Inledning

Bemötande och stöd
Som tidigare nämnts är risken stor för passivitet, social isolering,
depression och andra psykiska reaktioner när en person drabbas av
en demenssjukdom. Att som nära anhörig ge stöd och uppmuntran
är en viktig uppgift men mycket krävande, eftersom situationen
leder till att man själv känner sig sorgsen och orolig. Som
närstående kan man också ha samvetsförebråelser för att man inte
räcker till eller för att man i vissa situationer reagerar på ett sätt
som sårar den demensdrabbade personen, exempelvis genom
onödiga tillrättavisningar eller irritation.
Det är därför nödvändigt att man som anhörig själv söker stöd
genom att samtala om sin situation och sina känslor med någon
eller några personer som man har förtroende för. Förutom av släkt
och vänner kan man få hjälp via vårdcentralen eller
distriktssköterskan. På många orter finns anhöriggrupper eller
anhörigföreningar, där man kan träffas och dela sina erfarenheter
med andra i liknande situation. Där har man också möjlighet att öka
sina faktakunskaper om demenssjukdomar.
De flesta anhörigföreningar är anslutna till Demensförbundet, tel
08 - 658 52 22 eller Alzheimerföreningen, tel 046 - 14 73 18.
En demenssjukdom leder så småningom till så omfattande
funktionsnedsättningar, att personen inte längre klarar sina
aktiviteter utan dagliga insatser av andra för påminnelser och
praktisk hjälp. Det kan vara svårt att erkänna att man inte klarar sig
själv och det är vanligt att personen känner sig kränkt och förnekar
sina svårigheter, då man föreslår olika stödinsatser. Som anhörig
eller annan vårdansvarig gäller det att skapa förtroende och visa
respekt, samtidigt som man är ärlig och tydlig. Detta ställer höga
krav på kunskaper och personligt engagemang. Ingen person kan i
längden klara att ensam ansvara för vården av en demenssjuk
anhörig.
Det är viktigt att man som anhörig vårdare samverkar med
kommunens vård- och omsorgsansvariga, dvs distriktssköterskan
och biståndshandläggaren. I många kommuner kan man få hjälp av
särskilda demenssjuksköterskor eller anhörigstödjare.
Distriktsarbets- terapeuten kan bistå med vissa hjälpmedel och ge
råd om nivåanpassade aktiviteter, som ger intellektuell stimulans
och understödjer kvarvarande funktioner. Kommunerna kan vid
behov erbjuda olika nivåer av bistånd såsom hemtjänst,
dagverksamhet, korttidsboende och permanent vårdboende.
20