

I de nordiska länderna är den allmänna 

hygieniska nivån synnerligen hög. De sjukdomar, 

som från bosättningscentra sprids 

genom avloppsvattnet är närmast tarmsjukdomar, 

förorsakade av olika Salmonellabakterier. 

Visserligen kan även tuberkulos, 

dysenteri och smittosam gulsot spridas genom 

vatten, men beträffande t. ex. tuberkulosen 

torde den direkta droppsmittan 

vara den mest primära spridningsvägen. 

Tuberkulos kan smitta genom damm från 

torkat slam, förutsatt att slammet innehåller 

rikligt med Mycobacterium tuberculosis. 

Avloppsvattnet från sanatorier behandlas 

därför också vanligen genom desinficering. 

Pasteurella Utiarensis och Bacillus antracis 

som närmast förorsakar djursjukdomar 

(de förstnämnda tularemia och den senare 

mjältbrand) hör till de patagena mikrober, 

som sprider sig genom avloppsvatten. 

Av de patagena virus som sprids genom 

avloppsvatten torde det viktigaste vara det 

som förorsakar polio. Spridningen av övriga 

patagena virus (Coxacie, Echo och 

Adeno), i allmänhet genom vatten, är ännu 

en relativt oklar fråga. Man kan ändå anse 

det troligt, att alla patagena virus bibehåller 

sin livsduglighet i vatten och framförallt 

då i avloppsvatten, där de organiska ämnenas 

koncentration är hög. 

45

---------------------------------------------------l 

Koleravibrio (Vibrio comma), som ännu 

vid sekelskiftet till och med i Europa föranledde 

förödande epidemier torde man 

nästan helt, åtminstone i de nordiska länderna, 

kunnat förinta. 

Hanteringen av slam och därmed sammanhängande 

åtgärder kan tänkas indelad 

i två olika skeden. Det första utgör hanteringen 

av detsamma i reningsanläggningar 

för avloppsvatten och det andra 

vidarebehandlingen av det slam, som forslas 

bort från reningsanläggningen, vartill hänför 

sig användningen av slammet t. ex. som 

gödselmedel för odlingsjord och som jordförbättrande 

medel. 

I reningsanläggningarna för avloppsvatten 

sker hanteringen av slam under en kontroll, 

som närmast hänför sig till övervakning 

av själva processen. Hit hör bl. a. 

provtagning av slammet vid de olika utvecklingsstadierna 

samt en fysikalisk-kemisk 

och mikrobiologisk analys. 

I laboratorierna är infektionsfaran förhållandevis 

liten, då utbildade fackmän sköter 

hanteringen av proven. I själva reningsanläggningen 

och framförallt på de lavar, 

där slammet torkas och stora mängder av 

det hanteras, delvis i öppna utrymmen, är 

infektionsfaran däremot betydligt större än 

i laboratorierna. 

Vid användning av torkat slam som gödsel- 

och jordförbättringsmedel, bör även de 

hygieniska synpunkterna ovillkorligen beaktas. 

I det skenbart torra slammet kan 

ännu finnas levande patogena bakterier, virus 

och urdjur. Även sådana parasiter som 

t. ex. binnikemasken kan i äggstadierna 

hålla sig vid liv trots att slammet torkas 

ute på öppna lavar. I detta sammanhang 

måste observeras, att transporten av slammet 

från laven till åkern för binnikemaskens 

del inte är ens tillnärmelsevis av så 

stor betydelse, som ledandet av slammet till 

vattendrag, där maskens äggstadier kommer 

ut till fiskarna, som i detta fall tjänar som 

mellanvärdar. 

46 

Det slam som sprides på åkrarna är hälsovådligt 

framförallt för djuren. Ibland används 

ju gödslad jord som betesmarker. För 

människor förorsakar det som gödsel använda 

slammet med eventuellt förekommande 

patogena mikrober infektioner närmast 

indirekt genom den bärgade skörden. 

Okokta, vårdslöst tvättade rotfrukter är i 

hygieniskt avseende alltid vanskligt att förtära, 

framförallt då jorden gödslats med 

slam från reningsanläggningarna. Den vanliga 

bladsalladen hör till de grönsaker, som 

också alltid ätes rå. 

Faktorer som inverkar på mikrobernas 

härdighet mot yttre faktorer 

Endast i bakteriesläkterna Bacillus och 

Clostridium påträffas sporbildning. Bakteriens 

spor är den av cellen skapade uthållighetsformen, 

som uppstår när det vanliga 

logaritmiska tillväxtskedet upphör t. ex. på 

grund av att näringstillförsel blivit ofördelaktig. 

Sporerna är särskilt härdiga mot all 

yttre inverkan. De förstörs inte alldeles lätt 

ens genom kokning. Dessutom utstår de 

torka synnerligen väl. 

De viktigaste av de patogena bakterierna 

med sporbildning är Bacillus antracis, som 

förorsakar mjältbrand. Bland sporbildarna 

finns inte andra, som förorsakar smittosamma 

sjukdomar. Clostridium tetani förorsakar 

visserligen stelkramp, men den är 

ju inte en smittosam sjukdom. 

Bakterierna indelas enligt cellväggens 

struktur i grampositiva och gramnegativa. 

Därtill beror cellernas s. k. syrabeständighet 

(en sorts färgningsmetod) på cellväggens 

beskaffenhet. Grampositiva och de syrabeständiga 

cellerna är härdigare mot yttre inflytanden 

än gramnegativa och de icke 

syrabeständiga. Av de gramnegativa och 

patogena bakterierna kan Salmonella-släktet 

nämnas och likaså är Shigella dysenteria 

som förorsakar dysenteri, en gramnegativ

livsduglig vid en fuktighetshalt på omkring 

15%. Salmonella typhosa utstår enligt dessa 

prov inte torkning lika bra som S. paratyphii 

(fig. 1). 

Möjligheter att eliminera den 

hygieniska faran av slam 

Den effektivaste metoden för att förhindra 

spridningen av allehanda smittosamma 

sjukdomar är att angripa dem på ett tillräckligt 

tidigt stadium. En sådan profylaktisk 

metod är upplysning och förbättrad 

allmän hygien. Genom dessa metoder har 

man redan kunnat eliminera många epidemier, 

som förut åstadkom stor skada bland 

befolkningen och där just vattnet var den 

viktigaste spridningsvägen. 

Trots alla förebyggande åtgärder, måste 

dock slam från avloppsvatten i hygieniskt 

avseende alltid anses farligt. För att minska 

denna hygieniska fara och även eliminera 

den, kan bl. a. följande metoder tillämpas 

(Mueller & Strauch, 1968): (a) En förlängning 

av slammets förruttnelsetid, (b) Torkning 

av slam vid temperaturer över 100°C 

och (c) Pastörisering av s1am. 

Enligt Mueller & Strauch (1968) dör 

Salmonella i uppvärmt slam inom loppet 

av 20 dygn. Om också slammet skulle 

mogna redan inom två veckor, vore det ur 

hygienisk synpunkt sett att rekommendera, 

att slammet lagrades längre tid. Det är då 

naturligt och mycket sannolikt, att de patogena 

mikroberna passerar processen utan 

att dö. 

Torkning av slam vid temperaturer över 

+ 100°C, liksom även pastörisering utgör 

effektiva medel för eliminering av den hygieniska 

faran. Tidigare har konstaterats, 

att enbart torkning av slam inte förintar 

t. ex. Sa!monella paratyphii. Båda ovannämnda 

metoder garanterar, om de är effektivt 

utförda, att slammet blir hygieniskt 

sett helt ofarligt. Visserligen förblir bakteriernas 

sporer levande vid pastörisering och 

även vid upphettning av slam till temperaturer 

över + 100°C, men bland de verkligt 

smittosamma sjukdomsalstrarna finns inte 

sådana arter. Djurparasiter i form av vegetativa 

forma förintas vid pastörisering, 

men äggen förblir säkert livsdugliga genom 

denna process. 

En ytterlighetsmetod vid bekämpandet av 

den hygieniska faran är kemisk desinfektion 

av slammet. Detta kommer i fråga, då 

en epidemi utbrutit i en sådan trakt, där 

reningsanläggningen för avloppsvatten inte 

har pastöriserings- eller hettorkningsmöjligheter. 

Speciellt på små orter kan denna metod 

någon gång bli aktuell. Vid hanteringen 

av avloppsvatten från epidemisjukhus 

borde specialåtgärder tillämpas. I detta 

fall borde avloppsvattnet eller det slam, 

som bildats i de olika reningsanläggningarna 

alltid desinficeras. 

Summary 

When handling the sewage sludge the hygienic 

aspects should be taken in account 

more than in the past. It should be kept 

in mind that sewage water from cities and 

other living-centres may contain patogenic 

microorganisms, which may cause serious 

epidemies. Therefore the sewage sludge is 

a potential danger for people getting in 

direct or indirect contact with it. 

People who are working at the sewage 

plants, will get in direct contact with the 

sludge and anyone of us may get in indirect 

contact with it by using plants and 

vegetables, manured with sewage sludge. It 

is also dangerous to !et infected sewage 

water out in rivers because water fits very 

weil as a carrier of infections. 

Litteratur 

Hiidenheimo, H., 1964. Korkeakuormitteiset aktiivilietelaitokset. 

Vesita/ous, 5, 7-12. 

49

Miiller, W. & Strauch, D., 1968. Ist es sinnvon 

aus hygienischen GrUnden bei Faulräumen eine 

Verlängerung der Schlammfaulzeiten zu fordem? 

Ges. lng., 89, 118-121. 

Brunner, G., 1952. Die Widerstandsfähigkeit von 

Enteritisbakterien gegen die Klärschlammfäul- 

50 

nis und gegen das Eintrocknen in ausgefaultem 

Schlamm. Ges. lng., 73, 19-21. 

Agr. och forst. lic. Harri Seppänen, Helsingfors 

stads vattenverk, Helsingfors.

Grundförbättring, 22' 1969: 1-2, 51-52 

De hygieniska riskerna vid rötslamshantering 

Vår kunskap om de hygieniska faktorerna 

i samband med hantering av slam från 

kommunala reningsverk har hittills varit 

mycket begränsad. I litteraturen, främst den 

utländska, har visserligen funnits uppgifter 

om förekomst av bakterier, virus och parasitägg 

i slam. För att kunna ta ställning 

till hela detta problemkomplex behövs emellertid 

en fullständigare kännedom inte blott 

om dessa olika organismers art och förekomst 

utan även deras kvantitet, överlevnadsförhållanden 

och nedbrytningshastighet 

I de fall tidigare försök gjorts att belysa 

några av dessa förhållanden, har man i allmänhet 

studerat reaktionerna enbart hos 

banala coli-bakterier. Det är heller inte 

klarlagt i vad mån utländska litteraturuppgifter 

utan vidare kan appliceras på svenska 

förhållanden. 

Med dessa bristande kunskaper för ögonen 

är det därför knappast förvånande att 

vår inställning till de hygieniska frågorna 

i praktiken varit baserad mera på tro än 

vetande. Man förlitade sig på rötningsprocessens 

nedbrytande effekt med utgångspunkt 

från den nominella uppehållstiden i 

rötkammaren. Man bortsåg från att rötningen 

är en kontinuerlig process och att 

därför en viss del av slammet kunde passera 

rötkammaren i praktiskt taget orötat skick. 

De stora städerna lämpade ut sitt rötslam 

i havet under försäkringar att det var helt 

ofarligt - ja t. o. m. sterilt (trots att det 

är tillkommet genom en biologisk rötningsprocess). 

I mindre orter å andra sidan var 

slamkvantiteterna relativt små, varför slam- 

Av Viktor Tullander 

met i regel utan olägenhet kunde lagras på 

torkbäddar under så lång tid att t. o. m. 

Medicinalstyrelsens krav på lagringstid för 

latrin (6 mån.) kunde uppfyllas. Inga uppenbara 

sjukdomsfall, som kunde sättas i 

samband med slamhantering, hade heller inträffat. 

Hösten 1966 började emellertid ett antal 

entreprenörer att i större skala distribuera 

slam från Stockholm, Göteborg och senare 

också från Malmö till lantbrukare samtidigt 

som havsutsläppen upphörde. På förfrågan 

från en del hälsovårdsnämnder, som konfronterats 

med denna hanterings barnsjukdomar 

(främst ur naturvårdssynpunkt), 

lämnades genom Lantbrukshögskolan och 

N a turvårdsverkets laboratorium skriftliga 

och muntliga råd och anvisningar beträffande 

lagring och spridning av rötslam. 

Likaså upprättades en intim kontakt mellan 

dessa institutioner och entreprenadfirmorna. 

Två firmor tillskrev emellertid även 

Medicinalstyrelsen för att inhämta denna 

myndighets syn på de hygieniska frågorna 

i samband med slamhantering. Med anledning 

härav sammankallade Socialstyrelsen 

en konferens i februari 1968 med representanter 

för ett flertal berörda institutioner. 

Under mellantiden hade en del undersökningar 

hunnit utföras vid pågående kontrollerade 

spridnings- och lagringsförsök. 

Likaså hade ett antal analyser från reningsverk 

och litteraturuppgifter av olika slag 

hunnit samlas in. 

Man kunde konstatera att de försiktighetsåtgärder 

som hade föreskrivits av Lant- 

51


Rötslam ur parasitologisk synpunkt 

Rötslam kan förutom bakterier och virus 

även innehålla parasitägg. Den smittsamma 

fasen av parasiternas utveckling är ägget 

eller larvstadiet. Då det gäller rötslam är 

det endast parasiter, där ägget är den smittfarliga 

fasen, att räkna med. Parasitiska 

larver oskadliggöres nämligen med all sannolikhet 

i rötslam. 

Parasitär smittspridning sker genom att 

de interna parasiterna avger ägg, dessa 

hamnar i värddjurets tarmkanal och lämnar 

kroppen med fekalierna. Äggen förökar sig 

ej utanför djurkroppen som bakterier och 

virus, de kan således ej genom odling anrikas. 

För att påvisa de ursprungliga äggen 

måste istället tidsödande metoder tillämpas. 

Arterna av ägg kan säkerligen variera i 

olika reningsverk. Aggsortimentet beror på 

vilka individer (djur eller människor), som 

deponerar fekalier i reningsverket och vidare 

på vilka arter av parasiter dessa har. 

Det är ju huvudsakligen människans fekalier 

som ingår i rötslammet, men även 

fekalier från hund och katt, från olika husdjur, 

från fåglar, från djurparksdjur osv. 

kan ingå. I undersökta rötsiarnsprov har huvudsakligen 

följande parasitägg påvisats: 

Diphyllobothrium latum (binnikemask 

eller människans breda bandmask). Denna 

mask kan även förekomma hos hund och 

räv. Agg av denna mask är mycket vanliga 

i rötslam, vilket talar för att ej ringa antal 

människor i vår omgivning är maskbärare. 

Människor smittas då fisk eller rom ätes 

i rått tillstånd. Fiskar som innehåller det 

smittfarliga larvstadiet är i första hand 

A v Otto Roneus 

gädda, abborre, lake och gös. Det är endast 

fiskar som lever i sötvatten som är infekterade 

av dessa larver. I tarmen hos slutvärden, 

människan, utvecklas larven till en 

binnikemask, denna avger ägg som via fekalier 

och kloakvatten kommer ut i sötvatten 

där ägget efter utveckling i en liten sötvattencopepod, 

hamnar i nämnda fiskar och 

där utvecklas till larvstadiet. 

Taenia saginata (människ!ans obeväpnade 

bandmask). Agg av denna bandmask påvisas 

då och då i rötslam. Människan smittas 

då den äter rått nötkött (råbiff, köttbullssmet 

o. d.). Masken avger ägg, dessa sprides 

med människans fekalier, på betesmarker 

kan de upptagas av betande nötkreatur, 

i vilka dynt utvecklas i muskulaturen. 

Asearis lumbricoides (människans spolmask). 

Enstaka förekomst av ägg har setts 

i rötslam. Människan infekteras, då med 

latrin gödslade grönsaker, sallad o. d. ätes. 

Dessutom har påvisats ägg från djurparasiter 

såsom Toxocara canis och Taxascaris 

leonina (hundens spolmaskar), Trichuris 

(piskmask) och diverse ej säkert artbestämda 

nematodägg. 

Parasitäggen är i allmänhet motståndskraftiga 

mot yttre påverkan och mest resistenta 

är spolmaskäggen. De är resistenta 

mot kemikalier och viabla kan de vara i 

2% formalinlösning efter 2 år, i 5% salpetersyra 

efter 28 d. och i n j l O natronlut 

vid 30° efter 2 dagar. 

Uttorkning kan förstöra äggen men ofta 

tar det flera veckor och den avdödande effekten 

är osäker. 

53

Det säkraste sättet att avdöda parasitägg 

tycks vara hög värme. Beträffande temperaturens 

inflytande kan generellt sägas att 

låga temperaturer strax över 0° förlänger 

viabiliteten, medan värme upp mot kroppstemperatur 

förkortar via:biliteten och vid 

högre temperatur sker detta snabbare. Uppgifter 

vid vilket gradtal som äggen dör är 

skiftande, men utsättes ägg för 70° under 

l sek., 65° under 2 sek. eller 60° under 

5 sek. är det troligt att en avdödning sker. 

Vidare anses rötningsproceduren av 

slammet avkorta äggens viabilitet. BL a. har 

Liebman framfört åsikten att i naturliga 

rötkammare skulle vid + 12 o äggen mista 

sin utvecklingsförmåga efter 3 mån. 

54 

Vid bedömande av parasitäggs förmåga 

att behålla sin viabilitet måste man räkna 

med dels variationer mellan olika arter av 

parasitägg och dels med en hel del svårbedömda 

miljöfaktorer. 

Beträffande rötslammets användning som 

gödselmedel föreligger naturligtvis ur parasitologisk 

synpunkt vissa risker att parasitär 

smittspridning till djur och människor kan 

ske, men riskerna bör dock på överkomligt 

sätt kunna elimineras. 

Professor Otto Roneus, Statens veterinärmedicinska 

anstalt, Stockholm.


Försök med salmonellainfekterat rötslam i 

jord vid olika temperaturer 

Vid Lantbrukshögskolan i Uppsala startades 

den 28.5.1968 i samarbete med statens 

Bakteriologiska Laboratorium en laboratorieundersökning 

med Salmonella typhimurium 

i rötslamsgödslad jord. Undersökningen 

avsåg att belysa hur länge Salmonella 

i infekterat rötslam kan överleva efter 

det att rötslammet blandats in i åkerjord 

vid olika temperaturer. Undersökningen utfördes 

enligt planen i tabell l. 

Två olika jordar användes: En mullfattig 

moig sand och en något mullhaltig styv 

mellanlera. Det rötslam, som tillsattes var 

ett halvtorrt slam med 24,2 % torrsubstans- 

Tabell l. Plan för undersökning av livslängden 

hos Salmonella typhi-murium i rötslamsgödslad 

jord vid olika temperaurer. 

Beteckning: ts, torrsubstans. 

Kolv Jord Rötslam" ts 

5°C l5°C 30°C Jordartb (kg ts) (g/kolv) (ton/ha) 

l 9 17 s 3,0 o o 

2 JO 18 L 3,0 o o 

3 11 19 s 3,0 9,4 JO 

4 12 20 L 3,0 10,4 10 

5 13 21 s 3,0 37.5 40 

6 14 22 L 3,0 41,4 40 

7 15 23 s 3,0 112,4 120 

8 16 24 L 3,0 124,3 120 

a Henriksdal 1968; 24,2% ts. b S, mfmo S, pH 

5.8; L, nmh SML, pH 7,5. 

A v Kurt Hagenrud 

halt från Henriksdals reningsverk i Stockholm. 

För undersökningen användes glaskolvar, 

som fyllts med 3,0 kg jord (ts), 

hälften av kolvarna med sand och hälften 

med lera. Rötslamsgivorna var följande; 

inget rötslam, rötslam motsvarande l O, 40 

och 120 ton ts per hektar. Kolvarna vattnades 

till ca 60% av vattenhållande förmågan 

och ympades med Salmonella typhimurium. 

Den inympade mängden salmonellabakterier 

var ca l 00 000 gånger 

större, räknat per gram rötslam, än vad 

undersökningar vid Statens Bakteriologiska 

Laboratorium visat förekomma i rötslam 

från olika svenska reningsverk. Grupper om 

åtta kolvar enligt försöksplanen sattes in 

i skåp med temperaturerna + 5, + 15 och 

+ 30°C. Vattenhalten kontrollerades under 

försökets gång och justerades vid behov till 

den ursprungliga. 

Den vid omsättningen i kolvarna bildade 

koldioxiden bestämdes kvantitativt och användes 

som ett mått på den biologiska aktiviteten. 

Fig. l a visar den ackumulerade 

mängden mineraliserat kol vid de olika 

temperaturerna och ger en bild av den stimulerande 

effekt den högre temperaturen 

har på mikrobaktiviteten i jorden. Rötslamgivornas 

effekt på den biologiska omsättningen 

framgår av fig. l b, som visar värdena 

från de fyra kolvarna med sandjord 

vid l5°C. I denna serie av kolvar har den 

55

age sludge and at different temperatures. 

The soils were inocculated with Salmonella 

typhi-murium, the moisture was continuously 

controlied and adjusted to about 60 per 

cent of the waterholding capacity, and the 

temperatures were +5° C, + l5°C and 

+ 30°C. After five months, soils and 

amounts of sewage sludge seem to have had 

very little effect on the survival of the Salmonella 

typhi-murhon while there are great 

effects of the different temperatures. On an 

average at 5°C there is left 10- 2 of the 

original number of Salmonella typhi-murium, 

at l5°C 10- 4 and at 30°C 10- 8 , 

which indicates that from a sanitary aspect, 

spreading of sewage sludge in summer is to 

prefer to spreading in other seasons. 

Agronom Kurt Hagenrud, Institutionen för växtnäringslära 

och jordbearbetning, Lantbrukshögskolan, 

Uppsala 7. 

57

G R U N D F Ö R B Ä TT R l N G · V O L. 2 2 ( 19 6 9) N O. 1-2 

Editor: Professor Gunnar Hallgren 

Dept. of Soil Science 

Agr. Hydrotechnics 

S-750 07 Uppsala 7, Sweden 

CONTENTS 

The possibilities of disposing sludge from purification plants in agrkulture by 

Nils Brink . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 

Methods for pretreatment, dewatering and incineration of sludge by Jan Rennetfelt 7 

Sludge dewatering with centrifugal separators by Gunnar Aronsson 13 

Ecological disposal of urban wastes by Sven L. Jansson . . . . . . . . 15 

The problem of sludge disposal in Oslo by Per A. Hallberg . . . . . . 20 

Plant experiments with sewage sludge from Helsingfors by Illka Viitasa/o 22 

Digested sewage sludge as arganie manure by Göran Knutsson . . . . . 24 

Application of digested sewage sludge on arable land by Tomas Hedenskog 26 

Research on sewage sludge by Ka!ju Valdmaa . . . . . . . . . . . . . 28 

Manuring with digested sludge in the region of Stockholm by Sven Gesstein 31 

Transport of nutrient salts and toxic substances in the ecosystem of soil-plant- 

animal by Nils Brink . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

Some aspects on the use of sewage sludge in agrkulture by Arne Andersson 42 

Sewage sludge and mercury in Stockholm by G. Brundin . . . . . . . . 44 

Hygienic and parasitologic problems on digested sludge by Harri Seppänen 45 

The hygienic risks invalved with handling of digested sludge by Viktor Tullander 51 

Sewage sludge from a parasitolagkal point of view by Otto Roneus . 53 

An investigation of Salmonella typhi-murium by Kurt Hagenl'ltd . . . . . . . 55 

Almqvist & \Viksells Boktryckeri AB. Uppsala 1969 693868

INNEHÅLL - SLU

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?