Lobbyism, korporatism eller den stängda dörrens politik?

Lobbyism, korporatism
eller den stängda dörrens politik?
Institutionella reformer för och mot organiserade intressen
Daniel Naurin
Statsvetenskapliga institutionen
Göteborgs Universitet
SNS författningsprojekt
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle
2001

Innehåll
2
VÄGVAL ............................................................................................................................................................... 4
MOTTAGA, MOTVERKA ELLER PÅVERKA? ........................................................................................................... 7
Mottaga........................................................................................................................................................... 7
Motverka ......................................................................................................................................................... 8
Påverka ......................................................................................................................................................... 10
FRÅGOR ............................................................................................................................................................. 11
EN FRÅGA OM DEMOKRATI, MAKT OCH IDEOLOGI.......................................................................... 14
INTRESSEGRUPPER, MEDBORGARSAMMANSLUTNINGAR OCH KRAVMASKINER................................................... 14
SVARTA, VITA ELLER GRÅA FÅR? ....................................................................................................................... 15
OLIKA PROBLEM FÖDER OLIKA LÖSNINGAR ........................................................................................................ 17
Substantiella dilemman ................................................................................................................................. 19
Det proceduriella dilemmat .......................................................................................................................... 22
Det ”social-demokratiska” dilemmat ........................................................................................................... 24
DEN SVENSKA AVKORPORATIVISERINGEN.......................................................................................................... 25
DEN POLITISKA MARKNADEN ................................................................................................................... 28
DEN OBEFINTLIGA HANDEN................................................................................................................................29
VILKA REPRESENTERAS GENOM ”DET FRIA ORGANISATIONSVÄSENDET”? .......................................................... 29
IFRÅGASATT KONKURRENS ................................................................................................................................32
DEN EKONOMISKA INTRESSEGRUPPSFORSKNINGEN............................................................................................ 34
Det kollektiva agerandets olycksaliga logik.................................................................................................. 35
Välfärdsförluster och ineffektivitet................................................................................................................ 36
Becker och återvändandet till den osynliga handen ..................................................................................... 37
SAMMANFATTNING - ETT OJÄMLIKT MOTTAGANDE ............................................................................................ 38
EN SVÅR BALANSGÅNG ...................................................................................................................................... 39
HUR HUMLOR KAN HJÄLPAS ATT FLYGA............................................................................................................. 39
BALANSERANDE INSTITUTIONELLA OCH POLITISKA INSTRUMENT....................................................................... 42
BALANS PÅ SLAK LINA........................................................................................................................................ 44
Är fler intressegrupper och ökad konkurrens liktydigt med ökad balans?.................................................... 46
SAMMANFATTNING – KONKURRENS PÅ VILKA VILLKOR? ................................................................................... 48
FRÅN SÄRINTRESSE TILL SAMHÄLLSANSVAR?................................................................................... 49
PÅVERKBARA KRAVMASKINER .......................................................................................................................... 50
KORPORATIVA INSTITUTIONER ........................................................................................................................... 51
ATT ENA ISTÄLLET FÖR ATT SÖNDRA.................................................................................................................. 55
KOMPROMISSVILJA OCH LEGITIMERING.............................................................................................................. 57
Betydelsen av förtroende och ansvar ............................................................................................................ 59
Betydelsen av maktbalans ............................................................................................................................. 60
INFÅNGNING OCH DELIBERATION ....................................................................................................................... 63
Organisationsrepresentanter som statens gisslan......................................................................................... 64
Det goda samtalet ......................................................................................................................................... 65
SAMMANFATTNING – I MAKTENS ALLMÄNINTRESSE.......................................................................................... 66
DEN STÄNGDA DÖRREN................................................................................................................................ 68
INSTITUTIONER MOT SÄRINTRESSEN................................................................................................................... 69
Lindbeckkommissionen – Nya villkor för ekonomi och politik......................................................................71
ETT LIVAKTIGT ORGANISATIONSVÄSENDE UTAN INFLYTANDE............................................................................ 73
Särintressen och opinionsbildning................................................................................................................ 74
Kan man bedriva politik utan intressegrupper?............................................................................................ 75
Granskning av särintresseinflytande............................................................................................................. 78

3
Ett steg fram, två steg tillbaka?..................................................................................................................... 79
LOBBYING-REGLERINGAR OCH INFLYTANDE ...................................................................................................... 80
Reglering av lobbying ................................................................................................................................... 80
Vad avgör om intressegrupper har inflytande eller ej? ................................................................................ 82
Reagans korståg mot ”de organiserade parasiterna” .................................................................................. 83
SAMMANFATTNING – SVÅRT ATT ISOLERA MAKTENS BONING ............................................................................ 85
SLUTSATSER..................................................................................................................................................... 87
BRISTFÄLLIGA ALTERNATIV ............................................................................................................................... 88
EN BALANSERAD KOMBINATION......................................................................................................................... 91
REFERENSER.................................................................................................................................................... 95
NOTER .............................................................................................................................................................. 102

4
1
Vägval
Every political system is organized around a distinct constellation of
interests that is the product of its rules, processes and institutions, none of
which are products of natural forces beyond our leader’s control.
The system could be changed if we wish it to be different.
Jack L. Walker, Jr.
Hur bör förhållandet mellan demokratiska institutioner och intresseorganisationer fungera?
Vilken roll tycker vi att företag, näringslivets branschorganisationer, fackföreningar,
miljöorganisationer m.m. skall få spela i den svenska folkstyrelsen? Kan man göra något åt det?
Om de frågorna handlar den här boken.
Sverige är idag, liksom många andra västliga demokratier, på väg att skifta riktning när det
gäller de organiserade intressenas närvaro i politiken. Vi anses sedan åtminstone tjugo år tillbaka
vara inne i en ”avkorporativiseringsprocess”. Samarbetet mellan staten och de stora
intresseorganisationerna har blivit något mindre intimt och mindre formellt institutionaliserat de
senaste decennierna. Samtidigt har antalet intresseorganisationer ökat och konkurrensen om
politiken har hårdnat. Andra (om än inte nya) metoder för att påverka politiken - lobbying,
mediakontakter, opinionsbildning - har blivit viktigare i takt med att de traditionella korporativa
institutionerna har minskat i betydelse. Svensk politik är på väg att förändras, säger svenska
statsvetare, från korporatism till pluralism (eller ”lobbyism”). (Lewin 1992, Hermansson m.fl.
1999) 1
Varför den här förändringen sker i Sverige, hur långt den har gått och vilka effekter den
kommer att få råder det delvis delade meningar om. 2 Att det är en betydelsefull förändring, ur
demokratisk, ideologisk och maktpolitisk synvinkel dock klart. De institutioner och den nya
ordning som nu skapas kan komma att påverka svensk politik för lång tid framöver. Forskarna
bakom det mest omfattande statsvetenskapliga forskningsprojektet om de organiserade intressena

5
under och efter avkorporativiseringen spår att vi är på väg mot ”ett nytt styrelseskick”. (Hermanson,
Svensson & Öberg,1997:378)
Utvecklingen mot nya relationer mellan det parlamentariska politiska systemet och de
organiserade intressena saknar emellertid demokratisk politisk ledning. En utgångspunkt för den
här boken är att det inte är bra att det förhåller sig så. Det nya styrelseskicket är på väg att formas
av strukturella faktorer, maktkamp och godtycke, istället för av en medveten strategi som utsatts
för en demokratisk diskussion. Den svenska demokratin har inte gjort något vägval.
James Madison, en av de amerikanska grundlagsfäderna, grubblade mycket på hur han som
konstitutionsbyggare skulle ta sig an frågan om intressegruppernas roll i det politiska system som
den nya nationen skulle leva med. Han såg att det inte fanns någon enkel lösning. Å ena sidan var
det otänkbart att tumma på organisationsfriheten och alla medborgares rätt att individuellt och i
grupp framföra sina åsikter. Å andra sidan såg Madison risken att organisationerna, om de gavs
inflytande över politiken, skulle snedvrida den till förmån för snäva särintressen.
Madison förespråkade till slut ett system med tydlig maktdelning mellan lagstiftande,
exekutiv och dömande makt. ”Checks and balances” skulle minska risken att något enstaka
särintresse fick hela makten. Senare forskning tyder på att han åtminstone delvis fick rätt.
Konstruktionen med flera konkurrerande maktcentra som byggdes in i den amerikanska
konstitutionen har bidragit till att det amerikanska politiska systemet i högre utsträckning än
andra präglas av konkurrens mellan många olika grupper. (Wilson 1992:95, Baumgartner & Jones
1993) Huruvida Madisons lösning är bra eller tillräcklig är dock omtvistat.
I Sverige godkände riksdagen 1932 en proposition från den liberala regeringen under CG
Ekmans ledning. Den innebar att staten hjälpte till att bilda en intresseorganisation som i
praktiken fick monopol på att representera landets mjölkproducenter. Den nya organisationen
fick ett avgörande inflytande på pris- och produktionsförhållandena inom mejerinäringen, vilket
socialdemokraterna protesterade mot med hänvisning till konsumentintresset. I den så kallade
”krisuppgörelsen” året efter valde socialdemokraterna ändå att acceptera mjölkproducenternas
stärkta maktposition. I utbyte fick man stöd från bondeförbundet för en politik som syftade till
att stärka fackföreningsrörelsens politiska makt.
Bo Rothstein har kallat den här händelsen för ett ”formativt moment” för det svenska
politiska systemets relation till de privata organiserade intressena. Det var ett avgörande vägval
som fick långsiktiga konsekvenser. Statsmakten valde att även fortsättningsvis stödja
dominerande organisationer inom vissa sektorer och samhällsgrupper och bjuda in dem till
samarbete och politiskt ansvar. Den svenska korporatismen tog form och utgjorde därefter ett
viktigt och allmänt accepterat inslag i ”den svenska modellen” fram till början av 1980-talet.
(Rothstein 1992:kap6)

6
De amerikanska grundlagsfädernas beslut i Philadelphia och den svenska krisuppgörelsen
är två exempel på institutionella vägval, med avseende på förhållandet mellan staten och de
organiserade intressena. De flesta bedömare är överens om att det finns för- och nackdelar med
både den amerikanska pluralistiska3 och den svenska korporativa4 modellen.
Intresseorganisationerna ställer politiska institutionsbyggare inför svåra dilemman av både
ideologisk och demokratisk natur. Det är emellertid dilemman som varje demokrati på något sätt
måste ta sig an. Pluralism och korporatism är inte heller de enda tänkbara modellerna.
Som medborgare bör vi vara våra egna grundlagsfäder. Det politiska systemets institutioner bör
idealt utformas mot bakgrund av en öppen och livlig diskussion. Därför är det viktigt att det finns
ett underlag för en sådan diskussion. Den här boken innehåller en översikt och analys av den
statsvetenskapliga intressegruppsforskningen. Avsikten är att beskriva och diskutera hur forskare
har uppfattat att staten bör och kan ordna sina relationer till de organiserade intressena. Vilken
borde organisationernas roll i politiken vara – och vad kan man göra i form av institutionella och
politiska reformer för att de skall få den rollen?
Vissa bedömare skulle hävda att det är naivt att tro att maktrelationer av den typ som det
här handlar om kan avgöras genom offentlig dialog och demokratiska beslut. Förändringar i
förhållandet mellan intressegrupper och det politiska systemet initieras sällan genom medvetna
institutionella designinitiativ. Att vissa politikområden präglas av slutna nätverk med få
inblandade intressen, medan andra karaktäriseras av öppenhet och konkurrens, och att vissa
länder är mer korporativa än andra, beror på en mängd faktorer som delvis ligger utanför politisk
kontroll. (Schmitter 1979, Van Waarden 1992)
Till en inte obetydlig del är det dock, som Jack Walker (en av de främsta amerikanska
intressegruppsforskarna) har hävdat, en fråga om demokratiska politiska beslut. Den amerikanska
konstitutionen utformades medvetet med hänsyn tagen till intressegruppernas betydelse.
Korporatism uppstår inte heller av sig själv. Det krävs en aktivt agerande stat för att korporativa
arrangemang skall etableras och avvecklas. (Offe 1981:125, Williamson 1989:88) Det befintliga
organisationsväsendet kan påverkas genom politiskt beslutade incitament och regler. Tillträdet till
den politiska beslutsprocessen kan vara avvisande eller inbjudande gentemot organisationerna.
Maktens korridorer kan öppnas för många eller begränsas till ett fåtal.
Det finns val att göra. Därför bör det också finnas en diskussion om vilka alternativen är
och vilka konsekvenser de får.

7
MOTTAGA, MOTVERKA ELLER PÅVERKA?
Vilken relation staten bör ha till de organiserade intressena är omtvistat i såväl den akademiska
litteraturen som i den politiska debatten. 5 Det är en fråga som har både ideologiska, demokratiska
och maktpolitiska dimensioner. I den statsvetenskapliga litteraturen kan man urskilja fem
alternativa ”vägval”, eller ”strategier”, för hur ett demokratiskt politiskt system kan och bör
ordna sitt förhållande till intresseorganisationerna. De fem alternativen kan i sin tur kategoriseras
under tre rubriker – mottaga, motverka respektive påverka.
Mottaga
Strategin att utan reservationer mottaga intressegruppernas påtryckningar och omvandla dem till
politiska beslut, grundas i en syn på politiken som en dragkamp mellan olika samhällsgrupper.
Politik kan och bör skapas som ”marknadslösningar” i fri konkurrens mellan organiserade
intressen. Man anar en ”osynlig hand” som finner jämviktslösningar mellan motstridiga intressen
på den ”politiska marknaden”. Den demokratiska proceduren är rättvis när den karaktäriseras av
en fri konkurrens mellan intressegrupper utan statlig inblandning. Den politiska marknaden antas
sakna ”etableringshinder”, d.v.s. alla medborgare har ungefär lika stora möjligheter att göra sin
röst hörd genom organisationsväsendet.
Ett sådant ”pluralistiskt” synsätt på politiken dominerade statsvetenskapen under 1940- och 50talen.
Staten betraktades av pluralisterna som en arena för det politiska förhandlingsspelet mellan
olika grupper. Politikernas roll var att formellt effektuera de beslut, som tillkom som resultat av
gruppkonkurrensen. Intressegrupperna ansågs vara det politiska systemets fundamentala
byggstenar. Man kunde knappast förstå politiken utan att studera de organiserade intressena.
Aldrig har studiet av intresseorganisationer varit så betydelsefullt inom statsvetenskapen som
under den tidiga ”naiva” pluralismens glansdagar. 6
Delvis var det pluralistiska ”grupperspektivet”, som det också har kallats, en
beteendevetenskaplig reaktion mot den konstitutionalism som länge dominerat statsvetenskapen.
Den ”gamla” statsvetenskapen, menade gruppteoretikerna, var alltför formalistisk och legalistisk,
alltför upptagen med den skrivna konstitutionen, för att se det reella styrelseskicket. Politik skapas
inte av institutioner utan av de aktörer som verkar inom dess ramar, betonade man.
På 1990-talet har konstitutionalismen fått ett nytt uppsving inom statsvetenskapen, vilket
bl.a. demonstreras av det författningsprojekt i vilket den här boken ingår. (Petersson,
Swedenborg & Molander 1998, Petersson 1999) Den tidiga pluralismens mottagande strategi är

8
intressant i det här sammanhanget, eftersom den kan ses som en anti-tes mot uppfattningen att
staten noga bör överväga och medvetet utforma sina institutioner gentemot de organiserade
intressena, i syfte att nå en rättvis politisk procedur eller att förverkliga ”allmänintresset”. Genom
att förespråka en passivt mottagande (eller på sin höjd neutralt medlande) stat, ger man uttryck
för en anti-konstitutionalistisk hållning.
Motverka
Den pluralistiska strategin att mottaga intressegrupperna med öppna armar har mött kraftigt
motstånd. De mest skeptiska kritikerna, som finns bland såväl statsvetare, jurister som ekonomer,
menar tvärtom att staten i möjligaste mån bör försöka motverka intressegruppernas inflytande över
politiken. Gemensamt för de här kritikerna är att de betraktar organiserade intressen med stor
misstro. När intressegrupper agerar i politiken gör de det i egenskap av egoistiska särintressen,
menar man. Resultatet blir en snedvriden politik som gynnar små organiserade grupper på
allmänintressets bekostnad. Intresseorganisationerna måste därför motas bort från den politiska
makten. Två olika typer av strategier för att minska särintressenas inflytande förekommer i
debatten – att avreglera politiken och släppa fram de fria marknadskrafterna, respektive att isolera
de politiska beslutsfattarna från påtryckningar utifrån.
Den mest radikala hållningen intas av ekonomer. I den så kallade ”public choice-forskningen”
(teorier om ”kollektiva val”) har man tagit sig an statsvetenskapliga frågeställningar med hjälp av
ekonomiska modeller. 7 De slutsatser man drar är att intressegrupper genererar stora
välfärdsförluster genom sina påtryckningar. Organisationerna driver fram politiska beslut om
regleringar och omfördelningar som leder till ineffektivitet på olika marknader. Mancur Olson har
argumenterat för att det finns ett samband mellan intressegruppers inflytande och ekonomisk
nedgång i nationella ekonomier. 8 (Olson 1984) Dessutom utnyttjar intresseorganisationerna
betydande resurser i sitt lobbying-arbete, vilket betraktas som ett slöseri ur samhällsekonomisk
synvinkel.
Man menar i den här forskningstraditionen att intressegrupper utnyttjar det faktum att
allmänheten är ”rationellt okunnig” om de specifika sakområdena. Väljarna kan omöjligt lägga
ner den tid som behövs för att sätta sig in i politiska frågor på detaljnivå. Därför finns det goda
möjligheter för organiserade intressen att åstadkomma regler som ger fördelar åt den egna
gruppen, men missgynnar det stora flertalet. Ofta, hävdar man, maskeras omfördelnings- och
regleringspolitikens verkliga syfte – att omfördela resurser från den gemensamma kakan till den
enskilda gruppen – bakom krångliga regleringar som motiveras offentligt med politiskt korrekta
argument.

9
Ökad öppenhet och information till allmänheten om vilka (negativa) effekter regleringsoch
omfördelningspolitiken får kan möjligen mildra problemen. Det menade exempelvis den så
kallade ”Lindbeckkommissionen”. (SOU 1993:16) Den långsiktiga lösningen, enligt det
ekonomiska perspektivet, är emellertid att avreglera. Staten bör sluta bedriva selektiv politik, d.v.s.
åtgärder riktade mot specifika samhällsgrupper.
Olson föreslår en återgång till de fria marknaderna. Andra vill gå längre än så. Företrädare
för den så kallade ”Virginia-skolan” av ekonomiska forskare anser att det enda sättet att undvika
ineffektivitet och resursslöseri orsakat av intressegrupper är att genom konstitutionella bindningar
hindra det politiska systemet från att kunna skapa fördelar åt vissa grupper. 9 Det bör bli svårare
att bedriva omfördelnings- och regleringspolitik, menar man. James Buchanan har till exempel
föreslagit att man bör skriva in i konstitutionen ett förbud mot ”selektiv” politik. 10 (Buchanan 93,
Buchanan & Congleton 1998)
Även bland jurister och statvetare finns motståndare mot intressegruppers närvaro i
politiken. Theodore Lowi, som är statvetare, och Cass Sunstein, jurist, betraktar båda, liksom
ekonomerna, intressegrupper som särintressen med en skadlig inverkan på politiken. 11 Deras
strategi för att motverka de organiserade intressena är emellertid mer inriktad mot
organisationernas möjligheter att utöva inflytande, än mot den offentliga politiken som sådan.
Den politiska makten bör isoleras från påtryckargrupper, menar de.
Lowi och Sunstein studerar båda det amerikanska politiska systemet. I takt med att den
federala statens ambitioner och makt att ingripa i det civila samhället har ökat under 1900-talet,
konstaterar man, har byråkratin vuxit. De centrala lagstiftande (kongressen), exekutiva
(presidenten) och dömande institutionerna har delegerat en stor del av den politiska makten till
den administration som fått i uppdrag att genomföra de politiska programmen. Intressegrupper
har utvecklat ett nära samarbete med förvaltningstjänstemännen, vilket många gånger har
omintetgjort de från början goda motiven med politiken, menar man.
Lowis och Sunsteins förslag till institutionella reformer innebär ett återtagande av den
politiska makten, från ”byråkrater” och intressegrupper till de centrala federala institutionerna
och delstaterna. Man förespråkar en tydligare lagstiftning från den parlamentariska församlingen
och en hårdare kontroll över förvaltningen. Genom att stärka det representativa politiska
systemet, inklusive de politiska partierna, menar man att det är möjligt att motverka
intressegruppers inflytande.

10
Påverka
Gemensamt för strategierna att mottaga respektive att motverka intressegrupperna är att
organisationerna tas mer eller mindre för givna. De uppstår ”av sig själva” och söker upp det
politiska systemet med sina krav. Statens roll blir att reagera på påtryckningar utifrån.
Många statsvetare menar emellertid att staten kan och bör ta en mer aktiv roll för att påverka
organisationsväsendet och formerna för samverkan mellan organisationerna och det politiska
systemet. Man menar att organisationerna kan bidra positivt till politiken och att det är möjligt att
utnyttja det, samtidigt som man åtminstone kan dämpa de negativa effekterna. Två typer av
strategier för att påverka organisationsväsendet kan urskiljas i litteraturen – att balansera
organisationernas möjligheter att utöva inflytande och att forma deras preferenser.
Den statsvetenskapliga korporatismforskningen har visat att staten kan ha flera motiv för
att upprätta korporativa institutioner (ett nära institutionaliserat samarbete mellan staten och ett
fåtal dominerande organisationer). Bland annat har man velat påverka intresseorganisationernas
beteende. Genom att ge stöd och politisk status åt de större organisationerna, och genom att
bjuda in dem till överläggningar, förhandlingar och samtal, har staten velat utöva inflytande över
organisationernas önskemål och krav. Att få de organiserade intressena att ta ”samhällsansvar” har
varit en betydelsefull mekanism i ”den svenska modellen”, där korporatismen har ingått som en
viktig del.
De institutioner för förhandlingar och samtal med organisationerna som har skapats har
syftat till att försöka forma preferenserna hos de tyngsta organiserade intressena. Man har velat skapa
legitimitet för den förda politiken och göra intressegrupperna mer benägna att ta hänsyn till andra
grupper och till ”det gemensamma bästa” när de formulerar sina krav. ”Egoistiska särintressen”
skulle förmås att agera som ”allmänintressets bevakare”. Med olika typer av incitament (skatter,
regler, subventioner, officiell status) har staten stöttat vissa organisationer för att försäkra sig om
lämpliga förhandlingspartners.
Det finns också en idé hos de som förespråkar korporatism om att staten skall medverka
till att ”balansera” olika intressen i syfte att skapa stabilitet och undvika kostsamma och
uppslitande konflikter. Framförallt har man försökt undvika strider mellan arbetsmarknadens
parter. Vad som avses med strategin balansera i den här boken ligger dock närmare det
pluralistiska idealet om konkurrens mellan olika grupper, men en konkurrens som sker på lika
villkor.
Bakgrunden till ett sådant förhållningssätt till intresseorganisationerna är en i grunden
positiv syn på organisationerna som det civila samhällets röster gentemot det politiska systemet.
De ”realistiska” pluralisterna – de som förespråkar en balanserande strategi – delar däremot inte de
”naiva” pluralisternas uppfattning att fri konkurrens på den politiska marknaden ger alla

11
medborgargrupper lika möjligheter att påverka politiken. Vissa grupper (t.ex. producenter och
professioner) har lättare att organisera sig och generera politiska resurser än andra (t.ex.
konsumenter, miljöintressen, fattiga och andra svaga grupper), menar man.
Därför kan staten inte nöja sig med att passivt mottaga intressegruppernas påtryckningar.
För att den politiska beslutsproceduren skall leva upp till det demokratiska idealet om politisk
jämlikhet krävs att staten stöder svaga och svårmobiliserade grupper. Man kan och bör
kompensera för de ojämlikheter som socio-ekonomiska och politiska faktorer ger upphov till när
det gäller organisationernas resurser och tillträde till beslutsprocessen.
Det kan ske genom direkta subventioner eller skattelättnader för vissa organisationer,
genom institutionaliserade rättigheter att delta i politiska beslutsprocesser och genom rättigheter
att juridiskt överklaga beslut. En annan typ av institutionell reform med ett liknande syfte är att
skapa offentliga myndigheter med uppgift att driva vissa intressen. I Sverige kan
naturvårdsverket, glesbygdsverket, integrationsverket och olika ombudsmän (Jämo, KO, BO) ses
som exempel på sådana ”offentliga intresseorganisationer”. Möjligen bör man även räkna
lagstiftning mot diskriminering av olika utsatta grupper, liksom åtgärder som jämnar ut
fördelningen av resurser på individnivå (progressiv beskattning, utbildning, sjukvård, bostäder),
som en typ av balanserande åtgärder som kan stärka svaga gruppers möjligheter att göra sina
röster hörda i politiken. (Cohen & Rogers 1995:30)
I viss utsträckning är strategierna att balansera och att forma preferenser möjliga att kombinera.
I praktiken har emellertid den balanserande strategin ofta inneburit att fler organisationer skapas
och att konkurrensen hårdnar. (Berry 1997:15) Det gör det svårare rent praktiskt att arrangera
korporativa institutioner, vars idé är samtal och förhandlingar mellan ett fåtal deltagare.
FRÅGOR
Frågan hur de demokratiska politiska institutionerna bör ta sig an intressegrupperna har besvarats
på fem olika sätt i den akademiska litteraturen – passivt mottaga påtryckningar, isolera
beslutsfattarna, avreglera politiken, forma organisationernas preferenser, balansera deras
förutsättningar att göra sig hörda. Hur kan man gå vidare för att bedöma vilket eller vilka
förhållningssätt som är rimliga och riktiga? Ett sätt att pröva normativa teorier är att utmana de
empiriska påståenden de bygger på. Tanken med den här boken är att med hjälp av den empiriska
statsvetenskapliga forskningen om intressegrupper åtminstone försöka belysa och problematisera
några centrala antaganden som de föreslagna strategierna bygger på.

12
I kapitel tre, fyra och fem analyseras därför befintlig forskning som berör följande fyra
frågeställningar:
Är det realistiskt att anta att organisationsväsendet när det lämnas fritt från statlig påverkan
kan utgöra en jämlik kanal för representationen av medborgarna, så som förespråkarna för
strategin att passivt mottaga intressegrupperna hävdar?
Är det realistiskt att anta att man med hjälp av institutionella reformer och politiska
instrument kan åstadkomma jämlika förutsättningar för olika samhällsgrupper att genom sina
organisationer påverka politiken, så som förespråkarna för den balanserande strategin hävdar?
Är det realistiskt att anta att man med hjälp av institutionella reformer och politiska
instrument kan påverka intresseorganisationer till att bli mer kompromissvilliga och mer benägna
att ta hänsyn till andra grupper och till ”det gemensamma bästa”, så som förespråkarna för
strategin att forma organisationernas preferenser hävdar?
Är det realistiskt att anta att man med hjälp av institutionella reformer och politiska
instrument kan avskärma de politiska institutionerna från intressegruppers påverkan, så som
förespråkarna för strategin att isolera de politiska beslutsfattarna hävdar? 12
Vad har den statsvetenskapliga intressegruppsforskningen att erbjuda till svar på de här
frågorna? Har drygt två hundra år av forskning fört politiska institutionsbyggare något närmare
en lösning av Madisons dilemma? Några glasklara svar är knappast att förvänta.
Samhällsvetenskaplig forskning handlar som bekant oftare om att ge ”perspektiv” än ”svar”.
Syftet med litteraturöversikten är inte att ifrågasätta den befintliga forskningen. Avsikten är att
lyfta fram teorier och empiriska resultat som kan belysa frågeställningarna ovan. Det innebär inte
att urvalet och analysen sker okritiskt eller i avsaknad av tolkningar och värderingar. Framförallt
görs bedömningar av vilka påståenden som backas upp av empirisk forskning och vilka som
utgör mer oprövade hypoteser. Ett viktigt delsyfte har varit att peka på områden där det saknas
forskning eller där den är bristfällig.
Under 1990-talet har studiet av intressegrupper inte, så som under de första
efterkrigsdecennierna, tillhört de ”hetaste” forskningsområdena inom statsvetenskapen. Det
hindrar inte att den befintliga litteraturen är mycket omfattande. Urvalet för den här rapporten
har därför inriktats på de viktigaste och oftast citerade verken inom den amerikanska, brittiska,
europeiskt-kontinentala och skandinaviska intressegruppsforskningen, samt översiktsverk och
sammanfattningar av olika teoretiska subdiscipliner inom forskningsfältet.
Innan de fyra frågeställningarna ovan prövas mot den empiriska forskningen i kapitlen tre,
fyra och fem, diskuteras i kapitel två den oenighet som råder bland akademiker och politiker när
det gäller vilken roll intressegrupper bör ha i politiken. Varför har övertygade demokrater
fundamentalt olika uppfattningar om huruvida organiserade intressen utgör positiva eller negativa

13
företeelser i en demokrati? Vad är det som gör frågan om intressegruppernas vara eller icke vara
så politiskt laddad?

14
2
En fråga om demokrati, makt och ideologi
Intressegruppernas närvaro i politiken är en ”komplicerad” och ”problematisk” fråga, brukar det
heta i den statsvetenskapliga litteraturen. ”Å ena sidan si..., men å andra sidan så...” En del
bedömare är dock mer entydigt negativa, medan andra ser de organiserade intressena som i
huvudsak positiva företeelser.
Syftet med det här kapitlet är att förtydliga skillnaderna mellan de olika strategier gentemot
intressegrupper som beskrevs i det första kapitlet. Här skall försöka ges en fylligare bakgrunden
till oenigheten. Vad beror det egentligen på att övertygade demokrater gör så fullständigt
motsatta bedömningar av intressegruppernas värde i det politiska systemet? Varför är
organisationernas ställning i politiken så omdebatterad?
Frågan om hur staten bör förhålla sig till intresseorganisationerna innehåller ett antal
dilemman. Vilket dilemma man står inför beror på vilket perspektiv man har. Intressegrupper
betraktas som problematiska av olika skäl av författare och politiker med olika normativa och
empiriska utgångspunkter. Debatten om organisationernas ställning, som kom igång på allvar i
Sverige vid mitten av 1980-talet, handlar om makt, om synen på demokratin och om ideologiska
uppfattningar om statens roll i samhället.
INTRESSEGRUPPER, MEDBORGARSAMMANSLUTNINGAR OCH KRAVMASKINER
Terminologin kan ibland avslöja på vilken sida författaren står. De termer som används
synonymt i den här boken (för variations skull) – ”intressegrupper”, ”intresseorganisationer”,
”organisationer” respektive ”organiserade intressen” – kan anses vara någorlunda neutrala.
Motståndare mot intressegrupper, som menar att man bör motverka deras inflytande, använder
termer som ”särintressen”, ”kravmaskiner”, ”påtryckargrupper” (eller till och med ”parasiter”
(Magee 1997:526)). En mer positiv syn på organisationerna avspeglas i termer som ”de berörda”,
”medborgarsammanslutningar” eller ”folkrörelser”. Delvis beror olikheterna i terminologin på att
man studerar olika typer av organisationer, men ofta är det normativa uppfattningar som styr
ordvalet.
Genomgående i den här boken syftar intressegrupper på privata organisationer som agerar
för att påverka politiska beslut. Det är en bred definition som inbegriper så vitt skilda

15
organisationer som fackföreningar, företag, ideella hjälporganisationer och professionella
yrkesförbund. 13 Både i den normativa och den empiriska forskningen är det viktigt att man är
uppmärksam på skillnader mellan de olika typerna av organisationer. Under vissa förutsättningar
kan en del gruppers inflytande vara mer förenligt med demokratiska eller ideologiska
utgångspunkter än andras. En viktig del av kritiken mot den tidiga pluralismen, som återges i
kapitel tre, gick ut på att man inte uppmärksammade att olika typer av grupper har olika
förutsättningar att mobilisera politiska resurser.
SVARTA, VITA ELLER GRÅA FÅR?
De fem alternativa strategier som presenterades i det föregående kapitlet kategoriserades under
rubrikerna mottaga, motverka respektive påverka. De tre kategorierna fångar även in i vilken mån
man uppfattar intressegrupper som i huvudsak positiva eller negativa då de agerar i politiken eller
om man betonar både fördelar och nackdelar.
Uppfattningen att staten passivt bör mottaga intressegruppernas synpunkter, grundas på en
syn på organisationerna som goda krafter i politiken. Om de organiserade intressena har några
negativa sidor är de såpass obetydliga att de inte kräver politiska åtgärder.
De som istället anser att intresseorganisationernas inflytande över politiken måste
motverkas, genom avregleringar eller avskärmningar, betraktar intressegrupper som i princip
oförbätterliga särintressen. Man framhåller inga fördelar hos organisationerna, när de agerar
politiskt.
Alternativen att försöka påverka intressegrupperna, med syfte att nå mer jämlika
förutsättningar för inflytande (balansera) eller att åstadkomma ett mindre egoistiskt beteende
(forma preferenser), bygger på uppfattningen att organisationernas närvaro i politiken har både
goda och dåliga sidor. Målet är att ta vara på de förra och dämpa de senare.
Det är när organisationerna närmar sig politiken som debatten börjar. Så länge de enbart
verkar i det civila samhället reses inga invändningar. Alla demokrater är eniga om att
föreningsrätten är viktig och att ett livaktigt föreningsliv är positivt för samhället. Medborgarnas
deltagande i sociala verksamheter av olika slag uppmuntras gärna. Organisationerna kan fungera
som ”skolor i medborgarfostran” och ”alstrare av de demokratiska dygderna”. (Hermansson
1999:25) Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam har hävdat att ett rikt
organisationsväsende bygger upp förtroendet mellan människor i ett samhälle. Det kan få goda
konsekvenser för både ekonomin och den politiska stabiliteten, enligt Putnam. (Putnam 1993,00)

16
Företrädare för mottaga- respektive påverka-strategierna, ser delvis olika fördelar med
intressegruppernas deltagande på den politiska arenan. Gemensamt är att man är positivt inställd
till att det representativa politiska systemet kompletteras med ”en andra kanal för medborgerligt
inflytande”, vid sidan av de allmänna valen. Organisationerna utgör en ”funktionell”
representationskanal där medborgarna gör sig hörda i egenskap av medlemmar i olika kollektiv
(yrkesarbetare, företagare, miljövän m.m.) istället för som individer.
En del bedömare hävdar även att organisationerna kan erbjuda en lösning på demokratins
intensitetsproblem. Man menar att det är problematiskt att ”ljumma” majoriteter kan överrösta
minoriteter med mycket starka preferenser i specifika frågor. De grupper som ”känner starkast”
för en viss fråga, kan genom sina organisationer utöva extra mycket inflytande i ”sina” frågor,
vilket anses vara demokratiskt värdefullt. Därmed kommer medborgarnas preferenser inte bara
att räknas (som i de allmänna valen) utan även att vägas (de direkt berördas synpunkter väger
tyngre än de medborgare som inte har lika starka intressen i frågan). (Schlozman & Tierney
1986:X, Lewin 1992:kap1) 14
Ett annat argument som framförs till förmån för intressegrupperna är att de kan bidra till
bättre politiska beslut genom att tillföra värdefull kunskap och alternativa perspektiv på de frågor
som är uppe på dagordningen. Med undantag för vissa företrädare för strategin att isolera
beslutsfattare från intressegrupper, exempelvis Cass Sunstein, råder det enighet om att det ofta är
nödvändigt för staten att ta organisationerna till hjälp för att det överhuvudtaget skall vara möjligt
att bedriva politik. Korporatismlitteraturen har särskilt betonat organisationernas betydelse för en
effektiv statlig styrning. 15
Argumentationen till förmån för organisationernas deltagande i politiken har varit både
”proceduriell” (de förstärker det folkliga deltagandet i den demokratiska beslutsprocessen) och
”substantiell” (de bidrar till en bättre politik och effektivare statlig styrning). Även kritiken mot
intressegruppernas inflytande kan katgoriseras enligt distinktionen proceduriell-substantiell.
Den proceduriella kritiken riktar sig dels mot problemen med att endast vissa grupper är effektivt
representerade i organisationsväsendet, dels mot att många organisationer snarare utgör
toppstyrda elitapparater än kanaler för folkligt inflytande. Svårigheterna för diffusa16 och
resurssvaga samhällsgrupper att mobilisera potentiella medlemmar och skapa handlingskraftiga
organisationer gör organisationsväsendet ojämlikt som representationskanal, menar kritiker.
Forskningen om nya sociala rörelser (såsom kvinnorörelsen, miljörörelsen, fredsrörelsen) hävdar
också att organisationer med en ”alternativ” ideologi, som starkt avviker från de rådande
normerna på elitnivå, ofta nekas tillträde till den politiska beslutsprocessen även om de lyckas
mobilisera. 17

17
När korporatismforskningen växte fram på 1970-talet kritiserade man det dominerande
pluralistiska perspektivet inom intressegruppsforskningen, för dess bild av vilka
intresseorganisationerna egentligen var. 18 Inte bara auktoritära stater i tredje världen utan även
många västerländska demokratier präglas av korporatism snarare än pluralism, påstod man.
Korporatism betyder bland annat att staten utövar viss kontroll över de organisationer som tillåts
utöva inflytande över politiken. Man pekade även på att många organisationer var
professionaliserade byråkratier där medlemmar på gräsrotsnivå hade ett tämligen begränsat
inflytande. Pluralismens bild av intresseorganisationerna som medborgarsammanslutningar
sprungna ur det civila samhället, bärandes folkets röst, tycktes stämma dåligt.
Ett annat problem som ibland framhålls, och som drabbar den demokratiska proceduren,
är att lobbying och korporatism oftast sker bakom stängda dörrar. Allmänheten saknar insyn och
det blir svårare att utkräva ansvar när den politiska makten på ett otydligt sätt delas mellan folkets
valda representanter och intresseorganisationer, anser man.
Det har också varit vanligt att kritisera intressegrupperna för den substantiella effekt de har
på den politik som faktiskt förs. Kritikerna menar att organisationerna driver fram snedvridningar
till sin egen fördel på bekostnad av ”allmänintresset”.
OLIKA PROBLEM FÖDER OLIKA LÖSNINGAR
Det figurerar således i debatten en mängd olika argument för och emot intressegruppers närvaro i
den politiska beslutsprocessen. Ur diskussionerna reser sig de fem alternativa strategier som
presenterades i det första kapitlet under rubrikerna mottaga, motverka och påverka. Att man
kommer till olika slutsatser beror delvis på att man gör motstridiga antaganden om verkligheten. I
vilken mån dessa antaganden får stöd av den statsvetenskapliga intressegruppsforskningen
analyseras i de kommande kapitlen.
På ett mer grundläggande plan beror oenigheten, om vilka lösningar på
”intressegruppsfrågan” man bör förespråka, på att debattörerna ser olika problem med
intressegrupperna. Man går in i problematiken ifrån olika håll, med olika perspektiv och intressen.
De politiska aktörer som maktmässigt gynnas av en viss ordning tenderar att försvara den. Men
även skillnader i demokratiuppfattningar och ideologiska uppfattningar om statens roll i samhället
gör att såväl akademiker som ”praktiker” drar skilda slutsatser om vad som bör göras.

18
Forskare som analyserar debatten om intressegruppernas ställning i politiken anser ofta att
konflikten handlar om olika idéer om hur en demokrati bör fungera. PerOla Öberg menar
exempelvis att oenigheten till stor del beror på att man har olika åsikter om huruvida tydliga
ansvarsförhållanden (vilket organisationerna anses försvåra) eller åsiktsrepresentativitet (vilket
organisationerna anses befrämja) är viktigast som demokratiska värden. (Öberg 1997:50ff).
Ibland hävdas det istället att argumenten som handlar om en ”bättre” demokrati i huvudsak
är kulisser, något att visa upp för offentligheten, medan det i själva verket är dragkampen om den
politiska makten som avgör vilka positioner man har. (Rothstein & Bergström 1999) Det här
intressekampsperspektivet innebär att man tolkar politiska konflikter om organisationernas
inflytande som ett led i spelet om makten över politiken.
Något som har uppmärksammats oförtjänt lite i litteraturen är att även politiskt-ideologiska
skillnader i synen på statens roll i samhället har stor betydelse för hur man betraktar
intressegrupper i politiken. De organiserade intressena berör en laddad konfliktlinje mellan
socialism och liberalism.
Kopplingen till politisk ideologi ligger i sambandet mellan intressegruppers närvaro och
statens ambition att föra en reglerande och omfördelande politik. Jämförelser över tid och mellan
länder har tydligt visat att en mer omfattande intervention har tenderat att driva fram en ökad
samverkan mellan stat och intressegrupper. Rent empiriskt är det ett samband som har bekräftats
av alla grenar inom intressegruppslitteraturen. Det betyder inte att alla är överens om att
sambandet är nödvändigt (se Sunstein nedan).
Den dominerande slutsatsen i intressegruppsforskningen är ändå att det är svårt för staten
att bedriva politik av viss omfattning utan att ta de organiserade intressena till hjälp på något sätt.
Misstron mot en omfattande intervenerande stat, som är naturlig ur ett liberalt eller nyliberalt
perspektiv, riktar sig följaktligen även mot de intressegrupper som följer i dess spår och många
gånger försvarar dess fortbestånd. Ur socialistisk eller socialdemokratisk synvinkel uppfattas
organisationerna vara nödvändiga för en effektiv politisk styrning och tenderar därför i större
utsträckning att accepteras. 19
En gemensam förutsättning för den här ideologiska konfliktlinjen är att debattörerna utgår
från ett substantiellt normativt ideal. Det betyder att man fokuserar på vad staten gör, vilken
politik som faktiskt bedrivs, snarare än den politiska proceduren. Statens ambitioner att styra
marknaderna och lägga sig i samhällsutvecklingen är det centrala. Oenigheten mellan strategierna
att forma organisationernas preferenser, isolera beslutsfattarna respektive avreglera politiken har
sin grund i motstridiga substantiella ideal – olika uppfattningar om statens roll i samhället.
För de bedömare som istället har en proceduriell utgångspunkt blir frågorna om den
demokratiska beslutsprocessen, framförallt förverkligandet av det demokratiska idealet om

19
politisk jämlikhet, mer betydelsefulla. Företrädare för de pluralistiska strategierna att passivt
mottaga intressegrupperna, respektive att balansera förutsättningarna för organisationerna att
utöva inflytande, fokuserar på intressegruppernas betydelse för hur de politiska besluten fattas.
Att man förespråkar andra lösningar än de strategier som grundas i ett substantiellt ideal beror på
att man utgår från idéer om hur den demokratiska proceduren bör fungera, istället för
uppfattningar om vad staten bör göra.
Substantiella dilemman
Bakom strategin att forma organisationernas preferenser genom korporativa institutioner ligger
det dilemma som den aktivt interventionistiska staten ställs inför. Strategierna att isolera
beslutsfattarna respektive att avreglera och upphöra med en selektiv politik grundas i de problem
intressegrupper innebär för en liberal stat.
Korporatismforskningen har haft ett statscentrerat perspektiv på förhållandet mellan
myndigheter och organisationer. Till skillnad från det pluralistiska perspektivet och public choice
traditionen har staten i korporatismlitteraturen betraktats som en relativt enhetlig aktör med ett
självständigt, av intressegrupper oberoende, intresse av att genomdriva en viss politik. Det har
gjort att intressegruppernas betydelse för möjligheterna att bedriva denna politik har stått i fokus.
En av korporatism-litteraturens slutsatser är att det intima och institutionaliserade
samarbete mellan organisationer och myndigheter som funnits i många europeiska länder, växte
fram i huvudsak av funktionella och pragmatiska skäl. (Schmitter 1979:92, Offe 1981:131ff,
Schmitter 1985:45f, Williamson 1989:kap5, Rothstein 1991:97) Staten ville undvika konflikter på
arbetsmarknaden och behövde organisationernas hjälp för att genomföra den offentliga politiken.
De västeuropeiska staterna hade under efterkrigstidens första decennier stora ambitioner när det
gällde uppbyggnaden av välfärdsstatens institutioner och olika typer av marknadsregleringar. Det,
menar man inom korporatismlitteraturen, krävde medverkan av de centrala samhällsgrupper som
berördes. På de områden där staten ”lade sig i” fanns ofta starka organisationer (framförallt
producenter), vilka hade den nödvändiga sakkunskap som behövdes för att fatta beslut på
detaljnivå. De hade dessutom ofta tillräckliga maktresurser för att försvåra eller rent av
omöjliggöra genomförandet av statens mål med politiken på det aktuella området. När det
saknades fungerande organisationer som kunde företräda den samhällsgrupp politiken riktade sig
till, bidrog staten ofta till att skapa och stärka fungerande förhandlingspartners.
För att kunna fullgöra sina ambitionerna att styra samhällsutvecklingen var det nödvändigt
för staten, enligt korporatismlitteraturen, att ta hjälp av de organiserade intressena. Samtidigt var
det viktigt att begränsa deras inflytande för att undvika snedvridningar av de offentliga

målsättningarna. Häri ligger det interventionistiska dilemmat. Claus Offe har formulerat det på
följande sätt:
20
In an advanced industrial economy, interest organizations have the power to interfere with public
policy making in highly dysfunctional ways; hence, the need to ‘keep them out’. At the same time,
however, such representative organizations are absolutely indispensable for public policy, because
they have a monopoly of information relevant for public policy and, most important, a
substantial measure of control over their respective constituencies. Therefore they must be made
integral components of the mechanisms through which public policy is formulated. … The price
for co-operation is to delegate parts of the policy making power to those who might object to
more ‘etatist’ approaches to the solution of social and economic problems. (Offe 1981:131, 144)
Det interventionistiska dilemma som Offe och korporatismforskningen beskriver är substantiellt
- ”den goda politiken” (som definieras av ”staten” - i praktiken menar man regeringen) riskerar
att undermineras om inte intressegrupperna kan fås att samarbeta (forma preferenser).
I den länder-jämförande korporatismforskningen har man funnit ett starkt samband mellan
socialdemokratiskt styre och korporatism. Aktivt interventionistiska regeringar har tenderat att
driva fram nära relationer till de organiserade intressena. (Rothstein 1992:31) 20
Även inom public choice traditionen, som grundas på ekonomisk teori och metodologi, är
kopplingen mellan politik och förekomsten av intresseorganisationer ett centralt tema och även
här bygger de normativa slutsatserna på ett substantiellt ideal. 21 Man menar att intressegrupper
lever i en ohälsosam och självförstärkande symbios med fördelningspolitik (framförallt
omfördelande regleringar) till skada för den allmänna välfärden.
Politiken föder intressegrupper, enligt public choice-litteraturen, eftersom det är relativt
enkelt att ta för sig av den gemensamma kaka som den offentliga politiken tillhandahåller. Större
delen av befolkningen är i allmänhet ”rationellt okunnig” i de politiska detaljfrågorna, menar
man. Den upptäcker därför inte de regleringar som ger fördelar åt en specifik grupp på
allmänintressets bekostnad. De samhällsgrupper - konsumenter, skattebetalare, arbetslösa m.m. -
som skulle kunna utgöra motvikter mot ”särintressena” har ofta svårt att organisera sig. Politiken
driver fram snedvridningar och ineffektivitet på områden där en fri, eller åtminstone mindre
reglerad, marknad skulle åstadkomma den mest effektiva resursfördelningen. Huvudlösningen på
problemet med särintressen, enligt den ekonomiska forskningen om intressegrupper, är därför
avregleringar av politiken på de områden som tenderar att domineras av intressegrupper. På vissa
områden bör staten helt avstå från att bedriva en selektiv politik.

21
Med den reglerande och omfördelande välfärdsstaten väl på plats innebär det liberala
dilemmat den omvända situationen jämfört med det interventionistiska dilemmat. För att de
marknader som ”drabbats” åter skall kunna fungera effektivt krävs avregleringar. Tidigare statliga
interventioner måste dras tillbaka. Intressegrupperna fungerar emellertid som ”bromsklossar” för
en sådan utveckling. De utnyttjar sitt erövrade politiska inflytande till att hålla fast vid
regleringssystem som är mer gynnsamma för dem än en fria marknad. Härav följer public choicelitteraturens
och nyliberala public choice-inspirerade debattörers beskrivningar av
intresseorganisationer som ”parasiter” och ”bläckfiskar, som med sina tentakler stryper sitt byte”.
(Det senare uttalandet härrör från Ronald Reagans politiske rådgivare David Stockman.
(Micheletti 1994b:124)) 22
Theodore Lowi, den främste akademiske företrädaren för strategin att isolera de politiska
beslutsfattarna från påtryckningar har på ett mer systematiskt vis än de flesta analyserat
sambandet mellan vilken politik som bedrivs och förekomsten av intressegrupper. Han betraktar
det amerikanska politiska systemet i ett långt historiskt perspektiv. Den slutsats Lowi drar är att
”policies determines politics”. (Lowi 1972:299) Det betyder att den typ av statlig aktivitet som
sker avgör vilken roll intressegrupperna har i det politiska beslutsfattandet. Den allt mer
reglerande och omfördelande federala staten (”policies”), som började växa under 1930-talets
”New Deal” och fortsatte med 1960-talets ambitioner om ”the Great Society”, drev fram den
pluralistiska beslutsprocess (”politics”) i USA som enligt Lowi i alltför hög grad domineras av
intressegrupper. (Lowi 1972, 1979)
Lowi skulle möjligen själv protestera mot att bli pådyvlad ett substantiellt perspektiv. Den
”juridiska demokrati” han förespråkar, där intressegrupper hålls utanför beslutsfattandet, innebär
ett försvar för den representativa demokratins procedur. De representativa institutionerna
behöver inte alls kompletteras med ”en andra kanal för folkligt inflytande” som utgörs av
intresseorganisationer, menar Lowi. Systemet bygger sin proceduriella legitimitet på de allmänna
valen och principen ”en man, en röst”.
Lowi är inte desto mindre motståndare mot intressegrupperna av både proceduriellt
demokratiska och substantiellt ideologiska skäl. I boken The End of Liberalism framgår det med all
önskvärd tydlighet att Lowi vill se en betydligt mindre reglerande och omfördelande stat, än den
som funnits i USA från 1930-talet och framåt. Intressegrupperna anses hota nödvändiga
avregleringar. Samma synpunkter framför han i en artikel från 1972, där han slår fast sambandet
mellan intressegrupper och en reglerande politik. (Lowi 1979, 1972) Han kommenterar gillande
förslag att skära bort ”as many large discretionary economic programs as possible” (Lowi
1979:292) och han beklagar den ideologiska syn på staten som slog rot på 1930-talet och
blomstrade under 1960-talet, och som innebar:

22
… an eagerness to establish and maintain a national government presence in all aspects of social
and economic life. If the 1930s had established a strong national state as politically feasible and
constitutionally acceptable, the 1960s made the strong national state a positive virtue, desirable
for its own sake. (Lowi 1979:274)
Lowi kritiserar emellertid nyliberalismen, som han menar tenderar att gynna de redan besuttna
och mäktiga. (Lowi 1979:294) Han anser inte att staten bör upphöra att bedriva en selektiv
politik. De institutionella reformer Lowi föreslår – tydligare centralstyrning av Kongressen,
skarpare och mer ofta förekommande revisioner av den offentliga verksamheten – är ägnade att
stärka statens möjligheter att göra den ur liberal synvinkel ”nödvändiga” politiska interventionen
effektivare.
Cass Sunstein har ett konstitutionellt program som liknar Lowis men förespråkar inte några
avregleringar. Genom en stark rättighetslagstiftning, menar Sunstein, kan staten nå samma mål
om ekonomisk och social rättvisa som låg bakom ”the New Deal”, utan att bygga upp en stor
byråkrati som drar till sig intressegrupper. Han är därmed den debattör som i sitt
ställningstagande tydligast bryter mot den allmänt etablerade uppfattningen att det finns ett
samband mellan en aktivt ingripande stat och ett nära samarbete med intressegrupper. (Sunstein
1987, 1988, 1990)
Det proceduriella dilemmat
Att det rent empiriskt finns ett tydligt samband mellan statlig samhällsinterventionism och
närvaro av intressegrupper i beslutsprocessen, intygas av den amerikanska och brittiska
pluralistiskt orienterade forskningen. Jeremy Richardson menar att ”the process of governing
societies always involves some accommodation of the wishes of pressure and interest groups”.
(Richardson 1993:11) Det är logiskt och oundvikligt att de politiska beslutsfattarna - tjänstemän
och politiker - vänder sig till organisationerna inom det aktuella sakområdet, för information och
råd, menar man (Jordan & Richardson 1982) Enligt Mazey & Richardson existerar det
… a ’logic’ of negotiation, which leads public policy-makers to cultivate relationships with groups
because of the policy-makers’ own needs. (Mazey & Richardson 1996:202)
Jack Walker, som har genomfört de mest omfattande kvantitativa studierna av intressegrupper i
USA, har visat att nya statliga välfärdsprogram tenderar att skapa organisationer bland de grupper

23
som berörs av politiken. (Walker 1991) Loomis & Cigler har också konstaterat att i takt med att
den federala budgeten växte under 1900-talet ökade antalet intressegrupper i USA.
The proliferation of government activities led to a mushrooming of groups around the affected
policy areas. Newly enacted programs provided benefit packages that served to encourage
interest group formation. (Loomis & Cigler 1998:12)
Att politik för med sig organiserade intressen är en självklarhet inom den pluralistiska
forskningstraditionen. Kopplingen mellan intressegrupper och ideologiska uppfattningar om en
aktivt ingripande stat torde därför vara naturlig. Ändå har den normativa diskussionen i den
pluralistiska litteraturen, liksom den statsvetenskapliga överhuvudtaget, mest handlat om den
demokratiska proceduren. Oftast har man utgått från Robert Dahls formulering av ”den
pluralistiska demokratins dilemma”: Rätten för medborgarna att bilda organisationer och att med
hjälp av dem driva politiska krav är å ena sidan okränkbar. Å andra sidan hotas principen om
politisk jämlikhet om vissa grupper har lättare att mobilisera resurser och får bättre möjligheter
att utöva inflytande än andra. (Dahl 1982)
Demokrati är statsvetenskapens käraste studieobjekt. Det är förmodligen en del av
förklaringen till att ”den pluralistiska demokratins dilemmat” dominerat litteraturen. Delvis kan
det också bero på att den amerikanska forskningen, som har varit mycket inflytelserik, i huvudsak
studerat intressegrupper utifrån det pluralistiska synsätt som Dahl representerar. Lowi och
Sunstein, som är kritiska mot den amerikanska ”mainstream”-forskningen, utgör färgstarka
”outsiders”.
Pluralisterna har en annan utgångspunkt än de som förespråkar avreglering av politiken,
isolering av beslutsfattarna eller påverkan på organisationernas preferenser. Den intressanta
frågan är inte hur mycket och på vilket sätt staten bör intervenera i samhällslivet, utan hur den
procedur ser ut som skall leda fram till politiska beslut. Begreppet ”allmänintresse”, som används
som synonym för ”den goda politiken” av de som utgår från ett substantiellt ideal, är föga
användbart om man har ett proceduriellt perspektiv. I princip legitimerar en rättvis procedur
politiken, vilken den än må vara. 23
Det proceduriella perspektivet ger en annan bild av problemet med intressegruppers
närvaro i politiken. Strategierna att mottaga intressegrupperna respektive att balansera deras
möjligheter att påverka grundas båda i ett proceduriellt demokratiideal. De har båda en i grunden
positiv inställning till organisationernas roll i det demokratiska systemet. Anledningen till att
”naiva” och ”realistiska” pluralister kommer till skilda slutsatser om vilken strategi staten bör inta
gentemot intressegrupperna, är att de har olika uppfattningar om vilken möjlighet

24
organisationsväsendet har att utgöra en rättvis representationskanal för medborgarna när det
lämnas fritt från statlig inblandning.
När det proceduriella idealet kombineras med en ”realistisk pluralism” - man anser att vissa
samhällsgrupper och intressen har större möjligheter att organisera sig och utöva inflytande än
andra - blir det rimligt att förespråka en balansering av olika intressegruppers förutsättningar att
påverka politiken. Samma proceduriella ideal i kombination med den ”naiva” pluralismens mer
optimistiska synsätt - alla samhällsgrupper har ungefär likvärdiga möjligheter att mobilisera och
påverka - leder till att man förespråkar en mottagande strategi. Gemensamt för pluralister är
uppfattningen att politik bör bedrivas genom konkurrens mellan olika grupper. Man tar inte
ställning till vilka politiska beslut som bör bli resultatet av den processen. 24
Det ”social-demokratiska” dilemmat
Teoretiskt är ingen av de tre strategier som bygger på ett substantiellt perspektiv - avreglera
politiken, isolera beslutsfattarna respektive forma organisationernas preferenser - oförenliga med
ett proceduriellt ideal som betonar den politiska jämlikheten. I praktiken kommer emellertid ”den
goda politiken” ibland i konflikt med ”den demokratiska proceduren”.
Det gäller särskilt för de socialister och socialdemokrater som förespråkar en omfattande
statlig samhällsinterventionism och som ser ett korporativt samarbete som nödvändigt för att
driva igenom politiken. Strategin att bjuda in organisationer till ett nära samarbete kan legitimeras
proceduriellt endast om staten balanserar organisationerna, så att alla berörda intressen tillåts
delta på lika villkor. Det har emellertid i praktiken sällan varit fallet. Anledningen är att det är
svårt att etablera korporativa institutioner om det finns många konkurrerande intressen.
Forskningen har visat att de korporativa institutionerna har inneburit att ett fåtal stora hierarkiska
organisationer har utövat mycket inflytande, medan oorganiserade och maktsvaga grupper har
lämnats utanför. (Offe 1981, Schmitter & Streeck 1985, Cawson 1986, Williamson 1989, Öberg
1994) Offe menar, liksom de flesta korporatism-forskare, att de korporativa system som funnits
knappast kan försvaras demokratiskt.
No legitimizing principle can be provided for this particular fusion of private power and political
authority. Why should these interest groups, in particular, be admitted to policy-making positions
(instead of other groups)? Why should they be licensed to decide on these issues (as opposed to
any wider or narrower agenda)? Or why should they follow these rather than any other
procedural rules? (Offe 1981:151)

25
Det ”social – demokratiska” dilemmat ligger således i att den interventionistiska politik man
önskar bedriva tenderar att driva fram en beslutsprocedur (korporatism) som har stora
demokratiska brister. 25 Svårigheterna att legitimera korporatismen proceduriellt har gjort att man
hellre har använt det substantiella argumentet att organisationernas preferenser kan omformas så
att de agerar i allmänintressets tjänst. 26
I Sverige tog nyligen den parlamentariska Demokratiutredningen i sitt slutbetänkande
tydligt avstånd från korporatismen. Utredningens socialdemokrater och vänsterpartister hade
inget att invända mot att det samarbete mellan stat och organisationer, som tidigare ansågs vara
en omistlig del av ”den svenska modellen”, nu betraktades som ett hot mot den ”politiska
jämlikhetens ideal”. (SOU 2000:1:90) Medborgarnas intressen och idéer är allt för heterogena för att
kunna kanaliseras genom trånga korporativa kanaler, menade utredningen. Den politiska vänstern
förlitar sig inte längre på de korporativa institutionernas förmåga att få särintressen att ta
samhällsansvar. 27
DEN SVENSKA AVKORPORATIVISERINGEN
Den avkorporativiseringsprocess som pågått i Sverige under de senaste 20-30 åren har varit utsatt
för en mängd olika förklaringsförsök. Aktörsinriktade förklaringar har ställts mot strukturella
faktorer. Idéförklaringar har utmanat analyser grundade på makt och intressepolitik. (Lewin 1992,
De Geer 1992, Micheletti 1994, Öberg 1997, Rothstein & Bergström 1999)
Vilka faktorer som bäst förklarar avkorporativiseringen - utvecklingen mot mindre nära
institutionaliserade band mellan staten och ett fåtal dominerande intresseorganisationer - är
överkurs för den här studien. Däremot är det möjligt att ge de idéförklaringar som har använts en
något annorlunda tolkning, mot bakgrund av det resonemang som förts i det här kapitlet. De
idémässiga förklaringar som tidigare har diskuterats har utgått från de politiska partiernas och
organisationernas offentliga argumentation för och mot en avkorporativisering.
Demokratiaspekterna har varit flitigt förekommande i debatten. Jag vill dock hävda att de
viktigaste idémässiga skillnaderna handlar om synen på hur omfattande statens roll i samhället
bör vara, snarare än olika demokratiuppfattningar.
Korporatismen var i det närmaste oomstridd i svensk politik under större delen av 1900talet.
Först i början på 1980-talet väcktes debatten om intressegruppernas ställning till liv. 1991

26
tog SAF beslutet att dra tillbaka sina representanter från de centrala ämbetsverkens styrelser,
vilket ledde fram till regeringens beslut att formellt avkorporativisera styrelserna.
PerOla Öberg har tolkat den debatt som fördes på 1980- och 90-talet som en konflikt
mellan olika demokratiideal. 28 Han pekar på att både förespråkare för, och motståndare mot, en
fortsatt närvaro av intresseorganisationer på beslutsfattande poster i den statliga förvaltningen,
använder ”förstärkt demokrati” som argument för sina ställningstaganden. (Öberg 1997:51)
De som motsatte sig en avkorporativisering av förvaltningen argumenterade, enligt Öberg,
i enlighet med en ”åsiktsrepresentativ” demokratiuppfattning. De politiska beslutsfattarna bör
enligt ett sådant synsätt ha ungefär samma värderingar och åsikter som medborgarna i stort.
Företrädare för de stora intresseorganisationerna ansågs av korporatismens försvarare bättre
representera folket i det avseendet än professionella tjänstemän.
De som förespråkade ett minskat inflytande för intresseorganisationerna framförde istället
”tydliga ansvarsförhållanden” som ett viktigt demokratiskt argument för en avkorporativisering.
Det kan kopplas samman med en demokratisyn där man betraktar de valda representanterna och
dess förvaltning som medborgarnas ”förtroendemän”, vilka ges visst handlingsutrymme att
utforma den offentliga politiken. Folket utövar kontroll i efterhand genom att utkräva ansvar vid
de allmänna valen.
Öberg anser sig ha goda skäl att tro att den demokratiteoretiska konflikten har haft central
betydelse för de olika aktörernas ställningstaganden i frågan om de korporativa
förvaltningsstyrelserna. Det är så den idémässiga förklaringen bör formuleras, menar han. Han
påpekar även att rena maktpolitiska intressen också har spelat en viktig roll vid sidan av idéerna.
(Öberg 1997:61)
Om man emellertid istället som huvudsaklig idéförklaring fokuserar på ideologiska
uppfattningar om statens roll i samhället kan man på ett trovärdigare sätt förklara vissa fenomen i
avkorporativiseringsdebatten, vilka är svåra att förstå om man enbart ser till de
demokratiteoretiska skillnaderna.
Ett gemensamt problem för flera av de försök till förklaringar av avkorporativiseringen
som framförts är att man har svårt att göra klart varför förändringen tog fart just på 1980-talet.
(Rothstein & Bergström 1999:35ff) Det gäller i högsta grad de förklaringar som fokuserar på
demokratiaspekterna. Det finns inget bra svar på frågan varför den demokratiska problematik
som korporatismen alltid fört med sig plötsligt blev intressant på 1980-talet.
Däremot är det lätt att peka på de marknadsliberala idéströmningar som växte sig starkare
under den här perioden och som är förknippade med en mycket negativ syn på
intresseorganisationer. I USA och Storbritannien bedrevs under Reagan och Thatcher en ”anti-

27
intressegruppspolitik” under 1980-talet. I Sverige har de liberala idéernas framgångar vid den här
tiden beskrivits som en ny ”högervåg”. (Boréus 1994)
Om man fokuserar på de substantiella ideologiska skillnaderna istället för den proceduriella
demokratiproblematiken, blir det också tydligare varför den svenska debatten uppvisade ett så
klart vänster-höger mönster. 29 De debattörer som föreslog minskat inflytande för
intressegrupperna - SAF, Moderaterna och Folkpartiet - var de som samtidigt förespråkade en
mer marknadsliberal politik. LO och TCO var de hårdaste motståndarna mot
avkorporativiseringen, medan det socialdemokratiska partiet, vars politik och ideologi tenderade
att dra allt mer åt marknadsliberalism, intog en vacklande mellanposition. 30
De olika demokratiuppfattningar som manifesterades i den offentliga debatten är förvisso
statsvetenskapligt intressanta. Det finns heller ingen anledning att misstro debattörerna om att de
faktiskt har olika syn på hur den representativa demokratin bör fungera. Olika ideologiska
uppfattningar om i vilken utsträckning och på vilket sätt staten bör vara aktivt ingripande i
samhället, framstår ändå som en mer trovärdig förklaring till oenigheten. De demokratiargument
som framförs offentligt tycks snarare skymma den mer djupgående ideologiska klyfta som ligger i
botten. Att de demokratiska argumenten dominerar den öppna debatten beror på att demokratin
har ett starkt symbolvärde som man gärna utnyttjar i den politiska retoriken.
Avkorporativiseringen kan förmodligen delvis förklaras av ekonomiskt-strukturella och
maktpolitiska faktorer. Om idéer har spelat någon roll bör man söka den delen av förklaringen i
en förändrad syn på statens roll i samhället i riktning mot mer liberalism.

28
3
Den politiska marknaden
The flaw in the pluralist heaven is that the heavenly
chorus sings with a strong upper-class accent.
E.E. Schattschneider
Konkurrens är kärnan i pluralismens syn på politik. 31 Politiska beslut formas i en dragkamp
mellan olika organiserade intressen. Den demokratiska beslutsprocessen bör inte domineras av ett
eller ett fåtal intressen. Ena dagens förlorare skall kunna vara nästa dags vinnare. Dahls klassiska
maktstudie Who Governs? visade att ingen enstaka grupp dominerade i alla frågor som var uppe på
dagordningen. Åtminstone i New Haven, som Dahl studerade, saknades det monopol på den
”politiska marknaden” som elitteoretiker som Mills (1956) hade förutspått. (Dahl 1961, Mills
1956) Makten var spridd på flera händer snarare än koncentrerad till en dominerande elit. Det
uppfattades (åtminstone implicit) som något normativt gott.
Pluralismen betraktar politiken som ett system av motverkande krafter som söker och
finner jämviktspunkter, på ett sätt som liknar den neoklassiska teorins syn på de ekonomiska
marknaderna. ”What may be called public policy is actually the equilibrium reached in the group struggle at any
given moment”, enligt Earl Latham (1952:390). Den demokratiska proceduren utgörs av en
upprepad mobilisering av intressen och mot-intressen. När proceduren fungerar som den skall,
d.v.s. präglas av konkurrens, är ingen samhällsgrupp permanent utan inflytande och ingen blir för
dominerande.
I de första två kapitlen presenterades två olika pluralistiska förhållningssätt till
intressegrupper, det tidiga ”naiva” och det senare ”realistiska”. De ligger till grund för
strategierna att passivt mottaga intressegrupperna respektive att balansera deras möjligheter att
utöva inflytande. Terminologin avslöjar förstås hur forskningen idag betraktar de här två
perspektiven. En stor del av den forskning som rörde intressegrupper på 1960- och 70-talen
kritiserade den tidiga pluralismens optimistiska antaganden om intressegruppernas roll i politiken.
Det här kapitlet innehåller först en sammanfattning av vad den statsvetenskapliga och
ekonomiska forskningen har ansett om strategin att låta staten passivt, eller som en neutral

29
medlare, mottaga intressegruppernas påtryckningar. Vilka konsekvenser får en sådan laissez fairepolitik
gentemot de organiserade intressena för den demokratiska representationen av
medborgarna? Därefter diskuteras vilka möjligheter staten har att balansera förutsättningarna för
intressegrupper att utöva inflytande, med syftet att nå en beslutsprocedur som lever upp till
idealet om politisk jämlikhet.
DEN OBEFINTLIGA HANDEN
Är det realistiskt att tro att organisationsväsendet kan utgöra en jämlik representationskanal för
medborgarna, när det lämnas fritt från statlig påverkan? Svaret är nej. I studie efter studie har
statsvetare och ekonomer visat hur vissa typer av samhällsgrupper kan organisera sig, mobilisera
resurser och utöva inflytande över politiken, medan andra är permanent underrepresenterade.
Det finns ingen osynlig hand på den politiska marknaden, som ordnar en rättvis representation av
medborgarna genom organisationsväsendet.
David Truman såg politiken som öppen för alla som ville påverka. Underförstått fanns det
hos de tidiga pluralisterna även en uppfattning om att utfallet (i jämviktsläget) var gott, förutsatt
att staten inte lade sig i konkurrensen mellan intressegrupper. Medborgarnas önskemål ansågs
avspeglas någorlunda väl i den politik som blev resultatet av förhandlingsspelet. (Truman 1951)
Nedan följer en genomgång av den forskning som ur olika perspektiv har studerat
intressegrupper och dragit en annan slutsats.
Företrädare för det pluralistiska ”grupperspektiv”, som var starkt på 1940- och 50-talet, har
erhållit epitetet ”naiva” (Jordan & Schubert 1992:8) främst på grund av att de ignorerade de
problem som finns förknippade med att mobilisera vissa grupper av individer till att kollektivt
agera för sina intressen. Dessutom visade en lång rad studier under 1960- och 70-talet exempel på
beslutsprocesser som – istället för konkurrens - präglades av ”järntrianglar” (slutna nätverk med
intressegrupper och beslutsfattare), korporatism och myndigheter ”infångade” av organiserade
intressen. Vissa ifrågasatte huruvida det överhuvudtaget var möjligt att upprätthålla ett system
med öppen konkurrens mot bakgrund av dylika tendenser till ”monopolbildningar”.
VILKA REPRESENTERAS GENOM ”DET FRIA ORGANISATIONSVÄSENDET”?

30
Den tidiga pluralismen anklagades för att ignorera ojämlikheter i politiskt inflytande.
Maktteoretiker som Bachrach & Baratz (1962) och Lukes (1974) visade att pluralisterna arbetade
med en ytlig maktdefinition. Dahl studerade i Who Governs? endast frågor som redan befann sig på
den politiska dagordningen. (Dahl 1961) Den dolda maktutövning som ligger i opinionsbildning
och kontroll över dagordningen negligerades, menade kritikerna.
E.E. Schattschneider var en av 1960-talets mest välformulerade kritiker av 1940- och 50talets
pluralism. Han ifrågasatte starkt pluralisternas uppfattning att intressegruppssystemet, som
antogs vara öppet och präglat av konkurrens, fungerade väl när det gällde representationen av
medborgarna. Schattschneider delade i princip Trumans perspektiv att politik var en fråga om
konflikter mellan organiserade intressen. Däremot menade han att den pluralistiska gruppteorin
helt missbedömt olika gruppers möjligheter att stå som vinnare. Det fria organisationsväsendet är
i grunden ojämlikt, enligt Schattschneider. Det är behäftat med en stark ”upper-class bias”.
Näringslivsorganisationer och företag dominerar systemet (”the pressure system”) numerärt och
resursmässigt. Schattschneider kunde också peka på forskningen om individuellt deltagande i
frivilliga organisationer, vilken uppvisade tydliga klasskillnader. Hans slutsats var att
intressegruppssystemet ”av sig självt” aldrig skulle utgöra en jämlik kanal för representationen av
medborgarna.
The notion that the pressure system is automatically representative of the whole community is a
myth fostered by the universalizing tendency of modern group theories. Pressure politics is a selective
process ill designed to serve diffuse interests. The system is skewed, loaded, and unbalanced in
favor of a fraction of a minority. … Probably about 90 % of the people cannot get into the
pressure system. (Schattschneider 1960:35)
Den amerikanska forskningen är särskilt intressant när det gäller att utvärdera vad strategin att
mottaga intressegrupperna ger för resultat. Intressegruppssystemet i USA anses vara mer
pluralistiskt än något annat. Det karaktäriseras i högre grad än andra demokratier av öppen
konkurrens mellan en mängd olika grupper. (Baumgartner & Leech 1998:91) Särskilt tydlig har
kontrasten varit i jämförelse med de europeiska stater som har haft inslag av korporatism i sina
politiska system. Enligt Wilson utgör det amerikanska intressegruppssystemet ett udda fall i
internationella jämförelser. ”No interest group system exceeds the capacity of the American one to represent
effectively a wide diversity of views.” (Wilson 1992:95)
Trots USAs pluralistiska rykte fungerar inte det amerikanska organisationsväsendet som
den jämlika representationskanal, som de tidiga pluralisterna och anhängarna av en mottagande
strategi förutspått. Schattschneider grundade sina påståenden om strukturella ojämlikheter i

31
organisationsväsendet på data från 1940- och 50 talen. De har i huvudsak bekräftats av senare
forskning.
Jeffrey Berry identifierar två olika källor till ojämlikheten i intressegruppssystemet. För det
första föreligger skillnader på individnivå när det gäller förmåga och vilja att deltaga. För det
andra finns det olikheter på organisationsnivå när det gäller med vilken lätthet olika typer av
grupper kan mobiliseras. De här faktorerna förklarar en stor del av den snedvridning till förmån
för affärsintressen respektive individer i de högre socialgrupperna, som finns ”naturligt” i
intressegruppssystemet. (Berry 1994)
Forskningen om medborgarnas individuella politiska deltagande har övertygande visat att
Schattschneider hade rätt när det gällde pluralismens ”upper-class bias”. Det individuella
deltagandet i frivilliga organisationer som driver politiska krav visar ett tydligt samband med
socio-ekonomisk status. Utbildning, yrke och inkomst spelar stor roll för i vilken mån man gör
sin röst hörd politiskt genom medlemskap i någon organisation. De mest aktiva medborgarna
utgörs av en liten grupp välutbildade höginkomstagare. De är inte sällan engagerade i flera olika
organisationer och blir därmed bättre representerade än politisk passiva individer. 32 Heinz m.fl.
har även studerat intressegruppernas anställda eller ideellt arbetande representanter i Washington.
Deras studie visade, föga överraskande, att en majoritet kom från över-medelklassfamiljer. (Heinz
m.fl. 1993:138)
De mest omfattande kvantitativa studierna av intressegrupper i Washington har genomförts
av Schlozman & Tierney respektive Walker. Deras undersökningar är från mitten av 1980-talet.
Trots att de har relativt olika urval visar deras studier likartade resultat när det gäller vilka typer av
grupper som finns representerade i den amerikanska huvudstaden. Det är affärsintressena
(branschorganisationer, yrkesförbund, företag) som dominerar. En stor majoritet av
organisationerna har någon form av anknytning till medlemmarnas yrken eller affärsverksamhet
(76% enligt Walker, som ändå inte inkluderar företag i sina urval. (Walker 1991:60)). Schlozman
& Tierneys undersökning visar att 70% av de organisationer som är representerade i Washington,
antingen genom egna kontor eller genom konsulter, är affärsintressen. Fackföreningar, etniska
minoriteter, sociala välfärdsorganisationer, kvinnoförbund och organisationer som representerar
fattiga, äldre och handikappade utgör mindre än fem procent.
The overrepresentation of business interests takes place at the expense of two other kinds of
organizations: groups representing broad public interests and groups representing the less
advantaged. (Schlozman & Tierney 1986:68)

32
EU-forskningen har funnit liknande resultat. Även där dominerar branschorganisationer och
företag lobbyingscenen. Ca 80% av de organisationer som har representation i Bryssel ägnar sig
åt vinstdrivande verksamhet. Sociala välfärdsorganisationer och organisationer representerande
”allmänna” intressen (såsom miljö- och konsumentintressen) utgör några enstaka procent av de
Brysselbaserade organisationerna. (Greenwood & Aspinwall 1998:3, Schmidt 1997:135) Liksom
den amerikanska forskningen är EU-forskningen intressant ur ett mottagande perspektiv.
Brysselarenan anses vara betydligt mer lik det amerikanska pluralistiska systemet än de europeiska
korporativa. (Streeck & Schmitter 1991, Mazey & Richardson 1993, Schmidt 1997)
Deltagandeforskningen och de kvantitativa studierna av intressegrupper i USA och EU
tyder på att det finns betydande ojämlikheter när det gäller vilka typer av grupper som
representeras genom organisationsväsendet. 33 Etablerandet av en representation i Washington
eller Bryssel betyder förvisso inte automatiskt inflytande över politiken. Inflytande kräver att man
både finns aktivt representerad och att man får respons på sina krav från de politiska
beslutsfattarna. En aktiv representation är dock en första förutsättning för inflytande. Den
empiriska forskningen tyder på att näringslivet har ett betydande försteg i intressegruppsystem
som präglas av en mottagande stat.
IFRÅGASATT KONKURRENS
Om man godtar antagandet att USA och EU, åtminstone i ett jämförande perspektiv, präglats av
mottagande offentliga myndigheter, kan ovanstående resultat användas som kritik mot
uppfattningen att fri konkurrens leder till jämlik representation. Den osynliga handen har inte
infunnit sig. Konkurrensen har inneburit att vissa samhällsgrupper har blivit sämre representerade
än andra.
Det finns även en annan typ av kritik mot strategin att passivt mottaga intressegruppernas
påtryckningar. Den ifrågasätter om resultatet av en sådan strategi verkligen blir konkurrens. En
mängd fallstudier av specifika politikområden på 1960- och 70-talet pekade på att den
amerikanska politiken inte var så pluralistisk som det hävdats. 34 Istället för konkurrens fann de
här studierna något som snarare kunde liknas vid ”politiska monopol”. (Baumgartner & Jones
1993)
”Subgovernments” och ”järntrianglar” var vanligt förekommande metaforer i den
amerikanska statsvetenskapen under 1970-talet. En rad undersökningar av beslutsprocesser inom
jordbrukspolitik, försvarspolitik, hälsopolitik, energipolitik m.m. visade att politiska beslut
fattades i små isolerade nätverk. De bestod av berörda myndigheter och någon enstaka eller

33
något fåtal intressegrupper. Istället för pluralistisk konkurrens fann man avskärmade
beslutsgemenskaper där organiserade intressen kunde utöva ett betydande inflytande.
”Järntrianglar” syftade på ett nära samarbete inom en specifik sektor mellan det aktuella
parlamentariska utskottet (t.ex. bostadsutskottet), det berörda fackdepartemenet och dess
myndigheter (bostadsdepartementet, boverket m.fl.) samt någon eller några fåtal dominerande
intresseorganisationer (hyresgäströrelsen, byggbranschen). I Skandinavien blev liknande teorier
om politikens ”segmentering” kända genom den norska maktutredningen. (Egenberg, Olsen &
Seatren 1978)
En av de mest inflytelserika och kritiska beskrivningarna av ”subgovernments” står
Theodore Lowi för i sin bok The End of Liberalism, vilken först utkom 1969. Lowi beskrev hur den
politiska makten hade delegerats bort från kongressen till den byråkrati som hade till uppgift att
genomföra de ambitiösa federala välfärdsprogrammen. Där hade den i praktiken erövrats av
intressegrupper som långt ifrån politikernas, mediernas och allmänhetens ögon kohandlade om
statliga bidrag och regleringar. Lowi drog slutsatsen att de centrala statliga institutionerna borde
återta makten, bryta upp befintliga ”subgovernments” och motverka intressegruppernas
inflytande. 35 (Lowi 1979)
Korporatismforskningen under 1970- och 80-talet visade att den pluralistiska mottagande
staten stämde dåligt som verklighetsbeskrivning i många europeiska länder. Istället för öppen
konkurrens mellan grupper rådde slutenhet och ett nära institutionaliserat samarbete mellan
staten och ett fåtal dominerande organisationer. De korporativa politiska systemen fungerade
emellertid inte heller så som Lowi och andra beskrev amerikanska ”subgovernments”. I
”subgovernment”-litteraturen framstod de offentliga myndigheterna som mer eller mindre
ensidigt dominerade av intressegrupper. I de europeiska korporativa arrangemangen var istället
staten den styrande, eller åtminstone en jämbördig part med de stora organisationerna. De
korporativa institutionerna hade skapats på initiativ av staten och syftade till att utnyttja
organisationerna och påverka deras preferenser. 36
Redan vid slutet av 1970-talet fann man dock att ”järntrianglar” var en allt för enkel
metafor för beskrivning av beslutsfattandet på de flesta politikområden i amerikansk politik.
(Heclo 1978) Den politiska beslutsprocessen var mer komplicerad än så. Fler aktörer än de som
tillhörde den inre kärnan på ett specifikt område, i den mån någon sådan fanns, hade betydelse
för politiken. Utvecklingen såg dessutom ut att gå mot ökad konkurrens på många områden.
Triangeln utgjorde på sin höjd en del av ett bredare beslutsnätverk. Liknande slutsatser har man
dragit i den skandinaviska och brittiska forskningen. 37
Teorier om ”policy nätverk” utgör fortfarande en viktig del av den moderna
statsvetenskapliga intressegruppsforskningen. 38 Terminologiskt talar man inte längre om

34
järntrianglar, utan skiljer numera på ”policy communities” och ”issue networks”. Det är begrepp
som skall betraktas som idealtyper. Ett ”policy community” utgörs av en sluten, begränsad,
konsensussträvande och statisk beslutsgemenskap med ett fåtal aktörer. Ett ”issue network” är
dess motsats, d.v.s. ett öppet, konfliktfyllt, dynamiskt nätverk med en mängd olika aktörer
inblande. Tendensen i både amerikansk och europeisk politik är att beslutsfattandet karaktäriseras
mer av ”issue networks” och mindre av slutna begränsade beslutsgemenskaper. Konkurrensen
ökar således. I vilken mån den utvecklingen kan betraktas som balanserande, med avseende på
representationen av olika typer av intressen, diskuteras nedan.
Vad som kan konstateras, med avseende på den mottagande strategin, är att inte ens det
system som anses vara världens mest pluralistiska - det amerikanska - på alla områden är öppet
för konkurrens mellan olika organiserade intressen, även om konkurrensen ökat något. Det skulle
kunna tolkas som att staten i de här fallen inte alls varit mottagande, utan selektivt valt att
samarbeta med vissa grupper och ställa andra utanför. En annan tolkning är att den mottagande
strategins laissez-faire-politik gentemot intressegrupper i vissa fall tenderar att leda till
”monopolbildningar” (som kan kallas för ”policy communities”, ”subgovernments” eller
”järntrianglar”) istället för konkurrens.
DEN EKONOMISKA INTRESSEGRUPPSFORSKNINGEN
Den statsvetenskapliga forskningen har empiriskt ifrågasatt den tidiga pluralismens uppfattning
om organisationsväsendet som en väl fungerande representationskanal för olika typer av
intressen. En mer utpräglat teoretisk kritik mot uppfattningen att det finns en ”osynlig hand” i
politiken kommer från den forskning som använder ekonomiska modeller för att studera
politiska problem. Den här forskningstraditionen arbetar genom att ta sin utgångspunkt i den
rationella nytto-maximerande individen och något eller några andra specifika antaganden om
verkligheten. Genom en deduktiv logik har man utifrån dessa antaganden dragit slutsatser som
har gått helt på tvärs med pluralismens optimistiska syn på intressegrupper.
Ekonomerna, med undantag av Gary Becker (se nedan), förkastar helt tron på att det
förekommer en osynlig hand på den politiska marknaden. Det är något av en paradox att
pluralister och ekonomer har kommit till så skilda resultat. De använder nämligen samma
grundläggande metodologiska individualism, d.v.s. de tar sin utgångspunkt i den enskilde
individen. Att de drar olika slutsatser beror på att de skiljer sig i synen på hur samhällsgrupper
mobiliseras. De tidiga pluralisterna tog för givet att de individer som har anledning att ställa

politiska krav också gör det, genom att organisera likasinnade. Konkurrensen mellan de olika
grupperna skulle därmed hindra enskilda särintressen från att få en alltför stark ställning. Den
ekonomiska forskningen har emellertid visat hur problematiskt antagandet om en ”naturlig”
mobilisering är. Den har också pekat på negativa konsekvenser som obalansen i politiskt
inflytande kan få för politikens innehåll.
35
Det kollektiva agerandets olycksaliga logik
Försöken att förklara varför och hur intresseorganisationer bildas har varit en av huvudfårorna
inom intressegruppsforskningen, sedan Mancur Olson publicerade The Logic of Collective Action
1965. Längre fram i den här boken diskuteras hur Olsons teori har kritiserats och kompletterats
genom senare forskning. Den kritiken har framförallt handlat om betydelsen av att inte enbart
utgå från den enskilde individen, utan även fokusera på kontextuella faktorer med betydelse för
mobiliserandet av intressorganisationer. Olsons logik var inte desto mindre så kraftfull när den
kom att den innebar något av en dödsstöt för den pluralistiska gruppteorin.
Olson var inte först med att ifrågasätta ”det naturliga” i att individer som delar ett kollektivt
mål organiserar sig och arbetar för det målet. Schattschneider hade konstaterat att ”special-interest
organizations are most easily formed when they deal with small numbers of individuals who are acutely aware of
their exclusive interests”. (Schattschneider 1960:34) Olson kunde emellertid förklara på ett tydligare
vis än någon tidigare varför organisationsväsendet innehöll sådana obalanser som Schattschneider
och andra konstaterat empiriskt. Hans arbete har varit mycket inflytelserikt.
Olsons poäng var att visa hur svårt det är att samla en grupp individer till ett gemensamt
agerande när syftet är att nå ett kollektivt mål. Det är mer rationellt för en egoistiskt nyttomaximerande
individ att smita undan och agera ”fripassagerare” än att bidra till det gemensamma
målet. Den enskildes deltagande är betydelselöst på marginalen men likafullt kostsamt för honom
eller henne. När det gemensamma målet är en så kallad ”kollektiv vara” (t.ex. mindre utsläpp i
miljön) kan ingen enskild individ uteslutas från att nyttja den. Han eller hon får därför del av vad
den kollektiva ansträngningen lyckas åstadkomma (tuffare miljölagstiftning) oavsett om han/hon
deltar eller ej (t.ex. genom att betala medlemsavgift till en miljöorganisation).
Olson menade att det finns två anledningar till varför individer ändå ibland väljer att delta i
en organisation. Det kan för det första föreligga någon typ av tvång, juridiskt eller i form av ett
socialt grupptryck. För det andra kan organisationer locka till sig medlemmar med hjälp av
”selektiva incitament”, d.v.s. en individuell fördel som endast ges de som ansluter sig till
organisationen. Fördelaktiga gruppförsäkringar, möjlighet att utnyttja trevliga semesterstugor,
färgglada medlemstidningar m.m. är exempel på selektiva incitament.

36
Olson drog slutsatsen att vissa typer av grupper - små, homogena, tydligt identifierbara
grupper med ett starkt gemensamt särintresse (framförallt yrkeskårer och specifika branscher
inom näringslivet) - var relativt lätta att mobilisera. Betydligt svårare var det för breda diffusa
grupper med en stor men svagt eller flyktigt intresserad medlemspotential. Konsumenter,
miljöintressen, skattebetalare, arbetslösa, fattiga och andra svaga grupper ”har varken de selektiva
incitamenten eller det ringa antalet medlemmar som är villkoren för att de skall kunna organisera sig”. (Olson
1984:47) Olsons Logic of Collective Action var ett hårt slag mot uppfattningen att den mottagande
statens pluralistiska konkurrens kunde vara rättvis.
With the publication of this book, the pluralist perspective was essentially dead, since there was
no way for most scholars after that date to accept the idea that the natural working of the group
system could be expected to generate a set of active interest groups that would be representative
of interests in society. Some interests would always be more equal than others. (Baumgartner &
Leech 1998:67)
Olson ansåg däremot inte att staten borde agera för att göra förutsättningarna mer jämlika för
olika grupper att utöva inflytande. Problemet med intressegrupper, enligt Olson, var inte främst
den (o)demokratiska proceduren utan de effekter som särintressen (de som lyckades mobilisera)
hade på länders ekonomiska utveckling. Endast genom en återgång till de fria marknaderna,
menade han, kan man undvika ineffektivitet och olyckliga snedvridningar i den faktiskt förda
politiken. (Olson 1984)
Välfärdsförluster och ineffektivitet
Ekonomiska modeller har använts flitigt för att studera vilka effekter intressegrupper får på den
allmänna välfärden. 39 Den slutsats som dras är att påtryckningar från intresseorganisationer
driver fram beslut om marknadsineffektiva tullar och importkvoter, prisregleringar, legaliserade
monopol, licenser och andra snedvridningar av marknaden. De välfärdsförluster som uppstår
betalas av de bredare diffusa grupper som inte lyckas mobilisera något organiserat motstånd,
menar man.
Stigler, Peltzman och Posner tillhör den så kallade ”Chicago-skolan” av ekonomer som har
ifrågasatt i vilken mån politiska regleringar införs i syfte att främja ett allmänintresse. 40 De menar
att initiativet till regleringar oftast kommer från intressegrupper som vill begränsa de fria
marknadskrafterna i syfte att göra egna vinster. Politik betraktas av de här forskarna som ett

37
cyniskt spel där intressegrupper köper en gynnsam lagstiftning genom att erbjuda politiker
kampanjbidrag, de branschanställdas röster och utsikter om framtida jobb inom branschen.
För politikerna, menar man, handlar det om att göra så goda affärer som möjligt med
intressegrupperna. Det får dock inte leda till att de breda väljargrupperna provoceras. Det skulle
innebära att alltför många röster förlorades. Det går emellertid att tillfredsställa särintressena och
samtidigt få stöd från allmänheten, eftersom normala väljare är ”rationellt okunniga” i politikens
detaljfrågor. Genom brist på öppenhet och otillräcklig redovisning av politikens verkliga
fördelningseffekter är det möjligt att bedriva politik till särintressenas fördel och samtidigt ”lura”
till sig tillräckligt väljarstöd för att kunna sitta kvar vid makten. Man försöker t.ex. maskera
omfördelningar från skattebetalare till snäva särintressen med hjälp av krångliga regleringar, vilka
motiveras som nyttiga för allmänintresset.
”Virginia-skolan” är en annan grupp ekonomer med ett likartat synsätt på politik och
intressegrupper. Buchanan, Tullock, Tollison m.fl. har etablerat studiet av intresseorganisationer
inom den bredare public choice-litteraturen. 41 Begreppet ”rent-seeking”, som introducerades av
Tullock, syftar på den aktivitet som intressegrupper lägger ner på att försöka utnyttja staten till att
skaffa sig egna fördelar. Den allmänna välfärden blir dubbel förlorare genom att organiserade
intressen lägger ner stora resurser (som skulle kunna användas till något nyttigt) på att
åstadkomma snedvridningar och ineffektivitet på marknaderna.
Med undantag av Olsons arbete har de ekonomiska teorierna och modellerna fått ett
obetydligt genomslag inom den statsvetenskapliga intressegruppforskningen. Public choiceteorier
har blivit betydligt mer uppmärksammade på andra områden inom statsvetenskapen,
exempelvis när det gäller väljarbeteende och representativ demokrati, byråkratiers funktion,
preferensaggregeringsproblematik m.m. Den statsvetenskapliga intressegruppsforskningen har i
stort sett ignorerat den ekonomiska litteraturen. (Mitchell & Munger 1991:540) I den mån
Chicago-skolans och Virginia-skolans arbeten överhuvudtaget nämns konstaterar man att de har
genererat ”eleganta” och ”sofistikerade hypoteser”, men att de saknar empirisk tyngd. (Se t.ex.
Heinz m.fl. 1993:8, Baumgartner & Leech 1998:66)
Becker och återvändandet till den osynliga handen
Gary Becker är den ekonom som skiljer ut sig när det gäller uppfattningen om intressegruppers
effekter på politiken och den allmänna välfärden. 42 Tvärtemot de slutsatser som dras av andra
ekonomer kommer Becker fram till ett resultat som i stort sett överensstämmer med de tidiga
pluralisternas syn på intressegrupper.

38
Liksom Truman betraktar Becker politiken som ett förhandlingsspel mellan organiserade
intressen. Statens roll reduceras till att mottaga de överenskommelser som blir resultatet av
gruppkonkurrensen. Han använder en allmän jämviktsmodell där alla individer antas tillhöra
organisationer vars aktiviteter är inriktade på att kontrollera ”fripassagerare” och agera politiskt
för att maximera sina medlemmars inkomster. Förhandlingsspelen mellan de olika grupperna
tenderar att leda fram till ”Pareto-optimala” jämviktslägen, vilket betyder att förhandlingarna
fortgår till dess ingen grupp kan få det bättre utan att inkräkta på någon annan grupps välfärd.
Becker använder ett antal specifika antaganden som har ifrågasatts. Exempelvis förutsätter
hans modeller en perfekt intern effektivitet inom organisationerna. Mitchell & Munger menar att
hans teori är mer användbar som ”a benchmark under extreme behavioral and informational assumptions
than as a description of reality”. (Mitchell & Munger 1991:534) Han är emellertid intressant som en av
få som idag hävdar att ett renodlat mottagande av intressegrupper, kan leda till en effektiv politik
som stämmer väl med medborgarnas önskemål.
SAMMANFATTNING - ETT OJÄMLIKT MOTTAGANDE
Truman m.fl. tidiga pluralister antog att de individer som känner sig missnöjda med de rådande
samhällsförhållandena organiserar sig. När en samhällsgrupp hotas av andra organiserade
intressens politiska makt mobiliserar den till motstånd. Det betyder, underförstått, att de som inte
är representerade av någon organisation är någorlunda nöjda med sin situation. Det pluralistiska
perspektivet gav intryck av att det rådande jämviktsläget var rättvist och naturligt. Den
uppfattningen ligger till grund för strategin att låta staten passivt mottaga intressegruppernas
påtryckningar.
Såväl den statsvetenskapliga som den ekonomiska forskningen har visat det orimliga i ett
sådant synsätt. Statsvetenskapen har stått för den tunga empiriska kritiken. Forskning om
medborgarnas individuella politiska deltagande och om representationen av olika typer av
samhällsgrupper inom organisationsväsendet har funnit systematiska ojämlikheter. Fallstudier av
enskilda politikområden har pekat på förekomsten av isolerade beslutsgemenskaper snarare än
öppen konkurrens inom en del sektorer. Ekonomerna har utvecklat en vass teoretisk kritik mot
tron på en ”osynlig hand” på den fria ”politiska marknaden”. Man har analyserat svårigheterna
med att få individer att agera kollektivt, samt intressegruppers tendens att driva igenom
marknadsregleringar till fördel för särintressen.

39
Intressegruppssystemet lämnat ”åt sig självt” blir inte representativt. Det får istället en
tydlig slagsida till förmån för producentintressen och individer ur över- och medelklassen. Den
här ”naturliga ojämlikheten”, menar företrädare för den balanserande strategin, borde staten göra
något åt.
EN SVÅR BALANSGÅNG
Kan staten med hjälp av sina institutioner och politiska instrument åstadkomma mer jämlika
förutsättningar för olika samhällsgrupper att genom sina organisationer påverka politiken?
Strategin att aktivt försöka balansera olika samhällsgruppers möjligheter att hävda sig i politiken
vilar på uppfattningen att organisationsväsendet går att påverka. Intresseorganisationerna tas inte
för givna. I det avseendet avviker den balanserande strategin från de mottagande respektive
motverkande strategierna som har en mer statisk syn på organisationerna. Robert Dahl och Jack
Walker, viktiga företrädare för det balanserande idealet, menar att den demokratiska staten har ett
val. De offentliga institutionerna kan utformas så att de bidrar till att de grupper som har svårt att
mobilisera på egen hand blir bättre representerade. (Walker 1991:x)
HUR HUMLOR KAN HJÄLPAS ATT FLYGA
Hur uppstår intresseorganisationer och hur hålls dem vid liv? I ekonomiska teorier och i den
tidiga pluralismen tar man utgångspunkt i individen när man försöker besvara den frågan. Olson
visade att ur den enskildes perspektiv är det sällan mödan värt att vara medlem i en organisation
som syftar till att främja gemensamma mål. Särskilt svårt är det att mobilisera medlemmar till
organisationer som verkar för breda allmänintressen och som har en diffus och endast flyktigt
intresserad medlemspotential. Olsons kritik riktades mot Truman och andra tidiga pluralister som
ignorerat svårigheterna med att organisera medlemmar till vissa typer av grupper.
Det paradoxala med timingen i såväl pluralismens storhetstid på 1940- och 50-talet som
Olsons kritik av densamma vid mitten av 1960-talet, är att under den förra perioden var
mobiliseringen av medborgare till politiska organisationer relativt begränsad. 1960-talet däremot
förde med sig en stark ökning av de sociala rörelsernas organisationer. Samtidigt som Olsons

40
teori slog igenom med full kraft i den akademiska världen bildades i verkligheten en mängd
organisationer av just det slag som Olson hade hävdat var extremt svårmobiliserade –
miljöorganisationer, fredsorganisationer, kvinnoorganisationer m.m.. Ökningen av antalet
intressegrupper, såväl producentintressen som organisationer till förmån för allmänintressen, har
sedan dess var kraftig i både Europa och USA. Walker konstaterar med avseende på de sociala
rörelsernas organisationer, och syftandes på Olsons teori, att:
So many powerful forces have been identified that prevail against the mobilization of large social
groupings that it is surprising that any such groups exist. Despite the theories, however, many
such groups do exist, and, furthermore, their numbers are steadily increasing. (Walker 1991:48)
Lösningen på gåtan med ”de flygande humlorna” - hur organisationer som i teorin inte kan
uppstå ändå gör det - ligger i förekomsten av ”mecenater” (patrons), menar Walker. Det krävs
stöd utifrån för att vissa typer av organisationer skall kunna bildas och fortleva. Om man, som
Olson, enbart utgår från de potentiella medlemmarnas perspektiv kan man inte förklara varför
den här mobiliseringen sker. Walker argumenterar för att man måste ta hänsyn till institutionella
faktorer och aktörer i organisationernas omgivning. Lagstiftningen, offentliga och privata
institutioner, sociala rörelser, stiftelser, företag och förmögna individer spelar stor roll för många
organisationers bildande och fortlevnad.
Walkers undersökningar visar att det finns mekanismer i finansieringen av de amerikanska
intressegrupperna som i viss mån balanserar olika organisationers möjligheter att verka. 89 procent
av de intressegrupper som fanns representerade i Washington för att främja någon typ av allmänt
intresse, hade erhållit startbidrag av någon utomstående aktör. Ofta var bidragsgivaren en
offentlig myndighet. Av de affärsdrivande grupperna hade 34 procent fått stöd, utöver
medlemsavgifter, från någon utomstående bidragsgivare. (Walker 1991:78) Ungefär en tredjedel
av budgeten för de ideella organsationerna kom från olika mecenater. De ojämlikheter i
representationen av olika grupper som konstaterats i de empiriska undersökningarna skulle ha
varit betydligt större om stöd utifrån inte hade existerat.
Samma typ av balansering genom stöd från stora bidragsgivare förekommer sannolikt i
olika utsträckning i alla demokratier. Baumgartner & Walker fann ett liknande mönster i
Frankrike som i USA, när det gällde den statliga subventioneringen av organisationer.
(Baumgartner & Walker 1989) I EU lever en stor del av de ideella och idébaserade
organisationerna på medel från EU-kommissionen. 1992 bidrog EU-kommissionens
miljödirektorat med ca 6,5 miljoner ECU till olika miljörganisationer. För en del av de
organisationerna utgjordes halva budgeten av anslag från Kommissionen. (Rucht 1993:87) Även i

41
Sverige sker en omfattande statlig subventionering av organisationsväsendet. (Micheletti
1991:141)
Walker har identifierat tre olika typer av mobiliseringar av intresseorganisationer. Den
pluralistiska synen på hur organisationer uppstår - som en spontan rörelse underifrån -
förekommer, men är långt ifrån dominerande. Ofta bildas organisationer ”top-down”, med hjälp
av någon mecenat, snarare än ”bottom-up”. (Walker 1991:11f)
Den vanligaste typen av mobilisering utgörs av små grupper med ett tydligt gemensamt
ekonomiskt eller yrkesmässigt intresse enligt Walkers undersökningar, precis som Olsons teori
förutsåg. De agerar politiskt för att få del av statens resurser, gynnsamma regler eller för att
skydda sig mot ovälkomna politiska beslut. När det gäller branschorganisationer är det ofta ett
större företag som är drivande och som tar på sig de största kostnaderna. Även det är ett
fenomen som Olson förutsåg och kallade ”the exploitation of the strong by the weak”. I en hel
del fall, visade Walkers undersökningar, fick även aktörer inom näringslivet stöd från någon
offentlig myndighet för att bygga upp en organisation som myndigheten själv kunde samarbeta
med.
En annan typ av mobilisering utgörs av organisationer som uppstår ur breda sociala
rörelser. Olsons teori förklarar inte hur organisationer som verkar för kvinnor, svarta,
miljöintressen m.m. har möjlighet att bildas och fortleva. Enligt Walker överlever den här typen
av organisationer sällan om man enbart har medlemsavgifter att luta sig mot, trots den sociala
rörelse man har i ryggen. Det krävs omfattande bidrag från utomstående aktörer och
institutioner.
Den tredje typen av mobilisering som visar sig i Walkers undersökningar rör svaga grupper
som saknar en social rörelse att luta sig mot och där de potentiella medlemmarna är individer
utan politiska resurser och kraft att representera sig själva. Det kan röra sig om fattiga, gamla,
fysiskt eller mentalt handikappade eller barn. Organisationer som representerar den typen av
samhällsgrupper initieras i allmänhet ”ovanifrån”. Ofta är initiativtagaren någon offentlig
myndighet eller den yrkeskår av socialarbetare som arbetar med de här grupperna. Walker
exemplifierar med hur organisationer för representationen av äldre växte fram i USA. Det skedde
som ett resultat av att välfärdspolitiken på det området byggdes ut. Istället för att politiken, i
enlighet med det pluralistiska mönstret, uppstod till följd av påtryckningar från organisationer för
de äldre, var det tvärtom myndigheter och offentligt anställda som bidrog till att skapa sådana
organisationer när den offentliga verksamheten startade. (Walker 1991:29f)
Walker tilldelar de offentliga myndigheterna en nyckelroll för mobiliseringen av de svagaste
grupperna. Ett statligt välfärdsprogram och ett aktivt stöd från de implementerande
myndigheterna är nära nog en förutsättning för att en mobilisering skall ske. En del av de

42
organisationer som initieras på det viset kan efter hand etablera sig och ansluta som medlemmar
inte bara socialarbetare utan även de ”klienter” som representeras.
Such broadly based organizations, however, normally appear only after major pieces of legislation
have been passed that bring large government agencies into being, because such bureaucratic
organizations are required to supply the crucial patronage needed to maintain groups made up of
such vulnerable members of society. (Walker 1991:13)
Slutsatsen av Walkers arbete om hur organisationer mobiliseras är att Truman och de tidiga
pluralisterna var överdrivet optimistiska om intressegruppssystemets förmåga att representera
medborgarna, men också att Olson var överdrivet pessimistisk. Med hjälp av ett omfattande stöd
från utomstående ”mecenater” kan ett mer representativt organisationsväsende än det Olson
förutsåg bli möjligt. I den mån ett sådant stöd kommer från privata institutioner är det
välkommet, enligt det balanserande idealet. De offentliga myndigheterna måste dock, om man
följer Walkers analys, bära upp en ansenlig del av stödet till organisationer som har svårt att
mobilisera på egen hand. Det gäller framförallt de svagaste grupperna i samhället.
BALANSERANDE INSTITUTIONELLA OCH POLITISKA INSTRUMENT
Syftet med strategin att försöka skapa balans i intresseguppsystemet är att förverkliga idealet om
en jämlik demokratisk procedur. ”Realistiska” pluralister som Dahl och Walker anser att
organisationerna varken kan eller bör motverkas. Därför är det viktigt att alla medborgargrupper
har lika goda möjligheter att bli representerade genom organisationsväsendet. Först och främst
bör alla eventuella formella hinder för deltagande avskaffas. Därefter kan man överväga olika
typer av ”positiv diskriminering” för underrepresenterade grupper. (Cohen & Rogers 1995:30)
De olika institutionella och politiska instrument som diskuteras syftar framförallt till att stödja de
grupper som lider brist på politiska resurser.
Direkta verksamhetsbidrag är långt ifrån det enda sättet att stödja organisationer som anses
fylla viktiga representativa funktioner. Skattesystemets utformning kan ha mycket stor betydelse.
Generösa avdragsvillkor för privata bidragsgivare är ett exempel. Stöd för vissa typer av politiskt
deltagande kan också förekomma. I USA kan organisationer få bidrag för att delta i offentliga
utfrågningar i Kongressen. En så tillsynes obetydlig detalj som rabatt på brevporto kan betyda

43
mycket för organisationer med många medlemmar. Det stimulerar dessutom gräsrotskampanjer i
form av massiva brevsändningar riktade till specifika politiker.
Att öka vissa organisationers möjligheter att få tillträde till de politiska beslutsfattarna kan
vara en viktig balanserande åtgärd. Ett problem som bland annat har uppmärksammats i
forskningen om de nya sociala rörelsernas organisationer är att de ofta har svårt att få tillträde till
de politiska beslutsfattarna. (Uhrwing 1998:215) Producentorganisationer som berörs av en viss
lagstiftning konsulteras med automatik av politiker och tjänstemän som skall fatta beslut och
behöver detaljerad, ofta tekniskt komplicerad, sakinformation. Miljöorganisationer och andra mer
ideologiskt ”alternativa” grupper kan ges större möjligheter att göra sig hörda om de inkluderas i
institutionaliserade konsultationsformer som remisser och rådgivande organ.
EU inkluderar ofta direkta uppmaningar till medlemsländerna att samarbeta med olika
typer av intressegrupper i de direktiv som skall införas i den nationella lagstiftningen. (Falkner
1999) Loomis & Cigler menar att en liknande konsultationspolicy i USA har haft stor betydelse
för ideella organisationer:
Government sponsorship helps explain the recent rise of citizens’ groups. Most federal domestic
legislation has included provisions requiring some citizen participation, which has spurred the
development of various citizen action groups, including grassroots neighborhood associations,
environmental action councils, legal defense coalitions, health care organizations, and senior
citizens’ groups. (Loomis & Cigler 1998:14)
Rättigheter att överklaga politiska beslut till olika juridiska instanser kan också vara en viktig
tillgång för organisationer som inte självklart bjuds in till den politiska beslutsprocessen. EUdomstolen
har varit viktig för de kvinnoorganisationer och miljöorganisationer som har vänt sig
till EU för att påverka lagstiftningen i vissa medlemsstater. (Mazey & Richardson 1998)
En typ av stöd för underrepresenterade grupper som varit vanligt förekommande i Sverige
är etablerandet av speciella myndigheter med uppdrag att driva vissa typer av frågor. Statliga verk
som Naturvårdsverket, Glesbygdsverket och Integrationsverket kan utgöra tunga politiska
aktörer inom områden där starka privata organisationer saknas. Traditionen med ”ombudsmän”
(Jämställdhets-, Konsument-, Barnombudsmannen m.m.) har en liknande balanserande effekt.
De här myndigheterna har fått rollen av offentliga ”lobbyorganisationer” till förmån för politiskt
svaga intressen.
Mot bakgrund av de tydliga sambanden mellan politiskt deltagande och socio-ekonomiska
förhållanden är även åtgärder som syftar till en jämnare fördelning av resurser på individnivå
viktiga, menar Cohen & Rogers. En progressiv beskattning och insatser för utbildning, hälso- och

44
sjukvård och bostäder, liksom lagstiftning mot sexuell och etnisk diskriminering, kan betraktas
som åtgärder som stärker den politiska jämlikheten. (Cohen & Rogers 1995:30)
På det konstitutionella planet anses ett system med maktdelning leda till ökad konkurrens
mellan olika intressegrupper. Det kan vara till fördel för grupper som normalt inte skulle tillhöra
det ”politiska etablissemanget” i ett mer centralstyrt system. (Wilson 1992:95, Baumgartner &
Jones 1993, Richardson & Mazey 1993) EUs institutionella struktur innehåller exempelvis en
mängd konkurrerande maktcentra – EU-kommissionen, medlemsstaterna och Ministerrådet,
Europaparlamentet, EU-domstolen – som kan utgöra potentiella allierade för en intressegrupp. I
en centralstyrd stat som Storbritannien är det svårt att utöva inflytande om man har regeringen
emot sig. Ju fler ingångar det finns till det politiska systemet, i form av möjliga allianspartners,
desto större möjligheter har även mindre resursstarka organisationer att påverka
… some officials somewhere in the political system, in order to obtain at least some of their
goals. (Dahl 1967. Citerat ur Williamson 1989:52)
BALANS PÅ SLAK LINA
Företrädare för det balanserande idealet anser alltså att staten bör använda de instrument som
står till dess förfogande. Organisationsväsendet skall fungera som en demokratisk
representationskanal. Därför bör man rätta till ojämlikheterna i systemet. På ett ytligt plan är det
en enkel fråga - alla berörda intressen bör ges lika goda möjligheter att påverka. Därför bör de
grupper som missgynnas av strukturella faktorer stödjas på olika sätt. I praktiken är emellertid
den balanserande strategin tyngd av betydande praktiska och teoretiska problem.
Det första bekymret man ställs inför är frågan om vilka organisationer som skall stödjas.
En del grupper är uppenbart underrepresenterade och i behov av stöd, men hur gör man med
den stora gråzon av eventuellt behövande organisationer som man oundvikligen ställs inför? Hur
mycket stöd bör olika organisationer få? Vilken form av stöd är de i behov av och rättfärdigade
till? Den här typen av avvägningsproblemen blir mycket besvärliga och politiskt känsliga.
Eftersom det inte ens på det teoretiska planet har formulerats någon klar uppfattning om
hur ”det balanserade jämlika intressegruppssystemet” skulle kunna se ut, är det också svårt att
formulera tydliga kriterier för hur balanseringen skall ske. Vad menas med ”balans” och vad
innebär ”jämlika förutsättningar att påverka”? Många förespråkare för ett balanserat
intressegruppsystem tycks, underförstått, anse att organisationernas möjligheter att påverka

45
politiken bör stå i proportion till deras potentiella medlemsbas. En organisation som representerar en
stor grupp människor bör ha mer resurser och större möjligheter att påverka än en organisation
som företräder en mindre grupp. (Baumgartner & Leech 1998:117f)
En sådan definition av ”balans” är emellertid demokratiskt problematisk eftersom den
innebär att de individer som tillhör flera grupper blir mer representerade än individer som bara är
medlemmar i någon enstaka organisation. Mot bakgrund av sambandet mellan socio-ekonomisk
status och politiskt deltagande kan man förvänta att ett intressegruppsystem som balanseras på
det viset kommer att ha en klassbaserad snedvridning. En balansering som bygger på
organisationernas medlemsantal strider också mot principen ”en-person, en-röst”, som ofta
förknippas med politiskt jämlikhet. De medborgare som tillhör flera organisationer får fler röster
än andra.
Bör istället intressegruppssystemet balanseras så att ingen individ blir mer representerad än
någon annan? Man kan då ifrågasätta om ambition eller engagemang inte skall få spela någon roll
för i vilken mån olika individer och organisationer hävdar sig politiskt? Dessutom återstår frågan
hur man skall se på intressegrupper som inte har några individuella medlemmar, som
branschorganisationer och företag? De senare tillhör i praktiken ofta de tyngsta och mest
inflytelserika intressegrupperna.
Frågan om hur tillträdet till den politiska beslutsprocessen skall balanseras är intressant som
illustration av problematiken. Vilka organisationer bör de beslutande tjänstemännen och
politikerna ta sig tid att lyssna på? Hur bedömer man vilka intressegrupper som är ”berörda” av
en viss fråga? Hur intensivt måste en organisation känna för en viss fråga för att anses vara
”berörd”? Bör regeringen ägna lika mycket tid åt Miljöförbundet Jordens Vänner som åt Volvo
när man skall fatta beslut om skärpta utsläppskrav för personbilar? Vilken betydelse bör
sakkunskap ha för vilka organisationer man konsulterar?
Man måste också diskutera om det är rimligt att de offentliga myndigheterna av ideologiska
skäl väljer att utestänga vissa organisationer från rådgivande organ och remisser? Det är knappast
principiellt försvarbart ur det proceduriella demokratiska perspektiv som de balanserande strategin
bygger på. Men hur långt vill man driva principen att alla skall ha lika förutsättningar att påverka?
Rasistiska organisationers rätt till yttrande- och organisationsfrihet försvaras av de flesta
demokrater, men få skulle vara beredda att föreslå att sådana organisationer tillåts finnas med i
beredningen av invandrarpolitiska beslut.
Cohen & Rogers menar att idealet om en balanserad beslutsprocedur är så vagt att det är
omöjligt att applicera i praktiken.

46
The ideal of ’fair bargaining’, standing alone, is too thin to generate determinate judgements
about the appropriate objects of solicitude, subsidy and other sorts of affirmative action. (Cohen
& Rogers 1995:32)
Korporatismforskningen har pekat på en annan svag punkt hos den balanserande strategin. Vad
finns det för anledning att tro att staten skulle kunna vara neutral i sin bedömning av vilka
grupper som bör få stöd? Själva anledningen till att ett sådant stöd bör ges är ju att staten
domineras av andra intressen! Idén om en neutralt balanserande stat ifrågasattes, enligt
Williamson, eftersom den vilade på det orimliga antagandet att
… the ’overpowerful’ were only influential over policy decisions (if the state was not so
influenced then it would not be possible to talk of the ’overpowerful’), while the state was
immune from any excessive influence from these same quarters in determining the overall
framework within which groups operate. In short, the state always lost the battles but still
managed to win the war. (Williamson 1989:59)
Både inom korporatismforskningen och inom forskningen om nya sociala rörelser menar man att
den balanserande strategins bild av staten som en neutralt medlande kraft stämmer dåligt med
verkligheten. Statsmakten stödjer aktivt de grupper man har politisk anledning att stödja. Cohen
& Rogers påpekar också att det är svårt att tänka sig ett system av balanserad konkurrens som är
någorlunda stabilt. Så länge politik präglas av konflikt kommer alla grupper att försöka störa
balansen till sin egen fördel. (Cohen & Rogers 1995:31)
Är fler intressegrupper och ökad konkurrens liktydigt med ökad balans?
Den balanserande strategin slog igenom i USA när man på 1960-talet började upptäcka att det
politiska systemet inte var så jämlikt som den tidiga pluralismen hade hävdat. Röster höjdes då
för att dra in fler människor i politiken. Grupper som inte tidigare hade deltagit borde
organiseras, menade man. Mer demokrati ansågs innebära mer folkligt deltagande och i praktiken
fler intressegrupper.
Det ekonomiska stödet från olika typer av ”mecenater” till de sociala rörelsernas
organisationer och andra som arbetade för något allmänt intresse växte kraftigt. Under 1960- och
70-talet ökade först antalet ”vänster”-grupper. Därefter följde en våg av konservativa
idéorganisationer. Även företagens politiska arbete tog fart och näringslivets organisationer växte

47
i antal, delvis som en respons på ”vänsterns” mobilisering. (Berry 1997:kap2, Walker 1991:kap4,
Schlozman & Tierney 1986:kap4)
”Explosionen”, som man har kallat det, av intressegrupper i Washington under de senaste
decennierna har framförallt resulterat i att politiken har blivit mer komplicerad. Konkurrensen
och konfliktnivån har ökat. Vissa bedömare menar att utvecklingen har inneburit en betydande
balansering av intressegruppssystemet. Dels har tidigare underrepresenterade intressen organiserats
i större utsträckning, till en inte oväsentlig del tack vare statligt stöd. Dels anses det mer öppna
konkurrensutsatta systemet ge större möjligheter åt mindre resursstarka grupper. Under mer
stabila förhållanden riskerar de små och resurssvaga att stå permanent utanför. (Walker 1991,
Baumgartner & Leech 1998:106f) Andra hävdar tvärtom att affärsintressenas dominans har ökat.
Utvecklingen har inneburit ”more of the same”. (Schlozman & Teirney 1986:387ff)
Om mer balans i praktiken innebär fler intressegrupper så får det konsekvenser för effektiviteten i
det politiska systemet. Beslutsprocessen blir mer komplex ju fler aktörer som är involverade.
Staten kan få svårare att styra politiken. Balansgången mellan effektivitet och demokrati är ett
vanligt dilemma inom demokratiteorin. Walker, som försvarar det balanserande idealet, väljer att
prioritera den demokratiska proceduren:
[If the process of] government institutions helping to organize groups that are deeply affected by
new policies in situations where they face many barriers to getting organized by themselves …
produces a messy and crowded politics, that is as it should be. Any system that is less messy or
crowded would loose legitimacy and its long-run stability by failing to recognize and channel
legitimate claims. (Walker 1991:x)
En liknande utveckling mot ökad pluralism – fler aktiva intressegrupper och mer konkurrens –
sker i Europa. Det kan vara intressant att konstatera att man inte heller i Sverige har enats om
vilken betydelse den utvecklingen har för balansen i intressegruppssystemet. I Maktutredningens
slutrapport framställs korporatismen som förlegad. Det var en del av den ”svenska modellens
kollektivistiska demokratiideal”, som då, 1990, ansågs ligga bakom oss. Man andades optimism om
den nya pluralism som var på väg, med individualism och medborgerligt ansvar. (SOU 1990:44,
s402ff)
Forskarna bakom ett senare statsvetenskapligt forskningsprojekt, som studerat den svenska
avkorporativiseringen, är av en annan uppfattning. Man konstaterar att avkorporativiseringen
potentiellt kan betyda större möjligheter för fler intressegrupper att påverka. Korporatismens
nära samarbete med ett fåtal organisationer byts mot en större öppenhet ifrån statens sida för
informella lobbyingkontakter med olika intressegrupper. I praktiken har emellertid

48
förutsättningarna för folkrörelsebaserade organisationer att påverka försämrats, menar man. De
har inte längre möjlighet att få ett institutionaliserat inflytande genom korporativa kanaler och
verkar vara sämre rustade att påverka genom lobbying och opinionsbildning. Företagen och
näringslivets organisationer tros vara den nya pluralismens vinnare:
Korporativismens försvagning har tenderat att stärka näringslivets och de mer klassiska
elitgruppernas ställning på folkrörelsernas och särskilt den fackliga rörelsens bekostnad. Under
förutsättning att vi tänker oss att folkrörelserna i första hand innebär en tillgång för de
medborgare som saknar individbaserade resurser, … betyder det att den politiska jämlikheten i så
motto har drabbats av korporativismens försvagning. (Hermansson m.fl. 1999:253)
SAMMANFATTNING – KONKURRENS PÅ VILKA VILLKOR?
Det perfekt balanserade och representativa intressegruppssystemet är en så avlägsen utopi att den
inte ens kan definieras teoretiskt. Att finna den rätta balansen är omöjligt. Av det följer inte
nödvändigtvis att man inte bör försöka åstadkomma jämnare förutsättningar för olika
intressegrupper att påverka politiken. Schlozman & Tierney har konstaterat att ”although it is
impossible to ascertain what an unbiased pressure community would look like, it is clear that, whatever the
contours of that utopia, it would not resemble what we have”. (Schlozman & Tierney 1986:87) Det skall
tolkas som en uppmaning att göra något åt saken.
Det finns institutionella och politiska instrument som kan användas för att nå en mer
balanserad politisk procedur. Walkers forskning har visat att staten kan åstadkomma mer jämlika
förutsättningar att påverka, genom att stödja grupper som har svårt att organisera sig på egen
hand. Även om det inte existerar en perfekt balanserad demokratisk procedur ens i teorin kan
man om man vill skapa en konkurrens på mer lika villkor.
Vare sig empiriskt eller normativt teoretiskt har den statsvetenskapliga forskningen i särskilt
stor utsträckning studerat försök att balansera intressegruppssystemet. Kunskapsläget borde
förbättras betydligt när det gäller i vilken utsträckning balansering förekommer, i vilka former och
med vilka resultat. Särskilt outvecklat framstår det teoretiskt normativa arbetet. Det saknas
kriterier för beslutsfattare att luta sig mot, när de ställs inför de svåra ideologiska och
demokratiteoretiska avvägningsproblemen om vem som skall tillåtas utöva inflytande.

49
4
Från särintresse till samhällsansvar?
The world is not so governed from above
that private and social interest always coincide.
John Maynard Keynes
I medierna framställs intressegrupper och ”lobbyister” oftast som egoistiska kravmaskiner, som
helt saknar vilja och förmåga att ta hänsyn till andra intressen och värderingar än sina egna.
Samma synsätt har den ekonomiska public choice-litteraturen, vilket har lett fram till uppfattningen
att intressegrupper bör hållas borta från politiken. De ekonomiska teorierna kritiseras i andra
sammanhang för att vara orealistiskt cyniska, när de antar att politiska aktörer i alla lägen agerar
som rationella egoister. Lobbyisten är dock för många själva sinnebilden av den egoistiske
nyttomaximeraren.
Uppfattningen om intresseorganisationer som oförbätterliga särintressen har emellertid inte
präglat svenska och andra europeiska politikers syn på organisationerna. Under stora delar av
1900-talet har man istället utgått från att intressegrupper kan kontrolleras och styras, i riktning
mot kompromissvilja, ”samhällsansvar” och uppslutning kring den offentliga politiken. Det har
funnits en tro på att staten delvis kan forma de organiserade intressenas preferenser. De politiska
institutionerna har utformats med syfte att påverka vilka politiska alternativ intressegrupperna
föredrar och förespråkar.
Det är åtminstone i sådana termer de nära korporativa relationerna till
intresseorganisationerna har motiverats offentligt. (Rothstein 1992, Öberg 1997) Föreställningen
att det går att omvandla särintressen till allmänintressets försvarare har använts som lösning på
”den interventionistiska statens dilemma” - ett nära samarbete med intresseorganisationer är
nödvändigt för att genomföra en ambitiös reglerande och omfördelande politik, samtidigt som
det finns en risk att organisationerna driver igenom snedvridningar av den offentliga politiken i
enlighet med sina egna särintressen. Den fråga som skall diskuteras i det här kapitlet är i vilken
mån man finner stöd för den lösningen i den statsvetenskapliga forskningen.

50
PÅVERKBARA KRAVMASKINER
I korporatism-litteraturen kan man urskilja fyra olika typer av preferensförändringar, vilka anses
kunna uppstå när förhållandet mellan staten och intresseorganisationerna organiseras
korporativt. 43 De kan i sin tur ordnas i tre kategorier - kompromiss, hänsyn och legitimering.
Kompromiss syftar på fall då organisationerna av strategiska skäl väljer att föra fram en lägre
preferens än den högst rankade, då den senare är politiskt omöjlig att få igenom. Man gör det i
syfte att maximera nyttan för den egna organisationen. I litteraturen beskrivs ofta korporatism
som ett ”byte” mellan staten och intressegrupperna. Staten bjuder in organisationerna och
erbjuder dem status, resurser och inflytande över den offentliga politiken. I utbyte visar
organisationerna kompromissvilja. För staten är målet med de korporativa institutionerna att få
intressegrupperna att moderera sina krav. De skall bli mindre konfliktinriktade och mer
samarbetsvilliga.
Hänsynstagande betecknar två olika typer av preferensförändringar - rollförändring respektive
”tvättning” av preferenser. Båda innebär att organisationens representanter delvis förändrar sitt
beteende. Från att företräda ett renodlat egoistiskt särintresse börjar man visa hänsyn även till
andra än den egna organistionens medlemmar. Hänsynen kan riktas mot staten, mot andra
organisationer eller mot ”allmänintresset”.
I Rousseaus ideala politiska system skulle de demokratiska medborgarna, när de samlades
till politiska beslut, förtränga alla bindningar till egoistiska gruppintressen. Istället för att fråga sig
vad som är fördelaktigt för den egna gruppen borde man ikläda sig medborgarollen och fråga sig vad
som är bäst ”för staten”. (Rousseau refereras i Öberg 1994:19) Man kan jämföra med John F.
Kennedys berömda formulering ”Ask not what this country can do for you, but what you can do for this
country”.
I litteraturen förekommer beskrivningar av liknande typer av lojalitetsförändringar hos
intressegrupprepresentanter. Korporatism innebär ibland att organisationernas representanter ges
uppdrag där de förväntas företräda en myndighet snarare än sin organisation. I Sverige har t.ex.
de stora dominerande intresseorganisationerna suttit med i statliga ämbetsverks styrelser. Det
regelbundna umgänget med företrädare för motparternas och statens representanter kan resultera
i att man utvecklar gemensamma normer och referensramar. Det kan i sin tur leda till nya
lojalitetsband kopplade till den beslutsfattande krets man tillhör. Vad som då sker är egentligen
inte en förändring av individens (organisationsrepresentantens) existerande preferenser till en
given fråga. Det handlar snarare om ett rollbyte som implicerar en ny fråga - vad är bäst för ”vår
myndighet”, ”oss kring sammanträdesbordet” eller kanske t.o.m. ”allmänintresset” - och därmed
en ny uppsättning alternativ och preferenser.

51
En annan typ av ökat hänsynstagande från intressegruppernas sida kan uppstå till följd av
möten och diskussioner som påverkar deltagarnas verklighetsuppfattning och värderingar, snarare
än lojaliteter. Samarbetet och samtalen mellan organisationsrepresentanter, politiker och
tjänstemän kan leda till en större förståelse för motparterna och skapa gemensamma normer som
”tvättar” bort de mest egoistiska gruppreferenserna. 44 I samtalen uppfattar man sig då fortfarande
som representanter för sin grupp, men man definierar gruppens intresse mer i överensstämmelse
med ”det gemensamma bästa”. Begreppet ”deliberation” brukar användas för att beskriva den
typ av samtal som innebär att deltagarna tar intryck av varandras argument och är beredda att
omdefiniera sina preferenser. 45
Legitimering syftar på preferensförändringar hos organisationens medlemmar. För att
organisationsledningen skall kunna agera med flexibilitet och ha möjlighet att kompromissa och
visa hänsyn mot andra aktörer, krävs ett visst handlingsutrymme gentemot medlemmarna. Om
uppgörelser som träffas på elitnivå skall kunna hålla är det nödvändigt att representanterna har en
förmåga att i efterhand, eller under processens gång, ”förankra” besluten på gräsrotsnivå. I den
interna debatten måste organisationsledningen kunna dämpa en eventuell besvikelse över att
medlemmarnas förstahands-preferenser inte kunde tillgodoses i förhandlingarna. I den mån de
lyckas, skapas legitimitet och acceptans för den offentliga politiken. Kompromissandet och
hänsynstagandet har då vidarebefordrats nedåt i hierarkin.
KORPORATIVA INSTITUTIONER
Ett problem för korporatismforskningen är att det inte har funnits någon enhetlig uppfattning
om vad som skall avses med korporativa institutioner. De skilda definitionerna har gjort det svårt
att jämföra olika empiriska studier och dra slutsatser om institutionernas effekter. (Lewin
1992:82ff, Williamson 1989:166) För det här kapitlet är det dock viktigt att klargöra vilka de
korporativa institutioner är som eventuellt kan påverka organisationernas preferenser.
Definitionerna av korporatism innehåller vanligtvis två beståndsdelar – organisationsstruktur
och samarbetsform. I en del definitioner ingår endast en av de två explicit, men då brukar den andra
vara underförstådd. Med organisationsstruktur avses hur många och vilken typ av organisationer
som finns representerade. Samarbetsform syftar på hur konsultationerna mellan organisationerna
och staten är institutionaliserade. De här faktorerna anses inte bara kunna ha effekt på
organisationernas preferenser. De anses också i viss mån kunna styras av staten.

52
En korporativ organisationsstruktur innebär att det inom ett politikområde (eller hela det
politiska systemet) finns ett fåtal hierarkiska organisationer som ensamma representerar sina
respektive samhällsgrupper. Motsatsen brukar i korporatismlitteraturen benämnas ”pluralism”.
Det senare avser således en situation med många organisationer, där det även finns konkurrens
om medlemmarna mellan organisationer som representerar samma typ av intressen. I USA
existerar exempelvis flera konkurrerande jordbruksorganisationer, medan LRF är helt
dominerande i Sverige.
I Philippe Schmitters artikel från 1974, vilken fick stor betydelse som vägvisare för de
korporatismstudier som följde på 1970- och 80-talet, låg tyngdpunkten i definitionen av
korporatism på organisationsstrukturen snarare än samarbetsformerna. 46 (Artikeln är
återpublicerad i Schmitter & Lembruch 1979) Hur konsultationerna mellan organisationerna och
staten skulle ordnas för att ett system skulle definieras som korporativt specificerades inte.
Schmitter såg pluralism och korporatism som de två vanligast förekommande modellerna för
intresserepresentation i de industrialiserade demokratierna. Den avgörande skillnaden mellan de
två idealtyperna låg inte i formen för konsultation mellan stat och organisationer, utan i de
existerande organisationernas antal och karaktär. Den uppfattningen präglar många efterföljande
studier av korporatism.
Det är oklart i litteraturen om det finns några specifikt korporativa samarbetsformer. För
Schmitter innebär en ”korporativ intresseförmedling” ett samarbete mellan staten och
organisationer som är hierarkiska, centralstyrda, har monopol på att företräda ”sin” grupp och är
”recognized or certified in some de jure or de facto way by the state” (Schmitter 1979 s14).
Hur nära skall samarbetet vara och hur skall det institutionaliseras för att kallas
korporatism? Den frågan är betydelsefull för att klargör vilka de ”korporativa institutioner” är
som eventuellt har effekt på organisationernas preferenser. De flesta författare inom
korporatismlitteraturen har konstaterat ungefär som Schmitter att det skall ske någon typ av
”nära samverkan” eller ”utbyte” mellan staten och organisationerna. Ibland har man givit
empiriska exempel på mer eller mindre formella, institutionaliserade, rådgivande eller beslutande
arrangemang som anses vara korporativa. (Cawson 1986, Willamson 1989, Rothstein 1992) I den
svenska litteraturen har man talat om en ”erkänd medverkan” av organisationer (Lewin 1992:57)
eller medverkan ”under institutionaliserade former” (Hermansson, Svensson & Öberg 1997:366), utan
att inkludera en viss organisationsstruktur i definitionen. Anderson & Eliassen menar att
organisationerna bör ha beslutanderätt för att institutionen skall definieras som korporativ. Det är
inte tillräckligt att de deltar i rådgivande organ. (Anderson & Eliassen 1991)
Förmodligen är det mest fruktbart att använda begreppen korporatism och pluralism som
idealtyper, vilket också var Schmitters ursprungliga mening. Ju mer organisationsstrukturen

53
karaktäriseras av få, monopolistiska och hierarkiska organisationer och ju närmare samarbetet är
mellan organisationerna och staten, desto mer renodlat korporativt är systemet. Pluralism utgör
motsatsen i den andra änden av skalan.
Man kan illustrera kombinationer av samarbetsformer och organisationsstrukturer och
deras eventuella påverkan på organisationernas preferenser enligt tabell 1.

54
Tabell 1. Tänkbara effekter på organisationernas preferenser till följd av olika typer av
organisationsstrukturer och samarbetsformer
Organisationsstruktur
47
Korporativ*
↓
Samarbetsformer mellan stat
och organisationer
Nära samarbete →
Institutionaliserat forum för
diskussion och förhandling
mellan stat och organisationer
Organisationer
na har
beslutsansvar
Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimering?
Pluralistisk** Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimering?
Organisationer
na är
rådgivande
Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimerin?
Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimering?
* Fåtal, monopolistiska, hierarkiska organisationer
** Flertal, konkurrerande, medlemsstyrda organisationer
Regelbundna
konsultationer
(utan forum för
diskussion och
förhandling)
Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimering?
Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimering?
Distanserade
relationer
Oregelbundna
konsultationer
Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimering?
Kompromiss?
Hänsyn?
Legitimering?
Ur tabellen kan en mängd hypoteser hämtas, såväl beskrivande (t.ex. uppträder organisationerna
hänsynstagande när samarbetsformen präglas av oregelbundna konsultationer och
organisationsstrukturen är pluralistisk?) som förklarande (t.ex. leder beslutsansvar till ett mer
kompromissvilligt beteende än deltagande i rådgivande organ?). Om forskningen kunde förvandla
frågetecknen i tabellen till utropstecken skulle man ha en god kunskap om vilka effekter
korporativa respektive pluralistiska institutioner har på organisationernas preferenser.
Då krävs systematiska jämförelser mellan korporativa och pluralistiska
organisationsstrukturer och samarbetsformer, med fokus på organisationernas

55
preferensförändring. Förespråkarna för strategin att påverka organisationernas preferenser hävdar att
korporativa institutioner har effekt på intressegruppernas önskemål och krav. Grundhypotesen
borde därför bli att frågetecknen i de övre vänstra rutorna i tabellen besvaras jakande, medan de
nedre högra rutorna innehåller betydligt mindre kompromissvillighet, hänsynstagande och
legitimering.
En komplicerande faktor är att de båda variablerna organisationsstruktur och
samarbetsform påverkar varandra. Det är lättare för staten att åstadkomma ett nära samarbete
med ett fåtal organisationer som har monopol på att representera sin grupp, än med en mängd
organisationer som delvis konkurrerar om samma medlemmar. Omvänt kan samarbetsformen
påverka organisationsstrukturen. De organisationer som bjuds in till samarbete stärker sin
position bland potentiella medlemmar genom den högre status samarbetet och inflytandet ger.
Det betyder att det kommer att finnas färre empiriska fall i de nedre vänstra och övre högra
rutorna i tabellen. 48
Tyvärr har emellertid forskningen ofta saknat den variation i de båda variablerna
organisationsstruktur och samarbetsform, som skulle kunna ge säkrare slutsatser om
institutionernas effekter.
ATT ENA ISTÄLLET FÖR ATT SÖNDRA
Att staten i relativt stor utsträckning kan styra sina samarbetsformer med intressegrupperna är
naturligt. Det är de offentliga myndigheterna som avgör om organisationerna skall tillåtas närvara
i beslutande eller rådgivande organ eller hänvisas till mer informella lobbykontakter. Att staten
även i viss mån kan forma sina motparter, är möjligen mer anmärkningsvärt. Förespråkare för
strategierna att mottaga respektive motverka intressegrupper tar organisationerna för givna i sina
analyser. Det finns emellertid gott om belägg för att staten faktiskt kan påverka
organisationsstrukturen.
Walker visade i det föregående kapitlet att påverkan kan ske med syfte att balansera
intressegruppssystemet. Svagare och mindre resursstarka grupper får därmed bättre möjligheter
att konkurrera om den offentliga politiken. När statens strategi istället är att forma organisationernas
preferenser, genom att skapa korporativa institutioner, försöker man minska konkurrensen mellan
organisationer som representerar samma typ av intressen. Anledningen är att en stark
organisation, utan interna konkurrenter, har ett fastare grepp om sina medlemmar än en
organisation vars medlemmar kan välja att gå över till en konkurrerande organisation om man blir

56
missnöjd. Representanter för korporativa (monopolistiska, hierarkiska) organisationer har därför
ett större handlingsutrymme gentemot sina medlemmar för att kompromissa med staten och
andra organisationer. I pluralistiska organisationer har medlemmarna större kontroll över
ledningen.
Ett annat motiv för staten att med hjälp av olika styrmedel gynna uppkomsten av
centraliserade organisationer, med monopol på att företräda sin grupp, är att det därmed blir
lättare att institutionalisera korporativa samarbetsformer. Det är naturligtvis mest praktiskt för
staten om det bara finns en dominerande fackförening, arbetsgivareförening,
jordbruksorganisation, bilindustriförening, miljöorganisation m.m., när man sammankallar
rådgivande och beredande kommittéer och andra organ.
Subventioner och regleringar kan användas för att förbättra en organisations, och blivande
förhandlingspartners, ekonomiska ställning. Man kan också stärka dess position genom att ge
organisationen officiell status som representant för en viss grupp. Selektiva incitament som gör
organisationen attraktiv bland potentiella medlemmar kan, som Olson visade, ha stor betydelse.
Det finns flera intressanta svenska exempel som visar att staten medvetet kan stärka vissa
organisationer i syfte att skapa stora centraliserade förhandlingspartners. Böndernas och
arbetstagarnas organisationer stärktes under 1930-talet efter en uppgörelse mellan
bondeförbundet och socialdemokraterna. Böndernas organisation fick betydande inflytande över
prisregleringar och jordbruksstöd. Fackföreningarna stärktes genom förändringar i den statliga
arbetslöshetspolitiken, som tidigare under borgerligt styre inneburit att staten låtit arbetslösa agera
strejkbrytare och konkurrera med fackföreningarna om lägre löner. (Rothstein 1992:kap6) Staten
drev också på för att centralisera LO och TCO under 1940- och 1960-talen. I utbyte mot
strejkrätt (TCO) och ökad social trygghet genom den offentliga välfärdspolitiken godtog
lokalavdelningar och medlemmar inom de respektive organisationerna en mer hierarkisk
beslutsstruktur. (Öberg 1994:kap3)
Staten har inte dikterat förändringar men spelat en aktiv och betydelsefull roll som påtryckare. …
Uppenbarligen har det under en mycket lång och avgörande period i svensk politik funnits en
betydande politisk enighet om vad samhället skulle tjäna mest på; det ansågs bättre att ena
intressegrupper än att söndra dem. (Öberg 1994:91)
Det är alltså möjligt att i viss mån påverka organisationsstrukturen. Det finns emellertid också
exempel på misslyckade försök att upprätta starka monopolistiska organisationer. EUkommissionen
har under många år försökt skapa centraliserade branschorganisationer på
Brysselnivå men med få undantag misslyckats. De flesta så kallade eurogrupper, federationer av

nationella branschorganisationer och företag, är klumpiga och ineffektiva organisationer.
Medlemmarnas skilda nationella perspektiv och intressen har lett till svåra samarbetsproblem.
Därför sker en stor del av EU-kommissionens och Europaparlamentets kontakter direkt med
företrädare för de större företagen och de nationella branschorganisationerna. (Mazey &
Richardsson 1993, Greenwood, Grote & Ronit 1992)
57
KOMPROMISSVILJA OCH LEGITIMERING
En av korporatismforskningens grundteser är att samarbetet mellan stat och organisationer
innebär ett maktbyte. I utbyte mot resurser, status och visst inflytande skall organisationerna
dämpa sina krav och skapa acceptans för politiken hos sina medlemmar. Staten antas genom de
korporativa institutionerna kunna skapa kompromissvilja och legitimitet hos de grupper som
direkt berörs av politiken. På så vis kan uppslitande konflikter undvikas och genomförandet av
den offentliga politiken underlättas. En del författare inkluderar moderering av organisationernas
krav i själva definitionen av korporatism. (Schmitter 1979, Lembruch 1984)
Schmitter betonade korporatismens betydelse för att dämpa intressegruppernas krav redan
i sin första artikel. Där analyserade han en stor mängd fallstudier av relationerna mellan stat och
organisationer hämtade ifrån olika länder.
It has been argued and rather convincingly shown that [countries with a corporatist system of
interest representation] have, by and large, singular, noncompetitive, hierarchically ordered,
sectorally compartmentalized, interest associations exercising representational monopolies and
accepting … limitations on … the scope and intensity of demands they routinely make upon the state. (Schmitter
1979:18 [min kurs.])
1981 publicerade Schmitter en empiriskt jämförande undersökning av 15 industrialiserade
demokratiska länder. Där analyserades sambandet mellan korporatism (mätt enbart som
centralisering och enighet inom arbetarrörelsen) och avsaknaden av ”folkliga oroligheter”
(demonstrationer, strejker, inbördeskrig). Det visade sig finnas ett mycket starkt samband.
Schmitter drog slutsatsen att staten kan utöva inflytande över vilka folkliga krav som reses och
hur de framförs (han avsåg framförallt statens förhållningssätt gentemot arbetarrörelsen). Det kan
ske genom att man uppmuntrar centralisering och maktkoncentration inom organisationerna och

58
ger dem privilegierade och betydande positioner i den politiska beslutsprocessen och i
genomförandet av politiken. (Schmitter 1981:312)
Att korporatism leder till stabilitet i samhället och legitimering av den offentliga politiken,
har varit ett återkommande tema i litteraturen. (Schmitter & Lehmbruch 1979, Berger 1981,
Lehmbruch & Schmitter 1982, Streeck & Schmitter 1985, Cawson 1986, Williamson 1989)
Monopolistiska organisationer har möjlighet att dämpa intern kritik och bidra till att forma
medlemmarnas preferenser genom opinionsbildning.
Det finns emellertid faktorer som talar för att det med tiden har blivit allt svårare för stora
hierarkiska organisationer att disciplinera sina medlemmar. En ökande individualisering, som tar sig
uttryck i minskad auktoritetstro och större förmåga hos folk till självständiga politiska
ställningstaganden, har gjort att de stora organisationerna i många länder har fått problem med att
hantera internt motstånd. (Streeck & Schmitter 1991, Öberg 1997)
Att de korporativa institutionerna leder till kompromissbeteende har oftast betraktats som
självklart i korporatismlitteraturen. Rothstein menar exempelvis att det är
…relativt poänglöst att peka på att de olika parterna har kompromissat vad gäller sina
ursprungliga ståndpunkter, eftersom hela idén bakom korporativa arrangemang är att skapa
arenor där just motstående intressen kan kompromissa. (Rothstein 1992:332f)
De flesta korporatism-studier har därför istället fokuserat på sambanden mellan korporatism och
olika ekonomiska makrovariabler, som tillväxt, sysselsättning, inflation och skatteeffektivitet.
(Williamson 1989:153, Rothstein 1992:333)
Det finns emellertid anledning att borra något djupare i påståendet att korporatism leder till
ett kompromissvänligt beteende. Vad man i praktiken talar om är en mycket specifik typ av
korporatism. Rothstein, exempelvis, avser i citatet ovan en samarbetsform som innebär direkta
förhandlingar mellan representanter för organisationer med motstående intressen. Ett sådant arrangemang har
framförallt tillämpats mellan ”parterna” i arbetsmarknadspolitiska frågor. Den klassiska bilden av
korporatism är just trepartsförhandlingar mellan stat, arbete och kapital. Staten intar en neutral
hållning i de förhandlingarna, men håller ett vakande öga på den makroekonomiska stabiliteten.
Om man med korporatism avser samarbetsformer där ungefär jämnstarka parter med
motstridiga intressen möts för förhandlingar och där målet är att fatta politiska beslut är det
självklart att kompromisser kommer att göras. Det är emellertid olyckligt att använda en så snäv
korporatismdefinition. Med korporativa institutioner avses här fortfarande olika former av nära
samarbete mellan staten och enstaka eller ett fåtal monopolistiska, hierarkiska organisationer,

59
enligt tabellen ovan. Den intressanta frågan är under vilka förhållanden sådana institutioner kan leda
till att intressegrupperna kompromissar på sina krav.
Betydelsen av förtroende och ansvar
Ett visst mått av förtroende parterna emellan är nödvändigt för att de skall ha den samarbetsvilja
som krävs för att kompromissa. Det finns en hel del forskning som pekar på att förtroende kan
skapas av den korporativa institutionen i sig. Själva det faktum att parterna regelbundet möts ansikte
mot ansikte för diskussioner och förhandlingar kan leda till att oberättigad misstro undanröjs och
att samarbete och kompromiss blir möjligt.
Problematiken med att få rationella aktörer att samarbeta i syfte att nå ett gemensamt mål
berördes i kapitel tre, där Mancur Olsons teori om kollektivt agerande diskuterades. Olson hävdar
att det är mycket svårt att få till stånd samarbete om aktörerna har möjlighet att agera
”fripassagerare”. Man talar om att det föreligger ett socialt dilemma när det beteende som är
kortsiktigt rationellt för den enskilde individen, leder till att det gemensamma målet går förlorat.
Arbetsfred är ett exempel på ett mål som delas av arbetsgivare och arbetstagare.
Fackföreningarna kan ha ett kortsiktigt intresse av att använda strejkvapnet för att sätta press på
arbetsgivarna i samband med löneförhandlingar. Risken, om man väljer konflikt istället för
kompromiss, är att arbetsgivarna beslutar om lockouter och att striden eskalerar så att
slutresultatet gör alla till förlorare.
Elinor Ostrom har pekat på att lösningen på den här typen av sociala dilemman kan ligga i
att man upprättar institutioner som skapar förtroende mellan parterna. Hon har särskilt betonat
betydelsen av dialog och möten ansikte mot ansikte. Ett stort antal experiment och empiriska
studier av sociala dilemman, framförallt av hanterandet av gemensamma knappa naturresurser,
har genomförts. De har visat att förekomsten av institutioner som underlättar kommunikationen
mellan aktörerna i många fall har kunnat undanröja misstro och stärka kompromissviljan.
(Ostrom 1990)
Rothstein och Bergström argumenterar för att Ostroms slutstaser kan appliceras på
situationer där intressegrupper är inblandade, på det sätt som exemplet med arbetsfreden visade.
De menar att statligt arrangerade korporativa institutioner under lång tid har bidragit till att skapa
förtroende och samarbetsvilja mellan löntagare och arbetsgivare i Sverige. Representanter från
fack- och arbetsgivarorganisationer har deltagit i otaliga råd, styrelser, beredningar och
kommittéer, med uppgift att utforma och genomföra den offentliga politiken i Sverige. Det har
bidragit till förståelse och förtroende parterna emellan, anser man. (Rothstein & Bergström
1999:23ff)

60
Bo Rothstein har också i ett annat sammanhang hävdat att korporativa organ i Sverige
redan tidigt bidrog till att skapa samförstånd mellan företrädare för arbetsgivare, arbetstagare och
staten. 1907 beslöt riksdagen att dela ut statsbidrag åt lokalt upprättade offentliga
arbetsförmedlingar, på villkor att dess styrelser innehöll representanter för både arbetsgivar- och
arbetstagarsidan. Ett yttrande från socialstyrelsen 1916, som då var kontrollmyndighet, visar
vilken betydelse för samarbetsviljan organisationernas närvaro i arbetsförmedlingarnas styrelser
ansågs ha:
Trots de skarpa sociala och politiska motsättningar, som på andra områden i samhällslivet kunna
göra sig gällande mellan medlemmarna ur arbetsgivar- och arbetarlägren, ha samma personer i
arbetsförmedlingsstyrelserna, enligt socialstyrelsens erfarenhet, städse lojalt samarbetat i
saklighetens intresse. (Yttrande från Socialstyrelsen, 17 april 1916. Citerat ur Rothstein 1992:94)
Rothstein och Bergström har empiriskt studerat effekterna av avkorporativiseringen av de statliga
ämbetsverkens styrelser. Man har bl.a. gjort intervjuer med drygt 50 tidigare styrelseledamöter.
Resultaten tyder på att de rådgivande organ som upprättades efter det att intressegrupperna lämnat
själva styrelserna inte präglades av samma goda diskussionsklimat mellan parterna som var fallet
när de satt med i de beslutsfattande styrelserna. Kompromissökandet avtog och konfliktnivån
mellan organisationerna steg. Man lyssnade inte längre på varandra utan förde fram sina
ståndpunkter mer som positionsmarkeringar än som försök till konstruktiva förslag. (Rothstein &
Bergström 1999:96,103)
Undersökningen tyder således på att rådgivande organ har sämre förmåga att skapa
kompromissvilja och ömsesidig respekt än institutioner som ger aktörerna beslutsansvar. När
organisationerna sitter i beslutande ställning tar de samarbetet på större allvar. Författarna lägger
också fram hypotesen att deltagande i själva beslutsfattandet leder till att organisationerna känner
större lojalitet med besluten. Det torde betyda att organisationerna tar på sig ett större ansvar för
att skapa förståelse för politiken hos sina medlemmar. (Rothstein & Bergström 1999:95)
Betydelsen av maktbalans
Förtroende och samarbetsvilja är viktiga förutsättningar för att korporativa institutioner skall leda
till kompromisser. Maktbalans är ett annat villkor. Ingen organisation bör ha en alltför
dominerande maktställning. Mycket lite tyder på att intresseorganisationer kompromissar på sina
krav om de inte är pressade till att göra det.

61
Förhandlingar mellan någorlunda jämnstarka intresseorganisationer, vilket exempelvis
präglat den svenska arbetsmarknadspolitiken, är emellertid inte den enda formen av korporatism.
Det är inte ens den vanligaste. Alan Cawson har föreslagit att man bör skilja mellan makro-, mesooch
mikro-korporatism. (Cawson 1986:10ff) Makrokorporatism kallas de centrala
trepartsförhandlingarna på nationell nivå mellan företrädare för stat, arbetstagare och arbetsgivare
rörande makroekonomiska förhållanden. Meso- och mikronivåerna avser beslutsfattande inom
specifika branscher och politikområden. Mesokorporatism syftar på statens förhållande till
branschorganisationer, mikro- på relationerna till enstaka företag. På de här lägre nivåerna
befinner sig oftast arbete och kapital ”på samma sida” (producentintresset) medan ”motparten”
utgörs av staten, i de fall starka organiserade motintressen (t.ex. konsument-, miljö- eller
”skattebetalarorganisationer”) saknas. Förutsättningarna för kompromisser blir helt annorlunda
när det bara finns en stark intresseorganisation på området.
Jordbrukspolitiken är ett bra exempel på hur korporativa institutioner kan fungera när en
väletablerad intressegrupp saknar en jämbördig motpart. Jordbruksorganisationerna har i många
länder en stark politisk position och ett nära samarbete med staten. (Se t.ex. Lembruch 1984,
Micheletti 1990, Moyer & Josling 1990, Grant 1992, Browne 1995) Konsumentintressena är, som
Olson förutspått, oftast svagt organiserade. Lembruch menar att jordbrukspolitiken exemplifierar
hur
…sectoral interests may even succeed in colonizing segments of the administration so as to form
a ‘robbers coalition’ at the expense of other groups or of more ‘encompassing’ considerations of
national economic and social policy. (Lembruch 1984:62)
Den amerikanska litteraturen om ”järntrianglar” och subgovernments innehåller rikligt med fall där
något enstaka särintresse i nära samarbete med de statliga myndigheterna kommit att dominera
ett politikområde. 49 Sådana exempel stämmer väl med de ekonomiska teoriernas antaganden om
att intressegrupper som inte möter motstånd påverkar politiken till egen fördel. De stämmer
sämre med påståenden om att korporativa institutioner frammanar ”samhällsansvar”.
PerOla Öbergs doktorsavhandling demonstrerar tydligt betydelsen av maktbalans för att
korporatism skall leda till kompromisser. Öberg menar att korporatismen har två ansikten. ”Det
vackra ansiktet” återspeglar samarbete och kompromissvilja. Korporatismens mindre vackra
ansikte visar upp ett institutionaliserat särintresseinflytande över den offentliga politiken.
Öberg studerar hur fyra typiskt korporativa organisationer (centraliserade, hierarkiska och
med monopol på att representera sin grupp) – Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Internationella

62
Godtemplarorden (IOGT) - agerade i ett antal viktiga frågor i svensk politik. Sammanlagt
studerades 17 olika arbetsmarknadspolitiska, jordbrukspolitiska och alkoholpolitiska frågor. I
samtliga fall ingick organisationerna i ett nära institutionaliserat samarbete med staten. Genom att
för varje fråga studera organisationernas krav genom hela den politiska beslutsprocessen kunde
Öberg notera vilka preferensförändringar som skedde ”under resans gång”.
Ett av huvudresultaten var att organisationernas krav sällan var desamma vid slutet av
beslutsprocessen som vid dess inledning. Det politiska spelet - där motparterna var staten, andra
intressegrupper, den allmänna opinionen och organisationens egna medlemmar - påverkade vilka
anspråk organisationerna var villiga att föra fram. Öberg visade att organisationsledningarna
befann sig i en kontinuerlig dialog med sina medlemmar, där påverkan skedde både uppåt och
nedåt i hierarkin. Han drog slutsatsen, i underförstådd polemik med de ekonomiska teoriernas
antaganden om intressegrupper som oförbätterliga särintressen, att ”det inte är rimligt att uppfatta
organisationernas roll i politiken som blinda och döva intresseartikulerare”. (Öberg 1994:279)
När det gällde intressegruppernas kompromissvillighet var resultatet tydligt. I de fall
organisationerna stötte på motstånd från andra politiska aktörer under beslutprocessens gång
modererade de sina krav. När organisationen befann sig i en styrkeposition, t.ex. på grund av ett
gynnsamt opinionsläge, radikaliserades istället kraven. LRF ökade sina krav under
beslutsprocessens gång vid två av de fyra studerade jordbruksbesluten. LO och TCO
radikaliserade sina krav i MBL-frågan på 1970-talet under gynnsamma opinionsförhållanden.
En svaghet med Öbergs undersökningsdesign, liksom med en stor del av
korporatismforskningen, är att den variation i organisationsstruktur och samarbetsform som efterlystes
i tabellen tidigare saknas. De fall Öberg studerar är samtliga typiska korporativa beslutsprocesser.
De befinner sig alla i ”det övre vänstra hörnet” av tabellen. Det gör det svårare att dra slutsatser
om de korporativa institutionernas effekter. Öberg argumenterar förvisso på ett trovärdigt sätt
för att organisationernas ståndpunkter har påverkats av att organisationsledningen har deltagit i
förhandlingar. Han visar bland annat hur organisationsledningen har använt ”hänsyn till
pågående förhandlingar”, som sitt främsta argument gentemot medlemmarna för att få mandat
för kompromisspositioner.
Det är inte desto mindre möjligt att även mer pluralistiska förhållanden hade kunnat
åstadkomma samma kompromiss, även om relationerna och kommunikationen mellan aktörerna
hade sett annorlunda ut. En organisation vars direktkontakter med de politiska beslutsfattarna är
mer av ”lobbyingkaraktär”, d.v.s. mindre regelbundna och institutionaliserade, har också ett
intresse av att odla goda kontakter med statens representanter. Det vore politiskt dumt att
framföra krav som uppfattas som oresonliga. Vad som är ”resonligt” varierar rimligtvis med
organisationens maktpolitiska styrkeposition. Korporatismen innebär möjligen att det blir lättare

63
att finna de optimala kompromisspositionerna, organisationernas information om motparternas
krav är sämre under pluralistiska förhållanden, men det återstår att visa att skillnaderna gentemot
ett system som bygger på lobbying är betydande. 50
Liksom korporatismlitteraturen i allmänhet klargör inte heller Öberg om han anser att det
är organisationsstrukturen, samarbetsformen eller de två faktorerna i kombination, som påverkar
preferenserna. Uppenbarligen är ingen av faktorerna tillräcklig för att driva fram ett
kompromissvilligt beteende, eftersom ojämlika maktförhållanden kan leda till radikaliserade krav.
Eftersom jämförelser med mer pluralistiska förhållanden saknas blir det också svårare att säga i
vilken mån de är nödvändiga för att få till stånd kompromisser eller om de överhuvudtaget har
någon effekt på kompromissbeteendet.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns forskningsresultat som pekar på att
korporativa institutioner - ett fåtal monopolistiska, centraliserade organisationer i nära samarbete
med staten – kan innebära att intressegrupper kompromissar på sin krav. Villkoren för att
kompromiss verkligen skall bli resultatet är emellertid sådana att slutsatsen framstår som trivial.
Det måste föreligga någon typ av förhandlingar mellan någorlunda jämnstarka parter, som har
förtroende för varandra och som befinner sig i en beslutsfattande position snarare än en
rådgivande. Under sådana förhållanden uppträder organisationerna inte som de kravmaskiner,
opåverkade av omgivningens krav, som de framställs som i den ekonomiska litteraturen.
Det tycks alltså som om maktförhållandena är avgörande för vilka krav som förs fram.
Korporatism utan maktbalans leder inte till kompromisser. Å andra sidan kan det på vissa
områden vara så att maktbalans utan korporatism inte heller leder till kompromisser utan till
konflikt. Ett viktigt forskningsresultat är att de korporativa institutionerna kan skapa det
förtroende mellan parterna som är nödvändigt för att man skall samarbeta. Inom
arbetsmarknadspolitiken har förekomsten av en institutionaliserad mötesplats mellan parterna lett
till minskade samhällskonflikter.
Det återstår emellertid att diskutera de idéer i litteraturen som hävdar att korporativa
institutioner också kan leda till att organisationerna tar hänsyn till andra intressen än de rent
egoistiska, utan att nödvändigtvis behöva pressas av en mäktig motpart.
INFÅNGNING OCH DELIBERATION
Kompromissbeslut definierades ovan som resultatet av förhandlingar mellan aktörer som inser att
de själva har mest att vinna på att sänka sina krav. Med ”hänsynstagande” avses däremot eftergifter

64
som grundas på övertygelse om att ett sådant agerande är rättvist, eller på lojalitet mot ett annat
intresse. I litteraturen diskuteras två olika typer av ”hänsynstaganden” som kan uppstå som
effekter av korporativa institutioner. Intressegruppernas representanter kan, för det första,
”fångas in” av staten och utveckla en lojalitet mot andra intressen än den organisation man är
utsänd av. För det andra, menar en del författare, kan goda samtalssituationer förändra
representanternas värderingar och verklighetsuppfattning och som en följd därav deras
preferenser.
Det finns tämligen lite forskning om i vilken mån organisationernas företrädare kan fås att
ta hänsyn till andra intressen än den egna gruppens. Få studier av intressegrupper fokuserar på
rollförändringar och ”deliberation” (samtal där deltagarna tar intryck av varandras argument och
är beredda att ändra uppfattning). Utmaningen mot det rena maktperspektivet är än så länge
empiriskt oprövad. Det hindrar inte att teorierna är intressanta och värda att diskuteras. Bland de
få empiriska studier som har gjorts finns dessutom ett par svenska undersökningar.
Organisationsrepresentanter som statens gisslan
Det ”korporativa maktbytet” innebär att staten ger organisationerna inflytande i utbyte mot
legitimitet, stabilitet och samarbete. Bytet behöver emellertid inte nödvändigtvis vara lika
gynnsamt för båda parter. Det finns många fall där någon intressegrupp, på grund av avsaknaden
av starka organiserade motkrafter, kommit att dominera de offentliga myndigheterna. Det finns
också situationer där organisationernas representanter blir så hemtama i sin roll som offentliga
beslutsfattare att de visar mer hänsyn till staten eller ”det allmänna” än vad rena
maktförhållanden hade motiverat.
Att intressegruppernas företrädare i korporativa organ inte driver egoistiska särintresse-krav
utan tar hänsyn till det allmännas bästa togs länge för givet i Sverige. (Öberg 1997:20f) Den
statliga verksledningsutredningen 1985 väckte därför viss uppmärksamhet och gav stimulans åt
avkorporativiseringsdebatten, när den visade att det rådde en betydande rollförvirring i de statliga
ämbetsverkens styrelser. Utredningen hade bett styrelseledamöterna svara på en enkät. Av de
ledamöter som nominerats av de stora intresseorganisationerna svarade en del att lojaliteten låg
”hos myndighetens och verksamhetens intresse”. Andra ansåg sig i huvudsak representera sina
organisationer. Framförallt visade undersökningen att det rådde betydande osäkerhet hos
ledamöterna om vem de förväntades representera. (SOU 1985:40)
PerOla Öberg har i en annan enkätundersökning studerat rolluppfattningen hos
länsdirektörer och ledamöter i Arbetslivsfondens (ALF) korporativa regionstyrelser. I styrelserna
satt företrädare för riksdagspartierna samt fackföreningar och näringslivsorganisationer. Ungefär

65
hälften av de intervjuade, såväl intressegrupperna själva som andra ledamöter, ansåg att
organisationernas representanter i huvudsak förde fram ståndpunkter som låg i organisationens
egna intressen. (Öberg 1997:25f. Se även Öberg, Hermansson & Berg 1999:kap 5) Den andra
hälften tycks alltså ha ansett att intresseorganisationerna inte enbart såg till sig själva. Vad
variationen beror på är oklart.
Ett annat intressant resultat var att intressegruppernas representanter i styrelserna i viss
mån bedriver intern opinionsbildning inom den egna organisationen, till förmån för
myndighetens arbete. 90 procent av organisationsrepresentanterna tog då och då på sig rollen
som myndighetens försvarare i interna diskussioner. Här tycks det finnas en ”infångningseffekt”.
Öberg drar slutsatsen att
i någon mån har alltså ledamöterna fungerat inte bara som organisationernas företrädare i
myndighetsstyrelserna utan även som myndighetens ambassadörer i de respektive
organisationerna. (Öberg 1997:46f)
Bo Rothstein har i en undersökning visat att rollförändringar hos en intresseorganisations
företrädare kan få betydande konsekvenser. Han menar att SAF mer eller mindre ”förlorade” sina
representanter i ett antal statliga myndigheter. Arbetsgivarnas representanter i
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Skolöverstyrelsen (SÖ),
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och Riksförsäkringsverket (RVF) har under åren 1974
till 1983 systematiskt agerat mot den egna organisationens intressen, enligt Rothstein. Trots att
SAFs centrala ledning starkt kritiserade utbyggnaden av den offentliga sektorn under den här
perioden, gjorde dess representanter i myndighetsstyrelserna inget för att skära ner verksamheten.
Tvärtom begärde man tillsammans med den övriga styrelsen gång på gång högre budgetanslag till
”sina” myndigheter hos regeringen. SAFs representanter, konstaterar Rothstein, ansåg tydligen att
man borde vara ”mer generös med skattebetalarnas pengar än vad både en socialdemokratisk och en borgerlig
regering [som anslog lägre belopp än vad som begärdes från myndigheterna] funnit rimligt”.
(Rothstein 1992:338)
Det goda samtalet
Teorier om deliberativa samtal har rönt ökad uppmärksamhet i den politiska teorin under 1980- och
90-talet. ”Deliberativ demokrati” har framställts som ett alternativ till en pluralistisk eller elitistisk
”konkurrensdemokrati”. Grundtanken är att politik kan och bör utformas genom dialog där
deltagarna, vanliga medborgare eller representanter på elitnivå, betraktar varandra med respekt

66
och försöker finna ömsesidigt godtagbara lösningar. Under goda samtalsförhållanden kan de som
deltar fås att modifiera sina ursprungliga uppfattningar. Man tar intryck av andra deltagares
verklighetsuppfattningar och värderingar. Aktörernas mest egoistiska preferenser ”tvättas bort”. 51
(Se bl.a. Elster 1986, 1998, Mansbridge 1992, Cohen & Rogers 1995, Gutmann & Thompson
1996)
Jane Mansbridge är en av dem som tydligast argumenterat för att teorier om deliberation
även kan appliceras på intressegrupper, vilka annars ofta framställs som genuint egoistiska
aktörer. Hon menar att korporativa institutioner kan skapa den goda samtalsmiljö som krävs för
deliberation, och att effekten blir att intressegrupper tar större hänsyn till ”allmänintresset”. Det
amerikanska politiska systemet, anser Mansbridge, borde låna drag ifrån den europeiska
korporatismen.
I would argue that bringing some private negotiations among interest groups under some form of
state umbrella … can interject into the negotiation greater consideration of the public interest.
(Mansbridge 1992:493)
De empiriska beläggen för att korporativa institutioner innehåller deliberativa samtal, snarare än
förhandlingar baserade på rena maktförhållanden, är dock få. Det beror delvis på att sådana
undersökningar är förknippade med besvärliga metodproblem. Korporativa styrelser, kommittéer
och andra organ lämnar sällan några protokoll efter sig, vilket gör det svårt att i efterhand
rekonstruera samtalen. Huruvida eftergifter görs på grund av övertygelse, eller som nödvändiga
kompromisser, är också svårt att belägga. Öberg gjorde dock i sin studie av Arbetslivsfonden ett
försök att undersöka i vilken mån deliberation förekom. Det visade sig att närmare 90 procent av
ledamöterna, enligt egen uppgift, ibland eller ofta tog ”starkt intryck av andra ledamöters argument”
och ”modifierade [sin] åsikt till följd av andras argument”, vilket tolkades som ett positivt resultat för
hypotesen att beslut fattas genom deliberation. (Öberg 1997:31f,92)
SAMMANFATTNING – I MAKTENS ALLMÄNINTRESSE
Förtroende och jämlika maktförhållanden mellan de intressen som berörs av ett visst
politikområde, är viktiga förutsättningar för att korporativa institutioner skall kunna bidra till ett
kompromissvänligt beteende. Om staten bjuder in organisationer till ett nära samarbete som inte
präglas av maktbalans finns det knappast någon anledning att tro att de skall agera som något

67
annat än särintressen. På vissa politikområden kan det ändå vara nödvändigt att upprätta sådana
korporativa arrangemang om politiken skall vara möjlig att genomföra. Det interventionistiska
dilemmat kvarstår således.
En viktig slutsats är dock att korporativa institutioner som innebär mötesplatser för
organisationer med motsatta intressen kan skapa det förtroende som är nödvändigt för samarbete
och kompromiss. Korporatismforskningen har också visat att korporativa organisationer kan
skapa legitimitet för den offentliga politiken genom att ”förankra” den hos sina medlemmar.
Dessutom har man pekat på att staten kan bidra till att skapa sådana organisationer.
Den deliberativa teorin går delvis på tvärs med det maktperspektiv som tycks ha starkt stöd i
forskningen. Dess hypoteser är ännu tämligen oprövade.
Det finns emellertid fall i litteraturen som visar att organisationernas företrädare kan
”fångas in” av den institution han eller hon har blivit placerad i. Möjligen beror sådan ”infångning”
på förändrade normer och uppfattningar hos den enskilde organisationsrepresentanten. Möjligen
är sådana förändringar en följd av deliberativa samtal.
Att rollförändring och deliberation har stor betydelse i jämförelse med rena
maktförhållanden återstår dock att bevisa. Det är också tänkbart att deliberation och flitigt
umgänge med förträdare för ”den andra sidan” spelar större roll för normförändringar i ett längre
tidsperspektiv, än vad som fångas i studier av enstaka beslutsprocesser.

68
5
Den stängda dörren
Endast den totalitära staten är fullt suverän
Gunnar Heckscher
Särintressenas makt över politiken måste minska. Det är utgångspunkten för strategin att
motverka intressegrupperna genom att isolera dem som bör fatta de politiska besluten från
påtryckningar utifrån. Valda politiker och tjänstemän, menar företrädare för den här strategin, har
större anledning att ta hänsyn till det långsiktiga ”allmänintresset” än intressegrupper. Det finns
ingen osynlig eller statligt balanserande hand som kan styra den pluralistiska konkurrensen mellan
olika grupper till allmänintressets bästa, menar man. Ingen institutionell ingenjörskonst i världen
kan heller omvandla egoistiska kravmaskiner till allmänintressets beskyddare. Om organiserade
intressen tillåts få stort inflytande tenderar de att snedvrida politiken, skapa ineffektivitet och
resursslöseri.
Därför bör staten stänga dörren för intresseorganisationerna. På många områden kan det
visa sig vara bäst att avreglera och sluta bedriva en omfördelande politik. Den offentliga politik
som ändå bedrivs bör utformas avskilt från organiserade intressen. Den representativa
demokratin bör stärkas genom att de lagstiftande, exekutiva och dömande institutionerna återfår
den makt välorganiserade privata intressen har erövrat från dem. Staten kan bli smartare - mindre
och starkare.
I det här kapitlet presenteras de institutionella reformer som har föreslagits i syfte att
minska de organiserade intressenas makt, liksom kritik som kan riktas mot sådana förslag.
Theodore Lowi och Cass Sunstein är viktiga företrädare för uppfattningen att intressegruppernas
inflytande kan och bör motverkas. De menar att en motverkande strategi inte nödvändigtvis måste
betyda att man tar till radikala nyliberala metoder och helt upphör att föra en selektiv
omfördelande politik. 52 Den svenska statliga utredning som blev känd under namnet
”Lindbeckkommissionen”, uttryckte en liknande uppfattning. Statsvetenskaplig forskning som
kan belysa frågan om i vilken mån det är möjligt att minska intressegruppers makt tas upp och
diskuteras i det här kapitlet.

69
INSTITUTIONER MOT SÄRINTRESSEN
De strategier som Lowi och Sunstein föreslår för att minska intressegruppernas inflytande är
främst inriktade på att stärka de politiska institutioner som kan utgöra motvikter mot
särintressenas makt. Syftet är inte i första hand att ”söndra och härska” över de organiserade
intressena, utan snarare att ge kraftigare maktbefogenheter åt de aktörer som i större utsträckning
kan förväntas ta hänsyn till ”det gemensamma bästa”.
Makten över ett lands lagar och regler skall ligga hos den representativa demokratins
centrala institutioner, menar man. Folkets rätt att utkräva ansvar vid de allmänna valen är
demokratins kärna. Det politiska systemet måste därför präglas av klara ansvarsförhållanden. Det
skall vara väl synligt var den politiska makten finns och hur den används. Ett starkt partisystem är
viktigt. Partier presenterar övergripande ideologiska program och tvingas därför ta mer allmänna
hänsyn än intressegrupper. De har en mer omfattande medlems- och väljarbas och gör därför
internt upp med olika särintressen. För att undvika att partierna blir beroende av starka
organiserade intressen anser Sunstein att kampanjfinansieringen bör regleras. (Sunstein
1988:1577) Partiernas valkampanjer och politiska arbete kan subventioneras med offentliga
medel. (Cohen & Rogers 1995:23)
Rättsstaten är central i det politiska system Lowi och Sunstein föreslår som alternativ till
den degenererade ”intressegrupp-liberalismen”. I den juridiska demokratin, som Lowi kallar det,
skall politik bedrivas med hjälp av distinkta, formella, generella principer. ”Juridical democracy is rule
of law operating in institutions”, skriver han. (Lowi 1979:298) För att förvaltningen skall kunna
fungera som ett neutralt verktyg i de centrala beslutsfattarnas tjänst, istället för att utgöra en
maktfaktor i händerna på välorganiserade intressegrupper, måste lagstiftningen vara tydlig.
Lagstiftarna undergräver sin ställning, om de delegerar bort makt till byråkratin genom att utfärda
vaga målsättningar istället för precisa direktiv. Genomförandet av den offentliga politiken bör
mer handla om att följa regler än att bedriva politik. Hellre formalism än flexibilitet. ”When reality
and forms diverge, it is the reality that must first be attacked”. (Lowi 1979:298)
Istället för att ägna sig åt kravlös delegering av befogenheter åt myndigheter bör de folkvalda
utforma en väl specificerad lagstiftning och utöva en kraftfull och regelbunden revision av sina
myndigheter. ”Congress should make the basic political choices”, påpekar Sunstein. (Sunstein 1987:479)
Den exekutiva makten bör vara enhetlig, vilket betyder att regeringen eller presidenten skall ha god
kontroll över förvaltningen. En stark central regering eller presidentmakt är viktig eftersom den,
till skillnad från de olika sektorsmyndigheterna, har ett övergripande ansvar för politiken.

Regeringen kan stå för en samordning och överblick som hindrar att myndigheter tillåts
domineras av organiserade intressen. Därmed tydliggörs maktutövningen och
ansvarsförhållandena för väljarna:
70
A system of executive control strikes the proper balance between two goals of administration –
insulation from partisan pressure and responsiveness to electoral preferences. (Sunstein 1987:459)
Kontroll av myndigheter och utvärdering av i vilken mån lagstiftarnas målsättningar uppnås, är
oumbärliga instrument för ”den juridiska demokratin”. Lowi och Sunstein är mycket kritiska mot
att den amerikanska federala staten, enligt deras mening, har överlämnat maktbefogenheter till
förvaltningsmyndigheter utan att försäkra sig om att de blir väl använda. Resultatet har blivit
särintressedominans och ineffektivitet:
Agency autonomy has often served not as a guarantor of neutral administration, but as a source
of vulnerability to the pressures of well-organized groups. (Sunstein 1987:450)
En förvaltning är nödvändig för att politiken skall kunna genomföras, men den måste hållas
under noggrann uppsikt så att den inte blir dominerad av intressegrupper eller driver egna
särintressen. Lowi introducerade idén om solnedgångslagstiftning (sun-set laws) som fått ett visst
genomslag i USA. Tanken var att lagstiftningsprogram och myndigheter skulle ha tidsbegränsade
förordnanden. Efter en viss period skulle deras arbete utvärderas. Om man fann att
verksamheten någorlunda uppfyllde sina mål kunde den fortsätta annars skulle den läggas ner.
Endast om man har tillgång till en kraftfull revisionsapparat, menar Lowi, kan staten bedriva
politik som är förenlig med den juridiska demokratins ideal:
If Congress got regularly and routinely into the business of serious revision of its laws in light of
administrative experience, it would then be perfectly possible for Congress to live according to
the juridical principle and yet delegate broad powers to administrators. (Lowi 1979:307)
Sunstein betonar även betydelsen av den maktdelning mellan lagstiftande, exekutiva och
dömande institutioner som finns i den amerikanska konstitutionen. Riskerna för maktmissbruk,
särintresseinflytande och ineffektivitet minskar när olika maktcentra övervakar varandra, menar
han. Det var också de amerikanska grundlagsfädernas avsikt med den konstitutionella lösning
som valdes. Sunstein menar att alla tre institutionerna, inte bara den exekutiva makten, bör ha
betydande befogenheter att kontrollera förvaltningen.

71
Lindbeckkommissionen – Nya villkor för ekonomi och politik
”Sverige är i kris”, slog den statliga Ekonomikommissionen, mer känd som
”Lindbeckkommissionen”, fast i sin slutrapport 1993. (SOU 1993:16) Det är de politiska och
sociala institutionernas fel, ansåg man, som i allt för hög utsträckning har tillåtit särintressen att
dominera politiken. Kommissionens slutrapport är tydligt inspirerad av den ekonomiska public
choice-litteraturens perspektiv på intressegrupper. Organisationerna antas utnyttja staten för att
gynna sig själva på allmänintressets bekostnad. Väljarna är okunniga om vilka snedvridningar det
ger upphov till.
Avregleringar av olika marknader som domineras av organiserade intressen är en viktig del
av lösningen på problemen med särintressen, enligt Lindbeckkommissionen. Jordbrukssektorn,
byggsektorn, transportsektorn och arbetsmarknaden nämns. Man föreslår även institutionella
förändringar i syfte att minska intresseorganisationernas inflytande över de omfördelande och
reglerande uppgifter som även i fortsättningen bör ligga på staten. Principen är, liksom hos Lowi
och Sunstein, att isolera den representativa demokratins beslutsfattande institutioner från
intressegruppers påtryckningar. Man använder en bild med två cirklar som symboliserar staten
och intressegrupperna. De två överlappade varandra på ett olyckligt vis under korporatismens
era, menar man.

Figur 3. Lindbeckkommissionens förslag till lösare band mellan staten och organisationerna
72
KORPORATISM VÅRT FÖRSLAG: TYDLIGARE ANSVARSFÖRDELNING
Stat Organisationer
Källa: SOU 1993:16, 173
Organisa-
Stat tioner
Det nära korporativa samarbete som har karaktäriserat relationerna mellan staten och
intresseorganisationerna i Sverige bör upphöra, menar Lindbeckkommissionen. Istället bör man
skapa en ”tydlig rågång” mellan myndigheter och organisationer. De sammanflätade cirklarna har
lett till rollförvirring och otydliga ansvarsförhållanden. Statens lojalitet måste ligga hos
allmänintresset. Organisationerna ”bör återges sin självständiga roll i det frivilliga medborgarsamhället”.
(SOU 1993:16,173)
De åtgärder man föreslår ligger i linje med Lowis och Sunsteins tankar.
Ansvarsfördelningen skall tydliggöras. Riksdag och regering måste formulera klara mål med sin
politik och ha tillgång till effektiva granskningsmetoder. Den verksamhet som bedrivs offentligt
bör med jämna mellanrum omprövas. Ökad öppenhet och tydliga redovisningar av
regleringspolitikens effektivitets- och omfördelningseffekter kan visa allmänheten politikens
verkliga innebörd.
Man argumenterar för att allmänintressets företrädare borde stärkas genom
omorganiseringar i riksdag och regeringskansli. Riksdagen måste se över inflytandet från såväl
”geografiska” som ”funktionella” särintressen. Man föreslår en halvering av antalet ledamöter i
riksdagen. Det skulle tvinga de återstående ledamöterna att se mer till helhetslösningar i politiken,
än vad som är fallet när man specialiserar sig på något (sär)område. En annan
utskottsorganisation med färre men bredare utskott skulle också motverka särintressen inom vissa
sektorer.

73
Regeringskansliets centrala samarbetsorgan, som skall stå för de sektorsövergripande
bedömningarna, borde förstärkas, menar kommissionen. Statstsrådsberedningen och
finansdepartementet har uppgiften att jämka samman fackdepartementens krav och hålla ihop
budgeten. Det är fackdepartementen som riskerar att utgöra ”särintressenas ambassader” i
regeringen. Några av dem, föreslår man, kan slås ihop till större departement som tvingas ha ett
mer övergripande perspektiv. Jordbruksdepartementet kan exempelvis inordnas under ett större
näringsdepartement, menar man. (SOU 1993:16,160)
Förutom förslag som syftar till att stärka allmänintressets företrädare föreslår
kommissionen vissa åtgärder direkt riktade mot intressegrupperna. Avkorporativiseringen bör
fullföljas. Privata organisationer skall inte ingå i organ med beslutande eller rättstillämpande
uppgifter. Staten bör också avskaffa alla ekonomiska subventioner till intressegrupper. Den bör
stå ”neutral” i förhållande till organisationerna. (SOU 1993:16,173) Korporatismen har inte bara
lett till snedvridningar av politiken. Genom att göra organisationerna ”finansiellt beroende” av staten
har deras roll som ”bärare av medborgarnas frivilliga samhällsengagemang” försvagats. (SOU
1993:16,173)
ETT LIVAKTIGT ORGANISATIONSVÄSENDE UTAN INFLYTANDE
Tydliga ansvarsförhållanden är ett viktigt mål med de institutionella reformer som föreslås.
Folkets demokratiskt valda representanter skall vara autonoma i sin maktutövning. Frågan är då
vilken roll intresseorganisationerna skall ha. Företrädare för strategin att isolera de politiska
beslutsfattarna kan kritiseras för otydlighet på den punkten. Lindbeckkommissionen talar om en
tydlig ”ansvarsfördelning” mellan de båda ”cirklarna” – staten och intresseorganisationerna - men
vilket politiskt ”ansvar” organisationerna skall ha är oklart.
När de privata organisationerna befinner sig i det civila samhällets sfär kallas de för
”medborgarsammanslutningar” av Lindbeckkommissionen. När de går över gränsen till den
politiska sfären utgör de ”särintressen”. I den civila sfären är organisationerna en styrka för
medborgarna och samhället. I politiken har de en skadlig inverkan. Med sina förslag syftar man
till att i möjligaste mån minska organisationernas inflytande över politiken, utan att skada deras
livsbetingelser i den sfär där man anser att de hör hemma. När det gäller fördelningen av politiskt
ansvar tycks man anse att intressegrupperna helst skall förbli tomhänta.

74
Den kritik som kan formuleras mot den isolerande strategin, utifrån den empiriska
statsvetenskapliga forskningen, handlar framförallt om huruvida det är realistiskt att tro att
gränsen mellan politiken och det civila samhällets organisationer är möjlig att upprätthålla. Man
måste också ställa frågan vad resultatet blir om staten väljer att försöka upprätthålla gränserna men
endast delvis lyckas.
Särintressen och opinionsbildning
En tillspetsad tolkning av Lindbeckkommissionens två cirklar är att det politiska systemets
kontakter med det civila samhället skall begränsa sig till folkets röst på valdagen vart fjärde år.
Medborgarnas demokratiska deltagande innebär att man utvärderar hur de förtroendevalda har
använt sin makt och utkräver ansvar. Det är emellertid en överdriven tolkning. Kommissionens
ledamöter, liksom Lowi och Sunstein, är förmodligen beredda att gå med på att det civila
samhället bidrar till politiken även mellan valen. Att cirklarna symboliskt skiljs från varandra
behöver inte innebära att de inte finns något utbyte däremellan. Frågan är emellertid hur det
utbytet skall se ut när organisationsväsendet som en ”andra kanal” för medborgarnas
representation diskvalificerats? Här infinner sig en besvärande tystnad hos såväl Lowi, Sunstein
som Lindbeckkommissionen.
Cohen & Rogers, som själva är kritiska till ”den stängda dörrens politik”, har tolkat
Sunstein som att han menar att organisationerna åtminstone bör delta i den offentliga politiska
debatten. Där kan de bidra med viktig information, klargöra sina uppfattningar och perspektiv.
Samma tolkning gör Hermansson m.fl. av Lowis ”juridiska demokrati”. (Hermansson m.fl.
1999:249) Opinionsbildning och deltagande i den offentliga diskussionen bör emellertid inte
betyda att intressegrupperna utövar inflytande över politiken. ”In general, they [Sunstein m.fl.] wish to
separate public deliberation so far as possible from group influence.” (Cohen & Rogers 1995:23)
En sådan hållning framstår som helt orimlig. Att skilja på opinionsbildning och
maktutövning är ohållbart. Betydelsen av att kunna påverka den politiska dagordningen genom
att etablera ”rätt” perspektiv på samhällsfenomen och politiska frågor är den mest grundläggande
strategin för utövande av politisk makt. Genom opinionsbildning och mediakontakter kan
intressegrupper bidra till att formulera den politiska dagordningen, definiera verkligheten och
främja sina intressen och idéer.
Forskningen om hur den politiska dagordningen bestäms har starkt betonat betydelsen av
opinionsbildning för intressegruppers politiska framgång. En av förgrundsgestalterna för den här
forskningstraditionen var E.E. Schattschneider. Han menade att den viktigaste strategin för alla
politiska aktörer är att påverka vilka som deltar i en politisk konflikt. Den som är på väg att

75
förlora en politisk process kan ändra på oddsen genom att söka allierade i ”publiken”, d.v.s.
allmänheten eller politiska aktörer på elitnivå som ännu inte är inblandade i spelet. De som för
tillfället har övertaget har anledning att begränsa konflikten genom att inte väcka publikens
uppmärksamhet. ”If a fight starts, watch the crowd”, uppmanade Schattschneider. (Schattschneider
1960:2) Media och opinionsbildning utgör viktiga kanaler för att aktivera de delar av publiken
som kan utgöra tungan på vågen i en politisk konflikt.
Baumgartner & Jones är starkt influerade av Schattschneiders arbete, trettio år tidigare, i sin
omfattande studie av dagordningsformulering (agenda-setting) i amerikansk politik. De betonar
att alla samhällsfrågor kan betraktas ur olika perspektiv. Tobaksodling var exempelvis i USA
under lång tid i första hand en jordbruksfråga och delvis även en handelsfråga. När antirökningsorganisationer
lyckades etablera rökningens hälsoaspekter i den offentliga debatten
förändrades det politiska spelet. Aktörer som tidigare tillhört en passiv publik blandade sig i
konflikten och politiken svängde till tobaksindustrins nackdel. Baumgartner & Jones slutsats är
att opinionsbildning och mediakontakter, som syftar till att etablera ”rätt” perspektiv på frågorna,
är oumbärliga för organiserade intressen som söker politisk förändring. (Baumgartner & Jones
1993)
Opinionsbildningens betydelse för politisk inflytande pekar på en teoretisk svaghet för den
isolerande strategin. Ingen demokrat vill frånta organisationerna rätten att ägna sig åt
opinionsbildning. Det betyder att de har tillgång till en betydelsefull kanal för inflytande.
Intressegruppernas närvaro i politiken är därför oundvikligen en gradfråga snarare än en artfråga.
De kan inte uteslutas.
Därmed uppstår frågan för dem som vill minska intressegruppernas inflytande – vad är
lagom lite inflytande? Här finns ett teoretiskt definitionsproblem som man inte har tagit sig an.
När övergår ett legitimt utövande av yttrandefriheten till att bli ett skadligt särintresseinflytande?
Efter vilka kriterier skall man etablera den politiska ansvarsfördelningen mellan de två cirklarna,
givet att det är omöjligt att frånta de organiserade intressena all politisk makt?
Kan man bedriva politik utan intressegrupper?
Opinionsbildning är en självklar demokratisk rättighet som inte kan ifrågasättas. Är det möjligt att
begränsa intressegruppernas inflytande till den indirekta påverkanskanal som opinionsbildning
och media innebär? Kan de direkta kontakterna med beslutsfattarna skäras av, om man så
önskar?
Andemeningen i Lowis, Sunsteins och Lindbeckkommissionens förhållningssätt till
intressegrupper är att ”stänga dörren” till maktens korridorer för de organiserade intressena. Det

76
skall dock inte tolkas bokstavligt. Inte heller har man för avsikt att spika igen brevlådor och
stänga av telefonerna. De institutionella reformer som föreslås är i första hand inriktade på att
stärka motkrafterna mot särintressena. Man vill inte förbjuda intressegrupper att ta kontakt med
politiska beslutsfattare. Reglering av lobbyism i de parlamentariska församlingarna är ingen viktig
fråga för vare sig Lowi, Sunstein eller Lindbeckkommissionen. Men i vilken mån kan då de
institutioner man föreslår hålla de organiserade intressena utanför de politiska institutionerna?
Det saknas inte belägg i forskningen för att sektorsmyndigheter ofta fångas in av starka
intresseorganisationer. Det är också väl känt att finansdepartementet inte sällan är den politiska
huvudmotståndaren för organisationer och myndigheter inom specifika sektorer, som söker
medel för den egna verksamheten från ”den gemensamma kakan”. Den svenska
maktutredningen visade att fackdepartement som jordbruks- arbetsmarknads- och
kommunikationsdepartementet hade betydligt mer kontakter med organiserade intressen än
finansdepartementet. (Petersson 1989:119) Wyn Grant har hävdat att finansdepartementets
möjligheter att påverka politiken gentemot den brittiska mejerisektorn
is limited by the fact that decisions in relation to dairy policy take place on sector specific
decision making circuits which are well insulated from wider pressures. (Grant 1992:64)
Det verkar således vara en rimlig hypotes att färre fackdepartement och en starkare ställning för
finansdepartementet försvagar intresseorganisationernas maktposition gentemot
regeringskansliet. Varken Lowi, Sunstein eller Lindbeckkommissionen hänvisar emellertid till
några mer systematiska studier av den här typen av reformer och vilka effekter på
intressegruppers inflytande de har.
Frågan är dock om inte de institutionella förändringar som föreslås i praktiken också måste
innebära en minskning av den politiska interventionen på de områden som berörs. Vore det
möjligt, eller meningsfullt, att inordna jordbrukspolitiken under ett större näringsdepartement,
som Lindbeckkommissionen föreslår, om man inte samtidigt föreslog omfattande avregleringar
av jordbrukspolitiken, vilket man gör? Om man överhuvudtaget skall bedriva jordbrukspolitik,
menar exempelvis Moyer & Josling, så krävs det byråkratiska enheter med handläggare som ägnar
sig åt utformandet av regler, oavsett om de utgör ett eget departement eller inte.
Agricultural policy is now so complicated that it must be compartmentalized and formulated in
isolation from other policies. This almost guarantees that the actors with the greatest knowledge
of agricultural issues play a central role. (Moyer & Josling 1990:204)

77
Kan den tydliga gränsdragningen mellan den civila och den politiska sfärens cirklar upprätthållas
om staten har ambitionen att bedriva en aktiv interventionistisk politik, eller krävs det en
begränsad liberal stat? Varken Lowi eller Lindbeckkommissionen gör explicit någon koppling
mellan sina önskemål att utestänga intressegrupperna och att genomföra avregleringar. Inom
såväl korporatismforskningen som den amerikanska och brittiska pluralistiska forskningen menar
man att det finns ett sådant samband. Empiriskt, det har forskningen tydligt visat, ökar
samarbetet mellan stat och intressegrupper ju mer omfattande reglerande och omfördelande
politik som bedrivs. I kapitel två fördes en argumentation för att synen på intressegrupper därför
delvis är kopplad till politisk-ideologiska uppfattningar.
Sunstein förnekar dock uttryckligen att reformer som är ägnade att minska
intressegruppernas inflytande nödvändigtvis måste försvåra genomförandet av en långtgående
välfärdspolitik. En tydlig, väl specificerad lagstiftning och fungerande revisionsmyndigheter kan
se till att politiken inte övermannas av särintressen. Han hävdar också att den amerikanska
konstitutionens system med maktdelning och ömsesidig kontroll (checks and balances) inte
försvårar möjligheterna att bedriva en interventionistisk politik, vilket många anser. 53 (Sunstein
1987)
Sunstein och Lowi har emellertid svårt att övertyga den statsvetenskapliga
förvaltningsforskningen om att precisa lagregler kan fungera som universalmedicin mot
byråkratisk makt och särintresseinflytande. Problemet är svårigheterna för lagstiftarna att
precisera en tillräckligt detaljerad regelgivning, när den verklighet som skall regleras är
komplicerad och föränderlig. Tanken på en opolitisk förvaltning som neutralt tillämpar de regler
som lagstiftarna bestämt är orealistisk, menar Bo Rothstein, eftersom
precis regelstyrning inom många områden inte är möjlig att åstadkomma. Försöker man arbeta
med precisa regler inom områden där förändringstakten är hög eller fallen väldigt olika, uppstår
lätt de absurda konsekvenser som vi känner bland annat från den rikhaltiga skönlitteraturen om
människans möte med en oförstående och rigid byråkrati. (Rothstein 1991b:53)
Den moderna välfärdsstatens politik är komplicerad och ställer stora krav på beslutfattarnas
sakkunskaper. Ofta måste man också anpasssa besluten till de förutsättningar som gäller i det
enskilda fallet, menar förvaltningsforskarna. Lagstiftarna tvingas överlåta ett betydande
handlingsutrymme till förvaltningen, eftersom det i lagstiftningen är omöjligt att specificera exakt
hur alla individuella fall av myndighetsutövning bör hanteras. Hur mycket politisk makt som
måste delegeras till förvaltningen varierar förvisso mellan olika områden. Ibland kan tydliga
centralt beslutade regler fungera. På många områden är det emellertid omöjligt att bedriva en

78
aktiv interventionistisk politik utan att maktbefogenheter överförs från de centrala institutionerna
till förvaltningen. (Rothstein 1991b)
Förvaltningstjänstemännen i sin tur har behov av sakinformation från ”de berörda”
intressena och deras organisationer, som ofta har de största detaljkunskaperna på det aktuella
området. Rothstein menar dessutom att ett nära samarbete med de närmast berördas
organisationer kan ge nödvändig legitimitet åt förvaltningens beslut. Det faktum att
tjänstemännen inte är demokratiskt valda betyder att deras maktbefogenheter behöver legitimeras
på någon annan grund än väljarstöd. Risken finns annars att besluten uppfattas som utslag av
godtycklig byråkratmakt. (Rothstein 1991b:57ff)
Både Lowi och Sunstein är medvetna om att precisa lagregler kan vara svåra att utforma,
men menar att problemet är överkomligt. Lowi hävdar att kravet på situationsanpassning och
flexibilitet, som argument för delegering av politisk makt till förvaltningen, ”is a much overused alibi.
… The ideal of case-by-case administration is in most instances a myth”. (Lowi 1979:302f, Sunstein
1987:482)
Granskning av särintresseinflytande
Sunstein är den debattör som tydligast opponerar mot att det finns ett nödvändigt samband
mellan en reglerande och omfördelande politik och närvaron av inflytelserika intressegrupper. En
effektiv granskning av hur den offentliga verksamheten bedrivs, utförd av starka
revisionsmyndigheter, utgör en viktig del av Sunsteins argumentation.
Granskningen, menar han, bör i första hand vara teknokratisk. Regler och målsättningar
skall efterlevas med största möjliga kostnadseffektivitet och rationalitet. Utvärderingarna skall
syfta till att kontrollera att inte lagstiftarnas ambitioner utvecklas till ”bad politics”, när den skall
genomföras. ”Dålig politik” är enligt Sunstein ”decisions based on statutorily irrelevant factors or on the
power wielded by well-organized private groups”. Intressegruppers inflytande tycks i Sunstein ögon vara
något i sig ”dåligt”. (Sunstein 1987:485) Granskningsmyndigheterna skall användas för att
upptäcka och motverka särintresseinflytande. Med hjälp av teknisk, ekonomisk och juridisk
expertis kan organiserade intressens otillbörliga inflytande bekämpas.
Svagheten med den metoden är att det genast dyker upp mycket svåra avvägningsproblem.
Vilka kriterier skall man använda när man bedömer om en myndighet i huvudsak gynnar
allmänintresset eller något särintresse? Hur känner man igen särintresseinflytande när man ser det?
Är stödåtgärder till små olönsamma jordbruk i inre Norrland ”bad politics”, orsakade av
organiserade intressens inflytande, eller kan de lika gärna betraktas som stöd för ett allmänt
omfattat värde om ett ”levande kulturlandskap”?

79
Den myndighet som får i uppdrag att göra sådana bedömningar blir en betydelsefull
politiskt maktfaktor. Därför är det viktigt, menar Sunstein, att den är nära knuten till sina
politiska uppdragsgivare och drivs av likartade politiska värderingar. (Sunstein 1987:460)
En form av offentlig demokratisk granskning förespråkas av Lindbeckkommissionen. Man bör
öka öppenheten och ge tydligare redovisningar av politikens effekter, anser kommissionen. Om
särintressenas skadliga effekter kan demaskeras, särskilt omfördelningseffekterna av olika typer av
regleringar, kan väljarna utkräva ansvar av sina politiker. (SOU 1993:16)
Ett steg fram, två steg tillbaka?
Den vanligaste kritiken mot strategin att försöka isolera de politiska beslutsfattarna är att det inte
är möjligt i en demokratisk stat. Staten existerar i samhället, vilket anses betyda att den civila
sfärens organisationer oundvikligen kommer att tränga sig på de politiska institutionerna.
Given the existence of associative liberties, groups will form to influence policy, and once
formed, they will affect policy. They cannot be legislated out of existence. (Offe 1995:121)
Att det inte är möjligt att helt befria politiken från intressegruppers inflytande behöver inte
utesluta att man försöker så långt det går. Ju mindre möjligheter organisationerna har att utöva
inflytande desto bättre, kan man hävda. Det finns emellertid en risk med ett sådant
förhållningssätt. Försök att generellt minska intressegruppernas möjligheter att påverka kan
drabba olika samhällsgrupper olika hårt. Resultatet riskerar att bli att de breda allmänintressen
man vill värna om får en än sämre ställning och att politiken blir än mer snedvriden.
I kapitel tre diskuterades det faktum att olika intressen i samhället har olika förutsättningar
att påverka politiken genom organisationsväsendet. En del grupper är lättare att mobilisera än
andra. Skillnader i ekonomiska resurser ger olika organisationer olika möjligheter att arbeta
politiskt. Vissa gruppers detaljkunskaper om politikområdet, framförallt producentintressenas, är
mer oumbärliga än andras för de myndigheter som skall fatta beslut om lagar och regler. Cohen
& Rogers kritiserar strategin att försöka isolera beslutsfattarna med argumentet att det kommer att
leda till att organiserade näringslivsintressen får en ännu större fördel gentemot exempelvis miljöoch
konsumentintressen.
If it is implausible to think that any strategy of insulation will be ’group-proof’, it is particularly
implausible to think that the insulating barriers will not first be negotiated by the best-endowed
political players to the further detriment of the less well-off. (Cohen & Rogers 1995:25)

80
Förslag om minskat tillträde för organiserade intressen i den politiska beslutsprocessen riskerar
att slå hårdast mot resurssvaga grupper och organisationer av folkrörelsekaraktär, vilka bygger sin
makt på organiseringen av många medlemmar. Hermansson m.fl. har studerat hur de svenska
intresseorganisationernas politiska aktiviteter och möjligheter att påverka har förändrats i takt
med att korporativa kanaler har blivit mindre tillgängliga. De hävdar att ”avkorporativiseringen har
slagit hårdare mot arbetarrörelsens organisationer och mot de övriga folkrörelserna än mot exempelvis
näringslivet.” (Hermansson m.fl. 1999:243f)
Lindbeckkommissionen föreslår att staten bör upphöra att subventionera
intresseorganisationer ekonomiskt. De motiverar förslaget med att bidragstagarna riskerar att bli
ekonomiskt beroende av staten och därmed förlora sin självständiga ställning. (SOU 1993:16,174)
Greenpeace har tackat nej till stöd från EU-kommissionen av just den anledningen. (Rucht
1993:87) Walkers forskning om hur intresseorganisationer mobiliseras, som diskuterades i kapitel
tre, pekar på att en sådan politik skulle leda till att de organisationer som företräder de
resurssvagaste samhällsgrupperna skulle få svårt att överhuvudtaget uppstå. Ronald Reagans
administration gjorde ett seriöst försök att skära bort stödet till ”vänster-grupper”, framförallt
inom den sociala välfärdssektorn. Det lyckades endast delvis, vilket diskuteras mer utförligt
nedan.
LOBBYING-REGLERINGAR OCH INFLYTANDE
Det är ingen tvekan om att det går att minska de organiserade intressenas makt. Den intressanta
frågan är inte om utan hur, hur mycket och med vilka konsekvenser intressegruppernas inflytande kan
begränsas. Här skall avslutningsvis presenteras forskning som möjligen kan belysa hur
institutionella och politiska reformer kan påverka intressegruppers inflytande. Vilken roll har
regleringar av lobbyverksamhet i de lagstiftande församlingarna spelat i de länder som infört
sådana? Vad har den statsvetenskapliga forskning som har försökt mäta intressegruppers
inflytande kommit fram till, när det gäller olika institutioners betydelse? Vad kan man lära av att
studera Reagans politik mot de i hans ögon förhatliga särintressena?
Reglering av lobbying
Regleringar av lobbyisters aktiviteter gentemot parlamentariska församlingar har varit en fråga
som legat högt på dagordningen i många länder. I EU har man i åratal diskuterat olika typer av

81
regleringar och registreringar av de lobbyister som verkar mot Europaparlamentet och EUkommissionen.
I USA antogs ett nytt regelverk 1995 som ersatte det gamla från 1946. I Sverige
har flera motioner rests i ärendet under 1990-talet. Kan den här typern av regleringar påverka
intressegruppernas möjligheter att utöva inflytande?
Lobbyverksamheten har ökat starkt i både USA och Europa de senaste decennierna i takt
med att antalet intressegrupper har vuxit. Allt fler företag och organisationer använder lobbying,
vilket lämpligen definieras som icke-institutionaliserade direkta kontakter med politiker eller tjänstemän, i
syfte att påverka offentligt beslutsfattande. (Hermansson m.fl. 1999:17) Opinionsbildning,
mediakontakter och deltagande i rådgivande organ som sammankallats av myndigheter räknas inte
som ”lobbying” i den statsvetenskapliga litteraturen.
Bakgrunden till de regleringar av lobbyverksamhet som finns i USA, Canada, EU,
Storbritannien och flera andra länder tycks vara densamma. Den har väldigt lite att göra med
seriösa försök att påverka intressegruppernas inflytande över politiken. Förslag till regleringar av
lobbyism har främst använts som symbolpolitik av politiker som har velat visa handlingskraft.
”Lobbyister” betraktas med stor misstro av allmänheten. I medierna beskrivs lobbying som en
skum och odemokratisk företeelse. Officiellt har åtgärderna motiverats med argument om
”förstärkt demokrati”, men de demokratiuppfattningar som har legat till grund för besluten har
varit mycket otydliga. (Schlozman & Tierney 1986:317ff, Thomas 1998, Jordan 1998, Greenwood
& Thomas 1998)
Den typ av regleringar som varit aktuella har knappast någon inverkan på intressgruppernas
möjligheter att påverka politiken, eller maktförhållandena mellan olika grupper. ”Lobby regulation is
never likely to restructure interest intermediation”, konstaterar Greenwood & Thomas som har jämfört
undersökningar från ett tiotal länder. (Greenwood & Thomas 1998:498)
De åtgärder som har diskuterats och i vissa fall genomförts rör framförallt registrering av
lobbyister och intressegrupper och offentliggörande av vissa uppgifter. Man har försökt belysa
snarare än begränsa aktiviteterna. Lobbyister har tvingats ange vem deras uppdragsgivare är, vilka
frågor de arbetar med och mot vilka politiska institutioner. Intressegrupper har anmodats att
registrera hur stora summor pengar de lägger ner på lobbyverksamhet. Parlamentarikers
ekonomiska affärer med utomstående skall rapporteras.
De register som har upprättats i USA har emellertid visat sig ha mycket stora brister. Den
lagstiftning som gällde före 1995 beräknades ha registrerat någonstans mellan 15 och 30 procent
av alla lobbyister i Washington (konsulter eller anställda på intresseorganisationer). Endast 1
procent av de summor som spenderades på lobbying förmodas ha registrerats! (Thomas
1992:509) Det beror delvis på att man har haft stora problem med att definiera vad som skall
anses utgöra ”intressegrupper” respektive ”lobbying”. (Greenwood & Thomas 1992:494)

82
I flera länder har branschorganisationer för de konsultbyråer som säljer lobbyingtjänster till
företag och organisationer själva uppmuntrat regleringar. De etablerad konsultbyråerna har
framförallt varit intresserade av att få till stånd register, som skulle tilldela dem en sorts officiell
status som ”licensierade” lobbyister. Det skulle kunna utgöra ett konkurrensvapen mot
potentiella nykomlingar inom branschen. I debatten har det också funnits farhågor om att
regleringar av tillträdet till parlamentariska organ riskerar att gynna dem som redan är ”inne”. I
Storbritannien beslöt en statlig utredning att inte föreslå något officiellt register av lobbyister.
Man menade att det skulle ge fel intryck:
To establish a public register of lobbyists would create the danger of giving the impression, which
would no doubt be fostered by lobbyists themselves, that the only way to approach successfully
Members or Ministers was by making use of a registered lobbyist. This would set up an
undesirable hurdle, real or imagined, in the way of access. (Jordan 1998:536)
Även den svenska Demokratiutredningen drog slutsatsen att regleringar av lobbyverksamhet inte
var en framkomlig väg. (SOU 2000:1) Lowi, Sunstein, Lindbeckkommissionen och andra seriösa
förespråkare för strategin att isolera de politiska beslutsfattarna från intressegruppers
påtryckningar har inte visat något intresse för regleringar. Att med hjälp av lagstiftning bokstavligt
”stänga dörren” för de organiserade intressena betraktas inte som något alternativ.
Vad avgör om intressegrupper har inflytande eller ej?
Svårigheterna med att mäta makt är en av statsvetenskapens grundproblem. Många hävdar att det
är omöjligt och ett slöseri med tid och resurser att ens försöka. Det har inte hindrat en stor
mängd forskare från att försöka fastställa hur mycket inflytande intressegrupper har i olika
politiska frågor. Det finns en mängd fallstudier där man har försökt bedöma hur stor del av olika
politiska utfall som kan förklaras av organisationernas påtryckningar. Richard Smith har i en
översiktsartikel analyserat försök att mäta lobbyisters inflytande i den amerikanska Kongressen.
Han refererar till hundratals undersökningar enbart under en tioårsperiod. (Smith 1995)
Trots de omfattande forskningsresurser som har lagts ner på att studera intressegruppernas
inflytande över politiken är kunskapsläget fortfarande osäkert. Det enda man egentligen med
säkerhet vet är att intresseorganisationer ibland spelar stor roll för utfallet och ibland inte har
särskilt stor betydelse. Forskningen har kritserats för att sakna ett sammanhängande teoretiskt
perspektiv. De enskilda fallstudierna är intressanta i sig, men deras resultat är motstridiga. De är
svåra att koppla ihop till mer generella slutsatser eftersom man saknar ett enhetligt angreppssätt

83
och använder olika begreppsdefinitioner och operationaliseringar. (Smith 1995, Baumgartner &
Leech 1998:kap7)
Vad som framförallt har saknats är systematiskt jämförande undersökningar av kontextuella
faktorers betydelse för intressegruppers inflytande. Baumgartner och Leech menar att man har
ställt fel fråga:
One thing we should have learned from these studies is that we were asking the wrong question.
It should not be whether interest groups are ever influential, but when, why, and to what extent
they are powerful on what types of issues. … What encourages interest-group power, and what
mitigates it? (Baumgartner & Leech 1998:134, 125)
Det som är intressant för den här studien är den typ av faktorer som hör samman med den
institutionella kontexten och som kan påverkas genom institutionella och politiska reformer. För
att kunna säga något om sådana faktorers effekter måste man göra jämförelser - geografiskt, över
tid eller mellan politikområden. Tyvärr är det inte så intressegruppernas inflytande har studerats.
Från korporatismforskningen kan man dra den självklara slutsatsen att intressegruppers
inflytande ökar när de får sitta med i de beslutsfattande organen. I övrigt omfattar forskningen i
huvudsak fallstudier i enskilda länder där man inte försäkrat sig om variation i de institutionella
variablerna. (Baumgartner & Leech 1998:125)
Reagans korståg mot ”de organiserade parasiterna”
Den statsvetenskapliga forskningen har visat att maktskiften på presidentposten har stor
betydelse för olika intressegruppers möjligheter att utöva inflytande i amerikansk politik. Ett
presidentskifte innebär att personer byts ut på många viktiga poster inom förvaltningen så att
presidentens ideologiska hållning blir dominerande. Det inverkar starkt på hur olika
intresseorganisationer bemöts och vilka tillträdesmöjligheter de får. (Schlozman & Tierney
1986:205, Walker 1991:kap8, Heinz m.fl. 1993:386)
Reagans första presidentperiod är särskilt intressant ur ett jämförande perspektiv.
Inspirerad av nyliberalism och public choice-teori deklarerade hans administration att man med full
kraft skulle bekämpa särintressenas makt i Washington. I första hand riktade man in sig på sina
politiska huvudmotståndare, den politiska vänsterns organisationer. Miljö-, kvinno-, fredsrörelsen
och andra social rörelser var de mest högljudda kritikerna mot Reagans politik. Organisationer till
förmån för olika typer av statliga välfärdsprogram var en annan viktig måltavla för Reaganadministrationen.
(Walker 1991:kap8)

84
I första hand ville man få stopp på det ekonomiska stöd till organisationerna som utgick
från förvaltningen. I en kampanj med målet ”defund the left” försökte man påverka deras finansiella
ställning. Avdragsregler i skattesystemet ändrades för att minska organisationernas inkomster. En
särskild revisionsmyndighet av det slag Sunstein och Lowi föreslår – the Office of Management
and Budget – fick i uppdrag att spåra upp och minska förvaltningens olika stöd till ”sina”
organisationer. (Sunstein 1987:454, Walker 1991:kap8)
De studier som har gjorts av Reaganårens effekt på intressegruppssystemet visar att
tillträdesmöjligheterna för olika typer av grupper förändrades dramatiskt. 76 procent av de
organisationer som inte baserades på affärsintressen rapporterade att de hade fått svårare att
samarbeta med de offentliga myndigheterna efter Reagans tillträde. För näringslivsorganisationer
och företag var siffrorna endast 19 respektive 9 procent. (Schlozman & Tierney 1986:205)
Reagans politiska utnämningar i förvaltningen förändrade attityden gentemot olika typer av
organiserade intressen. Berry exemplifierar med USAs motsvarighet till Naturvårdsverket (the
Environmental Protection Agency). Miljöorganisationerna hade tidigare haft goda kontakter med
EPA, men behandlades efter maktskiftet med öppet förakt av den nya ledningen. Under
beredningen av ett förslag rörande regleringen av farliga kemikalier höll den ansvarige i EPAs
ledning konsultationer med 92 experter och intresserepresentanter. Ingen av dem representerade
någon miljöorganisation. (Berry 1997:170)
Det tycks däremot som om Reagans försök att rycka undan benen för ”vänsterns”
organisationer genom att minska deras inkomster endast delvis lyckades. Walkers undersökningar
visar att stödet från offentliga myndigheter till affärsdrivande grupper, vilket var jämförelsevis
lågt, förblev oförändrat mellan 1980 och 1985. Däremot försvann ungefär en tredjedel av det
offentliga stödet till de icke-affärsdrivande organisationerna. Det hindrade inte att den totala
ökningen av antalet icke-affärsdrivande organisationer, som hade inletts vid slutet av 1960-talet,
fortsatte. Många av organisationerna lyckades skaffa sig nya finansieringskällor, framförallt inom
det privata näringslivet. (Walker 1991:kap8)
De organisationer som fick störst problem var inte de högljudda kritikerna inom de nya
sociala rörelserna. De fann i allmänhet nya medel att täcka upp underskottet med. Däremot blev
situationen kritisk för många av de organisationer som arbetade inom den sociala välfärdssektorn
och som i hög grad var beroende av statliga medel. Efter fyra år med Reagan som president hade
de här intressegrupperna tvingats till betydande nedskärningar av personal och aktiviteter. Få av
dem tvingades dock helt upphöra med verksamheten. (Walker 1991:kap8)
Walkers slutsats är att Reagans försök att befria de politiska institutionerna från
intressegrupper fick ett blandat resultat. Kopplingen mellan intressegruppssystemet och
maktförhållandena inom de valda representativa institutionerna stärktes. Allt fler intressegrupper

tycks ha allt mer att vinna på att ”rätt” sida vinner valen. Den fortsatt starka närvaron av
organiserade intressen i Washington tyder dock på att det krävs betydligt mer omfattande
åtgärder för att bryta banden mellan intressegrupper och beslutsfattare än de Reagans
administration vidtog.
85
The determined effort by the Reagan administration to change the relationships between interest
groups and the agencies of the executive branch revealed how complex and mutually supportive
these relationships are. It would take years of consistent pressure and the expenditure of
enormous amounts of political capital to cut all the ties that bind group representatives with
committees of Congress and the permanent agencies of government. (Walker 1991:155)
Det är en slutsats som tycks stämma med uppfattningen att särintressen inte kan motverkas
genom försök att isolera beslutsfattarna.
SAMMANFATTNING – SVÅRT ATT ISOLERA MAKTENS BONING
Om man har som mål att motarbeta intressegruppernas inflytande, framstår det som en rimlig
strategi att stärka de institutioner som har större anledning att ta hänsyn till allmänintresset.
Under arbetet med den här boken har emellertid ingen forskning funnits om i vilken mån de
institutionella reformer som förslås verkligen har effekt. Den statsvetenskapliga forskningen om
intressegruppers inflytande har tagit allt för lite hänsyn till de politiska institutionernas betydelse.
Det behövs fler jämförande studier. Reagan-administrationen använde några av de instrument
som förespråkare för strategin att isolera de politiska beslutsfattarna förslår. Man skar ner på det
finansiella stödet till organisationerna, minskade deras tillträde till beslutsprocessen och inrättade
en granskningsmyndighet som bland annat hade i uppdrag att spåra upp och bekämpa
särintresseinflytande. Vissa framgångar har rapporterats, framförallt gentemot resurssvaga
grupper, men de allra flesta organisationernas ställning förblev trots allt stark. Reglering av
lobbyverksamhet har visat sig ha mycket lite med intressegruppers inflytande att göra.
Hur mycket inflytande, om något, Lowi, Sunstein och Lindbeckkommissionen anser att
intressegrupper skall ha är oklart. Här saknas teoretiska klargöranden. Ingenting i forskningen
tyder på att det civila samhällets organisationer i praktiken kan hållas utanför de politiska
institutionerna. Åtminstone inte om man har ambitionen att bedriva en omfördelande och
reglerande politik av den omfattning som har varit vanlig i västeuropa och USA. Möjligen kan
deras samlade inflytande minskas. Det riskabla med en sådan strategi är att de organisationer som

86
har minst politiska resurser relativt lätt kan stängas ute, medan de starka intresseorganisationerna
sannolikt kommer att fortsätta att vara inflytelserika.

87
6
Slutsatser
Exactly how associations fit into the political world
remains somewhat mysterious
Lawrence S. Rothenberg
Det finns inget enkelt svar på frågan vilken roll de organiserade intressena bör ha i politiken. Det
konstaterades redan i bokens inledning. Intressegrupper ger upphov till flera dilemman som kan
vara problematiska av demokratiska eller politiskt-ideologiska skäl, beroende på betraktarens
perspektiv. Det sägs att Winston Churchill helst ville ha enarmade män som rådgivare. Han var
trött på människor som sade on the one hand, kan vi göra så…, but on the other hand… Churchill
hade förmodligen inte gillat de slutsatser som skall dras här.
En av de slutsatserna är att det är lätt att vara kritisk mot dem som försöker att normativt
”komma till rätta” med frågan om intressegruppernas vara eller icke vara. De olika vägval som
har formulerats i den akademiska litteraturen och den politiska debatten har i den här boken
nagelfarits systematiskt och omilt. Fantasifulla antaganden, teoretiska oklarheter, vaga oprövade
hypoteser har funnits. T.o.m. själva grunderna för varför man har valt att förespråka en viss
strategi har ifrågasatts. Debattörernas ställningstaganden misstänktes i kapitel två vara
”rationaliseringar av politisk nödvändighet”.
När man summerar kritiken finner man emellertid att samtliga försök att formulera en
strategi för statens förhållande till de organiserade intressena är problematiska. Det går därför inte
att avfärda något alternativ genom att peka på att det lider av brister och osäkerhet. Frågan om
vilken ställning intressegrupperna bör ha och vilka uppgifter de bör fylla måste diskuteras utifrån
de förutsättningarna. Organiserade intressen uppträder där politik bedrivs, men de har ingen
given roll att spela där.

88
BRISTFÄLLIGA ALTERNATIV
Fem olika strategier för hur en demokratisk stat kan ”ta sig an” de organiserade intressena har
diskuterats i den här boken. Den mottagande strategin bygger på den tidiga pluralismens idéer. I
grunden för den här strategin finns ett proceduriellt demokratiskt ideal, vilket betyder att man i
första hand fokuserar på vad som utgör en god politisk procedur, snarare än på själva innehållet i
politiken. Organisationerna är ett självklart och positivt inslag i en demokrati, enligt det här
synsättet. Man förespråkar en passiv stat som inte ingriper för att styra eller manipulera den
naturliga konkurrens mellan grupper som präglar ett samhälle. Statens roll begränsas till att
genomföra den politik som blir resultatet av dragkampen mellan de organiserade intressena. Alla
medborgare och samhällsgrupper antas ha likvärdiga möjligheter att organisera sig och påverka
politiken. De som avstår från att engagera sig politiskt förmodas vara nöjda med sin situation.
Forskningen har emellertid visat att intressegruppssystemet representerar vissa typer av
intressen bättre än andra. Resurssvaga samhällsgrupper och diffusa allmänintressen blir
systematiskt underrepresenterade om staten passivt mottar organisationernas påtryckningar. Den
statsvetenskapliga forskningen om individuellt politiskt deltagande och om
organisationsväsendets sammansättning pekar på betydande ojämlikheter. I studier av enskilda
politikområden har man funnit att ”den politiska marknaden” inte sällan tenderar att skapa
politiska monopol istället för konkurrens. Den ekonomiska forskningen har bidragit till att
teoretiskt förklara varför ojämlikheter uppstår och vilka negativa effekter intressegrupper kan få
för välfärden.
När det under 1960- och 70-talet började stå klart att den tidiga pluralismens mottagande
strategi riskerade att leda till betydande demokratiska orättvisor och snedvridningar av politiken,
utformades alternativa normativa strategier. Många höll kvar i pluralismens grundläggande
byggstenar, men menade att staten borde ha en mer aktiv balanserande roll i förhållande till de
organiserade intressena. De som förespråkade ett balanserande ideal fokuserade, liksom de tidiga
pluralisterna, på beslutsprocessen snarare än politikens innehåll. Den rättvisa demokratiska
proceduren skulle präglas av konkurrens mellan grupper, men det skulle vara en konkurrens på
lika villkor. Staten borde använda de institutionella och politiska instrument som finns till dess
förfogande för att skapa mer jämlika förutsättningar för olika typer av intressegrupper att påverka
politiken. Lagstiftning, skatter och subventioner, regler för vilka organisationer som skall
konsulteras i beslutsprocessen, rättigheter att juridiskt överklaga politiska beslut, offentliga
”intresseorganisationer” i form av speciella myndigheter m.m, kan användas för att skapa en
balanserad konkurrens.

89
Det balanserande idealet lider emellertid av svåra teoretiska och praktiska
avvägningsproblem. Vilka grupper borde vara berättigade till stöd, hur mycket och i vilka former?
Vad menas med ”balans” och ”jämlika förutsättningar att påverka”? Hur avgör man vilka
grupper som är mest berörda av en fråga? Hur mycket tid skall staten ägna åt konsultationer med
olika organisationer? Det saknas utvecklade principer och kriterier för sådana bedömningar. Här
borde statsvetare kunna bidra mer. Man måste också ställa frågan vem som skall fatta de
avgörande besluten om vilka grupper som skall få stöd. Statens neutralitet har på goda grunder
ifrågasatts, bland annat av korporatismforskningen och forskningen om nya sociala rörelser. De
som innehar makten i de parlamentariska institutionerna har intresse av att motverka
organisationer som de ser som politiska motståndare och stödja de intressegrupper som arbetar
för liknande politiska mål som de själva. Det perfekt balanserade intressegruppssystemet framstår
som en utopi som är svår att ens teoretiskt definiera. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att
man inte bör sträva efter ökad balans. Jag kommer i själva verket argumentera för att det är i den
riktningen man bör gå.
De pluralistiska strategierna att mottaga respektive balansera konkurrensen mellan
organisationerna bygger på uppfattningen att en normativ teori om intressegrupper i första hand
handlar om hur den politiska beslutsprocessen bör se ut. De akademiker och politiker som
förespråkar någon av strategierna att forma organisationernas preferenser, isolera de politiska
beslutsfattarna från påtryckningar respektive avreglera politiken har en annan utgångspunkt. De är
knappast ointresserade av den demokratiska proceduren men lägger istället tyngdvikten på
organisationernas betydelse för den offentliga politikens innehåll och omfattning.
Det finns ett starkt samband mellan förekomsten av intresseorganisationer och statens
benägenhet att intervenera i samhället. Organisationer uppstår delvis till följd av de möjligheter
att främja olika gruppers intressen som den offentliga politiken erbjuder. Såväl inom
korporatismforskningen som i den pluralistiska intressegruppsforskningen anser man att staten
behöver organisationernas stöd för att kunna genomföra en omfördelande och reglerande politik
av viss omfattning. Därför är frågan om intresseorganisationernas ställning laddad med politisk
ideologi. Det har fått ganska lite uppmärksamhet i den statsvetenskapliga litteraturen, vilken
nästan uteslutande har handlat om den demokratiteoretiska problematiken.
Företrädare för strategin att försöka skapa institutioner som formar organisationernas preferenser
delar den balanserande strategins utgångspunkt att man inte nödvändigtvis måste ta för givet
vilka intressegrupper staten ställs inför. Organisationsväsendet kan påverkas. Bakgrunden till
strategin att forma preferenserna kan tolkas som ett försök att motivera det nära samarbete med
intresseorganisationer som man anser är nödvändigt för att staten skall kunna bedriva en
vittgående interventionistisk politik. Korporativa arrangemang har varit vanliga i många

90
europeiska länder. De har rättfärdigats offentligt med att organisationerna kan förmås att ta
”samhällsansvar”. De korporativa institutionerna anses kunna bidra till att intressegrupperna blir
mer benägna att kompromissa, ta hänsyn till allmänintresset och skapa legitimitet för politiken
bland sina medlemmar.
Forskningen har visat att staten med hjälp av olika incitament har kunnat bidra till att skapa
den typ av organisationer (omfattande, centraliserade och dominerande inom sin sektor) som
behövs för att upprätthålla ett nära korporativt samarbete. De organisationerna har i sin tur visat
sig ha förmåga att ”förklara” och legitimera den offentliga politiken för sina medlemmar. Det
finns också exempel på organisationsrepresentanter som tycks ha kompromissat oväntat mycket
på sina organisationers ursprungliga preferenser till följd av att de har suttit med i korporativa
organ. Intressanta hypoteser om hur väl fungerande samtal kan påverka organisationernas
företrädare till att bli mer hänsynstagande väntar dock på att bli mer systematiskt prövade. Det
finns en omfattande forskning om ”sociala dilemman” som har visat att möten ansikte mot
ansikte kan skapa det förtroende som krävs för samarbete och kompromissvilja. Den
dominerande slutsatsen är ändå att korporativa institutioner inte av sig själva kan skapa
kompromissvilja och ökat hänsynstagande till allmänintresset. Det krävs politisk motstånd för att
intressegrupper skall sänka sina krav. Forskningen har inte kunnat visa att det finns särskilt stor
anledning att tro att intresseorganisationer som bjuds in till ett nära samarbete om den offentliga
politiken kommer att agera som något annat än särintressen. För att de skall kompromissa krävs
att de befinner sig i en politisk situation som präglas av maktbalans.
Strategin att isolera de politiska beslutsfattarna från intressegruppers påtryckningar bygger
på en demokratisyn som betonar vikten av tydliga ansvarsförhållanden och de representativa
parlamentariska institutionernas betydelse. De som företräder den här strategin har i allmänhet en
liberal syn på hur mycket staten bör intervenera i samhället.
Bildligt kan man säga att den isolerande strategin går ut på att ”stänga dörren” för
intresseorganisationena. Lindbeckkommissionen menade att man borde minska tillträdet för
organisationerna och upphöra med allt statligt finansiellt stöd. De institutionella reformer som
har föreslagits av företrädare för den isolerande strategin har dock framförallt handlat om att
förstärka allmänintressets representanter i de politiska institutionerna. De centrala samordnande
myndigheternas ställning bör stärkas, menar man. Sektorsmyndigheter som kan fungera som
”särintressenas ambassader” bör få ett begränsat inflytande och kontrolleras noga av särskilda
granskningsmyndigheter.
Fler jämförande studier mellan varierande institutionella kontexter behövs för att öka
kunskapen om vilka effekter de föreslagna reformerna får. Den statsvetenskapliga forskningen
har i allt för liten utsträckning varit inriktad på att förklara under vilka förhållanden

91
intressegrupper har mer eller mindre inflytande. En svaghet i argumentationen hos dem som
förespråkar ”den stängda dörrens politik” är att de är otydliga om vilken politisk roll
intresseorganisationerna bör ha. Man hyllar ”livaktiga medborgarsammanslutningar” i det civila
samhället, men vill motverka ”särintressenas” politiska makt. Hur lite inflytande man anser att
intresseorgansationerna bör ha och i vilka former är oklart. Vad som däremot är klart är att
organisationernas makt inte kan elimineras helt. Det visar bl.a. Reagans misslyckade försök att
minska antalet intresseorganisationer i Washington. Opinionsbildning kommer också att finnas
kvar som en viktig maktresurs. Risken med att försöka minska intressegruppernas inflytande är
att strategin lyckas när det gäller de mindre resursstarka grupperna, medan de tunga
organisationerna och företagen har kvar sin maktställning. Det skulle kunna leda till att den
demokratiska processen blir än mer ojämlik och politiken än mer snedvriden.
EN BALANSERAD KOMBINATION
Teoretiskt framstår den nyliberala konstitutionalistiska lösningen som den mest trovärdiga,
åtminstone på kort sikt. Den innebär att staten till stor del drar sig undan och förbinder sig att
avstå från att bedriva en selektiv omfördelande och marknadsreglerande politik. Finns det ingen
politik för intressegrupperna att påverka har de heller inga möjligheter att ställa till med
snedvridningar och ineffektivitet. För de flesta människor är det emellertid en ohållbar lösning av
ideologiska skäl.
Om man utgår från att folk även i fortsättningen kommer att önska att staten bedriver en
intervenerande politik av någon omfattning, måste man ta ställning till vilken roll
intressegrupperna bör ha.
De vägval som har presenterats i den här boken har alla befunnits ofullkomliga. De
innehåller emellertid var för sig intressanta och värdefulla element som man kan ta fasta på.
Därför handlar det egentligen inte om något ”vägval”. Snarare än att välja ett alternativ bör man
finna en kombination. Man måste gå åt flera håll samtidigt.
Det måste också finnas en beredskap för att variera strategier mellan olika politiska
kontexter. En lösning som fungerar väl i Sverige kan vara helt misslyckad i EU. En kombination
av strategier som skapar balans, deliberation och en politik i allmänhetens intresse inom
arbetsmarknadspolitiken, kanske leder till ojämlikhet och snedvridningar inom miljöpolitiken.
Den typ av institutioner som kunde skapa legitimitet för trettio år sedan kan uppfattas som
inskränkta och orättvisa idag.

92
Den mottagande strategins förhoppningar om att en gruppkonkurrens fri från statlig
inblandning utgör en jämlik demokratisk procedur, har motbevisats av forskningen. Det är ett
starkt argument för att det behövs en aktiv statlig ”intressegruppspolitik” och väl designade
politiska institutioner.
Alternativen att forma organisationernas preferenser respektive isolera beslutsfattarna från
påtryckningar framstår som riskstrategier om de utgör de dominerande angreppssätten.
Medicinen riskerar att förvärra sjukdomen om den misslyckas. Bjuder man in organisationer till
ett nära samarbete, kanske t.o.m. med formell beslutanderätt, utan att lyckas påverka dem till att
bli mer kompromissvilliga och hänsynstagande, har man institutionaliserat ett
särintresseinflytande. Man kan välja att överse med det av ideologiska skäl, om man finner att
organisationerna är oumbärliga för en omfattande interventionistisk politik. Ur demokratisk
synvinkel är det dock svårt att försvara varför vissa organisationer, men inte andra, får en
priviligierad ”insider”-ställning. De korporativa kanalerna har blivit allt för trånga i takt med att
antalet politiska aktörer har ökat.
Om man istället väljer att generellt försöka minska intressegrupernas inflytande, men
endast delvis lyckas, finns risken att man ökar ojämlikheten och snedvridningarna. Politiskt svaga
grupper och företrädare för breda allmänintressen är de som är lättast att stänga ute. Det är också
svårt att tänka sig ett effektivt politisk beslutsfattande på detaljnivå utan ett relativt omfattande
informationsutbyte mellan beslutsfattare och representanter för de samhällssektorer som direkt
berörs av besluten. Den stängda dörrens politik är därför olämplig som utgångspunkt för en
lösning på problematiken med intressegrupper.
Man måste acceptera att organiserade intressen utgör en del av det politiska systemet.
Därifrån kan man gå vidare och fundera över hur relationerna till de poliska institutionerna bör se
ut. Som grundprincip framstår den balanserande strategin som rimligast. Institutionella och
politiska reformer bör inriktas på att underlätta skapandet av motvikter till de välorganiserade och
politiskt starka. Ökad konkurrens kan bidra till att bryta upp slutna insider-nätverk. Målet bör
vara att förse den representativa demokratins företrädare med ett så allsidigt beslutsunderlag som
möjligt. Argument bör möta motargument, nya och okonventionella idéer måste kunna komma
fram.
Redan idag finns i det svenska politiska systemet institutioner som bidrar till att balansera
ojämlikheter mellan politiskt starka och svaga intressen. Vad som saknas är överblick och en
medveten strategi.
Det bör t.ex. finnas en tydlig policy för hur organisationsstödet (subventioner, skatter) skall
användas för att skapa en balanserad intressekonkurrens. Att någon för ens talan är en första
förutsättning för att bli hörd. Därefter krävs tillträde till beslutsfattarna. Myndigheterna bör i

93
princip vara lika tillgängliga för alla samhällsgrupper som har idéer om och intressen i de politiska
beslut som fattas. Det måste finnas ingångar till beslutsprocessen som inte filtrerar bort legitima
intressen och goda idéer. Idag saknas principer och riktlinjer för hur riksdag, regering och andra
myndigheter skall agera när det gäller kontakter och konsultationer med intressegrupper. Allt som
finns är egentligen regeringsformens uppmaning att låta ”sammanslutningar och enskilda” få
tillfälle att yttra sig vid beredningen av regeringsärenden ”i den omfattning som behövs”. (RF 7:2)
Det balanserande idealet ger upphov till svåra avvägningsproblem när det skall
konkretiseras, vilket har diskuterats tidigare. Det har inte varit möjligt att gå vidare och utveckla
den balanserande strategin inom ramen för den här studien. Mer teoretiskt och praktiskt
utredningsarbete krävs för att precisera principer och kriterier för organisationsstöd och tillträde.
Här skall endast ges några idéer om vad tydligare riktlinjer för hur politiker och tjänstemän
konsulterar intressegrupper skulle kunna innehålla.
Det viktiga är att det ställs krav på beslutsfattarna att lyfta blicken från etablerade nätverk.
Man måste reflektera över varifrån man får sin information, och framförallt vilka grupper man
inte hör något ifrån. De som bereder ärenden bör kunna ställas till ansvar för att inte vara
tillräckligt kreativa när det gäller att tänka: ”Saknas det några röster?”, ”Vem kan ha en
annorlunda uppfattning eller ett annat perspektiv på den här frågan, jämfört med de synpunkter
som har kommit in ifrån de vi brukar prata med?”, ”Vem kan tänkas säga något nytt?”
Starka granskningsmyndigheter är en central del i den isolerande strategins försök att hålla
intressegrupperna borta från myndigheterna. Om man istället har det balanserande idealet som
utgångspunkt vore det rimligare med ett granskningsuppdrag som gick ut på att kontrollera
myndigheternas konsultationsrutiner. Syftet skulle då vara att säkerställa att fastlagda riktlinjer om
inhämtandet av information följs och att det präglas av kreativitet och mångfald, inte
vardagsslentrian och slutna nätverk. Det är en mer realistisk och politiskt neutral uppgift än att
söka upp och bekämpa ”otillbörligt särintresseinflytande”. En annan kontrollmekanism som
skulle kunna byggas in i systemet vore att ge möjligheter för organisationer, som uppfattar sig
utestängda från beslutsprocesser där de borde ha rätt att göra sig hörda enligt fastlagda riktlinjer
för konsultationsförfarandet, att överklaga till en juridisk instans.
Grundprincipen bör vara att försöka skapa en argumentens konkurrens, som sker på så lika
villkor som möjligt. I slutändan skall det vara ansvariga tjänstemän och politiker som fattar
beslut, på grundval av den information de fått. Därför finns det ingen motsättning mellan det
balanserande idealet och uppfattningen att den representativa demokratins institutioner bör stå
starka och autonoma gentemot de organiserade intressena. Organisationernas roll bör vara
rådgivande, inte beslutsfattande som i en korporativ modell.

94
Riksdagens och regeringens egna utredningsresurser måste vara betydande, för att man
skall undgå att bli allt för beroende av information utifrån. Ett exempel på en institution som har
en mycket begränsad personalstyrka i förhållande till sina arbetsuppgifter är EU-kommissionen.
Dess tjänstemän har därför ofta svårt att göra självständiga initierade bedömningar av den
information tekniska experter på intresseorganisationer förser dem med.
Klara ansvarsförhållanden, öppenhet och tydliga redovisningar av politikens effekter är
viktiga värden som betonas av Lowi och andra förespråkare för den isolerande strategin. De är
också fullt förenliga med en balanserande hållning. Insyn i beslutsprocessen underlättar för
”outsiders” att blanda sig i det politiska spelet.
Från strategin att forma preferenser bör man ta vara på möjligheten att skapa konstruktiva
diskussionsforum mellan företrädare för staten och olika organisationer. I princip borde de vara
öppna för deltagande för alla organisationer som har idéer och intressen på det aktuella området,
och öppna för insyn för allmänheten. I praktiken måste man dock förmodligen träffas
personligen, och hålla antalet deltagare nere, om det skall bli något samtal och inte bara en
uppsättning offentliga positionsmarkeringar. Här finns en tydlig motsättning gentemot det
balanserande idealet, som i sin mest renodlade pluralistiska form inte skulle tillåta en gradering
mellan olika organisationer med avseende på tillträdesmöjligheter. Det vore dock att driva den
balanserande strategin för långt att låta den stå i vägen för ett system av rådgivande organ och
kommittéer, där organiserade intressen kan vara med och bidra till beredningen av beslut. Ett
reglerat tillträde måste inte innebära att ett exklusivt fåtal gör upp om politiken. Rätt utformat kan
det underlätta för en mångfald av argument att komma fram. Man kan exempelvis tänka sig att de
som tillåts delta i samtalen görs skyldiga att besvara synpunkter och frågor från dem som står
utanför. Den berörda myndigheten måste göra den svåra bedömningen vilka organisationer som
bör finnas med och vilka som skall ställas utanför. De som inte kan delta i samtalen bör
konsulteras i någon annan form.
Den balanserande strategin borde utgöra grunden för åtgärder som syftar till att skapa goda
demokratiska relationer mellan offentliga myndigheter och intressegrupper, men det finns
anledning att kombinera med inslag från strategierna isolera och forma preferenser. En sund
pluralistisk respekt för de organiserade intressenas preferenser måste kunna förenas med aktiva
försök att balansera deltagandet, skapa konstruktiva diskussionsforum och försäkringar om att
politikens effekter och ansvaret för besluten görs tydliga för medborgarna. Det är naturligtvis lätt
att säga att man skall plocka russinen ur kakan från de alternativ som har diskuterats. Lösningen
måste dock rimligen ligga åt det hållet. Ett utmanande pussel väntar.

95
Referenser
Andersen, Svein S. & Eliassen, Kjell A. 1991. European Community Lobbying i European Journal of Political
Research. 20 (2)
Bachrach, Peter & Baratz, Morton 1962. The Two Faces of Power i American Political Science Review. 56
Baumgartner, Frank R. & Walker, Jack L. Jr. 1989. Educational Policy Making and the Interest Group Structure
in France and the United States i Comparative Politics. 21
Baumgartner, Frank R. & Jones, Bryan D. 1993. Agendas and Instability in American Politics. University of
Chicago Press: Chicago
Baumgartner, Frank R & Leech, Beth L. 1998. Basic Interests. The Importance of Groups in Politics and in
Political Science. Princeton University Pres: Princeton, New Yersey
Becker, Gary 1983. A Theory of Competition Among Pressure Groups For Political Influence.
i Quarterly Journal of Economics. 98
Becker, Gary 1985. Public Policies, Pressure Groups, and Dead Weight Costs i Journal of
Public Economics. 28
Berger, Suzanne (ed) 1981. Organizing interests in Western Europe. Pluralism, corporatism, and the
transformation of politics. Cambridge University Press: Cambridge.
Bergqvist, Christina 1994. Mäns makt och kvinnors intresse. Acta Univ. Ups.: Uppsala
Berry, Jeffrey M. 1994. An Agenda for Research on Interest Groups i Crotty, Schwartz & Green (red)
Representing Interests and Interest Group Representation. University Press of America: Lanham
Berry, Jeffrey M. 1997. The Interest Group Society. (3:d ed.) Longman: New York
Blaisdell, Donald C. 1949. Economic Power and Political Pressures. Temporary National Economic Committee
Monogroph no.26: Washington D.C.
Boréus, Kristina 1994. Högervåg: nyliberalismen och kampen om språket i svensk debatt 1969-1989 Tiden:
Stockholm
Browne, William P. 1995. Cultivating Congress: Constituents, Issues, and Interests in Agricultural
Policymaking. University Press of Kansas: Lawrence
Buchanan, James, & Tullock, Gordon 1962. The Calculus of Consent. Univeristy of Michigan Press: Ann Arbor
Buchanan, James, Tollison, Robert & Tullock, Gordon (eds) 1980. Toward a Theory of the Rent-seeking Society
Texas A&M Press: Collage Station
Buchanan, James M. 1993 How Can Constitutions Be Designed So That Politicians Who Seek To Serve ’Public
Interest’ Can Survive? Constitutional Political Economy. 4 (1)
Buchanan, James M. & Congleton, Roger D. 1998. Politics by principle, not interest. Toward nondiscriminatory
democracy. Cambridge University Press: Cambridge
Burnes, James 1963. The Deadlock of Democracy. Prentice-Hall: New Yersey
Castles, Frances G. 1987. Neo-corporatism and the ’Hapiness Index’, or What Trade Unions Get for their
Cooperation. i European Journal of Political Research. 15

96
Cawson, Allan 1986. Corporatism and Political Theory. Blackwell: Oxford
Chubb, John E. & Peterson, Paul E. (eds) 1989. Can the Government Govern? Brookings: Washington, D.C.
Cigler, Allan J. & Loomis, Burdett A. (eds) 1998. Interest Group Politics (5:th ed) Congressional Quarterly
Press: Washington D.C.
Cohen, Joshua & Rogers, Joel 1995. Associations and Democracy. Verso: London
Collier, Christopher & Collier, James Lincoln 1986. Decisions in Philadelphia. Ballantine Books: New York
Crotty, William, Schwartz, Mildred A. & Green, John C. (eds) 1994. Representing Interests and Interest Group
Representation. University Press of America: Lanham
Dahl, Robert A. 1956. A Preface to Democratic Theory. University of Chicago Press: Chicago
Dahl, Robert A. 1961. Who Governs? Yale University Press: New Haven
Dahl, Robert A. 1982. Dilemmas of Pluralist Democracy. Yale University Press: New Haven
Dahl, Robert A. 1989. Democracy and its Critics. Yale University Press: New Haven
Dalton, Russel J. 1995. The Green Rainbow. Environmental Groups in Western Europe. Yale University Press:
New Haven
Dalton, Russel J. & Kuechler, Manfred (eds) 1990. Challenging the Political Order. New Social and Political
Movements in Western Democracies. Polity Press: Cambridge
De Geer, Hans 1992. Arbetsgivarna. SAF i tio decennier. Svenska Arbetsgivareföreningen: Stockholm
Egenberg, Morten, Olsen, Johan P. & Saetren, Harald 1978. Organisasjonssamfunnet og den segmenterte stat i
Olsen J.P. Politisk Organisering. Universitetsforlaget: Bergen
Elster, Jon 1986. The market and the forum: three varieties of political theory i Elster & Hylland (eds)
Foundations of Social Choice Theory. Cambridge University Press: Cambridge
Elster, Jon 1998. Deliberative Democracy. Cambridge University Press: Cambridge
Falkner, Gerda 1999. Interest Groups in a Multi-level Polity: The Impact of European Integration on National
Systems. Paper for th 1999 Annual Meeting of the American Political Science Association, Atlanta, 2-5
September
Goodin, Robert 1986. Laundering Preferences i Jon Elster och Anund Hylland (red) Foundations of Social
Choice Theory. Cambridge University Press: Cambridge
Grant, Wyn (ed) 1985. The Political Economy of Corporatism. Sage: London
Grant, Wyn 1992. Models of interest intermediation and policy formation applied to an internationally
comparative study of the diary industry. i European Journal of Political Research 21
Greenwood, Justin, Grote, Jurgen R. & Ronit, Karsten (eds) 1992. Organized Interests and the European
Community. SAGE: London
Greenwood, Justin & Aspinwall, Mark 1998. Collective Action in the European Union: Interests and teh New
Politics of Associability. Routledge: London
Greenwood, Justin & Thomas, Clive S. 1998. Regulating Lobbying in the Western World i Parliamentary
Affairs. Vol. 51, No 4
Griffith, Ernest S. 1939. The Impasse of Democracy. Harrison-Hilton: New York
Gutmann, Amy & Thompson, Dennis 1996. Democracy and Deliberation. Why moral conflict cannot be avoided
in politics and what should be done about it. Harvard University Press: Cambridge

97
Heclo, Hugh 1978. Issue Networks and the Executive Establishment i King (ed) The New American Political
System. American Enterprise Institute: Washington D.C.
Heinz, John P., Laumann, Edward O., Nelson, Robert L. Salisbury, Robert H. 1993. The Hollow Core. Private
Interests in National Policy Making. Harvard University Press: Cambridge
Hermansson, Jörgen 1993. Politik som intressekamp. Parlamentariskt beslutsfattande och organiserade
intressen i Sverige. Norstedts: Stockholm
Hermansson, Jörgen 1999. Om att tämja folkmakten i demokratiutredningens antologi Maktdelning (SOU
1999:76)
Hermansson, Jörgen, Petersson, Olof, Micheletti Michele, Teorell, Jan & Westholm, Anders 1998. Demokrati
och medborgarskap. Demokratirådets rapport. SNS Förlag: Stockholm.
Hermanson, Jörgen, Svensson Torsten & Öberg, PerOla 1997. Vad blev det av den svenska korporatismen? i
Politica 29. årg. nr. 4
Hermansson, Jörgen, Lund Anna, Svensson Torsten & Öberg PerOla 1999. Avkorporativisering och lobbyism –
konturerna till en ny politisk modell. (SOU 1999:121)
Holmberg, Sören & Esaiasson, Peter 1988. De folkvalda. En bok om riksdagsledamöterna och den
representativa demokratin i Sverige. Bonniers: Stockholm
Jordan, Grant A. 1998. Towards Regulation in the UK: From ’General God Sense’ to ’formalised rules’. i
Parliamentary Affairs. Vol. 51, No 4
Jordan, Grant A. & Richardson, Jeremy J. 1982. The British Policy Style: or the logic of negotiation? i
Richardson (ed) Policy Styles in Western Europe. Allen & Unwin: London
Jordan, Grant A. & Richardson, Jeremy J. 1987. Government and Pressure Groups in Brittain. Clarendon Press:
Oxford
Jordan, Grant & Schubert, Klaus 1992. A preliminary ordering of policy network labels i European Journal of
Political Research Vol. 21, No 1-2.
Katzenstein, Peter. 1985. Small States in World Markets. Industrial Policy in Europé. Ithaca: Cornell University
Press
Knoke, David, Pappi, Franz Urban, Broadbent, Jeffrey & Tsujinaka, Yutaka 1996. Comparing Policy Networks.
Labor Politics in the U.S., Germany, and Japan. Cambridge University Pres: Cambridge
Kriesi, Hanspeter, Koopmans, Ruud, Duyvendak, Jan Willem & Giugni, Marko G. 1995. New Social Movements
in Western Europé. A Comparative Analys. University of Minesota Press: Minneapolis
Krueger, Ann 1974. The Political Economy of the Rent-seeking Society i American Economic Review. 64
Latham, Earl 1952. The Group Basis of Politics. Cornell University Press: Ithaca, NY
Lehmbruch, Gerhard 1994. The Logic and Structural Conditions of Neo-Corporatist Concertation. I Goldthorpe,
J.H. (ed) Order and Conflict in Contemporary Capitalism: Studies in the Political Economy of Western
European Nations. Oxford University Press: Oxford
Lehmbruch, Gerhard & Schmitter, Philippe C. (eds) 1982. Patterns of Corporatist Policy-Making. Sage: London
Lewin, Leif 1992. Samhället och de organiserade intressena Norstedts: Stockholm
Loomis, Burdett A. & Cigler, Allan J. 1998. Introduction: The Changing Nature of Interst Group Politics i Cigler
& Loomis (eds) Interest Group Politics (5:th ed) Congressional Quarterly Press: Washington D.C.

98
Lowi, Theodore J. 1972. Four Systems of Policy, Politics, and Choice i Public Administration Review
July/August. 33.
Lowi, Theodore J. 1979. The End of Liberalism. The Second Republic of the United States (2.ed) W.W.
Lukes, Steven 1974. Power. New York University Press, New York.
McAdam, Doug, McCarthy, John D., Zald Mayer N. (eds) 1996. Comparative perspectives on social movements
: political opportunities, mobilizing structures, and cultural framings Cambridge University Press: New York
Magee, Stephen P. 1997. Endogenous protection: The empirical evidence. i Mueller, Dennis C. (ed) Perspectives
on Public Choice. A Handbook. Cambridge University Press; Cambridge
Magee, Stephen P., Brook, William & Young Leslie 1989. Black Hole Tariffs and Endogenous Policy Theory:
Political Economy in General Equilibrium. Cambridge University Press: Cambridge
Mansbridge, Jane 1992. A delibarative perspective on neocorporatism i Politics & Society. 20 (4)
Marin, Bernd & Mayntz, Renate (eds) 1991. Policy Networks. Empirical Evidence and Theoretical
Considerations. Westview Press
Marsh, David (ed) 1998. Comparing Policy Networks. Open University Press: Buckingham
Marsh, David & Rhodes R. A. W. (eds) 1992. Policy Networks in British Government. Clarendon Press: Oxford
Mazey, Sonia & Richardson, Jeremy J. (eds) 1993. Lobbying in the European Community. Oxford University
Press: Oxford
Mazey, Sonia & Richardson, Jeremy J. 1996. The Logic of Organisation. Interest Groups i Richardson, Jeremy
(ed) European Union: Power and Policy-Making. Routledge: London
Mazey, Sonia & Richardson, Jeremy J. 1998. Framing and Re-Framing Public Policy in the EU: Ideas, Interests
and Institutions in Sex Equality and Environmental Policies. Paper for the European Consortium for Political
Research, Warwick, 23-28 mars
Micheletti, Michele 1990. The Swedish Farmers Movement and Government Agricultural Policy. Praeger: New
York
Micheletti, Michele 1991. Folkrörelserna och den svenska demokratin i J.P. Olsen (red) svensk demokrati i
förändring. Carlssons Bokförlag: Stockholm
Micheletti, Michele 1994. Det civila samhället och staten. Medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik.
CE Fritzes AB: Stockholm
Mills, C. Wright 1956. The Power Elite. Oxford University Press: Oxford
Mitchell, William C. & Munger, Michael C. 1991. Economic Models of Interest Groups: An Introductory Survey
i American Journal of Political Science. 35
Moyer, H.W. and Josling, T.E. 1990. Agricultural Policy Reform: Politics and Process in the EC and USA.
Harvester Wheatsheaf: London
Nordby, Trond 1999. Samvirket mellom organisasjoner og stat: Norge. Makt- og demokratiutredningen Nr. 4
Offe, Claus 1981. The attribution of public status to interest groups: observations on the West German case i
Berger (ed) Organizing interests in Western Europe. Cambridge University Press: Cambridge.
Offe, Claus 1995. Some Skeptical Considerations on the Malleability of Representative Institutions i Cohen &
Rogers Associations and Democracy. Verso: London
Olson, Mancur 1965. The Logic of Collective Action. Harvard University Press: Cambridge

99
Olson, Mancur 1984. Nationers uppgång och fall – ekonomisk tillväxt, stagflation och samhällens förkalkning.
Ratio:Avesta
Ostrom, Elinor 1990. Governing the Commons. The Evolution of Institutions for Collective Action. Cambridge
University Press: Cambridge
Peltzman, Sam 1976. Toward a More General Theory of Regulation i Journal of Law and Economics. 19
Posner, Richard A. 1974. Theories of Economic Regulation i Bell Journal of Economics and Management
Science. 5
Petersson, Olof 1989. Maktens nätverk. En undersökning av regeringskansliets kontakter. Carlssons: Stockholm
Petersson, Olof 1999. Samhällskonsten. SNS förlag: Stockholm
Petersson, Olof, Westholm, Anders, Blomberg, Göran 1989. Medborgarnas makt Carlsson: Stockholm
Petersson, Olof, Swedenborg, Birgitta & Molander, Per 1998. SNS författningsprojekt: Ett forskningsprogram
om Sveriges konstitutionella vägval. Papper för statsvetenskapliga förbundets årsmöte i Linköping, 11-13
Oktober (Hemsida: www.const.sns.se/)
Petracca, Mark P. 1992. (ed) The Politics of Interests. Interest Groups Transformed. Westview Press:Boulder
Putnam, Robert D. 1996. Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien. SNS förlag: Stockholm
Putnam, Robert D. 2000. Bowling alone: the collapse and revival of American community.
Simon & Schuster: New York
Rauch, Jonathan 1994. Demosclerosis: The Silent Killer of American Government. Random House: New York
Richardson, Jeremy J. 1993. Introduction: Pressure Goups and Government i Richardson (ed) Pressure Groups.
Oxford University Press: Oxford
Richardson, Jeremy J & Jordan, Grant A. 1979. Governing Under Pressure. Martin Robertson: Oxford
Rothstein, Bo 1991. Svenska intresseorganisationer – från lösningar till problem i Olsen J.P. (ed) svensk
demokarti i förändring. Stockholm: Carlssons bokförlag
Rothstein, Bo (ed) 1991b. Politik som organisation. Förvaltningspolitikens grundproblem. SNS Förlag:
Stockholm
Rothstein, Bo 1992. Den korporativa staten. Intresseorganisationer och statsförvaltning i svensk politik.
Norstedts:Stockholm
Rothstein, Bo 2000. Kräver ekonomin en ny grundlag? Recension av Swedenborg (red) 1999 ”Makten över
politiken”. Svenska Dagbladet 25 januari.
Rothstein, Bo & Bergström, Jonas 1999. Korporatismens fall – och den svenska modellens kris. SNS förlag:
Stockholm
Rucht, Dieter 1993. ’Think globally, act locally’? Needs, forms and problems of cross-national cooperation
among environmental groups i Liefferink, Lowe & Mol (eds) European Integration and Environmental
Policy. Belhaven Press: London
Salisbury, Robert H. 1984. Interest Representation: The Dominans of Institutions. i American Political Science
Review. 78
Schattschneider, E.E. 1960. The Semisovereign People. A Realist’s View of Democracy in America. Harcourt
Brace Jovanovich Collage Publishers: Fort Worth (1975)
Schlozman, Kay Lehman & Tierney, John T. 1986. Organized Interests and American Democracy. Harper &
Row, Publishers: New York

100
Schmidt, M.G. 1982. Does Corporatism Matter? Economic Crises, Politics and Rates of Unemployment in
Capitalist Democracies in the 1970s’ i Lehmbruch & Schmitter (eds) 1982. Patterns of Corporatist Policy-
Making. SAGE: London
Schmidt, Vivien A. 1997. European Integration and Democracy: The Differences Among Member States i
Journal of European Public Policy 4 (1)
Schmitter, Philippe C. 1979 (1974) Still the Century of Corporatism i Schmitter & Lehmbruch (eds) Trends
Toward Corporatist Intermediation. Sage: London
Schmitter, Philippe C. 1981. Interest intermediation and regime governability in contemporary Western Europe
and North America i Berger (ed) Organizing interests in Western Europé. Cambridge University Press:
Cambridge
Schmitter, Philippe C. 1985. Neo-corporatism and the State i Grant (ed) The Political Economy of Corporatism.
Sage: London
Schmitter, Philippe C. & Lehmbruch, Gerhard (eds) 1979. Trends Toward Corporatist Intermediation. Sage:
London
Smith, Martin J. 1993. Pressure, Power & Policy. State Autonomy and Policy Networks in Britain and the
United States. University of Pittsburgh Press: Pittsburgh
Smith, Richard A. 1995. Interest Group Influence in the U.S. Congress. Legislative Studies Quarterly, XX (1)
Stigler, George 1971. The Theory of Economic Regulation. Bell Journal of Economics and Management Science
2
Streeck, Wolfgang 1992. Social Institutions and Economic Performance. Studies Of Industrial Relations in
Advnaced Capitalist Economies. Sage: London
Streeck, Wolfgang & Schmitter, Philippe C. 1985. Private Interest Government: beyond market and state. Sage:
London
Streeck, Wolfgang & Schmitter, Philippe C. 1991. From National Corporatism to Transnational Pluralism:
Organized Interests in the Single European Market i Politics and Society 19 (2)
SOU 1985:40. Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. Huvudbetänkande från
Verksledningskommittén.
SOU 1990:44. Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport.
SOU 1993:16. Nya villkor för ekonomi och politik. Ekonomikommissionens förslag.
SOU 2000:1. En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet. Demokratiutredningens slutrapport
Sunstein, Cass R. 1987. Constitutionalism after the New Deal. I Harvard Law Review. Vol 101
Sunstein, Cass R. 1988. Beyond the Republican RevivalU i The Yale Law Journal. Vol 97
Sunstein, Cass R. 1990. After the Rights Revolution. Reconceiving the Regulatory State. Harvard University
Press: Cambridge
Swedenborg, Birgitta 1999. Om betydelsen av konstitutionella spelregler. i Swedenborg (red) Makten över
politiken. Om konstitutionella spelregler och politikens innehåll. SNS Förlag: Stockholm
Thomas, Clive S. 1998. Interest Group Regulation Across the United States: Rationale, Development and
Consequences. i Parliamentary Affairs. Vol. 51, No 4
Tollison, Robert D. 1997. Rent Seeking i Mueller Dennis C. Perspectives on Public Choice. A Handbook.
Cambridge University Press; Cambridge

101
Truman, David B. 1951. The Governmental Process: Political Interests and Public Opinion. Alfred A. Knopf:
New York
Tullock, Gordon 1967. The welfare Costs of Tariffs, Monopolies and Theft i Western Economic Journal. 5
Uhrwing, Marie 1998. Staten - kung, fästning eller slagfält? Statssyner inom forskningen
kring intresseorganisationer i Statsvetenskaplig Tidskrift nr 2, vol. 101
Van Waarden, Frans 1992. Dimensions and types of policy networks i European Journal of Political Research
Vol. 21, Nr 1-2
Walker, Jack L. Jr. 1991. Mobilizing Interest Groups In America. Patrons, Professions, and Social Movements.
The University of Michigan Press: Ann Arbor
Verba, Sidney & Nie, Norma H. 1972. Participation inAmerica. Harper and Row: New York
Verba, Sidney. Schlozman, Kay Lehman & Brady, Henry E. 1995. Voice and Equality: Civic Voluntarism in
American Politics. Harvard University Press: Cambridge
Williamson, Peter J. 1989. Corporatism in Perspective. An Introductory Guide to Corporatist Theory. Sage:
London
Wilson, Graham K. 1992. American Interest Groups in Comparative Perspective i Petracca (ed) The Politics of
Interests. Interest Groups Transformed. Westview Press:Boulder
Wockelberg, Helena 1996. Verksledningsdebatten. En analys av partiers och intresseorganisationers
förvaltningspolitiska idéer. PISA 11. Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet.
Öberg, PerOla 1994. Särintresse och allmänintresse. Korporatismens ansikten. Acta Univ. Ups.: Uppsala
Öberg, PerOla 1997. Medborgarnas inflytande och särintressenas makt. Korporatism och lobbying i
statsförvaltningen. Rapport till förvaltningspolitiska kommissionen. PISA-rapport 17. (Statsvetenskapliga
institutionen, Uppsala Universitet: Uppsala)
Öberg, PerOla, Hermansson, Jörgen & Berg, Per-Åke 1999. I väntan på solnedgången. Arbetslivsfondens
tillkomst och verksamhet – en studie av makt och rationalitet inom förvaltningspolitiken. Acta Univ. Ups.:
Uppsala

102
Noter
Kap1
1 Den hittills mest grundläggande statsvetenskapliga forskningen om intresseorganisationer i svensk politik har
bedrivits inom de så kallade ”RIO”- (Riksdagen och de Organiserade Intressena) och ”PISA”- (Politiska Institutioner
och Strategiskt Agerande) projekten vid Uppsala Universitet. Till RIO-projektet hör Lewin 1992, Rothstein 1992,
Hermansson 1993, Bergqvist 1994 och Öberg 1994. PISA-projektet har producerat en mängd mindre skrifter och
artiklar, däribland Öberg 1997 och Hermanson, Svensson & Öberg 1997, samt ett par böcker som Öberg,
Hermansson & Berg 1999, Hermansson m.fl. 1999. Andra viktiga svenska forskningspublikationer som behandlar
den svenska avkorporativiseringen är Micheletti 1994 och Rothstein & Bergström 1999
2 Försök att finna förklaringar till avkorporativiseringen har gjorts av Lewin 1992, De Geer 1992, Micheletti 1994,
Öberg 1997, Rothstein & Bergström 1999. (Se vidare kapitel två)
3 ”Pluralism” är förmodligen det mest svårfångade begreppet inom intressegruppsforskningen. Det har beskrivits
som ”a constantly moving target” (Falkner 1999:6) och har under årens lopp givits många skiftande definitioner. Man kan,
som Baumgartner & Leech, fråga sig om pluralismen är ”a Theory, an Approach, a School, a Perspective, or What?”
(Baumgartner & Leech 1998:53).
Som beskrivning av förhållandet mellan intressegrupper och den offentliga politiken brukar pluralism beteckna ett
system med konkurrens mellan organisationer, som fungerar som ”preferensaggregerare” (d.v.s. medlemmarna har
någorlunda kontroll över vilka krav organisationsledningen driver). Att maktresurserna är utspridda på många
grupper (snarare än koncentrerade till en maktelit) brukar också ingå i definitionen. I den mån pluralister är
normativa uppfattar man en sådan ordning byggd på konkurrens som god. (De pluralistiska strategierna för hur
staten bör förhålla sig till intressegrupper analyseras i kapitel tre. Där finns också en litteraturlista över viktigare
pluralistiska arbeten och översiktsverk. (not 1, kap 3))
Terminologiskt används numera i forskningen ofta ”issue network”, istället för ”pluralism”, för att beskriva ett
politikområde som präglas av öppen konkurrens mellan många olika grupper, och där det är lätt för nya grupper att
få tillträde till beslutsprocessen.
4 Korporatism betyder att politik bedrivs i ett nära institutionaliserat samarbete mellan staten och ett fåtal
centraliserade organisationer med monopol på att representera ett visst intresse eller en samhällsgrupp. I kapitel fyra
diskuteras de korporativa institutionerna mer utförligt. Där finns också en referenslista till intressanta arbeten inom
korporatismforskningen (not 1, kap 4).
5 ”Organiserade intressen”, ”intressegrupper”, ”intresseorganisationer” och ”organisationer” används (för variations
skull) genomgående i den här skriften synonymt för privata organisationer (inklusive företag) som agerar för att påverka
politiska beslut. (Se vidare kapitel två.)
6 Den tidiga ”naiva” pluralismen (begreppet ”naiv pluralism” används bl.a. av Jordan & Schubert 1992:8) skiljer sig från
det mer moderna ”realistiska” pluralistiska perspektivet framförallt när det gäller synen på vilka möjligheter olika
samhällsgrupper och intressen har att mobilisera organisationer och utöva inflytande. I den nutida forskningen är det
få som godtar mottaga-strategins antagande att de befintliga organisationernas styrka och inflytande på ett naturligt
och rättvist sätt representerar medborgarnas önskemål. Vissa samhällsgrupper tenderar att missgynnas i ett renodlat
pluralistiskt konkurrenssystem. (Se vidare kapitel tre och referenser där.)
7 Den ekonomiska litteraturen om intressegrupper beskrivs och refereras i kapitel tre. (not 9, kap 3)
8 Sverige var emellertid ett problematiskt fall för Olson. Hur kunde den svenska ekonomins relativa framgång (vid
början av 1980-talet) förklaras mot bakgrund av det starka korporativa organisationsinflytandet? Förklaringen som
Olson gav var att de svenska intresseorganisationerna var så omfattande i medlemsantal att de var tvungna, för sina
medlemmars skull, att ta hänsyn till hela ”den gemensamma kakans” bästa. Sverige har alltså haft ovanligt
ansvarsfulla organisationer, enligt Olson.
9 Hit hör bl.a. James Buchanan, Gordon Tullock och Robert Tollison. Se vidare kapitel tre.
10 Ett svensk exempel på den här typen av begränsande konstitutionalism är Swedenborg 1999.
11 Lowi 1972, 1979, Sunstein 1987, 1988, 1990

103
12 Strategin att avreglera politiken ägnas inget eget kapitel. De antaganden om intressegrupper som public choicelitteraturen
och nyliberala politiska tänkare gör prövas indirekt genom de övriga frågeställningarna. Man hävdar att
intresseorganisationer vare sig kan påverkas till att bete sig mindre som särintressen, eller hållas utanför den politiska
beslutsprocessen så länge staten bedriver en omfördelande och reglerande politik.
Man skulle kunna problematisera om det är realistiskt att tro att en nyliberal nattväktarstat är möjlig att upprätthålla.
Cohen & Rogers polemiserar med föreställningen att en minimal stat skulle lösa problemen med ”särintressen”,
genom att hävda att det var organiserade intressen i det civila samhället som drev på för att skapa en mer omfattande
välfärdsstat. En återgång till den icke-interventionistiska staten skulle inte tolereras av de grupper som under sådana
förhållanden skulle drabbas av ojämlikheter orsakade av de fria marknadskrafterna. De skulle återigen organisera sig
och trycka på för en statlig omfördelningspolitik. (Cohen & Rogers 1995:19)
Kap 2
13 För en välformulerad argumentation till förmån för en bred definition av ”intressegrupper” se Salisbury 1994
14 Lewin menar att korporatism är lösningen på intensitetsproblemet (Lewin 1992:22), men förespråkare för ett
pluralistiskt intressegruppssystem kan argumentera på samma sätt. Den tidiga pluralismen satte likhetstecken mellan
preferensernas intensitet hos en grupp och dess vilja och förmåga att organisera sig och utöva inflytande.
Organisationerna ansågs få inflytande i proportion till hur mycket de ”tryckte på” och de grupper som utövade mest
påtryckningar antogs vara de som hade intensivast preferenser. (Schlozman & Tierney 1986:X)
Skillnaden mellan en korporativ och en mottagande pluralistisk ”lösning” på intensitetsproblemet är att i ett korporativt
system har staten en avgörande roll i bedömningen av vilka grupper i samhället som skall anses ha intensiva
preferenser i en fråga, och därmed bjudas in till överläggningar. Det ligger hos staten att avgöra vilka som inte skall
anses vara tillräckligt ”berörda” för att få delta. I ett pluralistiskt system är det upp till de medborgare och
samhällsgrupper som ”känner starkt” för en fråga att efter bästa förmåga själva organisera sig och göra sina röster hörda.
Staten antas lyssna på de som lyckas mobilisera.
15 Korporatismforskningen har även analyserat sambanden mellan ”korporatism” (som tyvärr mätts på många olika
sätt, vilket försvårar jämförbarheten) och nationell ekonomisk framgång. Enligt Williamson råder det i hög grad
enighet ibland korporatism-forskare om att länder som har haft ett nära institutionaliserat samarbete mellan staten
och företrädare för arbete och kapital, har varit relativt mer framgångsrika än andra när det gäller inflation,
arbetslöshet och tillväxt. (Williamson 1989. Se även Katzenstein 1985, Castles 1987, Streeck 1992) Mancur Olson har,
som tidigare nämnts, drivit den motsatta tesen.
16 Diffusa grupper saknar en tydligt avgränsad medlemspotential med klara gemensamma intressen och möjlighet att
kontrollera ”fripassagerare”. En organisation för ”fotgängares väl” har exempelvis en betydligt diffusare
medlemspotential än ”cykeltillverkarnas branschorganisation”.
17 Den i huvudsak sociologiska forskningen om ”nya sociala rörelser” är, i likhet med sina studieobjekt (t.ex.
miljörörelsen, kvinnorörelsen, fredsrörelsen), något av en ”outsider” inom intressegruppsforskningen. En viktig
utgångspunkt i den här forskningstraditionen är distinktionen mellan de ”gamla” organisationer som tillhör
etablissemanget och de nya grupper, som av ideologiska skäl står utanför det etablerade politiska systemet. Staten
betraktas som en igenbommad fästning, som är svår att forcera för de icke-etablerade. (Uhrwing 1998:215) Viktigare
verk inom den här litteraturen är: Dalton & Kuechler 1990, Dalton 1995, Kriesi m.fl. 1995, McAdam m.fl.. 1996
18
Korporatismforskningen beskrivs närmare i kapitel fyra. Där återfinns en referenslista över de viktigast verken.
(not 1, Kap 4)
19 Konservatismens förhållande till intressegrupper är mer komplicerat, liksom överhuvudtaget dess syn på statens
roll i förhållande till ”marknaden”. Staten är förvisso ett viktigt kollektiv i den konservativa ideologin, men tilldelas
inte samma självklara rätt att gripa in i samhällslivet som av socialister. Den kombination av nyliberal
marknadsfilosofi och moralisk konservatism som karaktäriserade bl.a. Thatchers och Reagans politik gav staten en
mycket liten roll på de flesta civilrättsliga och ekonomiska områden. Följaktligen fördes en medveten politik mot
”särintressen” i USA och Storbritannien under 1980-talet. (Walker 1991, Grant 1992) En mer kollektivistisk
konservatism kan emellertid väl kombineras med korporatism. Korporatismen kan betraktas som en samhällsordning
grundad på ett samspel mellan olika samhällsgrupper. Den svenska konservativa högern bidrog aktivt till
upprättandet av korporativa organ under det tidiga 1900-talet. (Rothstein 1992:84ff) I synen på intressegrupper ligger
konservatismen betydligt närmare socialismen än liberalismen. Den huvudsakliga konfliktlinjen går mellan anhängare
av en stor ingripande stat och en liten ”nattväktarstat”

104
20 Rangordningen av vilka länder som räknas som mest korporativa brukar vara ungefär densamma (trots att man
mätt korporatism på olika sätt). Österrike och de skandinaviska länderna ligger i topp, medan bl.a. Frankrike, USA,
Storbritannien och Kanada räknas till de minst korporativa länderna. (Se t.ex. Schmitter 1981:294, Lehmbruch
1984:66, Schmidt 1982:245)
21 Den ekonomiska forskningen om intressegrupper beskrivs i kapitel tre. Där finns vidare referenser. (not 9, kap 3)
22 Bo Rothstein, som annars knappast gjort sig känd som en övertygad anhängare av public choice-teori eller
nyliberalism (se t.ex. Rothstein 2000), har i en artikel 1991 beskrivit de svenska intresseorganisationerna som ”en tids
lösning, en annan tids problem”. (Rothstein 1991:98f) Rothsteins beskrivning av organisationernas roll på 1990-talet
liknar det ”liberala dilemma” som public choice-teoretiker betonar. Organisationernas starka ställning har skapat
”strukturella problem” i den svenska ekonomin, vilket har lett till inflation och ineffektivitet på vissa marknader
(exempelvis jordbruks- och bostadmarknaderna). (Samma resonemang förde den s.k. Lindbeckkommissionen två år
senare. (SOU 1993:16)) Förändringen av ”de ekonomiska och politiska villkoren” har gjort att de politiska lösningar
som tidigare fungerade väl - statliga regleringar av marknader i nära samarbete med intresseorganisationer - inte
längre är ändamålsenliga, hävdar Rothstein i den här artikeln.
Enligt public choice-litteraturen har de emellertid aldrig varit ändamålsenliga. Huruvida den förändrade synen på
intressegrupper beror på nya ”ekonomiska och politiska villkor” eller nya (mer liberala) idéer är således inte självklart.
En alternativ tolkning är att man snarare bör tala om ”en ideologis lösning, en annan ideologis problem”.
23 Vilket inte bör tolkas som att majoriteten i en demokrati kan fatta vilka beslut som helst. ”Folksuveränitetsprincipen”
måste i en demokrati kompletteras med ”rättsstatsprincipen”, som bl.a. skall skydda minoriteten från övertramp.
(Hermansson 1999)
24 Det pluralistiska perspektivet analyseras, med referenser, i kapitel tre. (not 1, kap 3)
25 Bo Rothstein har beskrivit just det ”social – demokratiska dilemmat”, avvägningen mellan effektiv statlig styrning
och en demokratisk procedur, men felaktigt kallat det för en beskrivning av Dahls ”pluralistiska dilemma”: ”För
demokratiteorin är problemet att medan ett starkt inslag av korporativ intresserepresentation kan vara nödvändig för att lösa ekonomiska
och sociala kriser, kan det samtidigt gå ut över demokratins grundläggande principer om medborgarnas lika värde (Dahl 1982)”.
(Rothstein 1991:100) Dahls utgångspunkt är inte att intressegrupperna är nödvändiga för att nå interventionistiska
mål (”lösa sociala och ekonomiska kriser”). Han menar, som diskuterats ovan, att organisationerna utgör en rättmätig
kanal för medborgarna att driva sina politiska krav, oavsett innehåll, och att de därför är nödvändiga inslag i en
demokrati. Samtidigt hotar de emellertid den proceduriella politiska jämlikheten.
26 Man har dock också fört fram vissa proceduriella argument. Bland annat har man i Sverige motiverat
korporatismen med att organisationernas närvaro i förvaltningen utgör en ”medborgerlig kontroll” över byråkratin.
(Öberg 1997:51)
27 Något alternativt förslag till hur staten bör förhålla sig till intressegrupper gav Demokratiutredningen emellertid
inte. Det gamla korporativa systemet var inte bra, menade man, men den nya pluralismen är också “oroande” enligt
utredningen. Lobbying och opinionsbildning kostar pengar, konstaterar man. Det finns risk för att “klyftorna cementeras
mellan dem som redan har stora resurser och dem som saknar” (SOU 2000:1:89) Strategier för hur man skall ta sig an
problematiken, av den typ som analyseras i den här boken, saknades i Demokratiutredningen.
28 Öberg har, liksom Helena Wockelberg, analyserat debatterna om de förvaltningspolitiska besluten under 1980- och
1990-talet. Det gällde framförallt förvaltningsutredningarna 1983 och 1985 och de förvaltningspolitiska besluten
1987, 1992, 1994 och 1995. (Wockelberg 1996)
29 Under 1980- och 90-talet kan man lite grovt säga att ”högern” i svensk politik varit betydligt ”mer liberal än
konservativ”. Individualism och marknadsekonomiskt tänkande har dominerat över konservatismens kollektivism.
30 Ideologin spelar roll för hur man generellt ser på organiserade intressen. De politiska partierna betraktar emellertid
inte alla organisationer lika positivt eller negativt. Holmberg & Esaiasson har funnit tydliga samband i den svenska
riksdagen, mellan ledamöternas partitillhörighet och synen på SAFs och LOs makt. Man frågade riksdagsledamöterna
dels hur stor makt de uppfattar att de båda organisationerna faktiskt har, dels hur stor makt de anser att de borde ha.
Den politiska vänstern uppfattar SAFs makt som större än LOs, men önskar att det vore tvärt om. De borgerliga
ledamöterna hade precis motsatt uppfattning. De menade att LOs makt borde minska och SAFs öka. (Holmberg &
Esaiasson 1988:233ff)

105
I USA har intressegruppssystemet med tiden knutits allt närmare partisystemet. Maktskiften på presidentposten och i
Kongressen spelar allt större roll för olika intressegruppers möjligheter att påverka. Reagans nyliberala administration
uttalade sig generellt mycket negativt mot intressegrupper. I praktiken ägnade man sig dock i huvudsak åt att
bekämpa ”vänsterns” organisationer (sociala välfärdsorganisationer, miljöorganisationer, kvinnoorganisationer m.m.)
(Walker 1991:kap8) Även Thatcher var fientligt inställd till särintressen i allmänhet, i enlighet med den nyliberala
ideologin. Framförallt var det dock hennes politiska huvudmotståndare - de brittiska fackföreningarna - som
attackerades. (Grant 1992)
Kap 3
31 Portalfiguren och den viktigaste företrädaren för ”grupperspektivet” inom statsvetenskapen - den tidiga ”naiva”
pluralismen - var David Truman (1951). Ett annat ofta citerat verk är Latham 1952. Robert Dahl bör räknas till de
”realistiska” pluralisterna (Se t.ex. Cohen & Rogers 1995:27ff), även om han utgjorde måltavla för mycket av den
kritik som riktades mot den tidiga pluralismen på 1960- och 70-talet. (Dahl 1956, 1982, 1989) En betydande del av
den moderna amerikanska och brittiska intressegruppsforskningen har en pluralistisk grundsyn, i den meningen att
man betraktar politiken som ett relativt öppet spel där olika grupper konkurrerar om dagordningen och de politiska
beslutsfattarna. Exempel på viktigare amerikanska forskningsprojekt under senare tid är Schlozman & Tierney 1986,
Walker 1991, Baumgartner & Jones 1993, Heinz et. al. 1993. Goda översiktsverk över den amerikanska litteraturen är
Petracca 1992, Crotty, Schwartz & Green 1994, Berry 1997, Cigler & Loomis 1998 och framförallt Baumgartner &
Leech 1998. Viktiga exempel på det pluralistiska perspektivet i den brittiska forskningen är Richardson & Jordan
1979, Jordan & Richardson 1987, Richardson 1993
32
(Verba & Nie 1972, Verba, Schlozman & Brady 1995, Petersson, Westholm & Blomberg 1989, Petersson m.fl.
1998)
33 Snedvridningen till förmån för affärsintressen i USA och EU diskuteras även i t.ex. Heinz et.al. 1993, Berry
1997:kap10, Baumgartner & Leech 1998:kap 4-6, Greenwood & Aspinwall 1998, Mazey & Richardson 1993.
34 Forskningen om ”subgovernments” diskuteras bl.a. i Schlozman & Tierney 1986:276ff, Walker 1991:kap7,
Baumgartner & Leech 1998:57. Se även Petersson 1989:20ff
35 Lowi och andra författare som vill ”stänga dörren” för intressegrupper diskuteras vidare i kapitel fem.
36 Korporatismforskningen refereras och diskuteras i kapitel fyra. (not 1, kap 4)
37 Om Sverige se Petersson 1989:22ff inklusive referens till Damgaard 1981 och 1986 (Danmark). Om Norge se
Nordby 1999. Till den brittiska Policy-Network forskningen hör Jordan & Schubert 1992, Marsh & Rhodes 1992,
Marsh 1998
38
Marin & Mayntz 1991, Jordan & Schubert 1992, Marsh & Rhodes 1992, Smith 1993, Knoke m.fl. 1996, Marsh
1998
39 Viktiga verk inom den ekonomiska forskningen om intressegrupper, förutom Olsons arbeten om kollektivt
agerande (Olson 1965, 1984); Stiglers artikel ifrån 1971 har haft stort inflytande på ”Virginiaskolan”, som utvecklat
teorin om ”rent-seeking” (Buchanan & Tullock 1962, Tullock 1967, Krueger 1974, Buchanan, Tollison & Tullock
1980. Tollison 1997 är en översiktsartikel om ”rent-seeking”). En annat ofta citerat verk är Magee, Brock & Young
1989, som hävdar att det ”politisk effektiva” beslutet ofta är det ”ekonomiskt ineffektiva”. Becker står för en
intressant utmaning mot den övriga disciplinen genom att komma till slutsatser som mer stämmer överens med en
pluralistisk positiv syn på intressegrupper (Becker 1983, 1985). En utmärkt översiktsartikel är Mitchell & Munger
1991
40 Stigler 1971, Peltzman 1976, Posner 1974. För en översikt se Mitchell & Munger 1991
41 Buchanan & Tullock 1962, Tullock 1967, Krueger 1974, Buchanan, Tollison & Tullock 1980, Tollison 1997
42
Avsnittet om Becker bygger på Mitchell & Munger 1991:531ff. De arbeten av Becker som citeras är artiklarna ifrån
1983 och 1985.
Kap 4

106
43 Korporatismteorin introducerades av Schmitter i en artikel 1974 (som är återpublicerad i Schmitter & Lehmbruch
1979). Den följdes under en tioårsperiod av en mängd böcker av vilka åtminstone följande bör nämnas: Berger 1981,
Lehmbruch & Schmitter 1982, Streeck & Schmitter 1985, Grant 1985, Cawson 1986. En bra introduktion till
korporatismteorin och litteraturen är Williamson 1989. Den svenska korporatismforskningen representeras
framförallt av Rothstein 1992, Lewin 1992, Hermansson 1993 och Öberg 1994.
44 Robert Goodin introducerade begreppet “laundering preferences” i sin artikel från 1986 med samma namn.
(Goodin 1986)
45 I empiriska undersökningar är det förmodligen svårt att dra gränsen mellan rollbyte och tvättade preferenser, vilket inte
hindrar att det är en analytiskt viktig distinktion. Som medlem av en organisation kan man förmodligen acceptera att
organisationens ledning tar intryck av motparterna i de diskussioner som förs och anpassar sina krav därefter.
Däremot kan det vara svårare att godta en organisationsledning som inte i första hand känner lojalitet gentemot
medlemmarna.
46 ”Corporatism can be defined as a system of interest representation in which the constituent units are organized into a limited number of
singular, compulsory, noncompetitive, hierarchically ordered and functionally differentiated categories, recognized or licensed (if not created)
by the state and granted a deliberate representational monopoly within their respective categories in exchange for observing certain controls
on their selection of leaders and articulation of demands and supports.” (Schmitter 1979:13)
47 Ytterligare variation i organisationsstrukturen kan fås om man även tar hänsyn till ”omfattning”, d.v.s. hur stor del
av den totala befolkningen som en organisation representerar. Mancur Olson har hävdat, som tidigare nämnts, att ju
mer omfattande organisationerna är desto större hänsyn till ”allmänintresset” måste de ta.
48 Ytterligare variation i organisationsstrukturen kan fås om man även tar hänsyn till ”omfattning”, d.v.s. hur stor del
av den totala befolkningen som en organisation representerar. Mancur Olson har hävdat, som tidigare nämnts, att ju
mer omfattande organisationerna är desto större hänsyn till ”allmänintresset” måste de ta.
49 Forskningen om ”subgovernments” diskuteras bl.a. i Schlozman & Tierney 1986:276ff, Walker 1991:kap7,
Baumgartner & Leech 1998:57.
50 Därför är det tveksamt om Öberg verkligen kan dra den slutsats som han gör: ”Av allt att döma har alltså
institutionerna, det vill säga själva organiseringen av det politiska samtalet, en avgörande betydelse inte bara för hur preferenser aggregeras
utan även för vilka önskemål som skall sammanräknas.” (Öberg 1994:280f) Det skall påpekas att han själv är medveten om
undersökningsdesignets brister, när det gäller avsaknaden av jämförelser med mer pluralistiska förhållanden (not 46,
s281).
51 Man kan även tänka sig andra typer av institutionella reformer – än upprättandet av korporativa diskussionsforum -
som kan ”tvätta” intressegruppers preferenser. Ökad öppenhet och offentlig insyn är ett exempel. Kommer
intresseorganisationer som agerar i en sluten beslutsprocess utan insyn att föra fram mer gruppegoistiska krav, än om
deras agerande är, eller riskerar att bli, offentligt? Har den svenska offentlighetsprincipen haft någon betydelse för i
vilken mån ”särintressen” visar kompromissvilja eller hänsyn till gemensamma värden? Här finns ännu ingen
forskning (men däremot ett pågående projekt som författaren själv står för).
Kap 5
52 Andra exempel på statsvetenskapliga arbeten som präglas av uppfattningen att ”the only hope for continued good
government lies in the ability of government officials to resist group pressures” refereras av Baumgartner & Leech
(1998:86). De nämner bl.a. Griffith 1939, Blaisdell 1949 & 1957, Burns 1963, Chubb & Peterson 1989, Rauch 1994.
53 I dagens svenska konstitutionalistiska debatt ses den amerikanska grundlagens maktdelningssystem som en förebild
av debattörer som önskar begränsa statens möjligheter att bedriva en reglerande och omfördelande politik.
(Swedenborg 1999:35)