här - Nya Upplagan
här - Nya Upplagan
här - Nya Upplagan
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Februari 2009 Nr 31<br />
Susanna Alakoski<br />
Noam Chomsky<br />
Marcus Birro<br />
Sepultura<br />
Torsson<br />
Bono<br />
Jenny Tedjeza<br />
Jonas Hallberg<br />
Krönikor, recensioner, Kult<br />
och mycket, mycket mer…<br />
GRATISTIDNING
Februari 2009 Nr 31<br />
Medverkande skribenter<br />
Lars Yngve<br />
Bono<br />
Noam Chomsky<br />
Susanna Alakoski<br />
Marcus Birro<br />
Thomas Millroth<br />
Tord Johnsson<br />
Jonas Jonasson<br />
Gunnar Danielsson<br />
Jenny Tedjeza<br />
C-J Charpentier<br />
Gittan Jönsson<br />
Jonas Hallberg<br />
Linnea Uddenmyr<br />
Lars Halapi<br />
Pidde Andersson<br />
Mikael Håkansson Askaner<br />
Jan Erik Bornlid<br />
Jerry Prütz<br />
Björn Wallde<br />
Peter Eliasson<br />
Per Arnesson<br />
Johan Stenström<br />
Martin Kristensson<br />
Fredrik Hellström<br />
Maria Anderberg<br />
Kenth Olsson<br />
Graham Bowers<br />
Peter Morén<br />
Översättning<br />
Lotta Askaner Bergström<br />
Illustrationer<br />
Pär Lundström Gardh<br />
Leif Nelson<br />
Peter Torsén<br />
Benjamin Ahlman<br />
Gittan Jönsson<br />
Gunnar Krantz<br />
Madeleine Pyk<br />
Foto<br />
Olof Glemme<br />
Love Ekenberg<br />
C-J Charpentier<br />
Lotta Tornroth<br />
Johan Bergmark<br />
Vill ni komma i kontakt<br />
med oss mejla till:<br />
redaktionen@nyaupplagan.se<br />
eller ring: 0733-86 76 66<br />
Vill du ha <strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong><br />
hemskickad varje månad<br />
så är det bara till<br />
att lägga ett mejl<br />
eller ringa: 0733-86 76 66<br />
RS-kontrollerad distribution 19.900 exemplar. ISSN 1654-0336<br />
Vill du ha <strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong> hemskickad varje månad<br />
är det bara att mejla till: lars@nyaupplagan.se eller<br />
ringa 0733-867666<br />
En årsprenumeration kostar<br />
endast 300 :-<br />
En bättre present kan du inte ge till någon<br />
du tycker om.<br />
En tidning som upptäcker det mesta och upptäcks<br />
av allt fler!<br />
Chefredaktör och ansvarig utgivare<br />
Lars Yngve<br />
lars@nyaupplagan.se<br />
Ekonomichef och lagledare som gillar Odd Molly<br />
Maria Yngve<br />
maria@nyaupplagan.se<br />
Thomas Millroth<br />
Thomas@nyaupplagan.se<br />
Layout och grafi sk form<br />
Mikael Håkansson Askaner<br />
mikael@nyaupplagan.se<br />
Tord Johnsson<br />
tord@nyaupplagan.se<br />
¨<br />
I<br />
ett svagt ögonblick lovade jag att<br />
börja träna boxning. Jag har ju alla<br />
förutsättningar, eller som någon sa:<br />
”Det kan bara bli bättre!” Väl på<br />
plats i lokalen scannade jag efter<br />
tränande människor i min egen storlek,<br />
men det fanns inga sådana – min storlek<br />
var hopplöst omodern och hade tydligen<br />
utgått för länge sedan! Som uppvärmning<br />
skulle man hoppa rep i tre minuter, inga<br />
problem, i skolan hoppade töserna rep<br />
dag in och dag ut. Men tre minuter blev<br />
verkligen TRE minuter! Redan efter två<br />
minuters hoppande upphörde tid och rum<br />
att existera för mig, och jag började uppfatta<br />
lysrör och övriga tränande som streck, likt<br />
stjärnorna när Spock och kapten Kirk i<br />
Star Trek beslutar sig att frångå frihjul…<br />
eller nåt, och drar i spaken på Enterprise<br />
så att kärran far i väg i ljusets hastighet.<br />
Enligt min närmaste och tveksamt<br />
avvaktande omgivning – som, för att inte<br />
riskera att dras in i tromben Yngve, tog skydd<br />
likt soldater i skyttevärn när skott och bomber<br />
haglar – såg jag ut som en skadeskjuten<br />
kråka som trasslat in sig i en lina. Efter tre<br />
minuters hopprepande stirrade jag bara<br />
vindögt rakt ut i den vibrerande luften.<br />
Mentalt hann jag under dessa minuter<br />
transporteras i en stigande och mycket lång<br />
och mycket mörk tunnel, och passerade på<br />
vägen, mot ljuset som tycktes brandgult och<br />
påminde om en morot? allt jag tycker om<br />
att äta: skaldjursplatå, marängsviss, lösgodis,<br />
rögad ål, spettkaka, you name it. Men J. D.<br />
Salingers kända boktitel var närmare än vad<br />
jag räknat med – trodde jag. Plötsligt skulle vi<br />
lägga oss på golvet, och just själva momentet<br />
med att lägga mig ned har jag aldrig haft några<br />
större bekymmer med. Värre var det med de<br />
tio armhävningarna och tio snabba sit-upsen,<br />
som blev orsaken till att jag fastnade i ett läge,<br />
som om ni tänker er en ostbåge på högkant.<br />
Efter tre treminuters försökte jag inbilla<br />
mig själv att allt kanske bara var en ond dröm<br />
som jag snart skulle vakna upp ur. Det var<br />
det inte. Armand blåste i visselpipan och sa<br />
att vi skulle ”gå och handla”. Då blev jag glad<br />
innan jag fick klart för mig att han i själva<br />
verket sa att vi skulle gå och hämta hantlar…<br />
Däremot gick det betydligt lättare när vi<br />
skulle boxa på säckar, eftersom jag låtsades<br />
att det var tomtens säck, innehållande alla<br />
de klappar jag önskade som liten gosse<br />
men inte fick, som jag pucklade på.<br />
När jag kom ut i den mörka kvällsluften<br />
insåg jag att det var så kallt ute att<br />
måsarna i hamnkvarteren mer eller<br />
mindre sket isbitar, brr. Hemma rotade<br />
jag fram ett paket nyinköpta sviskon.<br />
Boxning handlar nämligen inte bara<br />
om att träna, om nu någon trodde det, nej<br />
nej, kosten är lika viktig, och numera går<br />
min frukost under temat ägg: skramlade,<br />
kokta, lösa, rullade, pickade och opickade.<br />
På kuppen har jag dessutom blivit<br />
”müslim”, ja, jag äter müsli dagligen.<br />
Dagen efter första passet försökte jag<br />
februari 2009 nummer 31<br />
Boxning och en idé på recept!<br />
dock få min husläkare – samma läkare som<br />
jag vid tidigare tillfällen, utan framgång,<br />
försökt övertala till att skriva ut en rejäl<br />
månadslön på recept – till att skriva ut en<br />
stödstrumpa till hela kroppen så att jag<br />
åtminstone skulle kunna ligga rakt och<br />
utan käppar. Men det var inte att tänka på.<br />
Istället rekommenderade han – hör och<br />
häpna – regelbunden träning! Detta har<br />
man ju hört i alla tider. Att sjukvården inte<br />
har kommit längre än så <strong>här</strong> år 2009?<br />
Är det verkligen bara jag? Okej då, det är<br />
väl bara jag – då – som längtar efter att få se<br />
ett helt vanligt tv-program med folk som, och<br />
det <strong>här</strong> är viktigt, inte tävlar mot varandra.<br />
Visst är det underhållande med tävlingar,<br />
men… ja, det är mycket nu! Om det nu<br />
tvunget måste tävlas i alla program så varför<br />
inte göra ett program där de medverkande<br />
tävlar om att inte tävla mot varandra, där de<br />
helt enkelt bara får lov att berätta spännande,<br />
roliga och intressanta saker för tittarna?<br />
Jag besökte apoteket och skulle ha en<br />
receptbelagd salva för att… för att… det har<br />
ni inte med att göra, men okej då: droppa<br />
i ena örat. Inget konstigt med det, och det<br />
gjorde absolut ingenting att omgivningen lätt<br />
kunde höra vad som sades över disk. Men,<br />
tänk om det vore en salva som jag hade varit<br />
tvungen att använda på mer intima delar av<br />
kroppen, då hade informationen inte varit<br />
riktigt lika kul att dela med sig av till alla<br />
andra väntande. Det hade ju inte varit särskilt<br />
kul om jag, låt säga, skulle haft en salva mot<br />
exempelvis hemorrojder, och personalen först<br />
hade basunerat ut mitt namn för att därefter<br />
med hög röst försökt att tuta i mig VAR och<br />
HUR jag skulle knåda in salvan! För visst är<br />
det så att man i sammanbiten tystnad tar sin<br />
kölapp och därefter sätter sig ner och studerar<br />
personalen och håller tummarna för att man<br />
ska bli expedierad av den som är mest diskret.<br />
Under tiden jag satt och väntade funderade jag<br />
på när någon får för sig att göra tv-tävling av<br />
apoteksbesök: ”Apo-doku”? Tänk er gaphalstv<br />
där personalen först flabbar så högt de kan<br />
för att verkligen INGEN ska kunna undgå vad<br />
som sägs, och därefter lämnar över besökarens<br />
recept till någon vars uppgift enbart består i<br />
att vara oförskämd och att dessutom peta in<br />
personens diagnos, lön, familjeförhållande och<br />
andra ”intressanta uppgifter” i direktsändning<br />
med ironiskt himlande ögon. Därefter kunde<br />
ju en illa sammansatt jury bestående av en<br />
person från ett läkemedelsföretag, en läkare<br />
som lyckats bota åtminstone en eller två, och<br />
en uttråkad veterinär, sitta och dela ut betyg<br />
och medicin och själva bli kändisar på kuppen.<br />
Jag vet, det låter inte speciellt troligt, men<br />
man bör ha i minnet att många av de program<br />
som numera är stora tittarframgångar<br />
förmodligen inte heller lät speciellt troliga<br />
på idéstadiet för några år sedan…<br />
Skit samma, nu ska jag leta fram<br />
Algesalsalvan och knock myself out genom<br />
att gnida in mina ömmande boxarmuskler.<br />
Lars Yngve<br />
3
4 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 5<br />
Hur man blir fast i sig själv<br />
Jag har just läst två självbiografier över två<br />
konstnärer jag länge tyckt om, Lars Erik<br />
Falk och Peter Freudenthal. Böckerna<br />
har jag recenserat på boksidorna. Falk &<br />
Fröjdis hör till mitt särskilda förhållande<br />
till den geometriska, föremålslösa konsten.<br />
Det är en art fylld av uppfinnarjockar.<br />
Ryktet om att den skulle vara enahanda<br />
och trist är klart överdrivet. I denna sort<br />
finns nästan bara individualister. Där är en<br />
Baertling med sina öppna rymder, en Einar<br />
Höste med sina oändliga väggar, en Cajsa<br />
Holmstrand som vänder kuber ut och in och<br />
upp och ner i glödande kolorit. Och så Lars<br />
Erik Falks 73-gradiga lutningar som känns<br />
livsfarliga, ständigt undanglidande. Vilket<br />
fantastiskt vis att använda ett byggelement,<br />
stålbalken, och förvandla det till lätthet,<br />
luftens färgade koreografi. Alla som åkt runt<br />
rondellen vid Thorildsplan på väg västerut<br />
från Stockholms innerstad vet vad jag talar<br />
om. Freudenthals målningar prunkar av<br />
ljus. Ur mörker stiger värme, humor, små<br />
berättelser. Jag är ständigt förförd. För min del<br />
började denna kärleksrelation till en konstsort<br />
vid åtta års ålder, då jag i uppväxtförorten<br />
Vällingby utanför Stockholm mötte en<br />
väggmålning i HSB-huset av Olle Bonniér.<br />
Jag fängslades av ljuset som liksom sipprade<br />
in genom gliporna som uppstod mellan de<br />
geometriska blocken. Senare fick jag veta,<br />
att den åttaårige (!) Olle Bonniér under en<br />
barndomssommar i Värmland hade suttit<br />
i ladan och kisat mot solen som slunkit in<br />
mellan plankorna. Det var ju detta jag sett.<br />
Den åttaårige Thomas såg vad den åttaårige<br />
Olle också hade sett. Förstår ni då graden<br />
av kärlek i min förälskelse i denna märkliga<br />
konst, så fylld av skatter och upptäckter att<br />
Uppfinnarjocke i Kalle Anka föreföll mig<br />
ganska tam. Men så påminner mig både Lars<br />
Gömda och glömda sanningar<br />
Det är väl egentligen<br />
lättborttappade<br />
ting. En sjal, ett par<br />
handskar och en mobilladdare.<br />
Varenda hittegodsavdelning<br />
svämmar över av vantar<br />
och halsdukar. Och i hur<br />
många sommarstugor och<br />
hotellrum gråter inte en<br />
ensam laddare just nu?<br />
Det som gör mig<br />
förvirrad i det <strong>här</strong> fallet är<br />
händelseförloppet. Mitt sista<br />
minne av de tre favoriterna är att de finns<br />
någonstans i mitt hem. Om jag städade skulle<br />
de säkert dyka upp. Eller kanske inte. Om jag<br />
städade skulle jag få svar på frågan – borta<br />
eller inte borta. Undviker jag städandet<br />
kan jag leva i min modifierade sanning.<br />
Det är knepigt det där med sanningar.<br />
I den stora världen är jag säker på att det<br />
mesta är halvsanningar. Inte för att världen<br />
vill undvika otrevligheter – som att inse att<br />
man tappat mobilladdaren – utan för att<br />
världen gärna ser en hetare variant av sig<br />
själv. Dikten överträffar oftast verkligheten.<br />
Någon gång efter att aprasen ställde<br />
sig på två ben och började prata med<br />
sin nästa så började plussandet. Var man<br />
inte med på dagens mammutjakt så<br />
kunde man få händelsen i uppdaterad<br />
muntligversion. Plötsligt var det inte bara<br />
en mammut närvarande utan kanske tre<br />
sabeltandade tigrar, två nästan döda och<br />
en snygg brud som behövde räddas.<br />
Och så kom internet, tidningar och<br />
telefon. Hursomhelst, att förmedla sanningar<br />
blev inte enklare. Sagan var och förblev<br />
sjukt mycket snyggare än verkligheten.<br />
När jag satte mig i en bänkrad på<br />
journalisthögskolan första gången hade jag<br />
Erik Falk och Peter Freudenthal i sina böcker<br />
om en passus i mitt liv. De hade med kort<br />
varsel bjudits in att ställa ut på Moderna<br />
Museet i Stockholm 1974. Vid detta tillfälle<br />
höll jag på att avsluta min doktorsexamen<br />
i konsthistoria och förbereda den bok som<br />
skulle bli en av de första översikterna i landet<br />
över konkret konst. Visserligen valde jag,<br />
på grund av Olle Bonniérs exempel, de så<br />
kallade 1947 års män, som inte riktigt hade<br />
samma geometriska konsekvens som till<br />
exempel Falk. Men grunden var intresset för<br />
denna väg att via förnuft och beräkning nå ett<br />
starkt poetiskt uttryck. Samtidigt fördjupade<br />
jag mig mer och mer i improviserad musik.<br />
Jag besökte England och träffade rabulister<br />
som slagverksspelaren John Stevens och<br />
saxofonisten Evan Parker. Melodin sprängdes<br />
i luften, kvar var tystnader, fragment. För mig<br />
var detta ett livselexir bredvid all den ganska<br />
propagandistiska och förenklade proggmusik,<br />
som idag uppskattas så högt. På samma vis var<br />
konkretister och icke föreställande konstnärer<br />
ett stärkande flöde invid den ovanligt träiga<br />
realism som gjorde sig bred. Särskilt under<br />
ett par år med politiska förtecken. Men den<br />
fanns och var stark. Jag var inte opåverkad. Så<br />
börjar jag träffa Lennart Rodhe, som mycket<br />
kritiskt uttalade sig om de konsekventa ickeföreställande<br />
geometriska konstnärerna. Själv<br />
rörde han sig mellan mönster och natur dessa<br />
år. Klart jag tog intryck, jag var mycket ung.<br />
Och började så smått tvivla på den envetna<br />
geometrins möjligheter. Dock aldrig på den<br />
experimentella musiken, där jag bara dök<br />
djupare och djupare. Hur var det? Gick det<br />
att gå vidare? Det blev som en tankemöda<br />
i starten på min bok om genren. Så fick jag<br />
i uppdrag att skriva en recension i pressen<br />
om Falks och Freudenthals utställning på<br />
Moderna Museet. Mitt tvivel fastnade på dem.<br />
ändå ingen aning om att<br />
mitt liv skulle komma att<br />
handla om hittepå. Finns<br />
det inte nyheter så gör<br />
man nyheter. Så enkelt är<br />
det. Finns det en halvbra<br />
berättelse så gör man det<br />
till en helbra berättelse.<br />
Som Liza Marklund<br />
tillexempel, som skrev<br />
en liten bok. Och så blir<br />
folk helt galna. Okej, hon<br />
bedyrade att historien var<br />
sann, vilket visade sig vara<br />
en alldeles för uppenbar lögn. Osmart. Vill<br />
man fara med osanning kan man i alla fall<br />
göra det ”grått” och inte stå på barrikaderna<br />
för att det ska vara 100% kalla fakta.<br />
Får jag fråga vad du gjorde på jul?<br />
Underbar släkt, fantastisk hemkokt skinka<br />
och gnistrande barnbarn. Jaså, men vad<br />
var det för senap? Hatade du inte din faster<br />
och din ohyfsade svärmor? Erkänn att<br />
du hade köpte köttbullarna och visst var<br />
det inte hembakat i brödkorgen? Det är<br />
mänskligt att försköna och utelämna.<br />
Jag blir upprörd. Cyniker är ett negativt<br />
ord. Det <strong>här</strong> handlar inte om cynism utan den<br />
enkla filosofin att vi strävar efter det vackraste.<br />
Trots det fortsätter folk att tro att världen<br />
är byggd av sanningar utan försköningar.<br />
Började du gråta när du fick veta att<br />
skämten i Parlamentet var planerade<br />
i förväg? Kändes det som om livet<br />
tog slut när mirakelbantningskuren<br />
inte funkade? Surprise.<br />
Tips från coachen: nästa gång du läser<br />
en tidning eller får något spektakulärt<br />
berättat för dig. Sätt meningen ”det var en<br />
gång…” före så slipper du bli besviken.<br />
Linnea Uddenmyr<br />
Recensionen blev avvisande, kanske till och<br />
med raljerande. Jag var inte ensam. Där fanns<br />
fler som i tidens anda skrev ner utställarna.<br />
Min avsikt är inte att gottgöra för ”gamla<br />
synder”. Det är mer att försöka se hur man<br />
kan snärjas in i mönster och sammanhang<br />
utan att riktigt märka det. Den gamla artikeln,<br />
som både Freudenthal och Falk refererar till,<br />
har jag inte sparat i mina klippböcker. Jag tror<br />
att detta offer till Blamageguden redan tidigt<br />
blev för mycket för min estetiska övertygelse.<br />
Men hur når man till ett sådant omdöme?<br />
Jag tror det är mycket att lära där! Lyssna<br />
på andra, vara aktsam mot consensus, vilja<br />
stå mitt i det som sker. Ja, det finns många<br />
vägar att skapa ett slags tyckande. Och vad jag<br />
lärde av detta var att det tillfälliga tyckandet<br />
är ganska meningslöst. Tycka bra eller tycka<br />
dåligt! Dum fråga. Att påstå att man inte<br />
gillar något är ett ointressant påstående. Att<br />
umgås med konst eller musik handlar också<br />
om detta förstås, men ännu mer om möten,<br />
att fråga sig vad detta är, att försöka svara<br />
med tankar och blickar. Kanske få ut något<br />
av detta nya och obekanta. Bli störd som av<br />
Falks 73-gradiga-lutande balkar i färg. Just<br />
störningsmomentet kastar oss ur vanan. Vanan<br />
är lättja. Lättja uttrycks: jag tycker (inte) om…<br />
Konst och musik är så mycket mer.<br />
Lämna resten till Robert Wells eller<br />
Gunilla Mann, alltså sådana som bara<br />
helt och hållet vill ställa sig in, så att man<br />
kan säga, att jag tycker ju det är så bra.<br />
Vilket sätt att använda det lilla ordet ju!<br />
Jag är säker på att jag själv gjorde det<br />
alltför många gånger i den gamla recension<br />
från 1974 som jag inte sparat. Turligt nog.<br />
Thomas Millroth<br />
Du är framtiden – den är redan <strong>här</strong><br />
Framtiden är oskriven, sjunger Joe<br />
Strummer i The Clash. Det är rätt.<br />
Det är en fantastisk, romantisk dröm<br />
att allt som ännu inte hänt fortfarande är<br />
möjligt. Men i morgon är som i dag fast<br />
fortfarande tom. Eller är det faktiskt så att<br />
vi fortfarande äger makten att förändra<br />
våra liv, att framtiden bär fram allt det vi<br />
någonsin drömt om, kärlek, bekräftelse,<br />
framgång, solidaritet, glädje och tolerans.<br />
Och vad är det egentligen vi önskar? Tänk<br />
om våra svartaste, snuskigaste och<br />
hemskaste önskningar faktiskt skulle gå<br />
i uppfyllelse… Det om något är en otäck<br />
tanke. Vi får kanske inte alltid vad vi ber<br />
om, men vi får alltid något annat istället<br />
och vi kanske ska vara glada för det.<br />
Gud straffar oss för det vi inte kan<br />
föreställa oss skriver Stephen King.<br />
Tiden går men man märker det aldrig<br />
förrän efteråt. Tiden gick, säger man. Men<br />
då är det försent. På det sättet liknar tiden en<br />
kärlek som lämnar en gråtande i hallen med<br />
händerna på knäna.Man vet innerst inne att<br />
det inte spelar någon roll vad man säger, hur<br />
man säger det eller ens varför man säger det,<br />
hon kommer lämna en i alla fall. Man försöker<br />
ändå tröstlöst hålla henne kvar. Man älskar ju<br />
henne. Vilket val har man? I kärlek ges inga<br />
val.Jag är fortfarande rätt ny på allt det <strong>här</strong>.<br />
På att vakna upp nykter, utvilad, sovrumsrusig<br />
och varmhjärtad. Jag drar upp gardinen och<br />
människor rör sig i solen på torget. Jag kokar<br />
en starkt kopp kaffe. Jag äter en smörgås.<br />
Jag är närmare fyrtio än trettio. Jag är mer<br />
än vuxen och ändå har jag ett åkband runt<br />
handleden. Ändå är det som att precis drömt<br />
sin första dröm på ett nytt språk. Jag har precis<br />
lärt mig koderna. Jag har pengar på fickan<br />
och sockervadd i handen. Jag ska åka slut på<br />
varenda vansinnig bergbana i hela världen.<br />
En lyx med att ha tillbringat femton år i<br />
töcken och sunkiga soffor är att man pausar<br />
livet. Plötsligt står det klart framför mig igen.<br />
Det är som att kliva in i en fantastisk film<br />
man pausade någon gång för länge sedan, när<br />
man upptäckte friheten och förbannelsen i<br />
det där andra landet, med alkohol och ständig<br />
förflyttning utan att komma någonstans.<br />
Det har hunnit gå tid. Men i det stora<br />
perspektivet är jag precis i början. De gråa<br />
håren är silver. Drömmarna är guld.<br />
De där drömmarna går att nå helt<br />
plötsligt. De där drömmarna är inte på ett<br />
annat språk, de går att läsa, de är <strong>här</strong> och<br />
nu. De är en del av mig och inte upphäftade<br />
på en tavla någonstans i framtiden. Det<br />
är fantastiskt i all sin enkelhet.<br />
Du är i framtiden. Den är redan <strong>här</strong>.<br />
Marcus Birro<br />
Sparkad<br />
Dagen innan nyårsafton får min man<br />
ett brev från sin arbetsgivare. I brevet<br />
står skrivet att hans färdigheter som<br />
snickare inte längre behövs på firman.<br />
Det korta meddelandet innehåller<br />
ord som ”minskad orderingång”<br />
och ”ekonomisk situation”, men<br />
också ”tyvärr” och ”drabbad”.<br />
I mitt eget arbete som journalist<br />
på en vänstertidning har jag skrivit<br />
spaltmeter om den anarkistiska<br />
kapitalismens förödande inverkan på<br />
människors liv. När inte ens arbete<br />
och försörjning är en rättighet och<br />
vanliga människor bara är önskvärda<br />
så länge de generar vinst. Detta har<br />
jag vetat om vårt samhällssystem<br />
sedan den stund då jag tänkte<br />
min första självständiga tanke.<br />
Ändå är det något helt annat att<br />
själv stå ansikte mot ansikte med<br />
arbetslösheten. Att se sin livskamrat<br />
tappa modet och själv undra varifrån<br />
pengarna till bankens räntor ska<br />
komma när en inkomst försvinner.<br />
Räntorna på huset som vi under<br />
svordomar och förbannelser<br />
långsamt rustar upp, men ändå<br />
älskar. Det var detta som skulle<br />
bli vår gemensamma framtid.<br />
Och barnen som litar på att vi<br />
tar hand om dem och som ännu<br />
inte vet att världen styrs av en<br />
samling giriga och våldsbenägna<br />
män i sofistikerat grå kostymer.<br />
Hur förklara kris i kapitalet för en<br />
fyraåring? Vart tog pengarna vägen?<br />
Samtidigt med varsel<br />
och uppsägningar inom<br />
byggnadsbranschen läser jag i<br />
lokaltidningen om den overkligt usla<br />
situationen på bostadsmarknaden.<br />
Ungdomar ockuperar ett nerlagt<br />
behandlingshem för att slippa bo<br />
kvar hos mamma. Människor i<br />
förorternas miljonprogram lever med<br />
fukt och mögel i sina lägenheter. En<br />
familj med fem barn bor på tjugo<br />
kvadrat och en nyförlöst kvinna<br />
tvingas återvända till en camping<br />
när hon skrivs ut från sjukhuset.<br />
Varför inte låta sysslolösa<br />
hantverkare bygga värdiga bostäder<br />
åt människor som saknar ett<br />
hem? Varför inte rusta upp alla<br />
slitna bostadsområden och skapa<br />
plats för människovärde och<br />
någon slags tro på framtiden?<br />
De ansvariga har inga svar.<br />
Framtidstro har i allra högsta<br />
grad blivit en klassfråga.<br />
Och du som fortfarande tror att<br />
arbetslöshetsförsäkringen ger en<br />
grundläggande trygghet när kapitalet<br />
sparkar ut dig på gatan kan genast<br />
överge den förhoppningen. Min<br />
man har det senaste halvåret varit<br />
hemma från sitt arbete två dagar i<br />
veckan för att ta hand om vårt yngsta<br />
barn, ett tilltag som samhället säger<br />
sig uppmuntra. Nu får vi veta av<br />
a-kassan att denna samvaro med<br />
sonen har ödelagt arbetslöshetsförs<br />
äkringen. Under detta halvår har vi<br />
betalat hundralappar varje månad<br />
för en försäkring som inte hjälper<br />
oss ett dugg när kapitalet krisar.<br />
Så vad göra? Ska vi gömma oss i<br />
mörkret under en filt och hoppas<br />
på bättre tider? Regeringsskifte?<br />
Ska vi ställa oss på klipporna och<br />
skrika vinterstormen rakt i ansiktet?<br />
Kanske gråta en stund över det<br />
förlorade människovärdet? Hur<br />
vinner vi rätten till lite framtidstro?<br />
Jenny Tedjeza<br />
Urladdning<br />
Denna gång tänkte jag<br />
skriva om något som rör<br />
mitt arbete som musiker<br />
och skivproducent; Den illegala<br />
nedladdningen. Eller uppladdningen.<br />
Eller fildelningen. Ja, det är inte<br />
lätt att hänga med i terminologin,<br />
men jag talar naturligtvis om att<br />
olovligen via Internet skaffa musik<br />
utan att betala för den. Det samma<br />
gäller förstås film, talböcker m.m.<br />
men som den fackidiot jag är<br />
inskränker jag mig nedan till musik.<br />
Alla vet att skivbranschen är i kris<br />
och att försäljningen av skivor har<br />
sjunkit. Det är fakta. Att skylla denna<br />
nedgång helt på illegal nedladdning<br />
tror jag vore fel. Det finns andra<br />
orsaker också; En skiva är inte bara ett<br />
musikverk som intresserar diskofiler<br />
utan också en produkt, och för 10-<br />
15 eller ännu tydligare 30 år sedan<br />
fanns betydligt färre konkurrerande<br />
produkter. Nu är det lika troligt, eller<br />
kanske troligare, att man köper en<br />
DVD när man lördagshandlar. Eller ett<br />
livsstilsmagasin, ett USB-minne, ett<br />
dataspel eller kanske extra RAM-minne<br />
till sin GPS. Listan kan göras lång.<br />
Jag tror inte att vi har färre genuina<br />
musikälskare idag än för 30 år sedan,<br />
men särställningen för skivan som<br />
belöningsvara är borta. Dessutom<br />
upplevde skivbranschen sällsynta<br />
guldår i slutet på 80-talet och i början<br />
på 90-talet, när LP-skivor återutgavs<br />
på CD och många köpte samma<br />
skiva för andra gången, så med de<br />
åren vore det fel att jämföra.<br />
Men faktum är att illegal<br />
nedladdning svarar för en mycket<br />
stor del av försäljningsnedgången,<br />
inte minst i vårt land.<br />
Hur har vi då hamnat <strong>här</strong>?<br />
Till att börja med tekniska<br />
möjligheter. Skivbranschen har också<br />
med rätta beskyllts för långsamhet<br />
i att själva använda sig av Internet<br />
och hitta enkla, bra och säkra sätt att<br />
köpa musik digitalt. Dessa tjänster<br />
finns idag men nu har vi redan<br />
minst en generation som ser det<br />
som självklart att få musik gratis.<br />
En utbredd uppfattning är också<br />
att artisterna själva inte drabbas utan<br />
bara stora, rika skivbolag. Inget kunde<br />
vara mer fel. Upphovsmän är i högsta<br />
grad drabbade. Vissa artister uttalar<br />
sig positivt om nedladdningen, och<br />
det står dem naturligtvis fritt att lägga<br />
ut sin musik. Jag begär bara att man<br />
själv som upphovsman ska få välja om<br />
den ska finnas gratis på nätet. Som jag<br />
ser det så tjänar bara två kategorier av<br />
artister på att fritt lägga ut sin musik;<br />
Okända debutanter som hoppas nå<br />
en publik och är beredda till mycket<br />
turnéer och de allra största artisterna<br />
som kan kontrollera det hela som<br />
ett pr-jippo genom att förespegla<br />
sina fans att de är på ”deras sida”<br />
men ändå i slutändan sälja massor<br />
av skivor och kringprodukter.<br />
Sen är det ju så att vi i vårt land<br />
tycker att musiker och konstnärer<br />
ska jobba gratis, för att det är kul.<br />
Det finns också en otäck lobby.<br />
Dels flummiga nätpirater som talar<br />
om ”fri information”. Att likställa ett<br />
musikstycke med viktiga vetenskapliga<br />
rön, eller offentliga handlingar<br />
är idiotiskt! Dessa frihetskämpar<br />
kanske har lust att lägga ut sina<br />
bankkontonummer, med<br />
tillhörande koder, på nätet ? Och dels<br />
de ännu mer provocerande liberala<br />
politikerna som, i patetiska försök<br />
att verka ungdomliga, förvarar och<br />
bagatelliserar nedladdningen. –Vi kan<br />
inte kriminalisera en hel generation ,<br />
säger de. För att citera dem själva;- vad<br />
sänder det för signaler? Vi har ju en<br />
upphovsrättslag och den ska följas.<br />
Vad är då lösningen på detta<br />
problem? Lagstiftning? Hårdare<br />
tag? Förmodligen, men jag skulle ändå<br />
vilja vädja till vår moral; Att gratis,<br />
olovligen ta hem musik från nätet eller<br />
kopiera är stöld. Helt enkelt. Punkt slut.<br />
Och om moralen inte fungerar<br />
skulle jag vilja vädja till vår intelligens<br />
och kärlek till musik: Om inte<br />
artister, kompositörer, producenter<br />
och andra inblandade får betalt<br />
kommer de inte att kunna försörja<br />
sig och fortsätta göra ny bra musik.<br />
Ny billig teknik har gjort det möjligt<br />
för många att själva producera sin<br />
musik hemma. Det är fantastiskt,<br />
men även dessa artister måste få<br />
betalt för efter ett par år tackar<br />
vännerna nej till att turnera för 500<br />
kr kvällen och man själv tröttnar<br />
på att jobba dubbelt på servicehus.<br />
Indie och trovärdig eller inte.<br />
Det passar inte heller alla artister<br />
eller all sorts musik att spela in på<br />
detta sätt. Där kommer de större<br />
skivbolagen in, som kan finansiera en<br />
något större inspelning med en större<br />
studio, musiker, kanske stråkar. Och de<br />
måste våga satsa på ny musik. Annars<br />
blir det bara säkra kort. Statoilhyllan.<br />
Enbart. Urladdning. Död. Tack.<br />
Lars Halapi
6 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 7<br />
Böcker<br />
Mats Söderlund<br />
Komage<br />
Albert Bonniers förlag.<br />
Utan att vara särskilt<br />
väl insatt i de olika<br />
komagarnas funktion<br />
är det ändå dem jag<br />
förstås börjar tänka på<br />
vid läsningen av Mats<br />
Söderlunds diktsamling<br />
Komage. I den första<br />
dikten finns ett möte<br />
som minner om en<br />
problematisk period i en<br />
relation. Och avsnittet<br />
därpå har rubriken<br />
”Skravsår”, skriv- och<br />
skavsår på en gång,<br />
och består av fragment<br />
och bearbetning av det<br />
kritiska skedet. Och ska<br />
det vara en av kons magar<br />
bör det vara vommen, där<br />
allt tagits in ostrukturerat,<br />
syntaxlöst, ”illaluktande<br />
dyningar som / välver sig<br />
med salt smak ur / stumma<br />
bråddjup och / köldrök från<br />
havet blänk / under svarta<br />
välvda sjok av / evinnerligt<br />
eroderande / språkväxter”.<br />
Vissa återkommande teman<br />
i erosionen styr tankarna<br />
mot sjukhus, byggande<br />
och spring i gräs.<br />
Men efter denna<br />
vombearbetning och<br />
omtuggning så tycks orden<br />
hamna i mera ordnade<br />
Charles Bukowski<br />
Märkta kort<br />
Övers: Sara Norman Heckscher<br />
Lindelöws bokförlag<br />
En ny samling noveller på<br />
svenska från Los Angeles egen<br />
Bellman är givetvis<br />
en fest för den som<br />
kan läsa skrivet. Två<br />
saker intresserar lite<br />
extra <strong>här</strong>. Den ena<br />
är att novellerna är<br />
skrivna mot slutet<br />
av Bukowskis liv,<br />
den andra att en<br />
ny översättare har<br />
tagit över efter Einar<br />
Heckscher (jobbet stannar i<br />
familjen och går till dottern<br />
Sara Norman Heckscher).<br />
Översättningen är allright,<br />
tonen nära originalet vilket<br />
är bra. Skål för det.<br />
Bukowskis skrev novellerna<br />
sammanhang och det följer<br />
delar där språket långsamt<br />
återvinns. Orden idisslas,<br />
skickas ner i nästa mage och<br />
upp igen för omtuggning<br />
och ner i nästa mage, för<br />
att till slut forma ett språk<br />
av bilder och meningar<br />
och strofer, visserligen utan<br />
rim men med reson.<br />
Ett avsnitt, ”Godsvagn”, i<br />
återvinnandet av språket är<br />
illavarslande. Godsvagnar<br />
minner om transporter till<br />
läger, <strong>här</strong> verkar det dock<br />
bära iväg till ett slakteri. Nog<br />
så tragiskt för kon. I alla fall<br />
i sjuttioårsåldern och det<br />
verkar påverka stämningen<br />
som intressant nog känns<br />
en aning annorlunda än<br />
tidigare. Det är som om<br />
betraktelserna är snäppet<br />
skarpare och skrivna mindre<br />
för effekt. Kanske<br />
är det den äldre<br />
personens horisont<br />
som gör skillnaden<br />
i tonen. Bukowski<br />
skriver själv om<br />
det <strong>här</strong> i brev till<br />
sin förläggare “If<br />
anything the words<br />
now seam to arrive<br />
with more luck and<br />
order, less waste.” (Selected<br />
letters Volume 3: 71-86).<br />
Bukowski rör sig annars<br />
som så ofta som en sorts<br />
embedded reporter i den<br />
egna vardagen. Som en Nan<br />
Golding i text kanske. Precis<br />
Peter Andersson 0414-16109<br />
peter.l.andersson@nordea.se<br />
leder transporten<br />
över till ”Handens”<br />
avsnitt och <strong>här</strong><br />
börjar samlingen<br />
om från början<br />
med första dikten:<br />
Vi dröjer kvar i<br />
köldröken från havet<br />
och står stilla,<br />
och vi glömmer att<br />
vi skadade varandra.<br />
Dina läppar oavsiktligt<br />
särade, dina ögon<br />
plötsligt öppna<br />
korridorer in<br />
till ljuset.<br />
Och språket<br />
snärjer inte längre<br />
in sig i tången<br />
vid stranden. Det<br />
bär. Allt kan tas emot och<br />
bearbetas, ordnas i fraser,<br />
bilder slipas till precis som<br />
stränderna gjorts av istider<br />
och görs av saltvattenvågor.<br />
Det sägs ibland att kors<br />
rapande och fisande är det<br />
största hotet mot klimatet.<br />
Det föreligger dock föga<br />
risk att Söderlunds dikter<br />
ska förstärka det, tvärtom<br />
väcker hans fantasifulla<br />
och allting intagande texter<br />
till ökad vaksamhet inför<br />
naturens skeenden.<br />
Jan Erik Bornlid<br />
som tidigare är rapporterna,<br />
sorry, novellerna angelägna,<br />
klarsynta och rakt på sak<br />
när de är som bäst. Själva<br />
historierna handlar som<br />
vanligt på ytan om en massa<br />
tjafs i <strong>här</strong>liga dialoger,<br />
drickande, fyllekörning,<br />
drickande, hästlopp och mera<br />
drickande. Men alltihop är<br />
levererat med minst lika<br />
mycket skarpsynthet som<br />
mängden rödvin. Satans<br />
son är en ruggig novell<br />
om mobbing och ondska.<br />
I en annan låter Bukowski<br />
sitt alter ego dra en sorts<br />
programförklaring för<br />
skrivandet som är direkt<br />
inspirerande. Så skål för<br />
den gamle granaten, det<br />
är klart att den store skall<br />
följas hela vägen in i mål<br />
Fredrik Hellström.<br />
Lars Erik Falk<br />
Liv/Konst<br />
Carlssons<br />
Peter Freudenthal<br />
Som jag ser det<br />
Almlöfs Förlag<br />
Någon påpekade<br />
att senaste bokårets<br />
vanligaste ord var<br />
”jag”. Så sant. Och<br />
detta har tagits<br />
som förevändning<br />
att ge ut både det<br />
ena och det andra<br />
av utlämnande<br />
karaktär. Ibland<br />
hänvisar man till<br />
Maja Lundgrens Myggor<br />
och Tigrar som trendsetter.<br />
Inget är felaktigare. Det var<br />
en bok av stor kraft, därför<br />
att författaren berättade en<br />
medveten historia med den<br />
egna kroppen som insats.<br />
Nästan bokstavligt. Denna<br />
väg beskrevs och boken<br />
kulminerar också med en<br />
personlig katastrof. De flesta<br />
av de andra jag-utgåvorna<br />
saknar denna medvetenhet.<br />
De tankarna kommer för mig,<br />
då jag läst konstnären Lars<br />
Erik Falks självbiografiska<br />
Liv/Konst. Falk är konstnären<br />
bakom de märkliga 73<br />
graders diagonala objekt,<br />
som återfinns i offentliga<br />
miljöer och på museer.<br />
De skiftar, vrider sig, lutar<br />
precis så mycket som ger<br />
obalans. Bland de envetna<br />
konkretisterna hör han till<br />
de intressantaste. Jag är<br />
mycket fängslad av denna<br />
besatthet. En idé vrids och<br />
vänds och undersöks. Den<br />
planteras in i offentliga rum,<br />
som aldrig mer blir sig lika.<br />
Har man upplevt ett av Falks<br />
påträngande, osäkrade<br />
konstverk glömmer man dem<br />
inte. Det var därför jag med<br />
stor iver öppnade Liv/Konst.<br />
Min besvikelse blev stor.<br />
Först i det artonde kapitlet<br />
ägnas några sidor åt den<br />
konstnärliga utvecklingen,<br />
de ställningstaganden<br />
som ligger bakom ett<br />
särpräglat konstnärskap.<br />
Huvuddelen i boken ägnas<br />
åt det egna<br />
livet, men inte<br />
på ett vanligt<br />
berättande vis,<br />
nej, snarare går<br />
han igenom<br />
osorterade<br />
händelser och<br />
ältar även en<br />
del oförrätter,<br />
oförmögen att<br />
skilja stort från smått. Vi får<br />
veta när konstnären börjar<br />
onanera i sitt liv, vidare<br />
skvallrar han på kollegan<br />
konstnären X som blir sur för<br />
att inte galleristen Y ställt upp<br />
på ”ett knull” och berättar<br />
intimiteter om sin gamla fru<br />
Kerstin Thorvall. Och när han<br />
påstår sig var utanför tidens<br />
trend, ”som är unga kvinnor<br />
med figurativa mensproblem”,<br />
då blir jag både<br />
förbannad och<br />
undrande. Vem<br />
menar han<br />
egentligen bland<br />
kvinnliga yngre<br />
konstnärskolleger?<br />
Nej, snälle Lars<br />
Erik Falk, den <strong>här</strong><br />
boken var inte<br />
vad jag hade velat läsa om<br />
dig och din konst. Du vore<br />
värd en mycket bättre skrift.<br />
Nu har förlaget presterat en<br />
illa korrekturläst sak med<br />
många stavfel och även<br />
sakfel. Jag tycker det är en<br />
slarvig utgåva! Var finns forna<br />
tiders förlagsredaktörer?<br />
Dessutom är boken ganska<br />
snålt illustrerad. Jag saknar<br />
verkligen inte bara en bok<br />
om Lars Erik Falks verk utan<br />
också om den breda och långa<br />
En boktitel ska beröra på djupet<br />
En bra boktitel ska obetvingligt leda<br />
läsaren in på tankarna om livets mening.<br />
Har själv mycket bry innan jag till slut<br />
beslutar mig för en titel. Hittills har det<br />
blivit åtta böcker, men känns som jag aldrig<br />
riktigt fått till det där med titlar som frestar<br />
läsaren att filosofera på djupet av sin<br />
existens.<br />
Vem skulle inte vilja vara först med en<br />
titel som exempelvis klassiska ”Borta med<br />
vinden”, Margaret Mitchells roman om det<br />
amerikanska inbördeskriget, anspelande på<br />
människans korta stund på jorden. Titeln<br />
bygger på ett citat från Psaltaren 103: 15-<br />
16: ”Människans dagar är som gräset: hon<br />
spirar som blomman på marken, så sveper<br />
vinden fram, och den är borta, platsen där<br />
den stod är tom”.<br />
Eller vad sägs om Ernest Hemingways<br />
”Klockan klämtar för dig”, hämtad från den<br />
engelske 1600-talsförfattaren John Donne,<br />
som skriver: ”Ingen människa är en ö, hel<br />
och fullständig i sig; varje människa är<br />
ett stycke av fastlandet, en del av det hela;<br />
sköljs en jordklump bort av havet, är Europa<br />
i samma mån mindre, såsom ock en<br />
udde i havet bleve, såsom ock ett jordagods,<br />
tillhörande dina vänner eller dig själv; varje<br />
konkreta konstens historia<br />
i vårt land. Man får väl i<br />
framtiden skriva det själv!<br />
Något helt annat bjuder<br />
Peter Freudenthal läsarna på i<br />
sin självbiografi, som både är<br />
mycket tjockare, vackrare och<br />
bättre illustrerad. Han kan<br />
berätta, han har humor, och<br />
vi får inte bara följa hans och<br />
hans familjs spännande liv.<br />
Judisk bakgrund i Tyskland,<br />
den judiska församlingen i<br />
Norrköping, musiklivet där,<br />
kulturen, alla släktingarna<br />
– ja, boken är fylld av<br />
berättelser och stannar ofta<br />
upp i reflektioner. Vi får<br />
veta en hel del på vägen om<br />
Freudenthals mycket märkliga<br />
verk. Hans målningar ser<br />
konkreta ut, dvs han leker<br />
med geometriska former.<br />
Men bakom varje bilds<br />
glödande färgprakt ligger<br />
en berättelse. Han använder<br />
icke-föreställande former för<br />
mycket konkreta historier.<br />
Det är närmast bokstavligt<br />
lysande. Och <strong>här</strong> skiljer<br />
han sig från Falk, som ju<br />
skär genom vår<br />
rumsuppfattning<br />
med formella<br />
medel. Två sidor<br />
av en spännande<br />
konstriktning,<br />
där Freudenthal<br />
genast skulle<br />
opponera sig.<br />
Han tillhör<br />
ju ingen riktning!<br />
Jag väntar med spänning<br />
på den riktiga boken om<br />
Lars Erik Falk, tills vidare<br />
får jag nöja mig med<br />
Gunnar Berefelts gamla<br />
bok på Kalejdoskops förlag.<br />
Freudenthals självbiografi<br />
ställer jag gärna in i<br />
bokhyllan bredvid Folke<br />
Lalanders utmärkta lilla<br />
studie från 80-talet.<br />
Thomas Millroth<br />
människas död förminskar mig, ty jag är<br />
innesluten i mänskligheten; och sänd för<br />
den skull aldrig bud och fråga för vem<br />
klockan klämtar: DEN KLÄMTAR FÖR<br />
DIG!”<br />
I romanen säger dessutom huvudpersonen<br />
Robert Jordan till sig själv: ”Du<br />
har det nu och mer är inte ditt liv: nu.<br />
Det finns ingenting annat än nu. Det<br />
finns inget i går, nej förvisso, och inte<br />
heller något i morgon. Hur gammal ska<br />
du behöva bli innan du lär dig det. Det<br />
finns bara nu.”<br />
Ja! Visst är det så. Både det förflutna<br />
och framtiden existerar bara i<br />
nuet, nämligen i våra minnen och i vår<br />
förväntan. Hela vårt liv, vår identitet,<br />
består av vårt förflutna, av våra minnen<br />
av det som varit, av vår livshistoria.<br />
Men – vilket komplicerar det hela - den<br />
som lever enbart i nuet riskerar också att<br />
försvinna tillsammans med det: Förälska<br />
dig i minuten så kommer timmen<br />
att begrava dig.<br />
Förresten. Vilken bra titel det kan bli:<br />
Förälska dig i minuten så kommer<br />
timmen att begrava dig.<br />
Kenth Olsson<br />
Per Erik Tell, Bertil Sandström<br />
Tack för i afton – om<br />
spelemannen Hakon Swärd<br />
Bokpro<br />
Det första som slår mig när<br />
jag studerar omslaget och<br />
lyssnar på den första av<br />
bokens två medföljande cdskivor,<br />
är att detta egentligen<br />
är musiken som jag växte<br />
upp med på tidigt 70-tal.<br />
Som liten, välkammad gosse<br />
följde jag nämligen (mer<br />
eller mindre motvilligt) med<br />
mina föräldrar till dåtidens<br />
stora nöjespalats Gislövs<br />
Stjärna – en mil utanför<br />
Simrishamn – där Hakon,<br />
på mer än ett vis, drog fulla<br />
hus med sitt hårdsvängande<br />
väsljudsinstrument och<br />
lyhörda band. Framförallt<br />
minns jag den rökigt<br />
bullriga miljön med<br />
slamrande kaffekoppar och<br />
de förbisvepande dofterna<br />
Peter Englund<br />
Stridens skönhet och sorg<br />
Atlantis<br />
I Stridens skönhet<br />
och sorg är Peter<br />
Englund ute<br />
efter att berätta<br />
hur det första<br />
världskriget var,<br />
inte vad det var.<br />
Sinnesstämning<br />
istället för taktik,<br />
det är saken.<br />
Och visst kan det vara på sin<br />
plats med en ny bok om det<br />
<strong>här</strong>, tankarna går ju annars<br />
gärna till den obegripliga<br />
masslakten i den franska leran<br />
och fastnar lätt där. Englund<br />
tar till en del för honom nya<br />
tricks för att berätta mer än<br />
så. Vi får, i ett kapitel i taget,<br />
växelvis följa ett helt koppel<br />
mer eller mindre vanliga<br />
personer, alla inblandade i<br />
och påverkade av eländet på<br />
olika sätt och på olika platser.<br />
Som vanligt är Englund<br />
fullproppad med kunskap<br />
som måste ut i takt med de<br />
olika personernas framfart.<br />
Mahvish Rukhsana Khan<br />
Min dagbok från Guantánamo.<br />
Fångarnas egna berättelser<br />
Översättning: Katalin Földesi<br />
Albert Bonniers förlag.<br />
Om tio procent<br />
är sant av det som<br />
går att läsa i den<br />
<strong>här</strong> boken om<br />
Guantánamofångarna<br />
som<br />
Mahvish Rukhsana<br />
Khan har skrivit<br />
räcker det för att<br />
ställa Cheney,<br />
Rumsfeld och<br />
Bush inför den<br />
internationella domstolen<br />
Haag och döma dem till<br />
långa fängelsestraff.<br />
Det är häpnadsväckande<br />
hur ett land med anspråk på<br />
att vara civiliserat tummar<br />
på rättsliga principer. På<br />
Guantánamo eller redan<br />
under transporten dit utsätts<br />
som – tror jag – utgjordes<br />
av en blandning av otvättad<br />
armhåla, Old Spice och<br />
diverse damparfymer av<br />
obestämda märken. Likaså<br />
minns jag de förfriskade<br />
herrarna som med jämna<br />
mellanrum försvann ut i<br />
den kringliggande skogen<br />
för att ”pissa”, men som för<br />
Hela tegelstenen är således<br />
nedlusad med inte sällan<br />
akademikerironiskt klingande<br />
fotnötter, ofta kryddade med<br />
kuriosa. Det <strong>här</strong> är<br />
både skoj och en<br />
aning i vägen. Det<br />
blir som att läsa två<br />
böcker på en gång.<br />
Det är en smaksak<br />
om man gillar det.<br />
De olika<br />
personerna är<br />
spridda över den<br />
inblandade världen. Det blir<br />
strider i Turkiet, Ryssland,<br />
skyttegravarna i Frankrike<br />
såklart, men också på mer<br />
okända slagfält i Irak och<br />
Gaza (se där, intet nytt<br />
under solen…). Vi får<br />
också följa stämningen<br />
på hemmafronterna,<br />
upphetsningen och lockelsen<br />
först, sen hur det hela sakta<br />
vänder. Med mera med mera!<br />
På pappret verkar det ju<br />
lysande: den fenomenale<br />
Englund, nya grepp och ny<br />
vinkel på en spännande epok<br />
i en inte alltför avlägsen<br />
tid. Och visst fungerar<br />
fångar för övergrepp, våld och<br />
förnedringar. De hålls i trånga<br />
celler, utsätts för psykisk och<br />
fysisk tortyr, för religiös och<br />
sexuell förnedring. Och några<br />
anklagelser riktas inte mot<br />
de flesta, inte<br />
ens mot många<br />
av dem som hör<br />
till ”stridande<br />
fiender”, dit<br />
också åttioåriga<br />
gubbar räknas.<br />
Efter angreppet<br />
på Afghanistan<br />
hösten 2001<br />
utvecklade<br />
amerikanerna ett<br />
system av angiveri. Den som<br />
kunde ange någons samröre<br />
med en taliban eller al Qaida<br />
tjänade en förmögenhet efter<br />
afghanska mått. Det lades<br />
föga vinn om att undersöka<br />
om anklagelserna hade<br />
någon grund i verkligheten.<br />
Rukhsana Khan är född i<br />
varje besök i något buskage<br />
utvecklade, av för mig då<br />
helt oförklarliga skäl, en<br />
allt kantigare fyllemotorik.<br />
Just insikten om detta ledde<br />
till att jag redan i tidiga år<br />
utvecklade en stor skräck för<br />
buskar! Minns även att det i<br />
”Stjärnan” satt en gubbe och<br />
sålde ålalotter i en glasmonter<br />
det. Det enda problemet<br />
är väl egentligen att på<br />
vägen genom de över 600<br />
sidorna tappar man ibland<br />
spåret i kaoset och orkar<br />
inte riktigt bry sig om de<br />
många olika personerna.<br />
Bara ett par av dem ”fäster”<br />
och man blir lätt en aning<br />
krigstrött i allt eländet.<br />
Men, när man så når slutet<br />
så brinner det till ordentligt<br />
på bokens allra sista rader.<br />
Det sker när ingen mindre än<br />
Adolf Hitler hoppar in som<br />
skribent, en ganska oväntad<br />
kompanjon för Akademiens<br />
nye ständige sekreterare får<br />
man väl säga. Men det är ett<br />
tjusigt trick, sidan ur Mein<br />
Kampf som avslutar boken<br />
är en säckihopknytning av<br />
rang. När man läser Hitlers<br />
avsky för hur politikerna<br />
hanterade efterspelet till<br />
kriget förvandlas hela<br />
storyn. Det är med kalla<br />
kårar man läser raderna som<br />
slutar med ”Jag bestämde<br />
mig för att bli politiker!”.<br />
Fredrik Hellström<br />
USA men av föräldrar som<br />
flydde från Afghanistan för<br />
trettio år sedan. Hon lärde<br />
sig föräldrarnas modersmål<br />
och fungerar under några<br />
år som tolk åt en advokat<br />
som tagit sig an ett tiotal<br />
Guantánamofångars ärenden.<br />
Kontakten med fångarna<br />
får henne att börja söka sina<br />
egna rötter och hon gör också<br />
en resa till Afghanistan. Där<br />
möter hon bland annat de<br />
våldsamma kontrasterna<br />
mellan de västerländska<br />
”hjälparnas” lyxliv i sin gröna<br />
zon i Kabul och afghanernas<br />
hårda kamp för brödfödan.<br />
Förhoppningsvis kan<br />
denna skamfläck på USA:s<br />
inte helt rena utrikespolitiska<br />
skjorta något tvättas bort<br />
med den nye presidenten.<br />
”Fan tro’t” var det väl<br />
någon som sa en gång.<br />
Jan Erik Bornlid<br />
och att damen<br />
i kiosken (där<br />
jag spenderade<br />
veckopengen på<br />
Cassatapuckar<br />
och Riff) med<br />
jämna mellanrum<br />
sträckte ut<br />
huvudet, likt<br />
göken i ett gökur,<br />
genom fönstret<br />
och skrek på<br />
servitriserna:<br />
”Majken,<br />
Anna-Lisa och<br />
Britt-Inger, kom<br />
ti kassan, kom<br />
ti kassan”. Det var andra<br />
tider med andra ideal, och<br />
det är egentligen inte detta<br />
som boken i första hand<br />
handlar om, men det var just<br />
denna miljö Hakon hade<br />
som arbetsplats. Detta är en<br />
kärleksfullt skriven bok där<br />
flera kolleger, bl.a. Tollarparn,<br />
Peps och Olle Jönsson<br />
Mikael Jansson<br />
Superswede – Hagströms<br />
gitarrer 50 år,<br />
Reverb<br />
Om man utövar musik i<br />
Sverige har man förmodligen<br />
inte kunnat undvika<br />
att komma i kontakt<br />
med namnet Hagström.<br />
Många är de som har<br />
tagit sig sina första ackord<br />
på en Hagströmgitarr<br />
eller stått och dreglat<br />
efter instrument genom<br />
skyltfönstret i en av alla<br />
dessa Hagströmsaffärer som<br />
fanns lite var stans. Under<br />
många år hade Hagström<br />
dessutom agenturen för flera<br />
av de stora amerikanska<br />
instrumentmärkena så<br />
tillgången till kvalitativ<br />
musikutrustning har<br />
svenskarna i stort sett haft<br />
Hagström att tacka för.<br />
Albin Hagström började<br />
sin bana med att importera<br />
dragspel från Tyskland och<br />
sedermera från Italien. Senare<br />
när efterfrågan ökade startade<br />
han en egen tillverkning av<br />
bälgaspel. Albin dog 1952 och<br />
företaget togs så småningom<br />
över av sonen Karl-Erik,<br />
20 år gammal vid faderns<br />
död. När rocken gjorde sitt<br />
inträde i mitten av 50-talet<br />
ökade dessutom gitarren i<br />
popularitet bland ungdomar.<br />
Detta såg Karl-Erik under<br />
sina resor till Amerikat.<br />
1958 togs beslutet att starta<br />
upp egen tillverkning av<br />
elgitarrer i dragspelsfabriken<br />
i Älvdalen. De första åren<br />
hade gitarrerna många<br />
likheter med dragspelen<br />
beträffande utseende, finish<br />
och viss hårdvara. De var<br />
klädda i akrylplast och<br />
celluloid, pärlemorimitation<br />
och flake. Kontrollplattan<br />
med mikrofonerna satt<br />
under strängarna och hade<br />
tryckknappar och rullreglage,<br />
och ”grill” som hämtat<br />
direkt från ett dragspel.<br />
Så småningom ökade<br />
tillverkningen och man<br />
började tillverka gitarrer åt<br />
berättar om Hakons betydelse<br />
för dem. Tollarparn är<br />
övertygad om att Hakon hade<br />
blivit en gigant om han hade<br />
tyglats och slutat upp med<br />
sina pajaserier som att till<br />
exempel spela med dragspelet<br />
på ryggen. Men det var just<br />
detta spontana showande<br />
som Hakons publik älskade.<br />
Hakon var någonting så<br />
ovanligt som en kombination<br />
av musikant, showman och<br />
ståuppkomiker, och såg han<br />
något kul på dansbanan<br />
kunde han mycket väl sluta<br />
spela bara för att fälla en<br />
rolig kommentar. Under<br />
många år var han ett säkert<br />
kort för arrangörerna – han<br />
drog 3000 till Lövestadlund<br />
en grådisig pingsthelg.<br />
Trots spexandet var det<br />
först och främst Hakons<br />
musikalitet som man<br />
uppskattade, och sällan<br />
gick en kväll utan att han<br />
beställare under ett flertal<br />
namn bl.a. Goya (USA), Kent,<br />
Cromwell och Futurama<br />
(UK), och gitarrerna fick<br />
alltmer normala utseenden.<br />
Fäblessen för tryckknappar,<br />
skjutreglage och en multitud<br />
av kontroller hade man<br />
dock inte släppt förrän<br />
långt senare. Hela tiden<br />
låg man långt framme<br />
beträffande utvecklingen av<br />
de elektriska instrumentens<br />
potential. Tidigt satte<br />
man en aluminiumskena<br />
som dragstång för halsen,<br />
istället för den traditionella<br />
järnstången, som<br />
möjliggjorde att halsarna<br />
kunde göras tunnare. Sålunda<br />
fick halsarna epitetet ”the<br />
world’s fastest playing neck”.<br />
En annan Älvdalsk<br />
innovation var den 8strängade<br />
basen, ett<br />
instrument som både Jimi<br />
Hendrix och hans basist, Noel<br />
Redding, lirade på. En annan<br />
världsgrej var en speciell<br />
basmick som hette Bi-Sonic<br />
som användes av flera stora<br />
musiker på 60-talet, och<br />
som användes även av andra<br />
instrumenttillverkare.<br />
I och med den engelska<br />
popboomen i början av<br />
60-talet blev efterfrågan på<br />
elgitarrer större än någonsin<br />
och produktionen, och<br />
modellutvecklingen, gjorde<br />
att Hagström kunde göra sig<br />
ett namn över hela världen<br />
som gitarrtillverkare. I<br />
huvudsak var ett lågt pris<br />
och hyfsad kvalitet det som<br />
styrde tillverkningen.<br />
På 70-talet gjorde man<br />
en rejäl uppryckning i<br />
kvalitet och designade om<br />
de gamla modellerna och<br />
kom med några nya riktigt<br />
improviserade och broderade<br />
ut låtarna och ändrade<br />
tempo, och utsatte därmed<br />
såväl sin publik som sina<br />
musiker på uppskattande<br />
svåra prov. 1953 åkte bandet<br />
över till Danmark för att<br />
framträda i KB-hallen<br />
i världsmästerskapen i<br />
dragspel. Hakon deltog inte<br />
i själva tävlingen dock, utan<br />
stod för dansmusiken. Sorlet<br />
ifrån tiotusen dansande<br />
tystnade när en Hakon med<br />
band i toppform tog plats på<br />
scen och spelade strumporna<br />
av de tävlande! Tror inte<br />
han hade lyckats omvända<br />
Sten Broman, ja, om han<br />
nu inte bytt instrument,<br />
vilket han säkert ganska<br />
lätt hade kunnat, men en<br />
speleman med spelglädje<br />
smittar av sig på vem som<br />
helst oavsett instrument.<br />
Lars Yngve<br />
bra instrument. Till dessa<br />
hör Swede, Super Swede<br />
och Jimmy-gitarrerna samt<br />
Jazz/Scan-basen. Instrument<br />
som låg klart i högre<br />
kvalitet än de amerikanska<br />
stormärkena som gick åt<br />
andra hållet. Här kom också<br />
Patch-2000-gitarrsyntharna<br />
som visade sig skulle bli en<br />
enorm flopp. Man var långt<br />
före sin tid även i detta fall.<br />
När ABBA gjorde sina stora<br />
världsomspännande turnéer<br />
kom allt i förstärkare och<br />
högtalarväg från Hagström.<br />
Elektronik, och framför allt<br />
utvecklande av transistorns<br />
möjligheter, var också något<br />
man satsade stort på under<br />
60- och 70-talet. Förmodligen<br />
var hela dansbands-<br />
Sverige Hagströmförstärkt<br />
då det begav sig.<br />
I början av 80-talet lades<br />
rörelsen successivt ned och<br />
i mitten av decenniet hade<br />
den helt upphört. Under 2005<br />
har namnet åter börjat dyka<br />
upp igen i våra musikaffärer<br />
men dessa instrument är<br />
inte tillverkade i Sverige<br />
utan i Kina, designade,<br />
utifrån gamla förebilder,<br />
av amerikanen David Lee.<br />
Dessa instrument är alldeles<br />
förträffliga med dagens<br />
mått mätt och än har vi nog<br />
inte sett det sista av detta<br />
märke. Men det är ändå<br />
inget som slår en gammal<br />
paddel från Älvdalen!<br />
Tord Johnsson<br />
Tord Johnsson har ägt ett<br />
flertal Hagströminstrument,<br />
däribland en Concorde-bas<br />
och en HIIN-gitarr. Kvar<br />
har han en 310-förstärkare<br />
och en Automatic-gitarr.
8 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 9<br />
Avväpna<br />
allihop –<br />
annars…<br />
Då kapprustningen med kärnvapen<br />
stod oss närmst – med Sovjetunionen<br />
på ena sidan och USA på den andra<br />
och Europa som avskälpningsplats – fanns<br />
det argument från kärnvapenanhängare om<br />
att världen skulle bli tryggare om alla länder<br />
hade kärnvapen. Den katastrofala följden av<br />
detonerade atombomber är så avskräckande<br />
att ingen vågar starta ett krig, sades det.<br />
Oavsett sanningshalten i sådan<br />
trygghetslogik är en hållning åt det hållet<br />
mer hederlig för jämvikten, än den att bara<br />
vissa länder ska ha rätt till sådant försvar.<br />
Skulle ett alliansfritt FN med<br />
dylik avskräckningstaktik vara mer<br />
handlingskraftigt? Ett FN på neutral<br />
mark med en instrumentpanel med<br />
avfyrningsknappar till målsökande robotar<br />
där varje land och konflikt står inristat.<br />
Den som inte sköter sig blir uppläxad utan<br />
rangordning: Sverige, Ryssland, Georgien,<br />
Tjetjenien, Marocko, Västsahara, Kina,<br />
Tibet, Colombia, Somalia, Sri Lanka, Sudan,<br />
USA, Afghanistan, Irak, Israel, Palestina…<br />
Ett land som vill kan starta krig. Det finns<br />
det lagar om. Följer man bara lagen och gör en<br />
formell krigsförklaring med skäliga argument,<br />
är det fritt fram. Det är inte bara länder som<br />
har rätt att kriga. Det är också tillåtet att föra<br />
krig mot en ockupationsmakt i sitt eget land.<br />
Där det är sannolikt att olagligheter<br />
kommer att ske gäller det att hålla ett<br />
ojävigt vakande öga på dem som gör<br />
anspråk på att få kriga. Inga ska förvisso<br />
kunna dömas på förhand, men en praxis att<br />
krigsrätten blir indragen då ett krigförande<br />
land inte sköter sig, vore på sin plats.<br />
Ett neutralt FN med avancerad<br />
satellitövervakning på soldater och<br />
granater är bra bevismaterial.<br />
Innan nästa krig bryter ut kan FN redan<br />
nu med febril energi och fast beslutsamhet<br />
leta efter massförstörelsevapen – så som de<br />
gjorde i Irak. Börja där lagren verkar vara<br />
som störst och där nästa väpnade konflikt är<br />
som troligast, och leta inte bara i ett land.<br />
Det ska vara integritetskränkande,<br />
krångligt och övervakat för dem som vill<br />
föra krig. En detalj är en språkvårdsdomstol<br />
till krigslagarna. Ordvrängningar för att<br />
avdramatisera krigsövergrepp, vilseledande<br />
propaganda och rena lögner behöver<br />
komma fram i rampljuset och framställas<br />
som: klassiska myter under krig.<br />
Vad man inte får göra i krig är att bomba<br />
bostadsområden, skolor och sjukhus. Det<br />
är olagliga kriminella handlingar. Ändå<br />
händer det i krig efter krig. Synagogor,<br />
moskéer och kyrkor är också ställen<br />
med givet pax, som inte efterlevs.<br />
Inget mera dalt med dem som ägnar<br />
sig åt krigsförbrytelser. Det ska inte<br />
löna sig att begå brott mot humanitär<br />
rätt – utan att de som dömer sjunker ner<br />
till hämndens primitiva bottenträsk.<br />
Det går samtidigt att förstå det hat och det<br />
hämndbegär som uppstår då vidrigheter sker<br />
framför ögonen på folk. Människor är kapabla<br />
till värsta sortens grymheter. Hemskheter<br />
finns latent i alla till synes fredliga samhällen.<br />
Så visst behövs det ett skydd, men då vi slutar<br />
se människor utanför vår egen identitet som<br />
medborgare på jordklotet redan i fred, får det<br />
ännu mer förödande konsekvenser i krig.<br />
Hur ska ett krig kunna motiveras utan att<br />
en verklig eller fejkad fiende blir synonym<br />
med ett blodtörstigt monster i propagandan?<br />
Den som tillräckligt många gånger matas med<br />
förvrängningar från olika håll riskerar till slut<br />
att tro på en utpekad linje. Det går alltid att<br />
hetsa fram motsättningar genom fokusering<br />
på rötägg på andra sidan för att rättfärdiga sitt<br />
eget krig. Rötägg kommer alltid att finnas. De<br />
som talar för krig har mest gemensamt med<br />
likasinnade på andra sidan, samtidigt som<br />
civila offer på ömse sidor är kanonmaten.<br />
De riktiga hjältarna i krig är båda sidors<br />
desertörer, men det är de som krigsanhängare<br />
ser som de värsta förbrytarna.<br />
Ett handlingskraftigt FN måste se händelser<br />
fritt ur ett fågelperspektiv och genomskåda<br />
falsk marknadsföring för krig – med större<br />
kraft än stridande parter. När krig sker i<br />
direktsändning och bevis finns är det en<br />
skam för mänskligheten att övergreppen<br />
inte beivras. Och indirekt fritt fram för<br />
andra att bete sig lika illa utan att åka dit.<br />
Illustration: Pär Lundström Gardh<br />
Hittills har detta resonemang haft en ton av<br />
att parterna har likartade förutsättningar när<br />
det gäller vapenarsenal, propaganda, soldater<br />
och ekonomiska resurser. Men då parterna i<br />
en konflikt inte är i närheten av krigföring på<br />
lika villkor…? Några av dessa länder hittar du<br />
på rad 21–24 i denna text, och då ett lands folk<br />
eller dess minoriteter ställs mot militära och<br />
ekonomiska intressen över deras huvuden.<br />
På ett födelsedagskalas i Malmö i<br />
höstas hamnade jag vid ett bord där<br />
det satt en man som jag blev nyfiken<br />
på. Det visade sig att han var kurd och<br />
jag kunde inte låta bli att fråga vad han<br />
trodde om en självständig kurdisk stat.<br />
Andemeningen i hans svar får i korthet<br />
representera hela världens fred: Kurdisk<br />
självständighet eller inte spelar egentligen<br />
ingen roll. Det handlar om hur folk har det där<br />
de bor. Vad landet jag bor i heter är inte av stor<br />
vikt. Har folk tak över huvudet och arbete för<br />
den dagliga brödfödan utan förtryck, minskar<br />
anledningarna att både fly från sitt område<br />
eller att dra i gång krig för sina rättigheter…<br />
För att få fart på den internationella<br />
humanitära rätten behövs en världsfederation<br />
över stater med rätt att ingripa mot<br />
krig och massförstörelsevapen – för att<br />
inte alla ska ta sig rätten till rubrikens<br />
motsats och beväpna sig till tänderna.<br />
Mikael Håkansson Askaner<br />
Bono är sångare i U2 och har varit med att grunda ONE-kampanjen.<br />
Ordförande tar ton<br />
Jag sitter i trängseln på en pub i Dublin,<br />
kring nyår. Glas klirrar och skålar, krockar<br />
och krossas i gaeliskt festande: dörrar öppnas<br />
och stängs, människor finner och förlorar<br />
varandra i helgens förtrollning, familjebråk<br />
uppstår eller återuppstår. Maltens lycka och<br />
groggens förtvivlan står i kö för att serveras<br />
idag, ett kvarts millennium sedan Arthur<br />
Guinness först tappade sammetsmjuk svärta i<br />
ett ölglas.<br />
Intressant sinnesstämning. Den nya irländska<br />
valutan har spelats och förlorats; den keltiska tigern<br />
har svansen mellan benen medan byggare<br />
och bankmän besvärat och krampaktigt skrattar<br />
åt förra året, och besvärat och krampaktigt<br />
sväljer inför det nya. Ur högtalarna kommer en<br />
röst som väcker alla ur ögonblicket: Frank Sinatra<br />
sjunger ”My Way”. Hans hyllning till trotset<br />
är fyrtio år gammalt i år. Alla sjunger med,<br />
alla har en livstids olika skäl. Jag tänker på den<br />
känsla som saknas i hans röst: Sentimentalitet.<br />
Den knutna näven i rösten, är den nyckeln<br />
till det nya året? I yrkeslivets, kärlekslivets, livlivets<br />
osäkra dimma – varför känns Sinatras<br />
röst som en så stark mistlur, varför ger den så<br />
mycket förtröstan i dessa nervösa tider, tillåter<br />
dig både kärlek och romantik men slår av dig<br />
de rosafärgade glasögonen om du tappar besinningen.<br />
Ett upprop för trovärdigheten.<br />
En röst som säger ”Tala sanning nu”.<br />
Som säger ”Älskling, om du har någon annan,<br />
säg det nu”.<br />
Fantastisk, inte fantiserande. Ärlighet du kan<br />
luta dig mot.<br />
När året rullar undan (tillsammans med<br />
många rumlare) strider känslorna mot varan-<br />
dra i publokalen; hopp mot rädsla, förväntan<br />
mot förskräckelse. Var du än hamnar, tar hans<br />
röst dig i handen.<br />
*<br />
Tillbaka i mitt hus i Dublin, korkar upp lite gott<br />
vin. Jag är beredd på att det kan förvandlas till<br />
ättika när släkt och vänner dricker för mycket,<br />
precis som jag kommer att göra. Bredvid min<br />
vinkällare, som bara är ett hål i väggen, ser jag<br />
en syn i gult; det är en tavla som Frank skickade<br />
till mig när jag hade sjungit ”I’ve Got You<br />
Under My Skin” tillsammans med honom på<br />
skivan ”Duets” 1993. Han har själv gjort den.<br />
En galen, gul duk med våldsamma koncentriska<br />
cirklar som vrider sig över ett ökenlandskap.<br />
Francis Albert Sinatra, konstnär, modernist.<br />
Jag var hos honom i hans hus i Palm Springs.<br />
Det var riktigt <strong>här</strong>ligt – utsikten var öken och<br />
berg, inte ett paraply på flera mil. Jo, en mil<br />
hade vi, Miles Davis. Och en massa prat om<br />
jazz. Det var då han visade tavlan. Jag tänkte<br />
mig cirklarna som diametern i klockstycket på<br />
en trumpet. Jag sade det till honom.<br />
”Målningen heter ’Jazz’, du får den.”<br />
Jag sade att jag hade hört att han var en av<br />
Miles Davis största influenser.<br />
Här är några av hans korthuggna svar:<br />
”Jag brukar inte umgås med män som har<br />
örhängen.”<br />
”Miles Davis tog aldrig en ton för mycket,<br />
grabben – eller sa ett ord för mycket till en<br />
dumskalle.”<br />
”Jazz handlar om att vara närvarande. Att<br />
vara modern handlar inte om framtiden, det<br />
handlar om nuet.”<br />
Nu, i det nya året, tänker jag på det <strong>här</strong>. Popmusikens<br />
egen Big Bang säger till mig att allt<br />
handlar om ögonblicket, en ny duk och att<br />
aldrig överarbeta färgen. Undrar vad han hade<br />
tyckt om han vetat hur lång tid det har tagit för<br />
mig och mina bandmedlemmar att bli klara<br />
med våra skivor. Han som var känd för att bli<br />
otålig när regissörer, producenter – egentligen<br />
vem som helst – tjafsade om småsaker. Han<br />
har alldeles rätt. Att helt och hållet finnas i<br />
ögonblicket den pyttekorta tid efter att man<br />
har tryckt på ”record”, det är det som gör det<br />
evigt. Om man, som Frank, sjunger sången som<br />
om man aldrig skulle sjunga den igen. Om man<br />
sjunger den som om man aldrig sjungit den<br />
förr.<br />
Om.<br />
*<br />
Om du vill höra hur den minst sentimentala<br />
rösten i populärmusikens historia till slut brister,<br />
så – pssst – kolla upp Franks ode till sömnlöshet,<br />
”One for My Baby (and One More for<br />
the Road)”. Den finns undangömd på ”Duets”.<br />
Om du lyssnar igenom hela hör du hur den<br />
store mannen bryter ihop och faktiskt snyftar<br />
på raden ”It’s a long, long, long road.” Jag lovar,<br />
heder och samvete.<br />
Sinatras röst blir bara bättre med åren, precis<br />
som Bob Dylans, Nina Simones och Pavarottis.<br />
Den har mognat under lång tid på spruckna,<br />
whiskydoftande ekfat. Att hitta rätt ton är bara<br />
en liten del av jobbet för en kommunikatör.<br />
Förstås.<br />
Mer än andra musiker litar sångare på vad<br />
de vet – i motsats till vad de inte vill veta – om<br />
världen. Det finns en fara i detta, till exempel<br />
att förlora sin naivitet som i sig har en särskild<br />
kraft. Men oftast blir man mer skicklig i att uttolka<br />
under sitt väl missbrukade livs gång.<br />
Ett exempel? Här är ett exempel. Ta två versioner<br />
av Sinatra när han sjunger ”My Way”.<br />
Den första spelades in 1969 när vår Ordförande<br />
sade till Paul Anka, som skrev sången<br />
till honom: ”Jag lägger av. Jag är så trött på<br />
branschen. Jag tänker dra.” I den <strong>här</strong> uttolkningen<br />
är sången stolt, mera far åt helvete än<br />
farväl. Här finns all den kaxighet som en man<br />
kan uppbåda inför alla misstag han gjort, ända<br />
från början till vart de än förde honom.<br />
I den senare inspelningen är Frank 78 år<br />
gammal. Nelson Riddles arr är detsamma, precis<br />
som orden och melodin. Men nu har den<br />
blivit en hjärtskärande, djupt gripande sång<br />
om nederlag. Sångarens hybris är borta. (Den<br />
<strong>här</strong> sångaren, det vill säga jag, gråter). Sången<br />
har blivit en avbön.<br />
Varför berättar jag det <strong>här</strong>? Dubbelhet, komplexitet.<br />
Jag hade turen att få sjunga duett med<br />
en man som förstod dubbelheten, som hade<br />
förmågan att höra två motsatta budskap i samma<br />
sång och visdomen att veta vilken sida han<br />
skulle visa vid vilket tillfälle.<br />
Nu är det vårt ögonblick. Vad hör vi?<br />
Här på puben, på det nya året, när alla i rummet<br />
skrålar med i den bedövande refrängen – ”I<br />
did it my way” – hör jag, och hela den fullsatta<br />
lokalen med irländska festfirare, i denna hörnsten<br />
i den amerikanska sångboken, båda sidor<br />
av sångaren och sången; hybris och ödmjukhet,<br />
blå ögon och röda.<br />
Bono<br />
© The New York Times<br />
Översättare<br />
Lotta Askaner Bergström
10 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 11<br />
FEBRUARI MÅNADS HOROSKOP<br />
Vattumannen 20 jan – 18 feb.<br />
Ingalunda har ditt år börjat så<br />
mycket bättre än det förra slutade.<br />
Som jag tidigare förutspått har<br />
det de facto blivit sämre tider<br />
och inte ser jag heller någon<br />
ljusning inom en överskådlig tid.<br />
Jag har därmed bevisat att jag<br />
aldrig har fel, eller hur, Loser!<br />
Fiskarna 19 feb – 20 mars.<br />
Simma lugnt och ligg lågt är<br />
mitt enda råd att ge inför den<br />
närmaste framtiden. Finns<br />
inte så mycket annat att göra<br />
när läget är som det är…<br />
Väduren 21 mars – 19 april.<br />
Nyårsfirandet har satt sina spår i<br />
grannskapet, din gamle bock…!<br />
Hälften har vänt dig ryggen<br />
och den andra hälften har sagt<br />
upp bekantskapen med dig.<br />
Umgängeskretsen börjar bli snäv.<br />
Har du funderat på emigration?<br />
Oxen 20 april – 20 maj.<br />
Jobb, jobb, jobb, om du nu har<br />
något, är det enda jag ser! Att inte<br />
ha något arbete är ännu jobbigare.<br />
Man får vara glad för det lilla…<br />
Tvillingarna 21 maj – 20 juni.<br />
Delad glädje är dubbel glädje,<br />
som din arbetsgivare sade till<br />
dig när han halverade din lön,<br />
istället för att säga upp dig.<br />
Kräftan 21 juni – 22 juli.<br />
Ingenting är så roligt att det<br />
varar länge nog. Nu har du haft<br />
ditt roliga. Så roligt var det!<br />
Lejonet 23 juli – 22 augusti.<br />
Du är förra årets nyhet, gammal<br />
och ute, liksom. Det spelar typ<br />
ingen roll att du anstränger<br />
dig, det är ingen som vill ha<br />
med dig att göra i alla fall.<br />
av O. Rakel<br />
Jungfrun 23 augusti – 22 september.<br />
Alla vägar till kärlek verkar vara<br />
utnötta, uttjatade och uttömda.<br />
Att du inte har tröttnat eller<br />
gett upp är för mig en gåta.<br />
Vågen 23 september – 22 oktober.<br />
Viktmässigt har du tagit enorma<br />
steg framåt, eller snarare uppåt om<br />
man ska vara ärlig. Kanske skulle<br />
du investera dina surt förvärvade<br />
sparslantar i Viktväktarna?<br />
Skorpionen 23 oktober – 21 november.<br />
Det är dags att tagga ner lite och<br />
inse att du inte är sådär värst<br />
mycket att hänga i granen, som<br />
dessutom ligger på sophögen<br />
vid det <strong>här</strong> laget. Du är m.a.o.<br />
helt ute och cyklar, med<br />
punktering och rostig kedja!<br />
Skytten 22 november – 21 december.<br />
Du brände iväg alldeles för<br />
många tusenlappar på nyårsafton,<br />
så det blir till att leva på<br />
allmosor den närmaste tiden.<br />
Att du aldrig ska lära dig!<br />
Stenbocken 22 dec – 19 jan.<br />
Återigen har du spridit ditt varma<br />
ljus över din omgivning. Du<br />
har skänkt värme och hopp till<br />
behövande i en tid som präglas<br />
av egoism i kubik. När andra<br />
tävlar om att trampa på och<br />
förnedra sina medmänniskor, och<br />
framhäva sin egen förträfflighet,<br />
låter du din godhet och mildhet<br />
fylla dina medmänniskors<br />
tomma tankar så att de orkar<br />
gå vidare med sina liv även om<br />
det ser mörkt ut för deras egen<br />
del. Du är fyren i vårt mörker!<br />
Av någon outgrundlig anledning<br />
drömde jag under decennier<br />
om att dricka en öl i Bratislava.<br />
Livet är så, outgrundligt alltså.<br />
Min far längtade hela sitt vuxna liv till<br />
Mexico. Sedan dog han. Med pengar på<br />
banken; och med av snålhet aldrig köpt<br />
biljett. Det ödet försöker jag i görligaste<br />
mån att undvika. Således var det bara<br />
att köra till Slovakien; på motorcykel.<br />
Fyra hjul är nämligen två för mycket.<br />
Varför jag just drömt om Bratislava vet<br />
jag inte men jag kan tänka mig två orsaker.<br />
Dels för att det pro-moskovitiska Östeuropa<br />
praktiskt taget var helt stängt för individuella<br />
resenärer från väst fram till Berlinmurens<br />
fall, och dels för att staden satt sina historiska<br />
och kulturella avtryck: turkstrider, ungersk<br />
huvudstad 1536-1783, kröningsstad,<br />
biskopssäte, turbulent nittonhundratal. Det<br />
var fullt tillräckligt. Plus att det land som<br />
en gång hette Tjeckoslovakien länge varit<br />
känt för sina drycker: Karlsbadvatten för<br />
hälsofantaster och pilsner för oss vanliga<br />
syndare. Och nyfiken har jag alltid varit.<br />
Men mest av allt for jag dit för att jag<br />
aldrig varit där förut. Och sedan började<br />
det regna strax före Bad Düben; innan solen<br />
återkom i höjd med Veltrusy – nästa dag.<br />
Vägen mellan Prag och Brno hade visserligen<br />
hunnit torka upp men den var jobbig:<br />
sönderkörd, skumpig, tidskrävande och för<br />
smal; med – märkligt nog – fler lastfordon<br />
än privatbilar. Efter Brno förändrades dock<br />
bilden, och allt blev gradvis både bättre och<br />
mer sympatiskt, och vid järnvägsknuten Kúty<br />
kunde jag rulla in i Slovenská Republika.<br />
Slovenská! Det är ett geografiskt<br />
lätt förvirrande namn. Första något<br />
större stad hette dock Malacky, inte<br />
Ljubljana. Fast Malacky heter Malacka<br />
på ungerska, vilket också är förvirrande.<br />
Ordet betyder förresten ”griskulting”.<br />
Jag passerade någon sorts krigsmonument<br />
av gråbrun öststatsbetong, såg en satans massa<br />
träd, tankade och växlade pengar på macken.<br />
Kronor! Det lät betryggande, nästan som<br />
hemma. Till skillnad från det patriarkkors<br />
som pryder valutan. I min begreppsvärld kan<br />
kors lätt få hakar, transformeras till svastikor.<br />
Och över mynten rider Biatec, halvmytologisk<br />
keltisk kung som levde runt år hundra före<br />
Kristus. På sin stegrande springare förde han<br />
faktiskt tanken till folkrepubliken Mongoliets<br />
statsvapen, där en ryttare galopperar mot den<br />
socialistiska soluppgången. Men kronorna<br />
är blott en tidsfråga, ty 2009 införs euro med<br />
sina i Österrike datorritade – tillika fiktiva<br />
Foto: C-J Charpentier<br />
Bratislava ligger skönt vid Donau i gammal kulturbygd – andas öppenhet efter år av motsatsen<br />
En pilsner<br />
i Bratislava<br />
– broar, fönster och valv. Motivmässiga<br />
bluffpengar, som sedlarna i Monopol.<br />
Bratislava, och det blev målgång! Kuperat,<br />
vackert och hela tiden med Donaukänning.<br />
Slott, kullersten, betongcentrum, träd, åldriga<br />
villor, båtar; och broar över floden som en<br />
gång var Europas pulsåder. Som givit namn<br />
åt hela Donaukulturen – oavsett vilken<br />
definition man väljer, sammanlänkande<br />
historia och folkgrupper. Värt resan, definitivt.<br />
Efter två timmars turistiskt körande i<br />
staden – mellan trådbussar och över slitna<br />
spårvagnsskenor – hittade jag ett hotell med<br />
det perfekta och lättbegripliga namnet Penzión<br />
– följt av det gåtfulla pod pyramídou som vore<br />
jag i Kairo. Hotellet låg vid huvudgatan Mýtna,<br />
hade kameraövervakad parkering vid entrén.<br />
Det var ett ryssbygge från femtiotalet,<br />
inte helt oävet – och redan nu med priser i<br />
euro inför Den Stora Övergången – och på<br />
terrassen, efter avtvättning, gavs anka jämte<br />
lokalt rödvin för en rimlig peng. Priset på<br />
hotellrum och middagar är merendels vettiga<br />
i europeiska huvudstäder; med undantag för<br />
Stockholm och Oslo. Vilket sannolikt beror<br />
på att nordliga etablissemang huvudsakligen<br />
nyttjas av folk som inte betalar själva.<br />
I fallande mörker flanerade jag som<br />
alla andra i centrum när lugnet bröts av<br />
femhundra jublande rullskridskoåkare.<br />
– Det är en grej, förklarade en ung lärarinna<br />
på rådbråkad engelska. A weekly thing.<br />
Och sedan var det dags för den<br />
pilsner som föranlett resan.<br />
På tre barer sa man Heineken när<br />
jag frågade, så det fick bli den fjärde:<br />
en uteservering på ett hörn några<br />
hundra meter från presidentpalatset;<br />
byggt 1760 och i aptitligt låg skala.<br />
Ölen flödade, det var svettigt och trångt,<br />
och publiken var ungdomlig och jeansklädd.<br />
– Local beer?<br />
– Kozel, skrattade kyparen.<br />
Stopet pryddes av en sorts svart bock<br />
som skulle kunna ha ritats av Beardsley,<br />
och det stod Velkopopovický och To pravé<br />
místo pro Kozla! på underläggen. Plus<br />
1874 – det år då bryggeriet grundades.<br />
Drycken bar färg av bärnsten.<br />
Det var ljuvligt gott, och jag drack<br />
säkert ett glas för mycket. Jag hade<br />
ju trots allt kört hundratio mil.<br />
Inför sänggåendet konverserade jag portieren<br />
en stund, och han bjöd på slivo som bränts av<br />
hans far. Då fick jag också veta att Kozel är en<br />
tjeckisk öl. Men det spelade faktiskt ingen roll.<br />
C-J Charpentier<br />
Cacka Israelsson<br />
– Mannen, Myten, Legenden!<br />
Cacka Israelsson sägs vara den som<br />
introducerade ”Outlaw Country” till Sverige;<br />
den lite skitigare countryn – som ibland kallats<br />
”den vite mannens blues” – och som beskriver<br />
livets baksidor och vedermöder långt från den<br />
välpolerade, slicka countryn där fattigdom<br />
eller fylleceller aldrig fungerat fatabur.<br />
I USA handlade det om Merle<br />
Haggard, Johnny Cash och Willie Nelson<br />
– och på senare tid Steve Earle…<br />
I Sverige var det Cacka – utan tvekan Cackasom<br />
med sin djupa, lite spruckna röst sjöng<br />
om sårad kärlek, hårda tag, manlig ensamhet<br />
och lång väg hem genom karga landskap.<br />
Visserligen i viss senare folkparkskonkurrens<br />
med Gunnar Wiklund, som bitvis hade<br />
samma repertoar, men som inte på långa<br />
vägar sökte sig lika långt ut i den laglösa<br />
countryns träskmarker som Cacka – legenden.<br />
Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes<br />
23 augusti1929 i Stockholm och blev<br />
först välkänd som svensk friidrottare på<br />
landslagsnivå. Han tog SM-guld i längdhopp<br />
1951 och i häcklöpning 1952, samma<br />
år som han han blev sjua i längdhopp i<br />
de Olympiska Spelen i Helsingfors.<br />
Samma år slog han igenom som sångare<br />
när han medverkade i radioprogrammet<br />
”Speldosan”, som leddes av Sigge Furst.<br />
Med beslöjat intim röst, vältränad kropp,<br />
mörk och med en lätt tangorabatt, blev han<br />
snabbt kvinnornas favorit och i november<br />
1952 kom första plattan, en 78-varvare<br />
med låtarna ”Cool Water” och ”Gamle<br />
Willie Goon” på skivbolaget Odeon.<br />
Cacka var oerhört produktiv som artist,<br />
textförfattare och kompositör och släppte<br />
åtskilliga skivor under de 25 år han var<br />
aktiv som artist – en del utfyllnadslåtar,<br />
men många, många klassiker.<br />
Ibland den trogna skara som fortfarande<br />
håller Cacka som kungen av den svenska<br />
countrytronen, är inspelningen av<br />
”Cigaretter, Whisky och Vilda Kvinnor”<br />
från 1968 den allra främsta, och Cackas<br />
svengelska uttal i låten blir en oslagbar<br />
bonus… Ingen säger ”u:wi’lda” som Cacka!<br />
Den allra största låt- och kassasuccé<br />
för Cacka Israelsson var Gamle Svarten<br />
(1954), en låt om en trotjänare (en<br />
häst) och hans cowboy. Det finns väl<br />
Ibland stöter man på de mest märkliga<br />
tidskrifter. Häromveckan stod jag på<br />
Pressbyrån på centralen och botaniserade,<br />
och hittade en ful liten tidskrift vid namn<br />
Pansar. Vilket fantastiskt namn! Nej,<br />
självklart köpte jag inte tidningen – varför<br />
skulle jag det? – men jag bläddrade i den.<br />
Pansar ges ut av Svensk Pansarhistorisk<br />
Förening och har funnits sedan 1974.<br />
Sida upp och sida ner med artiklar om<br />
stridsvagnar – alla skrivna på mer eller<br />
mindre hurtigt sätt av entusiaster. Allt<br />
layoutat som en entusiasttidning från<br />
tidigt 1970-tal. Pansar skiljer sig ganska<br />
kraftigt från de glassiga konkurrenter<br />
som står bredvid den på hyllan, som<br />
Guns & Ammo och liknande.<br />
En egen hemsida har<br />
pansargubbarna också.<br />
Pidde Andersson<br />
inte en hästtjej som vuxit upp på 50-60-<br />
70talet som inte kan i princip hela låten<br />
utantill – precis som uppföljaren, den<br />
hjärtskärande En sliten grimma (1954).<br />
Samtidigt som Cacka turnerade runt i<br />
folkparkerna under 50- och 60-talet ensam<br />
med sin gitarr, så lyckades han också – utöver<br />
friidrotten i karriärens början – upprätthålla<br />
ännu ett arbete som reklamtecknare och<br />
grafisk formgivare, bland annat för Hans<br />
Edlers skivbolag Manilla – ofta hittar man<br />
Cackas pseudonym ”Kaeris”på dessa omslag.<br />
Dessutom var han talangscout på Cupol…<br />
och agerade också skådespelare i några<br />
långfilmer… Den mest kultförklarade av<br />
dem var Kärlek på turné från 1955 med<br />
bl.a. Per Oscarsson och Georg Rydeberg.<br />
Under 60-talet utökade han reste han med<br />
en trio som senare utökades och blev sextetten<br />
Western Pop Six, men han spelade också<br />
en en lång rad låtar med Putte Wickmans<br />
Orkester och Åke Jelvings Orkester, där<br />
några fynd i kultlådan att nämna är ”Bimbo”<br />
(1954), Mina gula ros i Texas(1955)<br />
När LP:n Cacka kom 1972 var den ett<br />
frossande i låtar där Cackas röst framförde<br />
målande countrybilder av ett hårt liv<br />
– förutom Gamle Svarten, En sliten grimma<br />
eller Han måste gå – i oförglömliga versioner<br />
av klassikern från musikalen Teaterbåten Ol’<br />
Man River eller Jim Reeves Adios Amigo.<br />
Eller vad sägs om textrader som;<br />
”Ta din säck, lyft och bär! Super<br />
du dig full, så e finkan där.<br />
Jag är trött av hårda öden, e trött<br />
på livet men rädd för döden”<br />
(Ol’ Man River)<br />
eller;<br />
“Adios Amigo<br />
Det som sker är bäst<br />
Jag avstår från flickan<br />
Och du från din häst”<br />
Raderna från den svenska översättningen<br />
av Jim Reeves-klassikern “Adios Amigo” är<br />
kanske den svenska country-/schlager-/pophistoriens<br />
mest genialt översatta textrader.<br />
När Cacka lämnade sin omfattande och<br />
framgångsrika musikaliska karriär med en<br />
LP 1979, hade han bidragit med en lång<br />
rad inspelade låtklassiker till den svenska<br />
musikhistorien – <strong>här</strong> följer en tolv-i-topp<br />
för den som känner att en fördjupning i<br />
dessa mästerverk sätter ord och musik på<br />
vintermörkret och triggar fantasin – eller för<br />
att tala klarspråk!!! Lyssna på dessa låtar, njut<br />
och låt dig förföras av en riktig cowboy!<br />
1. Adios Amigo<br />
2. Ol’ Man River<br />
3. En främling kom<br />
4. Cigaretter, Whisky och Vilda Kvinnor<br />
5. Min blåaste blues<br />
6. Dina tårar biter inte på mig<br />
7. Nu sitter jag på kåken (org. Folsom Prison)<br />
8. Gamle Svarten<br />
9. En sliten grimma<br />
10. Djupt inne i skogen<br />
11. Min gula ros i Texas<br />
12. Bimbo<br />
Maria Anderberg<br />
streck i kanten
12 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 13<br />
Per Holknekt poserar <strong>här</strong> i<br />
<strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong>s vinterkollektion<br />
som är en ledig, azurblå<br />
veckad mössa med inslag<br />
av fantasy och logotypen<br />
inbroderat med silvertråd<br />
och en snyggt matchande<br />
parisgrön tofs. Ett djärvt<br />
grepp i valet av kulör, men <strong>Nya</strong><br />
<strong>Upplagan</strong> följer som vanligt<br />
inga trender utan skapar dem.<br />
Per Holknekt, skulle väl aldrig ställa upp i vilken mössa som helst. Här syns han i ett tufft exemplar<br />
som är helt i linje med Odd Mollys Unika stil. Dvs i rätt färgställning enligt A Bohemian Chic och i<br />
mysigt mjuk ull. En mössa som syns och förhöjer vintermånaderna på de Österlenska vidderna.<br />
Cay Bond<br />
Vad du borde lärt dig i skolan?<br />
”När du är inne så tittar du ut, och när du är<br />
ute så tittar du in. Det är lika bra att du går<br />
ut och tittar in…”. Så löd uppmaningen till<br />
mig från en av mina högstadielärare. Jag var<br />
inte intresserad, min tankar joggade liksom<br />
i en annan dimension. För mig var 3.14 en<br />
i parallellklassen med initialerna P I, Rhode<br />
Island blott en dressing och själva motsatsen<br />
Bengt-Åke Bengtsson 0411-744 46<br />
bengt-ake.bengtsson@nordea.se<br />
till skrävlande skrytmånsar var en tystlåten<br />
skidåkare i en fräsig toppluva vid namn<br />
Ingemar Stenmark – ja, det var inte själva<br />
toppluvan som hette Ingemar Stenmark! Fysik<br />
hade definitivt ingenting med träning att göra<br />
utan var detsamma som att befinna sig i ett<br />
dragigt klassrum där man uttråkad gned ett<br />
kaninskinn mot en ebonitstav tills den blev<br />
21/1 Klassiker: WHITE DOG (Samuel Fuller USA 1981)<br />
28/1 Kult: TURKISH STAR WARS (Cetin Inanc, Turkiet 1982)<br />
4/2 Bästa spökfilmerna: THE HAUNTING (Robert Wise, USA/UK 1963<br />
11/2 John Waters film: FEMALE TROUBLE (John Waters USA 1974)<br />
18/2 Klassiker: LA REGLE DU JEU – SPELETS REGLER (Jean Renoir, Frankrike 1939)<br />
25/2 Kult: VANISHING POINT – JAKTEN MOT NOLLPUNKTEN (Pearson USA 1971)<br />
4/3 Skräckfilm: THE PROWLER (Joseph Zito 1981)<br />
11/3 John Waters film: PINK FLAMINGOS (John Waters USA 1972)<br />
18/3 Kult: RAZORBACK (R. Mulcahy Australien 1984)<br />
25/3 Bästa spökfilmerna: THE INNOCENTS (Jack Clayton UK 1961)<br />
1/4 Surrealistisk Afton: Premiär på filmerna: UN CHIEN ANDALOU – DEN ANDALUSISKA HUNDEN (Bunuel / Dali , Spanien1929)<br />
L´AGE D`OR – GULDÅLDERN (Bunuel/Dali Spanien 1930) Bunuel presenterar själv sina filmer och detta<br />
nya fenomen kallat ”surrealism” – LIVE!!! Surrealistisk mat utlovas till den som vågar!!!<br />
8/4 Modern klassiker: PARIS TEXAS (Wim Wenders USA 1984)<br />
15/4 Cinemacabro goes Heavy Metal: Helafton med: HARD ROCK ZOMBIES (K.Shah, USA 1985)<br />
HEAVY METAL PARKING LOT (Heyn & Krulik USA 1986) + HEAVY METAL PARKING LOT 20 YEARS LATER<br />
22/4 Ultimata anti-krigsfilmen: GÅ OCH SE (Elem Klimov Ryssland 1985)<br />
29/4 John Waters film: DESPERATE LIVING (John Waters USA 1977)<br />
6/5 Klassiker: WOMAN OF THE DUNES – KVINNAN I SANDEN (H Teshigahara Japan 1964)<br />
13/5 Kult: AGENT 00 in: FOR YOUR HEIGHT ONLY – Kortväxta James Bond (Eddie Nicart, Fillippinerna 1980)<br />
20/5 Skräck afton: CITY OF THE LIVING DEAD (Lucio Fulci 1980). HOUSE BY THE CEMETERY (Lucio Fulci 1981)<br />
27/5 Cinemacabro goes Rasta: Helafton med: ROCKERS (Ted Bafaloukos, Jamaica 1978). BABYLON (Franco Rosso UK 1980)<br />
3/6 modern klassiker: JULIEN DONKEY BOY (Harmony Korine USA 1999)<br />
10/6 klassiker: THE LAST PICTURE SHOW – DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN (Peter Bogdanovich USA 1971)<br />
17/6 svensk premiär: Philip Seymor Hoffman briljerar i: LOVE LIZA (Todd Louiso USA 2002)<br />
så pass elektriskt laddad att man kunde lyfta<br />
upp en bit papper med staven, och hur kul<br />
var detta? Någon? Du där längst ner i klassen<br />
som sitter med ytterjackan på och gungar på<br />
stolen! Va sa? Inte speciellt kul? Helt rätt, sitt<br />
ner. Men glädjande nog så kan man utvecklas,<br />
ni kan historien om den fula ankungen. Med<br />
detta menar jag inte att alla blir vackra eller<br />
smarta, men det behövs inte heller: ”Vi är<br />
vackra allihop”, sjunger Di Leva och han har<br />
helt rätt, och kunskap kan man alltid fixa när<br />
man blivit vuxen – om man vill! Här är namn<br />
på författare man bör känna till, så att man<br />
kan framstå som lite mer bevandrad inom<br />
litteraturen, om man nu vill det men ändå<br />
inte orkar att läsa, och varför imponera på<br />
omgivningen och låtsas missförstå när någon<br />
pratar om Carla Brunei och Sarkozy, och<br />
snabbt kasta ur sig att: ”JA, Brunei, det är där<br />
huvudstaden heter – Bandar Seri Begawan”.<br />
Lite grammatik och annan Kan-vara-bra-attveta-kunskap.<br />
Det enda jag saknar från min<br />
skoltid är de allra viktigaste sidorna: Facit…<br />
Lars Yngve<br />
Foto: Lotta Tornroth<br />
Går det att backa med vinst?<br />
Man undrar ju hur man ska<br />
komma ur lågkonjunkturen.<br />
Räntorna åker hiss, företagen<br />
varslar, på teve säger de att allt ska gå åt<br />
helvete och nu har det första finanskrisoffret<br />
skördats enligt Aftonbladet som refererar<br />
till affärstidningarna. En tysk miljardär<br />
kastar sig framför tåget. Adolf Merckle hade<br />
spekulerat för vildsint på Volkswagenaktier.<br />
Hade sökt statlig hjälp för att reda ut sin<br />
förlustsituation, men fick nobben. Adolf<br />
klarade inte av att bankerna skulle ta över<br />
företagets förluster. Skämdes kanske, och<br />
kastade sig. Lämnade visst ett brev efter sig,<br />
till de fyra barnen, bäst det som sker, typ.<br />
Inte svårt att dra paralleller till Kreuger.<br />
Tur att man känner folk som inte spekulerar<br />
vilt och förlorar miljarder. Tur att de flesta<br />
man känner inte har lån upp över öronen.<br />
Tur att man känner folk som kommer att<br />
klara även den <strong>här</strong> lågkonjunkturen ganska<br />
bra. Men frågan kvarstår. Vad ska vi göra<br />
för att komma ur lågkonjunkturen?<br />
Tillverka mer. Köpa mer. För slutar vi<br />
producera och köpa så går världen under. Det<br />
lovar många. Och vi lyssnar på experterna.<br />
Åtminstone om jag får tro folket som<br />
befinner sig i Sälen samtidigt som jag.<br />
När den första ungen med rosa punkhår<br />
ovanpå hjälmen dök upp skrattade jag till.<br />
Men gud så sött. När nästa dök upp med blått<br />
punkhår skrattade jag inte till lika mycket.<br />
När den tredje och fjärde kom susande i<br />
backen med vindslickat regnbågsfärgat<br />
punkhår fattade jag. Aha, jag är vittne till ett<br />
nytt prylmode! Och snart kommer varenda<br />
hjälm att bära en hår- eller annan prydnad<br />
på utsidan. Och sedan kom punkhåren<br />
svischande, den ena utklädda ungen efter<br />
den andra. I sittliften hamnade jag bredvid<br />
mannen med ryamatta på huvudet, sedan<br />
dök grannen hemifrån upp, hans chef<br />
hade visst också en ryamattsmössa.<br />
Hur kan det gå så dåligt när vi redan<br />
producerar så mycket som vi verkligen inte<br />
behöver? Det tycks inte finnas något som helst<br />
stopp. Hund- och kattvärlden har redan sina<br />
smycken, sin specialkost, sina kläder. Hästarna<br />
åker snart limousin i västvärlden. Vi byter spis<br />
som vi byter underkläder, klädcollectionerna<br />
får kortare och kortare livslängd och<br />
inredningen i våra hem åker ut om vi är på<br />
dåligt humör. Så har vi det, hos oss i väst.<br />
Resten av världen trånar efter vår osannolika<br />
lyx: Äkta rosa punkhår utanpå skidhjälmen!<br />
I Lettland är det inne med hängbrallor<br />
nu. Det hade ungarna i Stockholm för ett<br />
antal år sedan. Såklart kommer lettungarna<br />
att köpa midjehöga brallor så fort den<br />
värsta lågkonjunkturen är över. För vi måste<br />
producera, vi måste köpa. Mycket. Mera.<br />
Annars går världen under. För världen<br />
går väl under, eller gör den inte det?<br />
Om man ska tro på Miljöpartiet så går<br />
världen inte under om vi inte producerar just<br />
rosa punkhår. De menar att det går att bygga<br />
upp en lönsam ekonomi och en hållbar värld<br />
genom att stimulera miljöanpassning, göra<br />
det lönsamt att satsa på miljöteknik, skapa<br />
återvinning, förnybar energi och miljöbättre<br />
drivmedel, de vill ställa om till ekologiskt<br />
lantbruk, de ser bönder som odlar ekologiskt<br />
klara sig utan konstgödsel och kemikalier.<br />
De ser att ett kretsloppsjordbruk minskar<br />
övergödningen och algblomningen i havet<br />
och att fräscha grödor fria från kemikalier<br />
ger bättre hälsa och mindre risk för gifter<br />
i grundvattnet. Miljöpartiet tror att vi<br />
konsumenter vill få veta hur den mat vi<br />
köper har producerats och att många av oss<br />
är beredda att betala lite extra för varor som<br />
har tagits fram på ett djur- och miljövänligt<br />
sätt. I framtiden ska vi ha förädling och<br />
försäljning av lokalt producerad mat och<br />
vi skapar hållbara jobb som är beroende av<br />
en grön politik. Miljöpartiet talar om gröna<br />
sektorer som fiske, jord- och skogsbruk och<br />
ekoturism. Och i en grön omställning sänks<br />
skatterna på arbete medan resursslöseri,<br />
energi, avfall och miljöförstöring beskattas<br />
mer. Miljösatsningarna spås även ge nya<br />
jobb inom tjänste- och industrisektorn.<br />
Gamla smutsiga bensinbilar ersätts av nya<br />
miljöbilar. Hus värms upp med bergvärme<br />
istället för olja. Återvinning och rötning av<br />
sopor till biogas ska löna sig på bekostnad av<br />
sopförbränning. <strong>Nya</strong> smarta lösningar kan<br />
spridas till omvärlden, eftersom alla länder<br />
behöver kunskap och produkter som minskar<br />
miljöbelastningen. Enligt miljöparitet går<br />
det alltså att förverkliga mycket som många<br />
säger inte går, och det går ganska snabbt. Det<br />
går kanske till och med att skapa ett samhälle<br />
som gör vinst på mindre konsumtion?<br />
Jag vill också tro det. Ibland tänker jag<br />
att ett land som Sverige, som levt i fred och<br />
frihet i två hundra år, som har haft och har<br />
råd med exklusiva diskussioner om klass,<br />
identitet, genus, demokrati etc. ska se över<br />
sina exportvaror. Allt handlar väl ändå inte<br />
om okomposterbara saker som bilar och<br />
rosa punkhår. Kan inte ekologi, diplomati<br />
vara värdefulla exportvaror, demokrati och<br />
vettiga välfärdsfrågor? Måste allt handla om<br />
att tillverka och köpa mer och mer, saker<br />
som till slut ändå hamnar på sopberget,<br />
som snart knuffar oss ut ur solsystemet?<br />
Går det att backa från denna 2000 talets<br />
vulgärprylproduktion och ändå göra vinster,<br />
det är något jag grubblar mycket över nu.<br />
Susanna Alakoski<br />
Varning för vardagsfundamentalisterna och sanningssägarna!<br />
Överallt omkring oss fastslås den ena<br />
fundamentalistiska sanningen efter den<br />
andra – inte byggda på någon vetenskaplig<br />
grund – nä, det är tyckarnas marknad... Eller<br />
ännu värre: Upplevelsejägarnas ständiga<br />
uppenbarelser, som ska kastas över oss<br />
som svarta skynken av sanning – deras<br />
sanning, i en mycket långtråkig dogmatisk<br />
hållning; ”Så <strong>här</strong> ÄR det!! Det är DET HÄR<br />
du ska tro på”. Även om denna sanning<br />
sen kan ändras till något helt annat dagen<br />
efter, helt beroende på vilken åsikt eller<br />
upplevelse som intagit sanningssägarens<br />
lilla offeraltare föregående fullmåne.<br />
Det finns de fördomsfulla<br />
fundamentalisterna, dom som inte sticker<br />
under stol med sina fördomar om att det<br />
t.ex. är farligt att som man duscha med<br />
homosexuella män, eftersom risken för<br />
våldtäkt då är så gott som hundraprocentig<br />
(eller hur? Varför skulle en homosexuell man<br />
föredra en heterosexuell man så mycket att<br />
han har svårare att be<strong>här</strong>ska sig än någon med<br />
annan sexuell läggning? Så j-a dumt!), Eller<br />
att kvinnor inte kan spela fotboll (säger bara;<br />
Martha) eller att alla fattiga får skylla sig själva<br />
(det är f-n inte ens värt att kommentera).<br />
Dessa vardagsfundamentalister är lätta<br />
av avfärda. De är helt enkelt korkade.<br />
Sen finns det de religiösa<br />
fundamentalisterna, som påstår sig ha<br />
goda kontakter med den rätta guden och<br />
därmed också ger sig själva rätten att både<br />
döma och fördöma, starta krig eller sno<br />
naturtillgångar eller slå ihjäl sina döttrar, som<br />
påstår att de diskuterat rätten till invasion<br />
med sin Gud och övertygat denne om sin<br />
rättfärdighet och därmed fått tillåtelse<br />
att ha ihjäl andra människor. Men det är<br />
ju i princip hädelse att påstå att man har<br />
specialfil till sin gud, eftersom jag aldrig<br />
hört om en Gud i människans ledband.<br />
Arbetskraft<br />
på Österlen!<br />
Österlen har en rik matkultur och många<br />
kreativa och duktiga företagare verkar<br />
inom hotel- och restaurangnäringen.<br />
En mångfald av restauranger, gästgiverier,<br />
bykrogar, caféer och kaffestugor förser<br />
bl a turister med mat och dryck och<br />
mycket av det som serveras produceras<br />
dessutom lokalt.<br />
Så <strong>här</strong> års är det något lugnare tempo<br />
och det finns tid att planera för kommande<br />
säsong. Ta en titt på dina elavtal<br />
och ring oss om du vill byta till Österlens<br />
enda lokala elleverantör eller om du har<br />
frågor kring ditt elavtal.<br />
Vi på Österlens Kraft ger dig kraft att<br />
arbeta.<br />
Lite svårare att avfärda, men<br />
fortfarande korkat...<br />
Det är värre med vardagsfundamentalisterna<br />
som finns i två (minst) varianter:<br />
De konservativa: ”Så <strong>här</strong> har vi alltid gjort<br />
och prova inte att göra på nåt annat sätt,<br />
för då mobbar vi ut dig, och så lär vi våra<br />
barn att göra likadant , fast vi säger att man<br />
inte får mobba någon” Rättning i ledet! Det<br />
är svårt att avfärda om man behöver t.ex.<br />
praktisk hjälp eller vill starta något nytt<br />
och spännande, som aldrig tidigare varit.<br />
Den värsta sorten: Pierrotfundamentalisterna,<br />
och de är värst för de<br />
kan finnas i olika skepnader, men deras<br />
gemensamma drag är att de till synes är<br />
medvetna, rättfärdiga, avslappnade (jodå, till<br />
synes), välformulerade, fördomsfria, sociala<br />
(varierar i flockar mellan 2–50 pers), lojala<br />
och miljömedvetna. Men bakom denna<br />
förrädiska mask och fasad av rättrådighet<br />
lurar en riktig fundamentalistisk fuling.<br />
Ibland hänvisar de till New Age, eller nån<br />
avlägsen högre makt som ursäktar deras<br />
beteende om den timida fasaden spricker i<br />
ett egoistiskt uttryck (som den så ofta gör).<br />
Ibland till nån annan lära, men sällan till<br />
begrepp som snällhet eller generositet. Sällan<br />
till engagemang eller solidaritet. Eller varför<br />
inte vanlig gammal hederlig vänskap?<br />
Vad hände med artig bekantskap? Att<br />
uppmuntra människor med engagemang?<br />
Att leka och busa och inte alltid följa normen<br />
(och då menar jag givetvis inte den där<br />
normen att bryta mot normer, för den är lika<br />
dogmatisk som all annan fundamentalism).<br />
Vad hände med den snälla människan<br />
som hade tid för andra? Försvann hon in i<br />
någon självgod vardagsfundamentalism?<br />
DEN LOKALA KRAFTEN<br />
www.osterlenskraft.se 0414 - 285 60<br />
Snälla Bella
14 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 15<br />
Eternal life<br />
Under de sista veckorna, vilket för<br />
klarhetens skull då innefattar<br />
den i fjol minst sagt omfattande<br />
julledigheten så satta sig undertecknad<br />
av någon även för mig själv outgrundlig<br />
anledning och gjorde en privatspanarinsats<br />
på allas vår Gaius Julius Ceasar.<br />
Av bara farten blev det lite allmän<br />
kännedom om de gamla romarna,<br />
vilka om man ser till deras praktiska<br />
levnadssätt, inte är vidare gammalt.<br />
Snarare ungdomlig yra på många sätt.<br />
Rom grundades enligt legenden på det<br />
exakta årtalet 753 f.kr. av de berömda<br />
bröderna Romulus och Remus. Jag<br />
hoppas att ni alla nu ser den berömda<br />
bronsstatyn framför er där bröderna<br />
diar varghonan som tog hand om dem.<br />
(Här ett första exempel på eternal life)<br />
Med tiden var det etruskerna som<br />
var <strong>här</strong>skare över Rom, men sedan på<br />
4–300 f.kr. tog de egentliga romarna över,<br />
åtminstone i staden. Sedan startade den<br />
stora utbredningen av makt och inflytande,<br />
först tog man på 300-talet över Sicilien, det<br />
var då som Archimedes oturligt råkade stå<br />
i vägen för ett romerskt svärd när han satt<br />
och ritade figurer i sanden. Detta hände i<br />
Syracusa, där ett av de stora torgen bredvid<br />
hamnen ännu heter Archimedes plaza och<br />
där kan man vid en norra sidan än i dessa<br />
dagar avnjuta en god öl allt medan solen<br />
strålar över både hög och låg, dvs. även över<br />
herr redaktör om han nu mot förmodande<br />
skulle visa sig på ett sådant kulturellt ställe.<br />
Med tiden på 200-talet f.kr. så besegrades<br />
Kartago, dvs. ungefär dagens Tunisien och<br />
romarna började be<strong>här</strong>ska större delen av<br />
Medelhavet. När man börjar bli stor så är det<br />
lätt att olika personer börjar tycka stt de skall<br />
ha extra stor del av makten och <strong>här</strong>ligheten, i<br />
Rom så blev först Julius äldre släkting Marius<br />
makthavare tack vare att soldaterna höll<br />
på honom. Tyvärr så var hans biträdande<br />
befälhavare Sulla ännu mer populär så han<br />
tog makten. För att gardera sig mot eventuella<br />
oliktänkare så anstiftade Sulla ett formligt<br />
blodbad i Rom på verkliga och inbillade<br />
Thorbjörn Håkansson 0411-744 65<br />
thorbjorn.hakansson@nordea.se<br />
fiender. Julius var vid denna tid ung, man<br />
hade som tur var förstånd att hålla sig i västra<br />
delen av Medelhavet så han överlevde.<br />
Tiden gick och Julius vann segrar i<br />
Spanien, upprepade Alexanders stora vinster<br />
i öster, men nu på den västra scenen. Detta<br />
genom att under 9 år sakta men säkert ta<br />
över hela Gallien (Herr redaktör som lärt<br />
sig historien om detta i Asterix kan tröstas<br />
med att den historien är helt sann, och att<br />
slaget vid Alesia fortfarande efter 2000 år<br />
nämns bland de minnesvärda slagen att<br />
känna till bland oss militärkonnäsörer).<br />
Sedan gick han mot Rom, över Rubicon,<br />
och blev slutligen ensam <strong>här</strong>skare över ett av<br />
tidens största riken. Tyvärr är det alkltid så att<br />
då är det ett antal personer som inser att de<br />
förlorar på den snabba samhällsomdaningen<br />
och då reagerar de med ryggmärgen, detta<br />
ledde till att Julius år 44 f.kr. mördades av<br />
ett antal adelsmän som misstänkte att deras<br />
privilegier var på väg bort. Nu blev det en<br />
uppgörlse i blod, de som an stiftat detta gick<br />
under och kvar stod som ensam <strong>här</strong>skare<br />
Julius systerson Octavianus som med tiden<br />
fick namnet Augustus. Just det, honom ni<br />
känner igen från julkrubban, även om jag<br />
betvivlar att han hade någon ishockeyklubba<br />
som herr redaktör påstod i sistlidna nummer.<br />
Nåväl, varför denna utläggning? Ja, jag<br />
har ju inte ens kommit fram till vår vän<br />
Attila, men det får bli en annan gång.<br />
Allt detta var en inledning till min<br />
tanke om eternal life, idag i gestaltning<br />
av Julius himself på två olika sätt.<br />
Pro Primo: Man kom under tidens lopp<br />
fram till att en så fantastisk person inte kan<br />
ha blivit född på sedvanligt sätt, utan <strong>här</strong><br />
uppstod legenden om att han var född med<br />
ett kejsarsnitt, eller som det heter på de<br />
flesta språk via en ceasarian. (Den kulturellt<br />
intresserade reflekterar nu omedelbart<br />
på Shakespeare och Macbeth, ni andra<br />
kan ju själv kolla in sakförhållandet).<br />
Pro Secundo: Ceasar namn lever kvar<br />
mer än vad de flesta tror, de kända orden<br />
på <strong>här</strong>skare som kejsare, Kaiser och Tsar<br />
är alla moderna former av Ceasar!<br />
De vin som Ceasar njöt av vet vi<br />
inte så mycket om, men hittar ni ett<br />
Falernervin från Latium så är ni på rätt<br />
spår. Men själva så drack de gärna vin<br />
från västra Medelhavet om man får tro<br />
fynden från Pompeji och Herculanem.<br />
PS Det har på flera ställen stått f.kr., denna<br />
tidsskala lär ha kommit från en skytisk<br />
munk på 500-talet, innan dessa levde man<br />
i sin egen tid, med egna mått som någon<br />
annan får utreda. Enligt den moderna<br />
forskningen som har koll på supernovor<br />
och annat så lär förresten Jesu födelse<br />
ha ägt rum på sommaren år 4 f.kr.<br />
Med ett zinnligt sinne hälsar<br />
jag er alla med ett AVE!<br />
Per Arnesson<br />
Benny Hill<br />
sjunger<br />
Många menar att Benny Hill gav<br />
ansikte åt den brittiska humorn i sitt<br />
lägsta stadium. Fel, hävdar Martin<br />
Kristenson och tillägger att Benny<br />
faktiskt skapade njutbar musik.<br />
Det slår aldrig fel. Varje gång jag berättar<br />
för någon att Benny Hill (1925–1992) hör<br />
till mina favoritkomiker möts jag av samma<br />
förvånat höjda ögonbryn, och det är som om<br />
jag kunde läsa tankarna hos den jag pratar<br />
med: »Men han verkade ju helt normal….«<br />
Benny Hill är onekligen en komiker med<br />
dåligt rykte, samtidigt som han odiskutabelt<br />
är en av världens mest populära underhållare.<br />
Det brukar sägas att det någonstans på jorden<br />
alltid finns en teater som spelar Hamlet. På<br />
samma sätt tror jag man lugnt kan påstå<br />
att det alltid finns någon tv-station som<br />
visar The Benny Hill Show. Säkert är Benny<br />
Hill en riktig guilty pleasure för många. Så<br />
lågt stående humor får man bara inte ha.<br />
Jag förnekar inte att Benny Hill är<br />
förskräckligt ojämn, att många av hans<br />
sketcher är så utdragna att även den mest<br />
hängivne entusiast nervöst börjar famla<br />
efter fjärrkontrollen. Benny Hill var säkert<br />
medveten om det. »Det är ingen rolig show,<br />
men det är en lycklig show«, sa han en gång,<br />
och det ligger nog ett korn av sanning i de<br />
orden. Jag tror<br />
att många tittare<br />
tilltalas av Benny<br />
Hills entusiasm<br />
och oförställda<br />
glädje över att få<br />
vara lika barnslig<br />
som en femåring.<br />
Dessutom känns<br />
han ärlig; han tycker<br />
verkligen själv att<br />
det han gör är roligt.<br />
Sådant är värt väldigt<br />
mycket i mina ögon.<br />
Hellre en hederlig<br />
buskiskomiker<br />
än en aldrig så sofistikerad cyniker.<br />
Som ung såg Benny Hill många av de största<br />
music hall-stjärnorna, strax innan denna<br />
form av underhållning dog ut. Han lärde sig<br />
mycket av den dynamiske publikdomptören<br />
Max Miller, som precis som Benny Hill<br />
kunde konsten att dra fräckisar utan att<br />
någonsin bli anstötlig. Familjevänligt snusk,<br />
skulle man kunna kalla deras typ av humor.<br />
Som scenartister hade båda en självklar<br />
auktoritet, de kunde få publiken att vrida sig<br />
av skratt även åt de mest torftiga anekdoter.<br />
Redan tidigt i sin karriär skrev och<br />
framförde Benny Hill sånger. De var oftast<br />
parodier och pastischer på olika musikgenrer;<br />
ibland var det country, ibland pop, mot slutet<br />
av sitt liv gav han sig till och med på hip hop.<br />
Han tycktes ha en speciell talang för att<br />
svänga ihop trallvänliga låtar, men det ska<br />
också sägas att han ofta gjorde det väldigt<br />
enkelt för sig. Har man lyssnat på tillräckligt<br />
många Benny Hill-sånger upptäcker man<br />
att flera av melodierna är snarlika varandra.<br />
»Om du analyserar hans sånger så kommer du<br />
att märka att han bara har tonsatt en massa<br />
skämt«, konstaterade en av hans medarbetare.<br />
Det är bokstavligen sant. Flera av låtarna<br />
utger sig för att vara kärlekssånger till någon<br />
kvinna – Bianca, Maria, Colleen, Rachel, Suzy<br />
– men varje vers visar sig bara vara en rimmad<br />
version av någon gammal rolig historia. Så <strong>här</strong><br />
låter det t.ex. i Bennys kärlekssång till Rachel:<br />
Why do they call her evil when she’s,<br />
oh, so kind and so good? My heart belongs<br />
to Rachel, the gypsy in the wood.<br />
»Let us play hide-and-seek«, one day she<br />
gaily cried. »Now, close your eyes and count to<br />
fifty, while I go and hide, and if you find me, I<br />
will let you have your way with me, and if you<br />
cannot find me, I’ll be right behind that tree.«<br />
Flera av skämten återkommer dessutom<br />
i sång efter sång. Benny Hill trodde på<br />
återanvändning – både musikaliskt och<br />
textmässigt. Vad som lyfter sångerna över<br />
det mediokra är dels Benny Hills sätt att<br />
framföra dem, dels hans skicklighet att<br />
presentera de slitna gamla skämten i nya<br />
former. Ett annorlunda rimord <strong>här</strong>, ett byte<br />
av rytm där, och gamla vitsar blir som nya.<br />
Det finns också en rolig lek med ord i<br />
flera av Bennys sånger. I Broken-Hearted<br />
Lover’s Stew får ingredienserna i en maträtt<br />
beskriva en misslyckad kärleksaffär<br />
There are nine carrots to remind me of the<br />
the ring I bought for you some mint, for all<br />
the crazy things we mint to do a lettuce ’cause<br />
your Mom and Dad would not let us alone<br />
och i Star Names har han en<br />
outsinlig förmåga att vitsa på<br />
kvinnliga filmstjärnors namn<br />
I’m fonda Jane Fonda but is Jane fonda me?<br />
… And if I could see more of Jane Seymour I’d<br />
let Jane see more of me and there’s a lot to see<br />
Med tanke på att hans sånger mest var<br />
tonsatta skämt kommer det lite som en<br />
överraskning att få veta<br />
att han största hitlåt, Ernie<br />
(The Fastest Milkman In<br />
The West), faktiskt har<br />
självbiografisk bakgrund.<br />
På 40-talet arbetade Benny<br />
Hill som mjölkbud, och<br />
under sina turer med häst<br />
och vagn brukade han<br />
dagdrömma att han red fram<br />
över prärien. Benny älskade<br />
sitt jobb som mjölkbud,<br />
och blev snart välkänd<br />
i trakten för sina sånger<br />
och västerninspirerade<br />
rop: »Whoop-di-wayee!<br />
Ya-ho! Milk for the babies, cream for the<br />
mums!«. Med denna lyckliga tid i minnet<br />
skrev Benny en romantisk sång som placerade<br />
sig på engelska topplistans förstaplats:<br />
You could hear the hoofbeats pound as they<br />
raised across the ground and the clapper of<br />
the wheels as they spun round and round…<br />
Detta sätt att blanda komik, romantik och<br />
sentimentalitet är vanligt i engelsk music hall<br />
– och en aspekt av Benny Hills artisteri som<br />
sällan uppmärksammas. Det fanns fler sidor<br />
av Benny Hill än den rent burleska. Jag vill<br />
inte gå så långt som att kalla honom finstämd,<br />
men han var känsligare och mer nyanserad<br />
än vad man i förstone kan tro. I en av sina<br />
allra bästa sånger, Go Round Again, ger Benny<br />
Hill uttryck för en livssyn som säkert var hans<br />
egen. Att han jämför världen med ett nöjesfält<br />
är nog ingen tillfällighet. Sångens jagperson<br />
är en man som står vid livets slut, och vänder<br />
sig till Gud. Det känns lite vemodigt att<br />
höra sången nu efter Benny Hills död:<br />
I can’t believe that I’ll never see. Your<br />
sky or Your trees again. The girls and<br />
the wine, and the living was fine, and I<br />
shouldn’t complain, but then, You give<br />
damn’ short rides on this fairground of<br />
Yours, Lord. Please, let me go round again.<br />
Av Martin Kristenson<br />
Här är ågra av Benny Hills skivor:<br />
Benny Hill Sings? (Sequel Records NEM CD 602)<br />
Benny Hill: The Best Of (Continuum 19206-2)<br />
Ernie (EMI)<br />
Heta<br />
iPod-nyheter!<br />
iPod nano.<br />
Ny design. <strong>Nya</strong> funktioner.<br />
iPod nano rockar som aldrig<br />
förr. 8 eller 16 GB.<br />
MACSUPPORT<br />
<br />
<br />
Baltzarsgatan 18, Malmö. 040-660 16 40.<br />
Mårtenstorget 6, Lund. 046-150 400.<br />
Från1.395:-<br />
iPod touch.<br />
Tusentals låtar. Hundratals spel.<br />
Filmer. Internet. Den mest<br />
mångsidiga iPod någonsin!<br />
8, 16 eller 32 GB.<br />
Från2.195:-<br />
MacSupport
16 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 17<br />
I<br />
slutet av 1970-talet, någonstans på en<br />
fritidsgård: Torsson bar in grejerna,<br />
satte upp dem och soundcheckade.<br />
Sven Tall, deras omfångsrika roadie,<br />
var förstås med och bar, mixtrade<br />
och skämtade, men ljudet ville inte<br />
sig riktigt, Torsson var inte nöjda. Bo Åkerström<br />
muttrade något om att det kvittade hur<br />
de ställde in ljudet för det skulle ändå ändras<br />
när publiken väl var på plats. Hur fan skulle<br />
de veta hur det kom att låta då? Han kliade sig<br />
i huvudet, tittade på Sven Tall och sa: ”Sven!<br />
Ställ dig i mitten.” .<br />
Jag vet inte om denna historia är sann och<br />
jag vill inte veta heller, eller, jo det vill jag nog,<br />
men det är liksom oviktigt, den skulle kunna<br />
vara sann, och det är det som är själva poängen!<br />
Torsson har trogna fans, men vilka är<br />
dem och fram för allt: hur ser de ut?<br />
Enligt kapellmästeran Bo Åkeström har<br />
Torssonpubliken byxorna högt uppe i midjan,<br />
är främst män som gillar teknik och Mekano<br />
och är lite nördiga.<br />
Bo skriver texter om vardagliga ting och<br />
får, tack vare en sällsynt välutvecklade förmåga<br />
för att notera detaljer, till synes helt händelselösa<br />
saker som en tågresa, lingonplockning,<br />
en jordbruksutställning, Sjöbo havsbad<br />
och läxläsning att bli inspirerande. Bandet<br />
har skapat en helt egen genre, och en del<br />
hävdar att Torsson sjunger om en tid som inte<br />
längre finns. Vad säger bandets Bo Åkerström<br />
själv om detta påstående?<br />
– Nja, vi har ju funnits så länge, 32 år och 3<br />
månader, och har också bytt medlemmar under<br />
årens lopp, att det egentligen finns många olika<br />
band som får beskrivas olika. Det är klart att<br />
tittar man på texter som skrevs på 70-talet så<br />
är dom från en svunnen tid. Fast på senaste<br />
skivan t.ex. är bara 2 från förr i tiden medan<br />
11 är från nutid och 1 utsträckt i tiden. Det<br />
stämmer att det har blivit vår stil att skriva om<br />
det vardagliga. Men du kan fetstila orden ”till<br />
synes” för det går inte att bara skriva om att<br />
klockan tickar i köket och diskmaskinen är på,<br />
etc, det blir för trist. Utmaningen ligger i att få<br />
det att bli spännande ändå.<br />
Förresten så kan inte din historia från 70talsTorsson<br />
vara sann för då soundcheckade vi<br />
aldrig, det började inte förrän långt in på 80talet.<br />
Christer Lundahl berättade efter en spelning,<br />
t.ex. att han inte hade spelat överhuvudtaget<br />
på sin bas den kvällen. Vi andra märkte<br />
ingenting.<br />
Du är född i Ystad, naken och tannalös, förmodar<br />
jag?<br />
– Ja, en riktig Ystadpåg är jag. Låten Nere<br />
i hamnen, på senaste skivan är från Ystad.<br />
Familjen kom till Ystad från Örnsköldsvik. Jag är<br />
den förste i syskonskaran som föddes på lasarettet<br />
i Ystad fastän jag är nog inte tillverkad där.<br />
Torsson är ju förknippat med landsbygden,<br />
men, du växte upp i Jönköping!<br />
– Vi flyttade till Jönköping när jag var 11.<br />
Jag minns fortfarande hur Ystad blev mindre<br />
och mindre i bakrutan. Uppfödd i Ystad<br />
och uppfostrad i Jönköping, alltså. Mina yttre<br />
egenskaper är nog präglade av Jönköping, t.ex.<br />
min konstiga dialekt. Men jag tror att min personlighet<br />
huvudsakligen formades i Ystad, det<br />
känns så.<br />
Jag får känslan av att du samlar på gamla saker,<br />
som t.ex. ett ishockeyspel i trä och masonit<br />
och plåtgubbar?<br />
– Helt fel. Jag hade såna tendenser fram till<br />
ca 25 årsåldern. Sedan dess har jag undan för<br />
undan kämpat ner dom och nu sparar jag inte<br />
ens på böcker. Det enda jag inte lyckats göra<br />
mig av med är mina elgitarrer och vinylskivor.<br />
Ishockeyspelet som användes som omslag till<br />
andra skivan fixades av andra. Plåtspelaren var<br />
visserligen min men den har varit försvunnen<br />
i många år.<br />
Själv samlar, eller samlar och samlar, köper på<br />
mig, uppstoppde djur och är dessutom stolt<br />
ägare av en minnestallrik med Ingemar Stenmark<br />
på, vad är din mest omhuldade ägodel?<br />
Fr v: Thomas Holst, Sticky Bomb, Bo Åkerström, Michael Sellers och Dan Persson Foto: Love Ekenberg<br />
En Torsson med senap och ketchup, tack!<br />
– Svår fråga. Det är lustigt hur jag inte bara<br />
kan kasta ur mig vadsomhelst på denna fråga.<br />
Jag känner ett inre tvång att svaret ska vara<br />
korrekt. Kanske min fotogenlampa som är så<br />
mysig, eller min nya Fender Jazzmaster, mina<br />
Foppatofflor, mitt teleskop eller toppluvan jag<br />
fick i julklapp. Äsch jag vet inte.<br />
1983 köpte du tydligen en scenkostym men<br />
hängde in den i garderoben i väntan på bättre<br />
tider, när får denne kreation se dagens scenljus?<br />
Inte var väl detta samma scenkostym<br />
som lämnades på kemtvätt 1991?<br />
– Jag köpte verkligen en kostym 1983. Min<br />
första egna kostym och inte alls tänkt som<br />
scenkostym. När jag kom på att jag kunde ha<br />
den som scenkostym var det för sent. Den var<br />
nämligen av syntet, beige och så typisk för sin<br />
tid att det är omöjligt att använda den. Ett tag,<br />
kring 1990, hade jag morgonrock på scenen. En<br />
sån hänger i en glasmonter i entrén till Rock<br />
City i Hultsfred.<br />
Du är en finsmakare när det gäller whiskey,<br />
om jag säg skulle bjuda dig på Bordershoppat<br />
lågpris-virre i plastmugg, skulle du artigt<br />
tacka nej då?<br />
– Dålig whiskey är ett rävgift, men nej skulle<br />
jag inte tacka. Jag skulle hållt god min och lagt<br />
i ett par isbitar för att spä ut lite. Sen skulle jag<br />
lidit i tysthet eftersom isbitar i en plastmugg är<br />
en styggelse.<br />
Också cigarrer på detta! Har du humidor?<br />
– Cigarr och korsord är mina hemliga laster<br />
men jag har inte någon humidor. Jag fryser<br />
varje gång jag går in i den obligatoriska flygplatshumidoren.<br />
Du är även en finsmakare<br />
när det gäller deckare,<br />
snabbt, lite konsumentupplysning:rekommendera<br />
tre grymma<br />
deckare som man<br />
kommer att älska<br />
direkt.<br />
– Raymond<br />
Chandler, Kvinnan<br />
i sjön (en klassiker),<br />
Håkan Nesser, Människa<br />
utan hund (fantastisk<br />
titel), Peter Robinson,<br />
En bit av mitt hjärta<br />
När läste du en spännande Sigge<br />
Stark, senast?<br />
– Jag måste erkänna att jag aldrig har läst<br />
Sigge Stark. Däremot slök jag<br />
följetongerna i Allers när<br />
jag var barn.<br />
Det har ju skrivits en<br />
bok om Torsson, Att<br />
kunna men inte vilja.<br />
Tycker du att den ger<br />
en riktig bild av bandet<br />
och händelser?<br />
– Boken är väldigt<br />
bra skriven och mycket<br />
underhållande att läsa. Det<br />
mesta av faktauppgifterna<br />
stämmer nog. Men essäerna är<br />
ju huvudsakligen personliga synpunkter<br />
på låtarna från vår första skiva<br />
och det går inte att säga om det ger en riktig<br />
bild eller inte eftersom det handlar om tyckande<br />
från författarna. Personligen tycker jag nog att<br />
dom övertolkar texten i låtarna en aning. Det<br />
ger en bild av att vi ville få ut ett ”budskap” och<br />
bara råkade använda oss av rockmusik som ett<br />
medel. Jag minns att jag tyckte att texterna var<br />
mindre viktiga och snodde ihop nåt bara för att<br />
det blev jag som ”åkte på” att sjunga.<br />
När skriver du själv en bok, en deckare? Den<br />
kan ju handla om en forskare som en dag<br />
står och tittar i ett mikriskop och ser bubblorna<br />
flyta förbi under täckglaset, varpå han<br />
förvandlas till en massmördare som avlivar<br />
folk genom att klämma fast dem i en vävstol<br />
och att fylla dem med fogskum!<br />
– Skulle vara kul och många äro de gånger<br />
jag har fantiserat om just detta. Men jag är<br />
alldeles för intresserad av detaljer och jag skulle<br />
nog fastna i en beskrivning av fogskummets<br />
rörelsemönster när det liksom sväller upp. Fast,<br />
det är ju ingen dum idé du kommer med…<br />
Titeln på er nya platta får mig att tänka på<br />
den tiden då jag cyklade till idrottsplatsen<br />
för att få se lite högklassig division 6-fotboll,<br />
och passade på att handlade en kokt i papper<br />
i pausen. Eftersom pengarna inte räckte till<br />
bröd så tog man extra mycket av tillbehören.<br />
Eller tillbehör och tillbehör, är senap och<br />
ketchup egentligen ett tillbehör?<br />
– Japp, precis som räksallad, ett av dom<br />
märkligaste tillbehören jag känner till. Min favorit<br />
är lökketchup.<br />
Kan man säga att en liveskiva är lite grann<br />
som ett ”tillbehör” till era andra plattor?<br />
– På sätt och vis. I den bemärkelsen att den<br />
inte innehåller nytt material, inga nya låtar.<br />
Däremot kan man faktiskt avnjuta liveplattan<br />
för sig själv, den behöver inte läggas på något<br />
annat. Vi bestämde oss för att göra liveplattan<br />
när vi lyssnade på inspelningarna som Sveriges<br />
Radio P4 gjorde en av kvällarna förra vintern<br />
på Victoria-teatern i Malmö. Dom sände ett<br />
urval i programmet P4-live, sen fick vi överta<br />
alltihop. Det var rena guldgruvan eftersom det<br />
är inspelat på en massa separata kanaler med<br />
den bästa tekniken som finns idag. Vi tyckte att<br />
det lät så bra att det var värt att mixa till färdiga<br />
låtar.<br />
Innehåller nya plattan några utsvävande partier<br />
med feedback och svajarmsbombningar?<br />
– Nej, Michael Sellers, som är den som sköter<br />
det ljudtekniska inklusive urval av låtar, säger<br />
att han vill ha det så rent som möjligt från<br />
ovidkommande ljud. Det betyder bland annat<br />
att publik och mellansnack inte får vara med,<br />
och inga effekter har lagts på. Slutresultatet blir<br />
att lyssnaren upplever sig stå mitt i bandet på<br />
scenen (hemska tanke). Michael är inspirerad<br />
av dom legendariska BBC-inspelningarna som<br />
den engelska radiokanalen gjorde i sina studios<br />
med dåtidens största artister.<br />
Varför inte låta Kleerup göra en rykande het<br />
version av Son av Ayatollah?<br />
– ???<br />
Kleerup, det var ju han som vann Grammisar<br />
och som polisen tog kisseprov på, ju!<br />
– Kleerup? Vet fortfarande inte vem Kleerup<br />
är? Jag tvivlar dock på att han hade klarat av<br />
att hantera Ayatollah’n. Många har försökt med<br />
Torsson-låtar, få har lyckats. Sämst går det när<br />
dom försöker sig på dom enklare låtarna, t.ex.<br />
Det spelades bättre boll, Lena Green, etc. Son av<br />
Ayatollah är en enkel låt.<br />
Vad är det närmaste Torsson varit med att<br />
förstöra ett hotellrum och kasta ut tv:n genom<br />
fönstret?<br />
– När vi drack medhavd folköl i logen under<br />
en ”drogfri” konsert i Tranås. Arrangören kom<br />
på oss och skällde ut oss efter noter.<br />
Efter en konsert i Gävle 2003 skulle ni vidare<br />
mot Uppsala, men körde fel i en rondell och<br />
hamnade i Gävle…? Hur mycket fel var ni<br />
egentligen, var det så pass fel att det till sist<br />
bara fanns något enstaka mjölkbord utmed<br />
vägen, ni fick Den sista färden-vibbar och när<br />
ni knäppte på radion så upptäckte ni snabbt<br />
att det enda som spelades på den lokala radiostationen<br />
var banjodueller? Blev ni rädda, eller<br />
bara irriterade på den som körde?<br />
– Det var en av dom få gånger vi hade chaufför,<br />
och det straffade sig direkt. Vi blev faktiskt lite<br />
rädda, inte för den hotfulla lokalbefolkningen<br />
utan för att det började snöa kraftigt och alla<br />
fasta landmärken, t.ex. vägskyltar, kyrktoppar,<br />
m.m. försvann. GPS var fortfarande en lyxvara<br />
på den tiden. Vi var tvungna att stanna bilen<br />
och gå ut och borsta bort snön på skyltarna<br />
säkert 10 gånger innan vi till slut kunde säga<br />
var vi befann oss på kartan.<br />
Finns det någonting, som du ser det, som är<br />
för litet och till synes betydelselöst för att inte<br />
komma med i en av dina låtar?<br />
– Nej, i princip inte. Men det måste göras på<br />
ett sådant sätt att det uppstår någon liten friktion,<br />
en tvekan, en fråga, en antydan, etc. Annars<br />
blir det för platt.<br />
Tror du att Torsson hade fungerat på engelska?<br />
– Jadå, ta t.ex. Island of Hawaii. Däremot inte<br />
tyska. På 80-talet var det nära att Torsson översattes<br />
till tyska och skickades på turne i Västtyskland.<br />
Som tur var sprack dessa planer.<br />
Okej, till sist: har du en dröm om att spela få<br />
spela på Malmö Arena?<br />
– Det hade varit mycket roligt. Det har varit<br />
nära på Stadsparksvallen i Jönköping flera<br />
gånger i samband med möten mellan J-Södra<br />
och Grimsås på 2000-talet. I pausen. Av någon<br />
anledning har det inte blivit av.<br />
Lars Yngve
18 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 19<br />
Olof Glemme<br />
söt<br />
PERSPECTIVES 2009<br />
HIJOKAIDAN<br />
FESTIVAL FOR CREATIVE MUSIC<br />
TAKU UNAMI<br />
COR FUHLER<br />
CORRECTION<br />
PETER EVANS<br />
SILENT BLOCK<br />
BORBETOMAGUS<br />
XAVIER CHARLES<br />
CLAYTON THOMAS<br />
PETER BRÖTZMANN<br />
HILD SOFIE TAFJORD<br />
LOKOMOTIV KONKRET<br />
HANKIL RYU & DIEB 13<br />
SVEN ÅKE JOHANSSON<br />
OTOMO YOSHIHIDE & SACHIKO M<br />
CARL–MICHAEL VON HAUSSWOLFF<br />
LENE GRENAGER & SOFIA JERNBERG<br />
MAYA HOMBURGER & BARRY GUY DUO<br />
JAKOB RIIS W. LIUDAS MOCKUNAS & ANDERS LINDSJÖ<br />
RAYMOND STRID W. PAT THOMAS & CLAYTON THOMAS<br />
AKIRA SAKATA TRIO W. CHRIS CORSANO & DARIN GRAY<br />
THOMAS TOIVONEN W. MARIA BLOMQVIST, CHRIS COOK, DOGLIFE<br />
ERIK OSCARSSON QUINTET W. VIRGINIA GENTA & MATS ÄLEKLINT<br />
MARILYN CRISPELL W. JOAKIM MILDER, PALLE DANIELSSON, LINA NYBERG<br />
PETER BRÖTZMANN W. MASSIMO PUPILLO, TOSHINORI KONDO, PAAL NILSSEN-LOVE<br />
SEMINARS, EXHIBITIONS AND MORE…<br />
5–7 MARCH VÄSTERÅS (SWEDEN)<br />
CURATED BY MATS GUSTAFSSON<br />
FIGHT (Y)OUR STUPIDITY! www.nyaperspektiv.se<br />
I SAMARBETE MED RIKSKONSERTER OCH MED EKONOMISKT STÖD FRÅN STATENS KULTURRÅD, VÄSTERÅS STAD, VÄSTERÅS & CO, VÄSTMANLANDSMUSIKEN, LANDSTINGET VÄSTMANLAND, HELGE AX:SON –JOHNSSONS STIFTELSE, LÄNSSTYRELSEN I VÄSTMANLANDS LÄN<br />
Perspectives250x84_NU.indd 1 2009-01-21-v04 09.01<br />
Noam Chomsky<br />
I en serie i två delar skriver Noam Chomsky om vilka utmaningar som Barack Obamas regering<br />
står inför. Del ett, som handlade om ekonomin, publicerades i förra numret av <strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong>.<br />
Obamas utmaningar<br />
– Irak, Pakistan och Afghanistan<br />
Diplomati är det enda vettiga alternativet till den<br />
våg av våld, från Mellanöstern till Centralasien,<br />
som hotar att skölja över världen. En logisk slutsats<br />
som bör erkännas är att våld föder våld. Det<br />
skulle också hjälpa om Obamas regering, och<br />
resten av västvärlden, tog itu med de frågor som<br />
ligger bakom den politik som drivs i den <strong>här</strong> regionen<br />
Barack Obama har sagt att han är villig att<br />
”tala” med fienden. Detta blev en av de viktigaste<br />
punkterna i hans valkampanj. Kan han leva upp<br />
till det löftet?<br />
Iraks regering har utformat ett avtal,<br />
Status of Forces Agreement (SOFA).<br />
USA har motvilligt accepterat det.<br />
Syftet med avtalet är att den amerikanska<br />
militära närvaron i Irak skall upphöra.<br />
SOFA är den senaste åtgärden i<br />
ett massivt motstånd med ickevåldsmetoder,<br />
som har fått USA att, steg för steg, gå med på<br />
att val förrättas i det ockuperade landet, och att<br />
Irak får ökad självständighet.<br />
En talesman för Irak sade att det provisoriska<br />
SOFA ”stämmer med den vision som<br />
USA:s president Barack Obama har”. Vad som<br />
är Obamas ”vision” är inte helt klart men han<br />
skulle nog, på ett eller annat sätt, gå med på<br />
kraven från Iraks regering. Om han gör det,<br />
måste USA ändra sina nuvarande planer på<br />
att kontrollera Iraks enorma oljetillgångar och<br />
placera ut militärbaser för att förstärka sitt<br />
grepp om världens största energiproducerande<br />
region.<br />
Undersökningar som gjorts nyligen visar<br />
att det finns stort motstånd mot amerikanska<br />
flottbaser i Persiska viken. Särskilt stort är motståndet<br />
inom länderna runt Persiska viken.<br />
Möjligheten att militära styrkor flyttas från<br />
Irak till Afghanistan har gett upphov till en korrigering<br />
från redaktörerna på The Washington<br />
Post: ”Det ligger i USA:s intresse att förhindra<br />
att de afghanska talibanerna växer sig starka<br />
igen, men landets strategiska betydelse bleknar<br />
bredvid Irak, som ligger i Mellanösterns<br />
geopolitiska centrum och har några av världens<br />
största oljereserver”. Ett välkommet erkännande<br />
av hur det verkligen ligger till – svepskäl<br />
som säkerhet och demokrati kan inte längre<br />
dölja de faktiska målen och avsikterna.<br />
De styrande i Nato börjar också tillstå hur<br />
viktig energifrågan är. Under ett medlemsmöte<br />
i juni 2007 sade Natos generalsekreterare Jaap<br />
de Hoop Scheffer att ”Natos trupper måste<br />
bevaka olje- och gastransporterande pipelines<br />
som är avsedda för västvärlden”, och i större<br />
utsträckning beskydda sjövägar där tankfartyg<br />
går, samt annan för energisystemet ”kritisk infrastruktur”.<br />
Här omfattas förmodligen också den projekterade<br />
Tapi-pipeline för 7,6 miljarder dollar<br />
som skall leverera naturgas från Turkmenistan<br />
till Pakistan och Indien, och gå genom Kandaharprovinsen<br />
i Afghanistan, där kanadensiska<br />
trupper är utplacerade. Målet är ”att blockera<br />
en konkurrerande pipeline som skulle transportera<br />
gas till Pakistan och Indien från Iran”<br />
och att ”minska Rysslands dominans inom den<br />
centralasiatiska energiexporten”, rapporterade<br />
The (Toronto) Globe and Mail. Tidningen<br />
ger en trovärdig bild av den nya varianten av<br />
”Det stora spelet” (då Storbritannien och Ryssland<br />
kämpade om inflytande i Centralasien på<br />
1800-talet).<br />
Obama stöder Bush policy att attackera<br />
misstänkta al-Qaidaledare i länder som<br />
USA (ännu) inte har invaderat. I synnerhet<br />
har han inte kritiserat missilangreppen med<br />
Predator, obemannade flygplan, som har dödat<br />
många civila i Pakistan.<br />
Just nu utkämpas ett förödande mini-krig<br />
bland stamfolken i regionen Bajaur i Pakistan,<br />
som gränsar till Afghanistan. BBC rapporterar<br />
omfattande skador av den intensiva krigföringen:<br />
”Många människor i Bajaur anser att ursprunget<br />
till kriget var en amerikansk missilattack<br />
i november 2006 mot en islamsk skola,<br />
en s.k. madrassa, då cirka 80 människor dog.”<br />
Attacken rapporterades i de ledande tidningarna<br />
i Pakistan av fysikern Pervez Hoodbhoy,<br />
en mycket respekterad dissident, men<br />
ignorerades i amerikansk media. Utsikten från<br />
hedersläktaren är inte densamma som från ståplatssektionen.<br />
Hoodbhoy skrev att resultatet, som alltid, av<br />
sådana attacker ”var raserade byggnader, döda<br />
och lemlästade barn och en allt större del av<br />
lokalbefolkningen som vill hämnas på Pakistan<br />
och USA.” Den rådande situationen i Bajaur<br />
kan illustrera den typiska händelseutvecklingen,<br />
som Obama inte visar några tecken på<br />
att stoppa.<br />
General David Petraeus har nyligen blivit<br />
utnämnd till chef för Central Command, det<br />
högsta amerikanska militärkommandot som<br />
också inbegriper Mellanöstern. Den 3 november<br />
hade han sitt första möte med Pakistans<br />
president Asif Ali Zardari, arméchefen general<br />
Ashfaq Parvez Kayani och andra befattningshavare.<br />
Mötets viktigaste punkt var, som Zardari<br />
informerade Petraeus: ”De fortsatta robotattackerna<br />
mot vårt område som orsakar<br />
stora förluster av både liv och egendom, är<br />
kontraproduktiva och kan inte försvaras av en<br />
demokratiskt vald regering.” Han sade att hans<br />
regering ”pressas till att reagera mer aggressivt”<br />
på attackerna. Attackerna kan ”slå tillbaka mot<br />
USA” som redan är mycket impopulära i Pakistan.<br />
Petraeus sade att han hade uppfattat budskapet<br />
och att ”vi kommer att behöva ha (den<br />
pakistanska opinionen) i åtanke” när de skall<br />
angripa landet – säkert är det en praktisk nödvändighet,<br />
eftersom mer än 80 procent av allt<br />
krigsförråd till kriget mellan USA/Nato och Afghanistan<br />
går genom Pakistan.<br />
Det visade sig två veckor senare hur man<br />
hade den pakistanska opinionen ”i åtanke”. Då<br />
rapporterade Washington Post att USA och<br />
Pakistan hade nått ”en tyst överenskommelse<br />
i september (2008) om att varken fråga eller<br />
avslöja något, vilket gör det möjligt för USA att<br />
attackera misstänkta terroristmål” i Pakistan<br />
med den obemannade flygplanstypen Predator.<br />
Uppgifterna kommer från icke namngivna<br />
tjänstemän på höga positioner i båda länderna.<br />
”Tjänstemännen beskrev överenskommelsen<br />
så, att den amerikanska regeringen vägrar att<br />
officiellt erkänna attackerna medan Pakistans<br />
regering fortsätter att högljutt klaga över de<br />
politiskt känsliga attackerna.”<br />
Dagen innan rapporten om den tysta överenskommelsen<br />
fanns i tidningen, dödades åtta<br />
pakistanska soldater i en självmordsbombning<br />
i områden med stridande stammar. Det var en<br />
vedergällning för en robotattack från en Predator<br />
som dödade 20 personer, inklusive två talibanledare.<br />
Det pakistanska parlamentet ville<br />
ha en dialog med talibanerna. Den pakistanska<br />
utrikesministern Shah Mehmood Qureshi<br />
sade, i överensstämmelse med resolutionen, att<br />
”det finns en ökande insikt om att vi inte kan<br />
nå önskvärda resultat enbart med våld”.<br />
Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge<br />
Den afghanske presidenten Hamid Karzais<br />
första budskap till den blivande presidenten<br />
Obama var ungefär detsamma som de<br />
pakistanska ledarnas till Petraeus: ”Stoppa de<br />
amerikanska luftangreppen som hotar att döda<br />
civilbefolkningen.” Hans uttalande utsändes<br />
när koalitionstrupper nyligen hade bombat en<br />
bröllopsfest i Kandaharprovinsen och enligt<br />
rapporter dödat 40 personer. Det finns inga<br />
indikationer på att man har haft hans åsikt ”i<br />
åtanke”.<br />
Befälet över de brittiska trupperna har lyft ett<br />
varnande finger och sagt att det inte finns någon<br />
militär lösning på konflikten i Afghanistan, och<br />
att man måste förhandla med talibanerna. Uttalandet<br />
kan orsaka en spricka i relationerna<br />
med USA, enligt Financial Times. Samtal pågår<br />
redan, skriver Jason Burke, korrespondent för<br />
The Observer med lång erfarenhet i regionen:<br />
”Talibanerna har haft hemliga överläggningar<br />
om ett avslutande av konflikten i Afghanistan<br />
i en omfattande ’fredsprocess’ som sponsras av<br />
Saudarabien och stöds av Storbritannien”.<br />
Det finns afghanska fredsaktivister som inte<br />
uppskattar den <strong>här</strong> metoden. De skulle föredra<br />
en lösning utan inblandning från andra länder.<br />
Ett allt större nätverk av fredsaktivister kräver<br />
förhandlingar och förlikning med talibanerna i<br />
den jirga (inhemsk samling med representanter<br />
från hela landet) för nationell fred som sattes<br />
samman i maj 2008.<br />
På ett möte i maj som stödde jirgan kritiserade<br />
3000 afghanska politiker och intellektuella,<br />
främst pashtuner som är den största folkgruppen,<br />
”den internationella militära kampanjen<br />
mot islamska militanta grupper i Afghanistan,<br />
och man krävde en dialog för att få slut på<br />
striderna”, rapporterade Agence France-Presse.<br />
Interimsordföranden i den nationella fredsjirgan,<br />
Bakhtar Aminzai, ”sade på öppningsmötet<br />
att den rådande konflikten inte kunde lösas med<br />
militära medel, och att en lösning endast kunde<br />
nås genom samtal”.<br />
En ledare för Awakened Youth of Afghanistan<br />
som är en respekterad sammanslutning av<br />
krigsmotståndare, sade att vi måste få ett slut<br />
på ”Afghanicide – mordet på Afghanistan”.<br />
Det är inte lätt att bedriva undersökningar<br />
om människors åsikter i det krigs<strong>här</strong>jade Afghanistan,<br />
men resultaten man har fått förtjänar<br />
viss uppmärksamhet. En kanadensisk<br />
studie visade att afghanerna är positiva till att<br />
kanadensiska och andra utländska trupper befinner<br />
sig i landet – detta gjorde stora rubriker<br />
i Kanada. Annat som kommit fram i studien<br />
visar på att den uppgiften är en sanning med<br />
modifikation.<br />
Det var bara 20 procent av afghanerna i<br />
studien som “tror att talibanerna kommer att<br />
fortsätta med sina aktioner när de utländska<br />
trupperna lämnar landet.” Tre fjärdedelar vill<br />
ha förhandlingar mellan Karzais regering och<br />
talibanerna, och mer än hälften vill ha en koa-<br />
litionsregering. Alltså är det en stor majoritet<br />
som starkt motsätter sig att USA och Nato militariserar<br />
konflikten ytterligare, och som verkar<br />
anse att fred är möjligt om man använder<br />
fredliga metoder.<br />
Den kanadensiska tidningen The Globe and<br />
Mail genomförde en undersökning bland talibanska<br />
fotsoldater. Tidningen betonar att det<br />
inte var en vetenskaplig undersökning, men den<br />
har ändå gett värdefulla insikter. Alla som deltog<br />
i undersökningen var afghanska pashtuner<br />
från Kandaharprovinsen. De beskrev sig själva<br />
som Mujahedin och följde den gamla traditionen<br />
att driva ut inkräktare. Nästan en tredjedel<br />
av dem uppgav att minst en familjemedlem<br />
hade dödats i luftraider de senaste åren. Många<br />
sade att de kämpade för att försvara afghanska<br />
bybor från utländska truppers luftattacker. Få<br />
hävdade att de deltog i jihad på global nivå, eller<br />
att de var lojala mot talibanledaren Mulla<br />
Omar. De flesta av dem kämpade för principer;<br />
för att få en islamsk regering – inte en ledare.<br />
Denna studie visar återigen att det finns<br />
möjligheter att förhandla om en fredlig lösning<br />
utan utländsk inblandning.<br />
I utrikespolitiken rekommenderar Afghanistanexperten<br />
professor Barnett Rubin och<br />
journalisten Ahmed Rashid att USA:s strategi<br />
i regionen borde ändras från fler attackerande<br />
trupper i Pakistan till ”en diplomatisk överenskommelse<br />
där man får till stånd en kompromiss<br />
med rebellerna och samtidigt tar itu med<br />
den rivalitet och osäkerhet som finns i området.”<br />
De varnar för att om man fortsätter att<br />
fokusera på det militära ”och terrorismen<br />
som följer i dess spår”, kan det leda till att det<br />
kärnvapenbestyckade Pakistan kollapsar, med<br />
fruktansvärda följder. De uppmanar den nya<br />
amerikanska regeringen ”att få slut på den alltmer<br />
destruktiva utvecklingen i ’Det stora spelet’<br />
i regionen” genom att förhandla och då ta<br />
hänsyn till alla parters intressen inom Afghanistan,<br />
Pakistan och Iran. Hänsyn måste även<br />
tas till Indien, Kina och Ryssland som ”hyser<br />
betänkligheter angående Natos militära närvaro<br />
inom deras intresseområde” och de hot<br />
”som uttalats av USA och Nato”, al-Qaida och<br />
talibanerna.<br />
USA:s nya president måste, skriver de, få ett<br />
slut på ”den amerikanska regeringens iver att<br />
’segra’ – deras lösning på alla problem – och<br />
deras motvilja mot att samverka med sina<br />
konkurrenter, oppositionen eller fiender i diplomatisk<br />
verksamhet.”<br />
Inom varje område där det finns farliga konflikter<br />
kan Obamas regering i ett tidigt skede<br />
vara aktiv och bryta den olycksbringande våldscirkeln.<br />
© Noam Chomsky<br />
Distribuerad av The New York Times Syndicate<br />
Översättare<br />
Lotta Askaner Bergström
20 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 21<br />
När man ligger där i tvsoffan<br />
och njuter av musiken i<br />
Melodifestivalen kan man plöstligt<br />
få för sej att att betvivla det som<br />
pågår i rutan. En känsla av osäkerhet<br />
sprider sprider sig i hela soffan<br />
– kan detta vara sant? Kan det bli<br />
konstigare? undrar man och fingrar<br />
misstroget på fjärrkontrollen.<br />
Jodå, är svaret: det var värre förr.<br />
Eller, värre är inte ordet; det var<br />
konstigare, mer mystiskt, mer<br />
obegripligt, freakigare, tokigare,<br />
ja, så in i helsike oförklarligt att<br />
en s.k. ”kult” har uppstått.<br />
Jag tänker på t.ex. The Chinese<br />
Hillbillies och försöker förstå.<br />
Hillbillies är ju som alla vet<br />
bonntjyvar från de amerikanska<br />
bergstrakterna, framförallt<br />
Appalacherna, i sydöstra USA.<br />
Serieexperter tänker genast på<br />
Tjalle Tvärvigg, den koleriske<br />
K U L T<br />
Western i Småland på svenska<br />
Mats Helge gjorde sin första<br />
långfilm 1975. Eftersom han<br />
jobbade lite på småländska High<br />
Chaparral, blev det en western<br />
betitlad The Frozen Star. Det dröjde<br />
till 1977 innan den fick biopremiär,<br />
och den visades aldrig utanför<br />
Småland! Nej, jag har inte sett<br />
den. Men direkt efter The Frozen<br />
Star gjorde Mats Helge en annan<br />
western, I Död Mans Spår, och<br />
den gick faktiskt upp på bio 1975<br />
– och den har jag sett. Fattas bara!<br />
Vi pratar silver screen classics<br />
<strong>här</strong>. Vi pratar your’s to keep<br />
forever. Vi pratar lingonwestern.<br />
Än en gång utspelar sig dramat<br />
på High Chaparral, och de<br />
kringliggande tallskogarna.<br />
Efter en inledande, svängig<br />
banjolåt, börjar det. Den gamle<br />
Lördagskvällar började på<br />
70-talet inte sällan framför<br />
tipsextra med några rejäla<br />
grosshandlargroggar, lördagen var<br />
nämligen – då som nu – en dag av<br />
förväntningar och förhoppningar.<br />
På 70-talet var ingen för eller<br />
emot dansband, ingen såg ner på<br />
dansbanden – musikaliskt – de<br />
fanns, spelade och drog många<br />
folk till dansbanorna och hade<br />
scenkläder av skiftande fantasi.<br />
Bara för att man diggade tunga<br />
band som BTO, Nasareth, Deep<br />
Purple så uteslöt man inte<br />
Flamongokvintetten. (Detta var<br />
naturligtvis innan punken vände<br />
upp och ner i musikbranschen.)<br />
Dansbanden spelade de populära<br />
låtarna så nära originalen de kunde,<br />
inte sällan med svenska texter, och<br />
då och då hände det att samma låt<br />
låg på listorna: en i original och en<br />
översatt och med ett försvenskat<br />
sound – ingen har väl glömt t.ex.<br />
Halleluhja (ingen dansbandslåt, men<br />
guldgrävaren Tom,<br />
Tor Isedal, kommer<br />
stapplande bland<br />
tallarna. Efter sig<br />
har han Dick Logan<br />
(Urban Sahlin)<br />
och hans stenhårda<br />
banditgäng. Tom,<br />
svårt skadad, kommer<br />
till avkroken Carson<br />
City, och tar sig in<br />
på en saloon, vilkens<br />
bartendrar är Sune<br />
Mangs och Carl-Axel<br />
Elfving (de två bråkar<br />
skämtsamt). Man<br />
slåss lite i saloonen.<br />
Tom hittar sin dotter<br />
Isabella, spelad av<br />
Isabella Kaliff, och ger henne en<br />
skattkarta. Han säger åt henne att<br />
hembrännaren och tjyvjägaren,<br />
som hämtat myckt av sitt liv från<br />
Åsa-Nisse eller tvärtom. Både<br />
Tjalle och hans kinesiska kolleger<br />
dök naturligtvis upp i de flygande<br />
tefatens och invasionerna från<br />
Mars’ idylliska tid efter andra<br />
världskriget. The Chinese Hillbillies<br />
hette egentligen Ming och Ling och<br />
mer än så vet man knappast idag.<br />
Bilder saknas men skivinspelningar<br />
finns, dock råder osäkerhet om det<br />
rör sej om de genuina Hillbillies<br />
eller om det kanske handlar<br />
om det övriga dussinet Ming<br />
and Ling som figurerade i den<br />
amerikanska nattklubbsvärlden.<br />
Hursomhelst, man får föreställa<br />
sej de glada kineserna i stor Tjalle<br />
Tvärvigghattar, rutiga skjortor,<br />
hängslen och säckiga brallor med<br />
en lapp i baken, oförfärat göra<br />
covers på Frank Sinatra, Bob Hope<br />
ett bra exempel) som låg samtidigt<br />
på Svensktoppen i olika versioner.<br />
På landsbygden fanns inga Studio<br />
54 och jag har aldrig hört talas om<br />
att någon kommit inridande på en<br />
häst på en dansbana! Men vi hade<br />
Bröderna Djup som <strong>här</strong>made djuren<br />
på en bondgård och som spelade<br />
på bondska redskap! Grace Jones,<br />
Divine och Andy Warhol kunde<br />
därmed alltså sola tandköttet!<br />
Raggarna gick sällan in på själva<br />
dansstället utan nöjde sig med att<br />
sitta och häcka i sina amerikanska<br />
plåtlådor på parkeringarna, vissla<br />
på töser, dricka sprit och ibland slå<br />
varandra på truten. Det var alltså<br />
de tuffa Fonzie-typerna som lirade<br />
Stray Cats, The Boppers och Kal<br />
P Dal – på full patte i bilarna. De<br />
”motorburna”– light, som var långt<br />
ifrån lika coola men som ändå ville<br />
sticka ut åtminstone lite, gjorde så<br />
gott de kunde med hi-jackers på142:<br />
or, aluminiumfälgar, målad bakaxel<br />
och hjulhus, luddig bilklädsel<br />
leta upp Ben Walker<br />
som kan hjälpa henne.<br />
Sedan dör Tom.<br />
Isabella ger sig av,<br />
ovetandes om att Kate<br />
(Solveig Andersson)<br />
stått och tjuvlyssnat.<br />
Kate ger sig i lag<br />
med banditerna, för<br />
hon vill också lägga<br />
vantarna på skatten.<br />
På vad som verkar<br />
vara en logdans<br />
med ett folksanslag<br />
hittar Isabella så Ben<br />
Walker, filmens tuffe<br />
hjälte – Carl-Gustaf<br />
Lindstedt. Han super.<br />
Man slåss lite.<br />
Sedan jagar man varandra i<br />
kanoter, eller rider i tallskogar.<br />
och tärningar i backspegeln. Det<br />
var alltså på parkeringen som all<br />
eventuell action infann sig. Vid<br />
ingången till dansbanorna möttes<br />
man av en skylt med texten: ”Ej<br />
blåjeans och tofflor”. Minns aldrig<br />
att jag hade några synpunkter på<br />
banden som spelade, kanske för att<br />
jag egentligen inte lyssnade eller<br />
någonsin åkte till dansbanornas<br />
för musikens skull? Musiken fanns<br />
och ifrågasattes inte. Alunbruket<br />
Walker rider inte i hela filmen.<br />
Ibland skjuter man på varandra.<br />
Walker tycker att han behöver hjälp,<br />
och kallar in sina polare Zeke (Sten<br />
Ardenstam), indianen Ugglan (Lars<br />
Lundgren), Carter (Folke Jensen)<br />
och den blockflöjtspelande Stumme<br />
Dick (Clas Jangard). Gänget drar<br />
skrönor och super. Och så slåss de<br />
mot banditerna. I en (censurklippt)<br />
flashback ser vi Isabella våldtas, men<br />
räddas av en främling i skuggorna.<br />
Banditerna dödar alla utom<br />
Isabella, Walker och Stumme Dick,<br />
men Stumme Dick stryker med<br />
ändå, för han trillar i en myr och<br />
drunknar (censurklippt). Fast å<br />
andra sidan har våra hjältar då<br />
dödat alla skurkarna utom Dick<br />
Logan. De kommer fram till stället<br />
skatten är gömt på. Walker och<br />
Logan duellerar. Walker skjuter<br />
Logan, som stapplar omkring, tills<br />
han faller över skattkistan. Walker<br />
och Kulla är så vackert belägna att<br />
själva inramningen är lika viktig<br />
som musiken. Många hävdar<br />
att dansen som social företeelse<br />
är oslagbar, själv tycker jag inte<br />
om att dansa eftersom jag inte<br />
uppskattar att bogsera runt okända<br />
människor tätt intill som jag<br />
måste nödfallskonversera med och<br />
dansbandsmusik är inte min grej,<br />
men det går inte att bortse från<br />
dansbandsmusikens betydelse. Man<br />
kan tycka vad man vill – och det<br />
gör man – men själv känner jag<br />
inget ”hot” från dansbandsmusiken<br />
eller dess anhängare och jag vill<br />
samtidigt höja ett pekfinger och<br />
påpeka för dem som av någon<br />
anledning fått för sig att det skulle<br />
vara ”finare” att lyssna på när<br />
Robert Wells förvandlar låt säga<br />
AC/DC:s Highway To Hell till<br />
en vämjeligt, krystat och rikligt<br />
orkestrerad katastrof att så inte<br />
är fallet, och alla de som upplever<br />
att country som mer ”äkta” än<br />
och Isabella delar på pengarna. Är<br />
Walker Isabellas riktige far? Slut.<br />
Självklart talas det<br />
svenska filmen igenom.<br />
Jag tror nog att anledningen till av<br />
jag satt och skrattade filmen igenom<br />
var just att de talade svenska, samt<br />
att jag känner igen aktörerna,<br />
och vet att det är Småland. Hade<br />
filmen varit italiensk och dubbad<br />
till amerikanska hade jag nog<br />
inte skrattat alls, eftersom jag<br />
har accepterat spaghettiwesterns.<br />
Dessutom är Mats Helge egentligen<br />
inte alls så dålig på att göra film.<br />
Bortsett från ett par taffliga stunts,<br />
ser det mesta bra ut. Ett par scener<br />
är till och med lite Leone-influerade.<br />
Och faktum är att Lindstedt<br />
och Ardenstam är rätt bra som<br />
gamla godmodiga sadelluffare.<br />
Pidde Andersson<br />
“En känsla av osäkerhet sprider sprider sig i hela soffan”<br />
och Al Jolson (!). Just Al Jolson<br />
var ju själv något av en kameleont<br />
eftersom han gjort sej världsberömd<br />
som huvudrollsinnehavare i den<br />
första ljudfilmen, där han sjunger<br />
”jazz” (!?) i form av tårdryparen<br />
”Mammy” iförd ”black-face” , d.v.s<br />
målad svart i ansiktet för att se<br />
ut som en afroamerikan som det<br />
heter nuförtiden. Al Jolson, som<br />
själv var av judisk <strong>här</strong>komst, spelar<br />
en judisk kantors son, som halkat<br />
snett <strong>här</strong> i livet och blivit jazz-freak.<br />
Ett virr-varr av etnicitet alltså och<br />
hur konstigt ska det inte ha varit<br />
att höra The Chinese Hillbillies<br />
framföra ”Eli, Eli” på jiddisch.<br />
Jolsons black-face var för övrigt<br />
inte så konstigt alls. Så hade vita<br />
artister uppträtt under lång tid för<br />
att framstå som lite mer ”jazzy”. Den<br />
riktiga etniska kollapsen uppstod väl<br />
med tiden när svarta också började<br />
uppträda i black-face för att...ja,<br />
vad? Föreställa sej själva helt enkelt.<br />
Ett ikanande fenom dök upp<br />
i samband med The Beatles<br />
<strong>här</strong>jningar i Europa och USA, med<br />
onvikt å USA (ev. ordvits oavsedd).<br />
Ett myller av Beatleskopior dök upp<br />
på den amerikanska skivmarknaden<br />
med övertydliga skivtitlar som The<br />
Beetle Beat (recorded in England!),<br />
Beatlemania, Dothe Beetle och<br />
Beatlerama med prydligt avbildade<br />
Beatlesfrisyrer (utan ansikten) på<br />
omslaget. Det typiska för den <strong>här</strong><br />
trendeni etnokultsammanhang,<br />
musiken vill vi inte tänka på, var<br />
de amerikanska artisterna som<br />
ville vara engelska, medan å andra<br />
sidan de skrangliga engelska<br />
tonåringarna ville framstå som<br />
svarta amerikanska bluesgubbar från<br />
Mississippideltat. Kopior av kopior<br />
for alltså fram och tillbaka över<br />
Atlanten i ett mångkulturellt kaos,<br />
som inte ens den mest proggiga<br />
svenska kulturbyråkrat kan föreställa<br />
sej i sina vildaste drömmar.<br />
Men ovanpå alltihopa tronar The<br />
Chines Hillbillies med sin inspelning<br />
av Mikcow Blues Boogie, som med<br />
tiden skulle bli en cover av Elavis<br />
Presley och därmed ett av fröen till<br />
den uramerikanska revolution som<br />
heter Rock and Roll. Snacka om kult.<br />
Björn Wallde<br />
Livet med dansbanden då det begav sig<br />
dansbandsmusik, med tanke på<br />
texterna, kan nog inte engelska.<br />
Dansbandskampen har dessutom<br />
fått igång denna folkrörelseliknande<br />
företeelse igen, som startade med<br />
Våga stuffa-lektioner. Boken<br />
redogör i kortfattade kapitel för<br />
dansbandsmusiken utveckling<br />
och olika faser, hur allt började,<br />
vem som betytt mest i branschen,<br />
när saxofonernas gjorde entré,<br />
sequensers, etc… en grundkurs<br />
i dansbandskunskap för den<br />
som känner ett behov av sådan.<br />
Dansbandsmusiken har aldrig<br />
utgett sig för att vara något annat<br />
än just dansbandsmusik. Livets<br />
Band är en bok att hålla av, eller<br />
varför inte om? Tjo faderittan!<br />
Leif Eriksson, Martin Bogren<br />
Livets Band – Den svenska<br />
dansbandskulturens historia<br />
Prisman<br />
Lars Yngve<br />
Vårens föreställningar<br />
på Malmö Opera<br />
VA NE SSA<br />
OP E R A<br />
B A R B E R<br />
A V<br />
en musikteaterföreställning<br />
JESUS CHRIST SUPERSTAR t o m 8/3<br />
BILJETTER 040-20 85 00, 0775-700 400 www.malmoopera.se<br />
DEAD MAN WALKING 30/1-13/2<br />
FANTASTICKS 14/2-1/3<br />
VANESSA 14/3-26/4<br />
PARISERLIV 30/4-14/6<br />
MARILYN MONROE 9-17/5<br />
– människa och myt<br />
SPRING AWAKENING 12-29/5
22 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 23<br />
Musik Film<br />
ROCK/POP<br />
A Camp<br />
Colonia<br />
Universal<br />
Nina Persson sjunger så<br />
fantastiskt vackert och med<br />
ett vibrato på stämbanden att<br />
man nästan, men bara nästan,<br />
glömmer bort musiken på<br />
A Camps andra album, som<br />
faktiskt består av inspirerad,<br />
varierad, dekorerad och<br />
varsamt producerad<br />
romantiskt storslagen<br />
musik,. Här finns ett flertal<br />
potentiella singlar som<br />
Love has left the room, The<br />
crowning, Here are many wild<br />
HÅRDROCK<br />
Leif Edling<br />
Songs of torment<br />
– songs of joy<br />
GMR<br />
Leif Edling är<br />
primus motor,<br />
låtskrivare<br />
och basist i<br />
Candlemass<br />
först och främst. I andra<br />
hand är han detsamma<br />
i allstarbandet Krux<br />
(där Jörgen Sandström<br />
(Entombed, Grave, Project<br />
Hate), Fredrik Åkesson<br />
(Opeth, Arch Enemy), Peter<br />
Stjärnvind (Entombed)<br />
och Mats Levén (Yngwie<br />
Malmsteen)också är med)<br />
och det är väl först i tredje<br />
hand han är soloartist.<br />
Leif Edling solo skiljer sig<br />
självklart mot de andra<br />
projekten han driver<br />
men letar du efter Leffes<br />
hiphopinfluenser eller inslag<br />
av indiepop har du kommit<br />
fel. Har ni hört hans andra<br />
band så vet ni att Leifs musik<br />
väger mer än Bantar – Björn<br />
och segar sig fram i makligt<br />
TVSERIEMUSIK<br />
Leif Jordansson<br />
De Halvt Dolda<br />
Brus och knaster<br />
Den<br />
dramaserie av<br />
Jonas Gardell<br />
som gått på<br />
tv, De Halvt<br />
Dolda hade en suggestiv<br />
musik, som påminde litet<br />
om soundtracks till Werner<br />
Herzogs filmer. Den spelade<br />
sin egen roll och förföll aldrig<br />
till att illustrera. Tonen var<br />
dramatisk, litet sorgsen.<br />
Ett slags farväl, som ju<br />
rimmade bra med de tragiska<br />
gestalterna och skeendena<br />
i dramaserien. Gitarristen<br />
Leif Jordansson har signerat<br />
denna musik. Sättningen är<br />
bitvis suggestivt originell<br />
med gitarr, tramporgel, cell,<br />
engelskt horn och ibland<br />
också Sveriges Radios<br />
Symfoniorkester. Den<br />
senromantiska tonen är<br />
kryddad och klart njutbar<br />
utan dramaserien.<br />
★ ★ ★ ★<br />
Thomas Millroth<br />
animals, My America med<br />
”baduba-sax”, eller I signed<br />
th line med ett patenterat<br />
Supertramp-piano. Skivan<br />
är förhållandevis behagligt,<br />
lugnt eftertänksam och<br />
vaggar in en i trygghet, och<br />
Mark Linkous små klangrika<br />
utväxter tilssamans med<br />
Nathans väl utvecklade känsla<br />
för stämningar och Nicklas<br />
Frisks fingertoppskänsla<br />
för melodier gör detta till<br />
en stor skiva. Nämnde jag<br />
föresten att Nina sjunger<br />
bättre än någonsin?<br />
★ ★ ★ ★<br />
Lars Yngve<br />
ånglokstempo. Orgeldoom<br />
kallade Leif det och det är<br />
en beskrivning som passar<br />
väldigt bra. Tänk er en<br />
midnattsmässa som gått<br />
överstyr och där man bjudit<br />
in Type O Negative att ta<br />
nattvarden så får ni en god<br />
bild över hur det låter när<br />
Carl Westholms kyrkoorgel<br />
brusar på som en galen<br />
elefant i en porslinsbutik.<br />
Gitarrerna på plattan sköts<br />
av Björn Eriksson och Chris<br />
Laney, trummar gör Lars<br />
Sköld och sången hanteras<br />
faktiskt av upphovsmannen<br />
själv. Visst, han är ingen Rob<br />
Lowe (Candlemass) eller<br />
Mats Levén (Krux) men<br />
sången fyller väl sin funktion<br />
på låtar som It´s not there och<br />
resten av plattans doomiga<br />
känsla. Plattan heter ju Songs<br />
of torment – songs of joy<br />
bjuder på låtar som är både<br />
lite deppiga och låtar som<br />
handlar om intergalaktiska<br />
hämnare. Därav den<br />
talande titeln på plattan.<br />
BLUES/TRASH<br />
Movie Star Junkies<br />
Melville<br />
Voodoo Rhythm Records<br />
★ ★ ★<br />
Jerry Prütz<br />
Fantastiskt<br />
band,<br />
fantastiskt<br />
album.<br />
Italienska<br />
Movies star junkies blandar<br />
en cocktail med lika<br />
delar Birthday Party och<br />
Gun Club och skakar loss<br />
utav bara helvete. Detta är<br />
kaotisk Blues/Trash/Punk<br />
med distade gitarrer, orgel,<br />
ylande sång och det är så<br />
vackert. De tar nämnda<br />
bands sound och för det ett<br />
steg vidare, utan att det låter<br />
plagierat. Ungefär som Union<br />
Carbide Prod. o Soundtrack<br />
of our lives gjorde med<br />
Stooges. Det låter både nytt<br />
o fräscht även om vi är nere<br />
o krälar bland skeppsvrak,<br />
skörbjugg, hemlängtan,<br />
drunknade lik o benrester.<br />
En platta med temat<br />
Melville och Moby Dick.<br />
★ ★ ★ ★ ★<br />
Johan Stenström<br />
ROCK<br />
Bruce Springsteen<br />
Working on a dream<br />
Sony/BMG<br />
Bruce<br />
Springsteen<br />
går på i<br />
ullstrumporna<br />
på gamla dar<br />
med en ny platta förvånande<br />
kvickt efter den förra.<br />
Dessutom ny turné redan i<br />
år vilket är fina fisken för alla<br />
som hinner handla biljett den<br />
första kvarten efter släpp.<br />
På Working on a dream<br />
sitter Brendan O’Brian<br />
bakom spakarna igen och<br />
producenten är också den vi<br />
kan tacka för att ha peppat<br />
bossen att smida medan<br />
järnet är varmt och spela in<br />
skivan i pauser på förra årets<br />
turné. Musikaliskt är det åter<br />
en uppvisning i Springsteens<br />
och the E Street Bands egna<br />
specialtricks men med en<br />
gnutta mindre publikfrieri<br />
än sist. Det är antagligen ett<br />
plus att skivan är inspelad ”i<br />
POP<br />
Morrissey<br />
Yeras of refusual<br />
Attack/Lost Highway<br />
Morrissey är en<br />
ikon, myt och<br />
legend, och<br />
symboliserar<br />
inte bara utanförskapet utan<br />
bevisar även att man inte<br />
behöver flabba runt i alla<br />
medier och ställa in sig i för<br />
att nå framgång, men ett<br />
måste, om man nu väljer att<br />
gå sin egen väg och dessutom<br />
hålla stenhårt på sin<br />
integritet, såväl musikaliskt<br />
och artistiskt, kräver<br />
naturligtvis en del talang<br />
om det ska hålla i längden.<br />
Morrissey håller verkligen i<br />
längden Här på sitt nionde<br />
album är han mer till freds<br />
och låter gladare än på många<br />
år och gör dessutom strålande<br />
pop. Years of refusual håller<br />
samma makalösa klass som<br />
Vauxhall and I, Viva Hate och<br />
You are the Quarry – samtliga<br />
klassiker. Years of refusual<br />
kickstartar med ett patenterat<br />
POP<br />
Bosse Saxell<br />
Lycka<br />
Rootsy<br />
Poeten, musikern och artisten<br />
Saxell ger ut sitt sjunde<br />
album, och som vanligt är<br />
det ett genuint hantverk som<br />
håller en hög kvalitet. Till<br />
sin hjälp har han ett flertal<br />
namnkunniga gästartister<br />
bland annat Mikael Wiehe,<br />
Svante Thuresson och<br />
Veronica Mortensen.)Vad vill<br />
du ha av mig? Skumpar han<br />
fram på en dammig grusväg<br />
någonstans bland de skånska<br />
rapsfälten och Skagen i April<br />
med Sacha Dupont, borde ges<br />
ut som singel omedelbart.<br />
★ ★ ★<br />
Tord Johnsson<br />
farten”. Det låter fantastiskt<br />
bra och över hela skivan<br />
ligger en intensiv känsla av<br />
närvaro. Det är som om hela<br />
orkestern är på toppen av<br />
sin förmåga vilket är smått<br />
otroligt efter så många år.<br />
Låtskrivaren och berättaren<br />
Springsteen är det inte heller<br />
nåt fel på. Det handlar om<br />
allt från den amerikanska<br />
drömmen, åldrande, död<br />
och kärlek. Det kryllar av<br />
bra låtar och mycket fäster,<br />
närmast episka Outlaw Pete<br />
som känns som en metafor<br />
för hur Usas egen historia<br />
hinner upp landet (och<br />
som oväntat lånar en hook<br />
av Kiss). Filmlåten till The<br />
Wrestler är stark. Working<br />
on a dream är måhända<br />
klicheartat Springsteensk<br />
(med vissling, mon dieu) men<br />
medryckande lik förbannat.<br />
Och så vidare. Skyll dig själv<br />
om du missar den för att du<br />
tycker du ”hört det förut”.<br />
POP<br />
Erasure<br />
Total pop 40<br />
Mute/EMI<br />
★ ★ ★ ★<br />
Fredrik Hellström<br />
bamsefett Morrisseyskt<br />
sväng och jag satsar nog en<br />
peng på att Something is<br />
squeezing my skull kommer<br />
att öppna under kommande<br />
turné. All you need is me har<br />
en <strong>här</strong>ligt grisigt knorrande<br />
bas, Im trowing my arms<br />
around Paris är en himmelskt<br />
upplyftande poplåt och i<br />
flamencoinfluerade When<br />
I last spoke to Carol visar<br />
han prov på lekfullhet.<br />
Och i The youngest was<br />
th most loved konstaterar<br />
han att ”There is no such<br />
thing in life as normal”.<br />
Ja, jo: Something Is<br />
Squeezing My Skull, Mama<br />
Lay Softly On The Riverbed,<br />
I’m Throwing My Arms<br />
Around Paris och One Day<br />
Goodbye Will Be Farewell har<br />
redan spelats live och All you<br />
need is me och , That’s how<br />
peaople grow up fanns förvisso<br />
med på fjolårets Greatest Hits.<br />
Spelar roll! Im throwing my<br />
arms around Years of refusual.<br />
★ ★ ★ ★ ★<br />
Lars Yngve<br />
Erasure tillhör, precis som<br />
axelvaddar, stentvättade<br />
jeans, benvärmare och<br />
frisyrgelé, en tid som man<br />
rent musikaliskt minns för<br />
sina slibbiga syntljud och<br />
märkliga one-hit wonders<br />
som Baltimora, Toto Coelo<br />
och kanske Troll, någon?<br />
Och ärligt talat så känns inte<br />
en ny skiva samlingsskiva<br />
med Erasure 2009, speciellt<br />
upphetsande, på pappret.<br />
Men vad tror ni händer när<br />
jag laddar min iPod med hits<br />
och remixer? Ni gisade rätt:<br />
mina mungipor åker upp<br />
två våningar och jag börjar<br />
drömma om min skrynkliga,<br />
midjejorta och khakifärgade<br />
POP<br />
Antony and The Johnsons<br />
The Crying Light<br />
Rough Trade<br />
Antonys<br />
genombrott<br />
med I am a<br />
Bird Now var<br />
stort. Kanske<br />
välförtjänt. Det böljande<br />
vibratot, den romantiskt<br />
drömska texten och utspelet<br />
blev nästan surrealistiskt.<br />
Han har varit litet kul att<br />
höra i duo med andra. Då<br />
är han som någon som<br />
sitter och pratar jättehögt i<br />
mobiltelefonen medan du<br />
försöker läsa. Omöjlig att<br />
undgå. Här är han rakt upp<br />
och ner sig själv. Tempot,<br />
utspelet, klangen är svävande,<br />
romantisk, litet dekadent<br />
kanske. Det är på sitt sätt<br />
oundvikligt och bra, men<br />
POP<br />
Belle and Sebastian<br />
The BBC Sessions<br />
BBC/Border<br />
Dessa “livei-studio”inspelningar<br />
(från olika<br />
tillfällen<br />
1996–2001) bjuder på en<br />
hel del av det som är Belle<br />
and Sebastians signum:<br />
trevligt gupp-groovig<br />
sväng, okomplicerade<br />
melodistrukturer – och<br />
lömska falluckor med vassa<br />
kanter som lurar överallt i<br />
låtarna, falluckor man ramlar<br />
ROCK<br />
Freddie Wadling<br />
The Dark Flower<br />
– Den mörka blomman<br />
Capitol/EMI<br />
Freddie Wadling har blivit<br />
folklig, och absolut ingenting<br />
negativt med detta, tvärtom,<br />
jag hoppas att han säljer<br />
många skivor och får en rejäl<br />
inkomst, det är han väl värd<br />
Freddie. Personligen föredrar<br />
jag dock hans röst i Blue<br />
For Two, där musiken hade<br />
en helt annan intensitet. Jag<br />
förstår och kan sympatisera<br />
med att man försöker göra<br />
en folkhemsvariant av Tom<br />
Waits av honom, lite lagom<br />
skramlig, men inte så pass<br />
stökig så att mainstreamspubliken<br />
skräms iväg.<br />
kavaj som säkert inte var<br />
modern någon annanstans än<br />
i mitt estetiskt handikappade<br />
sinne för trendiga kläder!<br />
Vi får inte glömma att de<br />
coolaste luggarna en gång på<br />
80-talet, e.kr, satt på Philip<br />
Oakley (Human League)<br />
och Vince Clark, i Yazoo,<br />
syntmusikens professor<br />
Kalkyl, som gick vidare<br />
med Erasure och gjorde<br />
därefter, tillsammans med<br />
den dansande locktången,<br />
musik för dansgolvet<br />
som håller än idag.<br />
★ ★ ★<br />
Lars Yngve<br />
jag har stora svårigheter<br />
med resultatet. På samma<br />
sätt som jag alltid har haft<br />
problem med Keith Jarrett.<br />
För att nu byta genre. Jag vet<br />
att Kölnkonserten anses stor.<br />
Men jag kan inte med detta<br />
plinkande, dessa utfyllnader<br />
och framförallt denna yviga<br />
känslosamhet. Det är musik<br />
som säger känsla men inte<br />
är det. Det handlar mer<br />
om gesten. Och myten att<br />
känslighet låter på ett visst<br />
äkta vis. Som Antony and<br />
The Johnsons till exempel.<br />
Detta vibrato och dessa<br />
påträngande pretentiös texter<br />
vill bara visa upp sig. Det<br />
är för mig ett mischmasch<br />
på klichéer. Kort och gott är<br />
detta modern kitsch, eller<br />
ännu värre rent pekoral.<br />
★ ★ ★<br />
Thomas Millroth<br />
ner i när man hör de skeva<br />
vinklingarna, de oroande<br />
vändningar Stuart Murdochs<br />
små vardagsrealistiska<br />
berättelser tar, de<br />
obekvämt humoristiska<br />
formuleringarna. Musiken<br />
kan bli lite enahanda, de<br />
gånger bandet inte bryr sg<br />
tillräckligt – men det är inte<br />
ofta man kan höra en låt<br />
om en flicka som «liberated/<br />
a boy I never rated,/now<br />
he’s throwing discus/for<br />
Liverpool and Widnes».<br />
★ ★ ★<br />
Graham Bowers<br />
Intentionen blir dock att<br />
det låter lagom. Freddie<br />
Wadling är unik och borde<br />
behandlas därefter, varför inte<br />
låta landets unga begåvade<br />
låtskrivare förse honom med<br />
material till nästa album,<br />
då, men först då, kan det<br />
ske under. Det är lagom<br />
och bra, men som sagt, han<br />
är värd en betydligt mer<br />
spännande inramning. Kira-<br />
Kira är ett 25 minuter långt<br />
nummer med skisser och<br />
improvisation som bevisar<br />
att det finns en Captain<br />
Beefhart som vill komma<br />
ut, då är Wadling i sitt esse,<br />
mer av den varan tack.<br />
ROCK<br />
Franke<br />
Det krävs bara några<br />
sprickor för att skapa<br />
ett mönster<br />
Luxury<br />
★ ★ ★<br />
Lars Yngve<br />
Göteborgsrockpopkaxiga<br />
Franke lyckas få till det i<br />
Svensk tradion, mellan Ebba<br />
Grön och Hellacopters,<br />
med girarrslingor från<br />
rockabilly och skrammel ur<br />
60-talsgaragen – och det till<br />
uppfriskande nutidsanda!<br />
★ ★ ★ ★<br />
Mikael Håkansson Askaner<br />
Lars and the real girl<br />
Den mustaschprydde Ryan Gosling<br />
spelar Lars Lindstrom med ett<br />
nästan konstant, nöjt leende filmen<br />
igenom. Lars bor i sin bror Gus’<br />
garage någonstans i svenskbygderna<br />
i norra USA. I det egentliga huset<br />
bor Gus med sin hustru Karin,<br />
som oroar sig för den ensamme,<br />
tystlåtne, introverte Lars, som<br />
sällan vill umgås eller komma<br />
över på en kopp kaffe. Trots sina<br />
sociala handikapp, har Lars ett<br />
arbete (fast jag blir inte riktigt<br />
klok på vad det är han jobbar med<br />
där), och en dag visar en kollega<br />
upp sajten som säljer Real Dolls,<br />
ni vet de där svindyra dockorna<br />
som är i det närmaste kopior av<br />
riktiga kvinnor och som det har<br />
visats en del TV-reportage om.<br />
Några dagar senare berättar Lars<br />
för Gus och Karin att han träffat<br />
en tjej på nätet och undrar om hon<br />
kan få bo i dras rosa rum. Karin<br />
blir jätteglad för Lars’ skull – men<br />
kommer av sig när det visar sig<br />
att Lars kommer över på middag<br />
i sällskap med en docka han döpt<br />
till Bianca. Inte nog med det, han<br />
pratar med Bianca som vore hon<br />
en riktig, levande kvinna. Lars<br />
skickas till läkaren och psykologen<br />
Dagmar (kul med alla svenska<br />
namn), men hon kan inte göra<br />
så mycket. Gus är övertygad om<br />
att Lars blivit fullkomligt galen.<br />
Men snart händer något oväntat.<br />
Lars har alltid med sig Bianca och<br />
presenterar henne för byborna<br />
– och med tiden börjar dockan<br />
accepteras i det lilla samhället. Folk<br />
tar hand om dockan, dockan följer<br />
med på viktiga möten, ibland till<br />
och med utan Lars, som då öppnar<br />
sig lite och umgås med en ung tjej<br />
på hans jobb som är lite förtjust i<br />
honom. Lars and the real girl, som<br />
är från 2007 och inte purfärsk<br />
(varför så sen sverigepremiär?),<br />
verkar lanseras som en komedi i<br />
pressen, men gå inte och se den<br />
i tron att du ska skratta käken ur<br />
led. För det <strong>här</strong> är främst ett drama<br />
– med vissa komiska inslag. Filmen<br />
har även kallats ”feel good-film”<br />
vilket kanske stämmer bättre, även<br />
om Craig Gillespies film mest är<br />
ett typiskt, udda indiedrama.<br />
Min enda egentliga invändning<br />
mot Lars and the real girl, är att<br />
det makliga tempot gör att filmen<br />
känns längre än den är och att<br />
innehållet tar slut och filmen därför<br />
trampar vatten. Och visst, jag kan<br />
nog invända även mot det faktum<br />
att Gus inte anser Lars vara knäpp<br />
redan innan han köper Bianca,<br />
eftersom det är uppenbart att allt<br />
inte står rätt till. Men samtidigt är<br />
det makliga tempot en av filmens<br />
styrkor – det är nämligen väldigt<br />
behagligt att titta på det <strong>här</strong>. Lugnt<br />
och skönt och inga filmiska excesser<br />
och konstiga vinklar och snabba<br />
klipp. Här är det skådespeleriet och<br />
rollfigurerna som står i centrum.<br />
Miljöerna gör förresten att filmen<br />
ser ut att vara inspelad strax norr<br />
om Glumslöv under några trista<br />
vinterdagar. Det är alltså passande<br />
med de svenska namnen. Lars and<br />
the real girl är en intressant och<br />
tänkvärd film, och klart värd att se.<br />
★ ★ ★<br />
Pidde Andersson<br />
Pride and Glory<br />
Snörliven är trängre än någonsin<br />
i Jane Austens Pride and glory.<br />
Kjolarna frasar när pigorna<br />
springer över hedarna och… I<br />
helvete heller. För titeln till trots är<br />
filmen så långt ifrån Jane Austen<br />
man kan komma, även om i<br />
princip alla Austens böcker hade<br />
sådana <strong>här</strong> titlar. Platsen är New<br />
York – och det är ett grått och<br />
skitigt New York; det är inte den<br />
neonglittrande bläckfisken i nattens<br />
mörker, utan snarare stadsdelar<br />
som ser ut som Rosengårds<br />
Mammut<br />
Kan väl inte påstå att jag såg fram<br />
emot Lukas Moodyssons nya film<br />
Mammut. Tvärtom. Jag bävade för<br />
att gå dit. Fucking Åmål var väl okej.<br />
Jag förstod förvisso inte varför alla<br />
var så överförtjusta och pratade om<br />
stor igenkänningsfaktor och grejor,<br />
för jag kände inte igen mig ett dugg<br />
i filmen.Däremot besatte dialogen<br />
en fantastisk tonträff. Tillsammans<br />
tyckte jag bättre om, den tyckte jag<br />
till och med var riktigt bra. Och<br />
innehållet i den kunde jag relatera<br />
till – nu bodde jag tack och lov inte<br />
i kollektiv, men jag minns ju hur<br />
det var på 70-talet och jag tyckte det<br />
var något konstigt och frånstötande<br />
med alla de <strong>här</strong> vänsterflummarna<br />
som bodde på konstiga sätt.<br />
Sedan spårade Moodysson ur<br />
med amatörproduktionen Lilja<br />
4-ever, som mina rysktalande<br />
vänner inte klarade av att se,<br />
eftersom den ryska dialogen är<br />
under all kritik, och sedan följde<br />
trams som Ett hål i mitt hjärtat<br />
och Container… Men i Sverige<br />
– som svensk filmskribent – måste<br />
man tycka om sådant <strong>här</strong>. Man<br />
måste anse att Lukas Moodysson<br />
tillhör våra främsta filmskapare<br />
och författare. En film av honom<br />
kan inte vara dåligt. Du skall inga<br />
gudar hava jämte Moodysson.<br />
Innan visningen skämtade jag<br />
om att jag skulle ge Mammut en<br />
etta i betyg i protest, oavsett vad<br />
jag tycker om filmen. Och jag vill<br />
understryka att jag skämtade när<br />
Discodaggarna<br />
Dansk animation, kan det vara<br />
något? Tja, kanske – det vet<br />
man aldrig. Här har vi en sådan:<br />
Discodaggarna – som i original<br />
heter Discoormene – i regi av<br />
en Thomas Borch Nielsen, som<br />
ryktas ha Danmarks största<br />
Spindelmannensamling. När man<br />
gör tecknad film – eller tecknade<br />
serier för den delen – är det viktigt<br />
att man tänker framförallt på en<br />
sak när man funderar ut vad för<br />
typ av figurer det ska handla om<br />
och hur de ska designas: det ska<br />
gå att göra saker med dem. De ska<br />
kunna uttrycka sig med kropp och<br />
ansikte. Discodaggarna handlar<br />
om daggmaskar. Daggmaskar!<br />
Sådana har varken armar eller<br />
ben. Därför blir mycket i den<br />
<strong>här</strong> filmen rätt… konstigt!<br />
En ung maskkille som har ett trist<br />
baksidor. I centrum har vi familjen<br />
Tierney: före detta polischefen<br />
Francis, Sr (Jon Voight), hans son<br />
Francis, Jr (Noah Emmerich),<br />
som är den nye polischefen, och<br />
så Juniors brorsa; snuten Ray<br />
(Edward Norton). Bröderna har<br />
även en syster; Abby (Jennifer<br />
Ehle), som har barn med ännu en<br />
snut – Jimmy (Colin Farrell).<br />
Att hon är ihop med Jimmy är<br />
inte så bra – eftersom Jimmy och<br />
några snutpolare har bildat ett<br />
kriminellt, hänsynslöst gäng, som<br />
inte drar sig för grov misshandel<br />
och mord. Francis, Jr vet lite mer<br />
om vad som försiggår än han vågar<br />
säga, och den rättrådige Ray står upp<br />
jag sa det. Jag sa även att jag skulle<br />
ge Discodaggarna en stark fyra…<br />
Nå: Gael García Bernal och<br />
Michelle Williams är ett New<br />
York-par med en liten dotter, som<br />
oftast tas om hand av en barnflicka<br />
från Filippinerna. Bernal och<br />
Williams jobbar konstant, hon<br />
är kirurg och han har något slags<br />
spelsajt på nätet och tjänar drivor<br />
av pengar. Barnflickan har lämnat<br />
sina söner hemma i Filippinerna.<br />
Så ska Bernal åka till Thailand för<br />
att skriva under ett fett kontrakt.<br />
Under resan ger hans kollega honom<br />
en penna med inslag av elfenben<br />
från mammut. I Thailand börjar<br />
Bernal resa omkring och träffar en<br />
ung prostituerad han umgås med.<br />
Och hela tiden ringer han hem till<br />
sin saknade familj. Williams jobbar<br />
och jobbar och tar åt sig när en<br />
ung, knivhuggen pojke avlider på<br />
operationsbordet. Och barnflickan<br />
tänker på sina söner – och de sitter<br />
i sanden i Filippinerna och tänker<br />
på henne…Och det händer inte så<br />
mycket. Rättare sagt: det händer<br />
ingenting. Nu kommer folk att<br />
uttala sig lyriskt om bildernas poesi,<br />
om det generösa tempot, om det<br />
existensiella innehållet och om en<br />
massa andra djupa grejor. Men så<br />
<strong>här</strong> är det: Jag satt längst bak och<br />
längst ut i kanten och hade översikt<br />
jobb, får chansen att bli mellanchef.<br />
Eller om det nu var hans tjocke<br />
kompis som fick chansen. Jag minns<br />
inte så noga. Men helst vill masken<br />
vara med i melodifestivalen på TV.<br />
En dag hittar han en av sin farsas<br />
gamla LP-skivor rån 70-talet – en<br />
discoplatta från ’77. Och då plötsligt<br />
vill grabben starta ett discoband,<br />
vilket han gör. Ja, och så blir det lite<br />
fnurror på tråden och problem och<br />
kärlek och sådant, och främst blir<br />
det musik. Animationsmässigt ser<br />
det hyfsat ut. Visst är det långtifrån<br />
SHREK, men så illa är det inte. Det<br />
är värre med storyn, som ofta är<br />
direkt tråkig och i vanlig ordning<br />
till knäna i lik och anklagelser. Ett<br />
rått, smutsigt och välspelat drama,<br />
så kan man sammanfatta Pride and<br />
glory. För allt våld och blod till trots,<br />
är detta ingen egentlig snutthriller<br />
– jag kan inte påstå att jag upplever<br />
filmen som spännande, att jag<br />
känner för rollfigurerna och undrar<br />
hur det ska gå för dem. Däremot<br />
är handlingen intressant. Pride<br />
and glory är långt ifrån en glassig<br />
film; fotot är rakt på, ”in your face”<br />
– och detta ger anrättningen en<br />
kraftigt dokumentär prägel. Vore<br />
det inte för alla kända skådisar,<br />
hade jag kunnat ta stora delar<br />
av filmen som dokumentära.<br />
…Men aldrig får jag vara riktigt<br />
över hela publiken. I min bänkrad<br />
satt flera kritiker och såg ut att<br />
vilja sova. Och bland dem som satt<br />
i resten av salongen nickades det<br />
till för jämnan. Själv halvlåg jag<br />
i hångelsoffan jag placerat mig i<br />
– och ibland kom jag på mig med<br />
att tänka på annat än koncentrera<br />
mig på det som skedde uppe på<br />
filmduken, främst beroende på att<br />
det inte skedde speciellt mycket.<br />
Två långa timmar och fem ännu<br />
längre minuter varar filmen, och<br />
det tar nog två tredjedelar innan det<br />
händer något av intresse, och det är<br />
när Bernal träffar den prostituerade.<br />
Den första halvtimmen av filmen<br />
händer absolut ingenting. Och<br />
Michelle Williams går mest<br />
omkring och ser snuvig ut och<br />
liknar Renée Zellweger, och det<br />
är ingen komplimang i min bok.<br />
Visst. Det hela är kompetent gjort.<br />
Bitvis är fotot väldigt snyggt. Men<br />
fotot i till exemel THE SPIRIT,<br />
som jag sågade, var också snyggt.<br />
Och varför ska jag skriva att en<br />
film är bättre än den är bara för en<br />
sådan detalj? Jag tycker nämligen<br />
att MAMMUT är skittråkig. Jag<br />
kommer aldrig att se om den. Jag<br />
tycker inte att det finns någon som<br />
helst orsak att se filmen. Om man<br />
nu inte är en tjej som älskar Gael<br />
García Bernal, och han har tydligen<br />
en hel del fans. Själv vill jag inte<br />
titta på honom göra ingenting i<br />
över två timmar. Att filmen är totalt<br />
humorbefriad goes without saying.<br />
★<br />
Pidde Andersson<br />
kämpade jag för att hålla mig<br />
vaken. Och så har vi det <strong>här</strong> med<br />
att figurerna är maskar. I början av<br />
filmen skrattade jag åt detta faktum,<br />
det hela blev rätt bisarrt. Det är en<br />
idiotisk idé att låta maskar bilda<br />
ett band – och självklart stämmer<br />
ingenting när de musicerar. Förvisso<br />
spelas det på elgitarr och elbas och<br />
annat, men det ser inte klokt ut.<br />
Om det inte vore för de ständiga<br />
musiknumren hade Discodaggarna<br />
blivit en orgie i tristess. Vilket det<br />
nog blev för mig ändå, eftersom jag<br />
förstås inte gillar disco. Frågan är<br />
vad småungar tycker om det <strong>här</strong>.<br />
De svenska rösterna görs av Danny<br />
Saucedo, Erik Segerstedt, Mattias<br />
Andréasson, Anna Sahlin, Helen<br />
Sjöholm, Tommy Nilsson, Nanne<br />
Grönvall – och JA! Niclas Wahlgren.<br />
★ ★<br />
PiddeAnersson<br />
glad. Jag känner hur en fyra i betyg<br />
hänger i luften. Jag är väldigt nära<br />
att sätta den där fyran. Men… Pride<br />
and glory är liksom så många andra<br />
filmer nuförtiden alldeles, alldeles<br />
för lång 130 minuter. Man hade<br />
lätt kunnat kapa en halvtimme.<br />
Och i en av slutscenerna går man<br />
lite för långt i Rays rättrådighet,<br />
när han och skurken lägger<br />
pickorna på bordet för att göra<br />
upp med knytnävarna, som vore<br />
de cowboys. Det är kanske någon<br />
irländsk grej, men det funkar inte.<br />
★ ★ ★<br />
Pidde Andersson
24 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 25<br />
Mitt Walter Ego otecknat av och med WALTER Kurtsson<br />
Kanske var det <strong>här</strong> Hyland gjorde sin första hörna<br />
Burspråket<br />
Allt fl yter<br />
Vad säger ni <strong>här</strong> ute på landet – dog eller dödde?<br />
Asså denna filmen fick ja gå po<br />
förr att mussan va deppi ijen. Hon<br />
hadde ingen karr ti denna julen<br />
heller. Hon hota me att annars<br />
skulle hon ente köpa ut nått fylle ti<br />
maj ti nyår. Så ja fick lungt fölla me.<br />
Fimlen hannlar om ett inne bandy<br />
lag som får stryk å ett tjej lag å bler<br />
å me sin tränings tid. Sen skulle<br />
dom ha sven sexa å då skulle domm<br />
filma att dom konst simmade. Sen<br />
va de en kärring som så filmen på<br />
brölopet som tyckte dom va rolia så<br />
då fick dom koma hem pu hennes<br />
fest och simma där. Men dom po<br />
festen fatta typ inget förr dom va<br />
Icke-Pedia gör livet odrägligt<br />
ICKE-PEDIA<br />
Här säger vi inte ett knyst när vi är döa!<br />
ente rolia. Dom hade typ tränat å så.<br />
Så då skulle dom satsa på konst sim<br />
VM po allvar. Den ene killens tös<br />
ble doms tränare. Sen kom de me<br />
en finsk bög som va en jävel på å<br />
simma konstigt. Å sen fick dom<br />
simma på prajd festivalen innan<br />
VM. Å sen kom dom ti VM. Å ble<br />
nog diskade. Men dom hade rolit.<br />
De hade ja me faktist! Berätta ente<br />
för mossan att ja tyckte den va roli!<br />
Den får:<br />
Ha det!<br />
Jack-Åke<br />
praktikant<br />
jack_ake99@hotmail.com<br />
Den Den fullständigt konstruerade felaktiga encyklopedin<br />
Navirea om möjligt<br />
liye<br />
Februari<br />
om<br />
är årets andra och kortaste månad i den<br />
bsrj gregorianska kalendern skottår och har 28 dagar (29<br />
eller vid skitt skottår). id de5tDen<br />
innehåller årets 32: a till 59:e dag<br />
(32:a till 60:e vid skottår). Just skottdagen kommer<br />
ifrån Icke-Pedia: 1940-frös-ihjäl, då en skotte, iförd kilt, råkade<br />
tappa Den fullständigt sin säckpipa felaktiga och böjde encyklopedin<br />
sig framåt för att plocka<br />
upp den när en vilt skenande spark (att med horisontell<br />
Ljusstake kraft tillfoga en stöt med foten) parkerade i<br />
dennes En ljusstake Gump, singular därav är utvecklades en anordning den som så kallade används lustifika<br />
som hållare historien för ett som eller egentligen flera levande är ljus. en Stake fråga: är [Hur även ser<br />
man namnet att på någon två befryndade fått en spark svenska i gumpen? adelsätter, Svar: numera Medarna<br />
sticker båda utdöda ut: slut, för tillfället. citat!] En Gustaf mycket Elgenstierna populär Von Gump, Pin- var<br />
personen kenstråle betecknar Forrest Gump i sina ättartavlor , som trots den sin ursprungliga avsevärt be-<br />
Stakeätten som en ”gammal frälsesläkt” för vilken årgränsade<br />
intel lyckades bli krigshjälte, framgångs rik<br />
tal för adlande ej är känt. Ordet känt <strong>här</strong>stammar i sin<br />
affärsman och elit-idrottsman. På tal om drott så var<br />
tur ifrån ordet kändis [slang för person som är allmänt<br />
Kunga känd i en jakten stor del Drott av samhället] ett fartyg vanligt som förekommande<br />
blev mest bekant<br />
när i den hon icke användes dubbade gummibranschen. i ett riktigt oväder, Att vara men dubbad som det<br />
brukar betyder heta: dessutom Blixtrar att man 1 så kan Oskar bege II:s sig ut räkning. på hal is Räkning och<br />
är ändå en känna obetald sig faktura förhållandevis är ett skriftligt säker. Säker krav är på däremot betalning<br />
genom inte någonting vilket som fordrings brukar ägaren förknippas (borgenären) med julgranas- kräver<br />
betalt foten, denna från anordning den betal som ningsskyldige är ett under av instabilitet (gäldenären).<br />
(och rymmer dessutom nästan inget vatten alls) men<br />
Denne skickas oftast i ett fönsterkuvert – en sorts ku-<br />
med hjälp av Pythagoras sats kan man räkna ut var nåvertgonstans<br />
med<br />
den<br />
titthål<br />
eventuella<br />
som kan<br />
sockerbiten<br />
utveckla<br />
bör<br />
en<br />
placeras<br />
olustkänsla<br />
i vatt-<br />
och<br />
rädsla net. Och för julgransfot mottagaren är en som påminnelse inte sällan om först traditioner, osynliggör<br />
kuverten till dessa höra (genom även: att julskyltningen blunda med - som ögonen i vissa och butiker knäppa<br />
med startar fingrarna redan efter samtidigt semestern – - se annonskampanjer, Burt i Lödder) jul- för att<br />
därefter musik, julmat gå omkring med julskinka med en och molande lutfisk, julbord, oro över lusseatt<br />
det<br />
kan katter, vara julöl, något jultidningar viktigt och julstädning. datumbegränsat Lussekatterna i kuvertet.<br />
Är kan det bakas värt ut något? till en mängd Är en olika vanligt former, förekommande den vanligaste fråga<br />
är den så kallade julgalten, och i början av december är<br />
från folk som lämnar in sina saker för värdering på en<br />
det inte ovanligt att man kan känna doften ifrån mam-<br />
pantbank.<br />
mas bak! Vatten<br />
Pant kommer<br />
är dock strömförande<br />
från ordet Pantad<br />
och bör<br />
som<br />
icke<br />
även<br />
är vidröras en synonym i samband till med orden: applicerandet korkad, knäpp av den och aldrig dum,<br />
men fungerande även ljusslingan, återlämnande som man av en alltid hyrd finner läskbehållare:<br />
i en, på<br />
Back ren svenska: = en standardiserad, singularis Jävla röra, öppen pluralis låda Satans för till oreexempeldor<br />
- läskflaskor (d v s: OM – man men hittar även den) en längst spak in som i garderoben föres framåt<br />
vilket under leder en väldigt till att tung man kartong. förflyttas Enligt just sex framåt, framstående fast tvärt<br />
om<br />
psykologer<br />
och (om<br />
[revidera]<br />
man går<br />
är<br />
baklänges<br />
ljusslingan<br />
i<br />
den<br />
motvind<br />
tredje mest<br />
så känns<br />
stressframkallande (kapten Queeg) situationen i ett<br />
det som om man har medvind) även förkommande<br />
förhållande och orden: ”Lite högre. Upp på tå. Sträck<br />
bland på dig. folk Kom som igen, plötsligt försök.” kan ändrar vara uppfattning förödande för och en helt<br />
oväntat redan märkbart gör en irriterad 360 graders person (varmt som tvingas som satan!) stårpå en sväng<br />
bildas snurrpall då ( någon – – – - - med - – – inneboende –) Must ≈ svensk musikalitet läskeblask spelar<br />
på & God ett instrument.<br />
jul , god jul. Det är inte snön som faller är en<br />
klassiker skriven av Anders F Rönnblom.<br />
Jau hade hatt itt jämrans partaj å<br />
ringde ti Sweinis för att kålla så<br />
han va ve liv. De to lång tid ingan<br />
han svara i luren å när han gjorde<br />
de så va de me en lång tystnad. Ha<br />
e de med di? Fråga jau. ”Jau har<br />
gåed ing i väggen”, sa han långsamt.<br />
Halleda, tänkte jag forr mi sell,<br />
han har blitt sjug på riktet.<br />
”Pu natten när jau gick him från<br />
din fest så jau en grann fjälla å så<br />
glymde jau å glo framåd å plötslet<br />
ble det tvärstopp me en redig smäll…<br />
Fåsst:???… Sin ble de: Ajajaj… Ojojojo…<br />
Å på stället språng - länge . Di hade<br />
säkert å gjårra me di dölliga vinet<br />
som di serverade i en plastdunk: Bågin-box.<br />
Ettor en stund kum dar fram<br />
em gubbe som sa: Ha e de me di påg? Du<br />
galor ju som om nun hade draed armen<br />
au di å slaud di i hoed me den bloeda<br />
stumpen!”. Då sluta jau å lua en stund<br />
å ble riktet le au han å sa ti han ad<br />
han skulle gå him me si”, sa Sweinis.<br />
Sätt på hurran så kummor jau åpp<br />
å ser hunt de e med di sa jau.<br />
”Jau yppnar ente dörren fårr vim<br />
som helst, du får yppna postalådan<br />
å vissla Johan pu snippen, så jau<br />
vidd att de e du”, sa han.<br />
De va så kalt ude att, trots att jau<br />
hade tillräckligt me klär pu mi för<br />
temperaturen, så räckte dom ente ti<br />
endå! Vell framme så kändes de rätt<br />
dumt och stå å vissla i en postalåda<br />
kan jau si, speciellt ettorsom jau<br />
så att hans granne sto å gloede<br />
bagom gardinen. Swenis yppnade å när<br />
han så att kvingan bagom gardinen<br />
gloede sa han håjt: ”Va glor du pu,<br />
har du fårejdet di pu kikärtår?”.<br />
Han hade en plåsterlapp stor som en<br />
Wettex-duk i halva hoed och va mårk<br />
runt begge yjnen som en tvättbjörn.<br />
”Jau har ent onte hela tiden<br />
– mest för jämnan”, sa han.<br />
Kaffed va visst pu när jau kum, di<br />
va rett gutt fast de mesta va vann!<br />
Vi snacka om allt måjlet, å jau<br />
berätta åm att jau rågade stytta ihuppa<br />
me en flintskallig när jag gick did.<br />
”Sprang du pu itt arkeologiskt<br />
fynd?” sa han fårvånad?<br />
De to lid tid att forklara att<br />
flintskalle ente har nånting<br />
med stenåldern att göra.<br />
Nä, dinne skulle<br />
ente va me...<br />
”Jau fick en fraktura från<br />
sjughused me mi him, den va riktet<br />
dyr. Di e konsted att man ska<br />
behöva betala när man bler sjug,<br />
bara man ente bler dölli åsse!”.<br />
Han va riktet les ve och jau<br />
förskte ad pigga åpp han me<br />
en riktet roli historia:<br />
Två drängar sto å snacka:<br />
– Dä bagom den höskullen miste<br />
jag min oskuld. Och där borta<br />
bagom den andra höskullen sto<br />
hennes mor och tittade på.<br />
– A fan! Vad sa hon då?<br />
– Muuuuuuuuuu....!<br />
Han grina ente ett dugg udan bara<br />
gloede rätt ud i väred, då fårsto<br />
jau att han riktet dölli! Så resten<br />
han si åpp såm en råbbåt å gick ud<br />
på terassen fårr å röga, fastän han<br />
ente töll de, och fick naturletvis<br />
blosskatarr å sputtade å frejste, å<br />
ettorsom han e nyssled så sto han<br />
på hoed ing blann blommorna och ble<br />
rejällt jorslan. Jau fick ta den store<br />
kååsten och borsta au han ingan han<br />
kunne gå ing igin. Han troede att de<br />
morkemass som hade drad han i klärna.<br />
Han lytte opp lappen å jau fick se ad<br />
han va rent rabbed i hela hoed, di va<br />
ente grannt å se, å hans snuda va rö<br />
som saticken. Jau to lid kamfårsprit<br />
å blydda pu, å jau forrsto ad de sve<br />
ettorsåm han vingsa si hid å di,<br />
sin sa jau ti han ad han fick lägga<br />
si pu sian så ad han ti minstingens<br />
kunne sua i si lid soppa. Ja varmde<br />
lide soppa ti han men när jau kum<br />
ing så hade han sömnad ti. Jau to<br />
senaste numred av Rolig Halvtimme å<br />
lejste, å rätt va de va så bårjade han<br />
snacka i sömnen så polyperna visslade<br />
å sa: ” Schni Schna Schnappi, det<br />
är allri för sent att ge åpp!”.<br />
Va han drymde om di vidd jau ente<br />
men jau ladd han saua i fre å gick<br />
him ti min lilla hamstor som har en<br />
jämrans kondition fårr hon spriner i<br />
sitt hjul i itt. Hon bis allri udan e<br />
så snäll. Hon e ente så klipsk, fårr<br />
sir jag ti na ad hon ska bre en smörmad<br />
ti mi så kogar hon kaffe iställed.<br />
Men di gjorr ente nudd, tyckor jau.<br />
nils.ude@ittåppåtvåiminne.bu<br />
Kära Hjärtanes<br />
Kära Kära Hjärtanes.<br />
Jag är en kvinna med<br />
ett stort bekymmer,<br />
som jag inte får någon<br />
rätsida med. Det är<br />
så <strong>här</strong> att jag har träffat en man på en nätdejtingsajt. Vi<br />
har chattat ett bra tag nu och även pratat lite över nätet<br />
med varandra. Problemet är att han bor på andra sidan<br />
jorden, nämligen på <strong>Nya</strong> Zeeland. Vad ska man göra<br />
nu då? Han kan ju vara den rätte för mig men å andra<br />
sidan för att ta reda på det måste jag resa dit och det är<br />
inte billigt! Om jag åker dit och han är en nitlott är ju de<br />
pengarna bortkastade, eller hur? Jag vet inte riktigt hur<br />
jag ska lösa detta. Snälla Kära Hjärtanes, hjälp mig!<br />
Historia 1:<br />
Ungkarlen Jönsson bad<br />
en dator skaffa honom<br />
en perfekt partner.<br />
– Jag vill ha en vän som är<br />
liten och söt och tycker om<br />
fiske och gruppaktiviteter,<br />
skrev han i formuläret.<br />
Datorn svarade:<br />
– Gift dig med en pingvin.<br />
Analys:<br />
Teknikens under sluta icke<br />
att förvåhna oss då den<br />
ständight öfverträffa hvåra<br />
förhväntningar. I detta<br />
fall skola hvi icke hlåta oss<br />
förskräckas utan htaga till<br />
oss hvad den hafver att ge.<br />
I dessa moderrhna htider<br />
då hvi äro beskaffade<br />
med s.k. öppna sinnenh,<br />
behöfva man icke längre<br />
hvara begränsad htill kön<br />
beträffande äktenskaph,<br />
då äro hdet förhmodligen<br />
icke långt htill att hdetta<br />
hgälla arter likaså, d.v.s.<br />
om KD icke motsätta<br />
sigh äfven detta!<br />
Feberuari<br />
Snörvel, host, kräk och spy<br />
Feberyran sätter in med full<br />
Kraft som du saknar helt i din<br />
Kroppen värker varje muskel<br />
Skriker ut en ångest som du<br />
Bara trodde fanns på film<br />
Up on/ Down under<br />
Kära Up on/Down under! Hur ställer sig herren i fråga<br />
att resa till Sweden? Om han inte anser det vara värt<br />
det för sin del varför skall du offra dig för hans del. Å<br />
andra sidan kan du se det som en lärorik resa där du får<br />
träffa människor från andra kulturer. Skulle nu inte han<br />
vara den rätta kan du ju ägna resten av resan till att lära<br />
känna andra herrar i samma världsdel. Allt behöver ju<br />
inte satsas på ett kort, eller? Ta en semester från det gråa<br />
svenska vinterslasket och åk ner till högsommarvärmen<br />
på andra sidan klotet och frottera dig i den <strong>Nya</strong><br />
Zeeländska gästfriheten. Det kan vara värt det, tro mig!<br />
Kära Hjärtanes!<br />
Test-Fnisse<br />
analyserar<br />
Historia 2:<br />
De nyinryckta soldaterna<br />
undervisades i närstrid<br />
och furiren frågade<br />
menige Jonsson:<br />
– Nå, Johnsson, om<br />
fienden kommer rusande<br />
mot er med en bajonett,<br />
vilka steg vidtar ni då?<br />
– Så långa som möjligt!<br />
Analys:<br />
Det äro gott att se att<br />
det äro gott gry i de<br />
svenske soldater, då de<br />
lefva efter devicen ”bättre<br />
fly än illa fäkta” i dessa<br />
htider af stridshets inom<br />
hvärldspolitiken. Detta hvore<br />
hväl någoth för den svenske<br />
krigsmaterielindustri att<br />
exportera till öfriga hvärlden<br />
i denna ekonomiska hkris<br />
hvi icke hafva skådat<br />
hmaken htill sedan hmin<br />
ungdom uppå 30-talet.<br />
goda blifva ett aber. Man<br />
få så att säga slita ont när<br />
man skola hgöra gott!<br />
Hväl bekomme önskar eder ödmjukaste tjänare<br />
Test-Fnisse<br />
Ingen har varit så sjuk som<br />
Du är just nu ligger du rak<br />
Lång som en stormfälld fura<br />
Lika rak som autobahn susar<br />
Virusen genom din lekamen<br />
Tills det tar stopp i näsan.<br />
S.Kald
26 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 27<br />
Poänglösa<br />
ODA!<br />
och osanna<br />
barnhistorier,<br />
byggda på sanna historier<br />
på bänken med termos och kanelkrans!<br />
Tvååriga Greger och treåriga Anna<br />
sitter i gungorna och småpratar om<br />
Kära läsare. På senare tid har vi fått<br />
veta mycket om sanningen. Om man<br />
t.ex. skriver ”en sann historia” på en<br />
romans omslag, då ställer det vissa krav på<br />
innehållet. Om man istället skriver ”Bygger<br />
på en sann historia”, då får man ändra litet hit<br />
och dit, göra skåningen till västerbottning etc.<br />
Om man däremot skriver<br />
”roman”, då bortfaller alla krav.<br />
Jag såg att den nya bibelutgåvan bar<br />
underskriften ”bygger på en sann<br />
roman”, och då måste man kunna lita<br />
på att det som står mellan dess pärmar<br />
är sant. I princip. I huvudsak.<br />
Idag ska vi besöka de små snillenas värld,<br />
jag tänker på barnen, och i vissa fall<br />
barnbarnen. Jag tror vi kan lära oss mycket<br />
av dem, vad är däremot mera oklart.<br />
Treåriga Bengt Bertil sitter i sandlådan<br />
tillsammans med fyraåriga Valeria<br />
och resonerar om finanskrisen.<br />
Och så säger Bengt Bertil: Tror<br />
du Volvo har en framtid?<br />
Då kommer det prompt från Valeria:<br />
Ja, bilen har kommit för att stanna!<br />
Gissa om vi log, vi som satt och lyssnade<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
romantikens fysiologiska aspekter.<br />
Och plötsligt ställer Greger frågan:<br />
Vad är egentligen oralsex?<br />
Anna: Det är väl när man bara<br />
pratar och det inte blir någonting.<br />
Lita på att vi skrattade åtminstone<br />
invärtes, vi som satt i gräset!<br />
Ettochhalvtåriga Steve och tvååriga<br />
Hanna leker i kuddrummet på dagis.<br />
Samtalet kommer in på existentiella frågor.<br />
Hanne säger med en förnumstig<br />
min: Tror du att Bamse kan dö?<br />
Steve infaller blixtsnabbt: Nalle Puh är inte<br />
död. Bamse är inte död. Litterära björnar<br />
med tillräcklig tyngd har ett evigt liv. De<br />
kommer att existera så länge det finns träd<br />
kvar att göra böcker och tidningar av.<br />
Undra på att det fnissades och<br />
fnittrades i dagisets alla vrår!<br />
Sexmånadersbebin Karl Ture och<br />
alldeles nyfödda Laura småpratar<br />
på BVC om kultur och politik.<br />
Laura sliter nappen ur munnen och säger:<br />
För min del anser jag att kulturen bör bekosta<br />
sig själv. Det är väl inte vi skattebetalare som<br />
ska bekosta finniga konstelevers första steg<br />
på den stora trappan som leder till Konsten?<br />
Karl Ture viftar med skallran men<br />
genmäler lugnt: Finnig kan du vara själv.<br />
Jag vill anmäla en avvikande mening. Det är<br />
självklart en av statens viktigaste uppgifter<br />
att skapa förutsättningar för medborgarnas<br />
utveckling genom konst. I alla former.<br />
Oj, vad vi skrattade, vi som åhörde detta<br />
meningsutbyte! Sällan hade vi hört frågan<br />
så rättframt och glasklart presenterad!<br />
Kära läsare, är du kvar? Jag tror att<br />
du liksom jag har fått användning för<br />
skrattmusklerna och för det kramptillstånd<br />
i magsäcken som alltid medföljer ett<br />
stort, genomsköljande skratt.<br />
Redan Pontus Pilatus (han som<br />
förhörde Jesus) sa: ”Vad är sanning?”<br />
Och den frågan tror jag mig veta svaret<br />
på, så sant jag heter Seved Torrfars.<br />
Jonas Hallberg<br />
Vad höll Carl Bildt på med<br />
egentligen när han reste runt som<br />
ett slags fredsmäklare i Västasien.<br />
Vilken trovärdighet har han i arabvärldens<br />
ögon, ur ett någorlunda neutralt perspektiv?<br />
Kommer någon ihåg att Bildt, före Irakkriget<br />
och innan han blev utrikesminister,<br />
var med i en organisation som arbetade<br />
för en amerikansk invasion av Irak?<br />
Kommer någon ihåg Bildts yttranden<br />
vid konflikten mellan Ryssland och Georgien<br />
i somras? Ett svagt (dock mycket<br />
starkare än Hamasstyrda Gaza) Georgien<br />
ger sig på en i stort sett accepterad utbrytarregion<br />
och Ryssland slår tillbaka med<br />
kraft. Vad gör Bildt: Fördömer Ryssland<br />
med brösttoner, där finns ingen pardon<br />
mot ryssarnas intåg.<br />
I Palestina ville inte Hamas förlänga<br />
den i och för sig bräckliga vapenvilan med<br />
Mitt liv som matlåda<br />
Det viktigaste är<br />
alltid råvarorna!<br />
All matlagning bygger<br />
på en komposition<br />
av olika smaker.<br />
Tänk dig att du är grunden i en maträtt<br />
som sedan ska smaksättas av livets råvaror<br />
och olika ansningar av likaledes och<br />
stormande koktider lika sönderslitande<br />
som familjegräl. Sjudningar som lena,<br />
sena insjöbad , blancheringar i smöriga<br />
insmickrande leenden och fritering som<br />
ger dig stekyta som en utlandssvensk.<br />
Om vi börjar med jaget, vi tar mig själv<br />
för enkelhetens skull. Jag; en stek, med<br />
benet kvar; för smakens skull, brynt i<br />
Helsingborgs precis lagom stora kastrull<br />
tillsammans med mina goda vänner. En<br />
del höll inte jämna steg med min koktid<br />
och var tvungna att bli förpassade till<br />
fonden i mitt liv. Sedan lades jag över i en<br />
storstadsgryta kallad Stockholm. Där sjöd<br />
jag i 16 år och ingredienserna adderades i<br />
alldeles rätt tid och ordning: Min fru; mitt<br />
livs ackompanjemang, som potatis, ris<br />
eller pasta, ett helt perfekt komplement<br />
till; mig! (Hon tycker nog att hon är<br />
huvudingrediensen, men jag har lärt mig<br />
att aldrig likna kvinnor vid köttstycken;<br />
det är politiskt inkorrekt). Barnen kom;<br />
först i form av små lökar, sedan i allt<br />
mer tongivande nyanser (man får vara<br />
försiktig; de tar lätt över smaken (!)).<br />
Ömsom salt, surt och beskt kom i form av<br />
alla vänner jag kom att bekanta mig med i<br />
den stora staden. Det blir ingen dålig stek<br />
med så lång koktid och så mycket sällskap<br />
i grytan! Jag träffade även mitt band<br />
och musiken <strong>här</strong>, som en ständigt fräsch<br />
sallad, med alltid lika varierad dressing.<br />
Det finns ett annat band också: Bandet<br />
Israel, då Israel vägrat släppa på avspärrningarna<br />
mot Gaza. Man skickade några<br />
raketer och Israel slog tillbaka med<br />
en våldsamhet som bara en av världens<br />
modernaste krigsmakter kan. Och Bildt<br />
stödde i stort sett Israels handlande, talade<br />
om parterna som jämbördiga. Det verkar<br />
som om utrikesministern inte känner till<br />
att i Gaza lever ättlingar till dem som fördrevs<br />
från sina hem för sextio år sedan, att<br />
Gaza (och Västbanken) varit ockuperat i<br />
över fyrtio år, att Gaza har hållits avspärrat<br />
i halvtannat år. Utan några som helst<br />
följder för Israel.<br />
Kommer någon ihåg att EU veckan för<br />
jul fördjupade kontakterna med Israel på<br />
en rad områden? Därför borde det ju ha<br />
funnits påtryckningsmöjligheter. Om det<br />
utövades några påtryckningar var de helt<br />
värdelösa, men fördjupningen av kontakterna<br />
består. Och EU, där Bildt spelar en<br />
till Skåne. Det är som snöret som håller<br />
ihop steken, så att den inte faller isär, utan<br />
behåller sin form. Tillberedningstiden<br />
kom till ända och till slut så var det dags<br />
för steken att vila och detta i Kåseberga.<br />
Där reddes även såsen, inte med mjöl,<br />
men med sanden och tången i hamnen<br />
och det evigt lika rådande, redande lugnet<br />
(ja kanske inte på sommaren, men ändå).<br />
Avsmakandet gjordes mycket exotiskt<br />
i form av nya smaker från Thailand.<br />
Genom ett antal mycket inspirerande<br />
resor till det gamla Siam, blandades<br />
kryddpepparn med Chili, ingefära och<br />
citrongräs. Den Skånska köttbiten blev<br />
biten av det Thailändska livet och livet<br />
blev sig inte riktigt likt. Likt en god<br />
kok ska jag nu lägga upp mig själv på<br />
tallriken, tillsammans med min familj<br />
och vänner, precis som jag brukar göra på<br />
stranden i Siambukten. Steken, potatisen,<br />
salladen och kanske saltgurka; som salt i<br />
mina sår (men den som sår får skörda)<br />
eller rödbetor; sötsura som livet självt.<br />
Njut av mitt liv, det gör jag!<br />
Bon apetite!<br />
Ja, som jag håller på, så ser det<br />
ju ut som om jag är färdiglagad<br />
nu!? Det kanske bara blir rester nu?<br />
Eller; kanske en pyttipanna? Man<br />
kanske får koncentrera sig på vinet?<br />
Eller; desserten? Glömde jag berätta<br />
om förrätten? Jag föddes nog som<br />
en liten sillasoppa i Höganäs!<br />
Hur är det med dig?<br />
Vilken maträtt är du?<br />
Fågel, fisk eller mittemellan?<br />
Jonas<br />
”Ju fler kockar; desto mer soppa!”<br />
Jonasson<br />
till synes viktig roll, har förskingrat den<br />
lilla utrikespolitiska trovärdighet det ändå<br />
hade.<br />
Kommer någon ihåg att den första<br />
utrikesministern utanför Norden som<br />
Bildt besökte efter sitt tillträde var Condoleezza<br />
Rice? Just när fler och fler länder<br />
tog avstånd från USA:s utrikespolitik<br />
knöts Sverige närmare till den. Jag kan<br />
inte se annat än att vår utrikesminister satt<br />
i knäet på Bush och Rice och att det var<br />
deras ärenden han gick i Västasien, tidigare<br />
i östligaste Europa.<br />
Därför skällde Bildt som en knähund<br />
mot Ryssland, därför höll han vacker<br />
tass mot Israel, därför stödde han Israels<br />
egentliga mål, att utplåna det palestinska<br />
folket och lägga under sig Gaza och Västbanken.<br />
Allt i USA:s anda.<br />
Jan Erik Bornlid<br />
– SAATANS KVINNA!!<br />
AV DAG NORGÅRD<br />
MED CHATARINA LARSSON<br />
SPELAS PÅ HIPP<br />
SKÅNSKA TEATERNS<br />
LEGENDARISKA FÖRESTÄLLNING<br />
FÅR NYTT LIV PÅ<br />
MALMÖ STADSTEATER!<br />
BILJETTPRIS 60–210 KR UNGDOMSPRIS T.O.M. 27 ÅR 100 KR<br />
040-20 86 10 ELLER MALMOSTADSTEATER.SE
28 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 29<br />
KONST och eldupphör<br />
Just när vi lyckans ostar, som får leva i<br />
fred, kalasat på skinkan och sillen och<br />
snapsen i det varma skenet av levande<br />
ljus och barnbarnsögon, när färgglada<br />
julklappar med kulörta snören öppnats i<br />
långa banor i kretsen av förväntansfulla<br />
nära och kära, – föll bomberna.<br />
Och medan vi festade med läckerheter och<br />
champagne under nyårshelgen fortsatte de att<br />
flygbomba Gazaremsan, regeringsbyggnaderna<br />
och de underjordiska tunnlarna. När vi<br />
firade under trettondehelgen, avspända<br />
och stinna efter en rekordlång julledighet<br />
hade markinvasionen inne i tättbefolkade<br />
områden börjat och sjukhusen fyllts<br />
av skadade och lemlästade, När den<br />
lugna vardagen började igen för oss,<br />
fortsatte markstriderna, granatregnet och<br />
flygbombningarna, och bilderna av skräckens<br />
dygn och barnens lidande förföljde oss.<br />
När vi tydligt börjat känna hoppet i att<br />
METALLBITEN<br />
IN IT FOR LIFE<br />
Danmarks sak är vår!<br />
Vi har i mångt och mycket alltid betraktat<br />
vårt södra grannland som ett land fyllt<br />
Tuborg, Kim Larsen och röda korvar.<br />
Vi svenskar gillar Danmark och åker<br />
gärna dit på en kortsemester eller ta<br />
barnen till Legoland. Men Danmark<br />
är så mycket mera – det är satanism,<br />
det är hårdrock och det är ibland ett<br />
föregångsland när det gäller heavy metal.<br />
Redan 1970 spelades det lite hårdare<br />
musik med vissa show eller teaterinslag.<br />
Danska proggruppen Röde Mor<br />
gjorde under sin aktiva period 1970<br />
– 77 åtta plattor. Störst var naturligtvis<br />
Gasolin (1969 – 1978) och deras Live in<br />
Scandinavia var nog lika viktig för en<br />
ung och kämpande musiker som Ebbas<br />
We’re only in it for the drugs. Men så 1980<br />
börjar det bli riktigt intressant då en ung<br />
Kim Bendix Petersen tog sig namnet King<br />
Diamond och tillsammans med Hank<br />
Sherman, Michael Denner, Kim Ruzz<br />
och Timi Hansen bildade legendariska<br />
Mercyful Fate. Ett band som kombinerade<br />
dagarna blivit längre, att ljuset äntligen är på<br />
väg tillbaka, är det humanitära läget i Gaza en<br />
katastrof. Efter tre veckors krig i landet som<br />
är ett fängelse med 1,5 miljoner internerade<br />
på ett smalt område långt som sträckan<br />
mellan Svedala och Höör – utan elektricitet<br />
och vatten, är siffrorna ungefär 1300 döda<br />
och 5 000 skadade bland palestinierna.<br />
Eldupphör proklamerades i dagarna<br />
från båda sidor. Men det är en bräcklig<br />
vapenvila utan ömsesidiga förpliktelser,<br />
måtte förhandlarna på bägge sidor snarast<br />
få till stånd ett någotsånär hållbart avtal.<br />
Nu går befolkningen i Gaza runt i gruset<br />
vid sina tusentals förstörda hem.<br />
Israel har gått över alla gränser och begått<br />
folkmord i Gaza och detta som svar på<br />
Hamas raketbeskjutningar, ”vi måste väl få<br />
försvara oss”… Raketbeskjutning är absolut<br />
oacceptabelt och dumt, men det är en följd av<br />
Israels ockupation och blockad av Gaza. Detta<br />
smink, satanism och rak heavy metal<br />
med falsettsång och temaalbum. Utan<br />
Mercyful Fate hade nog man fått rita om<br />
hårdrockskartan ganska rejält. Numera<br />
kör ”Kingen” sin solopryl och Mercyful<br />
Fate samtidigt även om han på senare år<br />
lidit av ryggproblem så lär det röra på sig<br />
både vad det gäller King Diamond och<br />
Mercyful Fate. 1982 bildade fyra killar det<br />
som skulle bli ett av Skandinaviens bästa<br />
och mest pålitliga liveband Disneyland<br />
After Dark, eller D-A-D som de bytte<br />
till efter att det stora multinationella<br />
företaget hotat med stämning och annat<br />
elände. Bröderna Jesper och Jacob Binzer,<br />
Stig Pedersen och Peter L Jensen (numera<br />
utbytt mot Laust Sonne) är den perfekta<br />
korsningen mellan Ventures och AC/DC.<br />
Förra året kom deras tionde platta samt<br />
en dokumentär om deras 25 första år<br />
tillsammans. Småstadsgrabben Michael<br />
Poulsen bildade 2001 det som kanske är<br />
det hetaste bandet just nu och det alla i<br />
branschen pratar om nämligen Volbeat.<br />
På Michaels vältatuerade kropp finns det<br />
både en som text som säger ”Elvis” och en<br />
som säger ”Social Distorsion” och lägger<br />
man till Metallica och Danzig så får man<br />
en god bild av hur detta fantastiska band<br />
låter. Själv hade jag nöjet att boka dem<br />
tidigt och efter att ha sett Volbeat live vid<br />
några tillfällen kan jag bara hålla med om<br />
alla superlativena. Danmarks sak är vår!<br />
Jerry Pütz<br />
krig vi just skådat är utanför allt humanitärt<br />
förnuft, bara vidrigt, och ofattbart. Våld föder<br />
våld. Nu kommer minnet bland palestinierna<br />
av denna massaker att vara i generationer<br />
och hatet skapa nya självmordsbombare med<br />
hämnd i sinnet. Krig gynnar bara extremister<br />
och stärker militanta grupper på båda sidor.<br />
Om Israel hade haft diplomatisk kontakt<br />
med Hamas eller om åtminstone EU haft<br />
modet att kommunicera med Hamas efter<br />
dess valseger hade antagligen inte detta<br />
krig behövt äga rum. Nej – man enades<br />
om en handelsblockad mot Gaza och<br />
förvärrade instängdhet, frustration och<br />
fattigdom i ett redan ockuperat land!<br />
Sverige, alltså du och jag<br />
har också haft ansvar för<br />
att EU låtit detta pågå.<br />
Isoleringen, bojkotten<br />
och blockaden av<br />
Hamas och Gaza har<br />
inte gjort Israel säkrare<br />
eller freden troligare.<br />
Det tragiska är<br />
att ett Palestina<br />
uppsplittrat mellan<br />
Fatah på Västbanken<br />
och Hamas i Gaza<br />
omöjliggör den<br />
tvåstatslösning<br />
som skulle innebära<br />
fred för regionen.<br />
För Palestina är inte ens en stat.<br />
Efter 11 september 2001 spreds en<br />
optimistism kring synen på hur man löser<br />
världsproblemen. Det fanns hopp om<br />
dialog istället för krigshandlingar. Skulle<br />
inte USA kunna lägga all sin makt och sina<br />
ansträngningar på att först av allt skapa fred<br />
i Mellanöstern för att därigenom utplåna<br />
Den minste av alla bröder<br />
Alla mina löften, om att bli en ny,<br />
bättre människa när åtta blev nio,<br />
flagnade av mig redan på nyårsdagens<br />
ruelsefulla morgon. Ägnade resten<br />
av veckan åt att fundera ut en ny<br />
strategi att kunna fortsätta min<br />
tillvaro stående på bakbenen. Det<br />
jag kom fram till är följande.<br />
Jag ska aldrig mer uttala ett enda<br />
ont ord om någon. Min värsta fiende,<br />
om jag någonsin hade en eller hemska<br />
tanke att det vore jag själv, är från och<br />
med nu min bästa vän. Allt det jag,<br />
från mitt begränsade perspektiv, tycker<br />
är ovärdigt och undermåligt, såsom<br />
obekräftat skvaller, illasinnat förtal<br />
eller avundsjuka i största allmänhet,<br />
ska inte längre få uppta min tid.<br />
Istället ska jag rikta fokus, energi och<br />
hela min uppmärksamhet på den positiva<br />
kraft och möjlighet som finns inbyggd<br />
i varje form av mänskligt liv. Jag ämnar<br />
gräva, med den spade jag har, på den plats<br />
där jag står och ingen sten ska vara för<br />
liten för att vändas på och undersökas.<br />
Min egen person ska jag lära mig<br />
att tona ner steg för steg. Jag har<br />
redan minskat intaget av kalorier och<br />
tappat nödvändiga kilon. Vad som<br />
än händer, tänker jag inte två mina<br />
händer i trycksvärta. Och inte heller,<br />
för den delen, bita mig i tungan.<br />
den största grogrunden för terrorism?<br />
Nej, som vi vet satsade man istället på de<br />
långa utsiktslösa krigen i Afganistan och<br />
Irak – och missade en historisk chans.<br />
För precis tio år sedan var jag i Palestina<br />
några veckor under ”vinterfestivalen” Jag<br />
deltog i ett konstprojekt som också var ett<br />
kulturellt biståndsprojekt på Västbanken.<br />
1999 fanns det en optimism inför framtiden i<br />
Jericho, centrum för det palestinska självstyret.<br />
Lokalpolitikerna var unga, målmedvetna, ofta<br />
kvinnor. Problemen för befolkningen var dock<br />
gigantiska redan då. Vägspärrar försvårade<br />
resorna till arbetsplatser i Jerusalem. <strong>Nya</strong><br />
bosättningar sköt upp som hotfulla svampar.<br />
De unga som jag mötte och<br />
som med intresse följde mitt<br />
måleri på en fasad i Folkets<br />
park ville tala engelska<br />
med mig, de skulle resa<br />
ut i världen, längtade<br />
bort som alla unga gör.<br />
I deras blickar såg jag<br />
en längtan efter att få<br />
leva i frihet men också<br />
en mörk aning om<br />
det hopplösa i denna<br />
dröm. Israel höll dem<br />
fångna i en liten enklav<br />
där de fick leka självstyre.<br />
Sedan byggdes muren.<br />
Vi människor. Vi får aldrig<br />
glömma att vara medmänniskor. Det<br />
finns alltid något vi kan göra för att hjälpa<br />
– någon. Hålla samtalet vid liv. Göra en<br />
låt, måla en tavla. Prata om Gaza.<br />
Aldrig ge upp och blunda för<br />
den out<strong>här</strong>dliga världen.<br />
Gittan Jönsson<br />
<strong>Nya</strong>, väl underbyggda idéer och goda<br />
förebilder ska inta en mer framträdande<br />
plats i mitt liv. En klädsamt outtalad<br />
gudstro, blandad med exempelvis vag<br />
buddism, behöver kanske inte vara så<br />
fel som det kan låta. En pikant detalj<br />
kan ju liva upp den mest vardagliga<br />
inramning. Framför allt ska jag hålla<br />
alla sinnen öppna. Se till att vara bättre<br />
förberedd, när chansen uppenbarar sig.<br />
I väntan på detta mirakel vill jag, i<br />
all blygsamhet och mot bättre vetande,<br />
tala i egen sak och slå ett slag för en ny<br />
sångsamling, “Kung på landet”, som<br />
kommer ut under våren. Sommarfärgade<br />
skrönor från sydöstra Ölands, snudd<br />
på obebodda, alvarsmarker. Rock,<br />
pop och visa. Två gitarrer, bas och<br />
trummor. En avlägsen släkting till<br />
någon av 60-talets många fantasifulla<br />
och optimistiska försök att ta sig upp<br />
på tio i topp. Min egen Mona-Lisa! Där<br />
är den i ett nötskal. Sagt, med glimten<br />
i ögat, av den minste av alla bröder.<br />
Hjälp! Med två minuter till<br />
deadline inser jag plötsligt att jag<br />
är på väg mot ännu ett nyår.<br />
Men nästa gång ska jag försöka<br />
undvika ruelsen dagen efter.<br />
Gunnar Danielsson<br />
Sepultura<br />
Sepultura är tillbaka med nya albumet<br />
A-lex, ett temaverk baserat på Anthony<br />
Burgess klassiska bok A clockwork orange.<br />
Sepultura är såväl pionjärer och innovatörer<br />
som ett av de mest framgångsrika<br />
thrash metalbanden någonsin. Hela<br />
femton miljoner album har bandet sålt<br />
sedan debuten Morbid Visions 1986.<br />
Den långvariga konflikten mellan grundarna<br />
Igor och Max Cavalera fått minst lika stor<br />
Sepultura är såväl piojärer och innovatörer<br />
som ett av de mest framgångsrika thrash<br />
metalbanden någonsin. Synd bara att den<br />
långvariga konflikten mellan grundarna Igor<br />
och Max Cavalera fått minst lika stor publicitet<br />
som framgångarna. Men bandet har aldrig<br />
tappat fokus, utan i<strong>här</strong>digt fortsatt överraska.<br />
Nyckeln till överlevnad uppenbarade sig när<br />
amerikanen Derrick Green klarade krisen<br />
och blev accepterad som brasilianarnas nye<br />
sångare i slutet på nittiotalet. Ingen kan dock<br />
hävda att han hade en lätt uppgift. Men idag<br />
nästan dussinet år senare känner sig vokalisten<br />
som en fullvärdig del av Sepulturakollektivet.<br />
– Absolut. Till hundra procent, betonar han.<br />
Jag bor och lever ju i Brasilien. Redan från<br />
början förband jag mig att satsa helhjärtat.<br />
Hela mitt liv är <strong>här</strong> nu. Jag har fått ett stöd från<br />
bandet och landet som gör mig väldigt stolt.<br />
Visserligen kallar folk mig för en amerikansk<br />
gringo, men de säger det på ett snällt sätt.<br />
Derrick säger att han aldrig kunde<br />
föreställa sig att engagemanget i Sepultura<br />
skulle vara så länge som det gjort. Han<br />
har aldrig tänkt särskilt långt framåt<br />
utan koncentrerat sig på nuet.<br />
publicitet som framgångarna. Men bandet<br />
har aldrig tappat fokus, utan i<strong>här</strong>digt fortsatt<br />
överraska. Nyckeln till överlevnad uppenbarade<br />
sig när amerikanen Derrick Green<br />
klarade krisen och blev accepterad som brasilianarnas<br />
nye sångare i slutet av nittiotalet.<br />
A-lex är för övrigt det första albumet<br />
utan både Cavalerabröderna. Igor hoppade<br />
av för tre år sedan och bildade så småningom<br />
Cavalera Conspiracy med brodern.<br />
– Däremot kände jag rätt snabbt att<br />
jag och de andra skulle kunna växa med<br />
varandra, och det har också varit en<br />
ständigt pågående process. Men jag har<br />
också lärt mig att Sepultura är större än oss<br />
i bandet. Vårt namn är starkare än vad jag<br />
hade kunnat föreställa mig från början.<br />
Men Sepultura var trots allt som mest<br />
framgångsrika i början och mitten på<br />
nittiotalet. Kan ni bli lika stora igen?<br />
– Varför inte? Vi gjorde en reklamfilm<br />
nyligen där vi gjorde en komisk version av<br />
en bossanovasång. Folk kände igen oss och<br />
ville genast höra mer, så med tanke på det är<br />
vägen öppen för helt andra saker. Jag tror fullt<br />
och fast på att vi kan göra vad som helst.<br />
Sedan räknar Derrick upp tidigare<br />
samarbetspartners som punkfarfar Yello Biafra<br />
från Dead Kennedys, Faith No Mores exsångare<br />
Mike Patton och finska stråkrockarna<br />
Apocalyptica för att ge exempel på<br />
Sepulturas bredd. Fast än så länge prioriteras<br />
givetvis alltjämt thrashmetalen, något nya<br />
albumet A-lex är ett påtagligt bevis på.<br />
– Den tidiga responsen har varit ganska<br />
bra. Många kan verkligen relatera till ämnet.<br />
De känner till historien även om de inte läst<br />
boken vi byggt handlingen på. Det <strong>här</strong> är en<br />
ondskefull, brutal och intensiv berättelse, och<br />
vi har tagit den ytterligare ett steg framåt.<br />
Boken som åsyftas är A Clockwork Orange,<br />
Anthony Burgess berömda framtidsroman<br />
om den våldsbenägne Alex, samhälllets försök<br />
att reformera honom och de efterföljande<br />
konsekvenserna. Fast de flesta är förstås mer<br />
bekanta med Stanley Kubricks filmatisering,<br />
och däri ligger det intressanta eftersom den<br />
inte inkluderar hela boken, menar Derrick.<br />
– Det fanns ett avslutande kapitel i<br />
romanen, men i den amerikanska upplagan<br />
som Kubrick hade läst fanns det inte med.<br />
Så vi började göra lite efterforskningar<br />
om det där, och det var då vi visste vi var<br />
tvungna att göra den <strong>här</strong> skivan. Jag vet att<br />
Burgess var upprörd över att Kubrick inte<br />
hade tagit med slutet i filmen, men han<br />
visste faktiskt inte om att det existerade.<br />
Men jag antar att er motivation<br />
var att ni ville återberätta historien<br />
som den var från början?<br />
– Definitivt. Det var det som var<br />
utmaningen. Vi vill upplysa folk och få dem<br />
att läsa. Vi vill att de ska säga. ”Yeah, jag tänker<br />
läsa boken nu”, efter att ha lyssnat på skivan<br />
Folk bombarderas med så mycket skitbudskap<br />
nuförtiden så man måste kämpa för att behålla<br />
sin fria vilja. Därför är det viktigt för oss att få<br />
Din villa<br />
Din bil<br />
Ditt företag<br />
Din båt<br />
Din häst<br />
Din familj<br />
Sveriges nöjdaste kunder<br />
För tre år sedan kom vi för första gången med i Svenskt Kvalitetsindex<br />
mätningar, även om våra rötter går tillbaka till 1768. Och för tredje året i<br />
rad har vi fått kvitto på att vi har Sveriges nöjdaste kunder. Ett stort tack<br />
för förtroendet!<br />
Hos oss försäkrar du allt från hus och hem till bil och företag. Vi heter<br />
Dina Försäkringar eftersom vi ägs av våra kunder. Välkommen du också!<br />
Höör Bangårdsgatan 6 Tel 0413-55 97 90<br />
Lund Lilla Fiskaregatan 14 Tel 046-590 31 10<br />
www.dinaskane.se<br />
ut det ”riktiga” slutet<br />
Eftersom det<br />
är ljusare?<br />
– Ja, det är mer<br />
positivt. Det goda i<br />
den fria viljan segrar<br />
i originalversionen<br />
medan den<br />
amerikanska<br />
upplösningen mer<br />
hänger i luften.<br />
I och med releasen<br />
av A-lex inleds en ny fas i Sepulturas karriär.<br />
För första gången släpper kvartetten ett<br />
album utan någon av Cavalerabröderna i<br />
laguppställningen. Igor Cavalera hoppade<br />
nämligen plötsligt av efter releasen av förra<br />
albumet Dante XXI och återförenades<br />
med brodern Max i nya bandet Cavalera<br />
Conspiracy. Högst oväntat, tyckte de<br />
flesta eftersom herrarna vägrat prata<br />
med varandra på ett helt decennium.<br />
– Yeah, det där kom verkligen som en<br />
överraskning. Men de är ju trots allt bröder<br />
och det var länge sedan de hade setts ansikte<br />
mot ansikte. Igor var nygift och hade glömt<br />
all gammal skit som varit samtidigt som<br />
Max hade en massa idéer till ny musik. Så<br />
de tyckte väl bara ”Låt oss spela, många<br />
människor vill se oss tillsammans”.<br />
Betyder det att alla rykten om<br />
en återförening av Sepulturas<br />
originalsättning är grundlösa?<br />
– Ja, det finns absolut ingen substans i<br />
dem. Rykten har florerat ända sedan jag<br />
kom in i bilden, men de andra två i bandet<br />
har inte ens pratat med Max på tolv år. Man<br />
ska aldrig säga aldrig, men det är så trendigt<br />
nu att återförenas så det skulle förmodligen<br />
vara spiken i kistan för oss att gå tillbaka<br />
till något som hände för så länge sedan.<br />
Peter Eliasson
30 februari 2009 nummer 31<br />
februari 2009 nummer 31 31<br />
...men det gick snabbt över.<br />
I<br />
denna ipod fanns massor av för mig<br />
välbekant och älskad musik, men också<br />
massor av artister vars låtar jag inte skulle<br />
kunna känna igen i en introtävling , vars<br />
album jag inte kan namnen på och som det är<br />
tveksamt om jag ens kan placera geografiskt<br />
eller på en tidsaxel. Är dock i det närmaste<br />
övertygad om att all den <strong>här</strong> musiken är bra.<br />
Jag har ett par 2–3 vänner vars smak, omdöme<br />
och kunskap jag värderar högt när det gäller<br />
musik och med jämna mellanrum försöker<br />
jag via dem fylla på ipoden eller hårddisken<br />
med ny (eller om inte ny, så för mig ny)<br />
musik. Det är inte lagligt, jag vet. Men det är<br />
en av de stora fördelarna med dataålderns<br />
sätt att konsumera och lyssna på musik. Du<br />
kan upptäcka så oerhört mycket mer musik.<br />
Du vågar ta chanser i ditt lyssnade du annars<br />
skulle anse dig inte ha råd med. Mycket av<br />
den musik jag brukar få är svår att få tag<br />
på i skivaffärer eller på itunes. Den är för<br />
obskyr, för gammal eller helt enkelt tillfälligt<br />
utgången. Att lyckas skapa sig en liknande<br />
samling på laglig väg skulle ta åtskilliga<br />
timmar, dagar och år i anspråk, för att inte tala<br />
om vad det skulle kosta. Det finns också andra<br />
djupt tillfredsställande aspekter av denna<br />
typ av musiksamlande. Du stöder inte ökad<br />
konsumtion och produktion av fler artefakter<br />
som ligger drällande hemma och inte får plats<br />
i en trång tvåa. Du gör också den hårt ansatta<br />
miljön en stor tjänst. För varje skiva jag INTE<br />
köper, har jag gott samvete, för att inte ännu<br />
en ful plastask produceras eller att ett träd<br />
huggs ner för min booklets skull. Men för<br />
mig leder också denna oändliga mängd musik<br />
jag har tillgång till så lätt också till problem.<br />
Och då menar jag inte obetalda royalties<br />
till hårt arbetande artister (och när det gäller<br />
många av det artister jag lyssnar på, behöver<br />
de verkligen varje korvöre, det är jag övertygad<br />
om.) Det är ett stort problem som bara<br />
blir större för varje ny generation som lär sig<br />
ladda ner på internet och vars föräldrar snart<br />
inte heller köper skivor. Personligen köper jag<br />
nog fortfarande betydligt fler skivor per år än<br />
medelsvensson köpte för tio år sen, så jag tror<br />
min skuld i jämförelse är högst försumbar.<br />
Dessutom vet jag av egen erfarenhet att internet<br />
hjälpt mer än stjälpt åtskilliga internationella<br />
karriärer som annars varit en omöjlighet. När<br />
världen via bredbandet krymps får ett litet land<br />
som Sverige så mycket större plats. Jag köper<br />
också ofta skivor med artister jag först upptäckt<br />
via mp3or.<br />
Jag menar inte heller de ljudmässiga problemen,<br />
att musiken faktiskt låtar sämre och<br />
sämre, i takt med att lyssnarna ställer mindre<br />
krav på utrustning och lyssnar på musik i sin<br />
mobil. Det är en problematik som ändå ofta<br />
går mig rakt över huvudet, då jag själv lagt mer<br />
pengar på skivor än utrustning och fortfarande<br />
har en högst, i bästa fall, medioker stereo.<br />
Nu gällde det ett annat mer egoistiskt problem,<br />
som jag tror mig dela med många. Mitt<br />
sätt att lyssna har i takt med kvantiteten jag tar<br />
in, kvalitativt försämrats. Det går alltmer att<br />
likna vid zappande framför tv:n än finsmakarstunder<br />
framför stereon. Om inget direkt fångar<br />
min uppmärksamhet är det alltför lätt att<br />
klicka sig vidare. Fast jag vet sen tidigare att<br />
mycket av den musik jag tycker allra, allra bäst<br />
om inte alls jämt satt i min hjärnbalk på första<br />
lyssningen, utan krävde tid och uppmärksamhet<br />
och kanske först efter 4–5 lyssningar sjönk<br />
in och gjorde bestående intryck. Det är lätt att<br />
klicka vidare för jag har inte investerat något<br />
från min sida, alltså anstränger jag mig inte tillräckligt.<br />
Jag hör mer musik, men hör mindre<br />
musik riktigt ordentligt, fullt ut. Detta gäller<br />
även musikjournalistiken på nätet och den inverkan<br />
den har på mig, som har en direkt kop-<br />
På väg upp till min<br />
flickväns mamma för att<br />
fira jul i mörkaste norrland<br />
lyckades jag slarva bort min<br />
sprängfyllda ipod på en buss.<br />
Det var i alla fall vad jag<br />
trodde. Trots att jag hade så<br />
mycket musik i denna ipod,<br />
hade den för mig knappast<br />
något affektionsvärde.<br />
Den hade ett rent kapitalt<br />
värde förstås, men den var<br />
utbytbar. När jag upptäckte<br />
förlusten blev jag förstås<br />
ledsen och förbannad...<br />
Foto: Johan Bergmark<br />
Den ansiktslösa musiken<br />
pling till själva lyssnandet. Så fort jag läser om<br />
en ny hypad artist kan jag där och då avfärda eller<br />
hylla den. Jag klickar på en länk och får höra<br />
en låt. Min insats är minimal. Oavsett hur det<br />
låter, ska det mycket till att jag ska hasa mig iväg<br />
för att köpa skivan, ofta får jag aldrig höra hela<br />
albumet. Hela albumkonsten är på detta sätt<br />
på utdöende. För mig som musiker är albumet<br />
den stora utmaningen, att göra ett starkt album<br />
som håller som en helhet, inte enstaka låtar<br />
som sprids för vinden. Man vill göra något beständigt,<br />
ett dokument. Jag vet att jag som 32åring<br />
är en utdöende art. Vill man vara en riktig<br />
sur gammal gubbe kan man hävda att detta sätt<br />
att lyssna, i slutändan gör att den musik som<br />
bryter igenom det massiva mediauppbådet<br />
som sköljer över oss, är de enkla lösningarnas<br />
musik. Jag vet att de enkla ofta är genialt, men<br />
inte alltid. Och vad som är enkelt att lyssna på<br />
är inte alltid enkelt att skapa och tvärtom. Så<br />
jag menar enkel kontra mer krävande musik ur<br />
ett lyssnarperspektiv.<br />
Nu tror jag inte att det riktigt är så illa för<br />
trots att det säkert görs mer banal musik idag,<br />
görs det också mer utmanande, originell och<br />
nyskapande musik. Det görs helt enkelt mer<br />
musik, punkt. Om alla hittar lyssnare är mer<br />
tveksamt, men mångfalden är till 90 procent av<br />
godo. Det är också därför jag fortfarande köper<br />
skivor. Jag vill sätta ett ansikte på musiken. När<br />
jag har en förpackning att koppla samman låtarna<br />
med, får den automatiskt mer tyngd och<br />
den koncentrerar mitt flackande öra . Jag bläddrar<br />
i texterna, tittar på bilderna och kan på så<br />
sätt lättare skapa en rymd runtom musiken, ett<br />
rum där den kan bo. Därför har också förpackningen<br />
samtidigt som den förlorat mycket av<br />
sitt värde för de allra flesta, blivit desto viktigare<br />
för ett fåtal som ställer alltmer krav på<br />
dess utformning. Det ironiska med detta har<br />
jag märkt, är att det jag helst lägger pengar på i<br />
en skivbutik är påkostade återutgivningar med<br />
äldre musik. Trots att jag vet att det är typiskt<br />
medelåldersman-beteende vill jag försvara mig<br />
med att mycket av det jag köper är världsmusik<br />
eller annat obskyrt som helt enkelt inte går att<br />
få tag på annat sätt. Men det är ju också så matigt<br />
och snyggt. Bilder, essäer, historik. Det känns<br />
som man får en bok på köpet till fin musik. En<br />
skiva med ett nytt band i plastförpackning blir<br />
inte alls lika attraktivt.<br />
Vilket leder oss till Peter Bjorn And Johns nya<br />
skiva Living Thing och dess omslag som vi fört<br />
många hetsiga debatter kring, då vi alla tycker<br />
det är viktigt vad man sätter på ett skivomslag,<br />
lika viktigt som låtordningen på skivan. Det<br />
ska spegla en känsla i musiken, ska helst inte<br />
vara ett bandfoto utan ett konstverk och det<br />
ska innehålla tre saker. Vi är äckligt pretentiösa<br />
ibland! Mitt under brinnande krig på Gazaremsan<br />
inser jag det oviktiga i allt detta om man<br />
sätter det i ett större perspektiv. Varför tjafsa<br />
om ett skivomslag när de flesta inte kommer<br />
hålla skivan i sin hand utan bara höra låtarna<br />
på sin ipod eller laptop? Ja, de skulle väl i så fall<br />
vara det <strong>här</strong> med musikens ansikte.<br />
För övrigt hittade jag min ipod av en slump<br />
en månad senare. Den låg i en resväska, i ett<br />
fack jag inte letat i. Puh…<br />
Peter Morén<br />
Gills höger och Tunneys vänster<br />
Artikelförfattaren har gjort sig<br />
namnbekant för sina porträtt<br />
av svenska författare. Utöver<br />
porträtteriet står formgivning<br />
högt på hans arbetslista.<br />
Åtskilliga böcker och tidskrifter<br />
har layoutats och typograferats<br />
av Leif Nelson. Här delar han med<br />
sig av några udda kunskaper.<br />
Ett stilprov från ett sätteri i Malmö,<br />
efter fotosättningens intåg för ett antal<br />
år sedan, visar ca 25.000 typsnitt inkluderande<br />
lite olika skärningar i antikva och kursiva.<br />
Kursiva, i vilket snitt som helst, kunde beställas<br />
med 30° lutning. Av sådan information<br />
blev den unge layoutaren imponerad. 25.000<br />
typografiska exempel att leka med lite hur som<br />
helst! Det var imponerande, dessutom slapp<br />
man, även om de luktade gott, de smetiga barytavdragen<br />
från blysättningsraderna.<br />
I dag då gemene man har sin Mac där han/<br />
hon kan trolla värre än självaste Harry Potter<br />
blir möjligheterna än mer avancerade. Tänk<br />
– att kunna sätta i cirkelform, eller som en<br />
ringlande boaorm, och kanske rent av upp<br />
och ner, spegelvänt, bakvänt, och allt kan bli<br />
hällande till höger med minst 30°! Drar man<br />
iväg några grader till kan man snabbt som ett<br />
blixtrande knockdownslag från mästerboxaren<br />
Gene Tunney få den sällsammaste horisontlinje<br />
där kapten Ahabs jakt efter den vita valen gömmer<br />
sig. Eller nåt annat. Den som lyckas läsa får<br />
se… Allt är inte omöjligt.<br />
Jag tror inte att våra gamla bokstavskonstnärer<br />
skulle vilja vara med i sådana snurrigheter.<br />
Inte Giambattista Bodoni, inte Forsberg och<br />
hans Berling, inte Victor Lardent med sin tidningsstil<br />
Times, inte John Baskerville. Och inte<br />
Erik Gill. Med hans typsnitt Joanna kan man ju<br />
bara luta 3°, sedan blir det helt på tok.<br />
Stenhuggaren och bokstavskonstnären<br />
Eric Gill (1882–1940)<br />
Jag har alltid högt och rent gillat bokstavsformen.<br />
Bokstaven med eller utan hårstreck, fet<br />
eller mager, rak eller kursiv, versal eller gemen.<br />
Finns det fler än jag som tyckt och tycker, eller<br />
åtminstone kan tänka sig, att varje bokstav är<br />
ett ansikte? Hur mycket kan man inte läsa ut<br />
ur ett ansikte? Bakgrund och ursprung, ålder,<br />
sorg och glädje – i ansiktets ögon finns människans<br />
själ. I bokstavens skärning finns typsnittets<br />
själ.<br />
Nu invänder Erik Gill: ”Bokstäverna är symboler<br />
för ljud … Bokstäverna är inga bilder<br />
och har ingen egen betydelse … och föreställer<br />
ingenting.” Men trots alla invändningar är<br />
bokstaven mänsklighetens mest betydelsefulla<br />
uppfinning (större än tvättmaskinen och blixtlåset).<br />
Jag har kopierat många bokstäver och, vill<br />
jag påstå, ritat många ansikten. Jag lärde mig<br />
mycket om porträttkonsten genom att börja<br />
teckna av bokstaven ”g” i olika typsnitt, ”g”<br />
detta fantasifulla tecken med sina fartsträckor,<br />
rondeller och rastplatser.<br />
Bodoni och Futura var favoriterna i tonåren.<br />
Tillsammans med typsnittet Egyptienne<br />
marscherade jag med Napoleons trumslagarpojkar<br />
mot Kairo. Trevande tog jag mig fram<br />
i feminina Garamonds frivola spetsar – detta<br />
var väl så upphetsande som sista dansen till<br />
Harry Arnolds orkester i Malmö. Att skissa<br />
bokstäver blev minst sagt lika viktigt som att<br />
studera människans anatomi via krokiblocket.<br />
Men lika lätt som man kan drunkna i modellens<br />
smekande linjer kan man förföras av en<br />
enskild bokstavs utseende – och låta helheten<br />
glida en ur händerna. Ja, tänk om dadaisterna<br />
och futuristerna hade haft tillgång till våra dagars<br />
typografiska myriader – vilka märkliga<br />
konsekvenser för deras nyskapande skulle inte<br />
det bli. Bra kanske? Förmodligen dåligt.<br />
Jag står i skuld till bokstaven. Denna mångtydiga<br />
varelse, som tillsammans med sina<br />
bröder och systrar mer förändrar vår tillvaro än<br />
alla statsråd och postlottovinster tillsammans<br />
– för att nu travestera ett gammalt begrepp om<br />
bly och guld. Det är en livslång skuld som jag<br />
försöker återbetala genom att spendera den allt<br />
mer och allt slösaktigare.<br />
Jag lärde mig läsa när jag satt i pappas knä<br />
och han hjälpte mig stava igenom en novellrubrik<br />
i veckotidningen Hela Världen: ”Dock<br />
älskade jag”, och plötsligt var det uppenbarat!<br />
Det låter kanske löjligt, men utifrån dessa tre<br />
ord blev också allt annat uppenbarat: ”O, Mor,<br />
O Mor, orm, säger Tor”. Jag såg och läste men<br />
började också titta på hur de såg ut, dessa ritade<br />
tecken som förmedlade budskapet eller meningen<br />
med hur far ror eller se en orm eller vad det<br />
nu var.<br />
Först i vuxen ålder förstod jag stenhuggaren<br />
och engelsmannen Eric Gills genialitet. Han<br />
levde mellan 1882 och 1940. Han högg romerska<br />
kapitäler i gravstenar i hela sitt yrkesverksamma<br />
liv. Det var ett hårt men slagkraftigt sätt<br />
att komma bokstaven in på livet. Fyra år före<br />
sin död högg han sin egen gravsten. Då hade<br />
han hunnit med avundsvärt mycket.<br />
Han var den fullkomlige konstnären. Han<br />
lämnade efter sig drygt 100 skulpturer och<br />
reliefer i sten, 750 inskriptioner, ett tiotal typsnitt,<br />
1 000 träsnitt och gravyrer och fler än 250<br />
pamfletter i en mängd olika ämnen, många av<br />
dem utomordentligt udda, läser jag i det vackra<br />
nytrycket av Eric Gills essä Om typografi (Umbra<br />
Solis förlag). Han lämnade också efter sig ett<br />
större antal kvinnor, älskarinnor, hustrur, döttrar.<br />
Han skrev förstås också föredrag, artiklar,<br />
böcker, och jag citerar igen, nu från efterordet:<br />
”Men hela tiden var han omisskännligt Gill,<br />
inte minst i den karakteristiska skriften Trousers<br />
and the Most Precious Ornament (1937), i<br />
vilken han propagerar för mannens överhöghet<br />
och för återupprättandet av manslemmen, som<br />
i det moderna samhället så förödmjukande<br />
stoppats undan i ett par byxor. Den detroniserade<br />
penisens ömkliga tillstånd skyllde han<br />
– som så mycket annat – på massproduktionens<br />
och kommersialismens förödande grepp<br />
om civilisationen”. Att provocera förstod han<br />
sig på.<br />
Det var en märklig man och han hyllade<br />
hantverket högt och rent. Att laga mat, att duka<br />
bordet, att sticka och virka, att klä sig var allt<br />
tillsammans hantverk som skulle hedras. Som<br />
bokkonstnär var han en av de allra främsta.<br />
Av Eric Gills typsnitt är Gill Sans den mest<br />
kända. Men tidigare hade han ritat stilen Joanna<br />
(namnet efter den yngsta dottern) och den<br />
mer bekanta brödstilen Perpetua. Han var bokstavskonstens<br />
elegante och stilbildande Gene<br />
Tunney – den samtide boxaren och Shakespearekännaren<br />
(!) som 1927 med sin stingande<br />
stoppvänster detroniserade Jack Dempsey (och<br />
drog sig, efter att fått bära världsmästarbältet<br />
ett antal matcher, obesegrad tillbaka till poli-<br />
Shakespearekännaren och obesegrade<br />
världsmästaren i tungvikt Gene Tunney.<br />
tikerjobb, Shakespeare-föreläsningar och affärsjobb).<br />
Så kan man kombinera boxningens<br />
artisteri med andra kulturaktiviteter. Som kuriosa<br />
kan man ju också nämna att världsmästaren<br />
i weltervikt Emile Griffith, från början<br />
var hattmodist.<br />
Erik Gills raka vänster i kombination med<br />
högerjabben var grunden till den fladdrande<br />
högermarginalen. Men Eric Gill jabbade med<br />
högern för att öka läsbarheten och slå ut de vita<br />
gluggarna i textraderna. Tio-femton bokstavslånga<br />
rader är svåra att få tillräckligt vackra<br />
och läsliga menade han. De vita gluggarna<br />
blir ofrånkomliga. Men slipper man tvånget<br />
med marginalen även till höger kommer man<br />
naturligtvis ifrån dessa skönhetsfläckar.<br />
Samtidigt ville han ge texten en karaktär av<br />
handskrift, som ju aldrig tillät en glugg. Sedan<br />
kan man förundras över hans hänsynslöshet i<br />
strävan efter den fulländade raden. Det var helt<br />
OK att blanda ”och” med ”&”. Han kunde till<br />
och med minska stilgraden och lyfta upp orden<br />
eller förkorta dem på de mest egendomliga sätt.<br />
Som andningspauser, alltså för att beteckna en<br />
ny tankegång istället för nytt stycke och indrag,<br />
använde han (alineatecknet), den gamla symbolen<br />
som kan vara bra att känna till för oss<br />
okunniga.<br />
Eric Gill hann med det mesta, och han rörde<br />
sig hemtamt mellan seklen. Den engelske politikern<br />
och författaren Thomas More (1477–<br />
1535) blev ryktbar (utöver sin kanonisering)<br />
Teckenformer från Kung Salomons graverade ädelsten.<br />
för boken Utopia. ”Thomas Mores utopiska<br />
alfabet” skuren i trä av Gill blev en hyllning till<br />
denne More, som ivrigt beundrades av ingen<br />
mindre än Erasmus av Rotterdam.<br />
Ett märkligt alfabet som får mig att associera<br />
till den ristade rubinen i kung Salomos<br />
ring. Ur denna kan samtliga taltecken bildas.<br />
Alls inte oviktigt när man vill ha kontakt med<br />
andevärlden, till vilken ringen var nyckeln. Min<br />
fantasi räcker inte så långt, men i alla fall till det<br />
<strong>här</strong> skissade alfabetet.<br />
Vart ringen tog vägen kan man undra över.<br />
Kejsar Haile Selassi lär ha fått ärva den efter<br />
Kung Salomo. När den lille märklige kejsaren<br />
1975 mördades stals hans ring och har sedan<br />
dess varit försvunnen. Vissa rykten säger att<br />
den idag finns i Zimbabwe, vem vet. Ett fall för<br />
Indiana Jones?<br />
Nu är det mani att spalterna ska vara satta<br />
med fladdrande höger. Utan att veta varför sitter<br />
de flesta layoutare vid sina välfyllda och allt<br />
snabbare datorer och slår ner tangentkombinationen<br />
skift, stjärna och L, och ögonblickligen<br />
formerar sig tecknen på högersidan, kvickt ska<br />
det ju gå. Macen styr och hetsar. Ut klingar<br />
textmassorna utan eftertanke. Vägen har blivit<br />
lång från blyerts, Björnklister och sax, bly och<br />
spegelvända reliefer. Vilket vi förstås inte enbart<br />
ska sucka över.<br />
På min tid hade jag Esquire och Playboy som<br />
förebilder i formgivningsfrågor – men också<br />
redaktionellt. Där fick jag mina första möten<br />
med Jack Kerouac, Truman Capote, William<br />
Faulkner och med sådana tecknare som Charles<br />
Addams om vilken samtiden skrev ”att hans<br />
verk väsentligen innebär ett förnekande av all<br />
andlig och fysisk utveckling hos människosläktet”.<br />
James Thurber och Saul Steinberg var andra<br />
hjältar för mig.<br />
Vad har vi för tidskrifter som slår vakt om<br />
den typografiska (och litterära) formen idag<br />
i Sverige? Ja, nog är denna tidning en av dem<br />
som tål en närsynt granskning. Men visst finns<br />
det fler i kolportörens tidningsväska som man<br />
kan glädjas åt, absolut en och annan i LOpressen.<br />
Leif Nelson<br />
Thomas Mores utopiska alfabet.
32<br />
februari 2009 nummer 31