Inledning

Inledning
Det är oroande när vi upptäcker att någon som står en nära - make,
förälder, vän eller arbetskamrat - visar tydliga tecken på ett
försämrat minne. Beror det på normalt åldrande? Kan det vara en
begynnande demenssjukdom? Finns det andra orsaker?
Att det med åren blir svårare att tillägna sig nya kunskaper och tar
längre tid att erinra sig något, sammanhänger med normala
åldersförändringar i hjärnan.
Begreppet demens ska endast användas vid långvarig nedgång
(minst ett halvår) av minnet och andra intellektuella funktioner
på ett sätt som medför tydliga problem i de vardagliga
aktiviteterna.
Demenssymptomen uppkommer då nervceller / nervbanor i delar
av hjärnan som är viktiga för olika intellektuella funktioner skadas,
se symptombeskrivning!
Alzheimers sjukdom är den vanligaste demensorsaken. Andra
vanliga orsaker är förträngningar, blodproppar eller bristningar i
hjärnans blodkärl, skallskador, påverkan av nervskadande ämnen
(t.ex. alkohol och lösningsmedel) eller infektioner som påverkar
nervsystemet. Vissa neurologiska sjukdomar, t.ex. Parkinsons
sjukdom ger ökad risk för demens. Det är större risk att drabbas av
demens ju äldre man blir, men vissa demenssjukdomar visar sig
redan i 40-60- års åldern. Detta gäller t.ex. den tidiga formen av
Alzheimers sjukdom och Pannlobsdemens.
När en person börjar visa symptom som kan tyda på
demenssjukdom, är det viktigt att en demensutredning genomförs.
Först när man vet orsaken till symptomen kan man sätta in rätt
behandling och planera lämpliga stödinsatser.
Stödet till en person med demenssjukdom måste anpassas till
graden av funktionshinder. Man brukar tala om tre
svårighetsgrader, nivåer eller stadier av demens:
Mild demens innebär att personen klarar ett självständigt vardagsliv
med råd, uppmuntran och samtalsstöd.
Medelsvår demens innebär att personen på grund av sina
intellektuella funktionsnedsättningar är i behov av dagliga
hjälpinsatser, till exempel för att påminnas om att ta mediciner,
laga mat eller sköta hygienen.
Svår demens innebär att personen på grund av sin demenssjukdom
är i behov av omfattande hjälp med sin personliga vård och inte kan
lämnas utan tillsyn.
1

En demensutredning innehåller följande delar:
• Uppgifter hämtas in från patienten och de anhöriga om vilka
symptom som visat sig och hur dessa utvecklats.
• Allmän läkarundersökning med särskild uppmärksamhet på
nervsystemet och hjärt- kärlsystemet.
• Testning av intellektuella funktioner. Resultatet bedöms mot
bakgrund av patientens medicinska och psykiska tillstånd samt
sociala situation. Ibland kommer man fram till att en patient har
tillfälligt nedsatt intellektuell förmåga på grund av övergående
sjukdom med allmän kraftlöshet och förvirring. Orsaken kan också
vara avtrubbande mediciner eller obehandlad depression.
• Laboratorieundersökningar, främst för att fånga upp invärtes
sjukdomar eller bristtillstånd som kan ge demensliknande symtom,
t. ex. rubbningar i ämnesomsättningen eller brist på vitamin B12.
• I de flesta fall ingår även någon form av hjärnavbildande
undersökning, oftast en så kallad skiktröntgen dvs datortomografi
av hjärnan.
Utredningen ska leda till:
• Säker bedömning vad gäller om patienten verkligen har utvecklat
ett demenstillstånd (symptomdiagnos) och vilken sjukdom som i
så fall som ligger bakom (orsaksdiagnos).
• Information till patienten och de anhöriga om vad utredningen
visat och vad diagnosen innebär.
• Information om vilken behandling som finns och som kan
erbjudas.
• Rådgivning om förhållningssätt och stödinsatser som kan ge den
drabbade ökade möjligheter att leva meningsfullt och tryggt trots
funktionsproblemen.
2

Demensstatistik
Före 65 – 70 års ålder är det ovanligt att någon drabbas av demens.
Av de vuxna som ännu inte blivit ålderspensionärer har mindre än
1 av 100 en demenssjukdom.
Risken att insjukna i demenssjukdom ökar ju äldre man blir och
förekomsten av demens i befolkningen ökar något, eftersom allt
fler blir mycket gamla. I gruppen ålderspensionärer har c:a 1 av 20
en demenssjukdom och bland 85–åringar är c:a 1 av 5 drabbad.
I Sverige finns c:a 160 000 personer med demenssjukdom.
Demenssjukdomarna som grupp räknas till kategorin
folksjukdomar.
Varje år behöver c:a 15 000 svenskar utredas på grund av
begynnande demens eller demensliknande symptom.
De vanligaste diagnoserna är:
• Alzheimers sjukdom - c:a 45%
• Kärldemens (Vaskulär demens) - c:a 25%
• Blandform Alzheimers sjukdom + Vaskulär demens - c:a 10%
• Övriga demensorsaker - c:a 20% sammanlagt
3

Vilka symptom en demenssjukdom medför,
beror på vilka delar av hjärnan som är påverkade
av sjukdomsprocessen :
Skada / påverkan på -
- inre delarna av tinninglobsbarken leder till sämre
inlärningsförmåga, minne och tids-uppfattning.
Minnessvårigheterna gäller oftast det sk närminnet. Man har då
störst problem med att detaljerat komma ihåg vad man pratat om,
läst, sett, hört eller beslutat de senaste timmarna, dagarna eller
veckorna. Det kan vara besvärligt att hålla reda på sådant som ska
inträffa t.ex. bemärkelsedagar, tandläkarbesök osv. Behovet av
minnes-lappar och almanacka ökar. Man glömmer ofta att man
redan frågat eller berättat en sak, vilket leder till upprepningar.
Mera än vad som är normalt tappar man tråden i sina sysslor eller i
det man talar om och får tänka efter vad man höll på med eller
tänkte säga. Glömskan brukar leda till ett ökat letande efter saker.
Vid mera uttalad skada blir också fjärrminnet försämrat. Man får
då även svårt att erinra sig det som man varit med om för många år
sedan och får problem med att hålla reda på i vilken ordning det
inträffat.
- yttre delarna av tinningloben och hjässloben på vänster sida
leder till svårigheter att hitta rätt ord. Språkförståelsen blir sämre,
dvs det blir svårare att uppfatta både det som sägs och det man
läser. Ibland kan andra felaktigt tro att man har problem med
hörseln eller synen. Skadan ger också en osäkerhet då det gäller att
uppfatta om det man själv säger blir rätt och det är vanligt att man
är svår att förstå, därför att man inte lyckas säga orden i rätt
ordning. Skador i detta område kan även påverka skriv- och
räkneförmågan. Mera utbredd skada, i riktning mot vänster
pannlob, ger nedsatt praktisk förmåga. Man blir då tveksam om hur
vanliga rörelser och handgrepp ska utföras. Detta kan t.ex. ses vid
hobby- eller hushållsarbete. I uttalade fall kan svårigheter ses då
man exempelvis ska klä sig, använda bestick eller stiga in i en bil.
- yttre delarna av tinningloben och hjässloben på höger sida
leder till sämre förmåga att tolka det man ser, t.ex. uppfatta mönster
och symboler, känna igen ansikten eller hitta rätt. Det vanligaste
symptomet är att lokalsinnet avtar. Vid uttalad skada kan man lätt
förväxla olika föremål och får svårt att veta hur saker ska placeras i
förhållande till varandra, exempelvis vid dukning.
Avståndsbedömningen blir osäker.
- pannloberna leder till tystlåtenhet och mindre variation i hur man
uttrycker sig. Talets ”melodi” blir mera entonig. Man får ofta
återkommande, lite avvikande rörelser eller ansiktsuttryck.
Förmågan att planera och självkritiskt kontrollera sina handlingar
försämras. Intressen och aktiviteter blir begränsade. Det är vanligt
4

med självupptagenhet och oförmåga till medkänsla. Temperament
och sinne för humor förändras ofta. Valet av födoämnen kan bli
ensidigt och mättnadskänslan avtrubbad. Det uppstår problem med
att märka eller bli övertygad om att hygienen behöver skötas.
Problematiskt eller avvikande beteende kan leda till social
isolering. Nedsatt insikt påverkar motivationen till att söka eller att
ta emot hjälp. Man blir lätt otålig och har svårt att sitta stilla längre
stunder.
- de djupa delarna av hjärnan under barken leder till ökande
tröghet i tänkandet, reaktionerna och aktiviteterna. Allt tar längre
tid. Sömnbehovet brukar vara ökat. Rörelserna blir långsammare
och musklerna stelare. Darrhänthet är vanlig. Balansen och
gångförmågan försämras. Risken att snubbla eller falla ökar. Att
visa känslor genom gester och ansiktsuttryck blir svårare. Talet blir
otydligare och felsväljning förekommer. Ofta uppkommer
svårigheter att hinna till toaletten eller känna när man behöver gå
dit.
Alzheimers sjukdom
Alzheimers sjukdom är den mest kända demenssjukdomen och
också den vanligaste. Den orsakar ungefär hälften av alla
insjuknanden i demens. Den tyske neuropatologen och psykiatern
Alois Alzheimer beskrev 1906 de olika symptomen på den
sjukdom vi idag uppkallat efter honom.
Det är mindre vanligt att någon drabbas av symptom på sjukdomen
före 65 års ålder och man talar då om Alzheimers sjukdom med
tidig debut (typ 1). I ett fåtal fall är denna form av sjukdomen
ärftligt betingad, men oftast kan man inte förklara orsaken.
Symtomen kommer smygande och det tar för det mesta något eller
några år innan de är så tydliga att diagnosen står klar. Vid sidan av
minnesstörningar är det typiskt med tilltagande tecken på en
nedsatt funktion i hjärnans tinning- och hjässlober. Ofta dominerar
skadesymtom från antingen höger eller vänster hjärnhalva i början
av sjukdomsutvecklingen, se symptombeskrivning!
Skadorna i hjärnan orsakas av att äggviteämnet beta-amyloid finns
i överskott och bildar mikroskopiska klumpar, plack, bland
nervcellerna. Detta skadar hjärn-nervernas funktion. De förlorar
successivt sina kopplingsställen, synapser, och skrumpnar så
småningom bort. Kvar blir små trekantiga nystan av nervcellernas
stomme, så kallade neurofibrillförändringar. De nervceller som
innehåller signalämnet acetylkolin börjar först förtvina vid
sjukdomen.
5

Alzheimers sjukdom med sen debut (typ 2) börjar i regel efter 65
års ålder. Även här tilltar symptomen på ett smygande sätt.
De mikroskopiska förändringarna i hjärnan är av samma karaktär
som vid typ 1 men är mera utspridda, och det finns oftare samtidiga
åldersbetingade blodkärlsförändringar.
Eftersom skadeutbredningen i hjärnan är mera allmän än vid den
tidiga formen, brukar man så småningom mer eller mindre kunna
känna igen symtom från alla de områden i symptombeskrivningen.
Det är dock viktigt att påpeka, att två personer i samma ålder och i
samma fas av sjukdomsutvecklingen kan ha mycket olikartade
funktionsnedsättningar. Därmed skapas också skilda förutsättningar
vad gäller möjligheterna till att fungera i de vardagliga aktiviteterna
och att psykiskt anpassa sig till ett liv med intellektuella
funktionshinder.
Barnen och syskonen till en person med Alzheimers sjukdom tror
oftast att de har en ökad risk att själva drabbas av sjukdomen. Så är
också fallet, men risken är inte så stor som de flesta föreställer sig.
Om man utgår från den allmänna befolkningen och normal
livslängd, är risken att få Alzheimers sjukdom ungefär 4%. Syskon
och barn till personer med Alzheimers sjukdom har statistiskt 2-3
gånger ökad risk att själva få sjukdomen, dvs c:a 10%. Omvänt
innebär detta att chansen att inte få sjukdomen är 90%. I de
sällsynta släkter där familjära (ärftliga) former av sjukdomen finns
gäller en annan riskberäkning.
6

Fallbeskrivningar
Fallbeskrivningarna bygger på verkliga patientfall. Namn och sociala
förhållanden är uppdiktade för att skydd identiteten för patienterna och
deras närstående.
Britt är en 63-årig gift kanslist som bor i lägenhet tillsammans med
sin make Bernt. Dottern Eva bor i samma kommun men de hinner
sällan träffas. Britt besväras ibland av magkatarr med sura
uppstötningar och har tidvis ordinerats magsårsmedicin. Hon har
också oregelbunden tarmfunktion och tjocktarmsröntgen har visat
fickbildningar. Använder tarmreglerande fiberpreparat.
De senaste 2 åren har Britt upplevt sitt arbete som alltmer stressigt.
Då Britt skriver något händer det numera ofta att hon stavar fel
eller tappar bort ord. Hon får läsa igenom och kontrollera vad hon
skrivit eller räknat på ett sätt som är tidsödande och som tidigare
inte varit nödvändigt. Kontakten med flera av arbetskamraterna har
försämrats och Britt har känt att de blivit irriterade över att hon ofta
behöver be om hjälp att använda datorn, sedan det gamla
programmet bytts ut. Britt har det senaste året fått svårare att lägga
saker på minnet och hon har upprepade gånger missat
tandläkartider. Hon är nu noga med att anteckna allt viktigt som ska
hända i almanackan. På hennes arbetsrum samlas allt fler lappar
med påminnelser. Bernt har märkt att Britt blivit dyster och
tystlåten. Hon har svårt att hitta orden då hon talar. Hon grubblar
också mycket och vaknar tidigt på morgonen med ångest, även när
hon är ledig. Detta har tilltagit sedan Britts yngre bror hastigt dog
av hjärtinfarkt för ett halvår sedan. Bernt blir mycket oroad då Britt
inte kommer till ett avtalat möte i ortens köpcentrum. Det visar sig
att Britt inte riktigt känner igen sig bland alla butiker och hon hittar
inte rätt mötesplats. Då Bernt så småningom finner Britt ger hon ett
vilset och oroligt intryck. Britt orkar efter detta inte gå till arbetet
och sjukskriver sig därför. Hon beställer tid hos sin läkare på den
privata familjeläkarmottagningen för att höra hennes syn på
problematiken och för att få förlängd sjukskrivning.
Läkaren ordinerar ett depressionsläkemedel med rogivande effekt
till kvällen mot misstänkt depression och sömnstörning. För
säkerhets skull får Britt utföra en Mini Mental Test, vilken hon
klarar bra. Hon får 28 av 30 poäng. Hon missar endast vilket datum
det är och gör en liten miss i baklängesräkning.
Vid återbesök en dryg månad senare känner sig Britt piggare och
ger ett avspänt intryck. Hon ber om att få fortsätta vara sjukskriven,
eftersom hon gruvar sig för att behöva återvända till arbetet. Britt
berättar mera ingående om minnesbesvären och skrivsvårigheterna.
Läkaren märker att Britt liksom vid förra besöket stakar sig kraftigt
då hon talar. Britt får pappe och penna med uppgift att rita en
klocka. Resultatet blir oväntat både för Britt och läkaren, som
7

genast ordnar med remiss till sjukhusets minnesmottagning. I
väntan på kallelse går utredningen vidare med blodprover och
hjärnröntgen med datortomografi. Allt detta är normalt.
Det konstateras tydlig nedsättning av Britts inlärningsförmåga,
formsinne och framför allt språkliga funktioner då läkare och
arbetsterapeut gör en fördjupad undersökning på minnesmottagningen.
Då hon får se en rad välkända föremål kan hon
endast komma på namnen på några få, trots att hon väl vet hur de
används. Vid den allmänna kroppsundersökningen ter sig Britt
frisk.
Misstanken om att Britt har en begynnande demens på grund av
tidigt debuterande Alzheimers sjukdom är stark. Ett ryggvätskeprov
tas för att få säkrare grund för diagnos.
Då Britt efter några veckor kommer till minnesmottagningen
tillsammans med Bernt, ges beskedet att både symptomen och
ryggvätskeanalyserna (Tau- protein och Beta-amyloid) stämmer
med Alzheimers sjukdom och att det inte finns någon tveksamhet
om diagnosen. Bernt får tårar i ögonen och vet inte vad han ska
säga. Britt säger att det är skönt att äntligen få veta vad det är för
fel på henne och hon hoppas att den behandling med
”bromsmedicin” hon hört talas om kan sättas in.
Efter muntlig och skriftlig information ordineras Britt behandling
med en kolinesterashämmare (se läkemedelsbehandling).
Doshöjningen sker försiktigt med tanke på Britts mag- och
tarmbesvär. Britt och Bernt har flera telefonkontakter med
mottagningssköterskan i samband med medicininställningen. Vid
en av doshöjningarna kväll blir Britt ihållande illamående och får
ont i magen, varför hon får återgå till tidigare dosering. Hon
fortsätter med sina övriga läkemedel. Britt tar kontakt med sin chef
och ett möte ordnas på arbetsplatsen. Britt berättar om sin sjukdom
för de närmaste arbetskamraterna, med stöd av kurator och
sjuksköterska från teamet på minnesmottagningen. Gensvaret gör
att hon vill fortsätta ha kontakt med kamraterna, men hon gör klart
att hon inte kommer att arbeta mera. Ett pensionsgrundande
läkarutlåtande utfärdas av läkaren på minnesmottagningen. Under
de månader som följer träffar Britt flera gånger kurator för
stödjande samtal.
Vid ny undersökning på minnesmottagningen, fyra månader efter
insatt behandling med kolinesterashämmare, märks en tydlig
förbättring av Britts funktioner. Hon talar mera flytande och har
lättare att benämna saker. Har inte längre några svårigheter med
klockritningstest. Britt ser spänstig ut och är brunbränd. Hon
berättar om dagliga cykelturer till fritidshuset, då hon njuter av att
vara. Britt har fått närmre kontakt med dottern Eva och hennes
familj.
8

Britt återremitteras för fortsatta kontroller hos sin ordinarie läkare.
Hon fortsätter att då och då träffa kuratorn. Bernt och Eva inbjuds
till anhörigutbildning om demenssjukdomar.
Diagnos: Mild demens vid Alzheimer sjukdom med tidig debut.
Lindrig depression.
Ethel är 84 år och bor tillsammans med sin make Harry i lägenhet.
Hon är gallopererad för många år sedan och går med käpp på grund
av en sliten höft. Hennes kärlkrampsbesvär har blivit lindrigare i
och med att hon inte rör sig så mycket. Ethel hör illa och har fått en
hörapparat utprovad. Hon tycker att den är krånglig att använda och
den blir oftast liggande på nattduksbordet om inte Harry påminner
henne. Makarna har tidigare hjälpts åt med sysslorna i hemmet,
men de senaste åren har Ethel blivit oföretagsam. Hon känner att
sådant som tidigare gått på rutin blivit besvärligt och hon gör
många förargliga misstag. Till exempel har Ethel försökt grädda
sockerkaka i en plastform och lagt en bunt obetalda räkningar i
soporna. När Ethel svarar i telefonen händer det att hon inte kan
berätta för Harry vem som ringt och hon blir uppjagad då någon av
sönerna Hans och Bertil med familjer kommer på besök. Hon
minns inte namnen på barnbarnen och dukar fram kaffekoppar även
till de minsta. Ethel känner tryck över bröstet då hon blir stressad
och vill ofta dra sig tillbaka till sovrummet. Sönerna är bekymrade
över Ethels försämrade minne men både Ethel och Harry menar att
det är naturligt att bli glömsk vid så hög ålder. Dessutom fungerar
deras vardag bra. Harry konstaterar med viss stolthet att han på
ålderns höst både lärt sig att laga god mat och städa. Han unnar
gärna Ethel lite vila. Harry erkänner ändå att han är bedrövad över
att ha fått sluta i manskören, eftersom Ethel blir alldeles uppriven
och ängslig om han går hemifrån mera än korta stunder.
Ethels liv förändras dramatiskt när Harry en dag hastigt blir
medvetslös och akut förs till sjukhuset. Han avlider efter några
timmar. Orsaken är ett brustet pulsåderbråck. Hans och Bertil turas
om att besöka Ethel varje dag. De hjälper henne med att handla och
ser till att hon får städhjälp. Ethel ringer till Bertil flera gånger
dagligen, ibland på grund av oro och ibland utan att kunna uppge
vad hon vill. Hans blir kontaktad av en granne till Ethel. Hon
berättar att Ethel varit ute i trapphuset på natten och ropat på hjälp.
Hans kontaktar den distriktsläkare som Ethel träffat årligen. Han
har inte noterat att Ethel varit särskilt glömsk. Vid besöken har
Harry varit med och gärna fört ordet. Makarna har sagt att det
fungerar bra hemma och Ethel har verkat pigg. Hon har fått
förnyade recept på medicin mot kärlkramp och värk i höften. När
Hans berättat hur det står till med Ethel får hon tid på vårdcentralen
veckan därpå.
9

Vid besöket på vårdcentralen följer Hans med. Distriktsläkaren
anar att Ethel inte känner igen honom men hon säger att allt är som
vanligt. Hans berättar för Ethel att han informerat läkaren om att
Ethel blivit änka och att minnet blivit dåligt. Ethel är missnöjd med
detta och tycker att sonen gått bakom ryggen på henne. Hon har
emellertid inget emot att bli undersökt. Ethel upplever att hennes
kärlkramp är det största hälsoproblemet och vid
kroppsundersökningen noteras att pulsen är ovanligt låg. EKG
avslöjar en lätt fördröjning av impulsöverföringen mellan hjärtats
förmak och kammare. Vid MMT klarar Ethel endast 16 av 30
poäng.
Distriktsläkaren drar slutsatsen att Ethel har utvecklat en
åldersdemens av Alzheimertyp och finner det viktigt att utreda om
det kan finnas några andra sjukdomar som bidrar till symptomen.
En rad blodprover tas, till exempel ”sänka”, blodvärde, blodsalter,
blodsocker, sköldkörtelprov och prover som avslöjar eventuell
vitaminbrist (vitamin B12 och folsyra). Alla prover visar sig
normala utom blodsockret, som är lätt förhöjt och ska följas upp.
Röntgenundersökning av hjärnan bedöms inte nödvändig, eftersom
demensutvecklingen pågått i flera år och den neurologiska delen av
kroppsundersökningen inte visat något anmärkningsvärt.
Uppbromsande behandling med kolinesterashämmare skulle
innebära risk för hjärt-komplikationer med tanke på Ethels
retledningsrubbning. Läkaren väljer därför att rekommendera
behandlingsförsök med ett Ginkgo Biloba – preparat (se
läkemedelsbehandling).
Situationen i hemmet är ohållbar och läkaren har informerat
distriktssköterskan Det sker ett vårdplaneringsmöte där Ethel,
sönerna, distriktssköterskan och kommunens biståndshandläggare
deltar. Ethel vill bo kvar hemma och biståndshandläggaren beslutar
att hon ska få besök från hemtjänsten tre gånger per dag för att
känna sig tryggare och få hjälp med det hon inte klarar eller
kommer sig för med. Två gånger i veckan hämtas hon till
kommunens dagverksamhet för en stimulerande samvaro, men
detta avbryts, eftersom Ethel på natten innan denna aktivitet sover
oroligt och går upp för att klä sig flera timmar innan hon ska resa.
Sedan grannarna ännu en gång hört av sig till Hans, börjar
kommunens nattpatrull komma till Ethel för att se att hon är trygg.
Ofta är hon uppe och vandrar. Det händer att hon ropar efter Harry.
Sönerna talar med biståndshandläggaren om möjligheten till ett
annat boende för Ethel och efter ett par månader får hon flytta in på
ett gruppboende för åldersdementa. Första tiden där blir svår. Ethel
vill hem och är stundtals förtvivlad. Hon irriteras över en
medboende man som ibland ropar till omotiverat. Personalen är
vänlig och hjälpsam. Ethel fäster sig särskilt vid sin kontaktperson
Agneta och i den nya lägenheten känner hon igen många av sina
10

gamla saker. Bröllopsporträttet av henne och Harry är viktigast.
Hans och Bertil hälsar ofta på och de tar ibland Ethel med på
utflykter. Ethel sover bra sedan hon börjat få ett milt
insomningsmedel.
Diagnos:
Medelsvår demens vid Alzheimers sjukdom med sen debut.
Kärldemens = Vaskulär demens
Kärldemens beror på att områden i hjärnan som har betydelse för
intellektuella funktioner blivit skadade på grund av bristande
blodtillförsel och därmed drabbats av syrebrist.
Den vanligaste skademekanismen är att förträngande
åderförkalkningssjukdom hindrar blodflödet eller att småproppar
transporterats upp till hjärnan och täpper till pulsådror där. Dessa
proppar kommer från hjärtats insida eller från förkalkade
halspulsådror. Resultatet blir att partier av hjärnvävnaden blir utan
syre och slutar fungera, dvs det bildas hjärninfarkter.
Om infarkterna i hjärnan är så många eller så utbredda att det leder
till demens talar man om multi-infarktdemens (multi =
många). Karaktäristiskt för denna demensform är att symptomen
kommer stegvis, oftast i samband med typiska symptom på stroke /
slaganfall. Exempel på sådana symptom är hastigt påkommen
svaghet i ena kroppshalvan, hängande mungipa, nedsatt talförmåga,
känselbortfall eller balansrubbning.
För det mesta ses viss återhämtning av demenssymptomen en tid
efter varje infarkt-insjuknande, men sällan till tidigare
funktionsnivå. Symptomen kan komma från alla beskrivna
områden i hjärnan, se symptombeskrivning, men typiskt är att
många funktioner kan vara relativt väl bevarade medan andra är
mycket nedsatta.
En annan vanlig typ av vaskulär demens är småkärlsdemens.
Orsaken är att de små pulsådror som löper från hjärnans yta, barken
= den grå substansen, ned mot hjärnans djupare delar, den vita
substansen, blivit styva och trånga. Därvid blir blodförsörjningen
lidande, liksom transporten av viktiga ämnen mellan hjärncellerna
och blodbanan. Resultatet blir att den vita substansen, främst runt
hjärnans vätskefyllda hålrum, tunnas ut och de nervbanor som
passerar där fungerar dåligt eller inte alls. Det kan också uppstå
små, punktformiga infarkter som ytterligare försämrar funktionen.
Personer med högt blodtryck eller diabetes löper förhöjd risk att
drabbas av småkärlsdemens. Symptomen kan komma stegvis men
lika vanligt är att förloppet är smygande. Läs om typiska besvär i
11

symptombeskrivning, symptom beroende på skada i de djupa
delarna av hjärnan under barken.Vid mycket utbredd skada
påverkas även hjärnbarken och då framför allt i pannloberna.
Resttillstånd efter hjärnblödning eller skallskador kan ge demens
och symptomen är då beroende på hur skadan eller skadorna är
lokaliserade. Funktionerna är mest påverkade i det akuta skedet,
varefter återhämtning kan ske under lång tid.
Fallbeskrivning
Fallbeskrivningen bygger på ett verkligt patientfall. Namn och
sociala förhållanden är uppdiktade för att skydda identiteten för
patienten och de närstående.
Bertil är en 60-årig civilingenjör. Han lever tillsammans med sin
sambo Ing-Marie och har en dotter från tidigare äktenskap. Bertil
har i många år behandlats på grund av högt blodtryck och
drabbades för två år sedan av hjärtinfarkt. Rehabiliteringen gav inte
den återhämtning av konditionen som han hoppats på. Då han
prövade deltidsarbete märkte han att koncentrations-förmågan brast
och arbetstempot var kraftigt nedsatt. Bertil fick stressreaktioner
med spänningshuvudvärk, hjärtklappning och ångest med tryck
över bröstet. Han kände sig även yr och balansen var försämrad.
Han långtidssjukskrevs och är nu förtidspensionerad.
Bertil blir under en promenad tillsammans med Ing-Marie
kortvarigt medvetslös och tappar talförmågan under ett par dygn.
Han utreds på neurologklinik. Röntgenundersökning av hjärnan
med datortomografi visar en liten vänstersidig hjärninfarkt och
dessutom utbredda förändringar av den vita substansen runt de
stora vätskefyllda hålrummen i hjärnhalvorna, sidoventriklarna.
Ultraljudsundersökning av hjärtat och halspulsådrorna visar inga
betydande avlagringar som skulle kunna vara källa till blodproppar
och EKG visar regelbunden rytm. Slutsatsen blir att
åderförkalkningssjukdom i hjärnan lett till infarkt och förändrad
vitsubstans. Bertils blodtryck är väl högt och hans
blodtrycksmedicinering förstärks. Efter hjärtinfarkten fick Bertil
blodförtunnande behandling med acetylsalicylsyra i lågdos och
denna kompletteras nu med ett annat blodproppsförebyggande
medel, se läkemedelsbehandling.
Under det följande året blir Bertil stegvis alltmer inaktiv och
långsam. Ing-Marie tycker att Bertils vanligtvis stabila, varma och
humoristiska personlighet förändras. Han kommer ofta med kritiska
kommentarer och brusar upp vid minsta motgång. Det händer också
att han faller i gråt då han tittar på känslosamma TV- program,
vilket inte är likt honom. Ing-Marie märker också att Bertils minne
försämras. Bertil har tidigare kunnat fixa alla reparationer i villan
men arbetar nu både ologiskt och fumligt. Han kan leta efter saker
som ligger ”framför näsan” på honom.
12

En morgon faller Bertil i källartrappan och slår i huvudet. Han reser
sig men har svårt att stå stadigt och talar sluddrigt. Ing-Marie vill
ringa på en ambulans men Bertil tycker detta är onödigt och Ing-
Marie stannar hemma från arbetet för att se till honom. Han
återhämtar sig under dagen och tycker inte att det finns anledning
till oro. Efter denna händelse märker Ing-Marie att Bertils minne
blivit ännu sämre och hon får Bertils medgivande att beställa tid på
neurologmottagningen.
Neurologen finner vid sin undersökning att Bertil har små men
tydliga förändringar av muskelkraft, muskelspänning, reflexer och
förmåga att samordna kroppsrörelser. Han är lite sned i höger
mungipa och har nedsatt mimik. Han har även svårt att göra
handrörelser i snabbt tempo. Vid Mini Mental Test klarar Bertil 22
av 30 poäng. Det görs en ny röntgenundersökning, främst för att
utesluta att Bertil fått en blödning under hårda hjärnhinnan då han
slog i huvudet. Datortomografin visar att hjärnans hålrum blivit
något vidare jämfört med föregående underökning men bilden är
annars oförändrad. En blodflödesundersökning av hjärnan visar att
flödet är fläckvis nedsatt i båda hjärnhalvorna, mest uttalat på den
plats som motsvarar den kända infarkten.
Neurologen konstaterar att Bertils kärlsjukdom i hjärnan lett till
demensutveckling och funderar på om något ytterligare kan göras
för att bromsa upp denna. Provtagning visar att Bengts
kolesterolvärde, som var normalt i samband med hjärtinfarkten för
ett par år sedan, nu är förhöjt. Dessutom är homocysteinvärdet högt
utan att vitaminbrist kan påvisas. Bengt får recept på
blodfettssänkande medicin och en folsyretablett. Han ordineras
också ett SSRI-preparat, se behandling av psykiska symptom, för
behandling av sitt instabila humör.
Vid återbesök på neurologmottagningen ett par månader senare ser
både Bertil och Ing-Marie ljusare på situationen. De känner sig
tryggare efter att ha fått information om vad som legat bakom
Bertils symptom. De har också fått ökade kunskaper om hur
vardagslivet kan underlättas genom att en arbetsterapeut från
neurologkliniken gjort ett hembesök, varit med Bertil i olika
aktiviteter och givit råd. Bertil har de senaste veckorna varit
jämnare i humöret och Ing-Marie tycker att han intresserar sig mera
för hur hon har det. Proverna visar att kolesterolvärdet gått ned och
att homocysteinvärdet blivit normalt.Blodtrycket är bra.Bertil
remitteras för fortsatta kontroller hos sin distriktsläkare.
Diagnos: Mild – medelsvår vaskulär demens.
13

Mindre vanliga demenssjukdomar
Demens vid Parkinsons sjukdom
Parkinsons sjukdom innebär att de nervbuntar på djupet av hjärnan
som styr smidigheten i kroppsrörelserna, av okänd anledning
successivt förlorar sin funktion. Symptomen är framför allt
muskelstelhet med framåtkrökt kroppshållning och förkortade steg ,
darrningar i händer och fötter i viloläge samt nedsatt tempo i
rörelser och reaktioner. Ansiktsuttrycket blir mindre varierat och
olika körtelfunktioner kan öka med följder som fet hy och ökad
slembildning i luftvägarna. Det är vanligt med förstoppning.
Patienten drabbas ofta av yrselkänsla på grund av att blodtrycket
blir lågt och balansen osäker. Risken att falla omkull ökar.
Parkinsonpatienter är som regel inte dementa, men besväras av lätta
intellektuella handikapp. Dessa beror på att inte bara tempot i
muskelrörelserna minskar vid sjukdomen, utan också hastigheten i
tankeflödet och de mentala reaktionerna. Detta kan ställa till
problem, eftersom det inte är givet att de människor man
samarbetar med har förståelse eller tålamod att ge den tid som
behövs. Den Parkinsondrabbade kan med rätta känna sig
missförstådd och betraktas ibland som glömsk trots att minnet i sig
är gott, men det tar längre tid både att lära in och att erinra sig
något. Dessutom dröjer det längre än normalt innan personen
hinner svara på frågor. Det kan vara svårare att göra sig förstådd
genom att rösten blir svagare och talet otydligare. Både sjukdomen
i sig och de påfrestningar den ger, leder till ökad risk för
depression. Synvillor kan ibland utlösas av sjukdomen, men är
oftast tecken på biverkningar av läkemedelsbehandlingen.
Främst hos äldre personer med Parkinsons sjukdom finns ökad risk
för att tillsammans med de beskrivna symptomen så småningom
även utveckla demens. Minnessvårigheterna blir då uttalade och
den allmänna intellektuella nivån sjunker. Symptom beroende på
skada på djupa delar av hjärnan under barken samt i viss mån
pannloberna dominerar, men även mindre uttalad nedsättning av
funktionen i hjässloberna kan förekomma, se symptombeskrivning.
Om nedsättning av hjäss- och tinninglobsfunktioner är mycket
uttalade bör det utredas om patienten vid sidan av sin
Parkinsonsjukdom även drabbats av Alzheimers sjukdom. Detta är
hos äldre inte ovanligt och viktigt att bedöma, eftersom det
påverkar vilken behandling som är mest lämplig.
14

Demens av Lewy body – typ = Lewykroppsdemens
Lewykroppsdemens är en demenssjukdom som från början ger
symptom som både liknar Parkinsons sjukdom och Alzheimers
sjukdom. Namnet kommer av ett slags mikroskopiska förändringar,
Lewykroppar, som återfinns i hjärnan vid sjukdomen.
Karaktäristiskt är att patienten växlar mellan perioder av bättre och
sämre funktioner och endast får blygsam effekt av
Parkinsonmediciner. Olika former av psykiska symptom är vanliga,
framför allt återkommande synvillor. Om dessa symptom
behandlas med traditionella psykosläkemedel är det kraftigt ökad
risk att en patient med Lewykroppsdemens drabbas av biverkningar
i form av uttalad slöhet, stelhet eller oförmåga att stå på benen.
Sjukdomen ger med tiden allt mer uttalade symptom både vad
gäller demens och nedsatt rörelseförmåga. Ett typiskt problem är att
patienten ofta ramlar och slår sig.
Fallbeskrivning
Fallbeskrivningen bygger på ett verkligt patientfall. Namn och
sociala förhållanden är uppdiktade för att skydda identiteten för
patienten och de närstående.
Karin är 74 år och ensamstående och bor i lägenhet två trappor upp
utan tillgång till hiss. Hon har haft blomsteraffär tillsammans med
sin väninna Thyra, som hon har nära kontakt med. Karin har
tidigare varit väsentligen frisk men har under en längre tid fått allt
svårare att gå och besväras av allmän stelhet. Hon börjar få stora
problem med trapporna. Distriktsläkaren tror att Karins symptom
beror på Parkinsons sjukdom men är osäker på diagnosen eftersom
Karin inte har några skakningar. På försök ordineras behandling
med ett L-Dopa – preparat, den vanligaste typen av
Parkinsonläkemedel. Karin tycker att hon rör sig lite lättare, men
någon större skillnad märks inte. En viss glömska har smugit sig på
och Thyra märker ibland att Karin korta stunder är förvirrad. Hon
ramlar vid flera tillfällen, lyckligtvis utan att skada sig. Thyra tar
kontakt med distriktssköterskan, som tillsammans med kommunens
biståndsbedömare gör ett hembesök hos Karin. Karin erbjuds att
flytta till en servicelägenhet i det ombyggda ålderdomshemmet och
tackar ja till detta.
Karins tillstånd varierar mycket under det närmaste året. Ibland är
hon stel, har svårt att gå utan att riskera att falla och måste ha hjälp
för att klä sig. Vid andra tillfällen går Karin ganska bra och sköter
sig i stort sätt självständigt, bara hon får uppmuntran och
påminnelser. Ett stort problem är att Karin ofta hallucinerar. Ibland
vägrar hon äta i den sparsamt befolkade matsalen, eftersom hon
upplever att det kryllar av barn och möss där. Stundtals är Karin
15

inte medveten om var hon bor. Hon vill då till sitt barndomshem i
Jämtland. Thyra hälsar ofta på och oroar sig mycket för Karin. Hon
talar med boendepersonalen och distriktssköterskan men har svårt
att få något klart besked om varför Karin har det så svårt.
En natt skjuter Karin omkring möblerna i korridoren utanför sin
dörr och ser jagad ut. Det bullrar och blir oroligt i huset.
Jourhavande distriktssköterska tillkallas. Hon talar med
distriktsläkarjouren, som lovar att på morgonen ringa in ordination
till apoteket på något lugnande medel att ge Karin vid behov. Hon
tänker inte på att tala om att Karin eventuellt har Parkinsons
sjukdom. Nästa kväll är Karin åter orolig och får en liten dos av ett
vanligt neuroleptikum, se behandling av psykiska symptom. Hon
blir efter en stund ostadig på benen, svarar inte på tilltal och faller
ihop. Reaktionen är så kraftig och oroande att ansvarig
distriktssköterska skickar Karin med ambulans till sjukhusets
akutmottagning tillsammans med en rapport om vad som hänt
henne under tiden på servicehuset.
Karin läggs in för observation på den geriatriska kliniken och man
anser där att sjukdoms-förloppet stämmer med demenssjukdom av
Lewy Body – typ. Utredning görs med prover och hjärnröntgen
utan att man finner något avvikande. Karin ordineras en annan typ
av psykosläkemedel och hon får även börja behandling med
kolinesterashämmare, se läkemedelsbehandling. Hon får stanna på
sjukhuset i flera veckor, därför att tillståndet svänger både vad
gäller grad av psykisk klarhet och rörelseförmåga. I slutet av
vårdtiden fungerar Karin bättre och sover lugnare på nätterna.
Hallucinationerna finns kvar men verkar mildare och inte längre
skrämmande. Karin skrivs ut till servicehuset, där hon mår bättre än
tidigare men även fortsättningsvis har ett stort behov av tillsyn och
omvårdnad. Thyra får bättre kontakt med Karin då hon kommer på
besök och de har glädje av att tillsammans vårda servicehusets
blommor. Distriktssköterskan tar varje vecka blodprov med
anledning av den nya behandlingen.
Diagnos: Demenssjukdom av Lewy Body - typ
Pannlobsdemens
De vanligaste symptomen vid demens beroende på skada i främre
delarna av hjärnan (pannlober = frontallober) finns att läsa om i
symptombeskrivning. Pannlobsdemens kan bero på resttillstånd
efter en skallskada, stroke (slaganfall) eller tumör som förstör
omfattande delar av pannloberna. Om symptomen utvecklas
gradvis, smygande under flera år utan att man vid utredning kan
påvisa någon skadeorsak, talar man om primär pannlobsdemens
(primär fronto- temporal demens, demens av Pick- typ). De
första symptomen på denna demenssjukdom märks för det mesta i
40- 50- årsåldern, då personlighet och beteende förändras på ett
16

svårgripbart sätt. Oftast tolkas detta som tecken på någon form av
psykisk sjukdom. Demensutredning brukar bli aktuell när
symptomen förvärras trots psykiatrisk behandling med samtal och
läkemedel. I början av sjukdomsförloppet är minnesfunktionerna
endast lätt nedsatta. Orsaken till att personen inte fungerar i sitt
arbete eller familjeliv är istället initiativlöshet, nedsatt
uppmärksamhet bristande samarbetsförmåga och avtrubbning av
den känslomässiga kontakten. Störningar av känslolivet kan se
olika ut. Oftast blir personen allmänt trög, ospontan och
självupptagen. I vissa fall leder sjukdomen i stället till rastlöshet
och försvagade hämningar med ett närgånget, respektlöst sätt att
närma sig andra människor och deras egendom. Svängande humör
och vanföreställningar förekommer ofta. Under de år som
sjukdomen fortskrider, blir så småningom minnet sämre,
aktiviteterna alltmer begränsade och upprepningstendensen mycket
uttalad. Personen kan upprepa några få fraser eller bli helt tyst.
Ansiktsuttrycket blir onaturligt och musklerna stela. Den
viljestyrda kontrollen över blåsa och tarm går förlorad.
Mera om frontallobsdemens kan läsas i ett häfte författat av Med
Dr Magnus Sjögren. Informationsskriften kan rekvireras från
Janssen-Cilag, Box 5052, 426 05 Västra Frölunda
Alkoholdemens
Alkoholdemens kan uppstå när en person haft mångåriga
alkoholproblem. Den skada på nervceller som alkoholen kan ge
förstärks ofta av vitaminbrist (framför allt olika B-vitaminer). De
vanligaste symptomen är förändring av personlighetsdrag och
närminnesstörning. Personen kan länge ganska framgångsrikt dölja
sina minnesbesvär genom omedvetet påhittade, ofta trovärdiga,
svar (så kallad konfabulation). Vid tidigt insatta insatser mot
alkoholberoende och näringsbrist kan symptomen helt eller delvis
gå tillbaka.
Lösningsmedelsdemens
Lösningsmedelsdemens kan utvecklas efter långvarig kontakt med
flyktiga ämnen som påverkar nervsystemet. Tillståndet har blivit
relativt ovanligt efter att kraftfulla arbetsmiljöinsatser gjorts på
senare år. Typiska symptom på lösningsmedelspåverkan är
koncentrationssvårigheter, försämrad intellektuell uthållighet,
psykisk irritation och ångest/oro. Yrsel och huvudvärk är vanliga
besvär. Om kontakten med lösningsmedel upphör kan symptomen
gå tillbaka. Eventuellt kan restsymptom kvarstå, men det anses inte
att det finns risk för fortsatt symptomutveckling / tilltagande
demens om inte personen på nytt utsätts för skadlig påverkan. Om
tilltagande demens ändå utvecklas, måste man misstänka någon
annan orsak.
17

Att ha en demenssjukdom
Det är vanligt att man känner en allmän, diffus osäkerhet i olika
situationer och drabbas av ängslan, ångest eller nedstämdhet, i
månader eller till och med i åratal innan demenssymptomen blivit
tydliga.
Ofta märker man att minnet börjar svikta genom att tider och
överenskommelser missas, att man ständigt får leta efter saker eller
allt oftare känner behov av att kontrollera spis, kranar, lås osv.
Almanackan används flitigare och minneslapparna blir flera. I
umgänget med andra uppkommer en tveksamhet om vilka
samtalsämnen som avhandlats eller vad man själv redan berättat.
Det är också vanligt med svårigheter att finna ord och att namnge
eller känna igen personer som inte är helt familjära. Missförstånd
uppstår och självförtroendet försämras.
I den beskrivna situationen brukar man bli mindre utåtriktad, hålla
sig mera hemma och vill inte gärna umgås med andra än familjen
och de vänner man känner sig trygg med. Man kan ha svårt att tala
om sina svårigheter, men de närstående märker tydligt att något
inte stämmer. Genom psykologiska försvar händer det att man inte
inser att man fungerar dåligt eller att man skyller sina
misslyckanden på andra. Ofta leder själva sjukdomsprocessen till
att man faktiskt inte har förmåga till sjukdomsinsikt. Man upplever
då att allt är som vanligt och uppfattar anhörigas bekymrade
kommentarer, påminnelser och erbjudanden om hjälp som
kränkande.
När sjukdomen fortskrider, minskar förmågan att både minnas,
förstå och koncentrera sig på mera komplicerade händelseförlopp,
t.ex. i radio- eller TV- program, i böcker och även vad gäller
aktuella händelser man själv varit med om. Man klarar inte längre
att uppfatta komplicerad språklig information. Detta märks särskilt
tydligt vid konversation i större sällskap. Andra personer kan undra
om man avsiktligt är ouppmärksam eller om man hör dåligt. Man
får också svårare att uttrycka sig, både i tal och skrift. Anhöriga
märker att man ofta upprepar samma frågor och blir mera
begränsad i sina aktiviteter. Andra får ta över sådant som kräver
planeringsförmåga och intellektuell skärpa, t.ex. betala räkningar,
fylla i blanketter eller hålla reda på vilka inköp som behöver göras.
I diskussioner märks att man har svårt med logiska slutsatser och
man har problem med att hänga med i vitsar eller uttryck med
underförstådda budskap.
Lokalsinnet blir osäkert, vilket först brukar märkas då man är
bortrest. Det blir svårare att lära sig hitta, läsa kartan eller visa
andra vägen. Vid mera uttalade problem kan man ha svårt att känna
igen sig hemma hos sina vänner ock kan riskera att gå vilse på
18

hemorten. En allmänt nedsatt förmåga att tolka synintryck kan leda
till att man inte märker att hemmet kommer i oordning eller att
kläderna behöver tvättas. Man kan också få en försämrad
avståndsbedömning.
Vid demenssjukdomar är det även vanligt att den praktiska
förmågan avtar. Detta leder först till att det blir svårare att handskas
med nya redskap eller apparater. Det kan också innebära att vanliga
vardagliga aktiviteter försvåras. Man kan bli tveksam till hur man
ska öppna förpackningar, använda den vanliga kaffebryggaren osv.
Bilkörning blir riskabel, liksom vapenhantering. Ofta är detta svårt
att erkänna och man behöver då få rättframma råd från de anhöriga,
även om detta leder till att man blir upprörd. Det är bättre för
självkänslan att sluta köra bil eller jaga innan läkaren ingripit,
vilket han eller hon är skyldig att göra enligt lag.
När många funktioner sviktar kan det kännas som att man börjar
tappa kontrollen över sin tillvaro och stressnivån blir uttalad. Det
behövs i det läget inga stora ytterligare påfrestningar för att man
ska riskera att drabbas av någon psykisk komplikation till
demenssjukdomen. Mera om detta finns att läsa i avsnittet om
behandling av psykiska symptom.
19

Bemötande och stöd
Som tidigare nämnts är risken stor för passivitet, social isolering,
depression och andra psykiska reaktioner när en person drabbas av
en demenssjukdom. Att som nära anhörig ge stöd och uppmuntran
är en viktig uppgift men mycket krävande, eftersom situationen
leder till att man själv känner sig sorgsen och orolig. Som
närstående kan man också ha samvetsförebråelser för att man inte
räcker till eller för att man i vissa situationer reagerar på ett sätt
som sårar den demensdrabbade personen, exempelvis genom
onödiga tillrättavisningar eller irritation.
Det är därför nödvändigt att man som anhörig själv söker stöd
genom att samtala om sin situation och sina känslor med någon
eller några personer som man har förtroende för. Förutom av släkt
och vänner kan man få hjälp via vårdcentralen eller
distriktssköterskan. På många orter finns anhöriggrupper eller
anhörigföreningar, där man kan träffas och dela sina erfarenheter
med andra i liknande situation. Där har man också möjlighet att öka
sina faktakunskaper om demenssjukdomar.
De flesta anhörigföreningar är anslutna till Demensförbundet, tel
08 - 658 52 22 eller Alzheimerföreningen, tel 046 - 14 73 18.
En demenssjukdom leder så småningom till så omfattande
funktionsnedsättningar, att personen inte längre klarar sina
aktiviteter utan dagliga insatser av andra för påminnelser och
praktisk hjälp. Det kan vara svårt att erkänna att man inte klarar sig
själv och det är vanligt att personen känner sig kränkt och förnekar
sina svårigheter, då man föreslår olika stödinsatser. Som anhörig
eller annan vårdansvarig gäller det att skapa förtroende och visa
respekt, samtidigt som man är ärlig och tydlig. Detta ställer höga
krav på kunskaper och personligt engagemang. Ingen person kan i
längden klara att ensam ansvara för vården av en demenssjuk
anhörig.
Det är viktigt att man som anhörig vårdare samverkar med
kommunens vård- och omsorgsansvariga, dvs distriktssköterskan
och biståndshandläggaren. I många kommuner kan man få hjälp av
särskilda demenssjuksköterskor eller anhörigstödjare.
Distriktsarbets- terapeuten kan bistå med vissa hjälpmedel och ge
råd om nivåanpassade aktiviteter, som ger intellektuell stimulans
och understödjer kvarvarande funktioner. Kommunerna kan vid
behov erbjuda olika nivåer av bistånd såsom hemtjänst,
dagverksamhet, korttidsboende och permanent vårdboende.
20

• Undvik jäkt!
• Tala med korta, tydliga meningar och invänta svar!
• Be endast om en sak i taget!
• Försök undvika tonfall av klander eller ironi, till exempel då
personen glömt vad du nyligen svarat och ställer samma fråga på
nytt.
• Tala med men inte om personen i andras närvaro!
• Undvik frågor som kan göra personen osäker – ex. “Du minns
väl?!” eller “Känner du igen mig?”!
• Stötta i det som är svårt för personen men ta inte över det som han /
hon fortfarande klarar på egen hand!
• Trevliga och lustfyllda aktiviteter som inte ställer för höga krav,
bidrar till att hålla funktionerna uppe.
• En demenshandikappad, vuxen person mår dåligt av att bli
behandlad barnsligt.
Medicinsk behandling vid demenssjukdom
Allmänna synpunkter
Symptomen vid demenssjukdomar kan förvärras av att det
samtidigt finns andra tillstånd som påverkar hjärnans kapacitet. Att
undersöka om så är fallet, är en viktig del av en demensutredning.
Samma sak gäller om ett demenstillstånd hastigt förvärras eller
kompliceras av förvirring.
Många läkemedel kan ge nedsatt uppmärksamhet, utlösa
förvirringstillstånd eller på annat sätt vara olämpliga vid demens.
Det gäller till exempel vissa psykofarmaka, smärtstillande medel,
epilepsimediciner, Parkinsonläkemedel med flera. Läkaren bör
bedöma om patienten verkligen är i behov av läkemedlet i fråga
eller undersöka om det kan finnas alternativ behandling. Ibland går
inte ett visst läkemedel att ersätta och man får då försöka hitta en
dosering som ger minimala biverkningar men ändå har effekt.
Läkemedelsbehandling direkt riktad mot
demenssjukdomen
Alzheimers sjukdom
I Sverige finns 2005 fyra godkända läkemedel för behandling av
demens vid Alzheimers sjukdom: Aricept, Exelon, Reminyl och
Ebixa. De tre först nämnda preparaten är så kallade
kolinesterashämmare, vilket innebär att de verkar genom att minska
nedbrytningen av signalämnet acetylkolin. Detta leder till att
utvecklingen av demenssymtomen kan bromsas upp och i många
fall kan behandlingen ge förbättring både av den intellektuella
förmågan, självständigheten i de dagliga aktiviteterna och den
psykiska balansen. Effekten visar sig för det mesta inom 2 – 4
månader, ibland tidigare.
21

Det är möjligt att de nämnda läkemedlen i viss mån påverkar själva
sjukdomsprocessen i hjärnan, men de förmår inte att bota
sjukdomen. Så småningom tilltar symptomen på demenssjukdomen
trots medicineringen. När detta sker varierar från person till person.
Ibland kan man se att en person som behandlas mot Alzheimers
sjukdom i stort sett behåller samma funktionsnivå och livskvalitet i
flera år, medan en annan inte får den effekt av läkemedlet som man
hoppats på. I dessa fall kan man överväga alternativ behandling, se
nedan!
Oavsett om läkaren valt att ordinera Aricept, Exelon eller Reminyl
är det fråga om ett läkemedel som i vetenskapliga undersökningar
visat sådana effekter som beskrivits ovan och inte lett till några
svåra biverkningar. Man kan utgå ifrån att preparaten är likvärdiga,
men det kan vara så att ett av läkemedlen passar en patient bättre än
något av de andra.
Kolinesterashämmarna kan alla ge biverkningar som beror på en
alltför kraftig effekt av signalämnet acetylkolin. De vanligaste
biverkningssymptomen är aptitlöshet, illamående, kräkningar,
knipsmärtor i mage eller tarm och diarré. Oftast är besvären milda
och kommer i samband med att dosen av läkemedlet ökas. De
försvinner för det mesta efter några dagar. Vid svåra eller ihållande
besvär måste behandlingen förändras i samråd med läkare. Det kan
bli aktuellt att sänka dosen eller att göra uppehåll med
behandlingen och sedan pröva ett annat läkemedel. Detta går för
det mesta bra. Sällsynta biverkningar är yrsel, lågt blodtryck,
långsam hjärtrytm, muskelsmärtor och försämring av astma.
Aricept tas som en tablett till natten. Ibland kan effekten vara
uppiggande och störa sömnen. Det brukar då gå bra att i stället ta
tabletten på morgonen. Behandlingen börjar med 1 tablett på 5 mg
dagligen. Om inga biverkningar uppstått kan man pröva doshöjning
till 1 tablett på 10 mg dagligen efter minst en månad.
Exelon tas som en kapsel morgon och kväll i samband med frukost
och kvällsmat. Man börjar med kapslar på 1,5 mg och i regel höjs
dosen med 1-2 månaders mellanrum tills man nått den högsta
dosering som patienten mår bra av. Förutom startdosen finns
kapslar på styrkorna 3 mg, 4,5 mg och 6 mg. Högsta dos är 6 mg
morgon och kväll. Vid besvär med att svälja kapslarna kan
innehållet tömmas ut och blandas med filmjölk, nyponsoppa eller
liknande. Som alternativ finns Exelon lösning.
Reminyl tas vanligast som en depåkapsel på morgonen, helst i
samband med frukost. Startdos är 1 kapsel på 8mg. Efter en månad
brukar dosen höjas till 16 mg om inga biverkningar visat sig.
Ytterligare doshöjning kan så småningom övervägas. Högsta
rekommenderade dygnsdos är 24 mg. Vid sväljningssvårigheter
kan inehållet i kapslarna tömmas ut och sköljas ned med dryck,
22

utan att tuggas. Reminyl fanns ursprungligen som “vanliga”
tabletter. Under en övergångsperiod kan både depåkapslar och
tabletter förekomma på marknaden. Tabletterna ska tas morgon och
kväll (4 mgx2 – 8mgx2 – 12 mgx2).
Tidigare har man trott att dessa läkemedel endast verkar om de
sätts in tidigt under demens-utvecklingen vid typisk Alzheimers
sjukdom. Aktuell forskning talar dock för att gynnsamma effekter
kan uppnås även i senare skede av sjukdomen, framför allt genom
lindring av psykiska symptom och problematiskt beteende. Det har
också visats att patienter med demens av blandtyp (Alzheimers
sjukdom i kombination med kärldemens) och Lewykroppsdemens
kan ha nytta av behandling.
När en Alzheimerdemens blir svår kan det i vissa fall vara befogat
att avbryta medicineringen med kolinesterashämmare, men den bör
snarast återupptas om demenssymtomen tydligt förvärras. Detta
brukar i så fall märkas redan inom 1-3 veckor.
Ebixa är ett läkemedel för symtomlindrande behandling av
medelsvår – svår demensgrad vid Alzheimers sjukdom och verkar
genom att minska negativa effekter av signalämnet glutamat. Vid
Alzheimers sjukdom finns ett överskott av detta ämne i hjärnan,
vilket leder till en överdriven nervretning. Behandling med Ebixa
ger ofta en allmänt lugnande effekt men kan för en del patienter
medföra förbättringar av intellektuella funktioner och ökad
förmåga till självständighet i dagliga aktiviteter. Ebixa tas som
tabletter eller droppar morgon och eftermiddag/kväll, oberoende av
måltid. Startdosen är 5 mg på morgonen med veckovis höjning till
maximal dos 10 mg morgon och kväll. Vid nedsatt njurfunktion
måste dosen sänkas. Patienter som inte tål Ebixa eller som får för
hög dos, reagerar oftast med slöhet, förvirring eller hallucinationer.
Patienter som inte har nytta av de beskrivna Alzheimerläkemedlen
eller inte tål behandlingen, kan prova behandling med ett godkänt
naturläkemedel tillverkade av extrakt från bladen från det
Kinesiska Tempelträdet, Ginkgo Biloba. Tabletter (t ex Seredrin,
Cedemin eller Gink – Yo) kan köpas receptfritt på Apoteket. Om
läkare skriver recept blir preparatet momsbefriat för patienten. Evitamin
i hög dos kan eventuellt ha en uppbromsande effekt på
Alzheimers sjukdom och ordineras ibland som alternativ eller
kompletterande behandling.
Det forskas intensivt för att finna mera effektiv behandling av
Alzheimers sjukdom. Den högsta strävan är att hitta ett medel att
hejda sjukdomsprocessen innan demenssymptomen hinner uppstå.
Om man kunde förskjuta alla insjuknanden med 5 år skulle antalet
personer med Alzheimers sjukdom halveras!
23

Det pågår en rad forskningsstudier där man behandlar personer som
besväras av minnesproblem men inte har någon egentlig demens.
Syftet är att se om det blir färre som utvecklar demens i den grupp
som får läkemedel jämfört med en grupp som får placebo =
”sockerpiller”. Några av de substanser som testas är
kolinesterashämmare, inflammationsdämpande medel och
blodfettssänkande läkemedel.
Det finns ämnen som stimulerar nervtillväxten men dessa har varit
svåra att använda eftersom de inte kan passera från blodbanan över
till nervcellerna i hjärnan.
Metoder för att förhindra bildning av amyloidklumpar i hjärnan är
under utveckling. Det finns hopp om att vaccination mot detta
skadliga äggviteämne i framtiden ska kunna bli en användbar
behandling. Behandlingsförsök med vaccination inleddes 2005 på
Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge och på
Universitetssjukhuset i Malmö.
Nyligen har forskare funnit att vuxna människor har en uppsättning
omogna nervceller (stamceller) i hjärnan med förmåga att utvecklas
till olika typer av nervceller med specialiserad funktion.Teoretiskt
skulle man kunna föröka denna typ av celler genom cellodling i
laboratorium och på neurokirurgisk väg spruta in celler i skadade
delar av hjärnan, till exempel de inre delarna av tinningloberna vid
Alzheimers sjukdom. Dessa celler skulle kunna åstadkomma
läkning genom utveckling till mogna nervceller. Detta är i dagens
läge närmast att betrakta som ”science fiction” men på många års
sikt inte orealistiskt.
Kärldemens
Viktigast vid blodkärlsdemens är att motverka faktorer som innebär
risk för åderförkalkning och blodproppsbildning. Därför ska
behandling av diabetes, högt blodtryck och förhöjda blodfetter vara
extra noggrann. Läkemedel som minskar blodplättarnas
(trombocyternas) förmåga att klumpa ihop sig och bilda proppar
brukar ordineras, såsom acetylsalicylsyra i lågdos (ex Trombyl),
dipyramidol (Persantin Depot) eller en kombination av dessa. Ett
alternativt läkemedel för att hindra sammanklumpning av
blodplättar är Plavix. Vid oregelbunden hjärtrytm,
förmaksflimmer, bör behandling med mera kraftfullt
blodförtunnande medel (Waran) övervägas. Alltför lågt blodtryck
kan försämra hjärnans blodförsörjning och ska om möjligt
behandlas. Om blodprov visat förhöjt homocysteinvärde utan att
orsaken kunnat påvisas, rekommenderas behandlingsförsök men
folsyra (Folacin) eller en kombination av B-vitaminer (Trio-Be).
Ginkgo Biloba- preparat kan motverka blodkärlsdemens genom
kärlvidgning och mild påverkan av blodplättarna.
24

Läkemedelsbehandling mot psykiska besvär i
samband med demenssjukdom (BPSD)
BPSD är ett internationellt vedertaget begrepp för denna typ av
symptom och är en förkortning av Behavioural and Psychological
Symptoms of Dementia = beteendemässiga och psykiska symptom
vid demenssjukdom.
Sömnsvårigheter
Rena sömnmedel som är effektiva men ändå har få biverkningar
rekommenderas, i första hand för tillfälligt bruk. Till dessa hör
Stilnoct och Imovane/Zopiklon. Om sömnen störs av svår ångest
och spänningar kan ångestdämpande medel ges till natten, t ex
Sobril/Oxazepam/ Oxascand. Vid svår oro och förvirring nattetid
kan kraftigare medicinering behövas. Ofta prövas Heminevrin. Det
är viktigt att dosen ges just innan sänggåendet, eftersom effekten
kan komma överraskande snabbt med risk för att man ramlar
omkull.
Att tänka på: En stimulerande och aktiv dag ökar möjligheterna till
en rofylld natt.
Depression
Förstahandsmedel är sk SSRI- preparat som höjer nivån av
signalämnet serotonin i nerv-systemet, t ex Zoloft eller
Cipramil/Citalopram/Cipralex. I början av behandlingen kan det
behövas tillägg med ett ångestdämpande medel. Effekten kan visa
sig efter ett par veckor, men den kan dröja upp till 6-8 veckor. I
andra hand kan preparat ordineras som även höjer nivån av
signalämnet noradrenalin, såsom Efexor eller Remeron. En
depressionsmedicinering som haft effekt bör fortgå minst ½ - 1 år.
Vid återkommande eller kronisk depression kan ständig
medicinering vara lämplig.
Att tänka på: Depressionen lindras av att man får bekräftelse på att
man “duger” och är omtyckt trots att man inte har kraft att vara
aktiv och engagerad.
Ångest
Vid långvariga ångesttillstånd kan regelbunden behandling med
SSRI- preparat, t ex Zoloft eller Cipramil/Citalopram, ha god
effekt. Ofta behöver kompletterande eller alternativ behandling
med mera kortverkande, lugnande ångestdämpande medel ges.
Exempel på sådana är Sobril / Oxazepam/Oxascand eller
Xanor/Alprazolam.
Att tänka på: Även om man som anhörig inte kan komma åt
orsaken till personens oro, är det till stor hjälp att man lyssnar och
visar att man förstår.
25

Humörsvängningar
Psykisk irritation och instabilt humör är vanligt vid
demenssjukdom och är ibland symtom på depression. SSRI-
preparat såsom Zoloft och Cipramil/Citalopram brukar oftast ge
god lindring och effekten brukar börja visa sig snabbare än vid
behandling av typisk depression, ibland redan inom 1 vecka. Vid
bristande effekt eller vid svårare symtom, t ex vid stora problem
med att kontrollera aggressiva känslor, kan behandlingsförsök med
psykosläkemedel vara befogat. Ilska och oro som uppkommer
attackvis kan ibland vara uttryck för epilepsi och försiktig
behandling med epilepsi-läkemedel kan då provas.
Att tänka på: Att leva med demenshandikapp leder naturligt till
känslor av otillräcklighet och kan ge ett självförakt som vänder sig
utåt genom irritation och ilska. Sådana känslor väller lättast fram i
kontakten med dem som står en närmast. Det är viktigt att som
anhörig, så gott det går, söka se den verkliga orsaken till personens
labila humör och undvika att gå till försvar eller kritisera. Försök
gärna att sakligt sätta gränser eller avluta en meningslös diskussion
då det behövs!
Psykos
Vid psykos förändras verklighetsuppfattningen och sinnesintrycken
kan tolkas på ett skrämmande eller drömlikt sätt. Patienten kan se
eller höra sådant som inte existerar i verkligheten, hallucinationer.
Vanföreställningar vid psykos kan gälla ogrundade känslor som att
vara bedragen, bestulen, förföljd, förgiftad osv, så kallade
paranoida föreställningar. Psykosläkemedel kan vara effektiva
men ger tyvärr stor risk för biverkningar. Dessa är det viktigt att
känna till. Vanligast är Parkinsonliknande symtom med nedsatt
rörlighet och förändrad kroppshållning, stelhet, gångsvårigheter
och darrningar. Andra biverkningar är övertrötthet och yrsel på
grund av sänkt blodtryck. Milda biverkningar kan behöva
accepteras om effekten för övrigt är god. Man ska sträva efter den
allra lägsta dosering som ger tillräcklig effekt. Vid svåra
biverkningar måste läkaren ompröva behandlingen.
Risperdal är det enda läkemedel som för närvarande har ett särskilt
godkännande från Läkemedelsverket för behandling av allvarliga
orostillstånd/psykos i samband med demens. Exempel på andra
psykosläkemedel, så kallade neuroleptika, som ibland används är
Haldol, Cisordinol och Buronil.
Milda psykossymtom vid Alzheimers sjukdom och
Lewykroppsdemens kan gå tillbaka när behandling med
kolinesterashämmare (Aricept, Exelon, Reminyl) pågått en tid.
Därför avvaktar man ofta avvakta med neuroleptikabehandling.
26

Vid psykos i samband med Parkinsons sjukdom eller
Lewykroppsdemens ska man i första hand undersöka om ändrad
Parkinsonmedicinering kan minska psykossymtomen. I andra hand
kan behandling med Seroquel eller Leponex/Clozapine bli aktuell.
Det är de enda läkemedlet av neuroleptikatyp som inte ger risk för
Parkinsonbiverkningar. I vissa fall kan blodbiverkningar uppstå av
Leponex/Clozapine. Regelbundna blodprovskontroller måste därför
ske.
Att tänka på: Vanföreställningar eller hallucinationer kan av
personen upplevas så verkliga, att det inte är möjligt att komma
ifrån dem genom försök till verklighetsförankrande samtal. Det kan
då vara en god idé att försöka föra in personens tankar och
aktiviteter i helt andra banor, till exempel i samband med en
promenad runt kvarteret eller en kaffetår i ett annat rum.
Att tolka sinnesintryck rätt underlättas om syn och hörsel fungerar
bra. Enkla åtgärder, som korrigering av glasögon eller avlägsnande
av vaxproppar i öronen, kan ha stor betydelse.
Förvirring
Vid demens, framför allt hos äldre, är det vanligt att situationen
hastigt eller periodvis kompliceras på grund av att ett
förvirringstillstånd tillstöter. På fackspråk talar man om konfusion
eller delirium. De typiska symptomen är att uppmärksamheten blir
kraftigt försämrad och tankarna osammanhängande. Vid samtal har
man svårt att få varaktig kontakt med personen, som verkar befinna
sig i ”en annan värld”. Ofta förekommer sådana psykos-symptom
som beskrivs ovan. Uttalad oro, rastlöshet och ”plockigt” beteende
är vanliga fenomen. En demenssjuk person som vanligtvis är
relativt välorienterad kan under ett förvirringstillstånd tillfälligt
tappa förmågan att känna igen sitt hem och sina anhöriga.
Hjärnan är mest känslig för olika typer av belastningar under
kvällstid och det är då störst risk att drabbas av förvirring. Man
brukar tala om ”sundown”- (solnedgångs-) fenomen. En orolig
kväll leder vanligtvis till orolig sömn och en person med
förvirringstillstånd kan få allvarligt rubbad dygnsrytm.
Ibland kan man under en tid behöva ge symptomlindrande
behandling med läkemedel för att motverka svår oro,
psykossymptom och störd sömn.
Att tänka på:
Vid ett hastigt påkommet förvirringstillstånd, som inte snabbt går
över, är det viktigt att läkare eller sjuksköterska kontaktas. Det bör
utredas om någon medicinsk komplikation ligger bakom och kan
åtgärdas.
27

En förvirrad person behöver lugn och trygghet i bemötandet och
bör, om möjligt, vistas i en välkänd miljö. Irriterande sinnesintryck,
såsom buller eller bländande belysning, ska undvikas. Det är bra
om man vid behov försiktigt ger orienterande information om
vilken tidpunkt det är, var personen befinner sig, vilka som finns i
närheten och vilken aktivitet som pågår.
Om ett förvirringstillstånd blir utdraget behöver man som anhörig
få avlösning för att inte slitas ut av stress och sömnlöshet.
Fallbeskrivning
Fallbeskrivningen bygger på ett verkligt patientfall. Namn och
sociala förhållanden är uppdiktade för att skydda identiteten för
patienten och de närstående.
Erik är en 76-årig änkeman utan barn. Han har tidigare varit frisk
men synen har länge varit nedsatt på grund av grå starr. Trots en
lyckad starroperation för ett par år sedan har Erik inte kommit sig
för att återuppta sitt stora läsintresse. Erik har arbetat på ortens
pappersbruk och bor ensam i en renoverad arbetarbostad med en
trädgård som han vårdat väl. Grannarna har det senaste året lagt
märke till att ogräset börjat ta över i Eriks trädgård och att den
tidigare prydlige mannen ger ett allt mer ovårdat och avvikande
intryck. Eriks bil har den senaste tiden fått flera bucklor och en
granne har sett honom backa in i sin egen grindstolpe med ganska
hög fart. Eriks syster Ingrid hälsar på för första gången på ett år.
Hon blir förskräckt över den oordning som råder hemma hos
brodern och märker att han inte kommer ihåg vad de kommit
överens om i telefon veckan innan. Han är avvaktande i kontakten
och verkar rädd. Ingrid frågar om något trycker honom och han
berättar att grannarna ”vill åt honom”. Han tror att de vill att han
ska flytta från området och terroriserar honom, bland annat genom
att nattetid banka på hans bil med hårda föremål. Han väcker Ingrid
samma natt för att hon själv ska få höra, men hon finner att allt är
tyst och stilla.
Erik följer motvilligt med Ingrid till distriktsläkaren för en
undersökning. Läkaren finner att Erik magrat något men att hans
kroppsliga tillstånd för övrigt är gott. Erik får gå igenom en så
kallad Mini Mental Test (MMT), som innehåller frågor och
uppgifter som bland annat gäller förmågorna tids- och
rumsorientering, närminne, uppmärksamhet, räkning, skrivning,
formuppfattning och konstruktion av figurer. Detta känns
kränkande för Erik, eftersom han uppfattar sig som fullt frisk. Han
märker dock att han är osäker på flera uppgifter och går med på att
utredas vidare. Läkaren konstaterar att Erik har svårt att
koncentrera sig och har ett tydligt nedsatt närminne. Han har också
problem med tidsuppfattningen (säger fel månad och veckodag)
och klarar inte att följa mera än en instruktion åt gången. Vidare
28

misslyckas Erik med att rita av de relativt enkla figurerna. Erik får
20 poäng av 30 möjliga vid Mini Mental Test (MMT), vilket
stödjer läkarens misstanke om demens. De blodprover som
rekommenderas vid en demensutredning, se under allmänt om
demens, tas och det visar sig att Erik har brist på vitamin B12.
Distriktssköterskan kontaktas och kommer hem till Erik för att ge
vitamininjektionerna och han släpper till att börja med motvilligt in
henne. En dag öppnar Erik inte dörren då distriktssköterskan
kommer utan tittar ilsket ut genom en fönsterspringa och skriker åt
henne att försvinna och ”sluta spionera”. Distriktssköterskan
kontaktar Eriks läkare och hans syster. Remiss skrivs för att Erik
ska få komma in för bedömning och behandling på sjukhusets
psykogeriatriska observationsavdelning, det vill säga den
geriatriska alternativt psykiatriska vårdenhet som är specialiserad
på demenssjukdomar. Ingrid reser åter till sin bror och han berättar
för henne att han faktiskt inte mår bra. De gör sällskap till
sjukhuset och Erik blir inskriven på förmiddagen. På eftermiddagen
vill han hem och blir våldsamt upprörd då han märker att han inte
utan vidare kan lämna avdelningen. Han uppträder förvirrat. När
han märker att personalen vill honom väl, kommer han så
småningom någorlunda till ro. Erik får genomgå en hjärnröntgen
med datortomografi. Denna visar lätta tecken på skrumpning av
hjärnans tinninglober men är för övrigt utan anmärkning.
Psykogeriatrikern (demensspecialisten) bedömer att Erik utan
tvekan har den sena formen av Alzheimers sjukdom men att
demensgraden är svår att bedöma eftersom sjukdomen
komplicerats av psykossymptom (paranoida vanföreställningar)
och förvirring. Det antas att vitaminbristen kan ha bidragit till att
förvärra Eriks demenssymptom. Behandling med en
kolinesterashämmare, se läkemedelsbehandling, sätts in i
kombination med en liten dos av ett lämpligt psykosläkemedel.
Erik blir lugnare och efter ett par veckor mera öppen i kontakten.
Han får under de närmaste veckorna förbättrad insikt om sina
minnessvårigheter och sitt behov av stöd. Förstår dock inte alls att
han, som läkaren säger, måste sluta köra bil. Erik skrivs ut eftersom
Ingrid har möjlighet att bo hos sin bror under en period.
Syskonen hjälps åt att snygga upp i huset och trädgården. Erik går
med på att en systerson får överta bilen för en rimlig summa och
han får färdtjänst. Erik känner inte igen distriktssköterskan då hon
kommer på besök men tycker att hon är trevlig och tar emot
erbjudande om kvällsbesök från hemtjänsten i samband med
kvällsmedicinen. Ingrid kan resa hem och Erik klarar sig ganska
bra. Han har åter börjat läsa böcker men har svårt att komma sig för
att laga mat. Känner sig dessutom osäker och ”dum” då han går för
att handla. Hittar inte bland hyllorna i affären och är tveksam hur
mycket pengar han ska lämna fram i kassan. Kommunens
biståndshandläggare ordnar så att Erik dagligen får sällskap till ett
29

närliggande servicehus för att äta lunch och han träffar där
regelbundet en gammal vän.
Vid återbesök på vårdcentralen 3 månader senare visar det sig att
Erik gått upp ett par kilo i vikt och klarar 24 poäng vid MMT.
Diagnos: Mild demens vid Alzheimers sjukdom med sen debut
komplicerad av övergående psykos. Vitamin B12- brist.
30