30.08.2013 Views

här - Nya Upplagan

här - Nya Upplagan

här - Nya Upplagan

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

Februari 2009 Nr 31<br />

Susanna Alakoski<br />

Noam Chomsky<br />

Marcus Birro<br />

Sepultura<br />

Torsson<br />

Bono<br />

Jenny Tedjeza<br />

Jonas Hallberg<br />

Krönikor, recensioner, Kult<br />

och mycket, mycket mer…<br />

GRATISTIDNING


Februari 2009 Nr 31<br />

Medverkande skribenter<br />

Lars Yngve<br />

Bono<br />

Noam Chomsky<br />

Susanna Alakoski<br />

Marcus Birro<br />

Thomas Millroth<br />

Tord Johnsson<br />

Jonas Jonasson<br />

Gunnar Danielsson<br />

Jenny Tedjeza<br />

C-J Charpentier<br />

Gittan Jönsson<br />

Jonas Hallberg<br />

Linnea Uddenmyr<br />

Lars Halapi<br />

Pidde Andersson<br />

Mikael Håkansson Askaner<br />

Jan Erik Bornlid<br />

Jerry Prütz<br />

Björn Wallde<br />

Peter Eliasson<br />

Per Arnesson<br />

Johan Stenström<br />

Martin Kristensson<br />

Fredrik Hellström<br />

Maria Anderberg<br />

Kenth Olsson<br />

Graham Bowers<br />

Peter Morén<br />

Översättning<br />

Lotta Askaner Bergström<br />

Illustrationer<br />

Pär Lundström Gardh<br />

Leif Nelson<br />

Peter Torsén<br />

Benjamin Ahlman<br />

Gittan Jönsson<br />

Gunnar Krantz<br />

Madeleine Pyk<br />

Foto<br />

Olof Glemme<br />

Love Ekenberg<br />

C-J Charpentier<br />

Lotta Tornroth<br />

Johan Bergmark<br />

Vill ni komma i kontakt<br />

med oss mejla till:<br />

redaktionen@nyaupplagan.se<br />

eller ring: 0733-86 76 66<br />

Vill du ha <strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong><br />

hemskickad varje månad<br />

så är det bara till<br />

att lägga ett mejl<br />

eller ringa: 0733-86 76 66<br />

RS-kontrollerad distribution 19.900 exemplar. ISSN 1654-0336<br />

Vill du ha <strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong> hemskickad varje månad<br />

är det bara att mejla till: lars@nyaupplagan.se eller<br />

ringa 0733-867666<br />

En årsprenumeration kostar<br />

endast 300 :-<br />

En bättre present kan du inte ge till någon<br />

du tycker om.<br />

En tidning som upptäcker det mesta och upptäcks<br />

av allt fler!<br />

Chefredaktör och ansvarig utgivare<br />

Lars Yngve<br />

lars@nyaupplagan.se<br />

Ekonomichef och lagledare som gillar Odd Molly<br />

Maria Yngve<br />

maria@nyaupplagan.se<br />

Thomas Millroth<br />

Thomas@nyaupplagan.se<br />

Layout och grafi sk form<br />

Mikael Håkansson Askaner<br />

mikael@nyaupplagan.se<br />

Tord Johnsson<br />

tord@nyaupplagan.se<br />

¨<br />

I<br />

ett svagt ögonblick lovade jag att<br />

börja träna boxning. Jag har ju alla<br />

förutsättningar, eller som någon sa:<br />

”Det kan bara bli bättre!” Väl på<br />

plats i lokalen scannade jag efter<br />

tränande människor i min egen storlek,<br />

men det fanns inga sådana – min storlek<br />

var hopplöst omodern och hade tydligen<br />

utgått för länge sedan! Som uppvärmning<br />

skulle man hoppa rep i tre minuter, inga<br />

problem, i skolan hoppade töserna rep<br />

dag in och dag ut. Men tre minuter blev<br />

verkligen TRE minuter! Redan efter två<br />

minuters hoppande upphörde tid och rum<br />

att existera för mig, och jag började uppfatta<br />

lysrör och övriga tränande som streck, likt<br />

stjärnorna när Spock och kapten Kirk i<br />

Star Trek beslutar sig att frångå frihjul…<br />

eller nåt, och drar i spaken på Enterprise<br />

så att kärran far i väg i ljusets hastighet.<br />

Enligt min närmaste och tveksamt<br />

avvaktande omgivning – som, för att inte<br />

riskera att dras in i tromben Yngve, tog skydd<br />

likt soldater i skyttevärn när skott och bomber<br />

haglar – såg jag ut som en skadeskjuten<br />

kråka som trasslat in sig i en lina. Efter tre<br />

minuters hopprepande stirrade jag bara<br />

vindögt rakt ut i den vibrerande luften.<br />

Mentalt hann jag under dessa minuter<br />

transporteras i en stigande och mycket lång<br />

och mycket mörk tunnel, och passerade på<br />

vägen, mot ljuset som tycktes brandgult och<br />

påminde om en morot? allt jag tycker om<br />

att äta: skaldjursplatå, marängsviss, lösgodis,<br />

rögad ål, spettkaka, you name it. Men J. D.<br />

Salingers kända boktitel var närmare än vad<br />

jag räknat med – trodde jag. Plötsligt skulle vi<br />

lägga oss på golvet, och just själva momentet<br />

med att lägga mig ned har jag aldrig haft några<br />

större bekymmer med. Värre var det med de<br />

tio armhävningarna och tio snabba sit-upsen,<br />

som blev orsaken till att jag fastnade i ett läge,<br />

som om ni tänker er en ostbåge på högkant.<br />

Efter tre treminuters försökte jag inbilla<br />

mig själv att allt kanske bara var en ond dröm<br />

som jag snart skulle vakna upp ur. Det var<br />

det inte. Armand blåste i visselpipan och sa<br />

att vi skulle ”gå och handla”. Då blev jag glad<br />

innan jag fick klart för mig att han i själva<br />

verket sa att vi skulle gå och hämta hantlar…<br />

Däremot gick det betydligt lättare när vi<br />

skulle boxa på säckar, eftersom jag låtsades<br />

att det var tomtens säck, innehållande alla<br />

de klappar jag önskade som liten gosse<br />

men inte fick, som jag pucklade på.<br />

När jag kom ut i den mörka kvällsluften<br />

insåg jag att det var så kallt ute att<br />

måsarna i hamnkvarteren mer eller<br />

mindre sket isbitar, brr. Hemma rotade<br />

jag fram ett paket nyinköpta sviskon.<br />

Boxning handlar nämligen inte bara<br />

om att träna, om nu någon trodde det, nej<br />

nej, kosten är lika viktig, och numera går<br />

min frukost under temat ägg: skramlade,<br />

kokta, lösa, rullade, pickade och opickade.<br />

På kuppen har jag dessutom blivit<br />

”müslim”, ja, jag äter müsli dagligen.<br />

Dagen efter första passet försökte jag<br />

februari 2009 nummer 31<br />

Boxning och en idé på recept!<br />

dock få min husläkare – samma läkare som<br />

jag vid tidigare tillfällen, utan framgång,<br />

försökt övertala till att skriva ut en rejäl<br />

månadslön på recept – till att skriva ut en<br />

stödstrumpa till hela kroppen så att jag<br />

åtminstone skulle kunna ligga rakt och<br />

utan käppar. Men det var inte att tänka på.<br />

Istället rekommenderade han – hör och<br />

häpna – regelbunden träning! Detta har<br />

man ju hört i alla tider. Att sjukvården inte<br />

har kommit längre än så <strong>här</strong> år 2009?<br />

Är det verkligen bara jag? Okej då, det är<br />

väl bara jag – då – som längtar efter att få se<br />

ett helt vanligt tv-program med folk som, och<br />

det <strong>här</strong> är viktigt, inte tävlar mot varandra.<br />

Visst är det underhållande med tävlingar,<br />

men… ja, det är mycket nu! Om det nu<br />

tvunget måste tävlas i alla program så varför<br />

inte göra ett program där de medverkande<br />

tävlar om att inte tävla mot varandra, där de<br />

helt enkelt bara får lov att berätta spännande,<br />

roliga och intressanta saker för tittarna?<br />

Jag besökte apoteket och skulle ha en<br />

receptbelagd salva för att… för att… det har<br />

ni inte med att göra, men okej då: droppa<br />

i ena örat. Inget konstigt med det, och det<br />

gjorde absolut ingenting att omgivningen lätt<br />

kunde höra vad som sades över disk. Men,<br />

tänk om det vore en salva som jag hade varit<br />

tvungen att använda på mer intima delar av<br />

kroppen, då hade informationen inte varit<br />

riktigt lika kul att dela med sig av till alla<br />

andra väntande. Det hade ju inte varit särskilt<br />

kul om jag, låt säga, skulle haft en salva mot<br />

exempelvis hemorrojder, och personalen först<br />

hade basunerat ut mitt namn för att därefter<br />

med hög röst försökt att tuta i mig VAR och<br />

HUR jag skulle knåda in salvan! För visst är<br />

det så att man i sammanbiten tystnad tar sin<br />

kölapp och därefter sätter sig ner och studerar<br />

personalen och håller tummarna för att man<br />

ska bli expedierad av den som är mest diskret.<br />

Under tiden jag satt och väntade funderade jag<br />

på när någon får för sig att göra tv-tävling av<br />

apoteksbesök: ”Apo-doku”? Tänk er gaphalstv<br />

där personalen först flabbar så högt de kan<br />

för att verkligen INGEN ska kunna undgå vad<br />

som sägs, och därefter lämnar över besökarens<br />

recept till någon vars uppgift enbart består i<br />

att vara oförskämd och att dessutom peta in<br />

personens diagnos, lön, familjeförhållande och<br />

andra ”intressanta uppgifter” i direktsändning<br />

med ironiskt himlande ögon. Därefter kunde<br />

ju en illa sammansatt jury bestående av en<br />

person från ett läkemedelsföretag, en läkare<br />

som lyckats bota åtminstone en eller två, och<br />

en uttråkad veterinär, sitta och dela ut betyg<br />

och medicin och själva bli kändisar på kuppen.<br />

Jag vet, det låter inte speciellt troligt, men<br />

man bör ha i minnet att många av de program<br />

som numera är stora tittarframgångar<br />

förmodligen inte heller lät speciellt troliga<br />

på idéstadiet för några år sedan…<br />

Skit samma, nu ska jag leta fram<br />

Algesalsalvan och knock myself out genom<br />

att gnida in mina ömmande boxarmuskler.<br />

Lars Yngve<br />

3


4 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 5<br />

Hur man blir fast i sig själv<br />

Jag har just läst två självbiografier över två<br />

konstnärer jag länge tyckt om, Lars Erik<br />

Falk och Peter Freudenthal. Böckerna<br />

har jag recenserat på boksidorna. Falk &<br />

Fröjdis hör till mitt särskilda förhållande<br />

till den geometriska, föremålslösa konsten.<br />

Det är en art fylld av uppfinnarjockar.<br />

Ryktet om att den skulle vara enahanda<br />

och trist är klart överdrivet. I denna sort<br />

finns nästan bara individualister. Där är en<br />

Baertling med sina öppna rymder, en Einar<br />

Höste med sina oändliga väggar, en Cajsa<br />

Holmstrand som vänder kuber ut och in och<br />

upp och ner i glödande kolorit. Och så Lars<br />

Erik Falks 73-gradiga lutningar som känns<br />

livsfarliga, ständigt undanglidande. Vilket<br />

fantastiskt vis att använda ett byggelement,<br />

stålbalken, och förvandla det till lätthet,<br />

luftens färgade koreografi. Alla som åkt runt<br />

rondellen vid Thorildsplan på väg västerut<br />

från Stockholms innerstad vet vad jag talar<br />

om. Freudenthals målningar prunkar av<br />

ljus. Ur mörker stiger värme, humor, små<br />

berättelser. Jag är ständigt förförd. För min del<br />

började denna kärleksrelation till en konstsort<br />

vid åtta års ålder, då jag i uppväxtförorten<br />

Vällingby utanför Stockholm mötte en<br />

väggmålning i HSB-huset av Olle Bonniér.<br />

Jag fängslades av ljuset som liksom sipprade<br />

in genom gliporna som uppstod mellan de<br />

geometriska blocken. Senare fick jag veta,<br />

att den åttaårige (!) Olle Bonniér under en<br />

barndomssommar i Värmland hade suttit<br />

i ladan och kisat mot solen som slunkit in<br />

mellan plankorna. Det var ju detta jag sett.<br />

Den åttaårige Thomas såg vad den åttaårige<br />

Olle också hade sett. Förstår ni då graden<br />

av kärlek i min förälskelse i denna märkliga<br />

konst, så fylld av skatter och upptäckter att<br />

Uppfinnarjocke i Kalle Anka föreföll mig<br />

ganska tam. Men så påminner mig både Lars<br />

Gömda och glömda sanningar<br />

Det är väl egentligen<br />

lättborttappade<br />

ting. En sjal, ett par<br />

handskar och en mobilladdare.<br />

Varenda hittegodsavdelning<br />

svämmar över av vantar<br />

och halsdukar. Och i hur<br />

många sommarstugor och<br />

hotellrum gråter inte en<br />

ensam laddare just nu?<br />

Det som gör mig<br />

förvirrad i det <strong>här</strong> fallet är<br />

händelseförloppet. Mitt sista<br />

minne av de tre favoriterna är att de finns<br />

någonstans i mitt hem. Om jag städade skulle<br />

de säkert dyka upp. Eller kanske inte. Om jag<br />

städade skulle jag få svar på frågan – borta<br />

eller inte borta. Undviker jag städandet<br />

kan jag leva i min modifierade sanning.<br />

Det är knepigt det där med sanningar.<br />

I den stora världen är jag säker på att det<br />

mesta är halvsanningar. Inte för att världen<br />

vill undvika otrevligheter – som att inse att<br />

man tappat mobilladdaren – utan för att<br />

världen gärna ser en hetare variant av sig<br />

själv. Dikten överträffar oftast verkligheten.<br />

Någon gång efter att aprasen ställde<br />

sig på två ben och började prata med<br />

sin nästa så började plussandet. Var man<br />

inte med på dagens mammutjakt så<br />

kunde man få händelsen i uppdaterad<br />

muntligversion. Plötsligt var det inte bara<br />

en mammut närvarande utan kanske tre<br />

sabeltandade tigrar, två nästan döda och<br />

en snygg brud som behövde räddas.<br />

Och så kom internet, tidningar och<br />

telefon. Hursomhelst, att förmedla sanningar<br />

blev inte enklare. Sagan var och förblev<br />

sjukt mycket snyggare än verkligheten.<br />

När jag satte mig i en bänkrad på<br />

journalisthögskolan första gången hade jag<br />

Erik Falk och Peter Freudenthal i sina böcker<br />

om en passus i mitt liv. De hade med kort<br />

varsel bjudits in att ställa ut på Moderna<br />

Museet i Stockholm 1974. Vid detta tillfälle<br />

höll jag på att avsluta min doktorsexamen<br />

i konsthistoria och förbereda den bok som<br />

skulle bli en av de första översikterna i landet<br />

över konkret konst. Visserligen valde jag,<br />

på grund av Olle Bonniérs exempel, de så<br />

kallade 1947 års män, som inte riktigt hade<br />

samma geometriska konsekvens som till<br />

exempel Falk. Men grunden var intresset för<br />

denna väg att via förnuft och beräkning nå ett<br />

starkt poetiskt uttryck. Samtidigt fördjupade<br />

jag mig mer och mer i improviserad musik.<br />

Jag besökte England och träffade rabulister<br />

som slagverksspelaren John Stevens och<br />

saxofonisten Evan Parker. Melodin sprängdes<br />

i luften, kvar var tystnader, fragment. För mig<br />

var detta ett livselexir bredvid all den ganska<br />

propagandistiska och förenklade proggmusik,<br />

som idag uppskattas så högt. På samma vis var<br />

konkretister och icke föreställande konstnärer<br />

ett stärkande flöde invid den ovanligt träiga<br />

realism som gjorde sig bred. Särskilt under<br />

ett par år med politiska förtecken. Men den<br />

fanns och var stark. Jag var inte opåverkad. Så<br />

börjar jag träffa Lennart Rodhe, som mycket<br />

kritiskt uttalade sig om de konsekventa ickeföreställande<br />

geometriska konstnärerna. Själv<br />

rörde han sig mellan mönster och natur dessa<br />

år. Klart jag tog intryck, jag var mycket ung.<br />

Och började så smått tvivla på den envetna<br />

geometrins möjligheter. Dock aldrig på den<br />

experimentella musiken, där jag bara dök<br />

djupare och djupare. Hur var det? Gick det<br />

att gå vidare? Det blev som en tankemöda<br />

i starten på min bok om genren. Så fick jag<br />

i uppdrag att skriva en recension i pressen<br />

om Falks och Freudenthals utställning på<br />

Moderna Museet. Mitt tvivel fastnade på dem.<br />

ändå ingen aning om att<br />

mitt liv skulle komma att<br />

handla om hittepå. Finns<br />

det inte nyheter så gör<br />

man nyheter. Så enkelt är<br />

det. Finns det en halvbra<br />

berättelse så gör man det<br />

till en helbra berättelse.<br />

Som Liza Marklund<br />

tillexempel, som skrev<br />

en liten bok. Och så blir<br />

folk helt galna. Okej, hon<br />

bedyrade att historien var<br />

sann, vilket visade sig vara<br />

en alldeles för uppenbar lögn. Osmart. Vill<br />

man fara med osanning kan man i alla fall<br />

göra det ”grått” och inte stå på barrikaderna<br />

för att det ska vara 100% kalla fakta.<br />

Får jag fråga vad du gjorde på jul?<br />

Underbar släkt, fantastisk hemkokt skinka<br />

och gnistrande barnbarn. Jaså, men vad<br />

var det för senap? Hatade du inte din faster<br />

och din ohyfsade svärmor? Erkänn att<br />

du hade köpte köttbullarna och visst var<br />

det inte hembakat i brödkorgen? Det är<br />

mänskligt att försköna och utelämna.<br />

Jag blir upprörd. Cyniker är ett negativt<br />

ord. Det <strong>här</strong> handlar inte om cynism utan den<br />

enkla filosofin att vi strävar efter det vackraste.<br />

Trots det fortsätter folk att tro att världen<br />

är byggd av sanningar utan försköningar.<br />

Började du gråta när du fick veta att<br />

skämten i Parlamentet var planerade<br />

i förväg? Kändes det som om livet<br />

tog slut när mirakelbantningskuren<br />

inte funkade? Surprise.<br />

Tips från coachen: nästa gång du läser<br />

en tidning eller får något spektakulärt<br />

berättat för dig. Sätt meningen ”det var en<br />

gång…” före så slipper du bli besviken.<br />

Linnea Uddenmyr<br />

Recensionen blev avvisande, kanske till och<br />

med raljerande. Jag var inte ensam. Där fanns<br />

fler som i tidens anda skrev ner utställarna.<br />

Min avsikt är inte att gottgöra för ”gamla<br />

synder”. Det är mer att försöka se hur man<br />

kan snärjas in i mönster och sammanhang<br />

utan att riktigt märka det. Den gamla artikeln,<br />

som både Freudenthal och Falk refererar till,<br />

har jag inte sparat i mina klippböcker. Jag tror<br />

att detta offer till Blamageguden redan tidigt<br />

blev för mycket för min estetiska övertygelse.<br />

Men hur når man till ett sådant omdöme?<br />

Jag tror det är mycket att lära där! Lyssna<br />

på andra, vara aktsam mot consensus, vilja<br />

stå mitt i det som sker. Ja, det finns många<br />

vägar att skapa ett slags tyckande. Och vad jag<br />

lärde av detta var att det tillfälliga tyckandet<br />

är ganska meningslöst. Tycka bra eller tycka<br />

dåligt! Dum fråga. Att påstå att man inte<br />

gillar något är ett ointressant påstående. Att<br />

umgås med konst eller musik handlar också<br />

om detta förstås, men ännu mer om möten,<br />

att fråga sig vad detta är, att försöka svara<br />

med tankar och blickar. Kanske få ut något<br />

av detta nya och obekanta. Bli störd som av<br />

Falks 73-gradiga-lutande balkar i färg. Just<br />

störningsmomentet kastar oss ur vanan. Vanan<br />

är lättja. Lättja uttrycks: jag tycker (inte) om…<br />

Konst och musik är så mycket mer.<br />

Lämna resten till Robert Wells eller<br />

Gunilla Mann, alltså sådana som bara<br />

helt och hållet vill ställa sig in, så att man<br />

kan säga, att jag tycker ju det är så bra.<br />

Vilket sätt att använda det lilla ordet ju!<br />

Jag är säker på att jag själv gjorde det<br />

alltför många gånger i den gamla recension<br />

från 1974 som jag inte sparat. Turligt nog.<br />

Thomas Millroth<br />

Du är framtiden – den är redan <strong>här</strong><br />

Framtiden är oskriven, sjunger Joe<br />

Strummer i The Clash. Det är rätt.<br />

Det är en fantastisk, romantisk dröm<br />

att allt som ännu inte hänt fortfarande är<br />

möjligt. Men i morgon är som i dag fast<br />

fortfarande tom. Eller är det faktiskt så att<br />

vi fortfarande äger makten att förändra<br />

våra liv, att framtiden bär fram allt det vi<br />

någonsin drömt om, kärlek, bekräftelse,<br />

framgång, solidaritet, glädje och tolerans.<br />

Och vad är det egentligen vi önskar? Tänk<br />

om våra svartaste, snuskigaste och<br />

hemskaste önskningar faktiskt skulle gå<br />

i uppfyllelse… Det om något är en otäck<br />

tanke. Vi får kanske inte alltid vad vi ber<br />

om, men vi får alltid något annat istället<br />

och vi kanske ska vara glada för det.<br />

Gud straffar oss för det vi inte kan<br />

föreställa oss skriver Stephen King.<br />

Tiden går men man märker det aldrig<br />

förrän efteråt. Tiden gick, säger man. Men<br />

då är det försent. På det sättet liknar tiden en<br />

kärlek som lämnar en gråtande i hallen med<br />

händerna på knäna.Man vet innerst inne att<br />

det inte spelar någon roll vad man säger, hur<br />

man säger det eller ens varför man säger det,<br />

hon kommer lämna en i alla fall. Man försöker<br />

ändå tröstlöst hålla henne kvar. Man älskar ju<br />

henne. Vilket val har man? I kärlek ges inga<br />

val.Jag är fortfarande rätt ny på allt det <strong>här</strong>.<br />

På att vakna upp nykter, utvilad, sovrumsrusig<br />

och varmhjärtad. Jag drar upp gardinen och<br />

människor rör sig i solen på torget. Jag kokar<br />

en starkt kopp kaffe. Jag äter en smörgås.<br />

Jag är närmare fyrtio än trettio. Jag är mer<br />

än vuxen och ändå har jag ett åkband runt<br />

handleden. Ändå är det som att precis drömt<br />

sin första dröm på ett nytt språk. Jag har precis<br />

lärt mig koderna. Jag har pengar på fickan<br />

och sockervadd i handen. Jag ska åka slut på<br />

varenda vansinnig bergbana i hela världen.<br />

En lyx med att ha tillbringat femton år i<br />

töcken och sunkiga soffor är att man pausar<br />

livet. Plötsligt står det klart framför mig igen.<br />

Det är som att kliva in i en fantastisk film<br />

man pausade någon gång för länge sedan, när<br />

man upptäckte friheten och förbannelsen i<br />

det där andra landet, med alkohol och ständig<br />

förflyttning utan att komma någonstans.<br />

Det har hunnit gå tid. Men i det stora<br />

perspektivet är jag precis i början. De gråa<br />

håren är silver. Drömmarna är guld.<br />

De där drömmarna går att nå helt<br />

plötsligt. De där drömmarna är inte på ett<br />

annat språk, de går att läsa, de är <strong>här</strong> och<br />

nu. De är en del av mig och inte upphäftade<br />

på en tavla någonstans i framtiden. Det<br />

är fantastiskt i all sin enkelhet.<br />

Du är i framtiden. Den är redan <strong>här</strong>.<br />

Marcus Birro<br />

Sparkad<br />

Dagen innan nyårsafton får min man<br />

ett brev från sin arbetsgivare. I brevet<br />

står skrivet att hans färdigheter som<br />

snickare inte längre behövs på firman.<br />

Det korta meddelandet innehåller<br />

ord som ”minskad orderingång”<br />

och ”ekonomisk situation”, men<br />

också ”tyvärr” och ”drabbad”.<br />

I mitt eget arbete som journalist<br />

på en vänstertidning har jag skrivit<br />

spaltmeter om den anarkistiska<br />

kapitalismens förödande inverkan på<br />

människors liv. När inte ens arbete<br />

och försörjning är en rättighet och<br />

vanliga människor bara är önskvärda<br />

så länge de generar vinst. Detta har<br />

jag vetat om vårt samhällssystem<br />

sedan den stund då jag tänkte<br />

min första självständiga tanke.<br />

Ändå är det något helt annat att<br />

själv stå ansikte mot ansikte med<br />

arbetslösheten. Att se sin livskamrat<br />

tappa modet och själv undra varifrån<br />

pengarna till bankens räntor ska<br />

komma när en inkomst försvinner.<br />

Räntorna på huset som vi under<br />

svordomar och förbannelser<br />

långsamt rustar upp, men ändå<br />

älskar. Det var detta som skulle<br />

bli vår gemensamma framtid.<br />

Och barnen som litar på att vi<br />

tar hand om dem och som ännu<br />

inte vet att världen styrs av en<br />

samling giriga och våldsbenägna<br />

män i sofistikerat grå kostymer.<br />

Hur förklara kris i kapitalet för en<br />

fyraåring? Vart tog pengarna vägen?<br />

Samtidigt med varsel<br />

och uppsägningar inom<br />

byggnadsbranschen läser jag i<br />

lokaltidningen om den overkligt usla<br />

situationen på bostadsmarknaden.<br />

Ungdomar ockuperar ett nerlagt<br />

behandlingshem för att slippa bo<br />

kvar hos mamma. Människor i<br />

förorternas miljonprogram lever med<br />

fukt och mögel i sina lägenheter. En<br />

familj med fem barn bor på tjugo<br />

kvadrat och en nyförlöst kvinna<br />

tvingas återvända till en camping<br />

när hon skrivs ut från sjukhuset.<br />

Varför inte låta sysslolösa<br />

hantverkare bygga värdiga bostäder<br />

åt människor som saknar ett<br />

hem? Varför inte rusta upp alla<br />

slitna bostadsområden och skapa<br />

plats för människovärde och<br />

någon slags tro på framtiden?<br />

De ansvariga har inga svar.<br />

Framtidstro har i allra högsta<br />

grad blivit en klassfråga.<br />

Och du som fortfarande tror att<br />

arbetslöshetsförsäkringen ger en<br />

grundläggande trygghet när kapitalet<br />

sparkar ut dig på gatan kan genast<br />

överge den förhoppningen. Min<br />

man har det senaste halvåret varit<br />

hemma från sitt arbete två dagar i<br />

veckan för att ta hand om vårt yngsta<br />

barn, ett tilltag som samhället säger<br />

sig uppmuntra. Nu får vi veta av<br />

a-kassan att denna samvaro med<br />

sonen har ödelagt arbetslöshetsförs<br />

äkringen. Under detta halvår har vi<br />

betalat hundralappar varje månad<br />

för en försäkring som inte hjälper<br />

oss ett dugg när kapitalet krisar.<br />

Så vad göra? Ska vi gömma oss i<br />

mörkret under en filt och hoppas<br />

på bättre tider? Regeringsskifte?<br />

Ska vi ställa oss på klipporna och<br />

skrika vinterstormen rakt i ansiktet?<br />

Kanske gråta en stund över det<br />

förlorade människovärdet? Hur<br />

vinner vi rätten till lite framtidstro?<br />

Jenny Tedjeza<br />

Urladdning<br />

Denna gång tänkte jag<br />

skriva om något som rör<br />

mitt arbete som musiker<br />

och skivproducent; Den illegala<br />

nedladdningen. Eller uppladdningen.<br />

Eller fildelningen. Ja, det är inte<br />

lätt att hänga med i terminologin,<br />

men jag talar naturligtvis om att<br />

olovligen via Internet skaffa musik<br />

utan att betala för den. Det samma<br />

gäller förstås film, talböcker m.m.<br />

men som den fackidiot jag är<br />

inskränker jag mig nedan till musik.<br />

Alla vet att skivbranschen är i kris<br />

och att försäljningen av skivor har<br />

sjunkit. Det är fakta. Att skylla denna<br />

nedgång helt på illegal nedladdning<br />

tror jag vore fel. Det finns andra<br />

orsaker också; En skiva är inte bara ett<br />

musikverk som intresserar diskofiler<br />

utan också en produkt, och för 10-<br />

15 eller ännu tydligare 30 år sedan<br />

fanns betydligt färre konkurrerande<br />

produkter. Nu är det lika troligt, eller<br />

kanske troligare, att man köper en<br />

DVD när man lördagshandlar. Eller ett<br />

livsstilsmagasin, ett USB-minne, ett<br />

dataspel eller kanske extra RAM-minne<br />

till sin GPS. Listan kan göras lång.<br />

Jag tror inte att vi har färre genuina<br />

musikälskare idag än för 30 år sedan,<br />

men särställningen för skivan som<br />

belöningsvara är borta. Dessutom<br />

upplevde skivbranschen sällsynta<br />

guldår i slutet på 80-talet och i början<br />

på 90-talet, när LP-skivor återutgavs<br />

på CD och många köpte samma<br />

skiva för andra gången, så med de<br />

åren vore det fel att jämföra.<br />

Men faktum är att illegal<br />

nedladdning svarar för en mycket<br />

stor del av försäljningsnedgången,<br />

inte minst i vårt land.<br />

Hur har vi då hamnat <strong>här</strong>?<br />

Till att börja med tekniska<br />

möjligheter. Skivbranschen har också<br />

med rätta beskyllts för långsamhet<br />

i att själva använda sig av Internet<br />

och hitta enkla, bra och säkra sätt att<br />

köpa musik digitalt. Dessa tjänster<br />

finns idag men nu har vi redan<br />

minst en generation som ser det<br />

som självklart att få musik gratis.<br />

En utbredd uppfattning är också<br />

att artisterna själva inte drabbas utan<br />

bara stora, rika skivbolag. Inget kunde<br />

vara mer fel. Upphovsmän är i högsta<br />

grad drabbade. Vissa artister uttalar<br />

sig positivt om nedladdningen, och<br />

det står dem naturligtvis fritt att lägga<br />

ut sin musik. Jag begär bara att man<br />

själv som upphovsman ska få välja om<br />

den ska finnas gratis på nätet. Som jag<br />

ser det så tjänar bara två kategorier av<br />

artister på att fritt lägga ut sin musik;<br />

Okända debutanter som hoppas nå<br />

en publik och är beredda till mycket<br />

turnéer och de allra största artisterna<br />

som kan kontrollera det hela som<br />

ett pr-jippo genom att förespegla<br />

sina fans att de är på ”deras sida”<br />

men ändå i slutändan sälja massor<br />

av skivor och kringprodukter.<br />

Sen är det ju så att vi i vårt land<br />

tycker att musiker och konstnärer<br />

ska jobba gratis, för att det är kul.<br />

Det finns också en otäck lobby.<br />

Dels flummiga nätpirater som talar<br />

om ”fri information”. Att likställa ett<br />

musikstycke med viktiga vetenskapliga<br />

rön, eller offentliga handlingar<br />

är idiotiskt! Dessa frihetskämpar<br />

kanske har lust att lägga ut sina<br />

bankkontonummer, med<br />

tillhörande koder, på nätet ? Och dels<br />

de ännu mer provocerande liberala<br />

politikerna som, i patetiska försök<br />

att verka ungdomliga, förvarar och<br />

bagatelliserar nedladdningen. –Vi kan<br />

inte kriminalisera en hel generation ,<br />

säger de. För att citera dem själva;- vad<br />

sänder det för signaler? Vi har ju en<br />

upphovsrättslag och den ska följas.<br />

Vad är då lösningen på detta<br />

problem? Lagstiftning? Hårdare<br />

tag? Förmodligen, men jag skulle ändå<br />

vilja vädja till vår moral; Att gratis,<br />

olovligen ta hem musik från nätet eller<br />

kopiera är stöld. Helt enkelt. Punkt slut.<br />

Och om moralen inte fungerar<br />

skulle jag vilja vädja till vår intelligens<br />

och kärlek till musik: Om inte<br />

artister, kompositörer, producenter<br />

och andra inblandade får betalt<br />

kommer de inte att kunna försörja<br />

sig och fortsätta göra ny bra musik.<br />

Ny billig teknik har gjort det möjligt<br />

för många att själva producera sin<br />

musik hemma. Det är fantastiskt,<br />

men även dessa artister måste få<br />

betalt för efter ett par år tackar<br />

vännerna nej till att turnera för 500<br />

kr kvällen och man själv tröttnar<br />

på att jobba dubbelt på servicehus.<br />

Indie och trovärdig eller inte.<br />

Det passar inte heller alla artister<br />

eller all sorts musik att spela in på<br />

detta sätt. Där kommer de större<br />

skivbolagen in, som kan finansiera en<br />

något större inspelning med en större<br />

studio, musiker, kanske stråkar. Och de<br />

måste våga satsa på ny musik. Annars<br />

blir det bara säkra kort. Statoilhyllan.<br />

Enbart. Urladdning. Död. Tack.<br />

Lars Halapi


6 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 7<br />

Böcker<br />

Mats Söderlund<br />

Komage<br />

Albert Bonniers förlag.<br />

Utan att vara särskilt<br />

väl insatt i de olika<br />

komagarnas funktion<br />

är det ändå dem jag<br />

förstås börjar tänka på<br />

vid läsningen av Mats<br />

Söderlunds diktsamling<br />

Komage. I den första<br />

dikten finns ett möte<br />

som minner om en<br />

problematisk period i en<br />

relation. Och avsnittet<br />

därpå har rubriken<br />

”Skravsår”, skriv- och<br />

skavsår på en gång,<br />

och består av fragment<br />

och bearbetning av det<br />

kritiska skedet. Och ska<br />

det vara en av kons magar<br />

bör det vara vommen, där<br />

allt tagits in ostrukturerat,<br />

syntaxlöst, ”illaluktande<br />

dyningar som / välver sig<br />

med salt smak ur / stumma<br />

bråddjup och / köldrök från<br />

havet blänk / under svarta<br />

välvda sjok av / evinnerligt<br />

eroderande / språkväxter”.<br />

Vissa återkommande teman<br />

i erosionen styr tankarna<br />

mot sjukhus, byggande<br />

och spring i gräs.<br />

Men efter denna<br />

vombearbetning och<br />

omtuggning så tycks orden<br />

hamna i mera ordnade<br />

Charles Bukowski<br />

Märkta kort<br />

Övers: Sara Norman Heckscher<br />

Lindelöws bokförlag<br />

En ny samling noveller på<br />

svenska från Los Angeles egen<br />

Bellman är givetvis<br />

en fest för den som<br />

kan läsa skrivet. Två<br />

saker intresserar lite<br />

extra <strong>här</strong>. Den ena<br />

är att novellerna är<br />

skrivna mot slutet<br />

av Bukowskis liv,<br />

den andra att en<br />

ny översättare har<br />

tagit över efter Einar<br />

Heckscher (jobbet stannar i<br />

familjen och går till dottern<br />

Sara Norman Heckscher).<br />

Översättningen är allright,<br />

tonen nära originalet vilket<br />

är bra. Skål för det.<br />

Bukowskis skrev novellerna<br />

sammanhang och det följer<br />

delar där språket långsamt<br />

återvinns. Orden idisslas,<br />

skickas ner i nästa mage och<br />

upp igen för omtuggning<br />

och ner i nästa mage, för<br />

att till slut forma ett språk<br />

av bilder och meningar<br />

och strofer, visserligen utan<br />

rim men med reson.<br />

Ett avsnitt, ”Godsvagn”, i<br />

återvinnandet av språket är<br />

illavarslande. Godsvagnar<br />

minner om transporter till<br />

läger, <strong>här</strong> verkar det dock<br />

bära iväg till ett slakteri. Nog<br />

så tragiskt för kon. I alla fall<br />

i sjuttioårsåldern och det<br />

verkar påverka stämningen<br />

som intressant nog känns<br />

en aning annorlunda än<br />

tidigare. Det är som om<br />

betraktelserna är snäppet<br />

skarpare och skrivna mindre<br />

för effekt. Kanske<br />

är det den äldre<br />

personens horisont<br />

som gör skillnaden<br />

i tonen. Bukowski<br />

skriver själv om<br />

det <strong>här</strong> i brev till<br />

sin förläggare “If<br />

anything the words<br />

now seam to arrive<br />

with more luck and<br />

order, less waste.” (Selected<br />

letters Volume 3: 71-86).<br />

Bukowski rör sig annars<br />

som så ofta som en sorts<br />

embedded reporter i den<br />

egna vardagen. Som en Nan<br />

Golding i text kanske. Precis<br />

Peter Andersson 0414-16109<br />

peter.l.andersson@nordea.se<br />

leder transporten<br />

över till ”Handens”<br />

avsnitt och <strong>här</strong><br />

börjar samlingen<br />

om från början<br />

med första dikten:<br />

Vi dröjer kvar i<br />

köldröken från havet<br />

och står stilla,<br />

och vi glömmer att<br />

vi skadade varandra.<br />

Dina läppar oavsiktligt<br />

särade, dina ögon<br />

plötsligt öppna<br />

korridorer in<br />

till ljuset.<br />

Och språket<br />

snärjer inte längre<br />

in sig i tången<br />

vid stranden. Det<br />

bär. Allt kan tas emot och<br />

bearbetas, ordnas i fraser,<br />

bilder slipas till precis som<br />

stränderna gjorts av istider<br />

och görs av saltvattenvågor.<br />

Det sägs ibland att kors<br />

rapande och fisande är det<br />

största hotet mot klimatet.<br />

Det föreligger dock föga<br />

risk att Söderlunds dikter<br />

ska förstärka det, tvärtom<br />

väcker hans fantasifulla<br />

och allting intagande texter<br />

till ökad vaksamhet inför<br />

naturens skeenden.<br />

Jan Erik Bornlid<br />

som tidigare är rapporterna,<br />

sorry, novellerna angelägna,<br />

klarsynta och rakt på sak<br />

när de är som bäst. Själva<br />

historierna handlar som<br />

vanligt på ytan om en massa<br />

tjafs i <strong>här</strong>liga dialoger,<br />

drickande, fyllekörning,<br />

drickande, hästlopp och mera<br />

drickande. Men alltihop är<br />

levererat med minst lika<br />

mycket skarpsynthet som<br />

mängden rödvin. Satans<br />

son är en ruggig novell<br />

om mobbing och ondska.<br />

I en annan låter Bukowski<br />

sitt alter ego dra en sorts<br />

programförklaring för<br />

skrivandet som är direkt<br />

inspirerande. Så skål för<br />

den gamle granaten, det<br />

är klart att den store skall<br />

följas hela vägen in i mål<br />

Fredrik Hellström.<br />

Lars Erik Falk<br />

Liv/Konst<br />

Carlssons<br />

Peter Freudenthal<br />

Som jag ser det<br />

Almlöfs Förlag<br />

Någon påpekade<br />

att senaste bokårets<br />

vanligaste ord var<br />

”jag”. Så sant. Och<br />

detta har tagits<br />

som förevändning<br />

att ge ut både det<br />

ena och det andra<br />

av utlämnande<br />

karaktär. Ibland<br />

hänvisar man till<br />

Maja Lundgrens Myggor<br />

och Tigrar som trendsetter.<br />

Inget är felaktigare. Det var<br />

en bok av stor kraft, därför<br />

att författaren berättade en<br />

medveten historia med den<br />

egna kroppen som insats.<br />

Nästan bokstavligt. Denna<br />

väg beskrevs och boken<br />

kulminerar också med en<br />

personlig katastrof. De flesta<br />

av de andra jag-utgåvorna<br />

saknar denna medvetenhet.<br />

De tankarna kommer för mig,<br />

då jag läst konstnären Lars<br />

Erik Falks självbiografiska<br />

Liv/Konst. Falk är konstnären<br />

bakom de märkliga 73<br />

graders diagonala objekt,<br />

som återfinns i offentliga<br />

miljöer och på museer.<br />

De skiftar, vrider sig, lutar<br />

precis så mycket som ger<br />

obalans. Bland de envetna<br />

konkretisterna hör han till<br />

de intressantaste. Jag är<br />

mycket fängslad av denna<br />

besatthet. En idé vrids och<br />

vänds och undersöks. Den<br />

planteras in i offentliga rum,<br />

som aldrig mer blir sig lika.<br />

Har man upplevt ett av Falks<br />

påträngande, osäkrade<br />

konstverk glömmer man dem<br />

inte. Det var därför jag med<br />

stor iver öppnade Liv/Konst.<br />

Min besvikelse blev stor.<br />

Först i det artonde kapitlet<br />

ägnas några sidor åt den<br />

konstnärliga utvecklingen,<br />

de ställningstaganden<br />

som ligger bakom ett<br />

särpräglat konstnärskap.<br />

Huvuddelen i boken ägnas<br />

åt det egna<br />

livet, men inte<br />

på ett vanligt<br />

berättande vis,<br />

nej, snarare går<br />

han igenom<br />

osorterade<br />

händelser och<br />

ältar även en<br />

del oförrätter,<br />

oförmögen att<br />

skilja stort från smått. Vi får<br />

veta när konstnären börjar<br />

onanera i sitt liv, vidare<br />

skvallrar han på kollegan<br />

konstnären X som blir sur för<br />

att inte galleristen Y ställt upp<br />

på ”ett knull” och berättar<br />

intimiteter om sin gamla fru<br />

Kerstin Thorvall. Och när han<br />

påstår sig var utanför tidens<br />

trend, ”som är unga kvinnor<br />

med figurativa mensproblem”,<br />

då blir jag både<br />

förbannad och<br />

undrande. Vem<br />

menar han<br />

egentligen bland<br />

kvinnliga yngre<br />

konstnärskolleger?<br />

Nej, snälle Lars<br />

Erik Falk, den <strong>här</strong><br />

boken var inte<br />

vad jag hade velat läsa om<br />

dig och din konst. Du vore<br />

värd en mycket bättre skrift.<br />

Nu har förlaget presterat en<br />

illa korrekturläst sak med<br />

många stavfel och även<br />

sakfel. Jag tycker det är en<br />

slarvig utgåva! Var finns forna<br />

tiders förlagsredaktörer?<br />

Dessutom är boken ganska<br />

snålt illustrerad. Jag saknar<br />

verkligen inte bara en bok<br />

om Lars Erik Falks verk utan<br />

också om den breda och långa<br />

En boktitel ska beröra på djupet<br />

En bra boktitel ska obetvingligt leda<br />

läsaren in på tankarna om livets mening.<br />

Har själv mycket bry innan jag till slut<br />

beslutar mig för en titel. Hittills har det<br />

blivit åtta böcker, men känns som jag aldrig<br />

riktigt fått till det där med titlar som frestar<br />

läsaren att filosofera på djupet av sin<br />

existens.<br />

Vem skulle inte vilja vara först med en<br />

titel som exempelvis klassiska ”Borta med<br />

vinden”, Margaret Mitchells roman om det<br />

amerikanska inbördeskriget, anspelande på<br />

människans korta stund på jorden. Titeln<br />

bygger på ett citat från Psaltaren 103: 15-<br />

16: ”Människans dagar är som gräset: hon<br />

spirar som blomman på marken, så sveper<br />

vinden fram, och den är borta, platsen där<br />

den stod är tom”.<br />

Eller vad sägs om Ernest Hemingways<br />

”Klockan klämtar för dig”, hämtad från den<br />

engelske 1600-talsförfattaren John Donne,<br />

som skriver: ”Ingen människa är en ö, hel<br />

och fullständig i sig; varje människa är<br />

ett stycke av fastlandet, en del av det hela;<br />

sköljs en jordklump bort av havet, är Europa<br />

i samma mån mindre, såsom ock en<br />

udde i havet bleve, såsom ock ett jordagods,<br />

tillhörande dina vänner eller dig själv; varje<br />

konkreta konstens historia<br />

i vårt land. Man får väl i<br />

framtiden skriva det själv!<br />

Något helt annat bjuder<br />

Peter Freudenthal läsarna på i<br />

sin självbiografi, som både är<br />

mycket tjockare, vackrare och<br />

bättre illustrerad. Han kan<br />

berätta, han har humor, och<br />

vi får inte bara följa hans och<br />

hans familjs spännande liv.<br />

Judisk bakgrund i Tyskland,<br />

den judiska församlingen i<br />

Norrköping, musiklivet där,<br />

kulturen, alla släktingarna<br />

– ja, boken är fylld av<br />

berättelser och stannar ofta<br />

upp i reflektioner. Vi får<br />

veta en hel del på vägen om<br />

Freudenthals mycket märkliga<br />

verk. Hans målningar ser<br />

konkreta ut, dvs han leker<br />

med geometriska former.<br />

Men bakom varje bilds<br />

glödande färgprakt ligger<br />

en berättelse. Han använder<br />

icke-föreställande former för<br />

mycket konkreta historier.<br />

Det är närmast bokstavligt<br />

lysande. Och <strong>här</strong> skiljer<br />

han sig från Falk, som ju<br />

skär genom vår<br />

rumsuppfattning<br />

med formella<br />

medel. Två sidor<br />

av en spännande<br />

konstriktning,<br />

där Freudenthal<br />

genast skulle<br />

opponera sig.<br />

Han tillhör<br />

ju ingen riktning!<br />

Jag väntar med spänning<br />

på den riktiga boken om<br />

Lars Erik Falk, tills vidare<br />

får jag nöja mig med<br />

Gunnar Berefelts gamla<br />

bok på Kalejdoskops förlag.<br />

Freudenthals självbiografi<br />

ställer jag gärna in i<br />

bokhyllan bredvid Folke<br />

Lalanders utmärkta lilla<br />

studie från 80-talet.<br />

Thomas Millroth<br />

människas död förminskar mig, ty jag är<br />

innesluten i mänskligheten; och sänd för<br />

den skull aldrig bud och fråga för vem<br />

klockan klämtar: DEN KLÄMTAR FÖR<br />

DIG!”<br />

I romanen säger dessutom huvudpersonen<br />

Robert Jordan till sig själv: ”Du<br />

har det nu och mer är inte ditt liv: nu.<br />

Det finns ingenting annat än nu. Det<br />

finns inget i går, nej förvisso, och inte<br />

heller något i morgon. Hur gammal ska<br />

du behöva bli innan du lär dig det. Det<br />

finns bara nu.”<br />

Ja! Visst är det så. Både det förflutna<br />

och framtiden existerar bara i<br />

nuet, nämligen i våra minnen och i vår<br />

förväntan. Hela vårt liv, vår identitet,<br />

består av vårt förflutna, av våra minnen<br />

av det som varit, av vår livshistoria.<br />

Men – vilket komplicerar det hela - den<br />

som lever enbart i nuet riskerar också att<br />

försvinna tillsammans med det: Förälska<br />

dig i minuten så kommer timmen<br />

att begrava dig.<br />

Förresten. Vilken bra titel det kan bli:<br />

Förälska dig i minuten så kommer<br />

timmen att begrava dig.<br />

Kenth Olsson<br />

Per Erik Tell, Bertil Sandström<br />

Tack för i afton – om<br />

spelemannen Hakon Swärd<br />

Bokpro<br />

Det första som slår mig när<br />

jag studerar omslaget och<br />

lyssnar på den första av<br />

bokens två medföljande cdskivor,<br />

är att detta egentligen<br />

är musiken som jag växte<br />

upp med på tidigt 70-tal.<br />

Som liten, välkammad gosse<br />

följde jag nämligen (mer<br />

eller mindre motvilligt) med<br />

mina föräldrar till dåtidens<br />

stora nöjespalats Gislövs<br />

Stjärna – en mil utanför<br />

Simrishamn – där Hakon,<br />

på mer än ett vis, drog fulla<br />

hus med sitt hårdsvängande<br />

väsljudsinstrument och<br />

lyhörda band. Framförallt<br />

minns jag den rökigt<br />

bullriga miljön med<br />

slamrande kaffekoppar och<br />

de förbisvepande dofterna<br />

Peter Englund<br />

Stridens skönhet och sorg<br />

Atlantis<br />

I Stridens skönhet<br />

och sorg är Peter<br />

Englund ute<br />

efter att berätta<br />

hur det första<br />

världskriget var,<br />

inte vad det var.<br />

Sinnesstämning<br />

istället för taktik,<br />

det är saken.<br />

Och visst kan det vara på sin<br />

plats med en ny bok om det<br />

<strong>här</strong>, tankarna går ju annars<br />

gärna till den obegripliga<br />

masslakten i den franska leran<br />

och fastnar lätt där. Englund<br />

tar till en del för honom nya<br />

tricks för att berätta mer än<br />

så. Vi får, i ett kapitel i taget,<br />

växelvis följa ett helt koppel<br />

mer eller mindre vanliga<br />

personer, alla inblandade i<br />

och påverkade av eländet på<br />

olika sätt och på olika platser.<br />

Som vanligt är Englund<br />

fullproppad med kunskap<br />

som måste ut i takt med de<br />

olika personernas framfart.<br />

Mahvish Rukhsana Khan<br />

Min dagbok från Guantánamo.<br />

Fångarnas egna berättelser<br />

Översättning: Katalin Földesi<br />

Albert Bonniers förlag.<br />

Om tio procent<br />

är sant av det som<br />

går att läsa i den<br />

<strong>här</strong> boken om<br />

Guantánamofångarna<br />

som<br />

Mahvish Rukhsana<br />

Khan har skrivit<br />

räcker det för att<br />

ställa Cheney,<br />

Rumsfeld och<br />

Bush inför den<br />

internationella domstolen<br />

Haag och döma dem till<br />

långa fängelsestraff.<br />

Det är häpnadsväckande<br />

hur ett land med anspråk på<br />

att vara civiliserat tummar<br />

på rättsliga principer. På<br />

Guantánamo eller redan<br />

under transporten dit utsätts<br />

som – tror jag – utgjordes<br />

av en blandning av otvättad<br />

armhåla, Old Spice och<br />

diverse damparfymer av<br />

obestämda märken. Likaså<br />

minns jag de förfriskade<br />

herrarna som med jämna<br />

mellanrum försvann ut i<br />

den kringliggande skogen<br />

för att ”pissa”, men som för<br />

Hela tegelstenen är således<br />

nedlusad med inte sällan<br />

akademikerironiskt klingande<br />

fotnötter, ofta kryddade med<br />

kuriosa. Det <strong>här</strong> är<br />

både skoj och en<br />

aning i vägen. Det<br />

blir som att läsa två<br />

böcker på en gång.<br />

Det är en smaksak<br />

om man gillar det.<br />

De olika<br />

personerna är<br />

spridda över den<br />

inblandade världen. Det blir<br />

strider i Turkiet, Ryssland,<br />

skyttegravarna i Frankrike<br />

såklart, men också på mer<br />

okända slagfält i Irak och<br />

Gaza (se där, intet nytt<br />

under solen…). Vi får<br />

också följa stämningen<br />

på hemmafronterna,<br />

upphetsningen och lockelsen<br />

först, sen hur det hela sakta<br />

vänder. Med mera med mera!<br />

På pappret verkar det ju<br />

lysande: den fenomenale<br />

Englund, nya grepp och ny<br />

vinkel på en spännande epok<br />

i en inte alltför avlägsen<br />

tid. Och visst fungerar<br />

fångar för övergrepp, våld och<br />

förnedringar. De hålls i trånga<br />

celler, utsätts för psykisk och<br />

fysisk tortyr, för religiös och<br />

sexuell förnedring. Och några<br />

anklagelser riktas inte mot<br />

de flesta, inte<br />

ens mot många<br />

av dem som hör<br />

till ”stridande<br />

fiender”, dit<br />

också åttioåriga<br />

gubbar räknas.<br />

Efter angreppet<br />

på Afghanistan<br />

hösten 2001<br />

utvecklade<br />

amerikanerna ett<br />

system av angiveri. Den som<br />

kunde ange någons samröre<br />

med en taliban eller al Qaida<br />

tjänade en förmögenhet efter<br />

afghanska mått. Det lades<br />

föga vinn om att undersöka<br />

om anklagelserna hade<br />

någon grund i verkligheten.<br />

Rukhsana Khan är född i<br />

varje besök i något buskage<br />

utvecklade, av för mig då<br />

helt oförklarliga skäl, en<br />

allt kantigare fyllemotorik.<br />

Just insikten om detta ledde<br />

till att jag redan i tidiga år<br />

utvecklade en stor skräck för<br />

buskar! Minns även att det i<br />

”Stjärnan” satt en gubbe och<br />

sålde ålalotter i en glasmonter<br />

det. Det enda problemet<br />

är väl egentligen att på<br />

vägen genom de över 600<br />

sidorna tappar man ibland<br />

spåret i kaoset och orkar<br />

inte riktigt bry sig om de<br />

många olika personerna.<br />

Bara ett par av dem ”fäster”<br />

och man blir lätt en aning<br />

krigstrött i allt eländet.<br />

Men, när man så når slutet<br />

så brinner det till ordentligt<br />

på bokens allra sista rader.<br />

Det sker när ingen mindre än<br />

Adolf Hitler hoppar in som<br />

skribent, en ganska oväntad<br />

kompanjon för Akademiens<br />

nye ständige sekreterare får<br />

man väl säga. Men det är ett<br />

tjusigt trick, sidan ur Mein<br />

Kampf som avslutar boken<br />

är en säckihopknytning av<br />

rang. När man läser Hitlers<br />

avsky för hur politikerna<br />

hanterade efterspelet till<br />

kriget förvandlas hela<br />

storyn. Det är med kalla<br />

kårar man läser raderna som<br />

slutar med ”Jag bestämde<br />

mig för att bli politiker!”.<br />

Fredrik Hellström<br />

USA men av föräldrar som<br />

flydde från Afghanistan för<br />

trettio år sedan. Hon lärde<br />

sig föräldrarnas modersmål<br />

och fungerar under några<br />

år som tolk åt en advokat<br />

som tagit sig an ett tiotal<br />

Guantánamofångars ärenden.<br />

Kontakten med fångarna<br />

får henne att börja söka sina<br />

egna rötter och hon gör också<br />

en resa till Afghanistan. Där<br />

möter hon bland annat de<br />

våldsamma kontrasterna<br />

mellan de västerländska<br />

”hjälparnas” lyxliv i sin gröna<br />

zon i Kabul och afghanernas<br />

hårda kamp för brödfödan.<br />

Förhoppningsvis kan<br />

denna skamfläck på USA:s<br />

inte helt rena utrikespolitiska<br />

skjorta något tvättas bort<br />

med den nye presidenten.<br />

”Fan tro’t” var det väl<br />

någon som sa en gång.<br />

Jan Erik Bornlid<br />

och att damen<br />

i kiosken (där<br />

jag spenderade<br />

veckopengen på<br />

Cassatapuckar<br />

och Riff) med<br />

jämna mellanrum<br />

sträckte ut<br />

huvudet, likt<br />

göken i ett gökur,<br />

genom fönstret<br />

och skrek på<br />

servitriserna:<br />

”Majken,<br />

Anna-Lisa och<br />

Britt-Inger, kom<br />

ti kassan, kom<br />

ti kassan”. Det var andra<br />

tider med andra ideal, och<br />

det är egentligen inte detta<br />

som boken i första hand<br />

handlar om, men det var just<br />

denna miljö Hakon hade<br />

som arbetsplats. Detta är en<br />

kärleksfullt skriven bok där<br />

flera kolleger, bl.a. Tollarparn,<br />

Peps och Olle Jönsson<br />

Mikael Jansson<br />

Superswede – Hagströms<br />

gitarrer 50 år,<br />

Reverb<br />

Om man utövar musik i<br />

Sverige har man förmodligen<br />

inte kunnat undvika<br />

att komma i kontakt<br />

med namnet Hagström.<br />

Många är de som har<br />

tagit sig sina första ackord<br />

på en Hagströmgitarr<br />

eller stått och dreglat<br />

efter instrument genom<br />

skyltfönstret i en av alla<br />

dessa Hagströmsaffärer som<br />

fanns lite var stans. Under<br />

många år hade Hagström<br />

dessutom agenturen för flera<br />

av de stora amerikanska<br />

instrumentmärkena så<br />

tillgången till kvalitativ<br />

musikutrustning har<br />

svenskarna i stort sett haft<br />

Hagström att tacka för.<br />

Albin Hagström började<br />

sin bana med att importera<br />

dragspel från Tyskland och<br />

sedermera från Italien. Senare<br />

när efterfrågan ökade startade<br />

han en egen tillverkning av<br />

bälgaspel. Albin dog 1952 och<br />

företaget togs så småningom<br />

över av sonen Karl-Erik,<br />

20 år gammal vid faderns<br />

död. När rocken gjorde sitt<br />

inträde i mitten av 50-talet<br />

ökade dessutom gitarren i<br />

popularitet bland ungdomar.<br />

Detta såg Karl-Erik under<br />

sina resor till Amerikat.<br />

1958 togs beslutet att starta<br />

upp egen tillverkning av<br />

elgitarrer i dragspelsfabriken<br />

i Älvdalen. De första åren<br />

hade gitarrerna många<br />

likheter med dragspelen<br />

beträffande utseende, finish<br />

och viss hårdvara. De var<br />

klädda i akrylplast och<br />

celluloid, pärlemorimitation<br />

och flake. Kontrollplattan<br />

med mikrofonerna satt<br />

under strängarna och hade<br />

tryckknappar och rullreglage,<br />

och ”grill” som hämtat<br />

direkt från ett dragspel.<br />

Så småningom ökade<br />

tillverkningen och man<br />

började tillverka gitarrer åt<br />

berättar om Hakons betydelse<br />

för dem. Tollarparn är<br />

övertygad om att Hakon hade<br />

blivit en gigant om han hade<br />

tyglats och slutat upp med<br />

sina pajaserier som att till<br />

exempel spela med dragspelet<br />

på ryggen. Men det var just<br />

detta spontana showande<br />

som Hakons publik älskade.<br />

Hakon var någonting så<br />

ovanligt som en kombination<br />

av musikant, showman och<br />

ståuppkomiker, och såg han<br />

något kul på dansbanan<br />

kunde han mycket väl sluta<br />

spela bara för att fälla en<br />

rolig kommentar. Under<br />

många år var han ett säkert<br />

kort för arrangörerna – han<br />

drog 3000 till Lövestadlund<br />

en grådisig pingsthelg.<br />

Trots spexandet var det<br />

först och främst Hakons<br />

musikalitet som man<br />

uppskattade, och sällan<br />

gick en kväll utan att han<br />

beställare under ett flertal<br />

namn bl.a. Goya (USA), Kent,<br />

Cromwell och Futurama<br />

(UK), och gitarrerna fick<br />

alltmer normala utseenden.<br />

Fäblessen för tryckknappar,<br />

skjutreglage och en multitud<br />

av kontroller hade man<br />

dock inte släppt förrän<br />

långt senare. Hela tiden<br />

låg man långt framme<br />

beträffande utvecklingen av<br />

de elektriska instrumentens<br />

potential. Tidigt satte<br />

man en aluminiumskena<br />

som dragstång för halsen,<br />

istället för den traditionella<br />

järnstången, som<br />

möjliggjorde att halsarna<br />

kunde göras tunnare. Sålunda<br />

fick halsarna epitetet ”the<br />

world’s fastest playing neck”.<br />

En annan Älvdalsk<br />

innovation var den 8strängade<br />

basen, ett<br />

instrument som både Jimi<br />

Hendrix och hans basist, Noel<br />

Redding, lirade på. En annan<br />

världsgrej var en speciell<br />

basmick som hette Bi-Sonic<br />

som användes av flera stora<br />

musiker på 60-talet, och<br />

som användes även av andra<br />

instrumenttillverkare.<br />

I och med den engelska<br />

popboomen i början av<br />

60-talet blev efterfrågan på<br />

elgitarrer större än någonsin<br />

och produktionen, och<br />

modellutvecklingen, gjorde<br />

att Hagström kunde göra sig<br />

ett namn över hela världen<br />

som gitarrtillverkare. I<br />

huvudsak var ett lågt pris<br />

och hyfsad kvalitet det som<br />

styrde tillverkningen.<br />

På 70-talet gjorde man<br />

en rejäl uppryckning i<br />

kvalitet och designade om<br />

de gamla modellerna och<br />

kom med några nya riktigt<br />

improviserade och broderade<br />

ut låtarna och ändrade<br />

tempo, och utsatte därmed<br />

såväl sin publik som sina<br />

musiker på uppskattande<br />

svåra prov. 1953 åkte bandet<br />

över till Danmark för att<br />

framträda i KB-hallen<br />

i världsmästerskapen i<br />

dragspel. Hakon deltog inte<br />

i själva tävlingen dock, utan<br />

stod för dansmusiken. Sorlet<br />

ifrån tiotusen dansande<br />

tystnade när en Hakon med<br />

band i toppform tog plats på<br />

scen och spelade strumporna<br />

av de tävlande! Tror inte<br />

han hade lyckats omvända<br />

Sten Broman, ja, om han<br />

nu inte bytt instrument,<br />

vilket han säkert ganska<br />

lätt hade kunnat, men en<br />

speleman med spelglädje<br />

smittar av sig på vem som<br />

helst oavsett instrument.<br />

Lars Yngve<br />

bra instrument. Till dessa<br />

hör Swede, Super Swede<br />

och Jimmy-gitarrerna samt<br />

Jazz/Scan-basen. Instrument<br />

som låg klart i högre<br />

kvalitet än de amerikanska<br />

stormärkena som gick åt<br />

andra hållet. Här kom också<br />

Patch-2000-gitarrsyntharna<br />

som visade sig skulle bli en<br />

enorm flopp. Man var långt<br />

före sin tid även i detta fall.<br />

När ABBA gjorde sina stora<br />

världsomspännande turnéer<br />

kom allt i förstärkare och<br />

högtalarväg från Hagström.<br />

Elektronik, och framför allt<br />

utvecklande av transistorns<br />

möjligheter, var också något<br />

man satsade stort på under<br />

60- och 70-talet. Förmodligen<br />

var hela dansbands-<br />

Sverige Hagströmförstärkt<br />

då det begav sig.<br />

I början av 80-talet lades<br />

rörelsen successivt ned och<br />

i mitten av decenniet hade<br />

den helt upphört. Under 2005<br />

har namnet åter börjat dyka<br />

upp igen i våra musikaffärer<br />

men dessa instrument är<br />

inte tillverkade i Sverige<br />

utan i Kina, designade,<br />

utifrån gamla förebilder,<br />

av amerikanen David Lee.<br />

Dessa instrument är alldeles<br />

förträffliga med dagens<br />

mått mätt och än har vi nog<br />

inte sett det sista av detta<br />

märke. Men det är ändå<br />

inget som slår en gammal<br />

paddel från Älvdalen!<br />

Tord Johnsson<br />

Tord Johnsson har ägt ett<br />

flertal Hagströminstrument,<br />

däribland en Concorde-bas<br />

och en HIIN-gitarr. Kvar<br />

har han en 310-förstärkare<br />

och en Automatic-gitarr.


8 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 9<br />

Avväpna<br />

allihop –<br />

annars…<br />

Då kapprustningen med kärnvapen<br />

stod oss närmst – med Sovjetunionen<br />

på ena sidan och USA på den andra<br />

och Europa som avskälpningsplats – fanns<br />

det argument från kärnvapenanhängare om<br />

att världen skulle bli tryggare om alla länder<br />

hade kärnvapen. Den katastrofala följden av<br />

detonerade atombomber är så avskräckande<br />

att ingen vågar starta ett krig, sades det.<br />

Oavsett sanningshalten i sådan<br />

trygghetslogik är en hållning åt det hållet<br />

mer hederlig för jämvikten, än den att bara<br />

vissa länder ska ha rätt till sådant försvar.<br />

Skulle ett alliansfritt FN med<br />

dylik avskräckningstaktik vara mer<br />

handlingskraftigt? Ett FN på neutral<br />

mark med en instrumentpanel med<br />

avfyrningsknappar till målsökande robotar<br />

där varje land och konflikt står inristat.<br />

Den som inte sköter sig blir uppläxad utan<br />

rangordning: Sverige, Ryssland, Georgien,<br />

Tjetjenien, Marocko, Västsahara, Kina,<br />

Tibet, Colombia, Somalia, Sri Lanka, Sudan,<br />

USA, Afghanistan, Irak, Israel, Palestina…<br />

Ett land som vill kan starta krig. Det finns<br />

det lagar om. Följer man bara lagen och gör en<br />

formell krigsförklaring med skäliga argument,<br />

är det fritt fram. Det är inte bara länder som<br />

har rätt att kriga. Det är också tillåtet att föra<br />

krig mot en ockupationsmakt i sitt eget land.<br />

Där det är sannolikt att olagligheter<br />

kommer att ske gäller det att hålla ett<br />

ojävigt vakande öga på dem som gör<br />

anspråk på att få kriga. Inga ska förvisso<br />

kunna dömas på förhand, men en praxis att<br />

krigsrätten blir indragen då ett krigförande<br />

land inte sköter sig, vore på sin plats.<br />

Ett neutralt FN med avancerad<br />

satellitövervakning på soldater och<br />

granater är bra bevismaterial.<br />

Innan nästa krig bryter ut kan FN redan<br />

nu med febril energi och fast beslutsamhet<br />

leta efter massförstörelsevapen – så som de<br />

gjorde i Irak. Börja där lagren verkar vara<br />

som störst och där nästa väpnade konflikt är<br />

som troligast, och leta inte bara i ett land.<br />

Det ska vara integritetskränkande,<br />

krångligt och övervakat för dem som vill<br />

föra krig. En detalj är en språkvårdsdomstol<br />

till krigslagarna. Ordvrängningar för att<br />

avdramatisera krigsövergrepp, vilseledande<br />

propaganda och rena lögner behöver<br />

komma fram i rampljuset och framställas<br />

som: klassiska myter under krig.<br />

Vad man inte får göra i krig är att bomba<br />

bostadsområden, skolor och sjukhus. Det<br />

är olagliga kriminella handlingar. Ändå<br />

händer det i krig efter krig. Synagogor,<br />

moskéer och kyrkor är också ställen<br />

med givet pax, som inte efterlevs.<br />

Inget mera dalt med dem som ägnar<br />

sig åt krigsförbrytelser. Det ska inte<br />

löna sig att begå brott mot humanitär<br />

rätt – utan att de som dömer sjunker ner<br />

till hämndens primitiva bottenträsk.<br />

Det går samtidigt att förstå det hat och det<br />

hämndbegär som uppstår då vidrigheter sker<br />

framför ögonen på folk. Människor är kapabla<br />

till värsta sortens grymheter. Hemskheter<br />

finns latent i alla till synes fredliga samhällen.<br />

Så visst behövs det ett skydd, men då vi slutar<br />

se människor utanför vår egen identitet som<br />

medborgare på jordklotet redan i fred, får det<br />

ännu mer förödande konsekvenser i krig.<br />

Hur ska ett krig kunna motiveras utan att<br />

en verklig eller fejkad fiende blir synonym<br />

med ett blodtörstigt monster i propagandan?<br />

Den som tillräckligt många gånger matas med<br />

förvrängningar från olika håll riskerar till slut<br />

att tro på en utpekad linje. Det går alltid att<br />

hetsa fram motsättningar genom fokusering<br />

på rötägg på andra sidan för att rättfärdiga sitt<br />

eget krig. Rötägg kommer alltid att finnas. De<br />

som talar för krig har mest gemensamt med<br />

likasinnade på andra sidan, samtidigt som<br />

civila offer på ömse sidor är kanonmaten.<br />

De riktiga hjältarna i krig är båda sidors<br />

desertörer, men det är de som krigsanhängare<br />

ser som de värsta förbrytarna.<br />

Ett handlingskraftigt FN måste se händelser<br />

fritt ur ett fågelperspektiv och genomskåda<br />

falsk marknadsföring för krig – med större<br />

kraft än stridande parter. När krig sker i<br />

direktsändning och bevis finns är det en<br />

skam för mänskligheten att övergreppen<br />

inte beivras. Och indirekt fritt fram för<br />

andra att bete sig lika illa utan att åka dit.<br />

Illustration: Pär Lundström Gardh<br />

Hittills har detta resonemang haft en ton av<br />

att parterna har likartade förutsättningar när<br />

det gäller vapenarsenal, propaganda, soldater<br />

och ekonomiska resurser. Men då parterna i<br />

en konflikt inte är i närheten av krigföring på<br />

lika villkor…? Några av dessa länder hittar du<br />

på rad 21–24 i denna text, och då ett lands folk<br />

eller dess minoriteter ställs mot militära och<br />

ekonomiska intressen över deras huvuden.<br />

På ett födelsedagskalas i Malmö i<br />

höstas hamnade jag vid ett bord där<br />

det satt en man som jag blev nyfiken<br />

på. Det visade sig att han var kurd och<br />

jag kunde inte låta bli att fråga vad han<br />

trodde om en självständig kurdisk stat.<br />

Andemeningen i hans svar får i korthet<br />

representera hela världens fred: Kurdisk<br />

självständighet eller inte spelar egentligen<br />

ingen roll. Det handlar om hur folk har det där<br />

de bor. Vad landet jag bor i heter är inte av stor<br />

vikt. Har folk tak över huvudet och arbete för<br />

den dagliga brödfödan utan förtryck, minskar<br />

anledningarna att både fly från sitt område<br />

eller att dra i gång krig för sina rättigheter…<br />

För att få fart på den internationella<br />

humanitära rätten behövs en världsfederation<br />

över stater med rätt att ingripa mot<br />

krig och massförstörelsevapen – för att<br />

inte alla ska ta sig rätten till rubrikens<br />

motsats och beväpna sig till tänderna.<br />

Mikael Håkansson Askaner<br />

Bono är sångare i U2 och har varit med att grunda ONE-kampanjen.<br />

Ordförande tar ton<br />

Jag sitter i trängseln på en pub i Dublin,<br />

kring nyår. Glas klirrar och skålar, krockar<br />

och krossas i gaeliskt festande: dörrar öppnas<br />

och stängs, människor finner och förlorar<br />

varandra i helgens förtrollning, familjebråk<br />

uppstår eller återuppstår. Maltens lycka och<br />

groggens förtvivlan står i kö för att serveras<br />

idag, ett kvarts millennium sedan Arthur<br />

Guinness först tappade sammetsmjuk svärta i<br />

ett ölglas.<br />

Intressant sinnesstämning. Den nya irländska<br />

valutan har spelats och förlorats; den keltiska tigern<br />

har svansen mellan benen medan byggare<br />

och bankmän besvärat och krampaktigt skrattar<br />

åt förra året, och besvärat och krampaktigt<br />

sväljer inför det nya. Ur högtalarna kommer en<br />

röst som väcker alla ur ögonblicket: Frank Sinatra<br />

sjunger ”My Way”. Hans hyllning till trotset<br />

är fyrtio år gammalt i år. Alla sjunger med,<br />

alla har en livstids olika skäl. Jag tänker på den<br />

känsla som saknas i hans röst: Sentimentalitet.<br />

Den knutna näven i rösten, är den nyckeln<br />

till det nya året? I yrkeslivets, kärlekslivets, livlivets<br />

osäkra dimma – varför känns Sinatras<br />

röst som en så stark mistlur, varför ger den så<br />

mycket förtröstan i dessa nervösa tider, tillåter<br />

dig både kärlek och romantik men slår av dig<br />

de rosafärgade glasögonen om du tappar besinningen.<br />

Ett upprop för trovärdigheten.<br />

En röst som säger ”Tala sanning nu”.<br />

Som säger ”Älskling, om du har någon annan,<br />

säg det nu”.<br />

Fantastisk, inte fantiserande. Ärlighet du kan<br />

luta dig mot.<br />

När året rullar undan (tillsammans med<br />

många rumlare) strider känslorna mot varan-<br />

dra i publokalen; hopp mot rädsla, förväntan<br />

mot förskräckelse. Var du än hamnar, tar hans<br />

röst dig i handen.<br />

*<br />

Tillbaka i mitt hus i Dublin, korkar upp lite gott<br />

vin. Jag är beredd på att det kan förvandlas till<br />

ättika när släkt och vänner dricker för mycket,<br />

precis som jag kommer att göra. Bredvid min<br />

vinkällare, som bara är ett hål i väggen, ser jag<br />

en syn i gult; det är en tavla som Frank skickade<br />

till mig när jag hade sjungit ”I’ve Got You<br />

Under My Skin” tillsammans med honom på<br />

skivan ”Duets” 1993. Han har själv gjort den.<br />

En galen, gul duk med våldsamma koncentriska<br />

cirklar som vrider sig över ett ökenlandskap.<br />

Francis Albert Sinatra, konstnär, modernist.<br />

Jag var hos honom i hans hus i Palm Springs.<br />

Det var riktigt <strong>här</strong>ligt – utsikten var öken och<br />

berg, inte ett paraply på flera mil. Jo, en mil<br />

hade vi, Miles Davis. Och en massa prat om<br />

jazz. Det var då han visade tavlan. Jag tänkte<br />

mig cirklarna som diametern i klockstycket på<br />

en trumpet. Jag sade det till honom.<br />

”Målningen heter ’Jazz’, du får den.”<br />

Jag sade att jag hade hört att han var en av<br />

Miles Davis största influenser.<br />

Här är några av hans korthuggna svar:<br />

”Jag brukar inte umgås med män som har<br />

örhängen.”<br />

”Miles Davis tog aldrig en ton för mycket,<br />

grabben – eller sa ett ord för mycket till en<br />

dumskalle.”<br />

”Jazz handlar om att vara närvarande. Att<br />

vara modern handlar inte om framtiden, det<br />

handlar om nuet.”<br />

Nu, i det nya året, tänker jag på det <strong>här</strong>. Popmusikens<br />

egen Big Bang säger till mig att allt<br />

handlar om ögonblicket, en ny duk och att<br />

aldrig överarbeta färgen. Undrar vad han hade<br />

tyckt om han vetat hur lång tid det har tagit för<br />

mig och mina bandmedlemmar att bli klara<br />

med våra skivor. Han som var känd för att bli<br />

otålig när regissörer, producenter – egentligen<br />

vem som helst – tjafsade om småsaker. Han<br />

har alldeles rätt. Att helt och hållet finnas i<br />

ögonblicket den pyttekorta tid efter att man<br />

har tryckt på ”record”, det är det som gör det<br />

evigt. Om man, som Frank, sjunger sången som<br />

om man aldrig skulle sjunga den igen. Om man<br />

sjunger den som om man aldrig sjungit den<br />

förr.<br />

Om.<br />

*<br />

Om du vill höra hur den minst sentimentala<br />

rösten i populärmusikens historia till slut brister,<br />

så – pssst – kolla upp Franks ode till sömnlöshet,<br />

”One for My Baby (and One More for<br />

the Road)”. Den finns undangömd på ”Duets”.<br />

Om du lyssnar igenom hela hör du hur den<br />

store mannen bryter ihop och faktiskt snyftar<br />

på raden ”It’s a long, long, long road.” Jag lovar,<br />

heder och samvete.<br />

Sinatras röst blir bara bättre med åren, precis<br />

som Bob Dylans, Nina Simones och Pavarottis.<br />

Den har mognat under lång tid på spruckna,<br />

whiskydoftande ekfat. Att hitta rätt ton är bara<br />

en liten del av jobbet för en kommunikatör.<br />

Förstås.<br />

Mer än andra musiker litar sångare på vad<br />

de vet – i motsats till vad de inte vill veta – om<br />

världen. Det finns en fara i detta, till exempel<br />

att förlora sin naivitet som i sig har en särskild<br />

kraft. Men oftast blir man mer skicklig i att uttolka<br />

under sitt väl missbrukade livs gång.<br />

Ett exempel? Här är ett exempel. Ta två versioner<br />

av Sinatra när han sjunger ”My Way”.<br />

Den första spelades in 1969 när vår Ordförande<br />

sade till Paul Anka, som skrev sången<br />

till honom: ”Jag lägger av. Jag är så trött på<br />

branschen. Jag tänker dra.” I den <strong>här</strong> uttolkningen<br />

är sången stolt, mera far åt helvete än<br />

farväl. Här finns all den kaxighet som en man<br />

kan uppbåda inför alla misstag han gjort, ända<br />

från början till vart de än förde honom.<br />

I den senare inspelningen är Frank 78 år<br />

gammal. Nelson Riddles arr är detsamma, precis<br />

som orden och melodin. Men nu har den<br />

blivit en hjärtskärande, djupt gripande sång<br />

om nederlag. Sångarens hybris är borta. (Den<br />

<strong>här</strong> sångaren, det vill säga jag, gråter). Sången<br />

har blivit en avbön.<br />

Varför berättar jag det <strong>här</strong>? Dubbelhet, komplexitet.<br />

Jag hade turen att få sjunga duett med<br />

en man som förstod dubbelheten, som hade<br />

förmågan att höra två motsatta budskap i samma<br />

sång och visdomen att veta vilken sida han<br />

skulle visa vid vilket tillfälle.<br />

Nu är det vårt ögonblick. Vad hör vi?<br />

Här på puben, på det nya året, när alla i rummet<br />

skrålar med i den bedövande refrängen – ”I<br />

did it my way” – hör jag, och hela den fullsatta<br />

lokalen med irländska festfirare, i denna hörnsten<br />

i den amerikanska sångboken, båda sidor<br />

av sångaren och sången; hybris och ödmjukhet,<br />

blå ögon och röda.<br />

Bono<br />

© The New York Times<br />

Översättare<br />

Lotta Askaner Bergström


10 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 11<br />

FEBRUARI MÅNADS HOROSKOP<br />

Vattumannen 20 jan – 18 feb.<br />

Ingalunda har ditt år börjat så<br />

mycket bättre än det förra slutade.<br />

Som jag tidigare förutspått har<br />

det de facto blivit sämre tider<br />

och inte ser jag heller någon<br />

ljusning inom en överskådlig tid.<br />

Jag har därmed bevisat att jag<br />

aldrig har fel, eller hur, Loser!<br />

Fiskarna 19 feb – 20 mars.<br />

Simma lugnt och ligg lågt är<br />

mitt enda råd att ge inför den<br />

närmaste framtiden. Finns<br />

inte så mycket annat att göra<br />

när läget är som det är…<br />

Väduren 21 mars – 19 april.<br />

Nyårsfirandet har satt sina spår i<br />

grannskapet, din gamle bock…!<br />

Hälften har vänt dig ryggen<br />

och den andra hälften har sagt<br />

upp bekantskapen med dig.<br />

Umgängeskretsen börjar bli snäv.<br />

Har du funderat på emigration?<br />

Oxen 20 april – 20 maj.<br />

Jobb, jobb, jobb, om du nu har<br />

något, är det enda jag ser! Att inte<br />

ha något arbete är ännu jobbigare.<br />

Man får vara glad för det lilla…<br />

Tvillingarna 21 maj – 20 juni.<br />

Delad glädje är dubbel glädje,<br />

som din arbetsgivare sade till<br />

dig när han halverade din lön,<br />

istället för att säga upp dig.<br />

Kräftan 21 juni – 22 juli.<br />

Ingenting är så roligt att det<br />

varar länge nog. Nu har du haft<br />

ditt roliga. Så roligt var det!<br />

Lejonet 23 juli – 22 augusti.<br />

Du är förra årets nyhet, gammal<br />

och ute, liksom. Det spelar typ<br />

ingen roll att du anstränger<br />

dig, det är ingen som vill ha<br />

med dig att göra i alla fall.<br />

av O. Rakel<br />

Jungfrun 23 augusti – 22 september.<br />

Alla vägar till kärlek verkar vara<br />

utnötta, uttjatade och uttömda.<br />

Att du inte har tröttnat eller<br />

gett upp är för mig en gåta.<br />

Vågen 23 september – 22 oktober.<br />

Viktmässigt har du tagit enorma<br />

steg framåt, eller snarare uppåt om<br />

man ska vara ärlig. Kanske skulle<br />

du investera dina surt förvärvade<br />

sparslantar i Viktväktarna?<br />

Skorpionen 23 oktober – 21 november.<br />

Det är dags att tagga ner lite och<br />

inse att du inte är sådär värst<br />

mycket att hänga i granen, som<br />

dessutom ligger på sophögen<br />

vid det <strong>här</strong> laget. Du är m.a.o.<br />

helt ute och cyklar, med<br />

punktering och rostig kedja!<br />

Skytten 22 november – 21 december.<br />

Du brände iväg alldeles för<br />

många tusenlappar på nyårsafton,<br />

så det blir till att leva på<br />

allmosor den närmaste tiden.<br />

Att du aldrig ska lära dig!<br />

Stenbocken 22 dec – 19 jan.<br />

Återigen har du spridit ditt varma<br />

ljus över din omgivning. Du<br />

har skänkt värme och hopp till<br />

behövande i en tid som präglas<br />

av egoism i kubik. När andra<br />

tävlar om att trampa på och<br />

förnedra sina medmänniskor, och<br />

framhäva sin egen förträfflighet,<br />

låter du din godhet och mildhet<br />

fylla dina medmänniskors<br />

tomma tankar så att de orkar<br />

gå vidare med sina liv även om<br />

det ser mörkt ut för deras egen<br />

del. Du är fyren i vårt mörker!<br />

Av någon outgrundlig anledning<br />

drömde jag under decennier<br />

om att dricka en öl i Bratislava.<br />

Livet är så, outgrundligt alltså.<br />

Min far längtade hela sitt vuxna liv till<br />

Mexico. Sedan dog han. Med pengar på<br />

banken; och med av snålhet aldrig köpt<br />

biljett. Det ödet försöker jag i görligaste<br />

mån att undvika. Således var det bara<br />

att köra till Slovakien; på motorcykel.<br />

Fyra hjul är nämligen två för mycket.<br />

Varför jag just drömt om Bratislava vet<br />

jag inte men jag kan tänka mig två orsaker.<br />

Dels för att det pro-moskovitiska Östeuropa<br />

praktiskt taget var helt stängt för individuella<br />

resenärer från väst fram till Berlinmurens<br />

fall, och dels för att staden satt sina historiska<br />

och kulturella avtryck: turkstrider, ungersk<br />

huvudstad 1536-1783, kröningsstad,<br />

biskopssäte, turbulent nittonhundratal. Det<br />

var fullt tillräckligt. Plus att det land som<br />

en gång hette Tjeckoslovakien länge varit<br />

känt för sina drycker: Karlsbadvatten för<br />

hälsofantaster och pilsner för oss vanliga<br />

syndare. Och nyfiken har jag alltid varit.<br />

Men mest av allt for jag dit för att jag<br />

aldrig varit där förut. Och sedan började<br />

det regna strax före Bad Düben; innan solen<br />

återkom i höjd med Veltrusy – nästa dag.<br />

Vägen mellan Prag och Brno hade visserligen<br />

hunnit torka upp men den var jobbig:<br />

sönderkörd, skumpig, tidskrävande och för<br />

smal; med – märkligt nog – fler lastfordon<br />

än privatbilar. Efter Brno förändrades dock<br />

bilden, och allt blev gradvis både bättre och<br />

mer sympatiskt, och vid järnvägsknuten Kúty<br />

kunde jag rulla in i Slovenská Republika.<br />

Slovenská! Det är ett geografiskt<br />

lätt förvirrande namn. Första något<br />

större stad hette dock Malacky, inte<br />

Ljubljana. Fast Malacky heter Malacka<br />

på ungerska, vilket också är förvirrande.<br />

Ordet betyder förresten ”griskulting”.<br />

Jag passerade någon sorts krigsmonument<br />

av gråbrun öststatsbetong, såg en satans massa<br />

träd, tankade och växlade pengar på macken.<br />

Kronor! Det lät betryggande, nästan som<br />

hemma. Till skillnad från det patriarkkors<br />

som pryder valutan. I min begreppsvärld kan<br />

kors lätt få hakar, transformeras till svastikor.<br />

Och över mynten rider Biatec, halvmytologisk<br />

keltisk kung som levde runt år hundra före<br />

Kristus. På sin stegrande springare förde han<br />

faktiskt tanken till folkrepubliken Mongoliets<br />

statsvapen, där en ryttare galopperar mot den<br />

socialistiska soluppgången. Men kronorna<br />

är blott en tidsfråga, ty 2009 införs euro med<br />

sina i Österrike datorritade – tillika fiktiva<br />

Foto: C-J Charpentier<br />

Bratislava ligger skönt vid Donau i gammal kulturbygd – andas öppenhet efter år av motsatsen<br />

En pilsner<br />

i Bratislava<br />

– broar, fönster och valv. Motivmässiga<br />

bluffpengar, som sedlarna i Monopol.<br />

Bratislava, och det blev målgång! Kuperat,<br />

vackert och hela tiden med Donaukänning.<br />

Slott, kullersten, betongcentrum, träd, åldriga<br />

villor, båtar; och broar över floden som en<br />

gång var Europas pulsåder. Som givit namn<br />

åt hela Donaukulturen – oavsett vilken<br />

definition man väljer, sammanlänkande<br />

historia och folkgrupper. Värt resan, definitivt.<br />

Efter två timmars turistiskt körande i<br />

staden – mellan trådbussar och över slitna<br />

spårvagnsskenor – hittade jag ett hotell med<br />

det perfekta och lättbegripliga namnet Penzión<br />

– följt av det gåtfulla pod pyramídou som vore<br />

jag i Kairo. Hotellet låg vid huvudgatan Mýtna,<br />

hade kameraövervakad parkering vid entrén.<br />

Det var ett ryssbygge från femtiotalet,<br />

inte helt oävet – och redan nu med priser i<br />

euro inför Den Stora Övergången – och på<br />

terrassen, efter avtvättning, gavs anka jämte<br />

lokalt rödvin för en rimlig peng. Priset på<br />

hotellrum och middagar är merendels vettiga<br />

i europeiska huvudstäder; med undantag för<br />

Stockholm och Oslo. Vilket sannolikt beror<br />

på att nordliga etablissemang huvudsakligen<br />

nyttjas av folk som inte betalar själva.<br />

I fallande mörker flanerade jag som<br />

alla andra i centrum när lugnet bröts av<br />

femhundra jublande rullskridskoåkare.<br />

– Det är en grej, förklarade en ung lärarinna<br />

på rådbråkad engelska. A weekly thing.<br />

Och sedan var det dags för den<br />

pilsner som föranlett resan.<br />

På tre barer sa man Heineken när<br />

jag frågade, så det fick bli den fjärde:<br />

en uteservering på ett hörn några<br />

hundra meter från presidentpalatset;<br />

byggt 1760 och i aptitligt låg skala.<br />

Ölen flödade, det var svettigt och trångt,<br />

och publiken var ungdomlig och jeansklädd.<br />

– Local beer?<br />

– Kozel, skrattade kyparen.<br />

Stopet pryddes av en sorts svart bock<br />

som skulle kunna ha ritats av Beardsley,<br />

och det stod Velkopopovický och To pravé<br />

místo pro Kozla! på underläggen. Plus<br />

1874 – det år då bryggeriet grundades.<br />

Drycken bar färg av bärnsten.<br />

Det var ljuvligt gott, och jag drack<br />

säkert ett glas för mycket. Jag hade<br />

ju trots allt kört hundratio mil.<br />

Inför sänggåendet konverserade jag portieren<br />

en stund, och han bjöd på slivo som bränts av<br />

hans far. Då fick jag också veta att Kozel är en<br />

tjeckisk öl. Men det spelade faktiskt ingen roll.<br />

C-J Charpentier<br />

Cacka Israelsson<br />

– Mannen, Myten, Legenden!<br />

Cacka Israelsson sägs vara den som<br />

introducerade ”Outlaw Country” till Sverige;<br />

den lite skitigare countryn – som ibland kallats<br />

”den vite mannens blues” – och som beskriver<br />

livets baksidor och vedermöder långt från den<br />

välpolerade, slicka countryn där fattigdom<br />

eller fylleceller aldrig fungerat fatabur.<br />

I USA handlade det om Merle<br />

Haggard, Johnny Cash och Willie Nelson<br />

– och på senare tid Steve Earle…<br />

I Sverige var det Cacka – utan tvekan Cackasom<br />

med sin djupa, lite spruckna röst sjöng<br />

om sårad kärlek, hårda tag, manlig ensamhet<br />

och lång väg hem genom karga landskap.<br />

Visserligen i viss senare folkparkskonkurrens<br />

med Gunnar Wiklund, som bitvis hade<br />

samma repertoar, men som inte på långa<br />

vägar sökte sig lika långt ut i den laglösa<br />

countryns träskmarker som Cacka – legenden.<br />

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes<br />

23 augusti1929 i Stockholm och blev<br />

först välkänd som svensk friidrottare på<br />

landslagsnivå. Han tog SM-guld i längdhopp<br />

1951 och i häcklöpning 1952, samma<br />

år som han han blev sjua i längdhopp i<br />

de Olympiska Spelen i Helsingfors.<br />

Samma år slog han igenom som sångare<br />

när han medverkade i radioprogrammet<br />

”Speldosan”, som leddes av Sigge Furst.<br />

Med beslöjat intim röst, vältränad kropp,<br />

mörk och med en lätt tangorabatt, blev han<br />

snabbt kvinnornas favorit och i november<br />

1952 kom första plattan, en 78-varvare<br />

med låtarna ”Cool Water” och ”Gamle<br />

Willie Goon” på skivbolaget Odeon.<br />

Cacka var oerhört produktiv som artist,<br />

textförfattare och kompositör och släppte<br />

åtskilliga skivor under de 25 år han var<br />

aktiv som artist – en del utfyllnadslåtar,<br />

men många, många klassiker.<br />

Ibland den trogna skara som fortfarande<br />

håller Cacka som kungen av den svenska<br />

countrytronen, är inspelningen av<br />

”Cigaretter, Whisky och Vilda Kvinnor”<br />

från 1968 den allra främsta, och Cackas<br />

svengelska uttal i låten blir en oslagbar<br />

bonus… Ingen säger ”u:wi’lda” som Cacka!<br />

Den allra största låt- och kassasuccé<br />

för Cacka Israelsson var Gamle Svarten<br />

(1954), en låt om en trotjänare (en<br />

häst) och hans cowboy. Det finns väl<br />

Ibland stöter man på de mest märkliga<br />

tidskrifter. Häromveckan stod jag på<br />

Pressbyrån på centralen och botaniserade,<br />

och hittade en ful liten tidskrift vid namn<br />

Pansar. Vilket fantastiskt namn! Nej,<br />

självklart köpte jag inte tidningen – varför<br />

skulle jag det? – men jag bläddrade i den.<br />

Pansar ges ut av Svensk Pansarhistorisk<br />

Förening och har funnits sedan 1974.<br />

Sida upp och sida ner med artiklar om<br />

stridsvagnar – alla skrivna på mer eller<br />

mindre hurtigt sätt av entusiaster. Allt<br />

layoutat som en entusiasttidning från<br />

tidigt 1970-tal. Pansar skiljer sig ganska<br />

kraftigt från de glassiga konkurrenter<br />

som står bredvid den på hyllan, som<br />

Guns & Ammo och liknande.<br />

En egen hemsida har<br />

pansargubbarna också.<br />

Pidde Andersson<br />

inte en hästtjej som vuxit upp på 50-60-<br />

70talet som inte kan i princip hela låten<br />

utantill – precis som uppföljaren, den<br />

hjärtskärande En sliten grimma (1954).<br />

Samtidigt som Cacka turnerade runt i<br />

folkparkerna under 50- och 60-talet ensam<br />

med sin gitarr, så lyckades han också – utöver<br />

friidrotten i karriärens början – upprätthålla<br />

ännu ett arbete som reklamtecknare och<br />

grafisk formgivare, bland annat för Hans<br />

Edlers skivbolag Manilla – ofta hittar man<br />

Cackas pseudonym ”Kaeris”på dessa omslag.<br />

Dessutom var han talangscout på Cupol…<br />

och agerade också skådespelare i några<br />

långfilmer… Den mest kultförklarade av<br />

dem var Kärlek på turné från 1955 med<br />

bl.a. Per Oscarsson och Georg Rydeberg.<br />

Under 60-talet utökade han reste han med<br />

en trio som senare utökades och blev sextetten<br />

Western Pop Six, men han spelade också<br />

en en lång rad låtar med Putte Wickmans<br />

Orkester och Åke Jelvings Orkester, där<br />

några fynd i kultlådan att nämna är ”Bimbo”<br />

(1954), Mina gula ros i Texas(1955)<br />

När LP:n Cacka kom 1972 var den ett<br />

frossande i låtar där Cackas röst framförde<br />

målande countrybilder av ett hårt liv<br />

– förutom Gamle Svarten, En sliten grimma<br />

eller Han måste gå – i oförglömliga versioner<br />

av klassikern från musikalen Teaterbåten Ol’<br />

Man River eller Jim Reeves Adios Amigo.<br />

Eller vad sägs om textrader som;<br />

”Ta din säck, lyft och bär! Super<br />

du dig full, så e finkan där.<br />

Jag är trött av hårda öden, e trött<br />

på livet men rädd för döden”<br />

(Ol’ Man River)<br />

eller;<br />

“Adios Amigo<br />

Det som sker är bäst<br />

Jag avstår från flickan<br />

Och du från din häst”<br />

Raderna från den svenska översättningen<br />

av Jim Reeves-klassikern “Adios Amigo” är<br />

kanske den svenska country-/schlager-/pophistoriens<br />

mest genialt översatta textrader.<br />

När Cacka lämnade sin omfattande och<br />

framgångsrika musikaliska karriär med en<br />

LP 1979, hade han bidragit med en lång<br />

rad inspelade låtklassiker till den svenska<br />

musikhistorien – <strong>här</strong> följer en tolv-i-topp<br />

för den som känner att en fördjupning i<br />

dessa mästerverk sätter ord och musik på<br />

vintermörkret och triggar fantasin – eller för<br />

att tala klarspråk!!! Lyssna på dessa låtar, njut<br />

och låt dig förföras av en riktig cowboy!<br />

1. Adios Amigo<br />

2. Ol’ Man River<br />

3. En främling kom<br />

4. Cigaretter, Whisky och Vilda Kvinnor<br />

5. Min blåaste blues<br />

6. Dina tårar biter inte på mig<br />

7. Nu sitter jag på kåken (org. Folsom Prison)<br />

8. Gamle Svarten<br />

9. En sliten grimma<br />

10. Djupt inne i skogen<br />

11. Min gula ros i Texas<br />

12. Bimbo<br />

Maria Anderberg<br />

streck i kanten


12 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 13<br />

Per Holknekt poserar <strong>här</strong> i<br />

<strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong>s vinterkollektion<br />

som är en ledig, azurblå<br />

veckad mössa med inslag<br />

av fantasy och logotypen<br />

inbroderat med silvertråd<br />

och en snyggt matchande<br />

parisgrön tofs. Ett djärvt<br />

grepp i valet av kulör, men <strong>Nya</strong><br />

<strong>Upplagan</strong> följer som vanligt<br />

inga trender utan skapar dem.<br />

Per Holknekt, skulle väl aldrig ställa upp i vilken mössa som helst. Här syns han i ett tufft exemplar<br />

som är helt i linje med Odd Mollys Unika stil. Dvs i rätt färgställning enligt A Bohemian Chic och i<br />

mysigt mjuk ull. En mössa som syns och förhöjer vintermånaderna på de Österlenska vidderna.<br />

Cay Bond<br />

Vad du borde lärt dig i skolan?<br />

”När du är inne så tittar du ut, och när du är<br />

ute så tittar du in. Det är lika bra att du går<br />

ut och tittar in…”. Så löd uppmaningen till<br />

mig från en av mina högstadielärare. Jag var<br />

inte intresserad, min tankar joggade liksom<br />

i en annan dimension. För mig var 3.14 en<br />

i parallellklassen med initialerna P I, Rhode<br />

Island blott en dressing och själva motsatsen<br />

Bengt-Åke Bengtsson 0411-744 46<br />

bengt-ake.bengtsson@nordea.se<br />

till skrävlande skrytmånsar var en tystlåten<br />

skidåkare i en fräsig toppluva vid namn<br />

Ingemar Stenmark – ja, det var inte själva<br />

toppluvan som hette Ingemar Stenmark! Fysik<br />

hade definitivt ingenting med träning att göra<br />

utan var detsamma som att befinna sig i ett<br />

dragigt klassrum där man uttråkad gned ett<br />

kaninskinn mot en ebonitstav tills den blev<br />

21/1 Klassiker: WHITE DOG (Samuel Fuller USA 1981)<br />

28/1 Kult: TURKISH STAR WARS (Cetin Inanc, Turkiet 1982)<br />

4/2 Bästa spökfilmerna: THE HAUNTING (Robert Wise, USA/UK 1963<br />

11/2 John Waters film: FEMALE TROUBLE (John Waters USA 1974)<br />

18/2 Klassiker: LA REGLE DU JEU – SPELETS REGLER (Jean Renoir, Frankrike 1939)<br />

25/2 Kult: VANISHING POINT – JAKTEN MOT NOLLPUNKTEN (Pearson USA 1971)<br />

4/3 Skräckfilm: THE PROWLER (Joseph Zito 1981)<br />

11/3 John Waters film: PINK FLAMINGOS (John Waters USA 1972)<br />

18/3 Kult: RAZORBACK (R. Mulcahy Australien 1984)<br />

25/3 Bästa spökfilmerna: THE INNOCENTS (Jack Clayton UK 1961)<br />

1/4 Surrealistisk Afton: Premiär på filmerna: UN CHIEN ANDALOU – DEN ANDALUSISKA HUNDEN (Bunuel / Dali , Spanien1929)<br />

L´AGE D`OR – GULDÅLDERN (Bunuel/Dali Spanien 1930) Bunuel presenterar själv sina filmer och detta<br />

nya fenomen kallat ”surrealism” – LIVE!!! Surrealistisk mat utlovas till den som vågar!!!<br />

8/4 Modern klassiker: PARIS TEXAS (Wim Wenders USA 1984)<br />

15/4 Cinemacabro goes Heavy Metal: Helafton med: HARD ROCK ZOMBIES (K.Shah, USA 1985)<br />

HEAVY METAL PARKING LOT (Heyn & Krulik USA 1986) + HEAVY METAL PARKING LOT 20 YEARS LATER<br />

22/4 Ultimata anti-krigsfilmen: GÅ OCH SE (Elem Klimov Ryssland 1985)<br />

29/4 John Waters film: DESPERATE LIVING (John Waters USA 1977)<br />

6/5 Klassiker: WOMAN OF THE DUNES – KVINNAN I SANDEN (H Teshigahara Japan 1964)<br />

13/5 Kult: AGENT 00 in: FOR YOUR HEIGHT ONLY – Kortväxta James Bond (Eddie Nicart, Fillippinerna 1980)<br />

20/5 Skräck afton: CITY OF THE LIVING DEAD (Lucio Fulci 1980). HOUSE BY THE CEMETERY (Lucio Fulci 1981)<br />

27/5 Cinemacabro goes Rasta: Helafton med: ROCKERS (Ted Bafaloukos, Jamaica 1978). BABYLON (Franco Rosso UK 1980)<br />

3/6 modern klassiker: JULIEN DONKEY BOY (Harmony Korine USA 1999)<br />

10/6 klassiker: THE LAST PICTURE SHOW – DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN (Peter Bogdanovich USA 1971)<br />

17/6 svensk premiär: Philip Seymor Hoffman briljerar i: LOVE LIZA (Todd Louiso USA 2002)<br />

så pass elektriskt laddad att man kunde lyfta<br />

upp en bit papper med staven, och hur kul<br />

var detta? Någon? Du där längst ner i klassen<br />

som sitter med ytterjackan på och gungar på<br />

stolen! Va sa? Inte speciellt kul? Helt rätt, sitt<br />

ner. Men glädjande nog så kan man utvecklas,<br />

ni kan historien om den fula ankungen. Med<br />

detta menar jag inte att alla blir vackra eller<br />

smarta, men det behövs inte heller: ”Vi är<br />

vackra allihop”, sjunger Di Leva och han har<br />

helt rätt, och kunskap kan man alltid fixa när<br />

man blivit vuxen – om man vill! Här är namn<br />

på författare man bör känna till, så att man<br />

kan framstå som lite mer bevandrad inom<br />

litteraturen, om man nu vill det men ändå<br />

inte orkar att läsa, och varför imponera på<br />

omgivningen och låtsas missförstå när någon<br />

pratar om Carla Brunei och Sarkozy, och<br />

snabbt kasta ur sig att: ”JA, Brunei, det är där<br />

huvudstaden heter – Bandar Seri Begawan”.<br />

Lite grammatik och annan Kan-vara-bra-attveta-kunskap.<br />

Det enda jag saknar från min<br />

skoltid är de allra viktigaste sidorna: Facit…<br />

Lars Yngve<br />

Foto: Lotta Tornroth<br />

Går det att backa med vinst?<br />

Man undrar ju hur man ska<br />

komma ur lågkonjunkturen.<br />

Räntorna åker hiss, företagen<br />

varslar, på teve säger de att allt ska gå åt<br />

helvete och nu har det första finanskrisoffret<br />

skördats enligt Aftonbladet som refererar<br />

till affärstidningarna. En tysk miljardär<br />

kastar sig framför tåget. Adolf Merckle hade<br />

spekulerat för vildsint på Volkswagenaktier.<br />

Hade sökt statlig hjälp för att reda ut sin<br />

förlustsituation, men fick nobben. Adolf<br />

klarade inte av att bankerna skulle ta över<br />

företagets förluster. Skämdes kanske, och<br />

kastade sig. Lämnade visst ett brev efter sig,<br />

till de fyra barnen, bäst det som sker, typ.<br />

Inte svårt att dra paralleller till Kreuger.<br />

Tur att man känner folk som inte spekulerar<br />

vilt och förlorar miljarder. Tur att de flesta<br />

man känner inte har lån upp över öronen.<br />

Tur att man känner folk som kommer att<br />

klara även den <strong>här</strong> lågkonjunkturen ganska<br />

bra. Men frågan kvarstår. Vad ska vi göra<br />

för att komma ur lågkonjunkturen?<br />

Tillverka mer. Köpa mer. För slutar vi<br />

producera och köpa så går världen under. Det<br />

lovar många. Och vi lyssnar på experterna.<br />

Åtminstone om jag får tro folket som<br />

befinner sig i Sälen samtidigt som jag.<br />

När den första ungen med rosa punkhår<br />

ovanpå hjälmen dök upp skrattade jag till.<br />

Men gud så sött. När nästa dök upp med blått<br />

punkhår skrattade jag inte till lika mycket.<br />

När den tredje och fjärde kom susande i<br />

backen med vindslickat regnbågsfärgat<br />

punkhår fattade jag. Aha, jag är vittne till ett<br />

nytt prylmode! Och snart kommer varenda<br />

hjälm att bära en hår- eller annan prydnad<br />

på utsidan. Och sedan kom punkhåren<br />

svischande, den ena utklädda ungen efter<br />

den andra. I sittliften hamnade jag bredvid<br />

mannen med ryamatta på huvudet, sedan<br />

dök grannen hemifrån upp, hans chef<br />

hade visst också en ryamattsmössa.<br />

Hur kan det gå så dåligt när vi redan<br />

producerar så mycket som vi verkligen inte<br />

behöver? Det tycks inte finnas något som helst<br />

stopp. Hund- och kattvärlden har redan sina<br />

smycken, sin specialkost, sina kläder. Hästarna<br />

åker snart limousin i västvärlden. Vi byter spis<br />

som vi byter underkläder, klädcollectionerna<br />

får kortare och kortare livslängd och<br />

inredningen i våra hem åker ut om vi är på<br />

dåligt humör. Så har vi det, hos oss i väst.<br />

Resten av världen trånar efter vår osannolika<br />

lyx: Äkta rosa punkhår utanpå skidhjälmen!<br />

I Lettland är det inne med hängbrallor<br />

nu. Det hade ungarna i Stockholm för ett<br />

antal år sedan. Såklart kommer lettungarna<br />

att köpa midjehöga brallor så fort den<br />

värsta lågkonjunkturen är över. För vi måste<br />

producera, vi måste köpa. Mycket. Mera.<br />

Annars går världen under. För världen<br />

går väl under, eller gör den inte det?<br />

Om man ska tro på Miljöpartiet så går<br />

världen inte under om vi inte producerar just<br />

rosa punkhår. De menar att det går att bygga<br />

upp en lönsam ekonomi och en hållbar värld<br />

genom att stimulera miljöanpassning, göra<br />

det lönsamt att satsa på miljöteknik, skapa<br />

återvinning, förnybar energi och miljöbättre<br />

drivmedel, de vill ställa om till ekologiskt<br />

lantbruk, de ser bönder som odlar ekologiskt<br />

klara sig utan konstgödsel och kemikalier.<br />

De ser att ett kretsloppsjordbruk minskar<br />

övergödningen och algblomningen i havet<br />

och att fräscha grödor fria från kemikalier<br />

ger bättre hälsa och mindre risk för gifter<br />

i grundvattnet. Miljöpartiet tror att vi<br />

konsumenter vill få veta hur den mat vi<br />

köper har producerats och att många av oss<br />

är beredda att betala lite extra för varor som<br />

har tagits fram på ett djur- och miljövänligt<br />

sätt. I framtiden ska vi ha förädling och<br />

försäljning av lokalt producerad mat och<br />

vi skapar hållbara jobb som är beroende av<br />

en grön politik. Miljöpartiet talar om gröna<br />

sektorer som fiske, jord- och skogsbruk och<br />

ekoturism. Och i en grön omställning sänks<br />

skatterna på arbete medan resursslöseri,<br />

energi, avfall och miljöförstöring beskattas<br />

mer. Miljösatsningarna spås även ge nya<br />

jobb inom tjänste- och industrisektorn.<br />

Gamla smutsiga bensinbilar ersätts av nya<br />

miljöbilar. Hus värms upp med bergvärme<br />

istället för olja. Återvinning och rötning av<br />

sopor till biogas ska löna sig på bekostnad av<br />

sopförbränning. <strong>Nya</strong> smarta lösningar kan<br />

spridas till omvärlden, eftersom alla länder<br />

behöver kunskap och produkter som minskar<br />

miljöbelastningen. Enligt miljöparitet går<br />

det alltså att förverkliga mycket som många<br />

säger inte går, och det går ganska snabbt. Det<br />

går kanske till och med att skapa ett samhälle<br />

som gör vinst på mindre konsumtion?<br />

Jag vill också tro det. Ibland tänker jag<br />

att ett land som Sverige, som levt i fred och<br />

frihet i två hundra år, som har haft och har<br />

råd med exklusiva diskussioner om klass,<br />

identitet, genus, demokrati etc. ska se över<br />

sina exportvaror. Allt handlar väl ändå inte<br />

om okomposterbara saker som bilar och<br />

rosa punkhår. Kan inte ekologi, diplomati<br />

vara värdefulla exportvaror, demokrati och<br />

vettiga välfärdsfrågor? Måste allt handla om<br />

att tillverka och köpa mer och mer, saker<br />

som till slut ändå hamnar på sopberget,<br />

som snart knuffar oss ut ur solsystemet?<br />

Går det att backa från denna 2000 talets<br />

vulgärprylproduktion och ändå göra vinster,<br />

det är något jag grubblar mycket över nu.<br />

Susanna Alakoski<br />

Varning för vardagsfundamentalisterna och sanningssägarna!<br />

Överallt omkring oss fastslås den ena<br />

fundamentalistiska sanningen efter den<br />

andra – inte byggda på någon vetenskaplig<br />

grund – nä, det är tyckarnas marknad... Eller<br />

ännu värre: Upplevelsejägarnas ständiga<br />

uppenbarelser, som ska kastas över oss<br />

som svarta skynken av sanning – deras<br />

sanning, i en mycket långtråkig dogmatisk<br />

hållning; ”Så <strong>här</strong> ÄR det!! Det är DET HÄR<br />

du ska tro på”. Även om denna sanning<br />

sen kan ändras till något helt annat dagen<br />

efter, helt beroende på vilken åsikt eller<br />

upplevelse som intagit sanningssägarens<br />

lilla offeraltare föregående fullmåne.<br />

Det finns de fördomsfulla<br />

fundamentalisterna, dom som inte sticker<br />

under stol med sina fördomar om att det<br />

t.ex. är farligt att som man duscha med<br />

homosexuella män, eftersom risken för<br />

våldtäkt då är så gott som hundraprocentig<br />

(eller hur? Varför skulle en homosexuell man<br />

föredra en heterosexuell man så mycket att<br />

han har svårare att be<strong>här</strong>ska sig än någon med<br />

annan sexuell läggning? Så j-a dumt!), Eller<br />

att kvinnor inte kan spela fotboll (säger bara;<br />

Martha) eller att alla fattiga får skylla sig själva<br />

(det är f-n inte ens värt att kommentera).<br />

Dessa vardagsfundamentalister är lätta<br />

av avfärda. De är helt enkelt korkade.<br />

Sen finns det de religiösa<br />

fundamentalisterna, som påstår sig ha<br />

goda kontakter med den rätta guden och<br />

därmed också ger sig själva rätten att både<br />

döma och fördöma, starta krig eller sno<br />

naturtillgångar eller slå ihjäl sina döttrar, som<br />

påstår att de diskuterat rätten till invasion<br />

med sin Gud och övertygat denne om sin<br />

rättfärdighet och därmed fått tillåtelse<br />

att ha ihjäl andra människor. Men det är<br />

ju i princip hädelse att påstå att man har<br />

specialfil till sin gud, eftersom jag aldrig<br />

hört om en Gud i människans ledband.<br />

Arbetskraft<br />

på Österlen!<br />

Österlen har en rik matkultur och många<br />

kreativa och duktiga företagare verkar<br />

inom hotel- och restaurangnäringen.<br />

En mångfald av restauranger, gästgiverier,<br />

bykrogar, caféer och kaffestugor förser<br />

bl a turister med mat och dryck och<br />

mycket av det som serveras produceras<br />

dessutom lokalt.<br />

Så <strong>här</strong> års är det något lugnare tempo<br />

och det finns tid att planera för kommande<br />

säsong. Ta en titt på dina elavtal<br />

och ring oss om du vill byta till Österlens<br />

enda lokala elleverantör eller om du har<br />

frågor kring ditt elavtal.<br />

Vi på Österlens Kraft ger dig kraft att<br />

arbeta.<br />

Lite svårare att avfärda, men<br />

fortfarande korkat...<br />

Det är värre med vardagsfundamentalisterna<br />

som finns i två (minst) varianter:<br />

De konservativa: ”Så <strong>här</strong> har vi alltid gjort<br />

och prova inte att göra på nåt annat sätt,<br />

för då mobbar vi ut dig, och så lär vi våra<br />

barn att göra likadant , fast vi säger att man<br />

inte får mobba någon” Rättning i ledet! Det<br />

är svårt att avfärda om man behöver t.ex.<br />

praktisk hjälp eller vill starta något nytt<br />

och spännande, som aldrig tidigare varit.<br />

Den värsta sorten: Pierrotfundamentalisterna,<br />

och de är värst för de<br />

kan finnas i olika skepnader, men deras<br />

gemensamma drag är att de till synes är<br />

medvetna, rättfärdiga, avslappnade (jodå, till<br />

synes), välformulerade, fördomsfria, sociala<br />

(varierar i flockar mellan 2–50 pers), lojala<br />

och miljömedvetna. Men bakom denna<br />

förrädiska mask och fasad av rättrådighet<br />

lurar en riktig fundamentalistisk fuling.<br />

Ibland hänvisar de till New Age, eller nån<br />

avlägsen högre makt som ursäktar deras<br />

beteende om den timida fasaden spricker i<br />

ett egoistiskt uttryck (som den så ofta gör).<br />

Ibland till nån annan lära, men sällan till<br />

begrepp som snällhet eller generositet. Sällan<br />

till engagemang eller solidaritet. Eller varför<br />

inte vanlig gammal hederlig vänskap?<br />

Vad hände med artig bekantskap? Att<br />

uppmuntra människor med engagemang?<br />

Att leka och busa och inte alltid följa normen<br />

(och då menar jag givetvis inte den där<br />

normen att bryta mot normer, för den är lika<br />

dogmatisk som all annan fundamentalism).<br />

Vad hände med den snälla människan<br />

som hade tid för andra? Försvann hon in i<br />

någon självgod vardagsfundamentalism?<br />

DEN LOKALA KRAFTEN<br />

www.osterlenskraft.se 0414 - 285 60<br />

Snälla Bella


14 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 15<br />

Eternal life<br />

Under de sista veckorna, vilket för<br />

klarhetens skull då innefattar<br />

den i fjol minst sagt omfattande<br />

julledigheten så satta sig undertecknad<br />

av någon även för mig själv outgrundlig<br />

anledning och gjorde en privatspanarinsats<br />

på allas vår Gaius Julius Ceasar.<br />

Av bara farten blev det lite allmän<br />

kännedom om de gamla romarna,<br />

vilka om man ser till deras praktiska<br />

levnadssätt, inte är vidare gammalt.<br />

Snarare ungdomlig yra på många sätt.<br />

Rom grundades enligt legenden på det<br />

exakta årtalet 753 f.kr. av de berömda<br />

bröderna Romulus och Remus. Jag<br />

hoppas att ni alla nu ser den berömda<br />

bronsstatyn framför er där bröderna<br />

diar varghonan som tog hand om dem.<br />

(Här ett första exempel på eternal life)<br />

Med tiden var det etruskerna som<br />

var <strong>här</strong>skare över Rom, men sedan på<br />

4–300 f.kr. tog de egentliga romarna över,<br />

åtminstone i staden. Sedan startade den<br />

stora utbredningen av makt och inflytande,<br />

först tog man på 300-talet över Sicilien, det<br />

var då som Archimedes oturligt råkade stå<br />

i vägen för ett romerskt svärd när han satt<br />

och ritade figurer i sanden. Detta hände i<br />

Syracusa, där ett av de stora torgen bredvid<br />

hamnen ännu heter Archimedes plaza och<br />

där kan man vid en norra sidan än i dessa<br />

dagar avnjuta en god öl allt medan solen<br />

strålar över både hög och låg, dvs. även över<br />

herr redaktör om han nu mot förmodande<br />

skulle visa sig på ett sådant kulturellt ställe.<br />

Med tiden på 200-talet f.kr. så besegrades<br />

Kartago, dvs. ungefär dagens Tunisien och<br />

romarna började be<strong>här</strong>ska större delen av<br />

Medelhavet. När man börjar bli stor så är det<br />

lätt att olika personer börjar tycka stt de skall<br />

ha extra stor del av makten och <strong>här</strong>ligheten, i<br />

Rom så blev först Julius äldre släkting Marius<br />

makthavare tack vare att soldaterna höll<br />

på honom. Tyvärr så var hans biträdande<br />

befälhavare Sulla ännu mer populär så han<br />

tog makten. För att gardera sig mot eventuella<br />

oliktänkare så anstiftade Sulla ett formligt<br />

blodbad i Rom på verkliga och inbillade<br />

Thorbjörn Håkansson 0411-744 65<br />

thorbjorn.hakansson@nordea.se<br />

fiender. Julius var vid denna tid ung, man<br />

hade som tur var förstånd att hålla sig i västra<br />

delen av Medelhavet så han överlevde.<br />

Tiden gick och Julius vann segrar i<br />

Spanien, upprepade Alexanders stora vinster<br />

i öster, men nu på den västra scenen. Detta<br />

genom att under 9 år sakta men säkert ta<br />

över hela Gallien (Herr redaktör som lärt<br />

sig historien om detta i Asterix kan tröstas<br />

med att den historien är helt sann, och att<br />

slaget vid Alesia fortfarande efter 2000 år<br />

nämns bland de minnesvärda slagen att<br />

känna till bland oss militärkonnäsörer).<br />

Sedan gick han mot Rom, över Rubicon,<br />

och blev slutligen ensam <strong>här</strong>skare över ett av<br />

tidens största riken. Tyvärr är det alkltid så att<br />

då är det ett antal personer som inser att de<br />

förlorar på den snabba samhällsomdaningen<br />

och då reagerar de med ryggmärgen, detta<br />

ledde till att Julius år 44 f.kr. mördades av<br />

ett antal adelsmän som misstänkte att deras<br />

privilegier var på väg bort. Nu blev det en<br />

uppgörlse i blod, de som an stiftat detta gick<br />

under och kvar stod som ensam <strong>här</strong>skare<br />

Julius systerson Octavianus som med tiden<br />

fick namnet Augustus. Just det, honom ni<br />

känner igen från julkrubban, även om jag<br />

betvivlar att han hade någon ishockeyklubba<br />

som herr redaktör påstod i sistlidna nummer.<br />

Nåväl, varför denna utläggning? Ja, jag<br />

har ju inte ens kommit fram till vår vän<br />

Attila, men det får bli en annan gång.<br />

Allt detta var en inledning till min<br />

tanke om eternal life, idag i gestaltning<br />

av Julius himself på två olika sätt.<br />

Pro Primo: Man kom under tidens lopp<br />

fram till att en så fantastisk person inte kan<br />

ha blivit född på sedvanligt sätt, utan <strong>här</strong><br />

uppstod legenden om att han var född med<br />

ett kejsarsnitt, eller som det heter på de<br />

flesta språk via en ceasarian. (Den kulturellt<br />

intresserade reflekterar nu omedelbart<br />

på Shakespeare och Macbeth, ni andra<br />

kan ju själv kolla in sakförhållandet).<br />

Pro Secundo: Ceasar namn lever kvar<br />

mer än vad de flesta tror, de kända orden<br />

på <strong>här</strong>skare som kejsare, Kaiser och Tsar<br />

är alla moderna former av Ceasar!<br />

De vin som Ceasar njöt av vet vi<br />

inte så mycket om, men hittar ni ett<br />

Falernervin från Latium så är ni på rätt<br />

spår. Men själva så drack de gärna vin<br />

från västra Medelhavet om man får tro<br />

fynden från Pompeji och Herculanem.<br />

PS Det har på flera ställen stått f.kr., denna<br />

tidsskala lär ha kommit från en skytisk<br />

munk på 500-talet, innan dessa levde man<br />

i sin egen tid, med egna mått som någon<br />

annan får utreda. Enligt den moderna<br />

forskningen som har koll på supernovor<br />

och annat så lär förresten Jesu födelse<br />

ha ägt rum på sommaren år 4 f.kr.<br />

Med ett zinnligt sinne hälsar<br />

jag er alla med ett AVE!<br />

Per Arnesson<br />

Benny Hill<br />

sjunger<br />

Många menar att Benny Hill gav<br />

ansikte åt den brittiska humorn i sitt<br />

lägsta stadium. Fel, hävdar Martin<br />

Kristenson och tillägger att Benny<br />

faktiskt skapade njutbar musik.<br />

Det slår aldrig fel. Varje gång jag berättar<br />

för någon att Benny Hill (1925–1992) hör<br />

till mina favoritkomiker möts jag av samma<br />

förvånat höjda ögonbryn, och det är som om<br />

jag kunde läsa tankarna hos den jag pratar<br />

med: »Men han verkade ju helt normal….«<br />

Benny Hill är onekligen en komiker med<br />

dåligt rykte, samtidigt som han odiskutabelt<br />

är en av världens mest populära underhållare.<br />

Det brukar sägas att det någonstans på jorden<br />

alltid finns en teater som spelar Hamlet. På<br />

samma sätt tror jag man lugnt kan påstå<br />

att det alltid finns någon tv-station som<br />

visar The Benny Hill Show. Säkert är Benny<br />

Hill en riktig guilty pleasure för många. Så<br />

lågt stående humor får man bara inte ha.<br />

Jag förnekar inte att Benny Hill är<br />

förskräckligt ojämn, att många av hans<br />

sketcher är så utdragna att även den mest<br />

hängivne entusiast nervöst börjar famla<br />

efter fjärrkontrollen. Benny Hill var säkert<br />

medveten om det. »Det är ingen rolig show,<br />

men det är en lycklig show«, sa han en gång,<br />

och det ligger nog ett korn av sanning i de<br />

orden. Jag tror<br />

att många tittare<br />

tilltalas av Benny<br />

Hills entusiasm<br />

och oförställda<br />

glädje över att få<br />

vara lika barnslig<br />

som en femåring.<br />

Dessutom känns<br />

han ärlig; han tycker<br />

verkligen själv att<br />

det han gör är roligt.<br />

Sådant är värt väldigt<br />

mycket i mina ögon.<br />

Hellre en hederlig<br />

buskiskomiker<br />

än en aldrig så sofistikerad cyniker.<br />

Som ung såg Benny Hill många av de största<br />

music hall-stjärnorna, strax innan denna<br />

form av underhållning dog ut. Han lärde sig<br />

mycket av den dynamiske publikdomptören<br />

Max Miller, som precis som Benny Hill<br />

kunde konsten att dra fräckisar utan att<br />

någonsin bli anstötlig. Familjevänligt snusk,<br />

skulle man kunna kalla deras typ av humor.<br />

Som scenartister hade båda en självklar<br />

auktoritet, de kunde få publiken att vrida sig<br />

av skratt även åt de mest torftiga anekdoter.<br />

Redan tidigt i sin karriär skrev och<br />

framförde Benny Hill sånger. De var oftast<br />

parodier och pastischer på olika musikgenrer;<br />

ibland var det country, ibland pop, mot slutet<br />

av sitt liv gav han sig till och med på hip hop.<br />

Han tycktes ha en speciell talang för att<br />

svänga ihop trallvänliga låtar, men det ska<br />

också sägas att han ofta gjorde det väldigt<br />

enkelt för sig. Har man lyssnat på tillräckligt<br />

många Benny Hill-sånger upptäcker man<br />

att flera av melodierna är snarlika varandra.<br />

»Om du analyserar hans sånger så kommer du<br />

att märka att han bara har tonsatt en massa<br />

skämt«, konstaterade en av hans medarbetare.<br />

Det är bokstavligen sant. Flera av låtarna<br />

utger sig för att vara kärlekssånger till någon<br />

kvinna – Bianca, Maria, Colleen, Rachel, Suzy<br />

– men varje vers visar sig bara vara en rimmad<br />

version av någon gammal rolig historia. Så <strong>här</strong><br />

låter det t.ex. i Bennys kärlekssång till Rachel:<br />

Why do they call her evil when she’s,<br />

oh, so kind and so good? My heart belongs<br />

to Rachel, the gypsy in the wood.<br />

»Let us play hide-and-seek«, one day she<br />

gaily cried. »Now, close your eyes and count to<br />

fifty, while I go and hide, and if you find me, I<br />

will let you have your way with me, and if you<br />

cannot find me, I’ll be right behind that tree.«<br />

Flera av skämten återkommer dessutom<br />

i sång efter sång. Benny Hill trodde på<br />

återanvändning – både musikaliskt och<br />

textmässigt. Vad som lyfter sångerna över<br />

det mediokra är dels Benny Hills sätt att<br />

framföra dem, dels hans skicklighet att<br />

presentera de slitna gamla skämten i nya<br />

former. Ett annorlunda rimord <strong>här</strong>, ett byte<br />

av rytm där, och gamla vitsar blir som nya.<br />

Det finns också en rolig lek med ord i<br />

flera av Bennys sånger. I Broken-Hearted<br />

Lover’s Stew får ingredienserna i en maträtt<br />

beskriva en misslyckad kärleksaffär<br />

There are nine carrots to remind me of the<br />

the ring I bought for you some mint, for all<br />

the crazy things we mint to do a lettuce ’cause<br />

your Mom and Dad would not let us alone<br />

och i Star Names har han en<br />

outsinlig förmåga att vitsa på<br />

kvinnliga filmstjärnors namn<br />

I’m fonda Jane Fonda but is Jane fonda me?<br />

… And if I could see more of Jane Seymour I’d<br />

let Jane see more of me and there’s a lot to see<br />

Med tanke på att hans sånger mest var<br />

tonsatta skämt kommer det lite som en<br />

överraskning att få veta<br />

att han största hitlåt, Ernie<br />

(The Fastest Milkman In<br />

The West), faktiskt har<br />

självbiografisk bakgrund.<br />

På 40-talet arbetade Benny<br />

Hill som mjölkbud, och<br />

under sina turer med häst<br />

och vagn brukade han<br />

dagdrömma att han red fram<br />

över prärien. Benny älskade<br />

sitt jobb som mjölkbud,<br />

och blev snart välkänd<br />

i trakten för sina sånger<br />

och västerninspirerade<br />

rop: »Whoop-di-wayee!<br />

Ya-ho! Milk for the babies, cream for the<br />

mums!«. Med denna lyckliga tid i minnet<br />

skrev Benny en romantisk sång som placerade<br />

sig på engelska topplistans förstaplats:<br />

You could hear the hoofbeats pound as they<br />

raised across the ground and the clapper of<br />

the wheels as they spun round and round…<br />

Detta sätt att blanda komik, romantik och<br />

sentimentalitet är vanligt i engelsk music hall<br />

– och en aspekt av Benny Hills artisteri som<br />

sällan uppmärksammas. Det fanns fler sidor<br />

av Benny Hill än den rent burleska. Jag vill<br />

inte gå så långt som att kalla honom finstämd,<br />

men han var känsligare och mer nyanserad<br />

än vad man i förstone kan tro. I en av sina<br />

allra bästa sånger, Go Round Again, ger Benny<br />

Hill uttryck för en livssyn som säkert var hans<br />

egen. Att han jämför världen med ett nöjesfält<br />

är nog ingen tillfällighet. Sångens jagperson<br />

är en man som står vid livets slut, och vänder<br />

sig till Gud. Det känns lite vemodigt att<br />

höra sången nu efter Benny Hills död:<br />

I can’t believe that I’ll never see. Your<br />

sky or Your trees again. The girls and<br />

the wine, and the living was fine, and I<br />

shouldn’t complain, but then, You give<br />

damn’ short rides on this fairground of<br />

Yours, Lord. Please, let me go round again.<br />

Av Martin Kristenson<br />

Här är ågra av Benny Hills skivor:<br />

Benny Hill Sings? (Sequel Records NEM CD 602)<br />

Benny Hill: The Best Of (Continuum 19206-2)<br />

Ernie (EMI)<br />

Heta<br />

iPod-nyheter!<br />

iPod nano.<br />

Ny design. <strong>Nya</strong> funktioner.<br />

iPod nano rockar som aldrig<br />

förr. 8 eller 16 GB.<br />

MACSUPPORT<br />

<br />

<br />

Baltzarsgatan 18, Malmö. 040-660 16 40.<br />

Mårtenstorget 6, Lund. 046-150 400.<br />

Från1.395:-<br />

iPod touch.<br />

Tusentals låtar. Hundratals spel.<br />

Filmer. Internet. Den mest<br />

mångsidiga iPod någonsin!<br />

8, 16 eller 32 GB.<br />

Från2.195:-<br />

MacSupport


16 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 17<br />

I<br />

slutet av 1970-talet, någonstans på en<br />

fritidsgård: Torsson bar in grejerna,<br />

satte upp dem och soundcheckade.<br />

Sven Tall, deras omfångsrika roadie,<br />

var förstås med och bar, mixtrade<br />

och skämtade, men ljudet ville inte<br />

sig riktigt, Torsson var inte nöjda. Bo Åkerström<br />

muttrade något om att det kvittade hur<br />

de ställde in ljudet för det skulle ändå ändras<br />

när publiken väl var på plats. Hur fan skulle<br />

de veta hur det kom att låta då? Han kliade sig<br />

i huvudet, tittade på Sven Tall och sa: ”Sven!<br />

Ställ dig i mitten.” .<br />

Jag vet inte om denna historia är sann och<br />

jag vill inte veta heller, eller, jo det vill jag nog,<br />

men det är liksom oviktigt, den skulle kunna<br />

vara sann, och det är det som är själva poängen!<br />

Torsson har trogna fans, men vilka är<br />

dem och fram för allt: hur ser de ut?<br />

Enligt kapellmästeran Bo Åkeström har<br />

Torssonpubliken byxorna högt uppe i midjan,<br />

är främst män som gillar teknik och Mekano<br />

och är lite nördiga.<br />

Bo skriver texter om vardagliga ting och<br />

får, tack vare en sällsynt välutvecklade förmåga<br />

för att notera detaljer, till synes helt händelselösa<br />

saker som en tågresa, lingonplockning,<br />

en jordbruksutställning, Sjöbo havsbad<br />

och läxläsning att bli inspirerande. Bandet<br />

har skapat en helt egen genre, och en del<br />

hävdar att Torsson sjunger om en tid som inte<br />

längre finns. Vad säger bandets Bo Åkerström<br />

själv om detta påstående?<br />

– Nja, vi har ju funnits så länge, 32 år och 3<br />

månader, och har också bytt medlemmar under<br />

årens lopp, att det egentligen finns många olika<br />

band som får beskrivas olika. Det är klart att<br />

tittar man på texter som skrevs på 70-talet så<br />

är dom från en svunnen tid. Fast på senaste<br />

skivan t.ex. är bara 2 från förr i tiden medan<br />

11 är från nutid och 1 utsträckt i tiden. Det<br />

stämmer att det har blivit vår stil att skriva om<br />

det vardagliga. Men du kan fetstila orden ”till<br />

synes” för det går inte att bara skriva om att<br />

klockan tickar i köket och diskmaskinen är på,<br />

etc, det blir för trist. Utmaningen ligger i att få<br />

det att bli spännande ändå.<br />

Förresten så kan inte din historia från 70talsTorsson<br />

vara sann för då soundcheckade vi<br />

aldrig, det började inte förrän långt in på 80talet.<br />

Christer Lundahl berättade efter en spelning,<br />

t.ex. att han inte hade spelat överhuvudtaget<br />

på sin bas den kvällen. Vi andra märkte<br />

ingenting.<br />

Du är född i Ystad, naken och tannalös, förmodar<br />

jag?<br />

– Ja, en riktig Ystadpåg är jag. Låten Nere<br />

i hamnen, på senaste skivan är från Ystad.<br />

Familjen kom till Ystad från Örnsköldsvik. Jag är<br />

den förste i syskonskaran som föddes på lasarettet<br />

i Ystad fastän jag är nog inte tillverkad där.<br />

Torsson är ju förknippat med landsbygden,<br />

men, du växte upp i Jönköping!<br />

– Vi flyttade till Jönköping när jag var 11.<br />

Jag minns fortfarande hur Ystad blev mindre<br />

och mindre i bakrutan. Uppfödd i Ystad<br />

och uppfostrad i Jönköping, alltså. Mina yttre<br />

egenskaper är nog präglade av Jönköping, t.ex.<br />

min konstiga dialekt. Men jag tror att min personlighet<br />

huvudsakligen formades i Ystad, det<br />

känns så.<br />

Jag får känslan av att du samlar på gamla saker,<br />

som t.ex. ett ishockeyspel i trä och masonit<br />

och plåtgubbar?<br />

– Helt fel. Jag hade såna tendenser fram till<br />

ca 25 årsåldern. Sedan dess har jag undan för<br />

undan kämpat ner dom och nu sparar jag inte<br />

ens på böcker. Det enda jag inte lyckats göra<br />

mig av med är mina elgitarrer och vinylskivor.<br />

Ishockeyspelet som användes som omslag till<br />

andra skivan fixades av andra. Plåtspelaren var<br />

visserligen min men den har varit försvunnen<br />

i många år.<br />

Själv samlar, eller samlar och samlar, köper på<br />

mig, uppstoppde djur och är dessutom stolt<br />

ägare av en minnestallrik med Ingemar Stenmark<br />

på, vad är din mest omhuldade ägodel?<br />

Fr v: Thomas Holst, Sticky Bomb, Bo Åkerström, Michael Sellers och Dan Persson Foto: Love Ekenberg<br />

En Torsson med senap och ketchup, tack!<br />

– Svår fråga. Det är lustigt hur jag inte bara<br />

kan kasta ur mig vadsomhelst på denna fråga.<br />

Jag känner ett inre tvång att svaret ska vara<br />

korrekt. Kanske min fotogenlampa som är så<br />

mysig, eller min nya Fender Jazzmaster, mina<br />

Foppatofflor, mitt teleskop eller toppluvan jag<br />

fick i julklapp. Äsch jag vet inte.<br />

1983 köpte du tydligen en scenkostym men<br />

hängde in den i garderoben i väntan på bättre<br />

tider, när får denne kreation se dagens scenljus?<br />

Inte var väl detta samma scenkostym<br />

som lämnades på kemtvätt 1991?<br />

– Jag köpte verkligen en kostym 1983. Min<br />

första egna kostym och inte alls tänkt som<br />

scenkostym. När jag kom på att jag kunde ha<br />

den som scenkostym var det för sent. Den var<br />

nämligen av syntet, beige och så typisk för sin<br />

tid att det är omöjligt att använda den. Ett tag,<br />

kring 1990, hade jag morgonrock på scenen. En<br />

sån hänger i en glasmonter i entrén till Rock<br />

City i Hultsfred.<br />

Du är en finsmakare när det gäller whiskey,<br />

om jag säg skulle bjuda dig på Bordershoppat<br />

lågpris-virre i plastmugg, skulle du artigt<br />

tacka nej då?<br />

– Dålig whiskey är ett rävgift, men nej skulle<br />

jag inte tacka. Jag skulle hållt god min och lagt<br />

i ett par isbitar för att spä ut lite. Sen skulle jag<br />

lidit i tysthet eftersom isbitar i en plastmugg är<br />

en styggelse.<br />

Också cigarrer på detta! Har du humidor?<br />

– Cigarr och korsord är mina hemliga laster<br />

men jag har inte någon humidor. Jag fryser<br />

varje gång jag går in i den obligatoriska flygplatshumidoren.<br />

Du är även en finsmakare<br />

när det gäller deckare,<br />

snabbt, lite konsumentupplysning:rekommendera<br />

tre grymma<br />

deckare som man<br />

kommer att älska<br />

direkt.<br />

– Raymond<br />

Chandler, Kvinnan<br />

i sjön (en klassiker),<br />

Håkan Nesser, Människa<br />

utan hund (fantastisk<br />

titel), Peter Robinson,<br />

En bit av mitt hjärta<br />

När läste du en spännande Sigge<br />

Stark, senast?<br />

– Jag måste erkänna att jag aldrig har läst<br />

Sigge Stark. Däremot slök jag<br />

följetongerna i Allers när<br />

jag var barn.<br />

Det har ju skrivits en<br />

bok om Torsson, Att<br />

kunna men inte vilja.<br />

Tycker du att den ger<br />

en riktig bild av bandet<br />

och händelser?<br />

– Boken är väldigt<br />

bra skriven och mycket<br />

underhållande att läsa. Det<br />

mesta av faktauppgifterna<br />

stämmer nog. Men essäerna är<br />

ju huvudsakligen personliga synpunkter<br />

på låtarna från vår första skiva<br />

och det går inte att säga om det ger en riktig<br />

bild eller inte eftersom det handlar om tyckande<br />

från författarna. Personligen tycker jag nog att<br />

dom övertolkar texten i låtarna en aning. Det<br />

ger en bild av att vi ville få ut ett ”budskap” och<br />

bara råkade använda oss av rockmusik som ett<br />

medel. Jag minns att jag tyckte att texterna var<br />

mindre viktiga och snodde ihop nåt bara för att<br />

det blev jag som ”åkte på” att sjunga.<br />

När skriver du själv en bok, en deckare? Den<br />

kan ju handla om en forskare som en dag<br />

står och tittar i ett mikriskop och ser bubblorna<br />

flyta förbi under täckglaset, varpå han<br />

förvandlas till en massmördare som avlivar<br />

folk genom att klämma fast dem i en vävstol<br />

och att fylla dem med fogskum!<br />

– Skulle vara kul och många äro de gånger<br />

jag har fantiserat om just detta. Men jag är<br />

alldeles för intresserad av detaljer och jag skulle<br />

nog fastna i en beskrivning av fogskummets<br />

rörelsemönster när det liksom sväller upp. Fast,<br />

det är ju ingen dum idé du kommer med…<br />

Titeln på er nya platta får mig att tänka på<br />

den tiden då jag cyklade till idrottsplatsen<br />

för att få se lite högklassig division 6-fotboll,<br />

och passade på att handlade en kokt i papper<br />

i pausen. Eftersom pengarna inte räckte till<br />

bröd så tog man extra mycket av tillbehören.<br />

Eller tillbehör och tillbehör, är senap och<br />

ketchup egentligen ett tillbehör?<br />

– Japp, precis som räksallad, ett av dom<br />

märkligaste tillbehören jag känner till. Min favorit<br />

är lökketchup.<br />

Kan man säga att en liveskiva är lite grann<br />

som ett ”tillbehör” till era andra plattor?<br />

– På sätt och vis. I den bemärkelsen att den<br />

inte innehåller nytt material, inga nya låtar.<br />

Däremot kan man faktiskt avnjuta liveplattan<br />

för sig själv, den behöver inte läggas på något<br />

annat. Vi bestämde oss för att göra liveplattan<br />

när vi lyssnade på inspelningarna som Sveriges<br />

Radio P4 gjorde en av kvällarna förra vintern<br />

på Victoria-teatern i Malmö. Dom sände ett<br />

urval i programmet P4-live, sen fick vi överta<br />

alltihop. Det var rena guldgruvan eftersom det<br />

är inspelat på en massa separata kanaler med<br />

den bästa tekniken som finns idag. Vi tyckte att<br />

det lät så bra att det var värt att mixa till färdiga<br />

låtar.<br />

Innehåller nya plattan några utsvävande partier<br />

med feedback och svajarmsbombningar?<br />

– Nej, Michael Sellers, som är den som sköter<br />

det ljudtekniska inklusive urval av låtar, säger<br />

att han vill ha det så rent som möjligt från<br />

ovidkommande ljud. Det betyder bland annat<br />

att publik och mellansnack inte får vara med,<br />

och inga effekter har lagts på. Slutresultatet blir<br />

att lyssnaren upplever sig stå mitt i bandet på<br />

scenen (hemska tanke). Michael är inspirerad<br />

av dom legendariska BBC-inspelningarna som<br />

den engelska radiokanalen gjorde i sina studios<br />

med dåtidens största artister.<br />

Varför inte låta Kleerup göra en rykande het<br />

version av Son av Ayatollah?<br />

– ???<br />

Kleerup, det var ju han som vann Grammisar<br />

och som polisen tog kisseprov på, ju!<br />

– Kleerup? Vet fortfarande inte vem Kleerup<br />

är? Jag tvivlar dock på att han hade klarat av<br />

att hantera Ayatollah’n. Många har försökt med<br />

Torsson-låtar, få har lyckats. Sämst går det när<br />

dom försöker sig på dom enklare låtarna, t.ex.<br />

Det spelades bättre boll, Lena Green, etc. Son av<br />

Ayatollah är en enkel låt.<br />

Vad är det närmaste Torsson varit med att<br />

förstöra ett hotellrum och kasta ut tv:n genom<br />

fönstret?<br />

– När vi drack medhavd folköl i logen under<br />

en ”drogfri” konsert i Tranås. Arrangören kom<br />

på oss och skällde ut oss efter noter.<br />

Efter en konsert i Gävle 2003 skulle ni vidare<br />

mot Uppsala, men körde fel i en rondell och<br />

hamnade i Gävle…? Hur mycket fel var ni<br />

egentligen, var det så pass fel att det till sist<br />

bara fanns något enstaka mjölkbord utmed<br />

vägen, ni fick Den sista färden-vibbar och när<br />

ni knäppte på radion så upptäckte ni snabbt<br />

att det enda som spelades på den lokala radiostationen<br />

var banjodueller? Blev ni rädda, eller<br />

bara irriterade på den som körde?<br />

– Det var en av dom få gånger vi hade chaufför,<br />

och det straffade sig direkt. Vi blev faktiskt lite<br />

rädda, inte för den hotfulla lokalbefolkningen<br />

utan för att det började snöa kraftigt och alla<br />

fasta landmärken, t.ex. vägskyltar, kyrktoppar,<br />

m.m. försvann. GPS var fortfarande en lyxvara<br />

på den tiden. Vi var tvungna att stanna bilen<br />

och gå ut och borsta bort snön på skyltarna<br />

säkert 10 gånger innan vi till slut kunde säga<br />

var vi befann oss på kartan.<br />

Finns det någonting, som du ser det, som är<br />

för litet och till synes betydelselöst för att inte<br />

komma med i en av dina låtar?<br />

– Nej, i princip inte. Men det måste göras på<br />

ett sådant sätt att det uppstår någon liten friktion,<br />

en tvekan, en fråga, en antydan, etc. Annars<br />

blir det för platt.<br />

Tror du att Torsson hade fungerat på engelska?<br />

– Jadå, ta t.ex. Island of Hawaii. Däremot inte<br />

tyska. På 80-talet var det nära att Torsson översattes<br />

till tyska och skickades på turne i Västtyskland.<br />

Som tur var sprack dessa planer.<br />

Okej, till sist: har du en dröm om att spela få<br />

spela på Malmö Arena?<br />

– Det hade varit mycket roligt. Det har varit<br />

nära på Stadsparksvallen i Jönköping flera<br />

gånger i samband med möten mellan J-Södra<br />

och Grimsås på 2000-talet. I pausen. Av någon<br />

anledning har det inte blivit av.<br />

Lars Yngve


18 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 19<br />

Olof Glemme<br />

söt<br />

PERSPECTIVES 2009<br />

HIJOKAIDAN<br />

FESTIVAL FOR CREATIVE MUSIC<br />

TAKU UNAMI<br />

COR FUHLER<br />

CORRECTION<br />

PETER EVANS<br />

SILENT BLOCK<br />

BORBETOMAGUS<br />

XAVIER CHARLES<br />

CLAYTON THOMAS<br />

PETER BRÖTZMANN<br />

HILD SOFIE TAFJORD<br />

LOKOMOTIV KONKRET<br />

HANKIL RYU & DIEB 13<br />

SVEN ÅKE JOHANSSON<br />

OTOMO YOSHIHIDE & SACHIKO M<br />

CARL–MICHAEL VON HAUSSWOLFF<br />

LENE GRENAGER & SOFIA JERNBERG<br />

MAYA HOMBURGER & BARRY GUY DUO<br />

JAKOB RIIS W. LIUDAS MOCKUNAS & ANDERS LINDSJÖ<br />

RAYMOND STRID W. PAT THOMAS & CLAYTON THOMAS<br />

AKIRA SAKATA TRIO W. CHRIS CORSANO & DARIN GRAY<br />

THOMAS TOIVONEN W. MARIA BLOMQVIST, CHRIS COOK, DOGLIFE<br />

ERIK OSCARSSON QUINTET W. VIRGINIA GENTA & MATS ÄLEKLINT<br />

MARILYN CRISPELL W. JOAKIM MILDER, PALLE DANIELSSON, LINA NYBERG<br />

PETER BRÖTZMANN W. MASSIMO PUPILLO, TOSHINORI KONDO, PAAL NILSSEN-LOVE<br />

SEMINARS, EXHIBITIONS AND MORE…<br />

5–7 MARCH VÄSTERÅS (SWEDEN)<br />

CURATED BY MATS GUSTAFSSON<br />

FIGHT (Y)OUR STUPIDITY! www.nyaperspektiv.se<br />

I SAMARBETE MED RIKSKONSERTER OCH MED EKONOMISKT STÖD FRÅN STATENS KULTURRÅD, VÄSTERÅS STAD, VÄSTERÅS & CO, VÄSTMANLANDSMUSIKEN, LANDSTINGET VÄSTMANLAND, HELGE AX:SON –JOHNSSONS STIFTELSE, LÄNSSTYRELSEN I VÄSTMANLANDS LÄN<br />

Perspectives250x84_NU.indd 1 2009-01-21-v04 09.01<br />

Noam Chomsky<br />

I en serie i två delar skriver Noam Chomsky om vilka utmaningar som Barack Obamas regering<br />

står inför. Del ett, som handlade om ekonomin, publicerades i förra numret av <strong>Nya</strong> <strong>Upplagan</strong>.<br />

Obamas utmaningar<br />

– Irak, Pakistan och Afghanistan<br />

Diplomati är det enda vettiga alternativet till den<br />

våg av våld, från Mellanöstern till Centralasien,<br />

som hotar att skölja över världen. En logisk slutsats<br />

som bör erkännas är att våld föder våld. Det<br />

skulle också hjälpa om Obamas regering, och<br />

resten av västvärlden, tog itu med de frågor som<br />

ligger bakom den politik som drivs i den <strong>här</strong> regionen<br />

Barack Obama har sagt att han är villig att<br />

”tala” med fienden. Detta blev en av de viktigaste<br />

punkterna i hans valkampanj. Kan han leva upp<br />

till det löftet?<br />

Iraks regering har utformat ett avtal,<br />

Status of Forces Agreement (SOFA).<br />

USA har motvilligt accepterat det.<br />

Syftet med avtalet är att den amerikanska<br />

militära närvaron i Irak skall upphöra.<br />

SOFA är den senaste åtgärden i<br />

ett massivt motstånd med ickevåldsmetoder,<br />

som har fått USA att, steg för steg, gå med på<br />

att val förrättas i det ockuperade landet, och att<br />

Irak får ökad självständighet.<br />

En talesman för Irak sade att det provisoriska<br />

SOFA ”stämmer med den vision som<br />

USA:s president Barack Obama har”. Vad som<br />

är Obamas ”vision” är inte helt klart men han<br />

skulle nog, på ett eller annat sätt, gå med på<br />

kraven från Iraks regering. Om han gör det,<br />

måste USA ändra sina nuvarande planer på<br />

att kontrollera Iraks enorma oljetillgångar och<br />

placera ut militärbaser för att förstärka sitt<br />

grepp om världens största energiproducerande<br />

region.<br />

Undersökningar som gjorts nyligen visar<br />

att det finns stort motstånd mot amerikanska<br />

flottbaser i Persiska viken. Särskilt stort är motståndet<br />

inom länderna runt Persiska viken.<br />

Möjligheten att militära styrkor flyttas från<br />

Irak till Afghanistan har gett upphov till en korrigering<br />

från redaktörerna på The Washington<br />

Post: ”Det ligger i USA:s intresse att förhindra<br />

att de afghanska talibanerna växer sig starka<br />

igen, men landets strategiska betydelse bleknar<br />

bredvid Irak, som ligger i Mellanösterns<br />

geopolitiska centrum och har några av världens<br />

största oljereserver”. Ett välkommet erkännande<br />

av hur det verkligen ligger till – svepskäl<br />

som säkerhet och demokrati kan inte längre<br />

dölja de faktiska målen och avsikterna.<br />

De styrande i Nato börjar också tillstå hur<br />

viktig energifrågan är. Under ett medlemsmöte<br />

i juni 2007 sade Natos generalsekreterare Jaap<br />

de Hoop Scheffer att ”Natos trupper måste<br />

bevaka olje- och gastransporterande pipelines<br />

som är avsedda för västvärlden”, och i större<br />

utsträckning beskydda sjövägar där tankfartyg<br />

går, samt annan för energisystemet ”kritisk infrastruktur”.<br />

Här omfattas förmodligen också den projekterade<br />

Tapi-pipeline för 7,6 miljarder dollar<br />

som skall leverera naturgas från Turkmenistan<br />

till Pakistan och Indien, och gå genom Kandaharprovinsen<br />

i Afghanistan, där kanadensiska<br />

trupper är utplacerade. Målet är ”att blockera<br />

en konkurrerande pipeline som skulle transportera<br />

gas till Pakistan och Indien från Iran”<br />

och att ”minska Rysslands dominans inom den<br />

centralasiatiska energiexporten”, rapporterade<br />

The (Toronto) Globe and Mail. Tidningen<br />

ger en trovärdig bild av den nya varianten av<br />

”Det stora spelet” (då Storbritannien och Ryssland<br />

kämpade om inflytande i Centralasien på<br />

1800-talet).<br />

Obama stöder Bush policy att attackera<br />

misstänkta al-Qaidaledare i länder som<br />

USA (ännu) inte har invaderat. I synnerhet<br />

har han inte kritiserat missilangreppen med<br />

Predator, obemannade flygplan, som har dödat<br />

många civila i Pakistan.<br />

Just nu utkämpas ett förödande mini-krig<br />

bland stamfolken i regionen Bajaur i Pakistan,<br />

som gränsar till Afghanistan. BBC rapporterar<br />

omfattande skador av den intensiva krigföringen:<br />

”Många människor i Bajaur anser att ursprunget<br />

till kriget var en amerikansk missilattack<br />

i november 2006 mot en islamsk skola,<br />

en s.k. madrassa, då cirka 80 människor dog.”<br />

Attacken rapporterades i de ledande tidningarna<br />

i Pakistan av fysikern Pervez Hoodbhoy,<br />

en mycket respekterad dissident, men<br />

ignorerades i amerikansk media. Utsikten från<br />

hedersläktaren är inte densamma som från ståplatssektionen.<br />

Hoodbhoy skrev att resultatet, som alltid, av<br />

sådana attacker ”var raserade byggnader, döda<br />

och lemlästade barn och en allt större del av<br />

lokalbefolkningen som vill hämnas på Pakistan<br />

och USA.” Den rådande situationen i Bajaur<br />

kan illustrera den typiska händelseutvecklingen,<br />

som Obama inte visar några tecken på<br />

att stoppa.<br />

General David Petraeus har nyligen blivit<br />

utnämnd till chef för Central Command, det<br />

högsta amerikanska militärkommandot som<br />

också inbegriper Mellanöstern. Den 3 november<br />

hade han sitt första möte med Pakistans<br />

president Asif Ali Zardari, arméchefen general<br />

Ashfaq Parvez Kayani och andra befattningshavare.<br />

Mötets viktigaste punkt var, som Zardari<br />

informerade Petraeus: ”De fortsatta robotattackerna<br />

mot vårt område som orsakar<br />

stora förluster av både liv och egendom, är<br />

kontraproduktiva och kan inte försvaras av en<br />

demokratiskt vald regering.” Han sade att hans<br />

regering ”pressas till att reagera mer aggressivt”<br />

på attackerna. Attackerna kan ”slå tillbaka mot<br />

USA” som redan är mycket impopulära i Pakistan.<br />

Petraeus sade att han hade uppfattat budskapet<br />

och att ”vi kommer att behöva ha (den<br />

pakistanska opinionen) i åtanke” när de skall<br />

angripa landet – säkert är det en praktisk nödvändighet,<br />

eftersom mer än 80 procent av allt<br />

krigsförråd till kriget mellan USA/Nato och Afghanistan<br />

går genom Pakistan.<br />

Det visade sig två veckor senare hur man<br />

hade den pakistanska opinionen ”i åtanke”. Då<br />

rapporterade Washington Post att USA och<br />

Pakistan hade nått ”en tyst överenskommelse<br />

i september (2008) om att varken fråga eller<br />

avslöja något, vilket gör det möjligt för USA att<br />

attackera misstänkta terroristmål” i Pakistan<br />

med den obemannade flygplanstypen Predator.<br />

Uppgifterna kommer från icke namngivna<br />

tjänstemän på höga positioner i båda länderna.<br />

”Tjänstemännen beskrev överenskommelsen<br />

så, att den amerikanska regeringen vägrar att<br />

officiellt erkänna attackerna medan Pakistans<br />

regering fortsätter att högljutt klaga över de<br />

politiskt känsliga attackerna.”<br />

Dagen innan rapporten om den tysta överenskommelsen<br />

fanns i tidningen, dödades åtta<br />

pakistanska soldater i en självmordsbombning<br />

i områden med stridande stammar. Det var en<br />

vedergällning för en robotattack från en Predator<br />

som dödade 20 personer, inklusive två talibanledare.<br />

Det pakistanska parlamentet ville<br />

ha en dialog med talibanerna. Den pakistanska<br />

utrikesministern Shah Mehmood Qureshi<br />

sade, i överensstämmelse med resolutionen, att<br />

”det finns en ökande insikt om att vi inte kan<br />

nå önskvärda resultat enbart med våld”.<br />

Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge<br />

Den afghanske presidenten Hamid Karzais<br />

första budskap till den blivande presidenten<br />

Obama var ungefär detsamma som de<br />

pakistanska ledarnas till Petraeus: ”Stoppa de<br />

amerikanska luftangreppen som hotar att döda<br />

civilbefolkningen.” Hans uttalande utsändes<br />

när koalitionstrupper nyligen hade bombat en<br />

bröllopsfest i Kandaharprovinsen och enligt<br />

rapporter dödat 40 personer. Det finns inga<br />

indikationer på att man har haft hans åsikt ”i<br />

åtanke”.<br />

Befälet över de brittiska trupperna har lyft ett<br />

varnande finger och sagt att det inte finns någon<br />

militär lösning på konflikten i Afghanistan, och<br />

att man måste förhandla med talibanerna. Uttalandet<br />

kan orsaka en spricka i relationerna<br />

med USA, enligt Financial Times. Samtal pågår<br />

redan, skriver Jason Burke, korrespondent för<br />

The Observer med lång erfarenhet i regionen:<br />

”Talibanerna har haft hemliga överläggningar<br />

om ett avslutande av konflikten i Afghanistan<br />

i en omfattande ’fredsprocess’ som sponsras av<br />

Saudarabien och stöds av Storbritannien”.<br />

Det finns afghanska fredsaktivister som inte<br />

uppskattar den <strong>här</strong> metoden. De skulle föredra<br />

en lösning utan inblandning från andra länder.<br />

Ett allt större nätverk av fredsaktivister kräver<br />

förhandlingar och förlikning med talibanerna i<br />

den jirga (inhemsk samling med representanter<br />

från hela landet) för nationell fred som sattes<br />

samman i maj 2008.<br />

På ett möte i maj som stödde jirgan kritiserade<br />

3000 afghanska politiker och intellektuella,<br />

främst pashtuner som är den största folkgruppen,<br />

”den internationella militära kampanjen<br />

mot islamska militanta grupper i Afghanistan,<br />

och man krävde en dialog för att få slut på<br />

striderna”, rapporterade Agence France-Presse.<br />

Interimsordföranden i den nationella fredsjirgan,<br />

Bakhtar Aminzai, ”sade på öppningsmötet<br />

att den rådande konflikten inte kunde lösas med<br />

militära medel, och att en lösning endast kunde<br />

nås genom samtal”.<br />

En ledare för Awakened Youth of Afghanistan<br />

som är en respekterad sammanslutning av<br />

krigsmotståndare, sade att vi måste få ett slut<br />

på ”Afghanicide – mordet på Afghanistan”.<br />

Det är inte lätt att bedriva undersökningar<br />

om människors åsikter i det krigs<strong>här</strong>jade Afghanistan,<br />

men resultaten man har fått förtjänar<br />

viss uppmärksamhet. En kanadensisk<br />

studie visade att afghanerna är positiva till att<br />

kanadensiska och andra utländska trupper befinner<br />

sig i landet – detta gjorde stora rubriker<br />

i Kanada. Annat som kommit fram i studien<br />

visar på att den uppgiften är en sanning med<br />

modifikation.<br />

Det var bara 20 procent av afghanerna i<br />

studien som “tror att talibanerna kommer att<br />

fortsätta med sina aktioner när de utländska<br />

trupperna lämnar landet.” Tre fjärdedelar vill<br />

ha förhandlingar mellan Karzais regering och<br />

talibanerna, och mer än hälften vill ha en koa-<br />

litionsregering. Alltså är det en stor majoritet<br />

som starkt motsätter sig att USA och Nato militariserar<br />

konflikten ytterligare, och som verkar<br />

anse att fred är möjligt om man använder<br />

fredliga metoder.<br />

Den kanadensiska tidningen The Globe and<br />

Mail genomförde en undersökning bland talibanska<br />

fotsoldater. Tidningen betonar att det<br />

inte var en vetenskaplig undersökning, men den<br />

har ändå gett värdefulla insikter. Alla som deltog<br />

i undersökningen var afghanska pashtuner<br />

från Kandaharprovinsen. De beskrev sig själva<br />

som Mujahedin och följde den gamla traditionen<br />

att driva ut inkräktare. Nästan en tredjedel<br />

av dem uppgav att minst en familjemedlem<br />

hade dödats i luftraider de senaste åren. Många<br />

sade att de kämpade för att försvara afghanska<br />

bybor från utländska truppers luftattacker. Få<br />

hävdade att de deltog i jihad på global nivå, eller<br />

att de var lojala mot talibanledaren Mulla<br />

Omar. De flesta av dem kämpade för principer;<br />

för att få en islamsk regering – inte en ledare.<br />

Denna studie visar återigen att det finns<br />

möjligheter att förhandla om en fredlig lösning<br />

utan utländsk inblandning.<br />

I utrikespolitiken rekommenderar Afghanistanexperten<br />

professor Barnett Rubin och<br />

journalisten Ahmed Rashid att USA:s strategi<br />

i regionen borde ändras från fler attackerande<br />

trupper i Pakistan till ”en diplomatisk överenskommelse<br />

där man får till stånd en kompromiss<br />

med rebellerna och samtidigt tar itu med<br />

den rivalitet och osäkerhet som finns i området.”<br />

De varnar för att om man fortsätter att<br />

fokusera på det militära ”och terrorismen<br />

som följer i dess spår”, kan det leda till att det<br />

kärnvapenbestyckade Pakistan kollapsar, med<br />

fruktansvärda följder. De uppmanar den nya<br />

amerikanska regeringen ”att få slut på den alltmer<br />

destruktiva utvecklingen i ’Det stora spelet’<br />

i regionen” genom att förhandla och då ta<br />

hänsyn till alla parters intressen inom Afghanistan,<br />

Pakistan och Iran. Hänsyn måste även<br />

tas till Indien, Kina och Ryssland som ”hyser<br />

betänkligheter angående Natos militära närvaro<br />

inom deras intresseområde” och de hot<br />

”som uttalats av USA och Nato”, al-Qaida och<br />

talibanerna.<br />

USA:s nya president måste, skriver de, få ett<br />

slut på ”den amerikanska regeringens iver att<br />

’segra’ – deras lösning på alla problem – och<br />

deras motvilja mot att samverka med sina<br />

konkurrenter, oppositionen eller fiender i diplomatisk<br />

verksamhet.”<br />

Inom varje område där det finns farliga konflikter<br />

kan Obamas regering i ett tidigt skede<br />

vara aktiv och bryta den olycksbringande våldscirkeln.<br />

© Noam Chomsky<br />

Distribuerad av The New York Times Syndicate<br />

Översättare<br />

Lotta Askaner Bergström


20 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 21<br />

När man ligger där i tvsoffan<br />

och njuter av musiken i<br />

Melodifestivalen kan man plöstligt<br />

få för sej att att betvivla det som<br />

pågår i rutan. En känsla av osäkerhet<br />

sprider sprider sig i hela soffan<br />

– kan detta vara sant? Kan det bli<br />

konstigare? undrar man och fingrar<br />

misstroget på fjärrkontrollen.<br />

Jodå, är svaret: det var värre förr.<br />

Eller, värre är inte ordet; det var<br />

konstigare, mer mystiskt, mer<br />

obegripligt, freakigare, tokigare,<br />

ja, så in i helsike oförklarligt att<br />

en s.k. ”kult” har uppstått.<br />

Jag tänker på t.ex. The Chinese<br />

Hillbillies och försöker förstå.<br />

Hillbillies är ju som alla vet<br />

bonntjyvar från de amerikanska<br />

bergstrakterna, framförallt<br />

Appalacherna, i sydöstra USA.<br />

Serieexperter tänker genast på<br />

Tjalle Tvärvigg, den koleriske<br />

K U L T<br />

Western i Småland på svenska<br />

Mats Helge gjorde sin första<br />

långfilm 1975. Eftersom han<br />

jobbade lite på småländska High<br />

Chaparral, blev det en western<br />

betitlad The Frozen Star. Det dröjde<br />

till 1977 innan den fick biopremiär,<br />

och den visades aldrig utanför<br />

Småland! Nej, jag har inte sett<br />

den. Men direkt efter The Frozen<br />

Star gjorde Mats Helge en annan<br />

western, I Död Mans Spår, och<br />

den gick faktiskt upp på bio 1975<br />

– och den har jag sett. Fattas bara!<br />

Vi pratar silver screen classics<br />

<strong>här</strong>. Vi pratar your’s to keep<br />

forever. Vi pratar lingonwestern.<br />

Än en gång utspelar sig dramat<br />

på High Chaparral, och de<br />

kringliggande tallskogarna.<br />

Efter en inledande, svängig<br />

banjolåt, börjar det. Den gamle<br />

Lördagskvällar började på<br />

70-talet inte sällan framför<br />

tipsextra med några rejäla<br />

grosshandlargroggar, lördagen var<br />

nämligen – då som nu – en dag av<br />

förväntningar och förhoppningar.<br />

På 70-talet var ingen för eller<br />

emot dansband, ingen såg ner på<br />

dansbanden – musikaliskt – de<br />

fanns, spelade och drog många<br />

folk till dansbanorna och hade<br />

scenkläder av skiftande fantasi.<br />

Bara för att man diggade tunga<br />

band som BTO, Nasareth, Deep<br />

Purple så uteslöt man inte<br />

Flamongokvintetten. (Detta var<br />

naturligtvis innan punken vände<br />

upp och ner i musikbranschen.)<br />

Dansbanden spelade de populära<br />

låtarna så nära originalen de kunde,<br />

inte sällan med svenska texter, och<br />

då och då hände det att samma låt<br />

låg på listorna: en i original och en<br />

översatt och med ett försvenskat<br />

sound – ingen har väl glömt t.ex.<br />

Halleluhja (ingen dansbandslåt, men<br />

guldgrävaren Tom,<br />

Tor Isedal, kommer<br />

stapplande bland<br />

tallarna. Efter sig<br />

har han Dick Logan<br />

(Urban Sahlin)<br />

och hans stenhårda<br />

banditgäng. Tom,<br />

svårt skadad, kommer<br />

till avkroken Carson<br />

City, och tar sig in<br />

på en saloon, vilkens<br />

bartendrar är Sune<br />

Mangs och Carl-Axel<br />

Elfving (de två bråkar<br />

skämtsamt). Man<br />

slåss lite i saloonen.<br />

Tom hittar sin dotter<br />

Isabella, spelad av<br />

Isabella Kaliff, och ger henne en<br />

skattkarta. Han säger åt henne att<br />

hembrännaren och tjyvjägaren,<br />

som hämtat myckt av sitt liv från<br />

Åsa-Nisse eller tvärtom. Både<br />

Tjalle och hans kinesiska kolleger<br />

dök naturligtvis upp i de flygande<br />

tefatens och invasionerna från<br />

Mars’ idylliska tid efter andra<br />

världskriget. The Chinese Hillbillies<br />

hette egentligen Ming och Ling och<br />

mer än så vet man knappast idag.<br />

Bilder saknas men skivinspelningar<br />

finns, dock råder osäkerhet om det<br />

rör sej om de genuina Hillbillies<br />

eller om det kanske handlar<br />

om det övriga dussinet Ming<br />

and Ling som figurerade i den<br />

amerikanska nattklubbsvärlden.<br />

Hursomhelst, man får föreställa<br />

sej de glada kineserna i stor Tjalle<br />

Tvärvigghattar, rutiga skjortor,<br />

hängslen och säckiga brallor med<br />

en lapp i baken, oförfärat göra<br />

covers på Frank Sinatra, Bob Hope<br />

ett bra exempel) som låg samtidigt<br />

på Svensktoppen i olika versioner.<br />

På landsbygden fanns inga Studio<br />

54 och jag har aldrig hört talas om<br />

att någon kommit inridande på en<br />

häst på en dansbana! Men vi hade<br />

Bröderna Djup som <strong>här</strong>made djuren<br />

på en bondgård och som spelade<br />

på bondska redskap! Grace Jones,<br />

Divine och Andy Warhol kunde<br />

därmed alltså sola tandköttet!<br />

Raggarna gick sällan in på själva<br />

dansstället utan nöjde sig med att<br />

sitta och häcka i sina amerikanska<br />

plåtlådor på parkeringarna, vissla<br />

på töser, dricka sprit och ibland slå<br />

varandra på truten. Det var alltså<br />

de tuffa Fonzie-typerna som lirade<br />

Stray Cats, The Boppers och Kal<br />

P Dal – på full patte i bilarna. De<br />

”motorburna”– light, som var långt<br />

ifrån lika coola men som ändå ville<br />

sticka ut åtminstone lite, gjorde så<br />

gott de kunde med hi-jackers på142:<br />

or, aluminiumfälgar, målad bakaxel<br />

och hjulhus, luddig bilklädsel<br />

leta upp Ben Walker<br />

som kan hjälpa henne.<br />

Sedan dör Tom.<br />

Isabella ger sig av,<br />

ovetandes om att Kate<br />

(Solveig Andersson)<br />

stått och tjuvlyssnat.<br />

Kate ger sig i lag<br />

med banditerna, för<br />

hon vill också lägga<br />

vantarna på skatten.<br />

På vad som verkar<br />

vara en logdans<br />

med ett folksanslag<br />

hittar Isabella så Ben<br />

Walker, filmens tuffe<br />

hjälte – Carl-Gustaf<br />

Lindstedt. Han super.<br />

Man slåss lite.<br />

Sedan jagar man varandra i<br />

kanoter, eller rider i tallskogar.<br />

och tärningar i backspegeln. Det<br />

var alltså på parkeringen som all<br />

eventuell action infann sig. Vid<br />

ingången till dansbanorna möttes<br />

man av en skylt med texten: ”Ej<br />

blåjeans och tofflor”. Minns aldrig<br />

att jag hade några synpunkter på<br />

banden som spelade, kanske för att<br />

jag egentligen inte lyssnade eller<br />

någonsin åkte till dansbanornas<br />

för musikens skull? Musiken fanns<br />

och ifrågasattes inte. Alunbruket<br />

Walker rider inte i hela filmen.<br />

Ibland skjuter man på varandra.<br />

Walker tycker att han behöver hjälp,<br />

och kallar in sina polare Zeke (Sten<br />

Ardenstam), indianen Ugglan (Lars<br />

Lundgren), Carter (Folke Jensen)<br />

och den blockflöjtspelande Stumme<br />

Dick (Clas Jangard). Gänget drar<br />

skrönor och super. Och så slåss de<br />

mot banditerna. I en (censurklippt)<br />

flashback ser vi Isabella våldtas, men<br />

räddas av en främling i skuggorna.<br />

Banditerna dödar alla utom<br />

Isabella, Walker och Stumme Dick,<br />

men Stumme Dick stryker med<br />

ändå, för han trillar i en myr och<br />

drunknar (censurklippt). Fast å<br />

andra sidan har våra hjältar då<br />

dödat alla skurkarna utom Dick<br />

Logan. De kommer fram till stället<br />

skatten är gömt på. Walker och<br />

Logan duellerar. Walker skjuter<br />

Logan, som stapplar omkring, tills<br />

han faller över skattkistan. Walker<br />

och Kulla är så vackert belägna att<br />

själva inramningen är lika viktig<br />

som musiken. Många hävdar<br />

att dansen som social företeelse<br />

är oslagbar, själv tycker jag inte<br />

om att dansa eftersom jag inte<br />

uppskattar att bogsera runt okända<br />

människor tätt intill som jag<br />

måste nödfallskonversera med och<br />

dansbandsmusik är inte min grej,<br />

men det går inte att bortse från<br />

dansbandsmusikens betydelse. Man<br />

kan tycka vad man vill – och det<br />

gör man – men själv känner jag<br />

inget ”hot” från dansbandsmusiken<br />

eller dess anhängare och jag vill<br />

samtidigt höja ett pekfinger och<br />

påpeka för dem som av någon<br />

anledning fått för sig att det skulle<br />

vara ”finare” att lyssna på när<br />

Robert Wells förvandlar låt säga<br />

AC/DC:s Highway To Hell till<br />

en vämjeligt, krystat och rikligt<br />

orkestrerad katastrof att så inte<br />

är fallet, och alla de som upplever<br />

att country som mer ”äkta” än<br />

och Isabella delar på pengarna. Är<br />

Walker Isabellas riktige far? Slut.<br />

Självklart talas det<br />

svenska filmen igenom.<br />

Jag tror nog att anledningen till av<br />

jag satt och skrattade filmen igenom<br />

var just att de talade svenska, samt<br />

att jag känner igen aktörerna,<br />

och vet att det är Småland. Hade<br />

filmen varit italiensk och dubbad<br />

till amerikanska hade jag nog<br />

inte skrattat alls, eftersom jag<br />

har accepterat spaghettiwesterns.<br />

Dessutom är Mats Helge egentligen<br />

inte alls så dålig på att göra film.<br />

Bortsett från ett par taffliga stunts,<br />

ser det mesta bra ut. Ett par scener<br />

är till och med lite Leone-influerade.<br />

Och faktum är att Lindstedt<br />

och Ardenstam är rätt bra som<br />

gamla godmodiga sadelluffare.<br />

Pidde Andersson<br />

“En känsla av osäkerhet sprider sprider sig i hela soffan”<br />

och Al Jolson (!). Just Al Jolson<br />

var ju själv något av en kameleont<br />

eftersom han gjort sej världsberömd<br />

som huvudrollsinnehavare i den<br />

första ljudfilmen, där han sjunger<br />

”jazz” (!?) i form av tårdryparen<br />

”Mammy” iförd ”black-face” , d.v.s<br />

målad svart i ansiktet för att se<br />

ut som en afroamerikan som det<br />

heter nuförtiden. Al Jolson, som<br />

själv var av judisk <strong>här</strong>komst, spelar<br />

en judisk kantors son, som halkat<br />

snett <strong>här</strong> i livet och blivit jazz-freak.<br />

Ett virr-varr av etnicitet alltså och<br />

hur konstigt ska det inte ha varit<br />

att höra The Chinese Hillbillies<br />

framföra ”Eli, Eli” på jiddisch.<br />

Jolsons black-face var för övrigt<br />

inte så konstigt alls. Så hade vita<br />

artister uppträtt under lång tid för<br />

att framstå som lite mer ”jazzy”. Den<br />

riktiga etniska kollapsen uppstod väl<br />

med tiden när svarta också började<br />

uppträda i black-face för att...ja,<br />

vad? Föreställa sej själva helt enkelt.<br />

Ett ikanande fenom dök upp<br />

i samband med The Beatles<br />

<strong>här</strong>jningar i Europa och USA, med<br />

onvikt å USA (ev. ordvits oavsedd).<br />

Ett myller av Beatleskopior dök upp<br />

på den amerikanska skivmarknaden<br />

med övertydliga skivtitlar som The<br />

Beetle Beat (recorded in England!),<br />

Beatlemania, Dothe Beetle och<br />

Beatlerama med prydligt avbildade<br />

Beatlesfrisyrer (utan ansikten) på<br />

omslaget. Det typiska för den <strong>här</strong><br />

trendeni etnokultsammanhang,<br />

musiken vill vi inte tänka på, var<br />

de amerikanska artisterna som<br />

ville vara engelska, medan å andra<br />

sidan de skrangliga engelska<br />

tonåringarna ville framstå som<br />

svarta amerikanska bluesgubbar från<br />

Mississippideltat. Kopior av kopior<br />

for alltså fram och tillbaka över<br />

Atlanten i ett mångkulturellt kaos,<br />

som inte ens den mest proggiga<br />

svenska kulturbyråkrat kan föreställa<br />

sej i sina vildaste drömmar.<br />

Men ovanpå alltihopa tronar The<br />

Chines Hillbillies med sin inspelning<br />

av Mikcow Blues Boogie, som med<br />

tiden skulle bli en cover av Elavis<br />

Presley och därmed ett av fröen till<br />

den uramerikanska revolution som<br />

heter Rock and Roll. Snacka om kult.<br />

Björn Wallde<br />

Livet med dansbanden då det begav sig<br />

dansbandsmusik, med tanke på<br />

texterna, kan nog inte engelska.<br />

Dansbandskampen har dessutom<br />

fått igång denna folkrörelseliknande<br />

företeelse igen, som startade med<br />

Våga stuffa-lektioner. Boken<br />

redogör i kortfattade kapitel för<br />

dansbandsmusiken utveckling<br />

och olika faser, hur allt började,<br />

vem som betytt mest i branschen,<br />

när saxofonernas gjorde entré,<br />

sequensers, etc… en grundkurs<br />

i dansbandskunskap för den<br />

som känner ett behov av sådan.<br />

Dansbandsmusiken har aldrig<br />

utgett sig för att vara något annat<br />

än just dansbandsmusik. Livets<br />

Band är en bok att hålla av, eller<br />

varför inte om? Tjo faderittan!<br />

Leif Eriksson, Martin Bogren<br />

Livets Band – Den svenska<br />

dansbandskulturens historia<br />

Prisman<br />

Lars Yngve<br />

Vårens föreställningar<br />

på Malmö Opera<br />

VA NE SSA<br />

OP E R A<br />

B A R B E R<br />

A V<br />

en musikteaterföreställning<br />

JESUS CHRIST SUPERSTAR t o m 8/3<br />

BILJETTER 040-20 85 00, 0775-700 400 www.malmoopera.se<br />

DEAD MAN WALKING 30/1-13/2<br />

FANTASTICKS 14/2-1/3<br />

VANESSA 14/3-26/4<br />

PARISERLIV 30/4-14/6<br />

MARILYN MONROE 9-17/5<br />

– människa och myt<br />

SPRING AWAKENING 12-29/5


22 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 23<br />

Musik Film<br />

ROCK/POP<br />

A Camp<br />

Colonia<br />

Universal<br />

Nina Persson sjunger så<br />

fantastiskt vackert och med<br />

ett vibrato på stämbanden att<br />

man nästan, men bara nästan,<br />

glömmer bort musiken på<br />

A Camps andra album, som<br />

faktiskt består av inspirerad,<br />

varierad, dekorerad och<br />

varsamt producerad<br />

romantiskt storslagen<br />

musik,. Här finns ett flertal<br />

potentiella singlar som<br />

Love has left the room, The<br />

crowning, Here are many wild<br />

HÅRDROCK<br />

Leif Edling<br />

Songs of torment<br />

– songs of joy<br />

GMR<br />

Leif Edling är<br />

primus motor,<br />

låtskrivare<br />

och basist i<br />

Candlemass<br />

först och främst. I andra<br />

hand är han detsamma<br />

i allstarbandet Krux<br />

(där Jörgen Sandström<br />

(Entombed, Grave, Project<br />

Hate), Fredrik Åkesson<br />

(Opeth, Arch Enemy), Peter<br />

Stjärnvind (Entombed)<br />

och Mats Levén (Yngwie<br />

Malmsteen)också är med)<br />

och det är väl först i tredje<br />

hand han är soloartist.<br />

Leif Edling solo skiljer sig<br />

självklart mot de andra<br />

projekten han driver<br />

men letar du efter Leffes<br />

hiphopinfluenser eller inslag<br />

av indiepop har du kommit<br />

fel. Har ni hört hans andra<br />

band så vet ni att Leifs musik<br />

väger mer än Bantar – Björn<br />

och segar sig fram i makligt<br />

TVSERIEMUSIK<br />

Leif Jordansson<br />

De Halvt Dolda<br />

Brus och knaster<br />

Den<br />

dramaserie av<br />

Jonas Gardell<br />

som gått på<br />

tv, De Halvt<br />

Dolda hade en suggestiv<br />

musik, som påminde litet<br />

om soundtracks till Werner<br />

Herzogs filmer. Den spelade<br />

sin egen roll och förföll aldrig<br />

till att illustrera. Tonen var<br />

dramatisk, litet sorgsen.<br />

Ett slags farväl, som ju<br />

rimmade bra med de tragiska<br />

gestalterna och skeendena<br />

i dramaserien. Gitarristen<br />

Leif Jordansson har signerat<br />

denna musik. Sättningen är<br />

bitvis suggestivt originell<br />

med gitarr, tramporgel, cell,<br />

engelskt horn och ibland<br />

också Sveriges Radios<br />

Symfoniorkester. Den<br />

senromantiska tonen är<br />

kryddad och klart njutbar<br />

utan dramaserien.<br />

★ ★ ★ ★<br />

Thomas Millroth<br />

animals, My America med<br />

”baduba-sax”, eller I signed<br />

th line med ett patenterat<br />

Supertramp-piano. Skivan<br />

är förhållandevis behagligt,<br />

lugnt eftertänksam och<br />

vaggar in en i trygghet, och<br />

Mark Linkous små klangrika<br />

utväxter tilssamans med<br />

Nathans väl utvecklade känsla<br />

för stämningar och Nicklas<br />

Frisks fingertoppskänsla<br />

för melodier gör detta till<br />

en stor skiva. Nämnde jag<br />

föresten att Nina sjunger<br />

bättre än någonsin?<br />

★ ★ ★ ★<br />

Lars Yngve<br />

ånglokstempo. Orgeldoom<br />

kallade Leif det och det är<br />

en beskrivning som passar<br />

väldigt bra. Tänk er en<br />

midnattsmässa som gått<br />

överstyr och där man bjudit<br />

in Type O Negative att ta<br />

nattvarden så får ni en god<br />

bild över hur det låter när<br />

Carl Westholms kyrkoorgel<br />

brusar på som en galen<br />

elefant i en porslinsbutik.<br />

Gitarrerna på plattan sköts<br />

av Björn Eriksson och Chris<br />

Laney, trummar gör Lars<br />

Sköld och sången hanteras<br />

faktiskt av upphovsmannen<br />

själv. Visst, han är ingen Rob<br />

Lowe (Candlemass) eller<br />

Mats Levén (Krux) men<br />

sången fyller väl sin funktion<br />

på låtar som It´s not there och<br />

resten av plattans doomiga<br />

känsla. Plattan heter ju Songs<br />

of torment – songs of joy<br />

bjuder på låtar som är både<br />

lite deppiga och låtar som<br />

handlar om intergalaktiska<br />

hämnare. Därav den<br />

talande titeln på plattan.<br />

BLUES/TRASH<br />

Movie Star Junkies<br />

Melville<br />

Voodoo Rhythm Records<br />

★ ★ ★<br />

Jerry Prütz<br />

Fantastiskt<br />

band,<br />

fantastiskt<br />

album.<br />

Italienska<br />

Movies star junkies blandar<br />

en cocktail med lika<br />

delar Birthday Party och<br />

Gun Club och skakar loss<br />

utav bara helvete. Detta är<br />

kaotisk Blues/Trash/Punk<br />

med distade gitarrer, orgel,<br />

ylande sång och det är så<br />

vackert. De tar nämnda<br />

bands sound och för det ett<br />

steg vidare, utan att det låter<br />

plagierat. Ungefär som Union<br />

Carbide Prod. o Soundtrack<br />

of our lives gjorde med<br />

Stooges. Det låter både nytt<br />

o fräscht även om vi är nere<br />

o krälar bland skeppsvrak,<br />

skörbjugg, hemlängtan,<br />

drunknade lik o benrester.<br />

En platta med temat<br />

Melville och Moby Dick.<br />

★ ★ ★ ★ ★<br />

Johan Stenström<br />

ROCK<br />

Bruce Springsteen<br />

Working on a dream<br />

Sony/BMG<br />

Bruce<br />

Springsteen<br />

går på i<br />

ullstrumporna<br />

på gamla dar<br />

med en ny platta förvånande<br />

kvickt efter den förra.<br />

Dessutom ny turné redan i<br />

år vilket är fina fisken för alla<br />

som hinner handla biljett den<br />

första kvarten efter släpp.<br />

På Working on a dream<br />

sitter Brendan O’Brian<br />

bakom spakarna igen och<br />

producenten är också den vi<br />

kan tacka för att ha peppat<br />

bossen att smida medan<br />

järnet är varmt och spela in<br />

skivan i pauser på förra årets<br />

turné. Musikaliskt är det åter<br />

en uppvisning i Springsteens<br />

och the E Street Bands egna<br />

specialtricks men med en<br />

gnutta mindre publikfrieri<br />

än sist. Det är antagligen ett<br />

plus att skivan är inspelad ”i<br />

POP<br />

Morrissey<br />

Yeras of refusual<br />

Attack/Lost Highway<br />

Morrissey är en<br />

ikon, myt och<br />

legend, och<br />

symboliserar<br />

inte bara utanförskapet utan<br />

bevisar även att man inte<br />

behöver flabba runt i alla<br />

medier och ställa in sig i för<br />

att nå framgång, men ett<br />

måste, om man nu väljer att<br />

gå sin egen väg och dessutom<br />

hålla stenhårt på sin<br />

integritet, såväl musikaliskt<br />

och artistiskt, kräver<br />

naturligtvis en del talang<br />

om det ska hålla i längden.<br />

Morrissey håller verkligen i<br />

längden Här på sitt nionde<br />

album är han mer till freds<br />

och låter gladare än på många<br />

år och gör dessutom strålande<br />

pop. Years of refusual håller<br />

samma makalösa klass som<br />

Vauxhall and I, Viva Hate och<br />

You are the Quarry – samtliga<br />

klassiker. Years of refusual<br />

kickstartar med ett patenterat<br />

POP<br />

Bosse Saxell<br />

Lycka<br />

Rootsy<br />

Poeten, musikern och artisten<br />

Saxell ger ut sitt sjunde<br />

album, och som vanligt är<br />

det ett genuint hantverk som<br />

håller en hög kvalitet. Till<br />

sin hjälp har han ett flertal<br />

namnkunniga gästartister<br />

bland annat Mikael Wiehe,<br />

Svante Thuresson och<br />

Veronica Mortensen.)Vad vill<br />

du ha av mig? Skumpar han<br />

fram på en dammig grusväg<br />

någonstans bland de skånska<br />

rapsfälten och Skagen i April<br />

med Sacha Dupont, borde ges<br />

ut som singel omedelbart.<br />

★ ★ ★<br />

Tord Johnsson<br />

farten”. Det låter fantastiskt<br />

bra och över hela skivan<br />

ligger en intensiv känsla av<br />

närvaro. Det är som om hela<br />

orkestern är på toppen av<br />

sin förmåga vilket är smått<br />

otroligt efter så många år.<br />

Låtskrivaren och berättaren<br />

Springsteen är det inte heller<br />

nåt fel på. Det handlar om<br />

allt från den amerikanska<br />

drömmen, åldrande, död<br />

och kärlek. Det kryllar av<br />

bra låtar och mycket fäster,<br />

närmast episka Outlaw Pete<br />

som känns som en metafor<br />

för hur Usas egen historia<br />

hinner upp landet (och<br />

som oväntat lånar en hook<br />

av Kiss). Filmlåten till The<br />

Wrestler är stark. Working<br />

on a dream är måhända<br />

klicheartat Springsteensk<br />

(med vissling, mon dieu) men<br />

medryckande lik förbannat.<br />

Och så vidare. Skyll dig själv<br />

om du missar den för att du<br />

tycker du ”hört det förut”.<br />

POP<br />

Erasure<br />

Total pop 40<br />

Mute/EMI<br />

★ ★ ★ ★<br />

Fredrik Hellström<br />

bamsefett Morrisseyskt<br />

sväng och jag satsar nog en<br />

peng på att Something is<br />

squeezing my skull kommer<br />

att öppna under kommande<br />

turné. All you need is me har<br />

en <strong>här</strong>ligt grisigt knorrande<br />

bas, Im trowing my arms<br />

around Paris är en himmelskt<br />

upplyftande poplåt och i<br />

flamencoinfluerade When<br />

I last spoke to Carol visar<br />

han prov på lekfullhet.<br />

Och i The youngest was<br />

th most loved konstaterar<br />

han att ”There is no such<br />

thing in life as normal”.<br />

Ja, jo: Something Is<br />

Squeezing My Skull, Mama<br />

Lay Softly On The Riverbed,<br />

I’m Throwing My Arms<br />

Around Paris och One Day<br />

Goodbye Will Be Farewell har<br />

redan spelats live och All you<br />

need is me och , That’s how<br />

peaople grow up fanns förvisso<br />

med på fjolårets Greatest Hits.<br />

Spelar roll! Im throwing my<br />

arms around Years of refusual.<br />

★ ★ ★ ★ ★<br />

Lars Yngve<br />

Erasure tillhör, precis som<br />

axelvaddar, stentvättade<br />

jeans, benvärmare och<br />

frisyrgelé, en tid som man<br />

rent musikaliskt minns för<br />

sina slibbiga syntljud och<br />

märkliga one-hit wonders<br />

som Baltimora, Toto Coelo<br />

och kanske Troll, någon?<br />

Och ärligt talat så känns inte<br />

en ny skiva samlingsskiva<br />

med Erasure 2009, speciellt<br />

upphetsande, på pappret.<br />

Men vad tror ni händer när<br />

jag laddar min iPod med hits<br />

och remixer? Ni gisade rätt:<br />

mina mungipor åker upp<br />

två våningar och jag börjar<br />

drömma om min skrynkliga,<br />

midjejorta och khakifärgade<br />

POP<br />

Antony and The Johnsons<br />

The Crying Light<br />

Rough Trade<br />

Antonys<br />

genombrott<br />

med I am a<br />

Bird Now var<br />

stort. Kanske<br />

välförtjänt. Det böljande<br />

vibratot, den romantiskt<br />

drömska texten och utspelet<br />

blev nästan surrealistiskt.<br />

Han har varit litet kul att<br />

höra i duo med andra. Då<br />

är han som någon som<br />

sitter och pratar jättehögt i<br />

mobiltelefonen medan du<br />

försöker läsa. Omöjlig att<br />

undgå. Här är han rakt upp<br />

och ner sig själv. Tempot,<br />

utspelet, klangen är svävande,<br />

romantisk, litet dekadent<br />

kanske. Det är på sitt sätt<br />

oundvikligt och bra, men<br />

POP<br />

Belle and Sebastian<br />

The BBC Sessions<br />

BBC/Border<br />

Dessa “livei-studio”inspelningar<br />

(från olika<br />

tillfällen<br />

1996–2001) bjuder på en<br />

hel del av det som är Belle<br />

and Sebastians signum:<br />

trevligt gupp-groovig<br />

sväng, okomplicerade<br />

melodistrukturer – och<br />

lömska falluckor med vassa<br />

kanter som lurar överallt i<br />

låtarna, falluckor man ramlar<br />

ROCK<br />

Freddie Wadling<br />

The Dark Flower<br />

– Den mörka blomman<br />

Capitol/EMI<br />

Freddie Wadling har blivit<br />

folklig, och absolut ingenting<br />

negativt med detta, tvärtom,<br />

jag hoppas att han säljer<br />

många skivor och får en rejäl<br />

inkomst, det är han väl värd<br />

Freddie. Personligen föredrar<br />

jag dock hans röst i Blue<br />

For Two, där musiken hade<br />

en helt annan intensitet. Jag<br />

förstår och kan sympatisera<br />

med att man försöker göra<br />

en folkhemsvariant av Tom<br />

Waits av honom, lite lagom<br />

skramlig, men inte så pass<br />

stökig så att mainstreamspubliken<br />

skräms iväg.<br />

kavaj som säkert inte var<br />

modern någon annanstans än<br />

i mitt estetiskt handikappade<br />

sinne för trendiga kläder!<br />

Vi får inte glömma att de<br />

coolaste luggarna en gång på<br />

80-talet, e.kr, satt på Philip<br />

Oakley (Human League)<br />

och Vince Clark, i Yazoo,<br />

syntmusikens professor<br />

Kalkyl, som gick vidare<br />

med Erasure och gjorde<br />

därefter, tillsammans med<br />

den dansande locktången,<br />

musik för dansgolvet<br />

som håller än idag.<br />

★ ★ ★<br />

Lars Yngve<br />

jag har stora svårigheter<br />

med resultatet. På samma<br />

sätt som jag alltid har haft<br />

problem med Keith Jarrett.<br />

För att nu byta genre. Jag vet<br />

att Kölnkonserten anses stor.<br />

Men jag kan inte med detta<br />

plinkande, dessa utfyllnader<br />

och framförallt denna yviga<br />

känslosamhet. Det är musik<br />

som säger känsla men inte<br />

är det. Det handlar mer<br />

om gesten. Och myten att<br />

känslighet låter på ett visst<br />

äkta vis. Som Antony and<br />

The Johnsons till exempel.<br />

Detta vibrato och dessa<br />

påträngande pretentiös texter<br />

vill bara visa upp sig. Det<br />

är för mig ett mischmasch<br />

på klichéer. Kort och gott är<br />

detta modern kitsch, eller<br />

ännu värre rent pekoral.<br />

★ ★ ★<br />

Thomas Millroth<br />

ner i när man hör de skeva<br />

vinklingarna, de oroande<br />

vändningar Stuart Murdochs<br />

små vardagsrealistiska<br />

berättelser tar, de<br />

obekvämt humoristiska<br />

formuleringarna. Musiken<br />

kan bli lite enahanda, de<br />

gånger bandet inte bryr sg<br />

tillräckligt – men det är inte<br />

ofta man kan höra en låt<br />

om en flicka som «liberated/<br />

a boy I never rated,/now<br />

he’s throwing discus/for<br />

Liverpool and Widnes».<br />

★ ★ ★<br />

Graham Bowers<br />

Intentionen blir dock att<br />

det låter lagom. Freddie<br />

Wadling är unik och borde<br />

behandlas därefter, varför inte<br />

låta landets unga begåvade<br />

låtskrivare förse honom med<br />

material till nästa album,<br />

då, men först då, kan det<br />

ske under. Det är lagom<br />

och bra, men som sagt, han<br />

är värd en betydligt mer<br />

spännande inramning. Kira-<br />

Kira är ett 25 minuter långt<br />

nummer med skisser och<br />

improvisation som bevisar<br />

att det finns en Captain<br />

Beefhart som vill komma<br />

ut, då är Wadling i sitt esse,<br />

mer av den varan tack.<br />

ROCK<br />

Franke<br />

Det krävs bara några<br />

sprickor för att skapa<br />

ett mönster<br />

Luxury<br />

★ ★ ★<br />

Lars Yngve<br />

Göteborgsrockpopkaxiga<br />

Franke lyckas få till det i<br />

Svensk tradion, mellan Ebba<br />

Grön och Hellacopters,<br />

med girarrslingor från<br />

rockabilly och skrammel ur<br />

60-talsgaragen – och det till<br />

uppfriskande nutidsanda!<br />

★ ★ ★ ★<br />

Mikael Håkansson Askaner<br />

Lars and the real girl<br />

Den mustaschprydde Ryan Gosling<br />

spelar Lars Lindstrom med ett<br />

nästan konstant, nöjt leende filmen<br />

igenom. Lars bor i sin bror Gus’<br />

garage någonstans i svenskbygderna<br />

i norra USA. I det egentliga huset<br />

bor Gus med sin hustru Karin,<br />

som oroar sig för den ensamme,<br />

tystlåtne, introverte Lars, som<br />

sällan vill umgås eller komma<br />

över på en kopp kaffe. Trots sina<br />

sociala handikapp, har Lars ett<br />

arbete (fast jag blir inte riktigt<br />

klok på vad det är han jobbar med<br />

där), och en dag visar en kollega<br />

upp sajten som säljer Real Dolls,<br />

ni vet de där svindyra dockorna<br />

som är i det närmaste kopior av<br />

riktiga kvinnor och som det har<br />

visats en del TV-reportage om.<br />

Några dagar senare berättar Lars<br />

för Gus och Karin att han träffat<br />

en tjej på nätet och undrar om hon<br />

kan få bo i dras rosa rum. Karin<br />

blir jätteglad för Lars’ skull – men<br />

kommer av sig när det visar sig<br />

att Lars kommer över på middag<br />

i sällskap med en docka han döpt<br />

till Bianca. Inte nog med det, han<br />

pratar med Bianca som vore hon<br />

en riktig, levande kvinna. Lars<br />

skickas till läkaren och psykologen<br />

Dagmar (kul med alla svenska<br />

namn), men hon kan inte göra<br />

så mycket. Gus är övertygad om<br />

att Lars blivit fullkomligt galen.<br />

Men snart händer något oväntat.<br />

Lars har alltid med sig Bianca och<br />

presenterar henne för byborna<br />

– och med tiden börjar dockan<br />

accepteras i det lilla samhället. Folk<br />

tar hand om dockan, dockan följer<br />

med på viktiga möten, ibland till<br />

och med utan Lars, som då öppnar<br />

sig lite och umgås med en ung tjej<br />

på hans jobb som är lite förtjust i<br />

honom. Lars and the real girl, som<br />

är från 2007 och inte purfärsk<br />

(varför så sen sverigepremiär?),<br />

verkar lanseras som en komedi i<br />

pressen, men gå inte och se den<br />

i tron att du ska skratta käken ur<br />

led. För det <strong>här</strong> är främst ett drama<br />

– med vissa komiska inslag. Filmen<br />

har även kallats ”feel good-film”<br />

vilket kanske stämmer bättre, även<br />

om Craig Gillespies film mest är<br />

ett typiskt, udda indiedrama.<br />

Min enda egentliga invändning<br />

mot Lars and the real girl, är att<br />

det makliga tempot gör att filmen<br />

känns längre än den är och att<br />

innehållet tar slut och filmen därför<br />

trampar vatten. Och visst, jag kan<br />

nog invända även mot det faktum<br />

att Gus inte anser Lars vara knäpp<br />

redan innan han köper Bianca,<br />

eftersom det är uppenbart att allt<br />

inte står rätt till. Men samtidigt är<br />

det makliga tempot en av filmens<br />

styrkor – det är nämligen väldigt<br />

behagligt att titta på det <strong>här</strong>. Lugnt<br />

och skönt och inga filmiska excesser<br />

och konstiga vinklar och snabba<br />

klipp. Här är det skådespeleriet och<br />

rollfigurerna som står i centrum.<br />

Miljöerna gör förresten att filmen<br />

ser ut att vara inspelad strax norr<br />

om Glumslöv under några trista<br />

vinterdagar. Det är alltså passande<br />

med de svenska namnen. Lars and<br />

the real girl är en intressant och<br />

tänkvärd film, och klart värd att se.<br />

★ ★ ★<br />

Pidde Andersson<br />

Pride and Glory<br />

Snörliven är trängre än någonsin<br />

i Jane Austens Pride and glory.<br />

Kjolarna frasar när pigorna<br />

springer över hedarna och… I<br />

helvete heller. För titeln till trots är<br />

filmen så långt ifrån Jane Austen<br />

man kan komma, även om i<br />

princip alla Austens böcker hade<br />

sådana <strong>här</strong> titlar. Platsen är New<br />

York – och det är ett grått och<br />

skitigt New York; det är inte den<br />

neonglittrande bläckfisken i nattens<br />

mörker, utan snarare stadsdelar<br />

som ser ut som Rosengårds<br />

Mammut<br />

Kan väl inte påstå att jag såg fram<br />

emot Lukas Moodyssons nya film<br />

Mammut. Tvärtom. Jag bävade för<br />

att gå dit. Fucking Åmål var väl okej.<br />

Jag förstod förvisso inte varför alla<br />

var så överförtjusta och pratade om<br />

stor igenkänningsfaktor och grejor,<br />

för jag kände inte igen mig ett dugg<br />

i filmen.Däremot besatte dialogen<br />

en fantastisk tonträff. Tillsammans<br />

tyckte jag bättre om, den tyckte jag<br />

till och med var riktigt bra. Och<br />

innehållet i den kunde jag relatera<br />

till – nu bodde jag tack och lov inte<br />

i kollektiv, men jag minns ju hur<br />

det var på 70-talet och jag tyckte det<br />

var något konstigt och frånstötande<br />

med alla de <strong>här</strong> vänsterflummarna<br />

som bodde på konstiga sätt.<br />

Sedan spårade Moodysson ur<br />

med amatörproduktionen Lilja<br />

4-ever, som mina rysktalande<br />

vänner inte klarade av att se,<br />

eftersom den ryska dialogen är<br />

under all kritik, och sedan följde<br />

trams som Ett hål i mitt hjärtat<br />

och Container… Men i Sverige<br />

– som svensk filmskribent – måste<br />

man tycka om sådant <strong>här</strong>. Man<br />

måste anse att Lukas Moodysson<br />

tillhör våra främsta filmskapare<br />

och författare. En film av honom<br />

kan inte vara dåligt. Du skall inga<br />

gudar hava jämte Moodysson.<br />

Innan visningen skämtade jag<br />

om att jag skulle ge Mammut en<br />

etta i betyg i protest, oavsett vad<br />

jag tycker om filmen. Och jag vill<br />

understryka att jag skämtade när<br />

Discodaggarna<br />

Dansk animation, kan det vara<br />

något? Tja, kanske – det vet<br />

man aldrig. Här har vi en sådan:<br />

Discodaggarna – som i original<br />

heter Discoormene – i regi av<br />

en Thomas Borch Nielsen, som<br />

ryktas ha Danmarks största<br />

Spindelmannensamling. När man<br />

gör tecknad film – eller tecknade<br />

serier för den delen – är det viktigt<br />

att man tänker framförallt på en<br />

sak när man funderar ut vad för<br />

typ av figurer det ska handla om<br />

och hur de ska designas: det ska<br />

gå att göra saker med dem. De ska<br />

kunna uttrycka sig med kropp och<br />

ansikte. Discodaggarna handlar<br />

om daggmaskar. Daggmaskar!<br />

Sådana har varken armar eller<br />

ben. Därför blir mycket i den<br />

<strong>här</strong> filmen rätt… konstigt!<br />

En ung maskkille som har ett trist<br />

baksidor. I centrum har vi familjen<br />

Tierney: före detta polischefen<br />

Francis, Sr (Jon Voight), hans son<br />

Francis, Jr (Noah Emmerich),<br />

som är den nye polischefen, och<br />

så Juniors brorsa; snuten Ray<br />

(Edward Norton). Bröderna har<br />

även en syster; Abby (Jennifer<br />

Ehle), som har barn med ännu en<br />

snut – Jimmy (Colin Farrell).<br />

Att hon är ihop med Jimmy är<br />

inte så bra – eftersom Jimmy och<br />

några snutpolare har bildat ett<br />

kriminellt, hänsynslöst gäng, som<br />

inte drar sig för grov misshandel<br />

och mord. Francis, Jr vet lite mer<br />

om vad som försiggår än han vågar<br />

säga, och den rättrådige Ray står upp<br />

jag sa det. Jag sa även att jag skulle<br />

ge Discodaggarna en stark fyra…<br />

Nå: Gael García Bernal och<br />

Michelle Williams är ett New<br />

York-par med en liten dotter, som<br />

oftast tas om hand av en barnflicka<br />

från Filippinerna. Bernal och<br />

Williams jobbar konstant, hon<br />

är kirurg och han har något slags<br />

spelsajt på nätet och tjänar drivor<br />

av pengar. Barnflickan har lämnat<br />

sina söner hemma i Filippinerna.<br />

Så ska Bernal åka till Thailand för<br />

att skriva under ett fett kontrakt.<br />

Under resan ger hans kollega honom<br />

en penna med inslag av elfenben<br />

från mammut. I Thailand börjar<br />

Bernal resa omkring och träffar en<br />

ung prostituerad han umgås med.<br />

Och hela tiden ringer han hem till<br />

sin saknade familj. Williams jobbar<br />

och jobbar och tar åt sig när en<br />

ung, knivhuggen pojke avlider på<br />

operationsbordet. Och barnflickan<br />

tänker på sina söner – och de sitter<br />

i sanden i Filippinerna och tänker<br />

på henne…Och det händer inte så<br />

mycket. Rättare sagt: det händer<br />

ingenting. Nu kommer folk att<br />

uttala sig lyriskt om bildernas poesi,<br />

om det generösa tempot, om det<br />

existensiella innehållet och om en<br />

massa andra djupa grejor. Men så<br />

<strong>här</strong> är det: Jag satt längst bak och<br />

längst ut i kanten och hade översikt<br />

jobb, får chansen att bli mellanchef.<br />

Eller om det nu var hans tjocke<br />

kompis som fick chansen. Jag minns<br />

inte så noga. Men helst vill masken<br />

vara med i melodifestivalen på TV.<br />

En dag hittar han en av sin farsas<br />

gamla LP-skivor rån 70-talet – en<br />

discoplatta från ’77. Och då plötsligt<br />

vill grabben starta ett discoband,<br />

vilket han gör. Ja, och så blir det lite<br />

fnurror på tråden och problem och<br />

kärlek och sådant, och främst blir<br />

det musik. Animationsmässigt ser<br />

det hyfsat ut. Visst är det långtifrån<br />

SHREK, men så illa är det inte. Det<br />

är värre med storyn, som ofta är<br />

direkt tråkig och i vanlig ordning<br />

till knäna i lik och anklagelser. Ett<br />

rått, smutsigt och välspelat drama,<br />

så kan man sammanfatta Pride and<br />

glory. För allt våld och blod till trots,<br />

är detta ingen egentlig snutthriller<br />

– jag kan inte påstå att jag upplever<br />

filmen som spännande, att jag<br />

känner för rollfigurerna och undrar<br />

hur det ska gå för dem. Däremot<br />

är handlingen intressant. Pride<br />

and glory är långt ifrån en glassig<br />

film; fotot är rakt på, ”in your face”<br />

– och detta ger anrättningen en<br />

kraftigt dokumentär prägel. Vore<br />

det inte för alla kända skådisar,<br />

hade jag kunnat ta stora delar<br />

av filmen som dokumentära.<br />

…Men aldrig får jag vara riktigt<br />

över hela publiken. I min bänkrad<br />

satt flera kritiker och såg ut att<br />

vilja sova. Och bland dem som satt<br />

i resten av salongen nickades det<br />

till för jämnan. Själv halvlåg jag<br />

i hångelsoffan jag placerat mig i<br />

– och ibland kom jag på mig med<br />

att tänka på annat än koncentrera<br />

mig på det som skedde uppe på<br />

filmduken, främst beroende på att<br />

det inte skedde speciellt mycket.<br />

Två långa timmar och fem ännu<br />

längre minuter varar filmen, och<br />

det tar nog två tredjedelar innan det<br />

händer något av intresse, och det är<br />

när Bernal träffar den prostituerade.<br />

Den första halvtimmen av filmen<br />

händer absolut ingenting. Och<br />

Michelle Williams går mest<br />

omkring och ser snuvig ut och<br />

liknar Renée Zellweger, och det<br />

är ingen komplimang i min bok.<br />

Visst. Det hela är kompetent gjort.<br />

Bitvis är fotot väldigt snyggt. Men<br />

fotot i till exemel THE SPIRIT,<br />

som jag sågade, var också snyggt.<br />

Och varför ska jag skriva att en<br />

film är bättre än den är bara för en<br />

sådan detalj? Jag tycker nämligen<br />

att MAMMUT är skittråkig. Jag<br />

kommer aldrig att se om den. Jag<br />

tycker inte att det finns någon som<br />

helst orsak att se filmen. Om man<br />

nu inte är en tjej som älskar Gael<br />

García Bernal, och han har tydligen<br />

en hel del fans. Själv vill jag inte<br />

titta på honom göra ingenting i<br />

över två timmar. Att filmen är totalt<br />

humorbefriad goes without saying.<br />

★<br />

Pidde Andersson<br />

kämpade jag för att hålla mig<br />

vaken. Och så har vi det <strong>här</strong> med<br />

att figurerna är maskar. I början av<br />

filmen skrattade jag åt detta faktum,<br />

det hela blev rätt bisarrt. Det är en<br />

idiotisk idé att låta maskar bilda<br />

ett band – och självklart stämmer<br />

ingenting när de musicerar. Förvisso<br />

spelas det på elgitarr och elbas och<br />

annat, men det ser inte klokt ut.<br />

Om det inte vore för de ständiga<br />

musiknumren hade Discodaggarna<br />

blivit en orgie i tristess. Vilket det<br />

nog blev för mig ändå, eftersom jag<br />

förstås inte gillar disco. Frågan är<br />

vad småungar tycker om det <strong>här</strong>.<br />

De svenska rösterna görs av Danny<br />

Saucedo, Erik Segerstedt, Mattias<br />

Andréasson, Anna Sahlin, Helen<br />

Sjöholm, Tommy Nilsson, Nanne<br />

Grönvall – och JA! Niclas Wahlgren.<br />

★ ★<br />

PiddeAnersson<br />

glad. Jag känner hur en fyra i betyg<br />

hänger i luften. Jag är väldigt nära<br />

att sätta den där fyran. Men… Pride<br />

and glory är liksom så många andra<br />

filmer nuförtiden alldeles, alldeles<br />

för lång 130 minuter. Man hade<br />

lätt kunnat kapa en halvtimme.<br />

Och i en av slutscenerna går man<br />

lite för långt i Rays rättrådighet,<br />

när han och skurken lägger<br />

pickorna på bordet för att göra<br />

upp med knytnävarna, som vore<br />

de cowboys. Det är kanske någon<br />

irländsk grej, men det funkar inte.<br />

★ ★ ★<br />

Pidde Andersson


24 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 25<br />

Mitt Walter Ego otecknat av och med WALTER Kurtsson<br />

Kanske var det <strong>här</strong> Hyland gjorde sin första hörna<br />

Burspråket<br />

Allt fl yter<br />

Vad säger ni <strong>här</strong> ute på landet – dog eller dödde?<br />

Asså denna filmen fick ja gå po<br />

förr att mussan va deppi ijen. Hon<br />

hadde ingen karr ti denna julen<br />

heller. Hon hota me att annars<br />

skulle hon ente köpa ut nått fylle ti<br />

maj ti nyår. Så ja fick lungt fölla me.<br />

Fimlen hannlar om ett inne bandy<br />

lag som får stryk å ett tjej lag å bler<br />

å me sin tränings tid. Sen skulle<br />

dom ha sven sexa å då skulle domm<br />

filma att dom konst simmade. Sen<br />

va de en kärring som så filmen på<br />

brölopet som tyckte dom va rolia så<br />

då fick dom koma hem pu hennes<br />

fest och simma där. Men dom po<br />

festen fatta typ inget förr dom va<br />

Icke-Pedia gör livet odrägligt<br />

ICKE-PEDIA<br />

Här säger vi inte ett knyst när vi är döa!<br />

ente rolia. Dom hade typ tränat å så.<br />

Så då skulle dom satsa på konst sim<br />

VM po allvar. Den ene killens tös<br />

ble doms tränare. Sen kom de me<br />

en finsk bög som va en jävel på å<br />

simma konstigt. Å sen fick dom<br />

simma på prajd festivalen innan<br />

VM. Å sen kom dom ti VM. Å ble<br />

nog diskade. Men dom hade rolit.<br />

De hade ja me faktist! Berätta ente<br />

för mossan att ja tyckte den va roli!<br />

Den får:<br />

Ha det!<br />

Jack-Åke<br />

praktikant<br />

jack_ake99@hotmail.com<br />

Den Den fullständigt konstruerade felaktiga encyklopedin<br />

Navirea om möjligt<br />

liye<br />

Februari<br />

om<br />

är årets andra och kortaste månad i den<br />

bsrj gregorianska kalendern skottår och har 28 dagar (29<br />

eller vid skitt skottår). id de5tDen<br />

innehåller årets 32: a till 59:e dag<br />

(32:a till 60:e vid skottår). Just skottdagen kommer<br />

ifrån Icke-Pedia: 1940-frös-ihjäl, då en skotte, iförd kilt, råkade<br />

tappa Den fullständigt sin säckpipa felaktiga och böjde encyklopedin<br />

sig framåt för att plocka<br />

upp den när en vilt skenande spark (att med horisontell<br />

Ljusstake kraft tillfoga en stöt med foten) parkerade i<br />

dennes En ljusstake Gump, singular därav är utvecklades en anordning den som så kallade används lustifika<br />

som hållare historien för ett som eller egentligen flera levande är ljus. en Stake fråga: är [Hur även ser<br />

man namnet att på någon två befryndade fått en spark svenska i gumpen? adelsätter, Svar: numera Medarna<br />

sticker båda utdöda ut: slut, för tillfället. citat!] En Gustaf mycket Elgenstierna populär Von Gump, Pin- var<br />

personen kenstråle betecknar Forrest Gump i sina ättartavlor , som trots den sin ursprungliga avsevärt be-<br />

Stakeätten som en ”gammal frälsesläkt” för vilken årgränsade<br />

intel lyckades bli krigshjälte, framgångs rik<br />

tal för adlande ej är känt. Ordet känt <strong>här</strong>stammar i sin<br />

affärsman och elit-idrottsman. På tal om drott så var<br />

tur ifrån ordet kändis [slang för person som är allmänt<br />

Kunga känd i en jakten stor del Drott av samhället] ett fartyg vanligt som förekommande<br />

blev mest bekant<br />

när i den hon icke användes dubbade gummibranschen. i ett riktigt oväder, Att vara men dubbad som det<br />

brukar betyder heta: dessutom Blixtrar att man 1 så kan Oskar bege II:s sig ut räkning. på hal is Räkning och<br />

är ändå en känna obetald sig faktura förhållandevis är ett skriftligt säker. Säker krav är på däremot betalning<br />

genom inte någonting vilket som fordrings brukar ägaren förknippas (borgenären) med julgranas- kräver<br />

betalt foten, denna från anordning den betal som ningsskyldige är ett under av instabilitet (gäldenären).<br />

(och rymmer dessutom nästan inget vatten alls) men<br />

Denne skickas oftast i ett fönsterkuvert – en sorts ku-<br />

med hjälp av Pythagoras sats kan man räkna ut var nåvertgonstans<br />

med<br />

den<br />

titthål<br />

eventuella<br />

som kan<br />

sockerbiten<br />

utveckla<br />

bör<br />

en<br />

placeras<br />

olustkänsla<br />

i vatt-<br />

och<br />

rädsla net. Och för julgransfot mottagaren är en som påminnelse inte sällan om först traditioner, osynliggör<br />

kuverten till dessa höra (genom även: att julskyltningen blunda med - som ögonen i vissa och butiker knäppa<br />

med startar fingrarna redan efter samtidigt semestern – - se annonskampanjer, Burt i Lödder) jul- för att<br />

därefter musik, julmat gå omkring med julskinka med en och molande lutfisk, julbord, oro över lusseatt<br />

det<br />

kan katter, vara julöl, något jultidningar viktigt och julstädning. datumbegränsat Lussekatterna i kuvertet.<br />

Är kan det bakas värt ut något? till en mängd Är en olika vanligt former, förekommande den vanligaste fråga<br />

är den så kallade julgalten, och i början av december är<br />

från folk som lämnar in sina saker för värdering på en<br />

det inte ovanligt att man kan känna doften ifrån mam-<br />

pantbank.<br />

mas bak! Vatten<br />

Pant kommer<br />

är dock strömförande<br />

från ordet Pantad<br />

och bör<br />

som<br />

icke<br />

även<br />

är vidröras en synonym i samband till med orden: applicerandet korkad, knäpp av den och aldrig dum,<br />

men fungerande även ljusslingan, återlämnande som man av en alltid hyrd finner läskbehållare:<br />

i en, på<br />

Back ren svenska: = en standardiserad, singularis Jävla röra, öppen pluralis låda Satans för till oreexempeldor<br />

- läskflaskor (d v s: OM – man men hittar även den) en längst spak in som i garderoben föres framåt<br />

vilket under leder en väldigt till att tung man kartong. förflyttas Enligt just sex framåt, framstående fast tvärt<br />

om<br />

psykologer<br />

och (om<br />

[revidera]<br />

man går<br />

är<br />

baklänges<br />

ljusslingan<br />

i<br />

den<br />

motvind<br />

tredje mest<br />

så känns<br />

stressframkallande (kapten Queeg) situationen i ett<br />

det som om man har medvind) även förkommande<br />

förhållande och orden: ”Lite högre. Upp på tå. Sträck<br />

bland på dig. folk Kom som igen, plötsligt försök.” kan ändrar vara uppfattning förödande för och en helt<br />

oväntat redan märkbart gör en irriterad 360 graders person (varmt som tvingas som satan!) stårpå en sväng<br />

bildas snurrpall då ( någon – – – - - med - – – inneboende –) Must ≈ svensk musikalitet läskeblask spelar<br />

på & God ett instrument.<br />

jul , god jul. Det är inte snön som faller är en<br />

klassiker skriven av Anders F Rönnblom.<br />

Jau hade hatt itt jämrans partaj å<br />

ringde ti Sweinis för att kålla så<br />

han va ve liv. De to lång tid ingan<br />

han svara i luren å när han gjorde<br />

de så va de me en lång tystnad. Ha<br />

e de med di? Fråga jau. ”Jau har<br />

gåed ing i väggen”, sa han långsamt.<br />

Halleda, tänkte jag forr mi sell,<br />

han har blitt sjug på riktet.<br />

”Pu natten när jau gick him från<br />

din fest så jau en grann fjälla å så<br />

glymde jau å glo framåd å plötslet<br />

ble det tvärstopp me en redig smäll…<br />

Fåsst:???… Sin ble de: Ajajaj… Ojojojo…<br />

Å på stället språng - länge . Di hade<br />

säkert å gjårra me di dölliga vinet<br />

som di serverade i en plastdunk: Bågin-box.<br />

Ettor en stund kum dar fram<br />

em gubbe som sa: Ha e de me di påg? Du<br />

galor ju som om nun hade draed armen<br />

au di å slaud di i hoed me den bloeda<br />

stumpen!”. Då sluta jau å lua en stund<br />

å ble riktet le au han å sa ti han ad<br />

han skulle gå him me si”, sa Sweinis.<br />

Sätt på hurran så kummor jau åpp<br />

å ser hunt de e med di sa jau.<br />

”Jau yppnar ente dörren fårr vim<br />

som helst, du får yppna postalådan<br />

å vissla Johan pu snippen, så jau<br />

vidd att de e du”, sa han.<br />

De va så kalt ude att, trots att jau<br />

hade tillräckligt me klär pu mi för<br />

temperaturen, så räckte dom ente ti<br />

endå! Vell framme så kändes de rätt<br />

dumt och stå å vissla i en postalåda<br />

kan jau si, speciellt ettorsom jau<br />

så att hans granne sto å gloede<br />

bagom gardinen. Swenis yppnade å när<br />

han så att kvingan bagom gardinen<br />

gloede sa han håjt: ”Va glor du pu,<br />

har du fårejdet di pu kikärtår?”.<br />

Han hade en plåsterlapp stor som en<br />

Wettex-duk i halva hoed och va mårk<br />

runt begge yjnen som en tvättbjörn.<br />

”Jau har ent onte hela tiden<br />

– mest för jämnan”, sa han.<br />

Kaffed va visst pu när jau kum, di<br />

va rett gutt fast de mesta va vann!<br />

Vi snacka om allt måjlet, å jau<br />

berätta åm att jau rågade stytta ihuppa<br />

me en flintskallig när jag gick did.<br />

”Sprang du pu itt arkeologiskt<br />

fynd?” sa han fårvånad?<br />

De to lid tid att forklara att<br />

flintskalle ente har nånting<br />

med stenåldern att göra.<br />

Nä, dinne skulle<br />

ente va me...<br />

”Jau fick en fraktura från<br />

sjughused me mi him, den va riktet<br />

dyr. Di e konsted att man ska<br />

behöva betala när man bler sjug,<br />

bara man ente bler dölli åsse!”.<br />

Han va riktet les ve och jau<br />

förskte ad pigga åpp han me<br />

en riktet roli historia:<br />

Två drängar sto å snacka:<br />

– Dä bagom den höskullen miste<br />

jag min oskuld. Och där borta<br />

bagom den andra höskullen sto<br />

hennes mor och tittade på.<br />

– A fan! Vad sa hon då?<br />

– Muuuuuuuuuu....!<br />

Han grina ente ett dugg udan bara<br />

gloede rätt ud i väred, då fårsto<br />

jau att han riktet dölli! Så resten<br />

han si åpp såm en råbbåt å gick ud<br />

på terassen fårr å röga, fastän han<br />

ente töll de, och fick naturletvis<br />

blosskatarr å sputtade å frejste, å<br />

ettorsom han e nyssled så sto han<br />

på hoed ing blann blommorna och ble<br />

rejällt jorslan. Jau fick ta den store<br />

kååsten och borsta au han ingan han<br />

kunne gå ing igin. Han troede att de<br />

morkemass som hade drad han i klärna.<br />

Han lytte opp lappen å jau fick se ad<br />

han va rent rabbed i hela hoed, di va<br />

ente grannt å se, å hans snuda va rö<br />

som saticken. Jau to lid kamfårsprit<br />

å blydda pu, å jau forrsto ad de sve<br />

ettorsåm han vingsa si hid å di,<br />

sin sa jau ti han ad han fick lägga<br />

si pu sian så ad han ti minstingens<br />

kunne sua i si lid soppa. Ja varmde<br />

lide soppa ti han men när jau kum<br />

ing så hade han sömnad ti. Jau to<br />

senaste numred av Rolig Halvtimme å<br />

lejste, å rätt va de va så bårjade han<br />

snacka i sömnen så polyperna visslade<br />

å sa: ” Schni Schna Schnappi, det<br />

är allri för sent att ge åpp!”.<br />

Va han drymde om di vidd jau ente<br />

men jau ladd han saua i fre å gick<br />

him ti min lilla hamstor som har en<br />

jämrans kondition fårr hon spriner i<br />

sitt hjul i itt. Hon bis allri udan e<br />

så snäll. Hon e ente så klipsk, fårr<br />

sir jag ti na ad hon ska bre en smörmad<br />

ti mi så kogar hon kaffe iställed.<br />

Men di gjorr ente nudd, tyckor jau.<br />

nils.ude@ittåppåtvåiminne.bu<br />

Kära Hjärtanes<br />

Kära Kära Hjärtanes.<br />

Jag är en kvinna med<br />

ett stort bekymmer,<br />

som jag inte får någon<br />

rätsida med. Det är<br />

så <strong>här</strong> att jag har träffat en man på en nätdejtingsajt. Vi<br />

har chattat ett bra tag nu och även pratat lite över nätet<br />

med varandra. Problemet är att han bor på andra sidan<br />

jorden, nämligen på <strong>Nya</strong> Zeeland. Vad ska man göra<br />

nu då? Han kan ju vara den rätte för mig men å andra<br />

sidan för att ta reda på det måste jag resa dit och det är<br />

inte billigt! Om jag åker dit och han är en nitlott är ju de<br />

pengarna bortkastade, eller hur? Jag vet inte riktigt hur<br />

jag ska lösa detta. Snälla Kära Hjärtanes, hjälp mig!<br />

Historia 1:<br />

Ungkarlen Jönsson bad<br />

en dator skaffa honom<br />

en perfekt partner.<br />

– Jag vill ha en vän som är<br />

liten och söt och tycker om<br />

fiske och gruppaktiviteter,<br />

skrev han i formuläret.<br />

Datorn svarade:<br />

– Gift dig med en pingvin.<br />

Analys:<br />

Teknikens under sluta icke<br />

att förvåhna oss då den<br />

ständight öfverträffa hvåra<br />

förhväntningar. I detta<br />

fall skola hvi icke hlåta oss<br />

förskräckas utan htaga till<br />

oss hvad den hafver att ge.<br />

I dessa moderrhna htider<br />

då hvi äro beskaffade<br />

med s.k. öppna sinnenh,<br />

behöfva man icke längre<br />

hvara begränsad htill kön<br />

beträffande äktenskaph,<br />

då äro hdet förhmodligen<br />

icke långt htill att hdetta<br />

hgälla arter likaså, d.v.s.<br />

om KD icke motsätta<br />

sigh äfven detta!<br />

Feberuari<br />

Snörvel, host, kräk och spy<br />

Feberyran sätter in med full<br />

Kraft som du saknar helt i din<br />

Kroppen värker varje muskel<br />

Skriker ut en ångest som du<br />

Bara trodde fanns på film<br />

Up on/ Down under<br />

Kära Up on/Down under! Hur ställer sig herren i fråga<br />

att resa till Sweden? Om han inte anser det vara värt<br />

det för sin del varför skall du offra dig för hans del. Å<br />

andra sidan kan du se det som en lärorik resa där du får<br />

träffa människor från andra kulturer. Skulle nu inte han<br />

vara den rätta kan du ju ägna resten av resan till att lära<br />

känna andra herrar i samma världsdel. Allt behöver ju<br />

inte satsas på ett kort, eller? Ta en semester från det gråa<br />

svenska vinterslasket och åk ner till högsommarvärmen<br />

på andra sidan klotet och frottera dig i den <strong>Nya</strong><br />

Zeeländska gästfriheten. Det kan vara värt det, tro mig!<br />

Kära Hjärtanes!<br />

Test-Fnisse<br />

analyserar<br />

Historia 2:<br />

De nyinryckta soldaterna<br />

undervisades i närstrid<br />

och furiren frågade<br />

menige Jonsson:<br />

– Nå, Johnsson, om<br />

fienden kommer rusande<br />

mot er med en bajonett,<br />

vilka steg vidtar ni då?<br />

– Så långa som möjligt!<br />

Analys:<br />

Det äro gott att se att<br />

det äro gott gry i de<br />

svenske soldater, då de<br />

lefva efter devicen ”bättre<br />

fly än illa fäkta” i dessa<br />

htider af stridshets inom<br />

hvärldspolitiken. Detta hvore<br />

hväl någoth för den svenske<br />

krigsmaterielindustri att<br />

exportera till öfriga hvärlden<br />

i denna ekonomiska hkris<br />

hvi icke hafva skådat<br />

hmaken htill sedan hmin<br />

ungdom uppå 30-talet.<br />

goda blifva ett aber. Man<br />

få så att säga slita ont när<br />

man skola hgöra gott!<br />

Hväl bekomme önskar eder ödmjukaste tjänare<br />

Test-Fnisse<br />

Ingen har varit så sjuk som<br />

Du är just nu ligger du rak<br />

Lång som en stormfälld fura<br />

Lika rak som autobahn susar<br />

Virusen genom din lekamen<br />

Tills det tar stopp i näsan.<br />

S.Kald


26 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 27<br />

Poänglösa<br />

ODA!<br />

och osanna<br />

barnhistorier,<br />

byggda på sanna historier<br />

på bänken med termos och kanelkrans!<br />

Tvååriga Greger och treåriga Anna<br />

sitter i gungorna och småpratar om<br />

Kära läsare. På senare tid har vi fått<br />

veta mycket om sanningen. Om man<br />

t.ex. skriver ”en sann historia” på en<br />

romans omslag, då ställer det vissa krav på<br />

innehållet. Om man istället skriver ”Bygger<br />

på en sann historia”, då får man ändra litet hit<br />

och dit, göra skåningen till västerbottning etc.<br />

Om man däremot skriver<br />

”roman”, då bortfaller alla krav.<br />

Jag såg att den nya bibelutgåvan bar<br />

underskriften ”bygger på en sann<br />

roman”, och då måste man kunna lita<br />

på att det som står mellan dess pärmar<br />

är sant. I princip. I huvudsak.<br />

Idag ska vi besöka de små snillenas värld,<br />

jag tänker på barnen, och i vissa fall<br />

barnbarnen. Jag tror vi kan lära oss mycket<br />

av dem, vad är däremot mera oklart.<br />

Treåriga Bengt Bertil sitter i sandlådan<br />

tillsammans med fyraåriga Valeria<br />

och resonerar om finanskrisen.<br />

Och så säger Bengt Bertil: Tror<br />

du Volvo har en framtid?<br />

Då kommer det prompt från Valeria:<br />

Ja, bilen har kommit för att stanna!<br />

Gissa om vi log, vi som satt och lyssnade<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

<br />

romantikens fysiologiska aspekter.<br />

Och plötsligt ställer Greger frågan:<br />

Vad är egentligen oralsex?<br />

Anna: Det är väl när man bara<br />

pratar och det inte blir någonting.<br />

Lita på att vi skrattade åtminstone<br />

invärtes, vi som satt i gräset!<br />

Ettochhalvtåriga Steve och tvååriga<br />

Hanna leker i kuddrummet på dagis.<br />

Samtalet kommer in på existentiella frågor.<br />

Hanne säger med en förnumstig<br />

min: Tror du att Bamse kan dö?<br />

Steve infaller blixtsnabbt: Nalle Puh är inte<br />

död. Bamse är inte död. Litterära björnar<br />

med tillräcklig tyngd har ett evigt liv. De<br />

kommer att existera så länge det finns träd<br />

kvar att göra böcker och tidningar av.<br />

Undra på att det fnissades och<br />

fnittrades i dagisets alla vrår!<br />

Sexmånadersbebin Karl Ture och<br />

alldeles nyfödda Laura småpratar<br />

på BVC om kultur och politik.<br />

Laura sliter nappen ur munnen och säger:<br />

För min del anser jag att kulturen bör bekosta<br />

sig själv. Det är väl inte vi skattebetalare som<br />

ska bekosta finniga konstelevers första steg<br />

på den stora trappan som leder till Konsten?<br />

Karl Ture viftar med skallran men<br />

genmäler lugnt: Finnig kan du vara själv.<br />

Jag vill anmäla en avvikande mening. Det är<br />

självklart en av statens viktigaste uppgifter<br />

att skapa förutsättningar för medborgarnas<br />

utveckling genom konst. I alla former.<br />

Oj, vad vi skrattade, vi som åhörde detta<br />

meningsutbyte! Sällan hade vi hört frågan<br />

så rättframt och glasklart presenterad!<br />

Kära läsare, är du kvar? Jag tror att<br />

du liksom jag har fått användning för<br />

skrattmusklerna och för det kramptillstånd<br />

i magsäcken som alltid medföljer ett<br />

stort, genomsköljande skratt.<br />

Redan Pontus Pilatus (han som<br />

förhörde Jesus) sa: ”Vad är sanning?”<br />

Och den frågan tror jag mig veta svaret<br />

på, så sant jag heter Seved Torrfars.<br />

Jonas Hallberg<br />

Vad höll Carl Bildt på med<br />

egentligen när han reste runt som<br />

ett slags fredsmäklare i Västasien.<br />

Vilken trovärdighet har han i arabvärldens<br />

ögon, ur ett någorlunda neutralt perspektiv?<br />

Kommer någon ihåg att Bildt, före Irakkriget<br />

och innan han blev utrikesminister,<br />

var med i en organisation som arbetade<br />

för en amerikansk invasion av Irak?<br />

Kommer någon ihåg Bildts yttranden<br />

vid konflikten mellan Ryssland och Georgien<br />

i somras? Ett svagt (dock mycket<br />

starkare än Hamasstyrda Gaza) Georgien<br />

ger sig på en i stort sett accepterad utbrytarregion<br />

och Ryssland slår tillbaka med<br />

kraft. Vad gör Bildt: Fördömer Ryssland<br />

med brösttoner, där finns ingen pardon<br />

mot ryssarnas intåg.<br />

I Palestina ville inte Hamas förlänga<br />

den i och för sig bräckliga vapenvilan med<br />

Mitt liv som matlåda<br />

Det viktigaste är<br />

alltid råvarorna!<br />

All matlagning bygger<br />

på en komposition<br />

av olika smaker.<br />

Tänk dig att du är grunden i en maträtt<br />

som sedan ska smaksättas av livets råvaror<br />

och olika ansningar av likaledes och<br />

stormande koktider lika sönderslitande<br />

som familjegräl. Sjudningar som lena,<br />

sena insjöbad , blancheringar i smöriga<br />

insmickrande leenden och fritering som<br />

ger dig stekyta som en utlandssvensk.<br />

Om vi börjar med jaget, vi tar mig själv<br />

för enkelhetens skull. Jag; en stek, med<br />

benet kvar; för smakens skull, brynt i<br />

Helsingborgs precis lagom stora kastrull<br />

tillsammans med mina goda vänner. En<br />

del höll inte jämna steg med min koktid<br />

och var tvungna att bli förpassade till<br />

fonden i mitt liv. Sedan lades jag över i en<br />

storstadsgryta kallad Stockholm. Där sjöd<br />

jag i 16 år och ingredienserna adderades i<br />

alldeles rätt tid och ordning: Min fru; mitt<br />

livs ackompanjemang, som potatis, ris<br />

eller pasta, ett helt perfekt komplement<br />

till; mig! (Hon tycker nog att hon är<br />

huvudingrediensen, men jag har lärt mig<br />

att aldrig likna kvinnor vid köttstycken;<br />

det är politiskt inkorrekt). Barnen kom;<br />

först i form av små lökar, sedan i allt<br />

mer tongivande nyanser (man får vara<br />

försiktig; de tar lätt över smaken (!)).<br />

Ömsom salt, surt och beskt kom i form av<br />

alla vänner jag kom att bekanta mig med i<br />

den stora staden. Det blir ingen dålig stek<br />

med så lång koktid och så mycket sällskap<br />

i grytan! Jag träffade även mitt band<br />

och musiken <strong>här</strong>, som en ständigt fräsch<br />

sallad, med alltid lika varierad dressing.<br />

Det finns ett annat band också: Bandet<br />

Israel, då Israel vägrat släppa på avspärrningarna<br />

mot Gaza. Man skickade några<br />

raketer och Israel slog tillbaka med<br />

en våldsamhet som bara en av världens<br />

modernaste krigsmakter kan. Och Bildt<br />

stödde i stort sett Israels handlande, talade<br />

om parterna som jämbördiga. Det verkar<br />

som om utrikesministern inte känner till<br />

att i Gaza lever ättlingar till dem som fördrevs<br />

från sina hem för sextio år sedan, att<br />

Gaza (och Västbanken) varit ockuperat i<br />

över fyrtio år, att Gaza har hållits avspärrat<br />

i halvtannat år. Utan några som helst<br />

följder för Israel.<br />

Kommer någon ihåg att EU veckan för<br />

jul fördjupade kontakterna med Israel på<br />

en rad områden? Därför borde det ju ha<br />

funnits påtryckningsmöjligheter. Om det<br />

utövades några påtryckningar var de helt<br />

värdelösa, men fördjupningen av kontakterna<br />

består. Och EU, där Bildt spelar en<br />

till Skåne. Det är som snöret som håller<br />

ihop steken, så att den inte faller isär, utan<br />

behåller sin form. Tillberedningstiden<br />

kom till ända och till slut så var det dags<br />

för steken att vila och detta i Kåseberga.<br />

Där reddes även såsen, inte med mjöl,<br />

men med sanden och tången i hamnen<br />

och det evigt lika rådande, redande lugnet<br />

(ja kanske inte på sommaren, men ändå).<br />

Avsmakandet gjordes mycket exotiskt<br />

i form av nya smaker från Thailand.<br />

Genom ett antal mycket inspirerande<br />

resor till det gamla Siam, blandades<br />

kryddpepparn med Chili, ingefära och<br />

citrongräs. Den Skånska köttbiten blev<br />

biten av det Thailändska livet och livet<br />

blev sig inte riktigt likt. Likt en god<br />

kok ska jag nu lägga upp mig själv på<br />

tallriken, tillsammans med min familj<br />

och vänner, precis som jag brukar göra på<br />

stranden i Siambukten. Steken, potatisen,<br />

salladen och kanske saltgurka; som salt i<br />

mina sår (men den som sår får skörda)<br />

eller rödbetor; sötsura som livet självt.<br />

Njut av mitt liv, det gör jag!<br />

Bon apetite!<br />

Ja, som jag håller på, så ser det<br />

ju ut som om jag är färdiglagad<br />

nu!? Det kanske bara blir rester nu?<br />

Eller; kanske en pyttipanna? Man<br />

kanske får koncentrera sig på vinet?<br />

Eller; desserten? Glömde jag berätta<br />

om förrätten? Jag föddes nog som<br />

en liten sillasoppa i Höganäs!<br />

Hur är det med dig?<br />

Vilken maträtt är du?<br />

Fågel, fisk eller mittemellan?<br />

Jonas<br />

”Ju fler kockar; desto mer soppa!”<br />

Jonasson<br />

till synes viktig roll, har förskingrat den<br />

lilla utrikespolitiska trovärdighet det ändå<br />

hade.<br />

Kommer någon ihåg att den första<br />

utrikesministern utanför Norden som<br />

Bildt besökte efter sitt tillträde var Condoleezza<br />

Rice? Just när fler och fler länder<br />

tog avstånd från USA:s utrikespolitik<br />

knöts Sverige närmare till den. Jag kan<br />

inte se annat än att vår utrikesminister satt<br />

i knäet på Bush och Rice och att det var<br />

deras ärenden han gick i Västasien, tidigare<br />

i östligaste Europa.<br />

Därför skällde Bildt som en knähund<br />

mot Ryssland, därför höll han vacker<br />

tass mot Israel, därför stödde han Israels<br />

egentliga mål, att utplåna det palestinska<br />

folket och lägga under sig Gaza och Västbanken.<br />

Allt i USA:s anda.<br />

Jan Erik Bornlid<br />

– SAATANS KVINNA!!<br />

AV DAG NORGÅRD<br />

MED CHATARINA LARSSON<br />

SPELAS PÅ HIPP<br />

SKÅNSKA TEATERNS<br />

LEGENDARISKA FÖRESTÄLLNING<br />

FÅR NYTT LIV PÅ<br />

MALMÖ STADSTEATER!<br />

BILJETTPRIS 60–210 KR UNGDOMSPRIS T.O.M. 27 ÅR 100 KR<br />

040-20 86 10 ELLER MALMOSTADSTEATER.SE


28 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 29<br />

KONST och eldupphör<br />

Just när vi lyckans ostar, som får leva i<br />

fred, kalasat på skinkan och sillen och<br />

snapsen i det varma skenet av levande<br />

ljus och barnbarnsögon, när färgglada<br />

julklappar med kulörta snören öppnats i<br />

långa banor i kretsen av förväntansfulla<br />

nära och kära, – föll bomberna.<br />

Och medan vi festade med läckerheter och<br />

champagne under nyårshelgen fortsatte de att<br />

flygbomba Gazaremsan, regeringsbyggnaderna<br />

och de underjordiska tunnlarna. När vi<br />

firade under trettondehelgen, avspända<br />

och stinna efter en rekordlång julledighet<br />

hade markinvasionen inne i tättbefolkade<br />

områden börjat och sjukhusen fyllts<br />

av skadade och lemlästade, När den<br />

lugna vardagen började igen för oss,<br />

fortsatte markstriderna, granatregnet och<br />

flygbombningarna, och bilderna av skräckens<br />

dygn och barnens lidande förföljde oss.<br />

När vi tydligt börjat känna hoppet i att<br />

METALLBITEN<br />

IN IT FOR LIFE<br />

Danmarks sak är vår!<br />

Vi har i mångt och mycket alltid betraktat<br />

vårt södra grannland som ett land fyllt<br />

Tuborg, Kim Larsen och röda korvar.<br />

Vi svenskar gillar Danmark och åker<br />

gärna dit på en kortsemester eller ta<br />

barnen till Legoland. Men Danmark<br />

är så mycket mera – det är satanism,<br />

det är hårdrock och det är ibland ett<br />

föregångsland när det gäller heavy metal.<br />

Redan 1970 spelades det lite hårdare<br />

musik med vissa show eller teaterinslag.<br />

Danska proggruppen Röde Mor<br />

gjorde under sin aktiva period 1970<br />

– 77 åtta plattor. Störst var naturligtvis<br />

Gasolin (1969 – 1978) och deras Live in<br />

Scandinavia var nog lika viktig för en<br />

ung och kämpande musiker som Ebbas<br />

We’re only in it for the drugs. Men så 1980<br />

börjar det bli riktigt intressant då en ung<br />

Kim Bendix Petersen tog sig namnet King<br />

Diamond och tillsammans med Hank<br />

Sherman, Michael Denner, Kim Ruzz<br />

och Timi Hansen bildade legendariska<br />

Mercyful Fate. Ett band som kombinerade<br />

dagarna blivit längre, att ljuset äntligen är på<br />

väg tillbaka, är det humanitära läget i Gaza en<br />

katastrof. Efter tre veckors krig i landet som<br />

är ett fängelse med 1,5 miljoner internerade<br />

på ett smalt område långt som sträckan<br />

mellan Svedala och Höör – utan elektricitet<br />

och vatten, är siffrorna ungefär 1300 döda<br />

och 5 000 skadade bland palestinierna.<br />

Eldupphör proklamerades i dagarna<br />

från båda sidor. Men det är en bräcklig<br />

vapenvila utan ömsesidiga förpliktelser,<br />

måtte förhandlarna på bägge sidor snarast<br />

få till stånd ett någotsånär hållbart avtal.<br />

Nu går befolkningen i Gaza runt i gruset<br />

vid sina tusentals förstörda hem.<br />

Israel har gått över alla gränser och begått<br />

folkmord i Gaza och detta som svar på<br />

Hamas raketbeskjutningar, ”vi måste väl få<br />

försvara oss”… Raketbeskjutning är absolut<br />

oacceptabelt och dumt, men det är en följd av<br />

Israels ockupation och blockad av Gaza. Detta<br />

smink, satanism och rak heavy metal<br />

med falsettsång och temaalbum. Utan<br />

Mercyful Fate hade nog man fått rita om<br />

hårdrockskartan ganska rejält. Numera<br />

kör ”Kingen” sin solopryl och Mercyful<br />

Fate samtidigt även om han på senare år<br />

lidit av ryggproblem så lär det röra på sig<br />

både vad det gäller King Diamond och<br />

Mercyful Fate. 1982 bildade fyra killar det<br />

som skulle bli ett av Skandinaviens bästa<br />

och mest pålitliga liveband Disneyland<br />

After Dark, eller D-A-D som de bytte<br />

till efter att det stora multinationella<br />

företaget hotat med stämning och annat<br />

elände. Bröderna Jesper och Jacob Binzer,<br />

Stig Pedersen och Peter L Jensen (numera<br />

utbytt mot Laust Sonne) är den perfekta<br />

korsningen mellan Ventures och AC/DC.<br />

Förra året kom deras tionde platta samt<br />

en dokumentär om deras 25 första år<br />

tillsammans. Småstadsgrabben Michael<br />

Poulsen bildade 2001 det som kanske är<br />

det hetaste bandet just nu och det alla i<br />

branschen pratar om nämligen Volbeat.<br />

På Michaels vältatuerade kropp finns det<br />

både en som text som säger ”Elvis” och en<br />

som säger ”Social Distorsion” och lägger<br />

man till Metallica och Danzig så får man<br />

en god bild av hur detta fantastiska band<br />

låter. Själv hade jag nöjet att boka dem<br />

tidigt och efter att ha sett Volbeat live vid<br />

några tillfällen kan jag bara hålla med om<br />

alla superlativena. Danmarks sak är vår!<br />

Jerry Pütz<br />

krig vi just skådat är utanför allt humanitärt<br />

förnuft, bara vidrigt, och ofattbart. Våld föder<br />

våld. Nu kommer minnet bland palestinierna<br />

av denna massaker att vara i generationer<br />

och hatet skapa nya självmordsbombare med<br />

hämnd i sinnet. Krig gynnar bara extremister<br />

och stärker militanta grupper på båda sidor.<br />

Om Israel hade haft diplomatisk kontakt<br />

med Hamas eller om åtminstone EU haft<br />

modet att kommunicera med Hamas efter<br />

dess valseger hade antagligen inte detta<br />

krig behövt äga rum. Nej – man enades<br />

om en handelsblockad mot Gaza och<br />

förvärrade instängdhet, frustration och<br />

fattigdom i ett redan ockuperat land!<br />

Sverige, alltså du och jag<br />

har också haft ansvar för<br />

att EU låtit detta pågå.<br />

Isoleringen, bojkotten<br />

och blockaden av<br />

Hamas och Gaza har<br />

inte gjort Israel säkrare<br />

eller freden troligare.<br />

Det tragiska är<br />

att ett Palestina<br />

uppsplittrat mellan<br />

Fatah på Västbanken<br />

och Hamas i Gaza<br />

omöjliggör den<br />

tvåstatslösning<br />

som skulle innebära<br />

fred för regionen.<br />

För Palestina är inte ens en stat.<br />

Efter 11 september 2001 spreds en<br />

optimistism kring synen på hur man löser<br />

världsproblemen. Det fanns hopp om<br />

dialog istället för krigshandlingar. Skulle<br />

inte USA kunna lägga all sin makt och sina<br />

ansträngningar på att först av allt skapa fred<br />

i Mellanöstern för att därigenom utplåna<br />

Den minste av alla bröder<br />

Alla mina löften, om att bli en ny,<br />

bättre människa när åtta blev nio,<br />

flagnade av mig redan på nyårsdagens<br />

ruelsefulla morgon. Ägnade resten<br />

av veckan åt att fundera ut en ny<br />

strategi att kunna fortsätta min<br />

tillvaro stående på bakbenen. Det<br />

jag kom fram till är följande.<br />

Jag ska aldrig mer uttala ett enda<br />

ont ord om någon. Min värsta fiende,<br />

om jag någonsin hade en eller hemska<br />

tanke att det vore jag själv, är från och<br />

med nu min bästa vän. Allt det jag,<br />

från mitt begränsade perspektiv, tycker<br />

är ovärdigt och undermåligt, såsom<br />

obekräftat skvaller, illasinnat förtal<br />

eller avundsjuka i största allmänhet,<br />

ska inte längre få uppta min tid.<br />

Istället ska jag rikta fokus, energi och<br />

hela min uppmärksamhet på den positiva<br />

kraft och möjlighet som finns inbyggd<br />

i varje form av mänskligt liv. Jag ämnar<br />

gräva, med den spade jag har, på den plats<br />

där jag står och ingen sten ska vara för<br />

liten för att vändas på och undersökas.<br />

Min egen person ska jag lära mig<br />

att tona ner steg för steg. Jag har<br />

redan minskat intaget av kalorier och<br />

tappat nödvändiga kilon. Vad som<br />

än händer, tänker jag inte två mina<br />

händer i trycksvärta. Och inte heller,<br />

för den delen, bita mig i tungan.<br />

den största grogrunden för terrorism?<br />

Nej, som vi vet satsade man istället på de<br />

långa utsiktslösa krigen i Afganistan och<br />

Irak – och missade en historisk chans.<br />

För precis tio år sedan var jag i Palestina<br />

några veckor under ”vinterfestivalen” Jag<br />

deltog i ett konstprojekt som också var ett<br />

kulturellt biståndsprojekt på Västbanken.<br />

1999 fanns det en optimism inför framtiden i<br />

Jericho, centrum för det palestinska självstyret.<br />

Lokalpolitikerna var unga, målmedvetna, ofta<br />

kvinnor. Problemen för befolkningen var dock<br />

gigantiska redan då. Vägspärrar försvårade<br />

resorna till arbetsplatser i Jerusalem. <strong>Nya</strong><br />

bosättningar sköt upp som hotfulla svampar.<br />

De unga som jag mötte och<br />

som med intresse följde mitt<br />

måleri på en fasad i Folkets<br />

park ville tala engelska<br />

med mig, de skulle resa<br />

ut i världen, längtade<br />

bort som alla unga gör.<br />

I deras blickar såg jag<br />

en längtan efter att få<br />

leva i frihet men också<br />

en mörk aning om<br />

det hopplösa i denna<br />

dröm. Israel höll dem<br />

fångna i en liten enklav<br />

där de fick leka självstyre.<br />

Sedan byggdes muren.<br />

Vi människor. Vi får aldrig<br />

glömma att vara medmänniskor. Det<br />

finns alltid något vi kan göra för att hjälpa<br />

– någon. Hålla samtalet vid liv. Göra en<br />

låt, måla en tavla. Prata om Gaza.<br />

Aldrig ge upp och blunda för<br />

den out<strong>här</strong>dliga världen.<br />

Gittan Jönsson<br />

<strong>Nya</strong>, väl underbyggda idéer och goda<br />

förebilder ska inta en mer framträdande<br />

plats i mitt liv. En klädsamt outtalad<br />

gudstro, blandad med exempelvis vag<br />

buddism, behöver kanske inte vara så<br />

fel som det kan låta. En pikant detalj<br />

kan ju liva upp den mest vardagliga<br />

inramning. Framför allt ska jag hålla<br />

alla sinnen öppna. Se till att vara bättre<br />

förberedd, när chansen uppenbarar sig.<br />

I väntan på detta mirakel vill jag, i<br />

all blygsamhet och mot bättre vetande,<br />

tala i egen sak och slå ett slag för en ny<br />

sångsamling, “Kung på landet”, som<br />

kommer ut under våren. Sommarfärgade<br />

skrönor från sydöstra Ölands, snudd<br />

på obebodda, alvarsmarker. Rock,<br />

pop och visa. Två gitarrer, bas och<br />

trummor. En avlägsen släkting till<br />

någon av 60-talets många fantasifulla<br />

och optimistiska försök att ta sig upp<br />

på tio i topp. Min egen Mona-Lisa! Där<br />

är den i ett nötskal. Sagt, med glimten<br />

i ögat, av den minste av alla bröder.<br />

Hjälp! Med två minuter till<br />

deadline inser jag plötsligt att jag<br />

är på väg mot ännu ett nyår.<br />

Men nästa gång ska jag försöka<br />

undvika ruelsen dagen efter.<br />

Gunnar Danielsson<br />

Sepultura<br />

Sepultura är tillbaka med nya albumet<br />

A-lex, ett temaverk baserat på Anthony<br />

Burgess klassiska bok A clockwork orange.<br />

Sepultura är såväl pionjärer och innovatörer<br />

som ett av de mest framgångsrika<br />

thrash metalbanden någonsin. Hela<br />

femton miljoner album har bandet sålt<br />

sedan debuten Morbid Visions 1986.<br />

Den långvariga konflikten mellan grundarna<br />

Igor och Max Cavalera fått minst lika stor<br />

Sepultura är såväl piojärer och innovatörer<br />

som ett av de mest framgångsrika thrash<br />

metalbanden någonsin. Synd bara att den<br />

långvariga konflikten mellan grundarna Igor<br />

och Max Cavalera fått minst lika stor publicitet<br />

som framgångarna. Men bandet har aldrig<br />

tappat fokus, utan i<strong>här</strong>digt fortsatt överraska.<br />

Nyckeln till överlevnad uppenbarade sig när<br />

amerikanen Derrick Green klarade krisen<br />

och blev accepterad som brasilianarnas nye<br />

sångare i slutet på nittiotalet. Ingen kan dock<br />

hävda att han hade en lätt uppgift. Men idag<br />

nästan dussinet år senare känner sig vokalisten<br />

som en fullvärdig del av Sepulturakollektivet.<br />

– Absolut. Till hundra procent, betonar han.<br />

Jag bor och lever ju i Brasilien. Redan från<br />

början förband jag mig att satsa helhjärtat.<br />

Hela mitt liv är <strong>här</strong> nu. Jag har fått ett stöd från<br />

bandet och landet som gör mig väldigt stolt.<br />

Visserligen kallar folk mig för en amerikansk<br />

gringo, men de säger det på ett snällt sätt.<br />

Derrick säger att han aldrig kunde<br />

föreställa sig att engagemanget i Sepultura<br />

skulle vara så länge som det gjort. Han<br />

har aldrig tänkt särskilt långt framåt<br />

utan koncentrerat sig på nuet.<br />

publicitet som framgångarna. Men bandet<br />

har aldrig tappat fokus, utan i<strong>här</strong>digt fortsatt<br />

överraska. Nyckeln till överlevnad uppenbarade<br />

sig när amerikanen Derrick Green<br />

klarade krisen och blev accepterad som brasilianarnas<br />

nye sångare i slutet av nittiotalet.<br />

A-lex är för övrigt det första albumet<br />

utan både Cavalerabröderna. Igor hoppade<br />

av för tre år sedan och bildade så småningom<br />

Cavalera Conspiracy med brodern.<br />

– Däremot kände jag rätt snabbt att<br />

jag och de andra skulle kunna växa med<br />

varandra, och det har också varit en<br />

ständigt pågående process. Men jag har<br />

också lärt mig att Sepultura är större än oss<br />

i bandet. Vårt namn är starkare än vad jag<br />

hade kunnat föreställa mig från början.<br />

Men Sepultura var trots allt som mest<br />

framgångsrika i början och mitten på<br />

nittiotalet. Kan ni bli lika stora igen?<br />

– Varför inte? Vi gjorde en reklamfilm<br />

nyligen där vi gjorde en komisk version av<br />

en bossanovasång. Folk kände igen oss och<br />

ville genast höra mer, så med tanke på det är<br />

vägen öppen för helt andra saker. Jag tror fullt<br />

och fast på att vi kan göra vad som helst.<br />

Sedan räknar Derrick upp tidigare<br />

samarbetspartners som punkfarfar Yello Biafra<br />

från Dead Kennedys, Faith No Mores exsångare<br />

Mike Patton och finska stråkrockarna<br />

Apocalyptica för att ge exempel på<br />

Sepulturas bredd. Fast än så länge prioriteras<br />

givetvis alltjämt thrashmetalen, något nya<br />

albumet A-lex är ett påtagligt bevis på.<br />

– Den tidiga responsen har varit ganska<br />

bra. Många kan verkligen relatera till ämnet.<br />

De känner till historien även om de inte läst<br />

boken vi byggt handlingen på. Det <strong>här</strong> är en<br />

ondskefull, brutal och intensiv berättelse, och<br />

vi har tagit den ytterligare ett steg framåt.<br />

Boken som åsyftas är A Clockwork Orange,<br />

Anthony Burgess berömda framtidsroman<br />

om den våldsbenägne Alex, samhälllets försök<br />

att reformera honom och de efterföljande<br />

konsekvenserna. Fast de flesta är förstås mer<br />

bekanta med Stanley Kubricks filmatisering,<br />

och däri ligger det intressanta eftersom den<br />

inte inkluderar hela boken, menar Derrick.<br />

– Det fanns ett avslutande kapitel i<br />

romanen, men i den amerikanska upplagan<br />

som Kubrick hade läst fanns det inte med.<br />

Så vi började göra lite efterforskningar<br />

om det där, och det var då vi visste vi var<br />

tvungna att göra den <strong>här</strong> skivan. Jag vet att<br />

Burgess var upprörd över att Kubrick inte<br />

hade tagit med slutet i filmen, men han<br />

visste faktiskt inte om att det existerade.<br />

Men jag antar att er motivation<br />

var att ni ville återberätta historien<br />

som den var från början?<br />

– Definitivt. Det var det som var<br />

utmaningen. Vi vill upplysa folk och få dem<br />

att läsa. Vi vill att de ska säga. ”Yeah, jag tänker<br />

läsa boken nu”, efter att ha lyssnat på skivan<br />

Folk bombarderas med så mycket skitbudskap<br />

nuförtiden så man måste kämpa för att behålla<br />

sin fria vilja. Därför är det viktigt för oss att få<br />

Din villa<br />

Din bil<br />

Ditt företag<br />

Din båt<br />

Din häst<br />

Din familj<br />

Sveriges nöjdaste kunder<br />

För tre år sedan kom vi för första gången med i Svenskt Kvalitetsindex<br />

mätningar, även om våra rötter går tillbaka till 1768. Och för tredje året i<br />

rad har vi fått kvitto på att vi har Sveriges nöjdaste kunder. Ett stort tack<br />

för förtroendet!<br />

Hos oss försäkrar du allt från hus och hem till bil och företag. Vi heter<br />

Dina Försäkringar eftersom vi ägs av våra kunder. Välkommen du också!<br />

Höör Bangårdsgatan 6 Tel 0413-55 97 90<br />

Lund Lilla Fiskaregatan 14 Tel 046-590 31 10<br />

www.dinaskane.se<br />

ut det ”riktiga” slutet<br />

Eftersom det<br />

är ljusare?<br />

– Ja, det är mer<br />

positivt. Det goda i<br />

den fria viljan segrar<br />

i originalversionen<br />

medan den<br />

amerikanska<br />

upplösningen mer<br />

hänger i luften.<br />

I och med releasen<br />

av A-lex inleds en ny fas i Sepulturas karriär.<br />

För första gången släpper kvartetten ett<br />

album utan någon av Cavalerabröderna i<br />

laguppställningen. Igor Cavalera hoppade<br />

nämligen plötsligt av efter releasen av förra<br />

albumet Dante XXI och återförenades<br />

med brodern Max i nya bandet Cavalera<br />

Conspiracy. Högst oväntat, tyckte de<br />

flesta eftersom herrarna vägrat prata<br />

med varandra på ett helt decennium.<br />

– Yeah, det där kom verkligen som en<br />

överraskning. Men de är ju trots allt bröder<br />

och det var länge sedan de hade setts ansikte<br />

mot ansikte. Igor var nygift och hade glömt<br />

all gammal skit som varit samtidigt som<br />

Max hade en massa idéer till ny musik. Så<br />

de tyckte väl bara ”Låt oss spela, många<br />

människor vill se oss tillsammans”.<br />

Betyder det att alla rykten om<br />

en återförening av Sepulturas<br />

originalsättning är grundlösa?<br />

– Ja, det finns absolut ingen substans i<br />

dem. Rykten har florerat ända sedan jag<br />

kom in i bilden, men de andra två i bandet<br />

har inte ens pratat med Max på tolv år. Man<br />

ska aldrig säga aldrig, men det är så trendigt<br />

nu att återförenas så det skulle förmodligen<br />

vara spiken i kistan för oss att gå tillbaka<br />

till något som hände för så länge sedan.<br />

Peter Eliasson


30 februari 2009 nummer 31<br />

februari 2009 nummer 31 31<br />

...men det gick snabbt över.<br />

I<br />

denna ipod fanns massor av för mig<br />

välbekant och älskad musik, men också<br />

massor av artister vars låtar jag inte skulle<br />

kunna känna igen i en introtävling , vars<br />

album jag inte kan namnen på och som det är<br />

tveksamt om jag ens kan placera geografiskt<br />

eller på en tidsaxel. Är dock i det närmaste<br />

övertygad om att all den <strong>här</strong> musiken är bra.<br />

Jag har ett par 2–3 vänner vars smak, omdöme<br />

och kunskap jag värderar högt när det gäller<br />

musik och med jämna mellanrum försöker<br />

jag via dem fylla på ipoden eller hårddisken<br />

med ny (eller om inte ny, så för mig ny)<br />

musik. Det är inte lagligt, jag vet. Men det är<br />

en av de stora fördelarna med dataålderns<br />

sätt att konsumera och lyssna på musik. Du<br />

kan upptäcka så oerhört mycket mer musik.<br />

Du vågar ta chanser i ditt lyssnade du annars<br />

skulle anse dig inte ha råd med. Mycket av<br />

den musik jag brukar få är svår att få tag<br />

på i skivaffärer eller på itunes. Den är för<br />

obskyr, för gammal eller helt enkelt tillfälligt<br />

utgången. Att lyckas skapa sig en liknande<br />

samling på laglig väg skulle ta åtskilliga<br />

timmar, dagar och år i anspråk, för att inte tala<br />

om vad det skulle kosta. Det finns också andra<br />

djupt tillfredsställande aspekter av denna<br />

typ av musiksamlande. Du stöder inte ökad<br />

konsumtion och produktion av fler artefakter<br />

som ligger drällande hemma och inte får plats<br />

i en trång tvåa. Du gör också den hårt ansatta<br />

miljön en stor tjänst. För varje skiva jag INTE<br />

köper, har jag gott samvete, för att inte ännu<br />

en ful plastask produceras eller att ett träd<br />

huggs ner för min booklets skull. Men för<br />

mig leder också denna oändliga mängd musik<br />

jag har tillgång till så lätt också till problem.<br />

Och då menar jag inte obetalda royalties<br />

till hårt arbetande artister (och när det gäller<br />

många av det artister jag lyssnar på, behöver<br />

de verkligen varje korvöre, det är jag övertygad<br />

om.) Det är ett stort problem som bara<br />

blir större för varje ny generation som lär sig<br />

ladda ner på internet och vars föräldrar snart<br />

inte heller köper skivor. Personligen köper jag<br />

nog fortfarande betydligt fler skivor per år än<br />

medelsvensson köpte för tio år sen, så jag tror<br />

min skuld i jämförelse är högst försumbar.<br />

Dessutom vet jag av egen erfarenhet att internet<br />

hjälpt mer än stjälpt åtskilliga internationella<br />

karriärer som annars varit en omöjlighet. När<br />

världen via bredbandet krymps får ett litet land<br />

som Sverige så mycket större plats. Jag köper<br />

också ofta skivor med artister jag först upptäckt<br />

via mp3or.<br />

Jag menar inte heller de ljudmässiga problemen,<br />

att musiken faktiskt låtar sämre och<br />

sämre, i takt med att lyssnarna ställer mindre<br />

krav på utrustning och lyssnar på musik i sin<br />

mobil. Det är en problematik som ändå ofta<br />

går mig rakt över huvudet, då jag själv lagt mer<br />

pengar på skivor än utrustning och fortfarande<br />

har en högst, i bästa fall, medioker stereo.<br />

Nu gällde det ett annat mer egoistiskt problem,<br />

som jag tror mig dela med många. Mitt<br />

sätt att lyssna har i takt med kvantiteten jag tar<br />

in, kvalitativt försämrats. Det går alltmer att<br />

likna vid zappande framför tv:n än finsmakarstunder<br />

framför stereon. Om inget direkt fångar<br />

min uppmärksamhet är det alltför lätt att<br />

klicka sig vidare. Fast jag vet sen tidigare att<br />

mycket av den musik jag tycker allra, allra bäst<br />

om inte alls jämt satt i min hjärnbalk på första<br />

lyssningen, utan krävde tid och uppmärksamhet<br />

och kanske först efter 4–5 lyssningar sjönk<br />

in och gjorde bestående intryck. Det är lätt att<br />

klicka vidare för jag har inte investerat något<br />

från min sida, alltså anstränger jag mig inte tillräckligt.<br />

Jag hör mer musik, men hör mindre<br />

musik riktigt ordentligt, fullt ut. Detta gäller<br />

även musikjournalistiken på nätet och den inverkan<br />

den har på mig, som har en direkt kop-<br />

På väg upp till min<br />

flickväns mamma för att<br />

fira jul i mörkaste norrland<br />

lyckades jag slarva bort min<br />

sprängfyllda ipod på en buss.<br />

Det var i alla fall vad jag<br />

trodde. Trots att jag hade så<br />

mycket musik i denna ipod,<br />

hade den för mig knappast<br />

något affektionsvärde.<br />

Den hade ett rent kapitalt<br />

värde förstås, men den var<br />

utbytbar. När jag upptäckte<br />

förlusten blev jag förstås<br />

ledsen och förbannad...<br />

Foto: Johan Bergmark<br />

Den ansiktslösa musiken<br />

pling till själva lyssnandet. Så fort jag läser om<br />

en ny hypad artist kan jag där och då avfärda eller<br />

hylla den. Jag klickar på en länk och får höra<br />

en låt. Min insats är minimal. Oavsett hur det<br />

låter, ska det mycket till att jag ska hasa mig iväg<br />

för att köpa skivan, ofta får jag aldrig höra hela<br />

albumet. Hela albumkonsten är på detta sätt<br />

på utdöende. För mig som musiker är albumet<br />

den stora utmaningen, att göra ett starkt album<br />

som håller som en helhet, inte enstaka låtar<br />

som sprids för vinden. Man vill göra något beständigt,<br />

ett dokument. Jag vet att jag som 32åring<br />

är en utdöende art. Vill man vara en riktig<br />

sur gammal gubbe kan man hävda att detta sätt<br />

att lyssna, i slutändan gör att den musik som<br />

bryter igenom det massiva mediauppbådet<br />

som sköljer över oss, är de enkla lösningarnas<br />

musik. Jag vet att de enkla ofta är genialt, men<br />

inte alltid. Och vad som är enkelt att lyssna på<br />

är inte alltid enkelt att skapa och tvärtom. Så<br />

jag menar enkel kontra mer krävande musik ur<br />

ett lyssnarperspektiv.<br />

Nu tror jag inte att det riktigt är så illa för<br />

trots att det säkert görs mer banal musik idag,<br />

görs det också mer utmanande, originell och<br />

nyskapande musik. Det görs helt enkelt mer<br />

musik, punkt. Om alla hittar lyssnare är mer<br />

tveksamt, men mångfalden är till 90 procent av<br />

godo. Det är också därför jag fortfarande köper<br />

skivor. Jag vill sätta ett ansikte på musiken. När<br />

jag har en förpackning att koppla samman låtarna<br />

med, får den automatiskt mer tyngd och<br />

den koncentrerar mitt flackande öra . Jag bläddrar<br />

i texterna, tittar på bilderna och kan på så<br />

sätt lättare skapa en rymd runtom musiken, ett<br />

rum där den kan bo. Därför har också förpackningen<br />

samtidigt som den förlorat mycket av<br />

sitt värde för de allra flesta, blivit desto viktigare<br />

för ett fåtal som ställer alltmer krav på<br />

dess utformning. Det ironiska med detta har<br />

jag märkt, är att det jag helst lägger pengar på i<br />

en skivbutik är påkostade återutgivningar med<br />

äldre musik. Trots att jag vet att det är typiskt<br />

medelåldersman-beteende vill jag försvara mig<br />

med att mycket av det jag köper är världsmusik<br />

eller annat obskyrt som helt enkelt inte går att<br />

få tag på annat sätt. Men det är ju också så matigt<br />

och snyggt. Bilder, essäer, historik. Det känns<br />

som man får en bok på köpet till fin musik. En<br />

skiva med ett nytt band i plastförpackning blir<br />

inte alls lika attraktivt.<br />

Vilket leder oss till Peter Bjorn And Johns nya<br />

skiva Living Thing och dess omslag som vi fört<br />

många hetsiga debatter kring, då vi alla tycker<br />

det är viktigt vad man sätter på ett skivomslag,<br />

lika viktigt som låtordningen på skivan. Det<br />

ska spegla en känsla i musiken, ska helst inte<br />

vara ett bandfoto utan ett konstverk och det<br />

ska innehålla tre saker. Vi är äckligt pretentiösa<br />

ibland! Mitt under brinnande krig på Gazaremsan<br />

inser jag det oviktiga i allt detta om man<br />

sätter det i ett större perspektiv. Varför tjafsa<br />

om ett skivomslag när de flesta inte kommer<br />

hålla skivan i sin hand utan bara höra låtarna<br />

på sin ipod eller laptop? Ja, de skulle väl i så fall<br />

vara det <strong>här</strong> med musikens ansikte.<br />

För övrigt hittade jag min ipod av en slump<br />

en månad senare. Den låg i en resväska, i ett<br />

fack jag inte letat i. Puh…<br />

Peter Morén<br />

Gills höger och Tunneys vänster<br />

Artikelförfattaren har gjort sig<br />

namnbekant för sina porträtt<br />

av svenska författare. Utöver<br />

porträtteriet står formgivning<br />

högt på hans arbetslista.<br />

Åtskilliga böcker och tidskrifter<br />

har layoutats och typograferats<br />

av Leif Nelson. Här delar han med<br />

sig av några udda kunskaper.<br />

Ett stilprov från ett sätteri i Malmö,<br />

efter fotosättningens intåg för ett antal<br />

år sedan, visar ca 25.000 typsnitt inkluderande<br />

lite olika skärningar i antikva och kursiva.<br />

Kursiva, i vilket snitt som helst, kunde beställas<br />

med 30° lutning. Av sådan information<br />

blev den unge layoutaren imponerad. 25.000<br />

typografiska exempel att leka med lite hur som<br />

helst! Det var imponerande, dessutom slapp<br />

man, även om de luktade gott, de smetiga barytavdragen<br />

från blysättningsraderna.<br />

I dag då gemene man har sin Mac där han/<br />

hon kan trolla värre än självaste Harry Potter<br />

blir möjligheterna än mer avancerade. Tänk<br />

– att kunna sätta i cirkelform, eller som en<br />

ringlande boaorm, och kanske rent av upp<br />

och ner, spegelvänt, bakvänt, och allt kan bli<br />

hällande till höger med minst 30°! Drar man<br />

iväg några grader till kan man snabbt som ett<br />

blixtrande knockdownslag från mästerboxaren<br />

Gene Tunney få den sällsammaste horisontlinje<br />

där kapten Ahabs jakt efter den vita valen gömmer<br />

sig. Eller nåt annat. Den som lyckas läsa får<br />

se… Allt är inte omöjligt.<br />

Jag tror inte att våra gamla bokstavskonstnärer<br />

skulle vilja vara med i sådana snurrigheter.<br />

Inte Giambattista Bodoni, inte Forsberg och<br />

hans Berling, inte Victor Lardent med sin tidningsstil<br />

Times, inte John Baskerville. Och inte<br />

Erik Gill. Med hans typsnitt Joanna kan man ju<br />

bara luta 3°, sedan blir det helt på tok.<br />

Stenhuggaren och bokstavskonstnären<br />

Eric Gill (1882–1940)<br />

Jag har alltid högt och rent gillat bokstavsformen.<br />

Bokstaven med eller utan hårstreck, fet<br />

eller mager, rak eller kursiv, versal eller gemen.<br />

Finns det fler än jag som tyckt och tycker, eller<br />

åtminstone kan tänka sig, att varje bokstav är<br />

ett ansikte? Hur mycket kan man inte läsa ut<br />

ur ett ansikte? Bakgrund och ursprung, ålder,<br />

sorg och glädje – i ansiktets ögon finns människans<br />

själ. I bokstavens skärning finns typsnittets<br />

själ.<br />

Nu invänder Erik Gill: ”Bokstäverna är symboler<br />

för ljud … Bokstäverna är inga bilder<br />

och har ingen egen betydelse … och föreställer<br />

ingenting.” Men trots alla invändningar är<br />

bokstaven mänsklighetens mest betydelsefulla<br />

uppfinning (större än tvättmaskinen och blixtlåset).<br />

Jag har kopierat många bokstäver och, vill<br />

jag påstå, ritat många ansikten. Jag lärde mig<br />

mycket om porträttkonsten genom att börja<br />

teckna av bokstaven ”g” i olika typsnitt, ”g”<br />

detta fantasifulla tecken med sina fartsträckor,<br />

rondeller och rastplatser.<br />

Bodoni och Futura var favoriterna i tonåren.<br />

Tillsammans med typsnittet Egyptienne<br />

marscherade jag med Napoleons trumslagarpojkar<br />

mot Kairo. Trevande tog jag mig fram<br />

i feminina Garamonds frivola spetsar – detta<br />

var väl så upphetsande som sista dansen till<br />

Harry Arnolds orkester i Malmö. Att skissa<br />

bokstäver blev minst sagt lika viktigt som att<br />

studera människans anatomi via krokiblocket.<br />

Men lika lätt som man kan drunkna i modellens<br />

smekande linjer kan man förföras av en<br />

enskild bokstavs utseende – och låta helheten<br />

glida en ur händerna. Ja, tänk om dadaisterna<br />

och futuristerna hade haft tillgång till våra dagars<br />

typografiska myriader – vilka märkliga<br />

konsekvenser för deras nyskapande skulle inte<br />

det bli. Bra kanske? Förmodligen dåligt.<br />

Jag står i skuld till bokstaven. Denna mångtydiga<br />

varelse, som tillsammans med sina<br />

bröder och systrar mer förändrar vår tillvaro än<br />

alla statsråd och postlottovinster tillsammans<br />

– för att nu travestera ett gammalt begrepp om<br />

bly och guld. Det är en livslång skuld som jag<br />

försöker återbetala genom att spendera den allt<br />

mer och allt slösaktigare.<br />

Jag lärde mig läsa när jag satt i pappas knä<br />

och han hjälpte mig stava igenom en novellrubrik<br />

i veckotidningen Hela Världen: ”Dock<br />

älskade jag”, och plötsligt var det uppenbarat!<br />

Det låter kanske löjligt, men utifrån dessa tre<br />

ord blev också allt annat uppenbarat: ”O, Mor,<br />

O Mor, orm, säger Tor”. Jag såg och läste men<br />

började också titta på hur de såg ut, dessa ritade<br />

tecken som förmedlade budskapet eller meningen<br />

med hur far ror eller se en orm eller vad det<br />

nu var.<br />

Först i vuxen ålder förstod jag stenhuggaren<br />

och engelsmannen Eric Gills genialitet. Han<br />

levde mellan 1882 och 1940. Han högg romerska<br />

kapitäler i gravstenar i hela sitt yrkesverksamma<br />

liv. Det var ett hårt men slagkraftigt sätt<br />

att komma bokstaven in på livet. Fyra år före<br />

sin död högg han sin egen gravsten. Då hade<br />

han hunnit med avundsvärt mycket.<br />

Han var den fullkomlige konstnären. Han<br />

lämnade efter sig drygt 100 skulpturer och<br />

reliefer i sten, 750 inskriptioner, ett tiotal typsnitt,<br />

1 000 träsnitt och gravyrer och fler än 250<br />

pamfletter i en mängd olika ämnen, många av<br />

dem utomordentligt udda, läser jag i det vackra<br />

nytrycket av Eric Gills essä Om typografi (Umbra<br />

Solis förlag). Han lämnade också efter sig ett<br />

större antal kvinnor, älskarinnor, hustrur, döttrar.<br />

Han skrev förstås också föredrag, artiklar,<br />

böcker, och jag citerar igen, nu från efterordet:<br />

”Men hela tiden var han omisskännligt Gill,<br />

inte minst i den karakteristiska skriften Trousers<br />

and the Most Precious Ornament (1937), i<br />

vilken han propagerar för mannens överhöghet<br />

och för återupprättandet av manslemmen, som<br />

i det moderna samhället så förödmjukande<br />

stoppats undan i ett par byxor. Den detroniserade<br />

penisens ömkliga tillstånd skyllde han<br />

– som så mycket annat – på massproduktionens<br />

och kommersialismens förödande grepp<br />

om civilisationen”. Att provocera förstod han<br />

sig på.<br />

Det var en märklig man och han hyllade<br />

hantverket högt och rent. Att laga mat, att duka<br />

bordet, att sticka och virka, att klä sig var allt<br />

tillsammans hantverk som skulle hedras. Som<br />

bokkonstnär var han en av de allra främsta.<br />

Av Eric Gills typsnitt är Gill Sans den mest<br />

kända. Men tidigare hade han ritat stilen Joanna<br />

(namnet efter den yngsta dottern) och den<br />

mer bekanta brödstilen Perpetua. Han var bokstavskonstens<br />

elegante och stilbildande Gene<br />

Tunney – den samtide boxaren och Shakespearekännaren<br />

(!) som 1927 med sin stingande<br />

stoppvänster detroniserade Jack Dempsey (och<br />

drog sig, efter att fått bära världsmästarbältet<br />

ett antal matcher, obesegrad tillbaka till poli-<br />

Shakespearekännaren och obesegrade<br />

världsmästaren i tungvikt Gene Tunney.<br />

tikerjobb, Shakespeare-föreläsningar och affärsjobb).<br />

Så kan man kombinera boxningens<br />

artisteri med andra kulturaktiviteter. Som kuriosa<br />

kan man ju också nämna att världsmästaren<br />

i weltervikt Emile Griffith, från början<br />

var hattmodist.<br />

Erik Gills raka vänster i kombination med<br />

högerjabben var grunden till den fladdrande<br />

högermarginalen. Men Eric Gill jabbade med<br />

högern för att öka läsbarheten och slå ut de vita<br />

gluggarna i textraderna. Tio-femton bokstavslånga<br />

rader är svåra att få tillräckligt vackra<br />

och läsliga menade han. De vita gluggarna<br />

blir ofrånkomliga. Men slipper man tvånget<br />

med marginalen även till höger kommer man<br />

naturligtvis ifrån dessa skönhetsfläckar.<br />

Samtidigt ville han ge texten en karaktär av<br />

handskrift, som ju aldrig tillät en glugg. Sedan<br />

kan man förundras över hans hänsynslöshet i<br />

strävan efter den fulländade raden. Det var helt<br />

OK att blanda ”och” med ”&”. Han kunde till<br />

och med minska stilgraden och lyfta upp orden<br />

eller förkorta dem på de mest egendomliga sätt.<br />

Som andningspauser, alltså för att beteckna en<br />

ny tankegång istället för nytt stycke och indrag,<br />

använde han (alineatecknet), den gamla symbolen<br />

som kan vara bra att känna till för oss<br />

okunniga.<br />

Eric Gill hann med det mesta, och han rörde<br />

sig hemtamt mellan seklen. Den engelske politikern<br />

och författaren Thomas More (1477–<br />

1535) blev ryktbar (utöver sin kanonisering)<br />

Teckenformer från Kung Salomons graverade ädelsten.<br />

för boken Utopia. ”Thomas Mores utopiska<br />

alfabet” skuren i trä av Gill blev en hyllning till<br />

denne More, som ivrigt beundrades av ingen<br />

mindre än Erasmus av Rotterdam.<br />

Ett märkligt alfabet som får mig att associera<br />

till den ristade rubinen i kung Salomos<br />

ring. Ur denna kan samtliga taltecken bildas.<br />

Alls inte oviktigt när man vill ha kontakt med<br />

andevärlden, till vilken ringen var nyckeln. Min<br />

fantasi räcker inte så långt, men i alla fall till det<br />

<strong>här</strong> skissade alfabetet.<br />

Vart ringen tog vägen kan man undra över.<br />

Kejsar Haile Selassi lär ha fått ärva den efter<br />

Kung Salomo. När den lille märklige kejsaren<br />

1975 mördades stals hans ring och har sedan<br />

dess varit försvunnen. Vissa rykten säger att<br />

den idag finns i Zimbabwe, vem vet. Ett fall för<br />

Indiana Jones?<br />

Nu är det mani att spalterna ska vara satta<br />

med fladdrande höger. Utan att veta varför sitter<br />

de flesta layoutare vid sina välfyllda och allt<br />

snabbare datorer och slår ner tangentkombinationen<br />

skift, stjärna och L, och ögonblickligen<br />

formerar sig tecknen på högersidan, kvickt ska<br />

det ju gå. Macen styr och hetsar. Ut klingar<br />

textmassorna utan eftertanke. Vägen har blivit<br />

lång från blyerts, Björnklister och sax, bly och<br />

spegelvända reliefer. Vilket vi förstås inte enbart<br />

ska sucka över.<br />

På min tid hade jag Esquire och Playboy som<br />

förebilder i formgivningsfrågor – men också<br />

redaktionellt. Där fick jag mina första möten<br />

med Jack Kerouac, Truman Capote, William<br />

Faulkner och med sådana tecknare som Charles<br />

Addams om vilken samtiden skrev ”att hans<br />

verk väsentligen innebär ett förnekande av all<br />

andlig och fysisk utveckling hos människosläktet”.<br />

James Thurber och Saul Steinberg var andra<br />

hjältar för mig.<br />

Vad har vi för tidskrifter som slår vakt om<br />

den typografiska (och litterära) formen idag<br />

i Sverige? Ja, nog är denna tidning en av dem<br />

som tål en närsynt granskning. Men visst finns<br />

det fler i kolportörens tidningsväska som man<br />

kan glädjas åt, absolut en och annan i LOpressen.<br />

Leif Nelson<br />

Thomas Mores utopiska alfabet.


32<br />

februari 2009 nummer 31

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!