Inledning

genast ordnar med remiss till sjukhusets minnesmottagning. I
väntan på kallelse går utredningen vidare med blodprover och
hjärnröntgen med datortomografi. Allt detta är normalt.
Det konstateras tydlig nedsättning av Britts inlärningsförmåga,
formsinne och framför allt språkliga funktioner då läkare och
arbetsterapeut gör en fördjupad undersökning på minnesmottagningen.
Då hon får se en rad välkända föremål kan hon
endast komma på namnen på några få, trots att hon väl vet hur de
används. Vid den allmänna kroppsundersökningen ter sig Britt
frisk.
Misstanken om att Britt har en begynnande demens på grund av
tidigt debuterande Alzheimers sjukdom är stark. Ett ryggvätskeprov
tas för att få säkrare grund för diagnos.
Då Britt efter några veckor kommer till minnesmottagningen
tillsammans med Bernt, ges beskedet att både symptomen och
ryggvätskeanalyserna (Tau- protein och Beta-amyloid) stämmer
med Alzheimers sjukdom och att det inte finns någon tveksamhet
om diagnosen. Bernt får tårar i ögonen och vet inte vad han ska
säga. Britt säger att det är skönt att äntligen få veta vad det är för
fel på henne och hon hoppas att den behandling med
”bromsmedicin” hon hört talas om kan sättas in.
Efter muntlig och skriftlig information ordineras Britt behandling
med en kolinesterashämmare (se läkemedelsbehandling).
Doshöjningen sker försiktigt med tanke på Britts mag- och
tarmbesvär. Britt och Bernt har flera telefonkontakter med
mottagningssköterskan i samband med medicininställningen. Vid
en av doshöjningarna kväll blir Britt ihållande illamående och får
ont i magen, varför hon får återgå till tidigare dosering. Hon
fortsätter med sina övriga läkemedel. Britt tar kontakt med sin chef
och ett möte ordnas på arbetsplatsen. Britt berättar om sin sjukdom
för de närmaste arbetskamraterna, med stöd av kurator och
sjuksköterska från teamet på minnesmottagningen. Gensvaret gör
att hon vill fortsätta ha kontakt med kamraterna, men hon gör klart
att hon inte kommer att arbeta mera. Ett pensionsgrundande
läkarutlåtande utfärdas av läkaren på minnesmottagningen. Under
de månader som följer träffar Britt flera gånger kurator för
stödjande samtal.
Vid ny undersökning på minnesmottagningen, fyra månader efter
insatt behandling med kolinesterashämmare, märks en tydlig
förbättring av Britts funktioner. Hon talar mera flytande och har
lättare att benämna saker. Har inte längre några svårigheter med
klockritningstest. Britt ser spänstig ut och är brunbränd. Hon
berättar om dagliga cykelturer till fritidshuset, då hon njuter av att
vara. Britt har fått närmre kontakt med dottern Eva och hennes
familj.
8