Avslutad - Myndigheten för radio och tv

SAKEN
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
Myndigheten för radio och tv Tel: 08-606 90 80 Fax: 08-741 08 70
Box 33, 121 25 Stockholm-Globen registrator@radioochtv.se
Besöksadress: Arenavägen 55, plan 7 www.radioochtv.se
BESLUT
2010-10-25 Dnr: 10/00069
(34/10-20)
Uppdrag granskning sommarspecial, SVT1, 2009-07-15, program om tvisten om arvet
efter Stieg Larsson; fråga om saklighet
BESLUT
1. Granskningsnämnden gör ingen ny prövning av de delar som redan
prövats i tidigare beslut.
2. Programmet frias i övriga delar.
____________________
PROGRAMMET
Programmet handlade om kvarlåtenskapen efter författaren Stieg Larsson. I
programmets inledning sa en reporter att Stieg Larssons död inte bara
efterlämnade en stor saknad, utan också en uppslitande konflikt om vem som
skulle ta makten över författarskapet och miljonerna. I programmet medverkade
i intervjuer bland annat Stieg Larssons sambo, A, brodern B, och fadern, C.
I programmets inledning visades klipp där A berättade att B och C använde
juridiken som en yxa för att få ut precis allt, och köra över henne totalt,
tvärtemot vad Stieg Larson skulle velat. B och C sa att de rannsakat sig själva
men att de tyckte att de hade väldigt liten del i konflikten. En vän till Stieg
Larsson sa att Stieg skulle ha klivit upp ur graven om han hade kunnat, och att
han inte skulle skrivit några böcker om hade vetat detta i förväg.
I programmet beskrevs hur Stieg Larsson träffade A 1972 och att de flyttade
samman fem år senare. Då hade han börjat arbeta på en antirasistisk tidning.
Han fick ta emot flera dödshot. För att det skulle bli svårare att hitta honom i
olika register gifte han och A sig aldrig, berättade A. En före detta kollega
medverkade och sa att han tyckte det var konstigt att A och Stieg Larsson inte
hade några papper skrivna, men att det var hon som stod honom närmast. A
1/16

hade dock hittat ett testamente, daterat 1977, men som inte var bevittnat. Av det
framgick att hans tillgångar i rena pengar skulle tillfalla Kommunistiska
Arbetareförbundets Umeåavdelning. Mona Sahlin medverkade och berättade hur
hon lärt känna Stieg Larsson. Han hade lärt henne saker om högerextrema
grupper. Reportern sa därefter: ”De kommande åren ska bli de värsta i A:s liv.
För trots att Stieg och A levde ihop i 30 år har hon ingen arvsrätt. Stiegs pappa
och bror ärver allt.” Reportern sa att centrum för konflikten handlade om manus
till den fjärde boken. En vän till Stieg Larsson läste ur ett e-postmeddelande som
denne skrev några veckor före sin död. Det handlade om den fjärde boken som
Stieg Larsson skrivit cirka trefjärdedelar av. A redogjorde för hur Stieg Larsson
skrev sina böcker. Hon berättade också att de kommit överens om hur
bokintäkterna skulle fördelas; pengarna skulle bland annat gå till tidningen Expo
där Stieg Larsson arbetade vid tiden för sin död. Reportern sa att tre månader
efter Stiegs död var bouppteckningen klar. Brodern och fadern ärvde allt; halva
lägenheten som A bodde i och upphovsrätten till allt som Stieg Larsson skrivit,
även den opublicerade fjärde delen. A sa: ”Plötsligt är det andras egendom att
göra vad de vill med. Helt hänsynslöst. En konstig upplevelse.” Enligt ett
dokument som programmet tagit del av framkom att Stieg Larssons förlag,
Norstedts, från början förordade att rättigheterna helt eller delvis hamnade hos
A eftersom hennes medverkan ansågs viktig för den framtida utgivningen.
Reportern sa att det inte blev så eftersom Norstedts skrev nya avtal med B och
C. Detta förargade A eftersom hon vill ta hand om förvaltningen av
författarskapet. A sa: ”Vad som gör C och B olämpliga är att de aldrig var en del
av vårt liv. Hur kan man förvalta någonting, föra någonting vidare när man inte
vet någonting om den personen, vad som rörde sig i hans själ och hans liv?”
Reportern frågade B och C när de senast träffade Stieg Larsson. De trodde att
det var året innan han dog. Det framkom att A tog kontakt med en före detta
Justitieombudsman som varit ordförande i Expo och han tog fram ett
avtalsförslag som innebar att B och C skulle få alla pengarna, men att A skulle få
bestämma över författarskapet. B sa att de pratat med flera personer som inte
tyckte att det var ett bra förslag. Norstedts dåvarande förlagschef sa att han inte
sett något liknande avtal och att han inte tyckte att det var något bra förslag.
Ordföranden i Sveriges Författarförbund sa att det fanns flera exempel på
liknande avtal efter andra författare. Det framgick att B och C inte ville lämna
förvaltningen till A bland annat för att de var oroliga för hennes hälsa. Följande
dialog utspelades mellan reportern och B och C.
(Reporter) – Ni har varit orolig att hon varit dålig?
(B) – Hon har ju sagt det själv i tidningarna att hennes förmåga att läsa och skriva har varit
utslagen under lång tid och vi…
(C) – … har ju gått hos terapeuter och liknande för att komma på fötter igen.
(Reporter) – Det kanske inte är så konstigt om ens livskamrat går bort så där…
(B) – Ja, det stämmer, men gör det henne lämplig för att sköta förvaltningen?
(C) – Ja, men ursäkta mig. Hur… Alltså, både B och jag har mist våra hustrur. Hur
utslagna ska vi vara? Och hur länge? Och vilka konsekvenser? Naturligtvis det kan skifta
från person till person men någorlunda vett och sans måste det väl finnas i vad man beter
sig efter ett dödsfall.
2/16

A berättade att hon var som en zombie efter dödsfallet, men att hon börjat
arbeta två månader senare.
Det framkom att B:s och C:s advokat skickat ett brev till A. Hon sa att det
handlade om utpressning. De hade ärvt halva den lägenhet där hon och Stieg
Larsson bott tillsammans, och där hon fortfarande bodde kvar. Hon sa att det
handlade om lägenhet mot dator, där den ofullbordade fjärde romanen fanns.
Reportern sa: ”Trots juridiken vägrar A ge upp kampen om vem som ska
förvalta Stiegs författarskap. Hon anlitar advokater vars första steg är att skicka
ett nytt förslag till B och C. Dessutom försöker advokaterna få till ett möte med
Norstedts för att diskutera en lösning på konflikten. Förlaget vill inte ens
träffas.” Det visade sig dock att förlaget diskuterat konflikten med B och C.
Förlaget avrådde från att dela upp förvaltningen och ägandet av författarskapet.
Reportern sa: ”Upptrappningen fortsätter. B och C vill fortfarande ha kontroll
över datorn med den fjärde boken. De fattar ett avgörande beslut: de hotar med
editionsföreläggande vilket i praktiken innebär en husrannsakan.” A sa att hon
inte gick med på det. Följande dialog utspelades mellan reportern och B.
(Reporter) – Ligger pengarna kvar i dödsboet?
(B) – De ligger på ett bankkonto.
(Reporter) – Men ligger de kvar i dödsboet?
(B) – Ja, det kan man säga att de ligger i dödsboet. På något sätt har vi väntat och väntat
och hoppats på att det ska bli en uppgörelse.
(Reporter) – Men det är ju trots allt ni som sitter på rättigheterna…
(B) – Ja, men om vi har plockat ut pengarna, det vet ju inte du…
(Reporter) – Har ni gjort det?
(B) – Vi pratar inte om pengar med dig.
B och C sa att det var viktigt att föra Stieg Larssons kamp vidare, vilket de bland
annat gjort genom att ge pengar till Expo. A berättade att hon hade börjat packa
sina tillhörigheter eftersom hon trodde att hon skulle behöva flytta. B sa att de
aldrig gick till tingsrätten och fortsatte: ”Du pratar om något som hände för flera
år sen och direkt hon sa ’jag skriver inte under’ så sa jag ’stryk och skriv under,
då har du lägenheten och allting’. Hon har inte gjort det. I stället har hon hållit
på nu i flera år och sagt att vi vill slänga ut henne på gatan. Det har vi inte gjort
och kommer aldrig att göra.” När reportern sa att det fanns dokument där det
framgick att de hotat med editionsföreläggandet sa B att de rådde om
förvaltningen, men att de inte gått till tingsrätten. Enligt en tidningsartikel som B
skrivit hade Stieg Larsson medvetet valt att inte testamentera till A. En vän till
Stieg Larsson tyckte inte att det stämde. B och C sa att de försökt förmå Stieg
Larsson att skriva ett testamente, men att han vägrat. Den före detta
Justitieombudsmannen sa att han inte fått intryck av att Stieg Larsson medvetet
inte ville testamentera till A.
En läkare som namngavs i manuset till den sista boken stötte vid ett besök i
Umeå ihop med C och uttalade tillmälen som enligt C tog honom hårt. Efter
3/16

händelsen såg C till att originalmanuset ändrades så att läkarens rätta namn inte
publicerades i boken. C menade att han handlat i Stieg Larssons anda. Läkaren
kommenterade i ett brev till programmet att Stieg Larsson inte skulle handlat
som C.
Det framkom i programmet att tre år efter Stieg Larssons död visade det sig att
A fick behålla lägenheten. A sa att den stora fajten nu gäller förvaltningen av
författarskapet.
Programmet avslutades med att programledaren intervjuade en av reportrarna
som hade gjort reportaget. Reportern sa att det inte hade hänt något i konflikten
sedan reportaget sändes. Han trodde att de flesta skulle svara nej på frågan om
detta vad var Steig Larsson skulle ha velat. Han tyckte att B och C borde bjuda
in A tillsammans med deras advokater för att på så sätt lösa konflikten. Han
trodde också att den fjärde boken skulle komma att ges ut.
ANMÄLAN
Programmet har anmälts av Stieg Larssons bror och far; B och C. De anser
bland annat att programmet förmedlade intrycket att de är två giriga personer
som med juridikens hjälp tillskansat sig rätten att disponera över Stieg Larssons
kvarlåtenskap, men att de inte har den moraliska rätten till detta. De anser vidare
att skildringen av omständigheterna i programmet utgick på ett ensidigt sätt från
de uppgifter som A lämnat och att redovisningen av de faktiska
omständigheterna var ofullständig, vinklad och flera avseenden direkt felaktig.
B och C var tveksamma till att medverka i reportaget och B hade en rad
kontakter med en av reportrarna bakom reportaget. Han beskrev syftet med
reportaget, bland annat; ”Vi vill kunna ge en så fullständig bild som möjligt och är därför
intresserade av att möta och prata med så många som möjligt som hade betydelse för Stieg
Larsson”. Reportern skrev också ”Vi är som sagt ute efter att ge en så fullständig bild
som möjligt och kommer i reportaget givetvis att ta upp olika delar såsom Millenniumtrilogin
och dess exempellösa framgångar. Men vi vill även lägga stor vikt vid på att söka svar på vem
Stieg Larsson var och sätta fokus på vad han kämpade för. Vi tycker att hans outtröttliga
politiska engagemang kommit lite i skymundan av braskande rubriker om försäljningssiffror
eller inblandning i det eritreanska inbördeskriget. Vad fick Stieg Larsson att bli en sådan
engagerad humanist och hur blev det så? Och för att kunna hitta svar på de frågorna behöver
vi er hjälp och är mycket tacksamma över er tid”. Det var mot den bakgrunden som B
och C valde att acceptera att medverka i reportaget. Då de fick frågorna, kunde
B och C emellertid konstatera att dessa framförallt kretsade kring arvet efter
Stieg Larsson och hur det disponerats, samt om tvisten med A. Den sedermera
ihopklippta intervju som visades i reportaget, ger skäl att anta att det egentliga
syftet med deras medverkan var att kontrastera dem mot A och den bild som
tecknades av henne i reportaget.
4/16

De ansvariga journalisterna har med stöd av en fullmakt utställd av A krävt att
utfå alla handlingar rörande förvaltningen av Stieg Larssons dödsbo under en
viss tidsperiod. De båda journalisterna har således framträtt som ombud för en
av parterna i den konflikt som reportaget skildrar. Ett sådant arrangemang är
självklart oförenligt med kravet på opartiskhet.
Den bild som förmedlades i programmet om förhållandena avseende Stieg
Larssons andel av bostadsrätten, bodelningen och påstått hot och utpressning
från B och C var vinklad och missvisande. Ett anspråk på att en reglering
avseende det undanhållna manuskriptet skulle innefattas i bodelningen framstår
som ett fullt naturligt och legitimt krav, som initierats av B:s och C:s juridiska
ombud. Att beskriva detta i termer av hot och utpressning är missvisande. Den
omständigheten att kravet sedan släpptes utan anspråk på motprestation,
tydliggörs inte heller i programmet. Den bild som förmedlas är att B och C sökt
säkerställa att de själva skulle få intäkterna av bok fyra är felaktig. De faktiska
förhållandena är följande. I kvarlåtenskapen efter Stieg Larsson ingick rätten till
manuskriptet till bok fyra och en del i bostadsrätten. Manuskriptet finns i en
dator som tillhör arbetsgivaren Expo, men som A har tillgång till och håller
gömd. Stieg Larsson hade beträffande bok fyra förklarat att intäkterna skulle gå
till Expo. A ville färdigställa boken och erbjöd B och C 50 procent av
kommande intäkter vid en utgivning, vilket dessa dock avböjde med hänsyn till
att eventuella intäkter i sin helhet skulle gå till Expo. Dessa förhållanden var
kända för Sveriges Television (SVT) men framkom överhuvudtaget inte i
reportaget. Där förmedlades en helt annan bild till tittarna. A berättade i
reportaget hur B och C med advokaters hjälp idkat utpressning mot henne för
att med hot om att hon skulle vara tvungen att lämna sin lägenhet kunna komma
över manuskriptet. Vad som de facto skett var att B:s och C:s juridiska ombud i
en skrivelse framhållit att man övervägde att begära edition i domstol för att utfå
det aktuella manuskriptet. Den förmenta ”utpressningen” bestod vidare i att B:s
och C:s ombud formulerat ett förslag till bodelningshandling vilket omfattade
dels den del av Stieg Larssons och A:s lägenhet som B och C kommit att ärva
och önskade överlåta till A, dels den aktuella datorn som A lagstridigt höll inne.
Då A vägrade att utge datorn meddelade B och C henne att denna del kunde
enkelt strykas ur bodelningsavtalet, vilket A emellertid inte godtog. A:s ombud
upprättade senare ett nytt bodelningsavtal vilket inte omfattade datorn men
enligt vilken rätten till lägenheten överfördes i sin helhet till A. Detta avtal skrevs
därefter under av B och C. Då reportaget gjordes var den aktuella tvistefrågan
löst och den oro A må ha känt över att inte få bo kvar i lägenheten om hon inte
lämnade datorn var sedan länge överspelad. Detta framkommer emellertid först
lång senare i reportaget och nämns mest i förbifarten. Det ska därtill framhållas
att det förhållandet att det är A och inte B och C som begår ett lagbrott när det
gäller den aktuella datorn, förbigås helt i programmet. Det budskap som
förmedlades och som dröjer sig kvar är att B och C ska ha ”hotat” A (ett ord
som reportern använder upprepade gånger) med att vräka henne om hon inte
lämnade över Stieg Larssons dator. Detta är således ett direkt felaktigt påstående,
5/16

liksom det förmedlade intrycket att B och C ska ha agerat för att själva få tillgång
till kommande intäkter av manuskriptet i datorn.
Vidare sägs i reportaget ”efter Stiegs död fick A ingenting”. Detta är inte heller
korrekt. Det faktiska förhållandet är att de kontanta tillgångar om cirka 100 000
kronor som Stieg Larsson hade vid sitt frånfälle fördes över till A. Vidare
betalade B och C arvskatten på cirka 39 000 kronor ur egen ficka, för att A
skulle få behålla som mycket som möjligt. I tiden härefter talade A offentligt om
att hon avsåg att inleda en process avseende förvaltningen av den litterära
kvarlåtenskapen och hon har också i kontakterna med B och C förklarat att hon
inte ville ta emot några pengar i gåva från dem. Dessa i sammanhanget helt vitala
förhållanden kommer dock inte fram i reportaget.
Huvudtemat om konflikten om kvarlåtenskapen efter Stieg Larsson har
behandlats på ett sätt som innebär att A:s version helt har dominerat
programmet. Detta tydliggörs redan genom själva ämnesvalet för reportaget och
markeras genom såväl speakertexten som genom inriktningen på frågorna till de
intervjuade, de uttalanden som man väljer att klippa in från såväl A som från
anmälarna, samt valet av övriga intervjupersoner – som tycks vara anvisade av
endast en av parterna – och de uttalanden de gör i programmet.
Frågan om A:s rättstridiga undanhållande av manuskriptet som finns i den
undangömda datorn behandlas mycket flyktigt. Fokus ligger istället helt på B:s
och C:s förment moraliska agerande i konflikten. Utgångspunkten i denna
skildring av en infekterad konflikt är den ena partens, A:s, version. Hon får stort
utrymme och behandlas på ett påfallande respektfullt sätt av reportrarna.
Närliggande frågor om varför hon i strid med gällande rätt undanhållit
manuskriptet i datorn och varför hon i samband med bouppteckningen inte ens
nämnde att det fanns ett obevittnat testamente, ställs inte. B och C däremot får
svara på påstridiga frågor om ”vad de gjort av pengarna”, hur och om de skattat
för dem och varför de ”hotat” A. Reporterns användning av sådan formulering
som hot är därtill explicit värderande och indikerar ett tydligt ställningstagande.
Denna formulering ska också bedömas i ljuset av att A givits stort utrymme att i
programmet berätta om hur B och C ska ha bedrivit ”utpressning” mot henne i
samband med bodelningsavtalet. A:s version av vad som förevarit har härvid
helt dominerat den bild av konflikten som förmedlats till tv-tittarna.
A ges vidare tillfälle att kommentera det B och C anför under intervjun. B och C
gavs emellertid inte någon motsvarande möjlighet att bemöta de påståenden som
görs om dem i programmet.
B och C har redan initialt och sedan vid upprepade tillfällen under resans gång
sökt träffa en för båda parter acceptabel uppgörelse med A, vilket de också
redovisat för reportrarna. Detta för en rättvisande helhetsbild av
händelseförloppet mycket relevanta förhållande, berörs inte i reportaget, och
6/16

innebär en så ofullständig redovisning av händelseförloppet att kravet på
saklighet inte är uppfyllt.
Då det ursprungliga programmet sändes, begärde B:s och C:s advokat att få ta
del av en kopia av den handling som i programmet omnämns som Stieg
Larssons ”testamente” och som ska ha återfunnits i boet efter honom. Denna
handling som var okänd för B och C, hade inte heller omnämnts av A vid
bouppteckningen. Som svar på detta fick advokaten veta att det var fråga om ett
personligt brev och att det inte var A:s avsikt att lämna ut detta till advokaten.
Denna information om karaktären hos den aktuella handlingen måste även
reportrarna som stod i löpande kontakt med A ha fått del av. Det förhållandet
att den aktuella handlingen omnämns som ett testamente i det aktuella
reportaget måste därmed betecknas som direkt vilseledande.
PROGRAMFÖRETAGETS YTTRANDE
SVT anser inte att programmet strider mot kravet på opartiskhet och saklighet
och anför till stöd för detta följande.
Programmet var en del i den serie som sändes under namnet Uppdrag granskning
sommarspecial, där tidigare sända reportage repriserades i något nedkortad form
och kompletterades med ett uppföljande samtal om vad som hänt sedan det
ursprungliga programmet sändes. I programmet intervjuades de tre
huvudpersonerna i konflikten, Stieg Larssons mångåriga sambo A och Stieg
Larssons far och bror, C och B. Stieg Larssons förläggare intervjuades också,
liksom flera av hans vänner och arbetskamrater. Redaktionen hade tillgång till en
rad unika dokument och kunde presentera flera nya fakta i programmet. Ett
exempel på hur konflikten påverkat det litterära arvet var avslöjandet i
programmet att B och C beordrat förlaget att ändra ett namn i det färdiga
manuset till en av de böcker som ännu inte var utgivna vid Stieg Larssons död.
Programmet sändes i ursprungligt skick den 28 maj 2008. Detta program
anmäldes av tre personer och prövades av granskningsnämnden mot bakgrund
av bestämmelsen om opartiskhet och saklighet. Programmet friades av
granskningsnämndens direktör. I den repris som nu prövas hade endast 31
sekunder klippts bort, ett utdrag ur en Rapport-sändning som illustrerade
medieuppmärksamheten kring böckerna. Efter reprisen sändes ett kort samtal
mellan programledaren och en av reportrarna om vad som hänt sedan
programmet sändes för första gången.
Det sades inte i programmet att fadern och brodern hade gjort något olagligt.
Tvärtom framkom det att A inte hade någon arvsrätt eftersom paret levde
tillsammans som ogifta och att det inte fanns något juridiskt bindande
testamente. Det hävdades inte att det gjordes något juridiskt felaktigt vid
bouppteckningen. Anmälarna anser att de personer som intervjuades i
7/16

programmet framställde en bild av att A (sambo sedan 30 år) stod Stieg Larsson
närmare än vad brodern och fadern gjorde. SVT kan inte finna några belägg i
anmälan för att det skulle vara en felaktig bild.
När det gäller det ofullbordade manuskriptet till bok fyra i serien uppger
anmälarna att A ville färdigställa boken, att hon erbjudit anmälarna 50 procent
av kommande intäkter, att de avböjt med hänsyn till att eventuella intäkter skulle
gå till Expo och att dessa förhållanden var kända för SVT.
Den enda uppgiften till reportrarna som nämnde att eventuella intäkter från bok
fyra skulle gå till tidningen Expo var i intervjun med A där hon beskrev sin och
Stieg Larssons ursprungliga plan för vad som skulle ske med de eventuella
intäkterna.
Reportern: Hade ni någon konkret plan med vad som skulle ske
med intäkterna?
A: Mm, första tre böckerna skulle gå in i bolaget då, som vi skulle starta och driva och sen
generera nya pengar ifrån. Bok fyra skulle gå till, intäkterna skulle gå till Expo, bok fem
skulle gå till kvinnojourerna och de som, de senare böckerna då, bok nummer sex till bok
nummer tio, det hade vi inte bestämt vad, vad de skulle gå till, men de skulle inte heller gå
till oss, så att säga.
Det är oklart vad anmälarna syftar på när de talar om förhållanden som var
kända för reportrarna. Om det är det avtalsförslag som anmälarna fick av Expos
styrelseordförande, är det dock fel att påstå att det innehöll ett krav på att A
skulle färdigställa boken. Kravet var i stället att hon skulle få inflytande över vem
som skulle färdigställa boken. Reportrarna har tagit del av innehållet i
avtalsförslaget och där nämns heller inte hur stor del av intäkterna respektive
part skulle få. Reportrarna fick inga uppgifter från B och C att de skulle ha sagt
nej till avtalsförslaget för att alla intäkter skulle gå till Expo. I den intervju som
gjordes för programmet nämndes helt andra skäl till att de sagt nej. I
programmet sade B och C följande om avtalsförslaget och varför de tackade nej
till det.
(B) Det var inget bra förslag.
(Reporter) Varför var det inte ett bra förslag då?
(B) Det var många olika delar, eller några olika, det var inte bra. Vi pratade med olika
människor. Vad innebär det här? Och ingen tyckte att det var ett bra förslag.
(...)
(Reporter) Det fanns ytterligare en orsak till varför B och C inte vill lämna över
förvaltningen till A. De uttrycker oro för hennes psykiska hälsa.
(B) Vi måste ta ett beslut; är A den rätta? Då var hon inte den rätta i alla fall. Jag vet inte
om hon har blivit bättre nu, men...
(C) Har ni träffat henne då nyligt?
(Reporter) Ja, ja.
(B) Alltså vi, jag läser ju bara i tidningarna om henne, för det mesta.
(C) Har ni uppfattningen att hon är frisk nu?
(Reporter) Menar du att hon varit sjuk?
(C) Det har hon ju vidgått själv.
(Reporter) Förlåt, en gång till.
8/16

(C) Det har hon ju sagt själv i tidningar.
(Reporter) Så ni har varit oroliga att hon har varit dålig?
(B) Hon har ju sagt det själv i tidningarna att hennes förmåga att läsa och skriva var
utslagen under lång tid. Och vi...
(C) Har ju gått hos terapeuter och liknande för att komma på fötter igen och så där.
(Reporter) Men det kanske inte är så konstigt om ens livskamrat går bort så där, att man
blir instabil.
(B) Ja, det stämmer, men gör det henne lämplig för att sköta förvaltningen.
(C) Men ursäkta mig, alltså både B och jag har mist våra hustrur. Hur utslagna ska vi vara
och hur länge och vilka konsekvenser. Naturligtvis kan det skifta på person till person, men
någorlunda vett och sans måste det ju finnas i vad man, hur man beter sig efter ett
dödsfall.
I reportaget skildras skeendet i kronologisk ordning. Det citat som anmälarna
syftar på, ”Efter Stiegs död fick A ingenting”, skildrar hur läget såg ut vid den
tidpunkt berättelsen kommit fram till, början av 2005. Att hon senare (hösten
2007) fick hela lägenheten framgår senare i programmet på följande sätt.
(Reporter) – Efter en lång tids väntan dimper ett undertecknat bodelningsavtal ner
hemma hos A. Stiegs pappa och bror ger till slut med sig. Hon får överta Stiegs
halva av deras gemensamma tvårummare.
Det stämmer att A vid bodelningen hösten 2007 också fick ett kontantbelopp.
Exakt hur stort det var vet inte redaktionen eftersom det var avhängigt av bland
annat begravningskostnader, avgifter och räntor på bostadsrätten samt
utvecklingen för fonder. Summan låg sannolikt mellan noll och 100 000 kronor.
Beloppet och arvsskatten på denna summa är i förhållande till värdet av
lägenheten och Stieg Larssons hela kvarlåtenskap ytterst marginellt.
Redaktionen känner inte till att A ska ha talat om att inleda en process.
Enligt anmälan gavs A tillfälle att kommentera det B och C anförde under
intervjun, men dessa gavs inte motsvarande möjlighet. SVT kan inte finna att
detta opreciserade påstående stämmer. Anmälarna fick svara på den kritik A
riktade mot dem och de fick också tillfälle att ge sin bild av vad som hänt.
I anmälan sägs också att B och C har försökt träffa en för båda parter acceptabel
uppgörelse, vilket de redovisat för reportrarna. Detta berörs inte i programmet
enligt anmälarna. Redaktionen har inte funnit några belägg för att den uppgiften
stämmer. Vid tidpunkten för sändning av programmet hade förslagen kommit
från A och Expos styrelseordförande och den andra sidan hade tackat nej. När
parterna inte klarat av att träffas hade allt skötts mellan ombuden. Några
konkreta avtalsförslag från anmälarna förelåg inte när programmet sändes.
Hösten 2009 framförde C och B ett erbjudande om uppgörelse i en
tidningsintervju, men det var alltså flera månader efter sändningen av det
program som nu granskas. Det enda förslag till lösning som de nämner i
programmet är av det troligen skämtsamma slaget.
(B) När jag kom och jag sa till dig, dra inte in mig i det här, det får du lösa med A. Jag hade
9/16

ett förslag som ingen nappade på. Jag sa, du C, ta och gift dig med A, då är det fixat. Då
får ni bråka med, då har ni båda upphovsrätt och allting va.
(C) Nej, men du pratar...
(B) Nej, men det var mitt förslag.
(C) Ja.
(B) Nej, men alltså, då slipper ni, eller var senare jag sa det.
(C) Ja, men vi hade väl ingen aning om att det fanns upphovsrätter och sånt där då inte.
Anmälarna hävdar att den bild som förmedlas i programmet om förhållanden
kring Stieg Larssons andel av bostadsrätten, bodelningen och ”påstått hot och
utpressning” var vinklad och missvisande. Den som talar om utpressning i
programmet är A och det framgår tydligt att detta är hennes tolkning av
situationen när hon fick ett brev där anmälarnas advokat skrev att anmälarna
”haft att överväga ett editionsföreläggande” för att få tillgång till det
ofullbordade manuset till den fjärde boken. Att begära ett editionsföreläggande
innebär att be en domstol förelägga någon att lämna ut en skriftlig handling. I
det här fallet fanns ett förslag till bodelningsavtal från anmälarnas advokat som
gick ut på att A skulle få hela lägenheten och allt lösöre, förutom den dator som
innehöll ”det ofullbordade manuskriptet”. När A vägrade skriva på avtalet
förklarade anmälarnas advokat att man övervägde att ta till en rättslig åtgärd för
att tvinga henne att lämna ut manuskriptet. Att beskriva detta på det sätt som
gjordes i programmet är enligt SVT:s mening inte att betrakta som osakligt.
Anmälarna fick också möjlighet att kommentera detta i programmet.
(B) Har vi gått till tingsrätten? Alltså, du pratar om något som hände för flera år sen. Och
direkt hon sa ”Jag skriver inte under det här”. Då har jag sagt: Stryk och skriv under, då
har du lägenheten och allting”. Hon har inte gjort det. I stället har hon hållit på i flera år och
sagt att vi vill slänga ut henne på gatan. Det har vi inte gjort, kommer vi aldrig att göra.
(Reporter) Det hotet finns ju dokumenterat, det finns ju ändå svart på vitt.
(B) Att?
(Reporter) Att ni hotat om att gå till tingsrätten för att få ut den här datorn med fjärde
manuset.
(B) Vem rår om manuset då?
(Reporter) Ja, den finns väl i den där datorn.
(B) Vem rår om manuset och vem har ansvar för förvaltningen? Det är ju vi, vi måste få in
det.
(Reporter) Så då var ni beredda att gå till, så långt som till tingsrätten?
(B) Nej.
(Reporter) Men ni hotade ju om det.
(B) Syna mig, syna mig och det gick inte vidare.
Enligt anmälan tydliggörs det heller inte i programmet att kravet sedan släpptes
utan anspråk på motprestation. Det stämmer inte. Det framgår av den intervjun
med B som citeras ovan att kravet släppts. Som nämnts tidigare i yttrandet
framgår det också i programmet att A senare fick hela lägenheten. I det
avslutande studiosamtalet säger en av reportrarna att det finns en i princip färdig
bok som troligen ligger i en dator som A har kontroll över.
Anmälarna hävdar att reportrarna har framträtt som ombud för en av parterna i
den konflikt som reportaget skildrar. Som grund för detta bifogas en fullmakt
10/16

som A skrivit för att redaktionen skulle kunna ta del av allt material som rört
förvaltningen av dödsboet efter Stieg Larsson. Detta är omständigheter kring
tillkomsten av reportaget som granskningsnämnden inte har att ta ställning till,
men SVT vill ändå påpeka att det i samband med granskningar av frågor där
journalister behöver få tillgång till sekretessbelagda handlingar inte är ovanligt att
en part ger sitt tillstånd till detta genom att skriva en fullmakt. Det är inte
liktydigt med att journalisten i fråga agerar som ombud för den ena parten.
I programmet nämns också ett brev som A återfann kort efter Stieg Larssons
död. Hon beskriver det på följande sätt.
Där fanns ett stort brunt kuvert, som det stod testamente på. ”Får ej öppnas förrän efter
min död”, med Stiegs handstil då. Så då öppnade jag det och där fanns ett brev till mig och
där fanns hans testamente och båda var daterade nionde februari 1977 Stockholm, precis
innan han skulle åka till Afrika.
Enligt anmälarna begärde deras advokat efter sändningen av det ursprungliga
programmet att få ta del av den handlingen, men fick till svar att detta var ett
personligt brev som A inte hade för avsikt att skicka en kopia av. Därför anser
anmälarna att det var direkt vilseledande att omnämna handlingen som ett
testamente i det aktuella reportaget. SVT vill framhålla att det tydligt framgår i
programmet att den handling som var daterad 1977 och märkt med texten
”testamente” inte var bevittnad. Reportern säger ”Testamentet är inte bevittnat
och inga andra dokument har hittats.” Ingen påstår i programmet att detta var
ett lagligt bindande testamente.
KOMMENTARER FRÅN ANMÄLARNA
SVT:s inställning synes vara att även om A må ha erhållit 100 000 kr vid
bodelningen hösten 2007 så är denna summa så marginell i sammanhanget att
uppgiften om att hon inte fick något efter Stieg Larssons död ändå är korrekt.
Det faktiska förhållandet är att A, utöver 100 000 – 150 000 kr i fonder och
kontanter också erhållit en livförsäkring på 200 000 kr. Därtill har B och C
betalat cirka 40 000 kr i arvskatt för att A skulle få en begränsad arvskatt. En
sådan felmarginal vid lämnande av uppgiften om att vederbörande ”inte fått
något”, är inte förenligt med kravet på opartiskhet och saklighet.
SVT framför vidare argumentet att det är fråga om en kronologisk redovisning
och att den, i sammanhanget inte oväsentliga omständigheten att Stieg Larssons
del av våningen tillföll A, redovisas längre fram i programmet. SVT bortser här
från mediets genomslagskraft och det genom det inledande anslaget till tittaren
förmedlade helhetsintrycket. Uttalandet av speakern: ”Efter Stiegs död fick A
ingenting” ska förstås i ljuset av vad som i övrig sägs inledningsvis, bland annat
”De kommande åren ska bli de värsta i A:s liv för trots att de levt 30 år
tillsammans har hon ingen arvsrätt. Stiegs bror och pappa ärver allt”. Själva
kärnan och anslaget i reportaget är att A stått lottlös efter 30 år tillsammans med
11/16

Stieg Larsson och att även om detta följer av lag så måste arvingarnas agerande
likväl ifrågasättas från moralisk synpunkt. En sådan utgångspunkt är
problematisk i förhållande till kravet på opartiskhet och saklighet. Även
granskningen av en tvist mellan de efterlevande till en avliden är i sig
problematisk från såväl gransknings- som integritetssynpunkt. I ett reportage
med en sådan vinkling accentueras kraven på att uppgifterna är korrekta och
tydliga. De oriktiga uppgifterna att A ”inte fått något”, kan inte sägas vara
korrekta och sakliga med en hänvisning till att det som hon de facto erhöll skulle
vara marginellt och att uppgiften om att hon fått Stieg Larssons våning nämns i
ett senare skede.
Anmälarna vidhåller att det varit känt för SVT att de under resans gång vid
upprepade tillfällen sökt komma överens med A och träffa en uppgörelse som
båda parter kunde acceptera. Det framgår bland annat tydligt av den
korrespondens mellan parterna som reportrarna sagt sig ha tagit del av.
SVT kommenterar inte explicit reporterns språkbruk, där överväganden om
edition avseende datorn med det undanhållna manuskriptet, upprepade gånger
beskrivs i termer av ”hot” och att ”ni var beredda att gå så långt som till
tingsrätten” etc. SVT synes mena att terminologin är en saklig beskrivning av
”att man övervägde att ta till en rättslig åtgärd för att tvinga henne att lämna ut
manuskriptet”. Frågan om behandlingen varit ensidig och om det förekommit
värderande uttalanden måste, som tidigare utvecklats, bedömas utifrån ett
helhetsperspektiv. Anmälarna vill med anledning av vad SVT anfört i denna del
framhålla följande. Om någon innehar en skriftlig handling som kan antas äga
betydelse som bevis så är denne enligt rättegångsbalkens regler skyldig att utge
bevisningen och rätten kan i särskilt beslut förelägga innehavaren att lämna ut
materialet. Edition är en fullt legitim, och i den aktuella situationen närmast
självklar, åtgärd att vidta mot en part som kontrollerar och undanhåller ett
manuskript mot gällande rätt. När överväganden om en sådan legitim och rimlig
åtgärd föranleder upprepade frågor om ”hot” och om att ”gå så lång som till
tingsrätten” etc, så är det en påtagligt ensidig och värderande behandling av
omständigheterna. Ensidigheten och partiskheten blir än mer framträdande när
intervjun med B och C kontrasteras mot hur dessa omständigheter behandlas i
intervjun med A. A får där utveckla att hon utsatts för hot och utpressning när
hon förelagts ett förslag till bodelning, där hon får B:s och C:s del av
bostadsrätten samtidigt som de initialt vidhåller att hon ska utge manuskriptet
och överväger föreläggande om edition. A:s starkt vinklade beskrivning
föranleder inte något som helst kritiskt ifrågasättande från intervjuarens sida, i
stället anknyts tydligt till hennes tema i intervjun med klagandena med frågor om
deras förmenta ”hot” etc. Bristen på opartiskhet och saklighet framträder även i
övrigt i intervjun med A. Frågan om hennes olagliga undanhållande av
manuskriptet som finns i den undangömda datorn behandlas endast flyktigt. A
bekräftar i reportaget att hon har kontroll över datorn. Hon berör denna fråga
mycket kortfattat och undvikande och hon konfronteras inte med några kritiskt
12/16

granskande frågor om sitt rättstridiga undanhållande av manuskriptet.
SVT:s yttrande är i centrala delar mycket kortfattat och fragmentariskt. Att ett
meddelande om att man överväger att vidta en rättslig åtgärd måhända isolerat
sett kan beskrivas som ett ”hot” kringgår helt essensen i den kritik som framförs
i anmälan; inriktningen och det underliggande budskapet i intervjuarens frågor
till anmälarna, bristen på ifrågasättande i intervjun med A, inriktningen på hela
reportaget som tydligt utgår från A:s perspektiv, val av intervjupersoner etc.
Dessa för bedömningen centrala delar förbigår SVT med tystnad.
SVT:S TILLÄGGSYTTRANDE
Anmälarnas ombud tycks ha missuppfattat SVT:s yttrande när de skriver
följande ”De oriktiga uppgifterna om att A ´inte fått något´ kan inte sägas vara
korrekta och sakliga med en hänvisning till att det som hon de facto erhöll skulle
vara marginellt och att uppgiften om att hon fått Stieg Larssons del av våningen
nämns i ett senare skede.” SVT har skrivit att formuleringen i programmet att
”efter Stiegs död fick A ingenting” syftar på hur läget var i början av 2005 när
bouppteckningen gjordes. Enligt sambolagen ärvde A ingenting, utan hela arvet
gick till Stieg Larssons far och bror. Senare i programmet framgår tydligt att A
till slut fick Stieg Larssons del av lägenheten. Anmälarnas ombud anser att det
också borde ha framkommit att hon fick kontanta tillgångar på ”cirka 100 000
kronor”. SVT vill av integritetsskäl inte gå in på närmare detaljer kring
bouppteckningen, men vidhåller att uppgiften om hur mycket A fick i kontanta
medel är mycket osäker. Anmälarnas ombud nämner inte heller att A i samband
med bouppteckningen fick ta över betalningsansvaret för Stieg Larssons del av
skulderna på bostadsrättslägenheten. På samma sätt nämns inte att kostnader för
begravningen togs från de bankmedel som slutligen gick till A. Med detta
inräknat låg de kontanta medel som A fick vid bodelningen på ett rejält minus i
stället för de 100 000 som anmälarnas ombud uppger. SVT kan därför inte finna
att den redogörelse som görs i programmet brister i saklighet. Anmälarnas
ombud talar också om att A erhöll en livförsäkring på 200 000 kronor. Detta
ingick inte i arvet, utan det var en försäkring där Stieg Larsson gjort ett aktivt val
och satt in A som förmånstagare. SVT kan därför inte finna att livförsäkringen
var relevant att nämna i samband med arvet. Den summa arvsskatt som
anmälarnas ombud nämner är i storleksordning av den totala arvskatten på hela
dödsboet, varav anmälarna själva fick den största delen.
SVT har inte påstått att anmälarna inte har försökt att nå en uppgörelse med A.
Däremot hade redaktionen inte sett något konkret avtalsförslag efter
bodelningsavtalet och innan programmet sändes. Anmälarnas ombud har
synpunkter på hur ordet ”hot” används i programmet. SVT vill påpeka att det i
ett dagligt språkbruk inte är ovanligt att ordet ”hot” används när en rättslig
åtgärd övervägs, någon kan till exempel hotas av konkurs, vräkning eller
fängelse. Det är i detta sammanhang formuleringen i programmet ska betraktas.
13/16

B fick också tillfälle att kommentera formuleringen i programmet och hade då
inget att invända mot hur ordet ”hot” användes.
Anmälarnas ombud anser att SVT i sitt yttrande undvikit att svara på ”essensen i
den kritik som framförts i anmälan” och kritiserar bland annat ”det
underliggande budskapet i intervjuarens frågor till klagandena”. SVT vill i
sammanhanget erinra om det granskande uppdrag som sändningstillståndet
ålägger SVT. Det betyder att en intervjuare kan ställa kritiska frågor utan att för
den skull bryta mot opartiskhetskravet. Kritik kan också framföras så länge den
kritiserade parten får möjlighet att svara på den. Som SVT konstaterade i sitt
yttrande har anmälarna fått svara på den kritik A riktade mot dem och de har
också fått tillfälle att ge sin bild av vad som hänt.
AKTUELL BESTÄMMELSE
Enligt 5 § i SVT:s sändningstillstånd ska programverksamheten bedrivas sakligt
och med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda
i televisionen.
Kravet på saklighet innebär främst att uppgifter som är av betydelse för
framställningen ska vara korrekta och att framställningen inte får vara
vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Tidigare bedömning av programmet
Det aktuella programmet ingick i en serie sommarrepriser, och var i huvudsak en
repris av ett program som granskningsnämndens direktör tidigare friat efter
anmälan av tre privatpersoner (SB 711/08). Endast 31 sekunder hade klippts
bort från det ursprungliga programmet. Utöver reprisen innehöll det aktuella
programmet ett kort uppföljande samtal med en reporter om vad som hade hänt
i konflikten sedan det första programmet sändes. Granskningsnämnden
granskade i det tidigare ärendet programmet mot bakgrund av de synpunkter
som framfördes i de anmälningar som då kommit in till nämnden. Dessa
anmälningar handlade bland annat om att SVT tog ställning i en privat konflikt,
att programmet var ensidigt till förmån för A, och att programmet inte
redovisade att det var A som gjorde sig skyldig till brott när hon inte lämnade ut
den aktuella datorn. Nämnden ansåg att programmet inte stred mot
bestämmelsen om opartiskhet och saklighet i SVT:s sändningstillstånd.
De invändningar som B och C för fram i fråga om opartiskhet och saklighet som
redan har prövats av nämnden föranleder inte någon ny prövning.
14/16

Omständigheterna som föregick intervjun med B och C
Granskningsnämndens uppgift är att övervaka innehållet i sända program i
förhållande till bestämmelserna i radio- och tv-lagen och sändningstillståndet.
Det ingår inte i nämndens uppgifter att pröva omständigheterna i övrigt kring
tillkomsten av ett program eller inslag. Den kritik som förts fram i ärendet om
att intervjun med B och C skulle handla om något annat än vad den kom att
handla om lämnas därför utan åtgärd, liksom kritiken att reportrarna hade fått en
fullmakt utställd av A.
Redogörelsen för vad som tillföll A efter Stieg Larssons död
Anmälarna är kritiska till påståendet ”efter Stiegs död fick A ingenting”.
Nämnden konstaterar att det framgick i programmet att A senare fick Stieg
Larssons del av lägenheten. Enligt granskningsnämndens uppfattning kunde
även frågan om vilka kontanta medel som A erhöll ha getts en större tydlighet i
programmet. Mot bakgrund av de oklarheter som SVT i sitt yttrande lyfter fram
om beloppets storlek – och det förhållandet att programmet enligt nämndens
uppfattning fokuserade på större frågor, bland annat om förvaltningen av
författarskapet – anser granskningsnämnden inte att denna avsaknad är av sådan
betydelse för framställningen att den medför att inslaget strider mot kravet på
saklighet.
Övervägandet om editionsföreläggande för att utfå datorn med manuskriptet i samband med
bodelningen samt avtal om förvaltarskapet och intäkterna från bok fyra
Enligt nämndens uppfattning återgav reportern A:s uppfattning om B:s och C:s
agerande genom exempelvis uttrycket ”hot”. Nämnden anser inte att
redovisningen av omständigheterna och turerna kring övervägandena om
editionsföreläggande innebär att inslaget är missvisande på ett sätt som strider
mot kravet på saklighet. Anmälarna anser att programmet förmedlade intrycket
att B och C skulle ha agerat för att själva få tillgång till kommande intäkter av
manuskriptet i datorn. Granskningsnämnden konstaterar att B och C i
programmet kommenterade det avtalsförslag angående förvaltningen av
författarskapet som lagts fram av A:s ombud. I programmet nämnde B och C att
Expo ska få mer pengar än den miljon de redan fått. De nämnde dock ingen
summa och kopplade inte detta särskilt till intäkterna från den fjärde boken.
Nämnden saknar grund för slutsatsen att programmet i denna del utformats på
ett sätt som inte överensstämmer med kravet på saklighet.
”Testamentet”
Granskningsnämnden anser inte att redovisningen av förhållandena kring den
handling som låg i ett kuvert som det stod ”testamente” på innebar att
programmet på de grunder som anmälarna anfört strider mot kravet på
saklighet.
15/16

Sammanfattning
Programmets förenlighet med kravet på opartiskhet, och i vissa avseenden också
saklighet, är redan prövad av nämnden i ett tidigare friande beslut. Granskningsnämnden
prövar inte programmet på nytt i dessa delar. Granskningsnämnden
finner inte heller i övrigt att programmet strider mot kravet på saklighet.
Detta beslut har fattats av granskningsnämndens ordförande Kerstin
Calissendorff efter föredragning av Anna Dingertz.
På granskningsnämndens vägnar
Kerstin Calissendorff
Anna Dingertz
Detta är en elektronisk kopia av beslutet. Namnunderskrifter finns på originalhandlingen som förvaras hos myndigheten.
16/16