här - Nya Upplagan

Februari 2009 Nr 31 

Susanna Alakoski 

Noam Chomsky 

Marcus Birro 

Sepultura 

Torsson 

Bono 

Jenny Tedjeza 

Jonas Hallberg 

Krönikor, recensioner, Kult 

och mycket, mycket mer… 

GRATISTIDNING

Februari 2009 Nr 31 

Medverkande skribenter 

Lars Yngve 

Bono 

Noam Chomsky 


Marcus Birro 

Thomas Millroth 

Tord Johnsson 

Jonas Jonasson 

Gunnar Danielsson 

Jenny Tedjeza 

C-J Charpentier 

Gittan Jönsson 


Linnea Uddenmyr 

Lars Halapi 

Pidde Andersson 

Mikael Håkansson Askaner 

Jan Erik Bornlid 

Jerry Prütz 

Björn Wallde 

Peter Eliasson 

Per Arnesson 

Johan Stenström 

Martin Kristensson 

Fredrik Hellström 

Maria Anderberg 

Kenth Olsson 

Graham Bowers 

Peter Morén 

Översättning 

Lotta Askaner Bergström 

Illustrationer 

Pär Lundström Gardh 

Leif Nelson 

Peter Torsén 

Benjamin Ahlman 


Gunnar Krantz 

Madeleine Pyk 

Foto 

Olof Glemme 

Love Ekenberg 


Lotta Tornroth 

Johan Bergmark 

Vill ni komma i kontakt 

med oss mejla till: 

redaktionen@nyaupplagan.se 

eller ring: 0733-86 76 66 

Vill du ha Nya Upplagan 

hemskickad varje månad 

så är det bara till 

att lägga ett mejl 

eller ringa: 0733-86 76 66 

RS-kontrollerad distribution 19.900 exemplar. ISSN 1654-0336 

Vill du ha Nya Upplagan hemskickad varje månad 

är det bara att mejla till: lars@nyaupplagan.se eller 

ringa 0733-867666 

En årsprenumeration kostar 

endast 300 :- 

En bättre present kan du inte ge till någon 

du tycker om. 

En tidning som upptäcker det mesta och upptäcks 

av allt fler! 

Chefredaktör och ansvarig utgivare 

Lars Yngve 

lars@nyaupplagan.se 

Ekonomichef och lagledare som gillar Odd Molly 

Maria Yngve 

maria@nyaupplagan.se 


Thomas@nyaupplagan.se 

Layout och grafi sk form 


mikael@nyaupplagan.se 

Tord Johnsson 

tord@nyaupplagan.se 

¨ 

I 

ett svagt ögonblick lovade jag att 

börja träna boxning. Jag har ju alla 

förutsättningar, eller som någon sa: 

”Det kan bara bli bättre!” Väl på 

plats i lokalen scannade jag efter 

tränande människor i min egen storlek, 

men det fanns inga sådana – min storlek 

var hopplöst omodern och hade tydligen 

utgått för länge sedan! Som uppvärmning 

skulle man hoppa rep i tre minuter, inga 

problem, i skolan hoppade töserna rep 

dag in och dag ut. Men tre minuter blev 

verkligen TRE minuter! Redan efter två 

minuters hoppande upphörde tid och rum 

att existera för mig, och jag började uppfatta 

lysrör och övriga tränande som streck, likt 

stjärnorna när Spock och kapten Kirk i 

Star Trek beslutar sig att frångå frihjul… 

eller nåt, och drar i spaken på Enterprise 

så att kärran far i väg i ljusets hastighet. 

Enligt min närmaste och tveksamt 

avvaktande omgivning – som, för att inte 

riskera att dras in i tromben Yngve, tog skydd 

likt soldater i skyttevärn när skott och bomber 

haglar – såg jag ut som en skadeskjuten 

kråka som trasslat in sig i en lina. Efter tre 

minuters hopprepande stirrade jag bara 

vindögt rakt ut i den vibrerande luften. 

Mentalt hann jag under dessa minuter 

transporteras i en stigande och mycket lång 

och mycket mörk tunnel, och passerade på 

vägen, mot ljuset som tycktes brandgult och 

påminde om en morot? allt jag tycker om 

att äta: skaldjursplatå, marängsviss, lösgodis, 

rögad ål, spettkaka, you name it. Men J. D. 

Salingers kända boktitel var närmare än vad 

jag räknat med – trodde jag. Plötsligt skulle vi 

lägga oss på golvet, och just själva momentet 

med att lägga mig ned har jag aldrig haft några 

större bekymmer med. Värre var det med de 

tio armhävningarna och tio snabba sit-upsen, 

som blev orsaken till att jag fastnade i ett läge, 

som om ni tänker er en ostbåge på högkant. 

Efter tre treminuters försökte jag inbilla 

mig själv att allt kanske bara var en ond dröm 

som jag snart skulle vakna upp ur. Det var 

det inte. Armand blåste i visselpipan och sa 

att vi skulle ”gå och handla”. Då blev jag glad 

innan jag fick klart för mig att han i själva 

verket sa att vi skulle gå och hämta hantlar… 

Däremot gick det betydligt lättare när vi 

skulle boxa på säckar, eftersom jag låtsades 

att det var tomtens säck, innehållande alla 

de klappar jag önskade som liten gosse 

men inte fick, som jag pucklade på. 

När jag kom ut i den mörka kvällsluften 

insåg jag att det var så kallt ute att 

måsarna i hamnkvarteren mer eller 

mindre sket isbitar, brr. Hemma rotade 

jag fram ett paket nyinköpta sviskon. 

Boxning handlar nämligen inte bara 

om att träna, om nu någon trodde det, nej 

nej, kosten är lika viktig, och numera går 

min frukost under temat ägg: skramlade, 

kokta, lösa, rullade, pickade och opickade. 

På kuppen har jag dessutom blivit 

”müslim”, ja, jag äter müsli dagligen. 

Dagen efter första passet försökte jag 

februari 2009 nummer 31 

Boxning och en idé på recept! 

dock få min husläkare – samma läkare som 

jag vid tidigare tillfällen, utan framgång, 

försökt övertala till att skriva ut en rejäl 

månadslön på recept – till att skriva ut en 

stödstrumpa till hela kroppen så att jag 

åtminstone skulle kunna ligga rakt och 

utan käppar. Men det var inte att tänka på. 

Istället rekommenderade han – hör och 

häpna – regelbunden träning! Detta har 

man ju hört i alla tider. Att sjukvården inte 

har kommit längre än så här år 2009? 

Är det verkligen bara jag? Okej då, det är 

väl bara jag – då – som längtar efter att få se 

ett helt vanligt tv-program med folk som, och 

det här är viktigt, inte tävlar mot varandra. 

Visst är det underhållande med tävlingar, 

men… ja, det är mycket nu! Om det nu 

tvunget måste tävlas i alla program så varför 

inte göra ett program där de medverkande 

tävlar om att inte tävla mot varandra, där de 

helt enkelt bara får lov att berätta spännande, 

roliga och intressanta saker för tittarna? 

Jag besökte apoteket och skulle ha en 

receptbelagd salva för att… för att… det har 

ni inte med att göra, men okej då: droppa 

i ena örat. Inget konstigt med det, och det 

gjorde absolut ingenting att omgivningen lätt 

kunde höra vad som sades över disk. Men, 

tänk om det vore en salva som jag hade varit 

tvungen att använda på mer intima delar av 

kroppen, då hade informationen inte varit 

riktigt lika kul att dela med sig av till alla 

andra väntande. Det hade ju inte varit särskilt 

kul om jag, låt säga, skulle haft en salva mot 

exempelvis hemorrojder, och personalen först 

hade basunerat ut mitt namn för att därefter 

med hög röst försökt att tuta i mig VAR och 

HUR jag skulle knåda in salvan! För visst är 

det så att man i sammanbiten tystnad tar sin 

kölapp och därefter sätter sig ner och studerar 

personalen och håller tummarna för att man 

ska bli expedierad av den som är mest diskret. 

Under tiden jag satt och väntade funderade jag 

på när någon får för sig att göra tv-tävling av 

apoteksbesök: ”Apo-doku”? Tänk er gaphalstv 

där personalen först flabbar så högt de kan 

för att verkligen INGEN ska kunna undgå vad 

som sägs, och därefter lämnar över besökarens 

recept till någon vars uppgift enbart består i 

att vara oförskämd och att dessutom peta in 

personens diagnos, lön, familjeförhållande och 

andra ”intressanta uppgifter” i direktsändning 

med ironiskt himlande ögon. Därefter kunde 

ju en illa sammansatt jury bestående av en 

person från ett läkemedelsföretag, en läkare 

som lyckats bota åtminstone en eller två, och 

en uttråkad veterinär, sitta och dela ut betyg 

och medicin och själva bli kändisar på kuppen. 

Jag vet, det låter inte speciellt troligt, men 

man bör ha i minnet att många av de program 

som numera är stora tittarframgångar 

förmodligen inte heller lät speciellt troliga 

på idéstadiet för några år sedan… 

Skit samma, nu ska jag leta fram 

Algesalsalvan och knock myself out genom 

att gnida in mina ömmande boxarmuskler. 

Lars Yngve 

3

4 februari 2009 nummer 31 

februari 2009 nummer 31 5 

Hur man blir fast i sig själv 

Jag har just läst två självbiografier över två 

konstnärer jag länge tyckt om, Lars Erik 

Falk och Peter Freudenthal. Böckerna 

har jag recenserat på boksidorna. Falk & 

Fröjdis hör till mitt särskilda förhållande 

till den geometriska, föremålslösa konsten. 

Det är en art fylld av uppfinnarjockar. 

Ryktet om att den skulle vara enahanda 

och trist är klart överdrivet. I denna sort 

finns nästan bara individualister. Där är en 

Baertling med sina öppna rymder, en Einar 

Höste med sina oändliga väggar, en Cajsa 

Holmstrand som vänder kuber ut och in och 

upp och ner i glödande kolorit. Och så Lars 

Erik Falks 73-gradiga lutningar som känns 

livsfarliga, ständigt undanglidande. Vilket 

fantastiskt vis att använda ett byggelement, 

stålbalken, och förvandla det till lätthet, 

luftens färgade koreografi. Alla som åkt runt 

rondellen vid Thorildsplan på väg västerut 

från Stockholms innerstad vet vad jag talar 

om. Freudenthals målningar prunkar av 

ljus. Ur mörker stiger värme, humor, små 

berättelser. Jag är ständigt förförd. För min del 

började denna kärleksrelation till en konstsort 

vid åtta års ålder, då jag i uppväxtförorten 

Vällingby utanför Stockholm mötte en 

väggmålning i HSB-huset av Olle Bonniér. 

Jag fängslades av ljuset som liksom sipprade 

in genom gliporna som uppstod mellan de 

geometriska blocken. Senare fick jag veta, 

att den åttaårige (!) Olle Bonniér under en 

barndomssommar i Värmland hade suttit 

i ladan och kisat mot solen som slunkit in 

mellan plankorna. Det var ju detta jag sett. 

Den åttaårige Thomas såg vad den åttaårige 

Olle också hade sett. Förstår ni då graden 

av kärlek i min förälskelse i denna märkliga 

konst, så fylld av skatter och upptäckter att 

Uppfinnarjocke i Kalle Anka föreföll mig 

ganska tam. Men så påminner mig både Lars 

Gömda och glömda sanningar 

Det är väl egentligen 

lättborttappade 

ting. En sjal, ett par 

handskar och en mobilladdare. 

Varenda hittegodsavdelning 

svämmar över av vantar 

och halsdukar. Och i hur 

många sommarstugor och 

hotellrum gråter inte en 

ensam laddare just nu? 

Det som gör mig 

förvirrad i det här fallet är 

händelseförloppet. Mitt sista 

minne av de tre favoriterna är att de finns 

någonstans i mitt hem. Om jag städade skulle 

de säkert dyka upp. Eller kanske inte. Om jag 

städade skulle jag få svar på frågan – borta 

eller inte borta. Undviker jag städandet 

kan jag leva i min modifierade sanning. 

Det är knepigt det där med sanningar. 

I den stora världen är jag säker på att det 

mesta är halvsanningar. Inte för att världen 

vill undvika otrevligheter – som att inse att 

man tappat mobilladdaren – utan för att 

världen gärna ser en hetare variant av sig 

själv. Dikten överträffar oftast verkligheten. 

Någon gång efter att aprasen ställde 

sig på två ben och började prata med 

sin nästa så började plussandet. Var man 

inte med på dagens mammutjakt så 

kunde man få händelsen i uppdaterad 

muntligversion. Plötsligt var det inte bara 

en mammut närvarande utan kanske tre 

sabeltandade tigrar, två nästan döda och 

en snygg brud som behövde räddas. 

Och så kom internet, tidningar och 

telefon. Hursomhelst, att förmedla sanningar 

blev inte enklare. Sagan var och förblev 

sjukt mycket snyggare än verkligheten. 

När jag satte mig i en bänkrad på 

journalisthögskolan första gången hade jag 

Erik Falk och Peter Freudenthal i sina böcker 

om en passus i mitt liv. De hade med kort 

varsel bjudits in att ställa ut på Moderna 

Museet i Stockholm 1974. Vid detta tillfälle 

höll jag på att avsluta min doktorsexamen 

i konsthistoria och förbereda den bok som 

skulle bli en av de första översikterna i landet 

över konkret konst. Visserligen valde jag, 

på grund av Olle Bonniérs exempel, de så 

kallade 1947 års män, som inte riktigt hade 

samma geometriska konsekvens som till 

exempel Falk. Men grunden var intresset för 

denna väg att via förnuft och beräkning nå ett 

starkt poetiskt uttryck. Samtidigt fördjupade 

jag mig mer och mer i improviserad musik. 

Jag besökte England och träffade rabulister 

som slagverksspelaren John Stevens och 

saxofonisten Evan Parker. Melodin sprängdes 

i luften, kvar var tystnader, fragment. För mig 

var detta ett livselexir bredvid all den ganska 

propagandistiska och förenklade proggmusik, 

som idag uppskattas så högt. På samma vis var 

konkretister och icke föreställande konstnärer 

ett stärkande flöde invid den ovanligt träiga 

realism som gjorde sig bred. Särskilt under 

ett par år med politiska förtecken. Men den 

fanns och var stark. Jag var inte opåverkad. Så 

börjar jag träffa Lennart Rodhe, som mycket 

kritiskt uttalade sig om de konsekventa ickeföreställande 

geometriska konstnärerna. Själv 

rörde han sig mellan mönster och natur dessa 

år. Klart jag tog intryck, jag var mycket ung. 

Och började så smått tvivla på den envetna 

geometrins möjligheter. Dock aldrig på den 

experimentella musiken, där jag bara dök 

djupare och djupare. Hur var det? Gick det 

att gå vidare? Det blev som en tankemöda 

i starten på min bok om genren. Så fick jag 

i uppdrag att skriva en recension i pressen 

om Falks och Freudenthals utställning på 

Moderna Museet. Mitt tvivel fastnade på dem. 

ändå ingen aning om att 

mitt liv skulle komma att 

handla om hittepå. Finns 

det inte nyheter så gör 

man nyheter. Så enkelt är 

det. Finns det en halvbra 

berättelse så gör man det 

till en helbra berättelse. 

Som Liza Marklund 

tillexempel, som skrev 

en liten bok. Och så blir 

folk helt galna. Okej, hon 

bedyrade att historien var 

sann, vilket visade sig vara 

en alldeles för uppenbar lögn. Osmart. Vill 

man fara med osanning kan man i alla fall 

göra det ”grått” och inte stå på barrikaderna 

för att det ska vara 100% kalla fakta. 

Får jag fråga vad du gjorde på jul? 

Underbar släkt, fantastisk hemkokt skinka 

och gnistrande barnbarn. Jaså, men vad 

var det för senap? Hatade du inte din faster 

och din ohyfsade svärmor? Erkänn att 

du hade köpte köttbullarna och visst var 

det inte hembakat i brödkorgen? Det är 

mänskligt att försköna och utelämna. 

Jag blir upprörd. Cyniker är ett negativt 

ord. Det här handlar inte om cynism utan den 

enkla filosofin att vi strävar efter det vackraste. 

Trots det fortsätter folk att tro att världen 

är byggd av sanningar utan försköningar. 

Började du gråta när du fick veta att 

skämten i Parlamentet var planerade 

i förväg? Kändes det som om livet 

tog slut när mirakelbantningskuren 

inte funkade? Surprise. 

Tips från coachen: nästa gång du läser 

en tidning eller får något spektakulärt 

berättat för dig. Sätt meningen ”det var en 

gång…” före så slipper du bli besviken. 

Linnea Uddenmyr 

Recensionen blev avvisande, kanske till och 

med raljerande. Jag var inte ensam. Där fanns 

fler som i tidens anda skrev ner utställarna. 

Min avsikt är inte att gottgöra för ”gamla 

synder”. Det är mer att försöka se hur man 

kan snärjas in i mönster och sammanhang 

utan att riktigt märka det. Den gamla artikeln, 

som både Freudenthal och Falk refererar till, 

har jag inte sparat i mina klippböcker. Jag tror 

att detta offer till Blamageguden redan tidigt 

blev för mycket för min estetiska övertygelse. 

Men hur når man till ett sådant omdöme? 

Jag tror det är mycket att lära där! Lyssna 

på andra, vara aktsam mot consensus, vilja 

stå mitt i det som sker. Ja, det finns många 

vägar att skapa ett slags tyckande. Och vad jag 

lärde av detta var att det tillfälliga tyckandet 

är ganska meningslöst. Tycka bra eller tycka 

dåligt! Dum fråga. Att påstå att man inte 

gillar något är ett ointressant påstående. Att 

umgås med konst eller musik handlar också 

om detta förstås, men ännu mer om möten, 

att fråga sig vad detta är, att försöka svara 

med tankar och blickar. Kanske få ut något 

av detta nya och obekanta. Bli störd som av 

Falks 73-gradiga-lutande balkar i färg. Just 

störningsmomentet kastar oss ur vanan. Vanan 

är lättja. Lättja uttrycks: jag tycker (inte) om… 

Konst och musik är så mycket mer. 

Lämna resten till Robert Wells eller 

Gunilla Mann, alltså sådana som bara 

helt och hållet vill ställa sig in, så att man 

kan säga, att jag tycker ju det är så bra. 

Vilket sätt att använda det lilla ordet ju! 

Jag är säker på att jag själv gjorde det 

alltför många gånger i den gamla recension 

från 1974 som jag inte sparat. Turligt nog. 


Du är framtiden – den är redan här 

Framtiden är oskriven, sjunger Joe 

Strummer i The Clash. Det är rätt. 

Det är en fantastisk, romantisk dröm 

att allt som ännu inte hänt fortfarande är 

möjligt. Men i morgon är som i dag fast 

fortfarande tom. Eller är det faktiskt så att 

vi fortfarande äger makten att förändra 

våra liv, att framtiden bär fram allt det vi 

någonsin drömt om, kärlek, bekräftelse, 

framgång, solidaritet, glädje och tolerans. 

Och vad är det egentligen vi önskar? Tänk 

om våra svartaste, snuskigaste och 

hemskaste önskningar faktiskt skulle gå 

i uppfyllelse… Det om något är en otäck 

tanke. Vi får kanske inte alltid vad vi ber 

om, men vi får alltid något annat istället 

och vi kanske ska vara glada för det. 

Gud straffar oss för det vi inte kan 

föreställa oss skriver Stephen King. 

Tiden går men man märker det aldrig 

förrän efteråt. Tiden gick, säger man. Men 

då är det försent. På det sättet liknar tiden en 

kärlek som lämnar en gråtande i hallen med 

händerna på knäna.Man vet innerst inne att 

det inte spelar någon roll vad man säger, hur 

man säger det eller ens varför man säger det, 

hon kommer lämna en i alla fall. Man försöker 

ändå tröstlöst hålla henne kvar. Man älskar ju 

henne. Vilket val har man? I kärlek ges inga 

val.Jag är fortfarande rätt ny på allt det här. 

På att vakna upp nykter, utvilad, sovrumsrusig 

och varmhjärtad. Jag drar upp gardinen och 

människor rör sig i solen på torget. Jag kokar 

en starkt kopp kaffe. Jag äter en smörgås. 

Jag är närmare fyrtio än trettio. Jag är mer 

än vuxen och ändå har jag ett åkband runt 

handleden. Ändå är det som att precis drömt 

sin första dröm på ett nytt språk. Jag har precis 

lärt mig koderna. Jag har pengar på fickan 

och sockervadd i handen. Jag ska åka slut på 

varenda vansinnig bergbana i hela världen. 

En lyx med att ha tillbringat femton år i 

töcken och sunkiga soffor är att man pausar 

livet. Plötsligt står det klart framför mig igen. 

Det är som att kliva in i en fantastisk film 

man pausade någon gång för länge sedan, när 

man upptäckte friheten och förbannelsen i 

det där andra landet, med alkohol och ständig 

förflyttning utan att komma någonstans. 

Det har hunnit gå tid. Men i det stora 

perspektivet är jag precis i början. De gråa 

håren är silver. Drömmarna är guld. 

De där drömmarna går att nå helt 

plötsligt. De där drömmarna är inte på ett 

annat språk, de går att läsa, de är här och 

nu. De är en del av mig och inte upphäftade 

på en tavla någonstans i framtiden. Det 

är fantastiskt i all sin enkelhet. 

Du är i framtiden. Den är redan här. 

Marcus Birro 

Sparkad 

Dagen innan nyårsafton får min man 

ett brev från sin arbetsgivare. I brevet 

står skrivet att hans färdigheter som 

snickare inte längre behövs på firman. 

Det korta meddelandet innehåller 

ord som ”minskad orderingång” 

och ”ekonomisk situation”, men 

också ”tyvärr” och ”drabbad”. 

I mitt eget arbete som journalist 

på en vänstertidning har jag skrivit 

spaltmeter om den anarkistiska 

kapitalismens förödande inverkan på 

människors liv. När inte ens arbete 

och försörjning är en rättighet och 

vanliga människor bara är önskvärda 

så länge de generar vinst. Detta har 

jag vetat om vårt samhällssystem 

sedan den stund då jag tänkte 

min första självständiga tanke. 

Ändå är det något helt annat att 

själv stå ansikte mot ansikte med 

arbetslösheten. Att se sin livskamrat 

tappa modet och själv undra varifrån 

pengarna till bankens räntor ska 

komma när en inkomst försvinner. 

Räntorna på huset som vi under 

svordomar och förbannelser 

långsamt rustar upp, men ändå 

älskar. Det var detta som skulle 

bli vår gemensamma framtid. 

Och barnen som litar på att vi 

tar hand om dem och som ännu 

inte vet att världen styrs av en 

samling giriga och våldsbenägna 

män i sofistikerat grå kostymer. 

Hur förklara kris i kapitalet för en 

fyraåring? Vart tog pengarna vägen? 

Samtidigt med varsel 

och uppsägningar inom 

byggnadsbranschen läser jag i 

lokaltidningen om den overkligt usla 

situationen på bostadsmarknaden. 

Ungdomar ockuperar ett nerlagt 

behandlingshem för att slippa bo 

kvar hos mamma. Människor i 

förorternas miljonprogram lever med 

fukt och mögel i sina lägenheter. En 

familj med fem barn bor på tjugo 

kvadrat och en nyförlöst kvinna 

tvingas återvända till en camping 

när hon skrivs ut från sjukhuset. 

Varför inte låta sysslolösa 

hantverkare bygga värdiga bostäder 

åt människor som saknar ett 

hem? Varför inte rusta upp alla 

slitna bostadsområden och skapa 

plats för människovärde och 

någon slags tro på framtiden? 

De ansvariga har inga svar. 

Framtidstro har i allra högsta 

grad blivit en klassfråga. 

Och du som fortfarande tror att 

arbetslöshetsförsäkringen ger en 

grundläggande trygghet när kapitalet 

sparkar ut dig på gatan kan genast 

överge den förhoppningen. Min 

man har det senaste halvåret varit 

hemma från sitt arbete två dagar i 

veckan för att ta hand om vårt yngsta 

barn, ett tilltag som samhället säger 

sig uppmuntra. Nu får vi veta av 

a-kassan att denna samvaro med 

sonen har ödelagt arbetslöshetsförs 

äkringen. Under detta halvår har vi 

betalat hundralappar varje månad 

för en försäkring som inte hjälper 

oss ett dugg när kapitalet krisar. 

Så vad göra? Ska vi gömma oss i 

mörkret under en filt och hoppas 

på bättre tider? Regeringsskifte? 

Ska vi ställa oss på klipporna och 

skrika vinterstormen rakt i ansiktet? 

Kanske gråta en stund över det 

förlorade människovärdet? Hur 

vinner vi rätten till lite framtidstro? 

Jenny Tedjeza 

Urladdning 

Denna gång tänkte jag 

skriva om något som rör 

mitt arbete som musiker 

och skivproducent; Den illegala 

nedladdningen. Eller uppladdningen. 

Eller fildelningen. Ja, det är inte 

lätt att hänga med i terminologin, 

men jag talar naturligtvis om att 

olovligen via Internet skaffa musik 

utan att betala för den. Det samma 

gäller förstås film, talböcker m.m. 

men som den fackidiot jag är 

inskränker jag mig nedan till musik. 

Alla vet att skivbranschen är i kris 

och att försäljningen av skivor har 

sjunkit. Det är fakta. Att skylla denna 

nedgång helt på illegal nedladdning 

tror jag vore fel. Det finns andra 

orsaker också; En skiva är inte bara ett 

musikverk som intresserar diskofiler 

utan också en produkt, och för 10- 

15 eller ännu tydligare 30 år sedan 

fanns betydligt färre konkurrerande 

produkter. Nu är det lika troligt, eller 

kanske troligare, att man köper en 

DVD när man lördagshandlar. Eller ett 

livsstilsmagasin, ett USB-minne, ett 

dataspel eller kanske extra RAM-minne 

till sin GPS. Listan kan göras lång. 

Jag tror inte att vi har färre genuina 

musikälskare idag än för 30 år sedan, 

men särställningen för skivan som 

belöningsvara är borta. Dessutom 

upplevde skivbranschen sällsynta 

guldår i slutet på 80-talet och i början 

på 90-talet, när LP-skivor återutgavs 

på CD och många köpte samma 

skiva för andra gången, så med de 

åren vore det fel att jämföra. 

Men faktum är att illegal 

nedladdning svarar för en mycket 

stor del av försäljningsnedgången, 

inte minst i vårt land. 

Hur har vi då hamnat här? 

Till att börja med tekniska 

möjligheter. Skivbranschen har också 

med rätta beskyllts för långsamhet 

i att själva använda sig av Internet 

och hitta enkla, bra och säkra sätt att 

köpa musik digitalt. Dessa tjänster 

finns idag men nu har vi redan 

minst en generation som ser det 

som självklart att få musik gratis. 

En utbredd uppfattning är också 

att artisterna själva inte drabbas utan 

bara stora, rika skivbolag. Inget kunde 

vara mer fel. Upphovsmän är i högsta 

grad drabbade. Vissa artister uttalar 

sig positivt om nedladdningen, och 

det står dem naturligtvis fritt att lägga 

ut sin musik. Jag begär bara att man 

själv som upphovsman ska få välja om 

den ska finnas gratis på nätet. Som jag 

ser det så tjänar bara två kategorier av 

artister på att fritt lägga ut sin musik; 

Okända debutanter som hoppas nå 

en publik och är beredda till mycket 

turnéer och de allra största artisterna 

som kan kontrollera det hela som 

ett pr-jippo genom att förespegla 

sina fans att de är på ”deras sida” 

men ändå i slutändan sälja massor 

av skivor och kringprodukter. 

Sen är det ju så att vi i vårt land 

tycker att musiker och konstnärer 

ska jobba gratis, för att det är kul. 

Det finns också en otäck lobby. 

Dels flummiga nätpirater som talar 

om ”fri information”. Att likställa ett 

musikstycke med viktiga vetenskapliga 

rön, eller offentliga handlingar 

är idiotiskt! Dessa frihetskämpar 

kanske har lust att lägga ut sina 

bankkontonummer, med 

tillhörande koder, på nätet ? Och dels 

de ännu mer provocerande liberala 

politikerna som, i patetiska försök 

att verka ungdomliga, förvarar och 

bagatelliserar nedladdningen. –Vi kan 

inte kriminalisera en hel generation , 

säger de. För att citera dem själva;- vad 

sänder det för signaler? Vi har ju en 

upphovsrättslag och den ska följas. 

Vad är då lösningen på detta 

problem? Lagstiftning? Hårdare 

tag? Förmodligen, men jag skulle ändå 

vilja vädja till vår moral; Att gratis, 

olovligen ta hem musik från nätet eller 

kopiera är stöld. Helt enkelt. Punkt slut. 

Och om moralen inte fungerar 

skulle jag vilja vädja till vår intelligens 

och kärlek till musik: Om inte 

artister, kompositörer, producenter 

och andra inblandade får betalt 

kommer de inte att kunna försörja 

sig och fortsätta göra ny bra musik. 

Ny billig teknik har gjort det möjligt 

för många att själva producera sin 

musik hemma. Det är fantastiskt, 

men även dessa artister måste få 

betalt för efter ett par år tackar 

vännerna nej till att turnera för 500 

kr kvällen och man själv tröttnar 

på att jobba dubbelt på servicehus. 

Indie och trovärdig eller inte. 

Det passar inte heller alla artister 

eller all sorts musik att spela in på 

detta sätt. Där kommer de större 

skivbolagen in, som kan finansiera en 

något större inspelning med en större 

studio, musiker, kanske stråkar. Och de 

måste våga satsa på ny musik. Annars 

blir det bara säkra kort. Statoilhyllan. 

Enbart. Urladdning. Död. Tack. 

Lars Halapi



Böcker 

Mats Söderlund 

Komage 

Albert Bonniers förlag. 

Utan att vara särskilt 

väl insatt i de olika 

komagarnas funktion 

är det ändå dem jag 

förstås börjar tänka på 

vid läsningen av Mats 

Söderlunds diktsamling 

Komage. I den första 

dikten finns ett möte 

som minner om en 

problematisk period i en 

relation. Och avsnittet 

därpå har rubriken 

”Skravsår”, skriv- och 

skavsår på en gång, 

och består av fragment 

och bearbetning av det 

kritiska skedet. Och ska 

det vara en av kons magar 

bör det vara vommen, där 

allt tagits in ostrukturerat, 

syntaxlöst, ”illaluktande 

dyningar som / välver sig 

med salt smak ur / stumma 

bråddjup och / köldrök från 

havet blänk / under svarta 

välvda sjok av / evinnerligt 

eroderande / språkväxter”. 

Vissa återkommande teman 

i erosionen styr tankarna 

mot sjukhus, byggande 

och spring i gräs. 

Men efter denna 

vombearbetning och 

omtuggning så tycks orden 

hamna i mera ordnade 

Charles Bukowski 

Märkta kort 

Övers: Sara Norman Heckscher 

Lindelöws bokförlag 

En ny samling noveller på 

svenska från Los Angeles egen 

Bellman är givetvis 

en fest för den som 

kan läsa skrivet. Två 

saker intresserar lite 

extra här. Den ena 

är att novellerna är 

skrivna mot slutet 

av Bukowskis liv, 

den andra att en 

ny översättare har 

tagit över efter Einar 

Heckscher (jobbet stannar i 

familjen och går till dottern 

Sara Norman Heckscher). 

Översättningen är allright, 

tonen nära originalet vilket 

är bra. Skål för det. 

Bukowskis skrev novellerna 

sammanhang och det följer 

delar där språket långsamt 

återvinns. Orden idisslas, 

skickas ner i nästa mage och 

upp igen för omtuggning 

och ner i nästa mage, för 

att till slut forma ett språk 

av bilder och meningar 

och strofer, visserligen utan 

rim men med reson. 

Ett avsnitt, ”Godsvagn”, i 

återvinnandet av språket är 

illavarslande. Godsvagnar 

minner om transporter till 

läger, här verkar det dock 

bära iväg till ett slakteri. Nog 

så tragiskt för kon. I alla fall 

i sjuttioårsåldern och det 

verkar påverka stämningen 

som intressant nog känns 

en aning annorlunda än 

tidigare. Det är som om 

betraktelserna är snäppet 

skarpare och skrivna mindre 

för effekt. Kanske 

är det den äldre 

personens horisont 

som gör skillnaden 

i tonen. Bukowski 

skriver själv om 

det här i brev till 

sin förläggare “If 

anything the words 

now seam to arrive 

with more luck and 

order, less waste.” (Selected 

letters Volume 3: 71-86). 

Bukowski rör sig annars 

som så ofta som en sorts 

embedded reporter i den 

egna vardagen. Som en Nan 

Golding i text kanske. Precis 

Peter Andersson 0414-16109 

peter.l.andersson@nordea.se 

leder transporten 

över till ”Handens” 

avsnitt och här 

börjar samlingen 

om från början 

med första dikten: 

Vi dröjer kvar i 

köldröken från havet 

och står stilla, 

och vi glömmer att 

vi skadade varandra. 

Dina läppar oavsiktligt 

särade, dina ögon 

plötsligt öppna 

korridorer in 

till ljuset. 

Och språket 

snärjer inte längre 

in sig i tången 

vid stranden. Det 

bär. Allt kan tas emot och 

bearbetas, ordnas i fraser, 

bilder slipas till precis som 

stränderna gjorts av istider 

och görs av saltvattenvågor. 

Det sägs ibland att kors 

rapande och fisande är det 

största hotet mot klimatet. 

Det föreligger dock föga 

risk att Söderlunds dikter 

ska förstärka det, tvärtom 

väcker hans fantasifulla 

och allting intagande texter 

till ökad vaksamhet inför 

naturens skeenden. 


som tidigare är rapporterna, 

sorry, novellerna angelägna, 

klarsynta och rakt på sak 

när de är som bäst. Själva 

historierna handlar som 

vanligt på ytan om en massa 

tjafs i härliga dialoger, 

drickande, fyllekörning, 

drickande, hästlopp och mera 

drickande. Men alltihop är 

levererat med minst lika 

mycket skarpsynthet som 

mängden rödvin. Satans 

son är en ruggig novell 

om mobbing och ondska. 

I en annan låter Bukowski 

sitt alter ego dra en sorts 

programförklaring för 

skrivandet som är direkt 

inspirerande. Så skål för 

den gamle granaten, det 

är klart att den store skall 

följas hela vägen in i mål 

Fredrik Hellström. 

Lars Erik Falk 

Liv/Konst 

Carlssons 

Peter Freudenthal 

Som jag ser det 

Almlöfs Förlag 

Någon påpekade 

att senaste bokårets 

vanligaste ord var 

”jag”. Så sant. Och 

detta har tagits 

som förevändning 

att ge ut både det 

ena och det andra 

av utlämnande 

karaktär. Ibland 

hänvisar man till 

Maja Lundgrens Myggor 

och Tigrar som trendsetter. 

Inget är felaktigare. Det var 

en bok av stor kraft, därför 

att författaren berättade en 

medveten historia med den 

egna kroppen som insats. 

Nästan bokstavligt. Denna 

väg beskrevs och boken 

kulminerar också med en 

personlig katastrof. De flesta 

av de andra jag-utgåvorna 

saknar denna medvetenhet. 

De tankarna kommer för mig, 

då jag läst konstnären Lars 

Erik Falks självbiografiska 

Liv/Konst. Falk är konstnären 

bakom de märkliga 73 

graders diagonala objekt, 

som återfinns i offentliga 

miljöer och på museer. 

De skiftar, vrider sig, lutar 

precis så mycket som ger 

obalans. Bland de envetna 

konkretisterna hör han till 

de intressantaste. Jag är 

mycket fängslad av denna 

besatthet. En idé vrids och 

vänds och undersöks. Den 

planteras in i offentliga rum, 

som aldrig mer blir sig lika. 

Har man upplevt ett av Falks 

påträngande, osäkrade 

konstverk glömmer man dem 

inte. Det var därför jag med 

stor iver öppnade Liv/Konst. 

Min besvikelse blev stor. 

Först i det artonde kapitlet 

ägnas några sidor åt den 

konstnärliga utvecklingen, 

de ställningstaganden 

som ligger bakom ett 

särpräglat konstnärskap. 

Huvuddelen i boken ägnas 

åt det egna 

livet, men inte 

på ett vanligt 

berättande vis, 

nej, snarare går 

han igenom 

osorterade 

händelser och 

ältar även en 

del oförrätter, 

oförmögen att 

skilja stort från smått. Vi får 

veta när konstnären börjar 

onanera i sitt liv, vidare 

skvallrar han på kollegan 

konstnären X som blir sur för 

att inte galleristen Y ställt upp 

på ”ett knull” och berättar 

intimiteter om sin gamla fru 

Kerstin Thorvall. Och när han 

påstår sig var utanför tidens 

trend, ”som är unga kvinnor 

med figurativa mensproblem”, 

då blir jag både 

förbannad och 

undrande. Vem 

menar han 

egentligen bland 

kvinnliga yngre 

konstnärskolleger? 

Nej, snälle Lars 

Erik Falk, den här 

boken var inte 

vad jag hade velat läsa om 

dig och din konst. Du vore 

värd en mycket bättre skrift. 

Nu har förlaget presterat en 

illa korrekturläst sak med 

många stavfel och även 

sakfel. Jag tycker det är en 

slarvig utgåva! Var finns forna 

tiders förlagsredaktörer? 

Dessutom är boken ganska 

snålt illustrerad. Jag saknar 

verkligen inte bara en bok 

om Lars Erik Falks verk utan 

också om den breda och långa 

En boktitel ska beröra på djupet 

En bra boktitel ska obetvingligt leda 

läsaren in på tankarna om livets mening. 

Har själv mycket bry innan jag till slut 

beslutar mig för en titel. Hittills har det 

blivit åtta böcker, men känns som jag aldrig 

riktigt fått till det där med titlar som frestar 

läsaren att filosofera på djupet av sin 

existens. 

Vem skulle inte vilja vara först med en 

titel som exempelvis klassiska ”Borta med 

vinden”, Margaret Mitchells roman om det 

amerikanska inbördeskriget, anspelande på 

människans korta stund på jorden. Titeln 

bygger på ett citat från Psaltaren 103: 15- 

16: ”Människans dagar är som gräset: hon 

spirar som blomman på marken, så sveper 

vinden fram, och den är borta, platsen där 

den stod är tom”. 

Eller vad sägs om Ernest Hemingways 

”Klockan klämtar för dig”, hämtad från den 

engelske 1600-talsförfattaren John Donne, 

som skriver: ”Ingen människa är en ö, hel 

och fullständig i sig; varje människa är 

ett stycke av fastlandet, en del av det hela; 

sköljs en jordklump bort av havet, är Europa 

i samma mån mindre, såsom ock en 

udde i havet bleve, såsom ock ett jordagods, 

tillhörande dina vänner eller dig själv; varje 

konkreta konstens historia 

i vårt land. Man får väl i 

framtiden skriva det själv! 

Något helt annat bjuder 

Peter Freudenthal läsarna på i 

sin självbiografi, som både är 

mycket tjockare, vackrare och 

bättre illustrerad. Han kan 

berätta, han har humor, och 

vi får inte bara följa hans och 

hans familjs spännande liv. 

Judisk bakgrund i Tyskland, 

den judiska församlingen i 

Norrköping, musiklivet där, 

kulturen, alla släktingarna 

– ja, boken är fylld av 

berättelser och stannar ofta 

upp i reflektioner. Vi får 

veta en hel del på vägen om 

Freudenthals mycket märkliga 

verk. Hans målningar ser 

konkreta ut, dvs han leker 

med geometriska former. 

Men bakom varje bilds 

glödande färgprakt ligger 

en berättelse. Han använder 

icke-föreställande former för 

mycket konkreta historier. 

Det är närmast bokstavligt 

lysande. Och här skiljer 

han sig från Falk, som ju 

skär genom vår 

rumsuppfattning 

med formella 

medel. Två sidor 

av en spännande 

konstriktning, 

där Freudenthal 

genast skulle 

opponera sig. 

Han tillhör 

ju ingen riktning! 

Jag väntar med spänning 

på den riktiga boken om 

Lars Erik Falk, tills vidare 

får jag nöja mig med 

Gunnar Berefelts gamla 

bok på Kalejdoskops förlag. 

Freudenthals självbiografi 

ställer jag gärna in i 

bokhyllan bredvid Folke 

Lalanders utmärkta lilla 

studie från 80-talet. 


människas död förminskar mig, ty jag är 

innesluten i mänskligheten; och sänd för 

den skull aldrig bud och fråga för vem 

klockan klämtar: DEN KLÄMTAR FÖR 

DIG!” 

I romanen säger dessutom huvudpersonen 

Robert Jordan till sig själv: ”Du 

har det nu och mer är inte ditt liv: nu. 

Det finns ingenting annat än nu. Det 

finns inget i går, nej förvisso, och inte 

heller något i morgon. Hur gammal ska 

du behöva bli innan du lär dig det. Det 

finns bara nu.” 

Ja! Visst är det så. Både det förflutna 

och framtiden existerar bara i 

nuet, nämligen i våra minnen och i vår 

förväntan. Hela vårt liv, vår identitet, 

består av vårt förflutna, av våra minnen 

av det som varit, av vår livshistoria. 

Men – vilket komplicerar det hela - den 

som lever enbart i nuet riskerar också att 

försvinna tillsammans med det: Förälska 

dig i minuten så kommer timmen 

att begrava dig. 

Förresten. Vilken bra titel det kan bli: 

Förälska dig i minuten så kommer 

timmen att begrava dig. 

Kenth Olsson 

Per Erik Tell, Bertil Sandström 

Tack för i afton – om 

spelemannen Hakon Swärd 

Bokpro 

Det första som slår mig när 

jag studerar omslaget och 

lyssnar på den första av 

bokens två medföljande cdskivor, 

är att detta egentligen 

är musiken som jag växte 

upp med på tidigt 70-tal. 

Som liten, välkammad gosse 

följde jag nämligen (mer 

eller mindre motvilligt) med 

mina föräldrar till dåtidens 

stora nöjespalats Gislövs 

Stjärna – en mil utanför 

Simrishamn – där Hakon, 

på mer än ett vis, drog fulla 

hus med sitt hårdsvängande 

väsljudsinstrument och 

lyhörda band. Framförallt 

minns jag den rökigt 

bullriga miljön med 

slamrande kaffekoppar och 

de förbisvepande dofterna 

Peter Englund 

Stridens skönhet och sorg 

Atlantis 

I Stridens skönhet 

och sorg är Peter 

Englund ute 

efter att berätta 

hur det första 

världskriget var, 

inte vad det var. 

Sinnesstämning 

istället för taktik, 

det är saken. 

Och visst kan det vara på sin 

plats med en ny bok om det 

här, tankarna går ju annars 

gärna till den obegripliga 

masslakten i den franska leran 

och fastnar lätt där. Englund 

tar till en del för honom nya 

tricks för att berätta mer än 

så. Vi får, i ett kapitel i taget, 

växelvis följa ett helt koppel 

mer eller mindre vanliga 

personer, alla inblandade i 

och påverkade av eländet på 

olika sätt och på olika platser. 

Som vanligt är Englund 

fullproppad med kunskap 

som måste ut i takt med de 

olika personernas framfart. 

Mahvish Rukhsana Khan 

Min dagbok från Guantánamo. 

Fångarnas egna berättelser 

Översättning: Katalin Földesi 

Albert Bonniers förlag. 

Om tio procent 

är sant av det som 

går att läsa i den 

här boken om 

Guantánamofångarna 

som 

Mahvish Rukhsana 

Khan har skrivit 

räcker det för att 

ställa Cheney, 

Rumsfeld och 

Bush inför den 

internationella domstolen 

Haag och döma dem till 

långa fängelsestraff. 

Det är häpnadsväckande 

hur ett land med anspråk på 

att vara civiliserat tummar 

på rättsliga principer. På 

Guantánamo eller redan 

under transporten dit utsätts 

som – tror jag – utgjordes 

av en blandning av otvättad 

armhåla, Old Spice och 

diverse damparfymer av 

obestämda märken. Likaså 

minns jag de förfriskade 

herrarna som med jämna 

mellanrum försvann ut i 

den kringliggande skogen 

för att ”pissa”, men som för 

Hela tegelstenen är således 

nedlusad med inte sällan 

akademikerironiskt klingande 

fotnötter, ofta kryddade med 

kuriosa. Det här är 

både skoj och en 

aning i vägen. Det 

blir som att läsa två 

böcker på en gång. 

Det är en smaksak 

om man gillar det. 

De olika 

personerna är 

spridda över den 

inblandade världen. Det blir 

strider i Turkiet, Ryssland, 

skyttegravarna i Frankrike 

såklart, men också på mer 

okända slagfält i Irak och 

Gaza (se där, intet nytt 

under solen…). Vi får 

också följa stämningen 

på hemmafronterna, 

upphetsningen och lockelsen 

först, sen hur det hela sakta 

vänder. Med mera med mera! 

På pappret verkar det ju 

lysande: den fenomenale 

Englund, nya grepp och ny 

vinkel på en spännande epok 

i en inte alltför avlägsen 

tid. Och visst fungerar 

fångar för övergrepp, våld och 

förnedringar. De hålls i trånga 

celler, utsätts för psykisk och 

fysisk tortyr, för religiös och 

sexuell förnedring. Och några 

anklagelser riktas inte mot 

de flesta, inte 

ens mot många 

av dem som hör 

till ”stridande 

fiender”, dit 

också åttioåriga 

gubbar räknas. 

Efter angreppet 

på Afghanistan 

hösten 2001 

utvecklade 

amerikanerna ett 

system av angiveri. Den som 

kunde ange någons samröre 

med en taliban eller al Qaida 

tjänade en förmögenhet efter 

afghanska mått. Det lades 

föga vinn om att undersöka 

om anklagelserna hade 

någon grund i verkligheten. 

Rukhsana Khan är född i 

varje besök i något buskage 

utvecklade, av för mig då 

helt oförklarliga skäl, en 

allt kantigare fyllemotorik. 

Just insikten om detta ledde 

till att jag redan i tidiga år 

utvecklade en stor skräck för 

buskar! Minns även att det i 

”Stjärnan” satt en gubbe och 

sålde ålalotter i en glasmonter 

det. Det enda problemet 

är väl egentligen att på 

vägen genom de över 600 

sidorna tappar man ibland 

spåret i kaoset och orkar 

inte riktigt bry sig om de 

många olika personerna. 

Bara ett par av dem ”fäster” 

och man blir lätt en aning 

krigstrött i allt eländet. 

Men, när man så når slutet 

så brinner det till ordentligt 

på bokens allra sista rader. 

Det sker när ingen mindre än 

Adolf Hitler hoppar in som 

skribent, en ganska oväntad 

kompanjon för Akademiens 

nye ständige sekreterare får 

man väl säga. Men det är ett 

tjusigt trick, sidan ur Mein 

Kampf som avslutar boken 

är en säckihopknytning av 

rang. När man läser Hitlers 

avsky för hur politikerna 

hanterade efterspelet till 

kriget förvandlas hela 

storyn. Det är med kalla 

kårar man läser raderna som 

slutar med ”Jag bestämde 

mig för att bli politiker!”. 


USA men av föräldrar som 

flydde från Afghanistan för 

trettio år sedan. Hon lärde 

sig föräldrarnas modersmål 

och fungerar under några 

år som tolk åt en advokat 

som tagit sig an ett tiotal 

Guantánamofångars ärenden. 

Kontakten med fångarna 

får henne att börja söka sina 

egna rötter och hon gör också 

en resa till Afghanistan. Där 

möter hon bland annat de 

våldsamma kontrasterna 

mellan de västerländska 

”hjälparnas” lyxliv i sin gröna 

zon i Kabul och afghanernas 

hårda kamp för brödfödan. 

Förhoppningsvis kan 

denna skamfläck på USA:s 

inte helt rena utrikespolitiska 

skjorta något tvättas bort 

med den nye presidenten. 

”Fan tro’t” var det väl 

någon som sa en gång. 


och att damen 

i kiosken (där 

jag spenderade 

veckopengen på 

Cassatapuckar 

och Riff) med 

jämna mellanrum 

sträckte ut 

huvudet, likt 

göken i ett gökur, 

genom fönstret 

och skrek på 

servitriserna: 

”Majken, 

Anna-Lisa och 

Britt-Inger, kom 

ti kassan, kom 

ti kassan”. Det var andra 

tider med andra ideal, och 

det är egentligen inte detta 

som boken i första hand 

handlar om, men det var just 

denna miljö Hakon hade 

som arbetsplats. Detta är en 

kärleksfullt skriven bok där 

flera kolleger, bl.a. Tollarparn, 

Peps och Olle Jönsson 

Mikael Jansson 

Superswede – Hagströms 

gitarrer 50 år, 

Reverb 

Om man utövar musik i 

Sverige har man förmodligen 

inte kunnat undvika 

att komma i kontakt 

med namnet Hagström. 

Många är de som har 

tagit sig sina första ackord 

på en Hagströmgitarr 

eller stått och dreglat 

efter instrument genom 

skyltfönstret i en av alla 

dessa Hagströmsaffärer som 

fanns lite var stans. Under 

många år hade Hagström 

dessutom agenturen för flera 

av de stora amerikanska 

instrumentmärkena så 

tillgången till kvalitativ 

musikutrustning har 

svenskarna i stort sett haft 

Hagström att tacka för. 

Albin Hagström började 

sin bana med att importera 

dragspel från Tyskland och 

sedermera från Italien. Senare 

när efterfrågan ökade startade 

han en egen tillverkning av 

bälgaspel. Albin dog 1952 och 

företaget togs så småningom 

över av sonen Karl-Erik, 

20 år gammal vid faderns 

död. När rocken gjorde sitt 

inträde i mitten av 50-talet 

ökade dessutom gitarren i 

popularitet bland ungdomar. 

Detta såg Karl-Erik under 

sina resor till Amerikat. 

1958 togs beslutet att starta 

upp egen tillverkning av 

elgitarrer i dragspelsfabriken 

i Älvdalen. De första åren 

hade gitarrerna många 

likheter med dragspelen 

beträffande utseende, finish 

och viss hårdvara. De var 

klädda i akrylplast och 

celluloid, pärlemorimitation 

och flake. Kontrollplattan 

med mikrofonerna satt 

under strängarna och hade 

tryckknappar och rullreglage, 

och ”grill” som hämtat 

direkt från ett dragspel. 

Så småningom ökade 

tillverkningen och man 

började tillverka gitarrer åt 

berättar om Hakons betydelse 

för dem. Tollarparn är 

övertygad om att Hakon hade 

blivit en gigant om han hade 

tyglats och slutat upp med 

sina pajaserier som att till 

exempel spela med dragspelet 

på ryggen. Men det var just 

detta spontana showande 

som Hakons publik älskade. 

Hakon var någonting så 

ovanligt som en kombination 

av musikant, showman och 

ståuppkomiker, och såg han 

något kul på dansbanan 

kunde han mycket väl sluta 

spela bara för att fälla en 

rolig kommentar. Under 

många år var han ett säkert 

kort för arrangörerna – han 

drog 3000 till Lövestadlund 

en grådisig pingsthelg. 

Trots spexandet var det 

först och främst Hakons 

musikalitet som man 

uppskattade, och sällan 

gick en kväll utan att han 

beställare under ett flertal 

namn bl.a. Goya (USA), Kent, 

Cromwell och Futurama 

(UK), och gitarrerna fick 

alltmer normala utseenden. 

Fäblessen för tryckknappar, 

skjutreglage och en multitud 

av kontroller hade man 

dock inte släppt förrän 

långt senare. Hela tiden 

låg man långt framme 

beträffande utvecklingen av 

de elektriska instrumentens 

potential. Tidigt satte 

man en aluminiumskena 

som dragstång för halsen, 

istället för den traditionella 

järnstången, som 

möjliggjorde att halsarna 

kunde göras tunnare. Sålunda 

fick halsarna epitetet ”the 

world’s fastest playing neck”. 

En annan Älvdalsk 

innovation var den 8strängade 

basen, ett 

instrument som både Jimi 

Hendrix och hans basist, Noel 

Redding, lirade på. En annan 

världsgrej var en speciell 

basmick som hette Bi-Sonic 

som användes av flera stora 

musiker på 60-talet, och 

som användes även av andra 

instrumenttillverkare. 

I och med den engelska 

popboomen i början av 

60-talet blev efterfrågan på 

elgitarrer större än någonsin 

och produktionen, och 

modellutvecklingen, gjorde 

att Hagström kunde göra sig 

ett namn över hela världen 

som gitarrtillverkare. I 

huvudsak var ett lågt pris 

och hyfsad kvalitet det som 

styrde tillverkningen. 

På 70-talet gjorde man 

en rejäl uppryckning i 

kvalitet och designade om 

de gamla modellerna och 

kom med några nya riktigt 

improviserade och broderade 

ut låtarna och ändrade 

tempo, och utsatte därmed 

såväl sin publik som sina 

musiker på uppskattande 

svåra prov. 1953 åkte bandet 

över till Danmark för att 

framträda i KB-hallen 

i världsmästerskapen i 

dragspel. Hakon deltog inte 

i själva tävlingen dock, utan 

stod för dansmusiken. Sorlet 

ifrån tiotusen dansande 

tystnade när en Hakon med 

band i toppform tog plats på 

scen och spelade strumporna 

av de tävlande! Tror inte 

han hade lyckats omvända 

Sten Broman, ja, om han 

nu inte bytt instrument, 

vilket han säkert ganska 

lätt hade kunnat, men en 

speleman med spelglädje 

smittar av sig på vem som 

helst oavsett instrument. 

Lars Yngve 

bra instrument. Till dessa 

hör Swede, Super Swede 

och Jimmy-gitarrerna samt 

Jazz/Scan-basen. Instrument 

som låg klart i högre 

kvalitet än de amerikanska 

stormärkena som gick åt 

andra hållet. Här kom också 

Patch-2000-gitarrsyntharna 

som visade sig skulle bli en 

enorm flopp. Man var långt 

före sin tid även i detta fall. 

När ABBA gjorde sina stora 

världsomspännande turnéer 

kom allt i förstärkare och 

högtalarväg från Hagström. 

Elektronik, och framför allt 

utvecklande av transistorns 

möjligheter, var också något 

man satsade stort på under 

60- och 70-talet. Förmodligen 

var hela dansbands- 

Sverige Hagströmförstärkt 

då det begav sig. 

I början av 80-talet lades 

rörelsen successivt ned och 

i mitten av decenniet hade 

den helt upphört. Under 2005 

har namnet åter börjat dyka 

upp igen i våra musikaffärer 

men dessa instrument är 

inte tillverkade i Sverige 

utan i Kina, designade, 

utifrån gamla förebilder, 

av amerikanen David Lee. 

Dessa instrument är alldeles 

förträffliga med dagens 

mått mätt och än har vi nog 

inte sett det sista av detta 

märke. Men det är ändå 

inget som slår en gammal 

paddel från Älvdalen! 

Tord Johnsson 

Tord Johnsson har ägt ett 

flertal Hagströminstrument, 

däribland en Concorde-bas 

och en HIIN-gitarr. Kvar 

har han en 310-förstärkare 

och en Automatic-gitarr.



Avväpna 

allihop – 

annars… 

Då kapprustningen med kärnvapen 

stod oss närmst – med Sovjetunionen 

på ena sidan och USA på den andra 

och Europa som avskälpningsplats – fanns 

det argument från kärnvapenanhängare om 

att världen skulle bli tryggare om alla länder 

hade kärnvapen. Den katastrofala följden av 

detonerade atombomber är så avskräckande 

att ingen vågar starta ett krig, sades det. 

Oavsett sanningshalten i sådan 

trygghetslogik är en hållning åt det hållet 

mer hederlig för jämvikten, än den att bara 

vissa länder ska ha rätt till sådant försvar. 

Skulle ett alliansfritt FN med 

dylik avskräckningstaktik vara mer 

handlingskraftigt? Ett FN på neutral 

mark med en instrumentpanel med 

avfyrningsknappar till målsökande robotar 

där varje land och konflikt står inristat. 

Den som inte sköter sig blir uppläxad utan 

rangordning: Sverige, Ryssland, Georgien, 

Tjetjenien, Marocko, Västsahara, Kina, 

Tibet, Colombia, Somalia, Sri Lanka, Sudan, 

USA, Afghanistan, Irak, Israel, Palestina… 

Ett land som vill kan starta krig. Det finns 

det lagar om. Följer man bara lagen och gör en 

formell krigsförklaring med skäliga argument, 

är det fritt fram. Det är inte bara länder som 

har rätt att kriga. Det är också tillåtet att föra 

krig mot en ockupationsmakt i sitt eget land. 

Där det är sannolikt att olagligheter 

kommer att ske gäller det att hålla ett 

ojävigt vakande öga på dem som gör 

anspråk på att få kriga. Inga ska förvisso 

kunna dömas på förhand, men en praxis att 

krigsrätten blir indragen då ett krigförande 

land inte sköter sig, vore på sin plats. 

Ett neutralt FN med avancerad 

satellitövervakning på soldater och 

granater är bra bevismaterial. 

Innan nästa krig bryter ut kan FN redan 

nu med febril energi och fast beslutsamhet 

leta efter massförstörelsevapen – så som de 

gjorde i Irak. Börja där lagren verkar vara 

som störst och där nästa väpnade konflikt är 

som troligast, och leta inte bara i ett land. 

Det ska vara integritetskränkande, 

krångligt och övervakat för dem som vill 

föra krig. En detalj är en språkvårdsdomstol 

till krigslagarna. Ordvrängningar för att 

avdramatisera krigsövergrepp, vilseledande 

propaganda och rena lögner behöver 

komma fram i rampljuset och framställas 

som: klassiska myter under krig. 

Vad man inte får göra i krig är att bomba 

bostadsområden, skolor och sjukhus. Det 

är olagliga kriminella handlingar. Ändå 

händer det i krig efter krig. Synagogor, 

moskéer och kyrkor är också ställen 

med givet pax, som inte efterlevs. 

Inget mera dalt med dem som ägnar 

sig åt krigsförbrytelser. Det ska inte 

löna sig att begå brott mot humanitär 

rätt – utan att de som dömer sjunker ner 

till hämndens primitiva bottenträsk. 

Det går samtidigt att förstå det hat och det 

hämndbegär som uppstår då vidrigheter sker 

framför ögonen på folk. Människor är kapabla 

till värsta sortens grymheter. Hemskheter 

finns latent i alla till synes fredliga samhällen. 

Så visst behövs det ett skydd, men då vi slutar 

se människor utanför vår egen identitet som 

medborgare på jordklotet redan i fred, får det 

ännu mer förödande konsekvenser i krig. 

Hur ska ett krig kunna motiveras utan att 

en verklig eller fejkad fiende blir synonym 

med ett blodtörstigt monster i propagandan? 

Den som tillräckligt många gånger matas med 

förvrängningar från olika håll riskerar till slut 

att tro på en utpekad linje. Det går alltid att 

hetsa fram motsättningar genom fokusering 

på rötägg på andra sidan för att rättfärdiga sitt 

eget krig. Rötägg kommer alltid att finnas. De 

som talar för krig har mest gemensamt med 

likasinnade på andra sidan, samtidigt som 

civila offer på ömse sidor är kanonmaten. 

De riktiga hjältarna i krig är båda sidors 

desertörer, men det är de som krigsanhängare 

ser som de värsta förbrytarna. 

Ett handlingskraftigt FN måste se händelser 

fritt ur ett fågelperspektiv och genomskåda 

falsk marknadsföring för krig – med större 

kraft än stridande parter. När krig sker i 

direktsändning och bevis finns är det en 

skam för mänskligheten att övergreppen 

inte beivras. Och indirekt fritt fram för 

andra att bete sig lika illa utan att åka dit. 

Illustration: Pär Lundström Gardh 

Hittills har detta resonemang haft en ton av 

att parterna har likartade förutsättningar när 

det gäller vapenarsenal, propaganda, soldater 

och ekonomiska resurser. Men då parterna i 

en konflikt inte är i närheten av krigföring på 

lika villkor…? Några av dessa länder hittar du 

på rad 21–24 i denna text, och då ett lands folk 

eller dess minoriteter ställs mot militära och 

ekonomiska intressen över deras huvuden. 

På ett födelsedagskalas i Malmö i 

höstas hamnade jag vid ett bord där 

det satt en man som jag blev nyfiken 

på. Det visade sig att han var kurd och 

jag kunde inte låta bli att fråga vad han 

trodde om en självständig kurdisk stat. 

Andemeningen i hans svar får i korthet 

representera hela världens fred: Kurdisk 

självständighet eller inte spelar egentligen 

ingen roll. Det handlar om hur folk har det där 

de bor. Vad landet jag bor i heter är inte av stor 

vikt. Har folk tak över huvudet och arbete för 

den dagliga brödfödan utan förtryck, minskar 

anledningarna att både fly från sitt område 

eller att dra i gång krig för sina rättigheter… 

För att få fart på den internationella 

humanitära rätten behövs en världsfederation 

över stater med rätt att ingripa mot 

krig och massförstörelsevapen – för att 

inte alla ska ta sig rätten till rubrikens 

motsats och beväpna sig till tänderna. 


Bono är sångare i U2 och har varit med att grunda ONE-kampanjen. 

Ordförande tar ton 

Jag sitter i trängseln på en pub i Dublin, 

kring nyår. Glas klirrar och skålar, krockar 

och krossas i gaeliskt festande: dörrar öppnas 

och stängs, människor finner och förlorar 

varandra i helgens förtrollning, familjebråk 

uppstår eller återuppstår. Maltens lycka och 

groggens förtvivlan står i kö för att serveras 

idag, ett kvarts millennium sedan Arthur 

Guinness först tappade sammetsmjuk svärta i 

ett ölglas. 

Intressant sinnesstämning. Den nya irländska 

valutan har spelats och förlorats; den keltiska tigern 

har svansen mellan benen medan byggare 

och bankmän besvärat och krampaktigt skrattar 

åt förra året, och besvärat och krampaktigt 

sväljer inför det nya. Ur högtalarna kommer en 

röst som väcker alla ur ögonblicket: Frank Sinatra 

sjunger ”My Way”. Hans hyllning till trotset 

är fyrtio år gammalt i år. Alla sjunger med, 

alla har en livstids olika skäl. Jag tänker på den 

känsla som saknas i hans röst: Sentimentalitet. 

Den knutna näven i rösten, är den nyckeln 

till det nya året? I yrkeslivets, kärlekslivets, livlivets 

osäkra dimma – varför känns Sinatras 

röst som en så stark mistlur, varför ger den så 

mycket förtröstan i dessa nervösa tider, tillåter 

dig både kärlek och romantik men slår av dig 

de rosafärgade glasögonen om du tappar besinningen. 

Ett upprop för trovärdigheten. 

En röst som säger ”Tala sanning nu”. 

Som säger ”Älskling, om du har någon annan, 

säg det nu”. 

Fantastisk, inte fantiserande. Ärlighet du kan 

luta dig mot. 

När året rullar undan (tillsammans med 

många rumlare) strider känslorna mot varan- 

dra i publokalen; hopp mot rädsla, förväntan 

mot förskräckelse. Var du än hamnar, tar hans 

röst dig i handen. 

* 

Tillbaka i mitt hus i Dublin, korkar upp lite gott 

vin. Jag är beredd på att det kan förvandlas till 

ättika när släkt och vänner dricker för mycket, 

precis som jag kommer att göra. Bredvid min 

vinkällare, som bara är ett hål i väggen, ser jag 

en syn i gult; det är en tavla som Frank skickade 

till mig när jag hade sjungit ”I’ve Got You 

Under My Skin” tillsammans med honom på 

skivan ”Duets” 1993. Han har själv gjort den. 

En galen, gul duk med våldsamma koncentriska 

cirklar som vrider sig över ett ökenlandskap. 

Francis Albert Sinatra, konstnär, modernist. 

Jag var hos honom i hans hus i Palm Springs. 

Det var riktigt härligt – utsikten var öken och 

berg, inte ett paraply på flera mil. Jo, en mil 

hade vi, Miles Davis. Och en massa prat om 

jazz. Det var då han visade tavlan. Jag tänkte 

mig cirklarna som diametern i klockstycket på 

en trumpet. Jag sade det till honom. 

”Målningen heter ’Jazz’, du får den.” 

Jag sade att jag hade hört att han var en av 

Miles Davis största influenser. 

Här är några av hans korthuggna svar: 

”Jag brukar inte umgås med män som har 

örhängen.” 

”Miles Davis tog aldrig en ton för mycket, 

grabben – eller sa ett ord för mycket till en 

dumskalle.” 

”Jazz handlar om att vara närvarande. Att 

vara modern handlar inte om framtiden, det 

handlar om nuet.” 

Nu, i det nya året, tänker jag på det här. Popmusikens 

egen Big Bang säger till mig att allt 

handlar om ögonblicket, en ny duk och att 

aldrig överarbeta färgen. Undrar vad han hade 

tyckt om han vetat hur lång tid det har tagit för 

mig och mina bandmedlemmar att bli klara 

med våra skivor. Han som var känd för att bli 

otålig när regissörer, producenter – egentligen 

vem som helst – tjafsade om småsaker. Han 

har alldeles rätt. Att helt och hållet finnas i 

ögonblicket den pyttekorta tid efter att man 

har tryckt på ”record”, det är det som gör det 

evigt. Om man, som Frank, sjunger sången som 

om man aldrig skulle sjunga den igen. Om man 

sjunger den som om man aldrig sjungit den 

förr. 

Om. 

* 

Om du vill höra hur den minst sentimentala 

rösten i populärmusikens historia till slut brister, 

så – pssst – kolla upp Franks ode till sömnlöshet, 

”One for My Baby (and One More for 

the Road)”. Den finns undangömd på ”Duets”. 

Om du lyssnar igenom hela hör du hur den 

store mannen bryter ihop och faktiskt snyftar 

på raden ”It’s a long, long, long road.” Jag lovar, 

heder och samvete. 

Sinatras röst blir bara bättre med åren, precis 

som Bob Dylans, Nina Simones och Pavarottis. 

Den har mognat under lång tid på spruckna, 

whiskydoftande ekfat. Att hitta rätt ton är bara 

en liten del av jobbet för en kommunikatör. 

Förstås. 

Mer än andra musiker litar sångare på vad 

de vet – i motsats till vad de inte vill veta – om 

världen. Det finns en fara i detta, till exempel 

att förlora sin naivitet som i sig har en särskild 

kraft. Men oftast blir man mer skicklig i att uttolka 

under sitt väl missbrukade livs gång. 

Ett exempel? Här är ett exempel. Ta två versioner 

av Sinatra när han sjunger ”My Way”. 

Den första spelades in 1969 när vår Ordförande 

sade till Paul Anka, som skrev sången 

till honom: ”Jag lägger av. Jag är så trött på 

branschen. Jag tänker dra.” I den här uttolkningen 

är sången stolt, mera far åt helvete än 

farväl. Här finns all den kaxighet som en man 

kan uppbåda inför alla misstag han gjort, ända 

från början till vart de än förde honom. 

I den senare inspelningen är Frank 78 år 

gammal. Nelson Riddles arr är detsamma, precis 

som orden och melodin. Men nu har den 

blivit en hjärtskärande, djupt gripande sång 

om nederlag. Sångarens hybris är borta. (Den 

här sångaren, det vill säga jag, gråter). Sången 

har blivit en avbön. 

Varför berättar jag det här? Dubbelhet, komplexitet. 

Jag hade turen att få sjunga duett med 

en man som förstod dubbelheten, som hade 

förmågan att höra två motsatta budskap i samma 

sång och visdomen att veta vilken sida han 

skulle visa vid vilket tillfälle. 

Nu är det vårt ögonblick. Vad hör vi? 

Här på puben, på det nya året, när alla i rummet 

skrålar med i den bedövande refrängen – ”I 

did it my way” – hör jag, och hela den fullsatta 

lokalen med irländska festfirare, i denna hörnsten 

i den amerikanska sångboken, båda sidor 

av sångaren och sången; hybris och ödmjukhet, 

blå ögon och röda. 

Bono 

© The New York Times 

Översättare 

Lotta Askaner Bergström



FEBRUARI MÅNADS HOROSKOP 

Vattumannen 20 jan – 18 feb. 

Ingalunda har ditt år börjat så 

mycket bättre än det förra slutade. 

Som jag tidigare förutspått har 

det de facto blivit sämre tider 

och inte ser jag heller någon 

ljusning inom en överskådlig tid. 

Jag har därmed bevisat att jag 

aldrig har fel, eller hur, Loser! 

Fiskarna 19 feb – 20 mars. 

Simma lugnt och ligg lågt är 

mitt enda råd att ge inför den 

närmaste framtiden. Finns 

inte så mycket annat att göra 

när läget är som det är… 

Väduren 21 mars – 19 april. 

Nyårsfirandet har satt sina spår i 

grannskapet, din gamle bock…! 

Hälften har vänt dig ryggen 

och den andra hälften har sagt 

upp bekantskapen med dig. 

Umgängeskretsen börjar bli snäv. 

Har du funderat på emigration? 

Oxen 20 april – 20 maj. 

Jobb, jobb, jobb, om du nu har 

något, är det enda jag ser! Att inte 

ha något arbete är ännu jobbigare. 

Man får vara glad för det lilla… 

Tvillingarna 21 maj – 20 juni. 

Delad glädje är dubbel glädje, 

som din arbetsgivare sade till 

dig när han halverade din lön, 

istället för att säga upp dig. 

Kräftan 21 juni – 22 juli. 

Ingenting är så roligt att det 

varar länge nog. Nu har du haft 

ditt roliga. Så roligt var det! 

Lejonet 23 juli – 22 augusti. 

Du är förra årets nyhet, gammal 

och ute, liksom. Det spelar typ 

ingen roll att du anstränger 

dig, det är ingen som vill ha 

med dig att göra i alla fall. 

av O. Rakel 

Jungfrun 23 augusti – 22 september. 

Alla vägar till kärlek verkar vara 

utnötta, uttjatade och uttömda. 

Att du inte har tröttnat eller 

gett upp är för mig en gåta. 

Vågen 23 september – 22 oktober. 

Viktmässigt har du tagit enorma 

steg framåt, eller snarare uppåt om 

man ska vara ärlig. Kanske skulle 

du investera dina surt förvärvade 

sparslantar i Viktväktarna? 

Skorpionen 23 oktober – 21 november. 

Det är dags att tagga ner lite och 

inse att du inte är sådär värst 

mycket att hänga i granen, som 

dessutom ligger på sophögen 

vid det här laget. Du är m.a.o. 

helt ute och cyklar, med 

punktering och rostig kedja! 

Skytten 22 november – 21 december. 

Du brände iväg alldeles för 

många tusenlappar på nyårsafton, 

så det blir till att leva på 

allmosor den närmaste tiden. 

Att du aldrig ska lära dig! 

Stenbocken 22 dec – 19 jan. 

Återigen har du spridit ditt varma 

ljus över din omgivning. Du 

har skänkt värme och hopp till 

behövande i en tid som präglas 

av egoism i kubik. När andra 

tävlar om att trampa på och 

förnedra sina medmänniskor, och 

framhäva sin egen förträfflighet, 

låter du din godhet och mildhet 

fylla dina medmänniskors 

tomma tankar så att de orkar 

gå vidare med sina liv även om 

det ser mörkt ut för deras egen 

del. Du är fyren i vårt mörker! 

Av någon outgrundlig anledning 

drömde jag under decennier 

om att dricka en öl i Bratislava. 

Livet är så, outgrundligt alltså. 

Min far längtade hela sitt vuxna liv till 

Mexico. Sedan dog han. Med pengar på 

banken; och med av snålhet aldrig köpt 

biljett. Det ödet försöker jag i görligaste 

mån att undvika. Således var det bara 

att köra till Slovakien; på motorcykel. 

Fyra hjul är nämligen två för mycket. 

Varför jag just drömt om Bratislava vet 

jag inte men jag kan tänka mig två orsaker. 

Dels för att det pro-moskovitiska Östeuropa 

praktiskt taget var helt stängt för individuella 

resenärer från väst fram till Berlinmurens 

fall, och dels för att staden satt sina historiska 

och kulturella avtryck: turkstrider, ungersk 

huvudstad 1536-1783, kröningsstad, 

biskopssäte, turbulent nittonhundratal. Det 

var fullt tillräckligt. Plus att det land som 

en gång hette Tjeckoslovakien länge varit 

känt för sina drycker: Karlsbadvatten för 

hälsofantaster och pilsner för oss vanliga 

syndare. Och nyfiken har jag alltid varit. 

Men mest av allt for jag dit för att jag 

aldrig varit där förut. Och sedan började 

det regna strax före Bad Düben; innan solen 

återkom i höjd med Veltrusy – nästa dag. 

Vägen mellan Prag och Brno hade visserligen 

hunnit torka upp men den var jobbig: 

sönderkörd, skumpig, tidskrävande och för 

smal; med – märkligt nog – fler lastfordon 

än privatbilar. Efter Brno förändrades dock 

bilden, och allt blev gradvis både bättre och 

mer sympatiskt, och vid järnvägsknuten Kúty 

kunde jag rulla in i Slovenská Republika. 

Slovenská! Det är ett geografiskt 

lätt förvirrande namn. Första något 

större stad hette dock Malacky, inte 

Ljubljana. Fast Malacky heter Malacka 

på ungerska, vilket också är förvirrande. 

Ordet betyder förresten ”griskulting”. 

Jag passerade någon sorts krigsmonument 

av gråbrun öststatsbetong, såg en satans massa 

träd, tankade och växlade pengar på macken. 

Kronor! Det lät betryggande, nästan som 

hemma. Till skillnad från det patriarkkors 

som pryder valutan. I min begreppsvärld kan 

kors lätt få hakar, transformeras till svastikor. 

Och över mynten rider Biatec, halvmytologisk 

keltisk kung som levde runt år hundra före 

Kristus. På sin stegrande springare förde han 

faktiskt tanken till folkrepubliken Mongoliets 

statsvapen, där en ryttare galopperar mot den 

socialistiska soluppgången. Men kronorna 

är blott en tidsfråga, ty 2009 införs euro med 

sina i Österrike datorritade – tillika fiktiva 

Foto: C-J Charpentier 

Bratislava ligger skönt vid Donau i gammal kulturbygd – andas öppenhet efter år av motsatsen 

En pilsner 

i Bratislava 

– broar, fönster och valv. Motivmässiga 

bluffpengar, som sedlarna i Monopol. 

Bratislava, och det blev målgång! Kuperat, 

vackert och hela tiden med Donaukänning. 

Slott, kullersten, betongcentrum, träd, åldriga 

villor, båtar; och broar över floden som en 

gång var Europas pulsåder. Som givit namn 

åt hela Donaukulturen – oavsett vilken 

definition man väljer, sammanlänkande 

historia och folkgrupper. Värt resan, definitivt. 

Efter två timmars turistiskt körande i 

staden – mellan trådbussar och över slitna 

spårvagnsskenor – hittade jag ett hotell med 

det perfekta och lättbegripliga namnet Penzión 

– följt av det gåtfulla pod pyramídou som vore 

jag i Kairo. Hotellet låg vid huvudgatan Mýtna, 

hade kameraövervakad parkering vid entrén. 

Det var ett ryssbygge från femtiotalet, 

inte helt oävet – och redan nu med priser i 

euro inför Den Stora Övergången – och på 

terrassen, efter avtvättning, gavs anka jämte 

lokalt rödvin för en rimlig peng. Priset på 

hotellrum och middagar är merendels vettiga 

i europeiska huvudstäder; med undantag för 

Stockholm och Oslo. Vilket sannolikt beror 

på att nordliga etablissemang huvudsakligen 

nyttjas av folk som inte betalar själva. 

I fallande mörker flanerade jag som 

alla andra i centrum när lugnet bröts av 

femhundra jublande rullskridskoåkare. 

– Det är en grej, förklarade en ung lärarinna 

på rådbråkad engelska. A weekly thing. 

Och sedan var det dags för den 

pilsner som föranlett resan. 

På tre barer sa man Heineken när 

jag frågade, så det fick bli den fjärde: 

en uteservering på ett hörn några 

hundra meter från presidentpalatset; 

byggt 1760 och i aptitligt låg skala. 

Ölen flödade, det var svettigt och trångt, 

och publiken var ungdomlig och jeansklädd. 

– Local beer? 

– Kozel, skrattade kyparen. 

Stopet pryddes av en sorts svart bock 

som skulle kunna ha ritats av Beardsley, 

och det stod Velkopopovický och To pravé 

místo pro Kozla! på underläggen. Plus 

1874 – det år då bryggeriet grundades. 

Drycken bar färg av bärnsten. 

Det var ljuvligt gott, och jag drack 

säkert ett glas för mycket. Jag hade 

ju trots allt kört hundratio mil. 

Inför sänggåendet konverserade jag portieren 

en stund, och han bjöd på slivo som bränts av 

hans far. Då fick jag också veta att Kozel är en 

tjeckisk öl. Men det spelade faktiskt ingen roll. 


Cacka Israelsson 

– Mannen, Myten, Legenden! 

Cacka Israelsson sägs vara den som 

introducerade ”Outlaw Country” till Sverige; 

den lite skitigare countryn – som ibland kallats 

”den vite mannens blues” – och som beskriver 

livets baksidor och vedermöder långt från den 

välpolerade, slicka countryn där fattigdom 

eller fylleceller aldrig fungerat fatabur. 

I USA handlade det om Merle 

Haggard, Johnny Cash och Willie Nelson 

– och på senare tid Steve Earle… 

I Sverige var det Cacka – utan tvekan Cackasom 

med sin djupa, lite spruckna röst sjöng 

om sårad kärlek, hårda tag, manlig ensamhet 

och lång väg hem genom karga landskap. 

Visserligen i viss senare folkparkskonkurrens 

med Gunnar Wiklund, som bitvis hade 

samma repertoar, men som inte på långa 

vägar sökte sig lika långt ut i den laglösa 

countryns träskmarker som Cacka – legenden. 

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes 

23 augusti1929 i Stockholm och blev 

först välkänd som svensk friidrottare på 

landslagsnivå. Han tog SM-guld i längdhopp 

1951 och i häcklöpning 1952, samma 

år som han han blev sjua i längdhopp i 

de Olympiska Spelen i Helsingfors. 

Samma år slog han igenom som sångare 

när han medverkade i radioprogrammet 

”Speldosan”, som leddes av Sigge Furst. 

Med beslöjat intim röst, vältränad kropp, 

mörk och med en lätt tangorabatt, blev han 

snabbt kvinnornas favorit och i november 

1952 kom första plattan, en 78-varvare 

med låtarna ”Cool Water” och ”Gamle 

Willie Goon” på skivbolaget Odeon. 

Cacka var oerhört produktiv som artist, 

textförfattare och kompositör och släppte 

åtskilliga skivor under de 25 år han var 

aktiv som artist – en del utfyllnadslåtar, 

men många, många klassiker. 

Ibland den trogna skara som fortfarande 

håller Cacka som kungen av den svenska 

countrytronen, är inspelningen av 

”Cigaretter, Whisky och Vilda Kvinnor” 

från 1968 den allra främsta, och Cackas 

svengelska uttal i låten blir en oslagbar 

bonus… Ingen säger ”u:wi’lda” som Cacka! 

Den allra största låt- och kassasuccé 

för Cacka Israelsson var Gamle Svarten 

(1954), en låt om en trotjänare (en 

häst) och hans cowboy. Det finns väl 

Ibland stöter man på de mest märkliga 

tidskrifter. Häromveckan stod jag på 

Pressbyrån på centralen och botaniserade, 

och hittade en ful liten tidskrift vid namn 

Pansar. Vilket fantastiskt namn! Nej, 

självklart köpte jag inte tidningen – varför 

skulle jag det? – men jag bläddrade i den. 

Pansar ges ut av Svensk Pansarhistorisk 

Förening och har funnits sedan 1974. 

Sida upp och sida ner med artiklar om 

stridsvagnar – alla skrivna på mer eller 

mindre hurtigt sätt av entusiaster. Allt 

layoutat som en entusiasttidning från 

tidigt 1970-tal. Pansar skiljer sig ganska 

kraftigt från de glassiga konkurrenter 

som står bredvid den på hyllan, som 

Guns & Ammo och liknande. 

En egen hemsida har 

pansargubbarna också. 


inte en hästtjej som vuxit upp på 50-60- 

70talet som inte kan i princip hela låten 

utantill – precis som uppföljaren, den 

hjärtskärande En sliten grimma (1954). 

Samtidigt som Cacka turnerade runt i 

folkparkerna under 50- och 60-talet ensam 

med sin gitarr, så lyckades han också – utöver 

friidrotten i karriärens början – upprätthålla 

ännu ett arbete som reklamtecknare och 

grafisk formgivare, bland annat för Hans 

Edlers skivbolag Manilla – ofta hittar man 

Cackas pseudonym ”Kaeris”på dessa omslag. 

Dessutom var han talangscout på Cupol… 

och agerade också skådespelare i några 

långfilmer… Den mest kultförklarade av 

dem var Kärlek på turné från 1955 med 

bl.a. Per Oscarsson och Georg Rydeberg. 

Under 60-talet utökade han reste han med 

en trio som senare utökades och blev sextetten 

Western Pop Six, men han spelade också 

en en lång rad låtar med Putte Wickmans 

Orkester och Åke Jelvings Orkester, där 

några fynd i kultlådan att nämna är ”Bimbo” 

(1954), Mina gula ros i Texas(1955) 

När LP:n Cacka kom 1972 var den ett 

frossande i låtar där Cackas röst framförde 

målande countrybilder av ett hårt liv 

– förutom Gamle Svarten, En sliten grimma 

eller Han måste gå – i oförglömliga versioner 

av klassikern från musikalen Teaterbåten Ol’ 

Man River eller Jim Reeves Adios Amigo. 

Eller vad sägs om textrader som; 

”Ta din säck, lyft och bär! Super 

du dig full, så e finkan där. 

Jag är trött av hårda öden, e trött 

på livet men rädd för döden” 

(Ol’ Man River) 

eller; 

“Adios Amigo 

Det som sker är bäst 

Jag avstår från flickan 

Och du från din häst” 

Raderna från den svenska översättningen 

av Jim Reeves-klassikern “Adios Amigo” är 

kanske den svenska country-/schlager-/pophistoriens 

mest genialt översatta textrader. 

När Cacka lämnade sin omfattande och 

framgångsrika musikaliska karriär med en 

LP 1979, hade han bidragit med en lång 

rad inspelade låtklassiker till den svenska 

musikhistorien – här följer en tolv-i-topp 

för den som känner att en fördjupning i 

dessa mästerverk sätter ord och musik på 

vintermörkret och triggar fantasin – eller för 

att tala klarspråk!!! Lyssna på dessa låtar, njut 

och låt dig förföras av en riktig cowboy! 

1. Adios Amigo 

2. Ol’ Man River 

3. En främling kom 

4. Cigaretter, Whisky och Vilda Kvinnor 

5. Min blåaste blues 

6. Dina tårar biter inte på mig 

7. Nu sitter jag på kåken (org. Folsom Prison) 

8. Gamle Svarten 

9. En sliten grimma 

10. Djupt inne i skogen 

11. Min gula ros i Texas 

12. Bimbo 

Maria Anderberg 

streck i kanten



Per Holknekt poserar här i 

Nya Upplagans vinterkollektion 

som är en ledig, azurblå 

veckad mössa med inslag 

av fantasy och logotypen 

inbroderat med silvertråd 

och en snyggt matchande 

parisgrön tofs. Ett djärvt 

grepp i valet av kulör, men Nya 

Upplagan följer som vanligt 

inga trender utan skapar dem. 

Per Holknekt, skulle väl aldrig ställa upp i vilken mössa som helst. Här syns han i ett tufft exemplar 

som är helt i linje med Odd Mollys Unika stil. Dvs i rätt färgställning enligt A Bohemian Chic och i 

mysigt mjuk ull. En mössa som syns och förhöjer vintermånaderna på de Österlenska vidderna. 

Cay Bond 

Vad du borde lärt dig i skolan? 

”När du är inne så tittar du ut, och när du är 

ute så tittar du in. Det är lika bra att du går 

ut och tittar in…”. Så löd uppmaningen till 

mig från en av mina högstadielärare. Jag var 

inte intresserad, min tankar joggade liksom 

i en annan dimension. För mig var 3.14 en 

i parallellklassen med initialerna P I, Rhode 

Island blott en dressing och själva motsatsen 

Bengt-Åke Bengtsson 0411-744 46 

bengt-ake.bengtsson@nordea.se 

till skrävlande skrytmånsar var en tystlåten 

skidåkare i en fräsig toppluva vid namn 

Ingemar Stenmark – ja, det var inte själva 

toppluvan som hette Ingemar Stenmark! Fysik 

hade definitivt ingenting med träning att göra 

utan var detsamma som att befinna sig i ett 

dragigt klassrum där man uttråkad gned ett 

kaninskinn mot en ebonitstav tills den blev 

21/1 Klassiker: WHITE DOG (Samuel Fuller USA 1981) 

28/1 Kult: TURKISH STAR WARS (Cetin Inanc, Turkiet 1982) 

4/2 Bästa spökfilmerna: THE HAUNTING (Robert Wise, USA/UK 1963 

11/2 John Waters film: FEMALE TROUBLE (John Waters USA 1974) 

18/2 Klassiker: LA REGLE DU JEU – SPELETS REGLER (Jean Renoir, Frankrike 1939) 

25/2 Kult: VANISHING POINT – JAKTEN MOT NOLLPUNKTEN (Pearson USA 1971) 

4/3 Skräckfilm: THE PROWLER (Joseph Zito 1981) 

11/3 John Waters film: PINK FLAMINGOS (John Waters USA 1972) 

18/3 Kult: RAZORBACK (R. Mulcahy Australien 1984) 

25/3 Bästa spökfilmerna: THE INNOCENTS (Jack Clayton UK 1961) 

1/4 Surrealistisk Afton: Premiär på filmerna: UN CHIEN ANDALOU – DEN ANDALUSISKA HUNDEN (Bunuel / Dali , Spanien1929) 

L´AGE D`OR – GULDÅLDERN (Bunuel/Dali Spanien 1930) Bunuel presenterar själv sina filmer och detta 

nya fenomen kallat ”surrealism” – LIVE!!! Surrealistisk mat utlovas till den som vågar!!! 

8/4 Modern klassiker: PARIS TEXAS (Wim Wenders USA 1984) 

15/4 Cinemacabro goes Heavy Metal: Helafton med: HARD ROCK ZOMBIES (K.Shah, USA 1985) 

HEAVY METAL PARKING LOT (Heyn & Krulik USA 1986) + HEAVY METAL PARKING LOT 20 YEARS LATER 

22/4 Ultimata anti-krigsfilmen: GÅ OCH SE (Elem Klimov Ryssland 1985) 

29/4 John Waters film: DESPERATE LIVING (John Waters USA 1977) 

6/5 Klassiker: WOMAN OF THE DUNES – KVINNAN I SANDEN (H Teshigahara Japan 1964) 

13/5 Kult: AGENT 00 in: FOR YOUR HEIGHT ONLY – Kortväxta James Bond (Eddie Nicart, Fillippinerna 1980) 

20/5 Skräck afton: CITY OF THE LIVING DEAD (Lucio Fulci 1980). HOUSE BY THE CEMETERY (Lucio Fulci 1981) 

27/5 Cinemacabro goes Rasta: Helafton med: ROCKERS (Ted Bafaloukos, Jamaica 1978). BABYLON (Franco Rosso UK 1980) 

3/6 modern klassiker: JULIEN DONKEY BOY (Harmony Korine USA 1999) 

10/6 klassiker: THE LAST PICTURE SHOW – DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN (Peter Bogdanovich USA 1971) 

17/6 svensk premiär: Philip Seymor Hoffman briljerar i: LOVE LIZA (Todd Louiso USA 2002) 

så pass elektriskt laddad att man kunde lyfta 

upp en bit papper med staven, och hur kul 

var detta? Någon? Du där längst ner i klassen 

som sitter med ytterjackan på och gungar på 

stolen! Va sa? Inte speciellt kul? Helt rätt, sitt 

ner. Men glädjande nog så kan man utvecklas, 

ni kan historien om den fula ankungen. Med 

detta menar jag inte att alla blir vackra eller 

smarta, men det behövs inte heller: ”Vi är 

vackra allihop”, sjunger Di Leva och han har 

helt rätt, och kunskap kan man alltid fixa när 

man blivit vuxen – om man vill! Här är namn 

på författare man bör känna till, så att man 

kan framstå som lite mer bevandrad inom 

litteraturen, om man nu vill det men ändå 

inte orkar att läsa, och varför imponera på 

omgivningen och låtsas missförstå när någon 

pratar om Carla Brunei och Sarkozy, och 

snabbt kasta ur sig att: ”JA, Brunei, det är där 

huvudstaden heter – Bandar Seri Begawan”. 

Lite grammatik och annan Kan-vara-bra-attveta-kunskap. 

Det enda jag saknar från min 

skoltid är de allra viktigaste sidorna: Facit… 

Lars Yngve 

Foto: Lotta Tornroth 

Går det att backa med vinst? 

Man undrar ju hur man ska 

komma ur lågkonjunkturen. 

Räntorna åker hiss, företagen 

varslar, på teve säger de att allt ska gå åt 

helvete och nu har det första finanskrisoffret 

skördats enligt Aftonbladet som refererar 

till affärstidningarna. En tysk miljardär 

kastar sig framför tåget. Adolf Merckle hade 

spekulerat för vildsint på Volkswagenaktier. 

Hade sökt statlig hjälp för att reda ut sin 

förlustsituation, men fick nobben. Adolf 

klarade inte av att bankerna skulle ta över 

företagets förluster. Skämdes kanske, och 

kastade sig. Lämnade visst ett brev efter sig, 

till de fyra barnen, bäst det som sker, typ. 

Inte svårt att dra paralleller till Kreuger. 

Tur att man känner folk som inte spekulerar 

vilt och förlorar miljarder. Tur att de flesta 

man känner inte har lån upp över öronen. 

Tur att man känner folk som kommer att 

klara även den här lågkonjunkturen ganska 

bra. Men frågan kvarstår. Vad ska vi göra 

för att komma ur lågkonjunkturen? 

Tillverka mer. Köpa mer. För slutar vi 

producera och köpa så går världen under. Det 

lovar många. Och vi lyssnar på experterna. 

Åtminstone om jag får tro folket som 

befinner sig i Sälen samtidigt som jag. 

När den första ungen med rosa punkhår 

ovanpå hjälmen dök upp skrattade jag till. 

Men gud så sött. När nästa dök upp med blått 

punkhår skrattade jag inte till lika mycket. 

När den tredje och fjärde kom susande i 

backen med vindslickat regnbågsfärgat 

punkhår fattade jag. Aha, jag är vittne till ett 

nytt prylmode! Och snart kommer varenda 

hjälm att bära en hår- eller annan prydnad 

på utsidan. Och sedan kom punkhåren 

svischande, den ena utklädda ungen efter 

den andra. I sittliften hamnade jag bredvid 

mannen med ryamatta på huvudet, sedan 

dök grannen hemifrån upp, hans chef 

hade visst också en ryamattsmössa. 

Hur kan det gå så dåligt när vi redan 

producerar så mycket som vi verkligen inte 

behöver? Det tycks inte finnas något som helst 

stopp. Hund- och kattvärlden har redan sina 

smycken, sin specialkost, sina kläder. Hästarna 

åker snart limousin i västvärlden. Vi byter spis 

som vi byter underkläder, klädcollectionerna 

får kortare och kortare livslängd och 

inredningen i våra hem åker ut om vi är på 

dåligt humör. Så har vi det, hos oss i väst. 

Resten av världen trånar efter vår osannolika 

lyx: Äkta rosa punkhår utanpå skidhjälmen! 

I Lettland är det inne med hängbrallor 

nu. Det hade ungarna i Stockholm för ett 

antal år sedan. Såklart kommer lettungarna 

att köpa midjehöga brallor så fort den 

värsta lågkonjunkturen är över. För vi måste 

producera, vi måste köpa. Mycket. Mera. 

Annars går världen under. För världen 

går väl under, eller gör den inte det? 

Om man ska tro på Miljöpartiet så går 

världen inte under om vi inte producerar just 

rosa punkhår. De menar att det går att bygga 

upp en lönsam ekonomi och en hållbar värld 

genom att stimulera miljöanpassning, göra 

det lönsamt att satsa på miljöteknik, skapa 

återvinning, förnybar energi och miljöbättre 

drivmedel, de vill ställa om till ekologiskt 

lantbruk, de ser bönder som odlar ekologiskt 

klara sig utan konstgödsel och kemikalier. 

De ser att ett kretsloppsjordbruk minskar 

övergödningen och algblomningen i havet 

och att fräscha grödor fria från kemikalier 

ger bättre hälsa och mindre risk för gifter 

i grundvattnet. Miljöpartiet tror att vi 

konsumenter vill få veta hur den mat vi 

köper har producerats och att många av oss 

är beredda att betala lite extra för varor som 

har tagits fram på ett djur- och miljövänligt 

sätt. I framtiden ska vi ha förädling och 

försäljning av lokalt producerad mat och 

vi skapar hållbara jobb som är beroende av 

en grön politik. Miljöpartiet talar om gröna 

sektorer som fiske, jord- och skogsbruk och 

ekoturism. Och i en grön omställning sänks 

skatterna på arbete medan resursslöseri, 

energi, avfall och miljöförstöring beskattas 

mer. Miljösatsningarna spås även ge nya 

jobb inom tjänste- och industrisektorn. 

Gamla smutsiga bensinbilar ersätts av nya 

miljöbilar. Hus värms upp med bergvärme 

istället för olja. Återvinning och rötning av 

sopor till biogas ska löna sig på bekostnad av 

sopförbränning. Nya smarta lösningar kan 

spridas till omvärlden, eftersom alla länder 

behöver kunskap och produkter som minskar 

miljöbelastningen. Enligt miljöparitet går 

det alltså att förverkliga mycket som många 

säger inte går, och det går ganska snabbt. Det 

går kanske till och med att skapa ett samhälle 

som gör vinst på mindre konsumtion? 

Jag vill också tro det. Ibland tänker jag 

att ett land som Sverige, som levt i fred och 

frihet i två hundra år, som har haft och har 

råd med exklusiva diskussioner om klass, 

identitet, genus, demokrati etc. ska se över 

sina exportvaror. Allt handlar väl ändå inte 

om okomposterbara saker som bilar och 

rosa punkhår. Kan inte ekologi, diplomati 

vara värdefulla exportvaror, demokrati och 

vettiga välfärdsfrågor? Måste allt handla om 

att tillverka och köpa mer och mer, saker 

som till slut ändå hamnar på sopberget, 

som snart knuffar oss ut ur solsystemet? 

Går det att backa från denna 2000 talets 

vulgärprylproduktion och ändå göra vinster, 

det är något jag grubblar mycket över nu. 


Varning för vardagsfundamentalisterna och sanningssägarna! 

Överallt omkring oss fastslås den ena 

fundamentalistiska sanningen efter den 

andra – inte byggda på någon vetenskaplig 

grund – nä, det är tyckarnas marknad... Eller 

ännu värre: Upplevelsejägarnas ständiga 

uppenbarelser, som ska kastas över oss 

som svarta skynken av sanning – deras 

sanning, i en mycket långtråkig dogmatisk 

hållning; ”Så här ÄR det!! Det är DET HÄR 

du ska tro på”. Även om denna sanning 

sen kan ändras till något helt annat dagen 

efter, helt beroende på vilken åsikt eller 

upplevelse som intagit sanningssägarens 

lilla offeraltare föregående fullmåne. 

Det finns de fördomsfulla 

fundamentalisterna, dom som inte sticker 

under stol med sina fördomar om att det 

t.ex. är farligt att som man duscha med 

homosexuella män, eftersom risken för 

våldtäkt då är så gott som hundraprocentig 

(eller hur? Varför skulle en homosexuell man 

föredra en heterosexuell man så mycket att 

han har svårare att behärska sig än någon med 

annan sexuell läggning? Så j-a dumt!), Eller 

att kvinnor inte kan spela fotboll (säger bara; 

Martha) eller att alla fattiga får skylla sig själva 

(det är f-n inte ens värt att kommentera). 

Dessa vardagsfundamentalister är lätta 

av avfärda. De är helt enkelt korkade. 

Sen finns det de religiösa 

fundamentalisterna, som påstår sig ha 

goda kontakter med den rätta guden och 

därmed också ger sig själva rätten att både 

döma och fördöma, starta krig eller sno 

naturtillgångar eller slå ihjäl sina döttrar, som 

påstår att de diskuterat rätten till invasion 

med sin Gud och övertygat denne om sin 

rättfärdighet och därmed fått tillåtelse 

att ha ihjäl andra människor. Men det är 

ju i princip hädelse att påstå att man har 

specialfil till sin gud, eftersom jag aldrig 

hört om en Gud i människans ledband. 

Arbetskraft 

på Österlen! 

Österlen har en rik matkultur och många 

kreativa och duktiga företagare verkar 

inom hotel- och restaurangnäringen. 

En mångfald av restauranger, gästgiverier, 

bykrogar, caféer och kaffestugor förser 

bl a turister med mat och dryck och 

mycket av det som serveras produceras 

dessutom lokalt. 

Så här års är det något lugnare tempo 

och det finns tid att planera för kommande 

säsong. Ta en titt på dina elavtal 

och ring oss om du vill byta till Österlens 

enda lokala elleverantör eller om du har 

frågor kring ditt elavtal. 

Vi på Österlens Kraft ger dig kraft att 

arbeta. 

Lite svårare att avfärda, men 

fortfarande korkat... 

Det är värre med vardagsfundamentalisterna 

som finns i två (minst) varianter: 

De konservativa: ”Så här har vi alltid gjort 

och prova inte att göra på nåt annat sätt, 

för då mobbar vi ut dig, och så lär vi våra 

barn att göra likadant , fast vi säger att man 

inte får mobba någon” Rättning i ledet! Det 

är svårt att avfärda om man behöver t.ex. 

praktisk hjälp eller vill starta något nytt 

och spännande, som aldrig tidigare varit. 

Den värsta sorten: Pierrotfundamentalisterna, 

och de är värst för de 

kan finnas i olika skepnader, men deras 

gemensamma drag är att de till synes är 

medvetna, rättfärdiga, avslappnade (jodå, till 

synes), välformulerade, fördomsfria, sociala 

(varierar i flockar mellan 2–50 pers), lojala 

och miljömedvetna. Men bakom denna 

förrädiska mask och fasad av rättrådighet 

lurar en riktig fundamentalistisk fuling. 

Ibland hänvisar de till New Age, eller nån 

avlägsen högre makt som ursäktar deras 

beteende om den timida fasaden spricker i 

ett egoistiskt uttryck (som den så ofta gör). 

Ibland till nån annan lära, men sällan till 

begrepp som snällhet eller generositet. Sällan 

till engagemang eller solidaritet. Eller varför 

inte vanlig gammal hederlig vänskap? 

Vad hände med artig bekantskap? Att 

uppmuntra människor med engagemang? 

Att leka och busa och inte alltid följa normen 

(och då menar jag givetvis inte den där 

normen att bryta mot normer, för den är lika 

dogmatisk som all annan fundamentalism). 

Vad hände med den snälla människan 

som hade tid för andra? Försvann hon in i 

någon självgod vardagsfundamentalism? 

DEN LOKALA KRAFTEN 

www.osterlenskraft.se 0414 - 285 60 

Snälla Bella



Eternal life 

Under de sista veckorna, vilket för 

klarhetens skull då innefattar 

den i fjol minst sagt omfattande 

julledigheten så satta sig undertecknad 

av någon även för mig själv outgrundlig 

anledning och gjorde en privatspanarinsats 

på allas vår Gaius Julius Ceasar. 

Av bara farten blev det lite allmän 

kännedom om de gamla romarna, 

vilka om man ser till deras praktiska 

levnadssätt, inte är vidare gammalt. 

Snarare ungdomlig yra på många sätt. 

Rom grundades enligt legenden på det 

exakta årtalet 753 f.kr. av de berömda 

bröderna Romulus och Remus. Jag 

hoppas att ni alla nu ser den berömda 

bronsstatyn framför er där bröderna 

diar varghonan som tog hand om dem. 

(Här ett första exempel på eternal life) 

Med tiden var det etruskerna som 

var härskare över Rom, men sedan på 

4–300 f.kr. tog de egentliga romarna över, 

åtminstone i staden. Sedan startade den 

stora utbredningen av makt och inflytande, 

först tog man på 300-talet över Sicilien, det 

var då som Archimedes oturligt råkade stå 

i vägen för ett romerskt svärd när han satt 

och ritade figurer i sanden. Detta hände i 

Syracusa, där ett av de stora torgen bredvid 

hamnen ännu heter Archimedes plaza och 

där kan man vid en norra sidan än i dessa 

dagar avnjuta en god öl allt medan solen 

strålar över både hög och låg, dvs. även över 

herr redaktör om han nu mot förmodande 

skulle visa sig på ett sådant kulturellt ställe. 

Med tiden på 200-talet f.kr. så besegrades 

Kartago, dvs. ungefär dagens Tunisien och 

romarna började behärska större delen av 

Medelhavet. När man börjar bli stor så är det 

lätt att olika personer börjar tycka stt de skall 

ha extra stor del av makten och härligheten, i 

Rom så blev först Julius äldre släkting Marius 

makthavare tack vare att soldaterna höll 

på honom. Tyvärr så var hans biträdande 

befälhavare Sulla ännu mer populär så han 

tog makten. För att gardera sig mot eventuella 

oliktänkare så anstiftade Sulla ett formligt 

blodbad i Rom på verkliga och inbillade 

Thorbjörn Håkansson 0411-744 65 

thorbjorn.hakansson@nordea.se 

fiender. Julius var vid denna tid ung, man 

hade som tur var förstånd att hålla sig i västra 

delen av Medelhavet så han överlevde. 

Tiden gick och Julius vann segrar i 

Spanien, upprepade Alexanders stora vinster 

i öster, men nu på den västra scenen. Detta 

genom att under 9 år sakta men säkert ta 

över hela Gallien (Herr redaktör som lärt 

sig historien om detta i Asterix kan tröstas 

med att den historien är helt sann, och att 

slaget vid Alesia fortfarande efter 2000 år 

nämns bland de minnesvärda slagen att 

känna till bland oss militärkonnäsörer). 

Sedan gick han mot Rom, över Rubicon, 

och blev slutligen ensam härskare över ett av 

tidens största riken. Tyvärr är det alkltid så att 

då är det ett antal personer som inser att de 

förlorar på den snabba samhällsomdaningen 

och då reagerar de med ryggmärgen, detta 

ledde till att Julius år 44 f.kr. mördades av 

ett antal adelsmän som misstänkte att deras 

privilegier var på väg bort. Nu blev det en 

uppgörlse i blod, de som an stiftat detta gick 

under och kvar stod som ensam härskare 

Julius systerson Octavianus som med tiden 

fick namnet Augustus. Just det, honom ni 

känner igen från julkrubban, även om jag 

betvivlar att han hade någon ishockeyklubba 

som herr redaktör påstod i sistlidna nummer. 

Nåväl, varför denna utläggning? Ja, jag 

har ju inte ens kommit fram till vår vän 

Attila, men det får bli en annan gång. 

Allt detta var en inledning till min 

tanke om eternal life, idag i gestaltning 

av Julius himself på två olika sätt. 

Pro Primo: Man kom under tidens lopp 

fram till att en så fantastisk person inte kan 

ha blivit född på sedvanligt sätt, utan här 

uppstod legenden om att han var född med 

ett kejsarsnitt, eller som det heter på de 

flesta språk via en ceasarian. (Den kulturellt 

intresserade reflekterar nu omedelbart 

på Shakespeare och Macbeth, ni andra 

kan ju själv kolla in sakförhållandet). 

Pro Secundo: Ceasar namn lever kvar 

mer än vad de flesta tror, de kända orden 

på härskare som kejsare, Kaiser och Tsar 

är alla moderna former av Ceasar! 

De vin som Ceasar njöt av vet vi 

inte så mycket om, men hittar ni ett 

Falernervin från Latium så är ni på rätt 

spår. Men själva så drack de gärna vin 

från västra Medelhavet om man får tro 

fynden från Pompeji och Herculanem. 

PS Det har på flera ställen stått f.kr., denna 

tidsskala lär ha kommit från en skytisk 

munk på 500-talet, innan dessa levde man 

i sin egen tid, med egna mått som någon 

annan får utreda. Enligt den moderna 

forskningen som har koll på supernovor 

och annat så lär förresten Jesu födelse 

ha ägt rum på sommaren år 4 f.kr. 

Med ett zinnligt sinne hälsar 

jag er alla med ett AVE! 

Per Arnesson 

Benny Hill 

sjunger 

Många menar att Benny Hill gav 

ansikte åt den brittiska humorn i sitt 

lägsta stadium. Fel, hävdar Martin 

Kristenson och tillägger att Benny 

faktiskt skapade njutbar musik. 

Det slår aldrig fel. Varje gång jag berättar 

för någon att Benny Hill (1925–1992) hör 

till mina favoritkomiker möts jag av samma 

förvånat höjda ögonbryn, och det är som om 

jag kunde läsa tankarna hos den jag pratar 

med: »Men han verkade ju helt normal….« 

Benny Hill är onekligen en komiker med 

dåligt rykte, samtidigt som han odiskutabelt 

är en av världens mest populära underhållare. 

Det brukar sägas att det någonstans på jorden 

alltid finns en teater som spelar Hamlet. På 

samma sätt tror jag man lugnt kan påstå 

att det alltid finns någon tv-station som 

visar The Benny Hill Show. Säkert är Benny 

Hill en riktig guilty pleasure för många. Så 

lågt stående humor får man bara inte ha. 

Jag förnekar inte att Benny Hill är 

förskräckligt ojämn, att många av hans 

sketcher är så utdragna att även den mest 

hängivne entusiast nervöst börjar famla 

efter fjärrkontrollen. Benny Hill var säkert 

medveten om det. »Det är ingen rolig show, 

men det är en lycklig show«, sa han en gång, 

och det ligger nog ett korn av sanning i de 

orden. Jag tror 

att många tittare 

tilltalas av Benny 

Hills entusiasm 

och oförställda 

glädje över att få 

vara lika barnslig 

som en femåring. 

Dessutom känns 

han ärlig; han tycker 

verkligen själv att 

det han gör är roligt. 

Sådant är värt väldigt 

mycket i mina ögon. 

Hellre en hederlig 

buskiskomiker 

än en aldrig så sofistikerad cyniker. 

Som ung såg Benny Hill många av de största 

music hall-stjärnorna, strax innan denna 

form av underhållning dog ut. Han lärde sig 

mycket av den dynamiske publikdomptören 

Max Miller, som precis som Benny Hill 

kunde konsten att dra fräckisar utan att 

någonsin bli anstötlig. Familjevänligt snusk, 

skulle man kunna kalla deras typ av humor. 

Som scenartister hade båda en självklar 

auktoritet, de kunde få publiken att vrida sig 

av skratt även åt de mest torftiga anekdoter. 

Redan tidigt i sin karriär skrev och 

framförde Benny Hill sånger. De var oftast 

parodier och pastischer på olika musikgenrer; 

ibland var det country, ibland pop, mot slutet 

av sitt liv gav han sig till och med på hip hop. 

Han tycktes ha en speciell talang för att 

svänga ihop trallvänliga låtar, men det ska 

också sägas att han ofta gjorde det väldigt 

enkelt för sig. Har man lyssnat på tillräckligt 

många Benny Hill-sånger upptäcker man 

att flera av melodierna är snarlika varandra. 

»Om du analyserar hans sånger så kommer du 

att märka att han bara har tonsatt en massa 

skämt«, konstaterade en av hans medarbetare. 

Det är bokstavligen sant. Flera av låtarna 

utger sig för att vara kärlekssånger till någon 

kvinna – Bianca, Maria, Colleen, Rachel, Suzy 

– men varje vers visar sig bara vara en rimmad 

version av någon gammal rolig historia. Så här 

låter det t.ex. i Bennys kärlekssång till Rachel: 

Why do they call her evil when she’s, 

oh, so kind and so good? My heart belongs 

to Rachel, the gypsy in the wood. 

»Let us play hide-and-seek«, one day she 

gaily cried. »Now, close your eyes and count to 

fifty, while I go and hide, and if you find me, I 

will let you have your way with me, and if you 

cannot find me, I’ll be right behind that tree.« 

Flera av skämten återkommer dessutom 

i sång efter sång. Benny Hill trodde på 

återanvändning – både musikaliskt och 

textmässigt. Vad som lyfter sångerna över 

det mediokra är dels Benny Hills sätt att 

framföra dem, dels hans skicklighet att 

presentera de slitna gamla skämten i nya 

former. Ett annorlunda rimord här, ett byte 

av rytm där, och gamla vitsar blir som nya. 

Det finns också en rolig lek med ord i 

flera av Bennys sånger. I Broken-Hearted 

Lover’s Stew får ingredienserna i en maträtt 

beskriva en misslyckad kärleksaffär 

There are nine carrots to remind me of the 

the ring I bought for you some mint, for all 

the crazy things we mint to do a lettuce ’cause 

your Mom and Dad would not let us alone 

och i Star Names har han en 

outsinlig förmåga att vitsa på 

kvinnliga filmstjärnors namn 

I’m fonda Jane Fonda but is Jane fonda me? 

… And if I could see more of Jane Seymour I’d 

let Jane see more of me and there’s a lot to see 

Med tanke på att hans sånger mest var 

tonsatta skämt kommer det lite som en 

överraskning att få veta 

att han största hitlåt, Ernie 

(The Fastest Milkman In 

The West), faktiskt har 

självbiografisk bakgrund. 

På 40-talet arbetade Benny 

Hill som mjölkbud, och 

under sina turer med häst 

och vagn brukade han 

dagdrömma att han red fram 

över prärien. Benny älskade 

sitt jobb som mjölkbud, 

och blev snart välkänd 

i trakten för sina sånger 

och västerninspirerade 

rop: »Whoop-di-wayee! 

Ya-ho! Milk for the babies, cream for the 

mums!«. Med denna lyckliga tid i minnet 

skrev Benny en romantisk sång som placerade 

sig på engelska topplistans förstaplats: 

You could hear the hoofbeats pound as they 

raised across the ground and the clapper of 

the wheels as they spun round and round… 

Detta sätt att blanda komik, romantik och 

sentimentalitet är vanligt i engelsk music hall 

– och en aspekt av Benny Hills artisteri som 

sällan uppmärksammas. Det fanns fler sidor 

av Benny Hill än den rent burleska. Jag vill 

inte gå så långt som att kalla honom finstämd, 

men han var känsligare och mer nyanserad 

än vad man i förstone kan tro. I en av sina 

allra bästa sånger, Go Round Again, ger Benny 

Hill uttryck för en livssyn som säkert var hans 

egen. Att han jämför världen med ett nöjesfält 

är nog ingen tillfällighet. Sångens jagperson 

är en man som står vid livets slut, och vänder 

sig till Gud. Det känns lite vemodigt att 

höra sången nu efter Benny Hills död: 

I can’t believe that I’ll never see. Your 

sky or Your trees again. The girls and 

the wine, and the living was fine, and I 

shouldn’t complain, but then, You give 

damn’ short rides on this fairground of 

Yours, Lord. Please, let me go round again. 

Av Martin Kristenson 

Här är ågra av Benny Hills skivor: 

Benny Hill Sings? (Sequel Records NEM CD 602) 

Benny Hill: The Best Of (Continuum 19206-2) 

Ernie (EMI) 

Heta 

iPod-nyheter! 

iPod nano. 

Ny design. Nya funktioner. 

iPod nano rockar som aldrig 

förr. 8 eller 16 GB. 

MACSUPPORT 

 

 

Baltzarsgatan 18, Malmö. 040-660 16 40. 

Mårtenstorget 6, Lund. 046-150 400. 

Från1.395:- 

iPod touch. 

Tusentals låtar. Hundratals spel. 

Filmer. Internet. Den mest 

mångsidiga iPod någonsin! 

8, 16 eller 32 GB. 

Från2.195:- 

MacSupport



I 

slutet av 1970-talet, någonstans på en 

fritidsgård: Torsson bar in grejerna, 

satte upp dem och soundcheckade. 

Sven Tall, deras omfångsrika roadie, 

var förstås med och bar, mixtrade 

och skämtade, men ljudet ville inte 

sig riktigt, Torsson var inte nöjda. Bo Åkerström 

muttrade något om att det kvittade hur 

de ställde in ljudet för det skulle ändå ändras 

när publiken väl var på plats. Hur fan skulle 

de veta hur det kom att låta då? Han kliade sig 

i huvudet, tittade på Sven Tall och sa: ”Sven! 

Ställ dig i mitten.” . 

Jag vet inte om denna historia är sann och 

jag vill inte veta heller, eller, jo det vill jag nog, 

men det är liksom oviktigt, den skulle kunna 

vara sann, och det är det som är själva poängen! 

Torsson har trogna fans, men vilka är 

dem och fram för allt: hur ser de ut? 

Enligt kapellmästeran Bo Åkeström har 

Torssonpubliken byxorna högt uppe i midjan, 

är främst män som gillar teknik och Mekano 

och är lite nördiga. 

Bo skriver texter om vardagliga ting och 

får, tack vare en sällsynt välutvecklade förmåga 

för att notera detaljer, till synes helt händelselösa 

saker som en tågresa, lingonplockning, 

en jordbruksutställning, Sjöbo havsbad 

och läxläsning att bli inspirerande. Bandet 

har skapat en helt egen genre, och en del 

hävdar att Torsson sjunger om en tid som inte 

längre finns. Vad säger bandets Bo Åkerström 

själv om detta påstående? 

– Nja, vi har ju funnits så länge, 32 år och 3 

månader, och har också bytt medlemmar under 

årens lopp, att det egentligen finns många olika 

band som får beskrivas olika. Det är klart att 

tittar man på texter som skrevs på 70-talet så 

är dom från en svunnen tid. Fast på senaste 

skivan t.ex. är bara 2 från förr i tiden medan 

11 är från nutid och 1 utsträckt i tiden. Det 

stämmer att det har blivit vår stil att skriva om 

det vardagliga. Men du kan fetstila orden ”till 

synes” för det går inte att bara skriva om att 

klockan tickar i köket och diskmaskinen är på, 

etc, det blir för trist. Utmaningen ligger i att få 

det att bli spännande ändå. 

Förresten så kan inte din historia från 70talsTorsson 

vara sann för då soundcheckade vi 

aldrig, det började inte förrän långt in på 80talet. 

Christer Lundahl berättade efter en spelning, 

t.ex. att han inte hade spelat överhuvudtaget 

på sin bas den kvällen. Vi andra märkte 

ingenting. 

Du är född i Ystad, naken och tannalös, förmodar 

jag? 

– Ja, en riktig Ystadpåg är jag. Låten Nere 

i hamnen, på senaste skivan är från Ystad. 

Familjen kom till Ystad från Örnsköldsvik. Jag är 

den förste i syskonskaran som föddes på lasarettet 

i Ystad fastän jag är nog inte tillverkad där. 

Torsson är ju förknippat med landsbygden, 

men, du växte upp i Jönköping! 

– Vi flyttade till Jönköping när jag var 11. 

Jag minns fortfarande hur Ystad blev mindre 

och mindre i bakrutan. Uppfödd i Ystad 

och uppfostrad i Jönköping, alltså. Mina yttre 

egenskaper är nog präglade av Jönköping, t.ex. 

min konstiga dialekt. Men jag tror att min personlighet 

huvudsakligen formades i Ystad, det 

känns så. 

Jag får känslan av att du samlar på gamla saker, 

som t.ex. ett ishockeyspel i trä och masonit 

och plåtgubbar? 

– Helt fel. Jag hade såna tendenser fram till 

ca 25 årsåldern. Sedan dess har jag undan för 

undan kämpat ner dom och nu sparar jag inte 

ens på böcker. Det enda jag inte lyckats göra 

mig av med är mina elgitarrer och vinylskivor. 

Ishockeyspelet som användes som omslag till 

andra skivan fixades av andra. Plåtspelaren var 

visserligen min men den har varit försvunnen 

i många år. 

Själv samlar, eller samlar och samlar, köper på 

mig, uppstoppde djur och är dessutom stolt 

ägare av en minnestallrik med Ingemar Stenmark 

på, vad är din mest omhuldade ägodel? 

Fr v: Thomas Holst, Sticky Bomb, Bo Åkerström, Michael Sellers och Dan Persson Foto: Love Ekenberg 

En Torsson med senap och ketchup, tack! 

– Svår fråga. Det är lustigt hur jag inte bara 

kan kasta ur mig vadsomhelst på denna fråga. 

Jag känner ett inre tvång att svaret ska vara 

korrekt. Kanske min fotogenlampa som är så 

mysig, eller min nya Fender Jazzmaster, mina 

Foppatofflor, mitt teleskop eller toppluvan jag 

fick i julklapp. Äsch jag vet inte. 

1983 köpte du tydligen en scenkostym men 

hängde in den i garderoben i väntan på bättre 

tider, när får denne kreation se dagens scenljus? 

Inte var väl detta samma scenkostym 

som lämnades på kemtvätt 1991? 

– Jag köpte verkligen en kostym 1983. Min 

första egna kostym och inte alls tänkt som 

scenkostym. När jag kom på att jag kunde ha 

den som scenkostym var det för sent. Den var 

nämligen av syntet, beige och så typisk för sin 

tid att det är omöjligt att använda den. Ett tag, 

kring 1990, hade jag morgonrock på scenen. En 

sån hänger i en glasmonter i entrén till Rock 

City i Hultsfred. 

Du är en finsmakare när det gäller whiskey, 

om jag säg skulle bjuda dig på Bordershoppat 

lågpris-virre i plastmugg, skulle du artigt 

tacka nej då? 

– Dålig whiskey är ett rävgift, men nej skulle 

jag inte tacka. Jag skulle hållt god min och lagt 

i ett par isbitar för att spä ut lite. Sen skulle jag 

lidit i tysthet eftersom isbitar i en plastmugg är 

en styggelse. 

Också cigarrer på detta! Har du humidor? 

– Cigarr och korsord är mina hemliga laster 

men jag har inte någon humidor. Jag fryser 

varje gång jag går in i den obligatoriska flygplatshumidoren. 

Du är även en finsmakare 

när det gäller deckare, 

snabbt, lite konsumentupplysning:rekommendera 

tre grymma 

deckare som man 

kommer att älska 

direkt. 

– Raymond 

Chandler, Kvinnan 

i sjön (en klassiker), 

Håkan Nesser, Människa 

utan hund (fantastisk 

titel), Peter Robinson, 

En bit av mitt hjärta 

När läste du en spännande Sigge 

Stark, senast? 

– Jag måste erkänna att jag aldrig har läst 

Sigge Stark. Däremot slök jag 

följetongerna i Allers när 

jag var barn. 

Det har ju skrivits en 

bok om Torsson, Att 

kunna men inte vilja. 

Tycker du att den ger 

en riktig bild av bandet 

och händelser? 

– Boken är väldigt 

bra skriven och mycket 

underhållande att läsa. Det 

mesta av faktauppgifterna 

stämmer nog. Men essäerna är 

ju huvudsakligen personliga synpunkter 

på låtarna från vår första skiva 

och det går inte att säga om det ger en riktig 

bild eller inte eftersom det handlar om tyckande 

från författarna. Personligen tycker jag nog att 

dom övertolkar texten i låtarna en aning. Det 

ger en bild av att vi ville få ut ett ”budskap” och 

bara råkade använda oss av rockmusik som ett 

medel. Jag minns att jag tyckte att texterna var 

mindre viktiga och snodde ihop nåt bara för att 

det blev jag som ”åkte på” att sjunga. 

När skriver du själv en bok, en deckare? Den 

kan ju handla om en forskare som en dag 

står och tittar i ett mikriskop och ser bubblorna 

flyta förbi under täckglaset, varpå han 

förvandlas till en massmördare som avlivar 

folk genom att klämma fast dem i en vävstol 

och att fylla dem med fogskum! 

– Skulle vara kul och många äro de gånger 

jag har fantiserat om just detta. Men jag är 

alldeles för intresserad av detaljer och jag skulle 

nog fastna i en beskrivning av fogskummets 

rörelsemönster när det liksom sväller upp. Fast, 

det är ju ingen dum idé du kommer med… 

Titeln på er nya platta får mig att tänka på 

den tiden då jag cyklade till idrottsplatsen 

för att få se lite högklassig division 6-fotboll, 

och passade på att handlade en kokt i papper 

i pausen. Eftersom pengarna inte räckte till 

bröd så tog man extra mycket av tillbehören. 

Eller tillbehör och tillbehör, är senap och 

ketchup egentligen ett tillbehör? 

– Japp, precis som räksallad, ett av dom 

märkligaste tillbehören jag känner till. Min favorit 

är lökketchup. 

Kan man säga att en liveskiva är lite grann 

som ett ”tillbehör” till era andra plattor? 

– På sätt och vis. I den bemärkelsen att den 

inte innehåller nytt material, inga nya låtar. 

Däremot kan man faktiskt avnjuta liveplattan 

för sig själv, den behöver inte läggas på något 

annat. Vi bestämde oss för att göra liveplattan 

när vi lyssnade på inspelningarna som Sveriges 

Radio P4 gjorde en av kvällarna förra vintern 

på Victoria-teatern i Malmö. Dom sände ett 

urval i programmet P4-live, sen fick vi överta 

alltihop. Det var rena guldgruvan eftersom det 

är inspelat på en massa separata kanaler med 

den bästa tekniken som finns idag. Vi tyckte att 

det lät så bra att det var värt att mixa till färdiga 

låtar. 

Innehåller nya plattan några utsvävande partier 

med feedback och svajarmsbombningar? 

– Nej, Michael Sellers, som är den som sköter 

det ljudtekniska inklusive urval av låtar, säger 

att han vill ha det så rent som möjligt från 

ovidkommande ljud. Det betyder bland annat 

att publik och mellansnack inte får vara med, 

och inga effekter har lagts på. Slutresultatet blir 

att lyssnaren upplever sig stå mitt i bandet på 

scenen (hemska tanke). Michael är inspirerad 

av dom legendariska BBC-inspelningarna som 

den engelska radiokanalen gjorde i sina studios 

med dåtidens största artister. 

Varför inte låta Kleerup göra en rykande het 

version av Son av Ayatollah? 

– ??? 

Kleerup, det var ju han som vann Grammisar 

och som polisen tog kisseprov på, ju! 

– Kleerup? Vet fortfarande inte vem Kleerup 

är? Jag tvivlar dock på att han hade klarat av 

att hantera Ayatollah’n. Många har försökt med 

Torsson-låtar, få har lyckats. Sämst går det när 

dom försöker sig på dom enklare låtarna, t.ex. 

Det spelades bättre boll, Lena Green, etc. Son av 

Ayatollah är en enkel låt. 

Vad är det närmaste Torsson varit med att 

förstöra ett hotellrum och kasta ut tv:n genom 

fönstret? 

– När vi drack medhavd folköl i logen under 

en ”drogfri” konsert i Tranås. Arrangören kom 

på oss och skällde ut oss efter noter. 

Efter en konsert i Gävle 2003 skulle ni vidare 

mot Uppsala, men körde fel i en rondell och 

hamnade i Gävle…? Hur mycket fel var ni 

egentligen, var det så pass fel att det till sist 

bara fanns något enstaka mjölkbord utmed 

vägen, ni fick Den sista färden-vibbar och när 

ni knäppte på radion så upptäckte ni snabbt 

att det enda som spelades på den lokala radiostationen 

var banjodueller? Blev ni rädda, eller 

bara irriterade på den som körde? 

– Det var en av dom få gånger vi hade chaufför, 

och det straffade sig direkt. Vi blev faktiskt lite 

rädda, inte för den hotfulla lokalbefolkningen 

utan för att det började snöa kraftigt och alla 

fasta landmärken, t.ex. vägskyltar, kyrktoppar, 

m.m. försvann. GPS var fortfarande en lyxvara 

på den tiden. Vi var tvungna att stanna bilen 

och gå ut och borsta bort snön på skyltarna 

säkert 10 gånger innan vi till slut kunde säga 

var vi befann oss på kartan. 

Finns det någonting, som du ser det, som är 

för litet och till synes betydelselöst för att inte 

komma med i en av dina låtar? 

– Nej, i princip inte. Men det måste göras på 

ett sådant sätt att det uppstår någon liten friktion, 

en tvekan, en fråga, en antydan, etc. Annars 

blir det för platt. 

Tror du att Torsson hade fungerat på engelska? 

– Jadå, ta t.ex. Island of Hawaii. Däremot inte 

tyska. På 80-talet var det nära att Torsson översattes 

till tyska och skickades på turne i Västtyskland. 

Som tur var sprack dessa planer. 

Okej, till sist: har du en dröm om att spela få 

spela på Malmö Arena? 

– Det hade varit mycket roligt. Det har varit 

nära på Stadsparksvallen i Jönköping flera 

gånger i samband med möten mellan J-Södra 

och Grimsås på 2000-talet. I pausen. Av någon 

anledning har det inte blivit av. 

Lars Yngve



Olof Glemme 

söt 

PERSPECTIVES 2009 

HIJOKAIDAN 

FESTIVAL FOR CREATIVE MUSIC 

TAKU UNAMI 

COR FUHLER 

CORRECTION 

PETER EVANS 

SILENT BLOCK 

BORBETOMAGUS 

XAVIER CHARLES 

CLAYTON THOMAS 

PETER BRÖTZMANN 

HILD SOFIE TAFJORD 

LOKOMOTIV KONKRET 

HANKIL RYU & DIEB 13 

SVEN ÅKE JOHANSSON 

OTOMO YOSHIHIDE & SACHIKO M 

CARL–MICHAEL VON HAUSSWOLFF 

LENE GRENAGER & SOFIA JERNBERG 

MAYA HOMBURGER & BARRY GUY DUO 

JAKOB RIIS W. LIUDAS MOCKUNAS & ANDERS LINDSJÖ 

RAYMOND STRID W. PAT THOMAS & CLAYTON THOMAS 

AKIRA SAKATA TRIO W. CHRIS CORSANO & DARIN GRAY 

THOMAS TOIVONEN W. MARIA BLOMQVIST, CHRIS COOK, DOGLIFE 

ERIK OSCARSSON QUINTET W. VIRGINIA GENTA & MATS ÄLEKLINT 

MARILYN CRISPELL W. JOAKIM MILDER, PALLE DANIELSSON, LINA NYBERG 

PETER BRÖTZMANN W. MASSIMO PUPILLO, TOSHINORI KONDO, PAAL NILSSEN-LOVE 

SEMINARS, EXHIBITIONS AND MORE… 

5–7 MARCH VÄSTERÅS (SWEDEN) 

CURATED BY MATS GUSTAFSSON 

FIGHT (Y)OUR STUPIDITY! www.nyaperspektiv.se 

I SAMARBETE MED RIKSKONSERTER OCH MED EKONOMISKT STÖD FRÅN STATENS KULTURRÅD, VÄSTERÅS STAD, VÄSTERÅS & CO, VÄSTMANLANDSMUSIKEN, LANDSTINGET VÄSTMANLAND, HELGE AX:SON –JOHNSSONS STIFTELSE, LÄNSSTYRELSEN I VÄSTMANLANDS LÄN 

Perspectives250x84_NU.indd 1 2009-01-21-v04 09.01 

Noam Chomsky 

I en serie i två delar skriver Noam Chomsky om vilka utmaningar som Barack Obamas regering 

står inför. Del ett, som handlade om ekonomin, publicerades i förra numret av Nya Upplagan. 

Obamas utmaningar 

– Irak, Pakistan och Afghanistan 

Diplomati är det enda vettiga alternativet till den 

våg av våld, från Mellanöstern till Centralasien, 

som hotar att skölja över världen. En logisk slutsats 

som bör erkännas är att våld föder våld. Det 

skulle också hjälpa om Obamas regering, och 

resten av västvärlden, tog itu med de frågor som 

ligger bakom den politik som drivs i den här regionen 

Barack Obama har sagt att han är villig att 

”tala” med fienden. Detta blev en av de viktigaste 

punkterna i hans valkampanj. Kan han leva upp 

till det löftet? 

Iraks regering har utformat ett avtal, 

Status of Forces Agreement (SOFA). 

USA har motvilligt accepterat det. 

Syftet med avtalet är att den amerikanska 

militära närvaron i Irak skall upphöra. 

SOFA är den senaste åtgärden i 

ett massivt motstånd med ickevåldsmetoder, 

som har fått USA att, steg för steg, gå med på 

att val förrättas i det ockuperade landet, och att 

Irak får ökad självständighet. 

En talesman för Irak sade att det provisoriska 

SOFA ”stämmer med den vision som 

USA:s president Barack Obama har”. Vad som 

är Obamas ”vision” är inte helt klart men han 

skulle nog, på ett eller annat sätt, gå med på 

kraven från Iraks regering. Om han gör det, 

måste USA ändra sina nuvarande planer på 

att kontrollera Iraks enorma oljetillgångar och 

placera ut militärbaser för att förstärka sitt 

grepp om världens största energiproducerande 

region. 

Undersökningar som gjorts nyligen visar 

att det finns stort motstånd mot amerikanska 

flottbaser i Persiska viken. Särskilt stort är motståndet 

inom länderna runt Persiska viken. 

Möjligheten att militära styrkor flyttas från 

Irak till Afghanistan har gett upphov till en korrigering 

från redaktörerna på The Washington 

Post: ”Det ligger i USA:s intresse att förhindra 

att de afghanska talibanerna växer sig starka 

igen, men landets strategiska betydelse bleknar 

bredvid Irak, som ligger i Mellanösterns 

geopolitiska centrum och har några av världens 

största oljereserver”. Ett välkommet erkännande 

av hur det verkligen ligger till – svepskäl 

som säkerhet och demokrati kan inte längre 

dölja de faktiska målen och avsikterna. 

De styrande i Nato börjar också tillstå hur 

viktig energifrågan är. Under ett medlemsmöte 

i juni 2007 sade Natos generalsekreterare Jaap 

de Hoop Scheffer att ”Natos trupper måste 

bevaka olje- och gastransporterande pipelines 

som är avsedda för västvärlden”, och i större 

utsträckning beskydda sjövägar där tankfartyg 

går, samt annan för energisystemet ”kritisk infrastruktur”. 

Här omfattas förmodligen också den projekterade 

Tapi-pipeline för 7,6 miljarder dollar 

som skall leverera naturgas från Turkmenistan 

till Pakistan och Indien, och gå genom Kandaharprovinsen 

i Afghanistan, där kanadensiska 

trupper är utplacerade. Målet är ”att blockera 

en konkurrerande pipeline som skulle transportera 

gas till Pakistan och Indien från Iran” 

och att ”minska Rysslands dominans inom den 

centralasiatiska energiexporten”, rapporterade 

The (Toronto) Globe and Mail. Tidningen 

ger en trovärdig bild av den nya varianten av 

”Det stora spelet” (då Storbritannien och Ryssland 

kämpade om inflytande i Centralasien på 

1800-talet). 

Obama stöder Bush policy att attackera 

misstänkta al-Qaidaledare i länder som 

USA (ännu) inte har invaderat. I synnerhet 

har han inte kritiserat missilangreppen med 

Predator, obemannade flygplan, som har dödat 

många civila i Pakistan. 

Just nu utkämpas ett förödande mini-krig 

bland stamfolken i regionen Bajaur i Pakistan, 

som gränsar till Afghanistan. BBC rapporterar 

omfattande skador av den intensiva krigföringen: 

”Många människor i Bajaur anser att ursprunget 

till kriget var en amerikansk missilattack 

i november 2006 mot en islamsk skola, 

en s.k. madrassa, då cirka 80 människor dog.” 

Attacken rapporterades i de ledande tidningarna 

i Pakistan av fysikern Pervez Hoodbhoy, 

en mycket respekterad dissident, men 

ignorerades i amerikansk media. Utsikten från 

hedersläktaren är inte densamma som från ståplatssektionen. 

Hoodbhoy skrev att resultatet, som alltid, av 

sådana attacker ”var raserade byggnader, döda 

och lemlästade barn och en allt större del av 

lokalbefolkningen som vill hämnas på Pakistan 

och USA.” Den rådande situationen i Bajaur 

kan illustrera den typiska händelseutvecklingen, 

som Obama inte visar några tecken på 

att stoppa. 

General David Petraeus har nyligen blivit 

utnämnd till chef för Central Command, det 

högsta amerikanska militärkommandot som 

också inbegriper Mellanöstern. Den 3 november 

hade han sitt första möte med Pakistans 

president Asif Ali Zardari, arméchefen general 

Ashfaq Parvez Kayani och andra befattningshavare. 

Mötets viktigaste punkt var, som Zardari 

informerade Petraeus: ”De fortsatta robotattackerna 

mot vårt område som orsakar 

stora förluster av både liv och egendom, är 

kontraproduktiva och kan inte försvaras av en 

demokratiskt vald regering.” Han sade att hans 

regering ”pressas till att reagera mer aggressivt” 

på attackerna. Attackerna kan ”slå tillbaka mot 

USA” som redan är mycket impopulära i Pakistan. 

Petraeus sade att han hade uppfattat budskapet 

och att ”vi kommer att behöva ha (den 

pakistanska opinionen) i åtanke” när de skall 

angripa landet – säkert är det en praktisk nödvändighet, 

eftersom mer än 80 procent av allt 

krigsförråd till kriget mellan USA/Nato och Afghanistan 

går genom Pakistan. 

Det visade sig två veckor senare hur man 

hade den pakistanska opinionen ”i åtanke”. Då 

rapporterade Washington Post att USA och 

Pakistan hade nått ”en tyst överenskommelse 

i september (2008) om att varken fråga eller 

avslöja något, vilket gör det möjligt för USA att 

attackera misstänkta terroristmål” i Pakistan 

med den obemannade flygplanstypen Predator. 

Uppgifterna kommer från icke namngivna 

tjänstemän på höga positioner i båda länderna. 

”Tjänstemännen beskrev överenskommelsen 

så, att den amerikanska regeringen vägrar att 

officiellt erkänna attackerna medan Pakistans 

regering fortsätter att högljutt klaga över de 

politiskt känsliga attackerna.” 

Dagen innan rapporten om den tysta överenskommelsen 

fanns i tidningen, dödades åtta 

pakistanska soldater i en självmordsbombning 

i områden med stridande stammar. Det var en 

vedergällning för en robotattack från en Predator 

som dödade 20 personer, inklusive två talibanledare. 

Det pakistanska parlamentet ville 

ha en dialog med talibanerna. Den pakistanska 

utrikesministern Shah Mehmood Qureshi 

sade, i överensstämmelse med resolutionen, att 

”det finns en ökande insikt om att vi inte kan 

nå önskvärda resultat enbart med våld”. 

Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge 

Den afghanske presidenten Hamid Karzais 

första budskap till den blivande presidenten 

Obama var ungefär detsamma som de 

pakistanska ledarnas till Petraeus: ”Stoppa de 

amerikanska luftangreppen som hotar att döda 

civilbefolkningen.” Hans uttalande utsändes 

när koalitionstrupper nyligen hade bombat en 

bröllopsfest i Kandaharprovinsen och enligt 

rapporter dödat 40 personer. Det finns inga 

indikationer på att man har haft hans åsikt ”i 

åtanke”. 

Befälet över de brittiska trupperna har lyft ett 

varnande finger och sagt att det inte finns någon 

militär lösning på konflikten i Afghanistan, och 

att man måste förhandla med talibanerna. Uttalandet 

kan orsaka en spricka i relationerna 

med USA, enligt Financial Times. Samtal pågår 

redan, skriver Jason Burke, korrespondent för 

The Observer med lång erfarenhet i regionen: 

”Talibanerna har haft hemliga överläggningar 

om ett avslutande av konflikten i Afghanistan 

i en omfattande ’fredsprocess’ som sponsras av 

Saudarabien och stöds av Storbritannien”. 

Det finns afghanska fredsaktivister som inte 

uppskattar den här metoden. De skulle föredra 

en lösning utan inblandning från andra länder. 

Ett allt större nätverk av fredsaktivister kräver 

förhandlingar och förlikning med talibanerna i 

den jirga (inhemsk samling med representanter 

från hela landet) för nationell fred som sattes 

samman i maj 2008. 

På ett möte i maj som stödde jirgan kritiserade 

3000 afghanska politiker och intellektuella, 

främst pashtuner som är den största folkgruppen, 

”den internationella militära kampanjen 

mot islamska militanta grupper i Afghanistan, 

och man krävde en dialog för att få slut på 

striderna”, rapporterade Agence France-Presse. 

Interimsordföranden i den nationella fredsjirgan, 

Bakhtar Aminzai, ”sade på öppningsmötet 

att den rådande konflikten inte kunde lösas med 

militära medel, och att en lösning endast kunde 

nås genom samtal”. 

En ledare för Awakened Youth of Afghanistan 

som är en respekterad sammanslutning av 

krigsmotståndare, sade att vi måste få ett slut 

på ”Afghanicide – mordet på Afghanistan”. 

Det är inte lätt att bedriva undersökningar 

om människors åsikter i det krigshärjade Afghanistan, 

men resultaten man har fått förtjänar 

viss uppmärksamhet. En kanadensisk 

studie visade att afghanerna är positiva till att 

kanadensiska och andra utländska trupper befinner 

sig i landet – detta gjorde stora rubriker 

i Kanada. Annat som kommit fram i studien 

visar på att den uppgiften är en sanning med 

modifikation. 

Det var bara 20 procent av afghanerna i 

studien som “tror att talibanerna kommer att 

fortsätta med sina aktioner när de utländska 

trupperna lämnar landet.” Tre fjärdedelar vill 

ha förhandlingar mellan Karzais regering och 

talibanerna, och mer än hälften vill ha en koa- 

litionsregering. Alltså är det en stor majoritet 

som starkt motsätter sig att USA och Nato militariserar 

konflikten ytterligare, och som verkar 

anse att fred är möjligt om man använder 

fredliga metoder. 

Den kanadensiska tidningen The Globe and 

Mail genomförde en undersökning bland talibanska 

fotsoldater. Tidningen betonar att det 

inte var en vetenskaplig undersökning, men den 

har ändå gett värdefulla insikter. Alla som deltog 

i undersökningen var afghanska pashtuner 

från Kandaharprovinsen. De beskrev sig själva 

som Mujahedin och följde den gamla traditionen 

att driva ut inkräktare. Nästan en tredjedel 

av dem uppgav att minst en familjemedlem 

hade dödats i luftraider de senaste åren. Många 

sade att de kämpade för att försvara afghanska 

bybor från utländska truppers luftattacker. Få 

hävdade att de deltog i jihad på global nivå, eller 

att de var lojala mot talibanledaren Mulla 

Omar. De flesta av dem kämpade för principer; 

för att få en islamsk regering – inte en ledare. 

Denna studie visar återigen att det finns 

möjligheter att förhandla om en fredlig lösning 

utan utländsk inblandning. 

I utrikespolitiken rekommenderar Afghanistanexperten 

professor Barnett Rubin och 

journalisten Ahmed Rashid att USA:s strategi 

i regionen borde ändras från fler attackerande 

trupper i Pakistan till ”en diplomatisk överenskommelse 

där man får till stånd en kompromiss 

med rebellerna och samtidigt tar itu med 

den rivalitet och osäkerhet som finns i området.” 

De varnar för att om man fortsätter att 

fokusera på det militära ”och terrorismen 

som följer i dess spår”, kan det leda till att det 

kärnvapenbestyckade Pakistan kollapsar, med 

fruktansvärda följder. De uppmanar den nya 

amerikanska regeringen ”att få slut på den alltmer 

destruktiva utvecklingen i ’Det stora spelet’ 

i regionen” genom att förhandla och då ta 

hänsyn till alla parters intressen inom Afghanistan, 

Pakistan och Iran. Hänsyn måste även 

tas till Indien, Kina och Ryssland som ”hyser 

betänkligheter angående Natos militära närvaro 

inom deras intresseområde” och de hot 

”som uttalats av USA och Nato”, al-Qaida och 

talibanerna. 

USA:s nya president måste, skriver de, få ett 

slut på ”den amerikanska regeringens iver att 

’segra’ – deras lösning på alla problem – och 

deras motvilja mot att samverka med sina 

konkurrenter, oppositionen eller fiender i diplomatisk 

verksamhet.” 

Inom varje område där det finns farliga konflikter 

kan Obamas regering i ett tidigt skede 

vara aktiv och bryta den olycksbringande våldscirkeln. 

© Noam Chomsky 

Distribuerad av The New York Times Syndicate 

Översättare 

Lotta Askaner Bergström



När man ligger där i tvsoffan 

och njuter av musiken i 

Melodifestivalen kan man plöstligt 

få för sej att att betvivla det som 

pågår i rutan. En känsla av osäkerhet 

sprider sprider sig i hela soffan 

– kan detta vara sant? Kan det bli 

konstigare? undrar man och fingrar 

misstroget på fjärrkontrollen. 

Jodå, är svaret: det var värre förr. 

Eller, värre är inte ordet; det var 

konstigare, mer mystiskt, mer 

obegripligt, freakigare, tokigare, 

ja, så in i helsike oförklarligt att 

en s.k. ”kult” har uppstått. 

Jag tänker på t.ex. The Chinese 

Hillbillies och försöker förstå. 

Hillbillies är ju som alla vet 

bonntjyvar från de amerikanska 

bergstrakterna, framförallt 

Appalacherna, i sydöstra USA. 

Serieexperter tänker genast på 

Tjalle Tvärvigg, den koleriske 

K U L T 

Western i Småland på svenska 

Mats Helge gjorde sin första 

långfilm 1975. Eftersom han 

jobbade lite på småländska High 

Chaparral, blev det en western 

betitlad The Frozen Star. Det dröjde 

till 1977 innan den fick biopremiär, 

och den visades aldrig utanför 

Småland! Nej, jag har inte sett 

den. Men direkt efter The Frozen 

Star gjorde Mats Helge en annan 

western, I Död Mans Spår, och 

den gick faktiskt upp på bio 1975 

– och den har jag sett. Fattas bara! 

Vi pratar silver screen classics 

här. Vi pratar your’s to keep 

forever. Vi pratar lingonwestern. 

Än en gång utspelar sig dramat 

på High Chaparral, och de 

kringliggande tallskogarna. 

Efter en inledande, svängig 

banjolåt, börjar det. Den gamle 

Lördagskvällar började på 

70-talet inte sällan framför 

tipsextra med några rejäla 

grosshandlargroggar, lördagen var 

nämligen – då som nu – en dag av 

förväntningar och förhoppningar. 

På 70-talet var ingen för eller 

emot dansband, ingen såg ner på 

dansbanden – musikaliskt – de 

fanns, spelade och drog många 

folk till dansbanorna och hade 

scenkläder av skiftande fantasi. 

Bara för att man diggade tunga 

band som BTO, Nasareth, Deep 

Purple så uteslöt man inte 

Flamongokvintetten. (Detta var 

naturligtvis innan punken vände 

upp och ner i musikbranschen.) 

Dansbanden spelade de populära 

låtarna så nära originalen de kunde, 

inte sällan med svenska texter, och 

då och då hände det att samma låt 

låg på listorna: en i original och en 

översatt och med ett försvenskat 

sound – ingen har väl glömt t.ex. 

Halleluhja (ingen dansbandslåt, men 

guldgrävaren Tom, 

Tor Isedal, kommer 

stapplande bland 

tallarna. Efter sig 

har han Dick Logan 

(Urban Sahlin) 

och hans stenhårda 

banditgäng. Tom, 

svårt skadad, kommer 

till avkroken Carson 

City, och tar sig in 

på en saloon, vilkens 

bartendrar är Sune 

Mangs och Carl-Axel 

Elfving (de två bråkar 

skämtsamt). Man 

slåss lite i saloonen. 

Tom hittar sin dotter 

Isabella, spelad av 

Isabella Kaliff, och ger henne en 

skattkarta. Han säger åt henne att 

hembrännaren och tjyvjägaren, 

som hämtat myckt av sitt liv från 

Åsa-Nisse eller tvärtom. Både 

Tjalle och hans kinesiska kolleger 

dök naturligtvis upp i de flygande 

tefatens och invasionerna från 

Mars’ idylliska tid efter andra 

världskriget. The Chinese Hillbillies 

hette egentligen Ming och Ling och 

mer än så vet man knappast idag. 

Bilder saknas men skivinspelningar 

finns, dock råder osäkerhet om det 

rör sej om de genuina Hillbillies 

eller om det kanske handlar 

om det övriga dussinet Ming 

and Ling som figurerade i den 

amerikanska nattklubbsvärlden. 

Hursomhelst, man får föreställa 

sej de glada kineserna i stor Tjalle 

Tvärvigghattar, rutiga skjortor, 

hängslen och säckiga brallor med 

en lapp i baken, oförfärat göra 

covers på Frank Sinatra, Bob Hope 

ett bra exempel) som låg samtidigt 

på Svensktoppen i olika versioner. 

På landsbygden fanns inga Studio 

54 och jag har aldrig hört talas om 

att någon kommit inridande på en 

häst på en dansbana! Men vi hade 

Bröderna Djup som härmade djuren 

på en bondgård och som spelade 

på bondska redskap! Grace Jones, 

Divine och Andy Warhol kunde 

därmed alltså sola tandköttet! 

Raggarna gick sällan in på själva 

dansstället utan nöjde sig med att 

sitta och häcka i sina amerikanska 

plåtlådor på parkeringarna, vissla 

på töser, dricka sprit och ibland slå 

varandra på truten. Det var alltså 

de tuffa Fonzie-typerna som lirade 

Stray Cats, The Boppers och Kal 

P Dal – på full patte i bilarna. De 

”motorburna”– light, som var långt 

ifrån lika coola men som ändå ville 

sticka ut åtminstone lite, gjorde så 

gott de kunde med hi-jackers på142: 

or, aluminiumfälgar, målad bakaxel 

och hjulhus, luddig bilklädsel 

leta upp Ben Walker 

som kan hjälpa henne. 

Sedan dör Tom. 

Isabella ger sig av, 

ovetandes om att Kate 

(Solveig Andersson) 

stått och tjuvlyssnat. 

Kate ger sig i lag 

med banditerna, för 

hon vill också lägga 

vantarna på skatten. 

På vad som verkar 

vara en logdans 

med ett folksanslag 

hittar Isabella så Ben 

Walker, filmens tuffe 

hjälte – Carl-Gustaf 

Lindstedt. Han super. 

Man slåss lite. 

Sedan jagar man varandra i 

kanoter, eller rider i tallskogar. 

och tärningar i backspegeln. Det 

var alltså på parkeringen som all 

eventuell action infann sig. Vid 

ingången till dansbanorna möttes 

man av en skylt med texten: ”Ej 

blåjeans och tofflor”. Minns aldrig 

att jag hade några synpunkter på 

banden som spelade, kanske för att 

jag egentligen inte lyssnade eller 

någonsin åkte till dansbanornas 

för musikens skull? Musiken fanns 

och ifrågasattes inte. Alunbruket 

Walker rider inte i hela filmen. 

Ibland skjuter man på varandra. 

Walker tycker att han behöver hjälp, 

och kallar in sina polare Zeke (Sten 

Ardenstam), indianen Ugglan (Lars 

Lundgren), Carter (Folke Jensen) 

och den blockflöjtspelande Stumme 

Dick (Clas Jangard). Gänget drar 

skrönor och super. Och så slåss de 

mot banditerna. I en (censurklippt) 

flashback ser vi Isabella våldtas, men 

räddas av en främling i skuggorna. 

Banditerna dödar alla utom 

Isabella, Walker och Stumme Dick, 

men Stumme Dick stryker med 

ändå, för han trillar i en myr och 

drunknar (censurklippt). Fast å 

andra sidan har våra hjältar då 

dödat alla skurkarna utom Dick 

Logan. De kommer fram till stället 

skatten är gömt på. Walker och 

Logan duellerar. Walker skjuter 

Logan, som stapplar omkring, tills 

han faller över skattkistan. Walker 

och Kulla är så vackert belägna att 

själva inramningen är lika viktig 

som musiken. Många hävdar 

att dansen som social företeelse 

är oslagbar, själv tycker jag inte 

om att dansa eftersom jag inte 

uppskattar att bogsera runt okända 

människor tätt intill som jag 

måste nödfallskonversera med och 

dansbandsmusik är inte min grej, 

men det går inte att bortse från 

dansbandsmusikens betydelse. Man 

kan tycka vad man vill – och det 

gör man – men själv känner jag 

inget ”hot” från dansbandsmusiken 

eller dess anhängare och jag vill 

samtidigt höja ett pekfinger och 

påpeka för dem som av någon 

anledning fått för sig att det skulle 

vara ”finare” att lyssna på när 

Robert Wells förvandlar låt säga 

AC/DC:s Highway To Hell till 

en vämjeligt, krystat och rikligt 

orkestrerad katastrof att så inte 

är fallet, och alla de som upplever 

att country som mer ”äkta” än 

och Isabella delar på pengarna. Är 

Walker Isabellas riktige far? Slut. 

Självklart talas det 

svenska filmen igenom. 

Jag tror nog att anledningen till av 

jag satt och skrattade filmen igenom 

var just att de talade svenska, samt 

att jag känner igen aktörerna, 

och vet att det är Småland. Hade 

filmen varit italiensk och dubbad 

till amerikanska hade jag nog 

inte skrattat alls, eftersom jag 

har accepterat spaghettiwesterns. 

Dessutom är Mats Helge egentligen 

inte alls så dålig på att göra film. 

Bortsett från ett par taffliga stunts, 

ser det mesta bra ut. Ett par scener 

är till och med lite Leone-influerade. 

Och faktum är att Lindstedt 

och Ardenstam är rätt bra som 

gamla godmodiga sadelluffare. 


“En känsla av osäkerhet sprider sprider sig i hela soffan” 

och Al Jolson (!). Just Al Jolson 

var ju själv något av en kameleont 

eftersom han gjort sej världsberömd 

som huvudrollsinnehavare i den 

första ljudfilmen, där han sjunger 

”jazz” (!?) i form av tårdryparen 

”Mammy” iförd ”black-face” , d.v.s 

målad svart i ansiktet för att se 

ut som en afroamerikan som det 

heter nuförtiden. Al Jolson, som 

själv var av judisk härkomst, spelar 

en judisk kantors son, som halkat 

snett här i livet och blivit jazz-freak. 

Ett virr-varr av etnicitet alltså och 

hur konstigt ska det inte ha varit 

att höra The Chinese Hillbillies 

framföra ”Eli, Eli” på jiddisch. 

Jolsons black-face var för övrigt 

inte så konstigt alls. Så hade vita 

artister uppträtt under lång tid för 

att framstå som lite mer ”jazzy”. Den 

riktiga etniska kollapsen uppstod väl 

med tiden när svarta också började 

uppträda i black-face för att...ja, 

vad? Föreställa sej själva helt enkelt. 

Ett ikanande fenom dök upp 

i samband med The Beatles 

härjningar i Europa och USA, med 

onvikt å USA (ev. ordvits oavsedd). 

Ett myller av Beatleskopior dök upp 

på den amerikanska skivmarknaden 

med övertydliga skivtitlar som The 

Beetle Beat (recorded in England!), 

Beatlemania, Dothe Beetle och 

Beatlerama med prydligt avbildade 

Beatlesfrisyrer (utan ansikten) på 

omslaget. Det typiska för den här 

trendeni etnokultsammanhang, 

musiken vill vi inte tänka på, var 

de amerikanska artisterna som 

ville vara engelska, medan å andra 

sidan de skrangliga engelska 

tonåringarna ville framstå som 

svarta amerikanska bluesgubbar från 

Mississippideltat. Kopior av kopior 

for alltså fram och tillbaka över 

Atlanten i ett mångkulturellt kaos, 

som inte ens den mest proggiga 

svenska kulturbyråkrat kan föreställa 

sej i sina vildaste drömmar. 

Men ovanpå alltihopa tronar The 

Chines Hillbillies med sin inspelning 

av Mikcow Blues Boogie, som med 

tiden skulle bli en cover av Elavis 

Presley och därmed ett av fröen till 

den uramerikanska revolution som 

heter Rock and Roll. Snacka om kult. 

Björn Wallde 

Livet med dansbanden då det begav sig 

dansbandsmusik, med tanke på 

texterna, kan nog inte engelska. 

Dansbandskampen har dessutom 

fått igång denna folkrörelseliknande 

företeelse igen, som startade med 

Våga stuffa-lektioner. Boken 

redogör i kortfattade kapitel för 

dansbandsmusiken utveckling 

och olika faser, hur allt började, 

vem som betytt mest i branschen, 

när saxofonernas gjorde entré, 

sequensers, etc… en grundkurs 

i dansbandskunskap för den 

som känner ett behov av sådan. 

Dansbandsmusiken har aldrig 

utgett sig för att vara något annat 

än just dansbandsmusik. Livets 

Band är en bok att hålla av, eller 

varför inte om? Tjo faderittan! 

Leif Eriksson, Martin Bogren 

Livets Band – Den svenska 

dansbandskulturens historia 

Prisman 

Lars Yngve 

Vårens föreställningar 

på Malmö Opera 

VA NE SSA 

OP E R A 

B A R B E R 

A V 

en musikteaterföreställning 

JESUS CHRIST SUPERSTAR t o m 8/3 

BILJETTER 040-20 85 00, 0775-700 400 www.malmoopera.se 

DEAD MAN WALKING 30/1-13/2 

FANTASTICKS 14/2-1/3 

VANESSA 14/3-26/4 

PARISERLIV 30/4-14/6 

MARILYN MONROE 9-17/5 

– människa och myt 

SPRING AWAKENING 12-29/5



Musik Film 

ROCK/POP 

A Camp 

Colonia 

Universal 

Nina Persson sjunger så 

fantastiskt vackert och med 

ett vibrato på stämbanden att 

man nästan, men bara nästan, 

glömmer bort musiken på 

A Camps andra album, som 

faktiskt består av inspirerad, 

varierad, dekorerad och 

varsamt producerad 

romantiskt storslagen 

musik,. Här finns ett flertal 

potentiella singlar som 

Love has left the room, The 

crowning, Here are many wild 

HÅRDROCK 

Leif Edling 

Songs of torment 

– songs of joy 

GMR 

Leif Edling är 

primus motor, 

låtskrivare 

och basist i 

Candlemass 

först och främst. I andra 

hand är han detsamma 

i allstarbandet Krux 

(där Jörgen Sandström 

(Entombed, Grave, Project 

Hate), Fredrik Åkesson 

(Opeth, Arch Enemy), Peter 

Stjärnvind (Entombed) 

och Mats Levén (Yngwie 

Malmsteen)också är med) 

och det är väl först i tredje 

hand han är soloartist. 

Leif Edling solo skiljer sig 

självklart mot de andra 

projekten han driver 

men letar du efter Leffes 

hiphopinfluenser eller inslag 

av indiepop har du kommit 

fel. Har ni hört hans andra 

band så vet ni att Leifs musik 

väger mer än Bantar – Björn 

och segar sig fram i makligt 

TVSERIEMUSIK 

Leif Jordansson 

De Halvt Dolda 

Brus och knaster 

Den 

dramaserie av 

Jonas Gardell 

som gått på 

tv, De Halvt 

Dolda hade en suggestiv 

musik, som påminde litet 

om soundtracks till Werner 

Herzogs filmer. Den spelade 

sin egen roll och förföll aldrig 

till att illustrera. Tonen var 

dramatisk, litet sorgsen. 

Ett slags farväl, som ju 

rimmade bra med de tragiska 

gestalterna och skeendena 

i dramaserien. Gitarristen 

Leif Jordansson har signerat 

denna musik. Sättningen är 

bitvis suggestivt originell 

med gitarr, tramporgel, cell, 

engelskt horn och ibland 

också Sveriges Radios 

Symfoniorkester. Den 

senromantiska tonen är 

kryddad och klart njutbar 

utan dramaserien. 

★ ★ ★ ★ 


animals, My America med 

”baduba-sax”, eller I signed 

th line med ett patenterat 

Supertramp-piano. Skivan 

är förhållandevis behagligt, 

lugnt eftertänksam och 

vaggar in en i trygghet, och 

Mark Linkous små klangrika 

utväxter tilssamans med 

Nathans väl utvecklade känsla 

för stämningar och Nicklas 

Frisks fingertoppskänsla 

för melodier gör detta till 

en stor skiva. Nämnde jag 

föresten att Nina sjunger 

bättre än någonsin? 

★ ★ ★ ★ 

Lars Yngve 

ånglokstempo. Orgeldoom 

kallade Leif det och det är 

en beskrivning som passar 

väldigt bra. Tänk er en 

midnattsmässa som gått 

överstyr och där man bjudit 

in Type O Negative att ta 

nattvarden så får ni en god 

bild över hur det låter när 

Carl Westholms kyrkoorgel 

brusar på som en galen 

elefant i en porslinsbutik. 

Gitarrerna på plattan sköts 

av Björn Eriksson och Chris 

Laney, trummar gör Lars 

Sköld och sången hanteras 

faktiskt av upphovsmannen 

själv. Visst, han är ingen Rob 

Lowe (Candlemass) eller 

Mats Levén (Krux) men 

sången fyller väl sin funktion 

på låtar som It´s not there och 

resten av plattans doomiga 

känsla. Plattan heter ju Songs 

of torment – songs of joy 

bjuder på låtar som är både 

lite deppiga och låtar som 

handlar om intergalaktiska 

hämnare. Därav den 

talande titeln på plattan. 

BLUES/TRASH 

Movie Star Junkies 

Melville 

Voodoo Rhythm Records 

★ ★ ★ 

Jerry Prütz 

Fantastiskt 

band, 

fantastiskt 

album. 

Italienska 

Movies star junkies blandar 

en cocktail med lika 

delar Birthday Party och 

Gun Club och skakar loss 

utav bara helvete. Detta är 

kaotisk Blues/Trash/Punk 

med distade gitarrer, orgel, 

ylande sång och det är så 

vackert. De tar nämnda 

bands sound och för det ett 

steg vidare, utan att det låter 

plagierat. Ungefär som Union 

Carbide Prod. o Soundtrack 

of our lives gjorde med 

Stooges. Det låter både nytt 

o fräscht även om vi är nere 

o krälar bland skeppsvrak, 

skörbjugg, hemlängtan, 

drunknade lik o benrester. 

En platta med temat 

Melville och Moby Dick. 

★ ★ ★ ★ ★ 

Johan Stenström 

ROCK 

Bruce Springsteen 

Working on a dream 

Sony/BMG 

Bruce 

Springsteen 

går på i 

ullstrumporna 

på gamla dar 

med en ny platta förvånande 

kvickt efter den förra. 

Dessutom ny turné redan i 

år vilket är fina fisken för alla 

som hinner handla biljett den 

första kvarten efter släpp. 

På Working on a dream 

sitter Brendan O’Brian 

bakom spakarna igen och 

producenten är också den vi 

kan tacka för att ha peppat 

bossen att smida medan 

järnet är varmt och spela in 

skivan i pauser på förra årets 

turné. Musikaliskt är det åter 

en uppvisning i Springsteens 

och the E Street Bands egna 

specialtricks men med en 

gnutta mindre publikfrieri 

än sist. Det är antagligen ett 

plus att skivan är inspelad ”i 

POP 

Morrissey 

Yeras of refusual 

Attack/Lost Highway 

Morrissey är en 

ikon, myt och 

legend, och 

symboliserar 

inte bara utanförskapet utan 

bevisar även att man inte 

behöver flabba runt i alla 

medier och ställa in sig i för 

att nå framgång, men ett 

måste, om man nu väljer att 

gå sin egen väg och dessutom 

hålla stenhårt på sin 

integritet, såväl musikaliskt 

och artistiskt, kräver 

naturligtvis en del talang 

om det ska hålla i längden. 

Morrissey håller verkligen i 

längden Här på sitt nionde 

album är han mer till freds 

och låter gladare än på många 

år och gör dessutom strålande 

pop. Years of refusual håller 

samma makalösa klass som 

Vauxhall and I, Viva Hate och 

You are the Quarry – samtliga 

klassiker. Years of refusual 

kickstartar med ett patenterat 

POP 

Bosse Saxell 

Lycka 

Rootsy 

Poeten, musikern och artisten 

Saxell ger ut sitt sjunde 

album, och som vanligt är 

det ett genuint hantverk som 

håller en hög kvalitet. Till 

sin hjälp har han ett flertal 

namnkunniga gästartister 

bland annat Mikael Wiehe, 

Svante Thuresson och 

Veronica Mortensen.)Vad vill 

du ha av mig? Skumpar han 

fram på en dammig grusväg 

någonstans bland de skånska 

rapsfälten och Skagen i April 

med Sacha Dupont, borde ges 

ut som singel omedelbart. 

★ ★ ★ 

Tord Johnsson 

farten”. Det låter fantastiskt 

bra och över hela skivan 

ligger en intensiv känsla av 

närvaro. Det är som om hela 

orkestern är på toppen av 

sin förmåga vilket är smått 

otroligt efter så många år. 

Låtskrivaren och berättaren 

Springsteen är det inte heller 

nåt fel på. Det handlar om 

allt från den amerikanska 

drömmen, åldrande, död 

och kärlek. Det kryllar av 

bra låtar och mycket fäster, 

närmast episka Outlaw Pete 

som känns som en metafor 

för hur Usas egen historia 

hinner upp landet (och 

som oväntat lånar en hook 

av Kiss). Filmlåten till The 

Wrestler är stark. Working 

on a dream är måhända 

klicheartat Springsteensk 

(med vissling, mon dieu) men 

medryckande lik förbannat. 

Och så vidare. Skyll dig själv 

om du missar den för att du 

tycker du ”hört det förut”. 

POP 

Erasure 

Total pop 40 

Mute/EMI 

★ ★ ★ ★ 


bamsefett Morrisseyskt 

sväng och jag satsar nog en 

peng på att Something is 

squeezing my skull kommer 

att öppna under kommande 

turné. All you need is me har 

en härligt grisigt knorrande 

bas, Im trowing my arms 

around Paris är en himmelskt 

upplyftande poplåt och i 

flamencoinfluerade When 

I last spoke to Carol visar 

han prov på lekfullhet. 

Och i The youngest was 

th most loved konstaterar 

han att ”There is no such 

thing in life as normal”. 

Ja, jo: Something Is 

Squeezing My Skull, Mama 

Lay Softly On The Riverbed, 

I’m Throwing My Arms 

Around Paris och One Day 

Goodbye Will Be Farewell har 

redan spelats live och All you 

need is me och , That’s how 

peaople grow up fanns förvisso 

med på fjolårets Greatest Hits. 

Spelar roll! Im throwing my 

arms around Years of refusual. 

★ ★ ★ ★ ★ 

Lars Yngve 

Erasure tillhör, precis som 

axelvaddar, stentvättade 

jeans, benvärmare och 

frisyrgelé, en tid som man 

rent musikaliskt minns för 

sina slibbiga syntljud och 

märkliga one-hit wonders 

som Baltimora, Toto Coelo 

och kanske Troll, någon? 

Och ärligt talat så känns inte 

en ny skiva samlingsskiva 

med Erasure 2009, speciellt 

upphetsande, på pappret. 

Men vad tror ni händer när 

jag laddar min iPod med hits 

och remixer? Ni gisade rätt: 

mina mungipor åker upp 

två våningar och jag börjar 

drömma om min skrynkliga, 

midjejorta och khakifärgade 

POP 

Antony and The Johnsons 

The Crying Light 

Rough Trade 

Antonys 

genombrott 

med I am a 

Bird Now var 

stort. Kanske 

välförtjänt. Det böljande 

vibratot, den romantiskt 

drömska texten och utspelet 

blev nästan surrealistiskt. 

Han har varit litet kul att 

höra i duo med andra. Då 

är han som någon som 

sitter och pratar jättehögt i 

mobiltelefonen medan du 

försöker läsa. Omöjlig att 

undgå. Här är han rakt upp 

och ner sig själv. Tempot, 

utspelet, klangen är svävande, 

romantisk, litet dekadent 

kanske. Det är på sitt sätt 

oundvikligt och bra, men 

POP 

Belle and Sebastian 

The BBC Sessions 

BBC/Border 

Dessa “livei-studio”inspelningar 

(från olika 

tillfällen 

1996–2001) bjuder på en 

hel del av det som är Belle 

and Sebastians signum: 

trevligt gupp-groovig 

sväng, okomplicerade 

melodistrukturer – och 

lömska falluckor med vassa 

kanter som lurar överallt i 

låtarna, falluckor man ramlar 

ROCK 

Freddie Wadling 

The Dark Flower 

– Den mörka blomman 

Capitol/EMI 

Freddie Wadling har blivit 

folklig, och absolut ingenting 

negativt med detta, tvärtom, 

jag hoppas att han säljer 

många skivor och får en rejäl 

inkomst, det är han väl värd 

Freddie. Personligen föredrar 

jag dock hans röst i Blue 

For Two, där musiken hade 

en helt annan intensitet. Jag 

förstår och kan sympatisera 

med att man försöker göra 

en folkhemsvariant av Tom 

Waits av honom, lite lagom 

skramlig, men inte så pass 

stökig så att mainstreamspubliken 

skräms iväg. 

kavaj som säkert inte var 

modern någon annanstans än 

i mitt estetiskt handikappade 

sinne för trendiga kläder! 

Vi får inte glömma att de 

coolaste luggarna en gång på 

80-talet, e.kr, satt på Philip 

Oakley (Human League) 

och Vince Clark, i Yazoo, 

syntmusikens professor 

Kalkyl, som gick vidare 

med Erasure och gjorde 

därefter, tillsammans med 

den dansande locktången, 

musik för dansgolvet 

som håller än idag. 

★ ★ ★ 

Lars Yngve 

jag har stora svårigheter 

med resultatet. På samma 

sätt som jag alltid har haft 

problem med Keith Jarrett. 

För att nu byta genre. Jag vet 

att Kölnkonserten anses stor. 

Men jag kan inte med detta 

plinkande, dessa utfyllnader 

och framförallt denna yviga 

känslosamhet. Det är musik 

som säger känsla men inte 

är det. Det handlar mer 

om gesten. Och myten att 

känslighet låter på ett visst 

äkta vis. Som Antony and 

The Johnsons till exempel. 

Detta vibrato och dessa 

påträngande pretentiös texter 

vill bara visa upp sig. Det 

är för mig ett mischmasch 

på klichéer. Kort och gott är 

detta modern kitsch, eller 

ännu värre rent pekoral. 

★ ★ ★ 


ner i när man hör de skeva 

vinklingarna, de oroande 

vändningar Stuart Murdochs 

små vardagsrealistiska 

berättelser tar, de 

obekvämt humoristiska 

formuleringarna. Musiken 

kan bli lite enahanda, de 

gånger bandet inte bryr sg 

tillräckligt – men det är inte 

ofta man kan höra en låt 

om en flicka som «liberated/ 

a boy I never rated,/now 

he’s throwing discus/for 

Liverpool and Widnes». 

★ ★ ★ 

Graham Bowers 

Intentionen blir dock att 

det låter lagom. Freddie 

Wadling är unik och borde 

behandlas därefter, varför inte 

låta landets unga begåvade 

låtskrivare förse honom med 

material till nästa album, 

då, men först då, kan det 

ske under. Det är lagom 

och bra, men som sagt, han 

är värd en betydligt mer 

spännande inramning. Kira- 

Kira är ett 25 minuter långt 

nummer med skisser och 

improvisation som bevisar 

att det finns en Captain 

Beefhart som vill komma 

ut, då är Wadling i sitt esse, 

mer av den varan tack. 

ROCK 

Franke 

Det krävs bara några 

sprickor för att skapa 

ett mönster 

Luxury 

★ ★ ★ 

Lars Yngve 

Göteborgsrockpopkaxiga 

Franke lyckas få till det i 

Svensk tradion, mellan Ebba 

Grön och Hellacopters, 

med girarrslingor från 

rockabilly och skrammel ur 

60-talsgaragen – och det till 

uppfriskande nutidsanda! 

★ ★ ★ ★ 


Lars and the real girl 

Den mustaschprydde Ryan Gosling 

spelar Lars Lindstrom med ett 

nästan konstant, nöjt leende filmen 

igenom. Lars bor i sin bror Gus’ 

garage någonstans i svenskbygderna 

i norra USA. I det egentliga huset 

bor Gus med sin hustru Karin, 

som oroar sig för den ensamme, 

tystlåtne, introverte Lars, som 

sällan vill umgås eller komma 

över på en kopp kaffe. Trots sina 

sociala handikapp, har Lars ett 

arbete (fast jag blir inte riktigt 

klok på vad det är han jobbar med 

där), och en dag visar en kollega 

upp sajten som säljer Real Dolls, 

ni vet de där svindyra dockorna 

som är i det närmaste kopior av 

riktiga kvinnor och som det har 

visats en del TV-reportage om. 

Några dagar senare berättar Lars 

för Gus och Karin att han träffat 

en tjej på nätet och undrar om hon 

kan få bo i dras rosa rum. Karin 

blir jätteglad för Lars’ skull – men 

kommer av sig när det visar sig 

att Lars kommer över på middag 

i sällskap med en docka han döpt 

till Bianca. Inte nog med det, han 

pratar med Bianca som vore hon 

en riktig, levande kvinna. Lars 

skickas till läkaren och psykologen 

Dagmar (kul med alla svenska 

namn), men hon kan inte göra 

så mycket. Gus är övertygad om 

att Lars blivit fullkomligt galen. 

Men snart händer något oväntat. 

Lars har alltid med sig Bianca och 

presenterar henne för byborna 

– och med tiden börjar dockan 

accepteras i det lilla samhället. Folk 

tar hand om dockan, dockan följer 

med på viktiga möten, ibland till 

och med utan Lars, som då öppnar 

sig lite och umgås med en ung tjej 

på hans jobb som är lite förtjust i 

honom. Lars and the real girl, som 

är från 2007 och inte purfärsk 

(varför så sen sverigepremiär?), 

verkar lanseras som en komedi i 

pressen, men gå inte och se den 

i tron att du ska skratta käken ur 

led. För det här är främst ett drama 

– med vissa komiska inslag. Filmen 

har även kallats ”feel good-film” 

vilket kanske stämmer bättre, även 

om Craig Gillespies film mest är 

ett typiskt, udda indiedrama. 

Min enda egentliga invändning 

mot Lars and the real girl, är att 

det makliga tempot gör att filmen 

känns längre än den är och att 

innehållet tar slut och filmen därför 

trampar vatten. Och visst, jag kan 

nog invända även mot det faktum 

att Gus inte anser Lars vara knäpp 

redan innan han köper Bianca, 

eftersom det är uppenbart att allt 

inte står rätt till. Men samtidigt är 

det makliga tempot en av filmens 

styrkor – det är nämligen väldigt 

behagligt att titta på det här. Lugnt 

och skönt och inga filmiska excesser 

och konstiga vinklar och snabba 

klipp. Här är det skådespeleriet och 

rollfigurerna som står i centrum. 

Miljöerna gör förresten att filmen 

ser ut att vara inspelad strax norr 

om Glumslöv under några trista 

vinterdagar. Det är alltså passande 

med de svenska namnen. Lars and 

the real girl är en intressant och 

tänkvärd film, och klart värd att se. 

★ ★ ★ 


Pride and Glory 

Snörliven är trängre än någonsin 

i Jane Austens Pride and glory. 

Kjolarna frasar när pigorna 

springer över hedarna och… I 

helvete heller. För titeln till trots är 

filmen så långt ifrån Jane Austen 

man kan komma, även om i 

princip alla Austens böcker hade 

sådana här titlar. Platsen är New 

York – och det är ett grått och 

skitigt New York; det är inte den 

neonglittrande bläckfisken i nattens 

mörker, utan snarare stadsdelar 

som ser ut som Rosengårds 

Mammut 

Kan väl inte påstå att jag såg fram 

emot Lukas Moodyssons nya film 

Mammut. Tvärtom. Jag bävade för 

att gå dit. Fucking Åmål var väl okej. 

Jag förstod förvisso inte varför alla 

var så överförtjusta och pratade om 

stor igenkänningsfaktor och grejor, 

för jag kände inte igen mig ett dugg 

i filmen.Däremot besatte dialogen 

en fantastisk tonträff. Tillsammans 

tyckte jag bättre om, den tyckte jag 

till och med var riktigt bra. Och 

innehållet i den kunde jag relatera 

till – nu bodde jag tack och lov inte 

i kollektiv, men jag minns ju hur 

det var på 70-talet och jag tyckte det 

var något konstigt och frånstötande 

med alla de här vänsterflummarna 

som bodde på konstiga sätt. 

Sedan spårade Moodysson ur 

med amatörproduktionen Lilja 

4-ever, som mina rysktalande 

vänner inte klarade av att se, 

eftersom den ryska dialogen är 

under all kritik, och sedan följde 

trams som Ett hål i mitt hjärtat 

och Container… Men i Sverige 

– som svensk filmskribent – måste 

man tycka om sådant här. Man 

måste anse att Lukas Moodysson 

tillhör våra främsta filmskapare 

och författare. En film av honom 

kan inte vara dåligt. Du skall inga 

gudar hava jämte Moodysson. 

Innan visningen skämtade jag 

om att jag skulle ge Mammut en 

etta i betyg i protest, oavsett vad 

jag tycker om filmen. Och jag vill 

understryka att jag skämtade när 

Discodaggarna 

Dansk animation, kan det vara 

något? Tja, kanske – det vet 

man aldrig. Här har vi en sådan: 

Discodaggarna – som i original 

heter Discoormene – i regi av 

en Thomas Borch Nielsen, som 

ryktas ha Danmarks största 

Spindelmannensamling. När man 

gör tecknad film – eller tecknade 

serier för den delen – är det viktigt 

att man tänker framförallt på en 

sak när man funderar ut vad för 

typ av figurer det ska handla om 

och hur de ska designas: det ska 

gå att göra saker med dem. De ska 

kunna uttrycka sig med kropp och 

ansikte. Discodaggarna handlar 

om daggmaskar. Daggmaskar! 

Sådana har varken armar eller 

ben. Därför blir mycket i den 

här filmen rätt… konstigt! 

En ung maskkille som har ett trist 

baksidor. I centrum har vi familjen 

Tierney: före detta polischefen 

Francis, Sr (Jon Voight), hans son 

Francis, Jr (Noah Emmerich), 

som är den nye polischefen, och 

så Juniors brorsa; snuten Ray 

(Edward Norton). Bröderna har 

även en syster; Abby (Jennifer 

Ehle), som har barn med ännu en 

snut – Jimmy (Colin Farrell). 

Att hon är ihop med Jimmy är 

inte så bra – eftersom Jimmy och 

några snutpolare har bildat ett 

kriminellt, hänsynslöst gäng, som 

inte drar sig för grov misshandel 

och mord. Francis, Jr vet lite mer 

om vad som försiggår än han vågar 

säga, och den rättrådige Ray står upp 

jag sa det. Jag sa även att jag skulle 

ge Discodaggarna en stark fyra… 

Nå: Gael García Bernal och 

Michelle Williams är ett New 

York-par med en liten dotter, som 

oftast tas om hand av en barnflicka 

från Filippinerna. Bernal och 

Williams jobbar konstant, hon 

är kirurg och han har något slags 

spelsajt på nätet och tjänar drivor 

av pengar. Barnflickan har lämnat 

sina söner hemma i Filippinerna. 

Så ska Bernal åka till Thailand för 

att skriva under ett fett kontrakt. 

Under resan ger hans kollega honom 

en penna med inslag av elfenben 

från mammut. I Thailand börjar 

Bernal resa omkring och träffar en 

ung prostituerad han umgås med. 

Och hela tiden ringer han hem till 

sin saknade familj. Williams jobbar 

och jobbar och tar åt sig när en 

ung, knivhuggen pojke avlider på 

operationsbordet. Och barnflickan 

tänker på sina söner – och de sitter 

i sanden i Filippinerna och tänker 

på henne…Och det händer inte så 

mycket. Rättare sagt: det händer 

ingenting. Nu kommer folk att 

uttala sig lyriskt om bildernas poesi, 

om det generösa tempot, om det 

existensiella innehållet och om en 

massa andra djupa grejor. Men så 

här är det: Jag satt längst bak och 

längst ut i kanten och hade översikt 

jobb, får chansen att bli mellanchef. 

Eller om det nu var hans tjocke 

kompis som fick chansen. Jag minns 

inte så noga. Men helst vill masken 

vara med i melodifestivalen på TV. 

En dag hittar han en av sin farsas 

gamla LP-skivor rån 70-talet – en 

discoplatta från ’77. Och då plötsligt 

vill grabben starta ett discoband, 

vilket han gör. Ja, och så blir det lite 

fnurror på tråden och problem och 

kärlek och sådant, och främst blir 

det musik. Animationsmässigt ser 

det hyfsat ut. Visst är det långtifrån 

SHREK, men så illa är det inte. Det 

är värre med storyn, som ofta är 

direkt tråkig och i vanlig ordning 

till knäna i lik och anklagelser. Ett 

rått, smutsigt och välspelat drama, 

så kan man sammanfatta Pride and 

glory. För allt våld och blod till trots, 

är detta ingen egentlig snutthriller 

– jag kan inte påstå att jag upplever 

filmen som spännande, att jag 

känner för rollfigurerna och undrar 

hur det ska gå för dem. Däremot 

är handlingen intressant. Pride 

and glory är långt ifrån en glassig 

film; fotot är rakt på, ”in your face” 

– och detta ger anrättningen en 

kraftigt dokumentär prägel. Vore 

det inte för alla kända skådisar, 

hade jag kunnat ta stora delar 

av filmen som dokumentära. 

…Men aldrig får jag vara riktigt 

över hela publiken. I min bänkrad 

satt flera kritiker och såg ut att 

vilja sova. Och bland dem som satt 

i resten av salongen nickades det 

till för jämnan. Själv halvlåg jag 

i hångelsoffan jag placerat mig i 

– och ibland kom jag på mig med 

att tänka på annat än koncentrera 

mig på det som skedde uppe på 

filmduken, främst beroende på att 

det inte skedde speciellt mycket. 

Två långa timmar och fem ännu 

längre minuter varar filmen, och 

det tar nog två tredjedelar innan det 

händer något av intresse, och det är 

när Bernal träffar den prostituerade. 

Den första halvtimmen av filmen 

händer absolut ingenting. Och 

Michelle Williams går mest 

omkring och ser snuvig ut och 

liknar Renée Zellweger, och det 

är ingen komplimang i min bok. 

Visst. Det hela är kompetent gjort. 

Bitvis är fotot väldigt snyggt. Men 

fotot i till exemel THE SPIRIT, 

som jag sågade, var också snyggt. 

Och varför ska jag skriva att en 

film är bättre än den är bara för en 

sådan detalj? Jag tycker nämligen 

att MAMMUT är skittråkig. Jag 

kommer aldrig att se om den. Jag 

tycker inte att det finns någon som 

helst orsak att se filmen. Om man 

nu inte är en tjej som älskar Gael 

García Bernal, och han har tydligen 

en hel del fans. Själv vill jag inte 

titta på honom göra ingenting i 

över två timmar. Att filmen är totalt 

humorbefriad goes without saying. 

★ 


kämpade jag för att hålla mig 

vaken. Och så har vi det här med 

att figurerna är maskar. I början av 

filmen skrattade jag åt detta faktum, 

det hela blev rätt bisarrt. Det är en 

idiotisk idé att låta maskar bilda 

ett band – och självklart stämmer 

ingenting när de musicerar. Förvisso 

spelas det på elgitarr och elbas och 

annat, men det ser inte klokt ut. 

Om det inte vore för de ständiga 

musiknumren hade Discodaggarna 

blivit en orgie i tristess. Vilket det 

nog blev för mig ändå, eftersom jag 

förstås inte gillar disco. Frågan är 

vad småungar tycker om det här. 

De svenska rösterna görs av Danny 

Saucedo, Erik Segerstedt, Mattias 

Andréasson, Anna Sahlin, Helen 

Sjöholm, Tommy Nilsson, Nanne 

Grönvall – och JA! Niclas Wahlgren. 

★ ★ 

PiddeAnersson 

glad. Jag känner hur en fyra i betyg 

hänger i luften. Jag är väldigt nära 

att sätta den där fyran. Men… Pride 

and glory är liksom så många andra 

filmer nuförtiden alldeles, alldeles 

för lång 130 minuter. Man hade 

lätt kunnat kapa en halvtimme. 

Och i en av slutscenerna går man 

lite för långt i Rays rättrådighet, 

när han och skurken lägger 

pickorna på bordet för att göra 

upp med knytnävarna, som vore 

de cowboys. Det är kanske någon 

irländsk grej, men det funkar inte. 

★ ★ ★ 

Pidde Andersson



Mitt Walter Ego otecknat av och med WALTER Kurtsson 

Kanske var det här Hyland gjorde sin första hörna 

Burspråket 

Allt fl yter 

Vad säger ni här ute på landet – dog eller dödde? 

Asså denna filmen fick ja gå po 

förr att mussan va deppi ijen. Hon 

hadde ingen karr ti denna julen 

heller. Hon hota me att annars 

skulle hon ente köpa ut nått fylle ti 

maj ti nyår. Så ja fick lungt fölla me. 

Fimlen hannlar om ett inne bandy 

lag som får stryk å ett tjej lag å bler 

å me sin tränings tid. Sen skulle 

dom ha sven sexa å då skulle domm 

filma att dom konst simmade. Sen 

va de en kärring som så filmen på 

brölopet som tyckte dom va rolia så 

då fick dom koma hem pu hennes 

fest och simma där. Men dom po 

festen fatta typ inget förr dom va 

Icke-Pedia gör livet odrägligt 

ICKE-PEDIA 

Här säger vi inte ett knyst när vi är döa! 

ente rolia. Dom hade typ tränat å så. 

Så då skulle dom satsa på konst sim 

VM po allvar. Den ene killens tös 

ble doms tränare. Sen kom de me 

en finsk bög som va en jävel på å 

simma konstigt. Å sen fick dom 

simma på prajd festivalen innan 

VM. Å sen kom dom ti VM. Å ble 

nog diskade. Men dom hade rolit. 

De hade ja me faktist! Berätta ente 

för mossan att ja tyckte den va roli! 

Den får: 

Ha det! 

Jack-Åke 

praktikant 

jack_ake99@hotmail.com 

Den Den fullständigt konstruerade felaktiga encyklopedin 

Navirea om möjligt 

liye 

Februari 

om 

är årets andra och kortaste månad i den 

bsrj gregorianska kalendern skottår och har 28 dagar (29 

eller vid skitt skottår). id de5tDen 

innehåller årets 32: a till 59:e dag 

(32:a till 60:e vid skottår). Just skottdagen kommer 

ifrån Icke-Pedia: 1940-frös-ihjäl, då en skotte, iförd kilt, råkade 

tappa Den fullständigt sin säckpipa felaktiga och böjde encyklopedin 

sig framåt för att plocka 

upp den när en vilt skenande spark (att med horisontell 

Ljusstake kraft tillfoga en stöt med foten) parkerade i 

dennes En ljusstake Gump, singular därav är utvecklades en anordning den som så kallade används lustifika 

som hållare historien för ett som eller egentligen flera levande är ljus. en Stake fråga: är [Hur även ser 

man namnet att på någon två befryndade fått en spark svenska i gumpen? adelsätter, Svar: numera Medarna 

sticker båda utdöda ut: slut, för tillfället. citat!] En Gustaf mycket Elgenstierna populär Von Gump, Pin- var 

personen kenstråle betecknar Forrest Gump i sina ättartavlor , som trots den sin ursprungliga avsevärt be- 

Stakeätten som en ”gammal frälsesläkt” för vilken årgränsade 

intel lyckades bli krigshjälte, framgångs rik 

tal för adlande ej är känt. Ordet känt härstammar i sin 

affärsman och elit-idrottsman. På tal om drott så var 

tur ifrån ordet kändis [slang för person som är allmänt 

Kunga känd i en jakten stor del Drott av samhället] ett fartyg vanligt som förekommande 

blev mest bekant 

när i den hon icke användes dubbade gummibranschen. i ett riktigt oväder, Att vara men dubbad som det 

brukar betyder heta: dessutom Blixtrar att man 1 så kan Oskar bege II:s sig ut räkning. på hal is Räkning och 

är ändå en känna obetald sig faktura förhållandevis är ett skriftligt säker. Säker krav är på däremot betalning 

genom inte någonting vilket som fordrings brukar ägaren förknippas (borgenären) med julgranas- kräver 

betalt foten, denna från anordning den betal som ningsskyldige är ett under av instabilitet (gäldenären). 

(och rymmer dessutom nästan inget vatten alls) men 

Denne skickas oftast i ett fönsterkuvert – en sorts ku- 

med hjälp av Pythagoras sats kan man räkna ut var nåvertgonstans 

med 

den 

titthål 

eventuella 

som kan 

sockerbiten 

utveckla 

bör 

en 

placeras 

olustkänsla 

i vatt- 

och 

rädsla net. Och för julgransfot mottagaren är en som påminnelse inte sällan om först traditioner, osynliggör 

kuverten till dessa höra (genom även: att julskyltningen blunda med - som ögonen i vissa och butiker knäppa 

med startar fingrarna redan efter samtidigt semestern – - se annonskampanjer, Burt i Lödder) jul- för att 

därefter musik, julmat gå omkring med julskinka med en och molande lutfisk, julbord, oro över lusseatt 

det 

kan katter, vara julöl, något jultidningar viktigt och julstädning. datumbegränsat Lussekatterna i kuvertet. 

Är kan det bakas värt ut något? till en mängd Är en olika vanligt former, förekommande den vanligaste fråga 

är den så kallade julgalten, och i början av december är 

från folk som lämnar in sina saker för värdering på en 

det inte ovanligt att man kan känna doften ifrån mam- 

pantbank. 

mas bak! Vatten 

Pant kommer 

är dock strömförande 

från ordet Pantad 

och bör 

som 

icke 

även 

är vidröras en synonym i samband till med orden: applicerandet korkad, knäpp av den och aldrig dum, 

men fungerande även ljusslingan, återlämnande som man av en alltid hyrd finner läskbehållare: 

i en, på 

Back ren svenska: = en standardiserad, singularis Jävla röra, öppen pluralis låda Satans för till oreexempeldor 

- läskflaskor (d v s: OM – man men hittar även den) en längst spak in som i garderoben föres framåt 

vilket under leder en väldigt till att tung man kartong. förflyttas Enligt just sex framåt, framstående fast tvärt 

om 

psykologer 

och (om 

[revidera] 

man går 

är 

baklänges 

ljusslingan 

i 

den 

motvind 

tredje mest 

så känns 

stressframkallande (kapten Queeg) situationen i ett 

det som om man har medvind) även förkommande 

förhållande och orden: ”Lite högre. Upp på tå. Sträck 

bland på dig. folk Kom som igen, plötsligt försök.” kan ändrar vara uppfattning förödande för och en helt 

oväntat redan märkbart gör en irriterad 360 graders person (varmt som tvingas som satan!) stårpå en sväng 

bildas snurrpall då ( någon – – – - - med - – – inneboende –) Must ≈ svensk musikalitet läskeblask spelar 

på & God ett instrument. 

jul , god jul. Det är inte snön som faller är en 

klassiker skriven av Anders F Rönnblom. 

Jau hade hatt itt jämrans partaj å 

ringde ti Sweinis för att kålla så 

han va ve liv. De to lång tid ingan 

han svara i luren å när han gjorde 

de så va de me en lång tystnad. Ha 

e de med di? Fråga jau. ”Jau har 

gåed ing i väggen”, sa han långsamt. 

Halleda, tänkte jag forr mi sell, 

han har blitt sjug på riktet. 

”Pu natten när jau gick him från 

din fest så jau en grann fjälla å så 

glymde jau å glo framåd å plötslet 

ble det tvärstopp me en redig smäll… 

Fåsst:???… Sin ble de: Ajajaj… Ojojojo… 

Å på stället språng - länge . Di hade 

säkert å gjårra me di dölliga vinet 

som di serverade i en plastdunk: Bågin-box. 

Ettor en stund kum dar fram 

em gubbe som sa: Ha e de me di påg? Du 

galor ju som om nun hade draed armen 

au di å slaud di i hoed me den bloeda 

stumpen!”. Då sluta jau å lua en stund 

å ble riktet le au han å sa ti han ad 

han skulle gå him me si”, sa Sweinis. 

Sätt på hurran så kummor jau åpp 

å ser hunt de e med di sa jau. 

”Jau yppnar ente dörren fårr vim 

som helst, du får yppna postalådan 

å vissla Johan pu snippen, så jau 

vidd att de e du”, sa han. 

De va så kalt ude att, trots att jau 

hade tillräckligt me klär pu mi för 

temperaturen, så räckte dom ente ti 

endå! Vell framme så kändes de rätt 

dumt och stå å vissla i en postalåda 

kan jau si, speciellt ettorsom jau 

så att hans granne sto å gloede 

bagom gardinen. Swenis yppnade å när 

han så att kvingan bagom gardinen 

gloede sa han håjt: ”Va glor du pu, 

har du fårejdet di pu kikärtår?”. 

Han hade en plåsterlapp stor som en 

Wettex-duk i halva hoed och va mårk 

runt begge yjnen som en tvättbjörn. 

”Jau har ent onte hela tiden 

– mest för jämnan”, sa han. 

Kaffed va visst pu när jau kum, di 

va rett gutt fast de mesta va vann! 

Vi snacka om allt måjlet, å jau 

berätta åm att jau rågade stytta ihuppa 

me en flintskallig när jag gick did. 

”Sprang du pu itt arkeologiskt 

fynd?” sa han fårvånad? 

De to lid tid att forklara att 

flintskalle ente har nånting 

med stenåldern att göra. 

Nä, dinne skulle 

ente va me... 

”Jau fick en fraktura från 

sjughused me mi him, den va riktet 

dyr. Di e konsted att man ska 

behöva betala när man bler sjug, 

bara man ente bler dölli åsse!”. 

Han va riktet les ve och jau 

förskte ad pigga åpp han me 

en riktet roli historia: 

Två drängar sto å snacka: 

– Dä bagom den höskullen miste 

jag min oskuld. Och där borta 

bagom den andra höskullen sto 

hennes mor och tittade på. 

– A fan! Vad sa hon då? 

– Muuuuuuuuuu....! 

Han grina ente ett dugg udan bara 

gloede rätt ud i väred, då fårsto 

jau att han riktet dölli! Så resten 

han si åpp såm en råbbåt å gick ud 

på terassen fårr å röga, fastän han 

ente töll de, och fick naturletvis 

blosskatarr å sputtade å frejste, å 

ettorsom han e nyssled så sto han 

på hoed ing blann blommorna och ble 

rejällt jorslan. Jau fick ta den store 

kååsten och borsta au han ingan han 

kunne gå ing igin. Han troede att de 

morkemass som hade drad han i klärna. 

Han lytte opp lappen å jau fick se ad 

han va rent rabbed i hela hoed, di va 

ente grannt å se, å hans snuda va rö 

som saticken. Jau to lid kamfårsprit 

å blydda pu, å jau forrsto ad de sve 

ettorsåm han vingsa si hid å di, 

sin sa jau ti han ad han fick lägga 

si pu sian så ad han ti minstingens 

kunne sua i si lid soppa. Ja varmde 

lide soppa ti han men när jau kum 

ing så hade han sömnad ti. Jau to 

senaste numred av Rolig Halvtimme å 

lejste, å rätt va de va så bårjade han 

snacka i sömnen så polyperna visslade 

å sa: ” Schni Schna Schnappi, det 

är allri för sent att ge åpp!”. 

Va han drymde om di vidd jau ente 

men jau ladd han saua i fre å gick 

him ti min lilla hamstor som har en 

jämrans kondition fårr hon spriner i 

sitt hjul i itt. Hon bis allri udan e 

så snäll. Hon e ente så klipsk, fårr 

sir jag ti na ad hon ska bre en smörmad 

ti mi så kogar hon kaffe iställed. 

Men di gjorr ente nudd, tyckor jau. 

nils.ude@ittåppåtvåiminne.bu 

Kära Hjärtanes 

Kära Kära Hjärtanes. 

Jag är en kvinna med 

ett stort bekymmer, 

som jag inte får någon 

rätsida med. Det är 

så här att jag har träffat en man på en nätdejtingsajt. Vi 

har chattat ett bra tag nu och även pratat lite över nätet 

med varandra. Problemet är att han bor på andra sidan 

jorden, nämligen på Nya Zeeland. Vad ska man göra 

nu då? Han kan ju vara den rätte för mig men å andra 

sidan för att ta reda på det måste jag resa dit och det är 

inte billigt! Om jag åker dit och han är en nitlott är ju de 

pengarna bortkastade, eller hur? Jag vet inte riktigt hur 

jag ska lösa detta. Snälla Kära Hjärtanes, hjälp mig! 

Historia 1: 

Ungkarlen Jönsson bad 

en dator skaffa honom 

en perfekt partner. 

– Jag vill ha en vän som är 

liten och söt och tycker om 

fiske och gruppaktiviteter, 

skrev han i formuläret. 

Datorn svarade: 

– Gift dig med en pingvin. 

Analys: 

Teknikens under sluta icke 

att förvåhna oss då den 

ständight öfverträffa hvåra 

förhväntningar. I detta 

fall skola hvi icke hlåta oss 

förskräckas utan htaga till 

oss hvad den hafver att ge. 

I dessa moderrhna htider 

då hvi äro beskaffade 

med s.k. öppna sinnenh, 

behöfva man icke längre 

hvara begränsad htill kön 

beträffande äktenskaph, 

då äro hdet förhmodligen 

icke långt htill att hdetta 

hgälla arter likaså, d.v.s. 

om KD icke motsätta 

sigh äfven detta! 

Feberuari 

Snörvel, host, kräk och spy 

Feberyran sätter in med full 

Kraft som du saknar helt i din 

Kroppen värker varje muskel 

Skriker ut en ångest som du 

Bara trodde fanns på film 

Up on/ Down under 

Kära Up on/Down under! Hur ställer sig herren i fråga 

att resa till Sweden? Om han inte anser det vara värt 

det för sin del varför skall du offra dig för hans del. Å 

andra sidan kan du se det som en lärorik resa där du får 

träffa människor från andra kulturer. Skulle nu inte han 

vara den rätta kan du ju ägna resten av resan till att lära 

känna andra herrar i samma världsdel. Allt behöver ju 

inte satsas på ett kort, eller? Ta en semester från det gråa 

svenska vinterslasket och åk ner till högsommarvärmen 

på andra sidan klotet och frottera dig i den Nya 

Zeeländska gästfriheten. Det kan vara värt det, tro mig! 

Kära Hjärtanes! 

Test-Fnisse 

analyserar 

Historia 2: 

De nyinryckta soldaterna 

undervisades i närstrid 

och furiren frågade 

menige Jonsson: 

– Nå, Johnsson, om 

fienden kommer rusande 

mot er med en bajonett, 

vilka steg vidtar ni då? 

– Så långa som möjligt! 

Analys: 

Det äro gott att se att 

det äro gott gry i de 

svenske soldater, då de 

lefva efter devicen ”bättre 

fly än illa fäkta” i dessa 

htider af stridshets inom 

hvärldspolitiken. Detta hvore 

hväl någoth för den svenske 

krigsmaterielindustri att 

exportera till öfriga hvärlden 

i denna ekonomiska hkris 

hvi icke hafva skådat 

hmaken htill sedan hmin 

ungdom uppå 30-talet. 

goda blifva ett aber. Man 

få så att säga slita ont när 

man skola hgöra gott! 

Hväl bekomme önskar eder ödmjukaste tjänare 

Test-Fnisse 

Ingen har varit så sjuk som 

Du är just nu ligger du rak 

Lång som en stormfälld fura 

Lika rak som autobahn susar 

Virusen genom din lekamen 

Tills det tar stopp i näsan. 

S.Kald



Poänglösa 

ODA! 

och osanna 

barnhistorier, 

byggda på sanna historier 

på bänken med termos och kanelkrans! 

Tvååriga Greger och treåriga Anna 

sitter i gungorna och småpratar om 

Kära läsare. På senare tid har vi fått 

veta mycket om sanningen. Om man 

t.ex. skriver ”en sann historia” på en 

romans omslag, då ställer det vissa krav på 

innehållet. Om man istället skriver ”Bygger 

på en sann historia”, då får man ändra litet hit 

och dit, göra skåningen till västerbottning etc. 

Om man däremot skriver 

”roman”, då bortfaller alla krav. 

Jag såg att den nya bibelutgåvan bar 

underskriften ”bygger på en sann 

roman”, och då måste man kunna lita 

på att det som står mellan dess pärmar 

är sant. I princip. I huvudsak. 

Idag ska vi besöka de små snillenas värld, 

jag tänker på barnen, och i vissa fall 

barnbarnen. Jag tror vi kan lära oss mycket 

av dem, vad är däremot mera oklart. 

Treåriga Bengt Bertil sitter i sandlådan 

tillsammans med fyraåriga Valeria 

och resonerar om finanskrisen. 

Och så säger Bengt Bertil: Tror 

du Volvo har en framtid? 

Då kommer det prompt från Valeria: 

Ja, bilen har kommit för att stanna! 

Gissa om vi log, vi som satt och lyssnade 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

romantikens fysiologiska aspekter. 

Och plötsligt ställer Greger frågan: 

Vad är egentligen oralsex? 

Anna: Det är väl när man bara 

pratar och det inte blir någonting. 

Lita på att vi skrattade åtminstone 

invärtes, vi som satt i gräset! 

Ettochhalvtåriga Steve och tvååriga 

Hanna leker i kuddrummet på dagis. 

Samtalet kommer in på existentiella frågor. 

Hanne säger med en förnumstig 

min: Tror du att Bamse kan dö? 

Steve infaller blixtsnabbt: Nalle Puh är inte 

död. Bamse är inte död. Litterära björnar 

med tillräcklig tyngd har ett evigt liv. De 

kommer att existera så länge det finns träd 

kvar att göra böcker och tidningar av. 

Undra på att det fnissades och 

fnittrades i dagisets alla vrår! 

Sexmånadersbebin Karl Ture och 

alldeles nyfödda Laura småpratar 

på BVC om kultur och politik. 

Laura sliter nappen ur munnen och säger: 

För min del anser jag att kulturen bör bekosta 

sig själv. Det är väl inte vi skattebetalare som 

ska bekosta finniga konstelevers första steg 

på den stora trappan som leder till Konsten? 

Karl Ture viftar med skallran men 

genmäler lugnt: Finnig kan du vara själv. 

Jag vill anmäla en avvikande mening. Det är 

självklart en av statens viktigaste uppgifter 

att skapa förutsättningar för medborgarnas 

utveckling genom konst. I alla former. 

Oj, vad vi skrattade, vi som åhörde detta 

meningsutbyte! Sällan hade vi hört frågan 

så rättframt och glasklart presenterad! 

Kära läsare, är du kvar? Jag tror att 

du liksom jag har fått användning för 

skrattmusklerna och för det kramptillstånd 

i magsäcken som alltid medföljer ett 

stort, genomsköljande skratt. 

Redan Pontus Pilatus (han som 

förhörde Jesus) sa: ”Vad är sanning?” 

Och den frågan tror jag mig veta svaret 

på, så sant jag heter Seved Torrfars. 


Vad höll Carl Bildt på med 

egentligen när han reste runt som 

ett slags fredsmäklare i Västasien. 

Vilken trovärdighet har han i arabvärldens 

ögon, ur ett någorlunda neutralt perspektiv? 

Kommer någon ihåg att Bildt, före Irakkriget 

och innan han blev utrikesminister, 

var med i en organisation som arbetade 

för en amerikansk invasion av Irak? 

Kommer någon ihåg Bildts yttranden 

vid konflikten mellan Ryssland och Georgien 

i somras? Ett svagt (dock mycket 

starkare än Hamasstyrda Gaza) Georgien 

ger sig på en i stort sett accepterad utbrytarregion 

och Ryssland slår tillbaka med 

kraft. Vad gör Bildt: Fördömer Ryssland 

med brösttoner, där finns ingen pardon 

mot ryssarnas intåg. 

I Palestina ville inte Hamas förlänga 

den i och för sig bräckliga vapenvilan med 

Mitt liv som matlåda 

Det viktigaste är 

alltid råvarorna! 

All matlagning bygger 

på en komposition 

av olika smaker. 

Tänk dig att du är grunden i en maträtt 

som sedan ska smaksättas av livets råvaror 

och olika ansningar av likaledes och 

stormande koktider lika sönderslitande 

som familjegräl. Sjudningar som lena, 

sena insjöbad , blancheringar i smöriga 

insmickrande leenden och fritering som 

ger dig stekyta som en utlandssvensk. 

Om vi börjar med jaget, vi tar mig själv 

för enkelhetens skull. Jag; en stek, med 

benet kvar; för smakens skull, brynt i 

Helsingborgs precis lagom stora kastrull 

tillsammans med mina goda vänner. En 

del höll inte jämna steg med min koktid 

och var tvungna att bli förpassade till 

fonden i mitt liv. Sedan lades jag över i en 

storstadsgryta kallad Stockholm. Där sjöd 

jag i 16 år och ingredienserna adderades i 

alldeles rätt tid och ordning: Min fru; mitt 

livs ackompanjemang, som potatis, ris 

eller pasta, ett helt perfekt komplement 

till; mig! (Hon tycker nog att hon är 

huvudingrediensen, men jag har lärt mig 

att aldrig likna kvinnor vid köttstycken; 

det är politiskt inkorrekt). Barnen kom; 

först i form av små lökar, sedan i allt 

mer tongivande nyanser (man får vara 

försiktig; de tar lätt över smaken (!)). 

Ömsom salt, surt och beskt kom i form av 

alla vänner jag kom att bekanta mig med i 

den stora staden. Det blir ingen dålig stek 

med så lång koktid och så mycket sällskap 

i grytan! Jag träffade även mitt band 

och musiken här, som en ständigt fräsch 

sallad, med alltid lika varierad dressing. 

Det finns ett annat band också: Bandet 

Israel, då Israel vägrat släppa på avspärrningarna 

mot Gaza. Man skickade några 

raketer och Israel slog tillbaka med 

en våldsamhet som bara en av världens 

modernaste krigsmakter kan. Och Bildt 

stödde i stort sett Israels handlande, talade 

om parterna som jämbördiga. Det verkar 

som om utrikesministern inte känner till 

att i Gaza lever ättlingar till dem som fördrevs 

från sina hem för sextio år sedan, att 

Gaza (och Västbanken) varit ockuperat i 

över fyrtio år, att Gaza har hållits avspärrat 

i halvtannat år. Utan några som helst 

följder för Israel. 

Kommer någon ihåg att EU veckan för 

jul fördjupade kontakterna med Israel på 

en rad områden? Därför borde det ju ha 

funnits påtryckningsmöjligheter. Om det 

utövades några påtryckningar var de helt 

värdelösa, men fördjupningen av kontakterna 

består. Och EU, där Bildt spelar en 

till Skåne. Det är som snöret som håller 

ihop steken, så att den inte faller isär, utan 

behåller sin form. Tillberedningstiden 

kom till ända och till slut så var det dags 

för steken att vila och detta i Kåseberga. 

Där reddes även såsen, inte med mjöl, 

men med sanden och tången i hamnen 

och det evigt lika rådande, redande lugnet 

(ja kanske inte på sommaren, men ändå). 

Avsmakandet gjordes mycket exotiskt 

i form av nya smaker från Thailand. 

Genom ett antal mycket inspirerande 

resor till det gamla Siam, blandades 

kryddpepparn med Chili, ingefära och 

citrongräs. Den Skånska köttbiten blev 

biten av det Thailändska livet och livet 

blev sig inte riktigt likt. Likt en god 

kok ska jag nu lägga upp mig själv på 

tallriken, tillsammans med min familj 

och vänner, precis som jag brukar göra på 

stranden i Siambukten. Steken, potatisen, 

salladen och kanske saltgurka; som salt i 

mina sår (men den som sår får skörda) 

eller rödbetor; sötsura som livet självt. 

Njut av mitt liv, det gör jag! 

Bon apetite! 

Ja, som jag håller på, så ser det 

ju ut som om jag är färdiglagad 

nu!? Det kanske bara blir rester nu? 

Eller; kanske en pyttipanna? Man 

kanske får koncentrera sig på vinet? 

Eller; desserten? Glömde jag berätta 

om förrätten? Jag föddes nog som 

en liten sillasoppa i Höganäs! 

Hur är det med dig? 

Vilken maträtt är du? 

Fågel, fisk eller mittemellan? 

Jonas 

”Ju fler kockar; desto mer soppa!” 

Jonasson 

till synes viktig roll, har förskingrat den 

lilla utrikespolitiska trovärdighet det ändå 

hade. 

Kommer någon ihåg att den första 

utrikesministern utanför Norden som 

Bildt besökte efter sitt tillträde var Condoleezza 

Rice? Just när fler och fler länder 

tog avstånd från USA:s utrikespolitik 

knöts Sverige närmare till den. Jag kan 

inte se annat än att vår utrikesminister satt 

i knäet på Bush och Rice och att det var 

deras ärenden han gick i Västasien, tidigare 

i östligaste Europa. 

Därför skällde Bildt som en knähund 

mot Ryssland, därför höll han vacker 

tass mot Israel, därför stödde han Israels 

egentliga mål, att utplåna det palestinska 

folket och lägga under sig Gaza och Västbanken. 

Allt i USA:s anda. 


– SAATANS KVINNA!! 

AV DAG NORGÅRD 

MED CHATARINA LARSSON 

SPELAS PÅ HIPP 

SKÅNSKA TEATERNS 

LEGENDARISKA FÖRESTÄLLNING 

FÅR NYTT LIV PÅ 

MALMÖ STADSTEATER! 

BILJETTPRIS 60–210 KR UNGDOMSPRIS T.O.M. 27 ÅR 100 KR 

040-20 86 10 ELLER MALMOSTADSTEATER.SE



KONST och eldupphör 

Just när vi lyckans ostar, som får leva i 

fred, kalasat på skinkan och sillen och 

snapsen i det varma skenet av levande 

ljus och barnbarnsögon, när färgglada 

julklappar med kulörta snören öppnats i 

långa banor i kretsen av förväntansfulla 

nära och kära, – föll bomberna. 

Och medan vi festade med läckerheter och 

champagne under nyårshelgen fortsatte de att 

flygbomba Gazaremsan, regeringsbyggnaderna 

och de underjordiska tunnlarna. När vi 

firade under trettondehelgen, avspända 

och stinna efter en rekordlång julledighet 

hade markinvasionen inne i tättbefolkade 

områden börjat och sjukhusen fyllts 

av skadade och lemlästade, När den 

lugna vardagen började igen för oss, 

fortsatte markstriderna, granatregnet och 

flygbombningarna, och bilderna av skräckens 

dygn och barnens lidande förföljde oss. 

När vi tydligt börjat känna hoppet i att 

METALLBITEN 

IN IT FOR LIFE 

Danmarks sak är vår! 

Vi har i mångt och mycket alltid betraktat 

vårt södra grannland som ett land fyllt 

Tuborg, Kim Larsen och röda korvar. 

Vi svenskar gillar Danmark och åker 

gärna dit på en kortsemester eller ta 

barnen till Legoland. Men Danmark 

är så mycket mera – det är satanism, 

det är hårdrock och det är ibland ett 

föregångsland när det gäller heavy metal. 

Redan 1970 spelades det lite hårdare 

musik med vissa show eller teaterinslag. 

Danska proggruppen Röde Mor 

gjorde under sin aktiva period 1970 

– 77 åtta plattor. Störst var naturligtvis 

Gasolin (1969 – 1978) och deras Live in 

Scandinavia var nog lika viktig för en 

ung och kämpande musiker som Ebbas 

We’re only in it for the drugs. Men så 1980 

börjar det bli riktigt intressant då en ung 

Kim Bendix Petersen tog sig namnet King 

Diamond och tillsammans med Hank 

Sherman, Michael Denner, Kim Ruzz 

och Timi Hansen bildade legendariska 

Mercyful Fate. Ett band som kombinerade 

dagarna blivit längre, att ljuset äntligen är på 

väg tillbaka, är det humanitära läget i Gaza en 

katastrof. Efter tre veckors krig i landet som 

är ett fängelse med 1,5 miljoner internerade 

på ett smalt område långt som sträckan 

mellan Svedala och Höör – utan elektricitet 

och vatten, är siffrorna ungefär 1300 döda 

och 5 000 skadade bland palestinierna. 

Eldupphör proklamerades i dagarna 

från båda sidor. Men det är en bräcklig 

vapenvila utan ömsesidiga förpliktelser, 

måtte förhandlarna på bägge sidor snarast 

få till stånd ett någotsånär hållbart avtal. 

Nu går befolkningen i Gaza runt i gruset 

vid sina tusentals förstörda hem. 

Israel har gått över alla gränser och begått 

folkmord i Gaza och detta som svar på 

Hamas raketbeskjutningar, ”vi måste väl få 

försvara oss”… Raketbeskjutning är absolut 

oacceptabelt och dumt, men det är en följd av 

Israels ockupation och blockad av Gaza. Detta 

smink, satanism och rak heavy metal 

med falsettsång och temaalbum. Utan 

Mercyful Fate hade nog man fått rita om 

hårdrockskartan ganska rejält. Numera 

kör ”Kingen” sin solopryl och Mercyful 

Fate samtidigt även om han på senare år 

lidit av ryggproblem så lär det röra på sig 

både vad det gäller King Diamond och 

Mercyful Fate. 1982 bildade fyra killar det 

som skulle bli ett av Skandinaviens bästa 

och mest pålitliga liveband Disneyland 

After Dark, eller D-A-D som de bytte 

till efter att det stora multinationella 

företaget hotat med stämning och annat 

elände. Bröderna Jesper och Jacob Binzer, 

Stig Pedersen och Peter L Jensen (numera 

utbytt mot Laust Sonne) är den perfekta 

korsningen mellan Ventures och AC/DC. 

Förra året kom deras tionde platta samt 

en dokumentär om deras 25 första år 

tillsammans. Småstadsgrabben Michael 

Poulsen bildade 2001 det som kanske är 

det hetaste bandet just nu och det alla i 

branschen pratar om nämligen Volbeat. 

På Michaels vältatuerade kropp finns det 

både en som text som säger ”Elvis” och en 

som säger ”Social Distorsion” och lägger 

man till Metallica och Danzig så får man 

en god bild av hur detta fantastiska band 

låter. Själv hade jag nöjet att boka dem 

tidigt och efter att ha sett Volbeat live vid 

några tillfällen kan jag bara hålla med om 

alla superlativena. Danmarks sak är vår! 

Jerry Pütz 

krig vi just skådat är utanför allt humanitärt 

förnuft, bara vidrigt, och ofattbart. Våld föder 

våld. Nu kommer minnet bland palestinierna 

av denna massaker att vara i generationer 

och hatet skapa nya självmordsbombare med 

hämnd i sinnet. Krig gynnar bara extremister 

och stärker militanta grupper på båda sidor. 

Om Israel hade haft diplomatisk kontakt 

med Hamas eller om åtminstone EU haft 

modet att kommunicera med Hamas efter 

dess valseger hade antagligen inte detta 

krig behövt äga rum. Nej – man enades 

om en handelsblockad mot Gaza och 

förvärrade instängdhet, frustration och 

fattigdom i ett redan ockuperat land! 

Sverige, alltså du och jag 

har också haft ansvar för 

att EU låtit detta pågå. 

Isoleringen, bojkotten 

och blockaden av 

Hamas och Gaza har 

inte gjort Israel säkrare 

eller freden troligare. 

Det tragiska är 

att ett Palestina 

uppsplittrat mellan 

Fatah på Västbanken 

och Hamas i Gaza 

omöjliggör den 

tvåstatslösning 

som skulle innebära 

fred för regionen. 

För Palestina är inte ens en stat. 

Efter 11 september 2001 spreds en 

optimistism kring synen på hur man löser 

världsproblemen. Det fanns hopp om 

dialog istället för krigshandlingar. Skulle 

inte USA kunna lägga all sin makt och sina 

ansträngningar på att först av allt skapa fred 

i Mellanöstern för att därigenom utplåna 

Den minste av alla bröder 

Alla mina löften, om att bli en ny, 

bättre människa när åtta blev nio, 

flagnade av mig redan på nyårsdagens 

ruelsefulla morgon. Ägnade resten 

av veckan åt att fundera ut en ny 

strategi att kunna fortsätta min 

tillvaro stående på bakbenen. Det 

jag kom fram till är följande. 

Jag ska aldrig mer uttala ett enda 

ont ord om någon. Min värsta fiende, 

om jag någonsin hade en eller hemska 

tanke att det vore jag själv, är från och 

med nu min bästa vän. Allt det jag, 

från mitt begränsade perspektiv, tycker 

är ovärdigt och undermåligt, såsom 

obekräftat skvaller, illasinnat förtal 

eller avundsjuka i största allmänhet, 

ska inte längre få uppta min tid. 

Istället ska jag rikta fokus, energi och 

hela min uppmärksamhet på den positiva 

kraft och möjlighet som finns inbyggd 

i varje form av mänskligt liv. Jag ämnar 

gräva, med den spade jag har, på den plats 

där jag står och ingen sten ska vara för 

liten för att vändas på och undersökas. 

Min egen person ska jag lära mig 

att tona ner steg för steg. Jag har 

redan minskat intaget av kalorier och 

tappat nödvändiga kilon. Vad som 

än händer, tänker jag inte två mina 

händer i trycksvärta. Och inte heller, 

för den delen, bita mig i tungan. 

den största grogrunden för terrorism? 

Nej, som vi vet satsade man istället på de 

långa utsiktslösa krigen i Afganistan och 

Irak – och missade en historisk chans. 

För precis tio år sedan var jag i Palestina 

några veckor under ”vinterfestivalen” Jag 

deltog i ett konstprojekt som också var ett 

kulturellt biståndsprojekt på Västbanken. 

1999 fanns det en optimism inför framtiden i 

Jericho, centrum för det palestinska självstyret. 

Lokalpolitikerna var unga, målmedvetna, ofta 

kvinnor. Problemen för befolkningen var dock 

gigantiska redan då. Vägspärrar försvårade 

resorna till arbetsplatser i Jerusalem. Nya 

bosättningar sköt upp som hotfulla svampar. 

De unga som jag mötte och 

som med intresse följde mitt 

måleri på en fasad i Folkets 

park ville tala engelska 

med mig, de skulle resa 

ut i världen, längtade 

bort som alla unga gör. 

I deras blickar såg jag 

en längtan efter att få 

leva i frihet men också 

en mörk aning om 

det hopplösa i denna 

dröm. Israel höll dem 

fångna i en liten enklav 

där de fick leka självstyre. 

Sedan byggdes muren. 

Vi människor. Vi får aldrig 

glömma att vara medmänniskor. Det 

finns alltid något vi kan göra för att hjälpa 

– någon. Hålla samtalet vid liv. Göra en 

låt, måla en tavla. Prata om Gaza. 

Aldrig ge upp och blunda för 

den outhärdliga världen. 


Nya, väl underbyggda idéer och goda 

förebilder ska inta en mer framträdande 

plats i mitt liv. En klädsamt outtalad 

gudstro, blandad med exempelvis vag 

buddism, behöver kanske inte vara så 

fel som det kan låta. En pikant detalj 

kan ju liva upp den mest vardagliga 

inramning. Framför allt ska jag hålla 

alla sinnen öppna. Se till att vara bättre 

förberedd, när chansen uppenbarar sig. 

I väntan på detta mirakel vill jag, i 

all blygsamhet och mot bättre vetande, 

tala i egen sak och slå ett slag för en ny 

sångsamling, “Kung på landet”, som 

kommer ut under våren. Sommarfärgade 

skrönor från sydöstra Ölands, snudd 

på obebodda, alvarsmarker. Rock, 

pop och visa. Två gitarrer, bas och 

trummor. En avlägsen släkting till 

någon av 60-talets många fantasifulla 

och optimistiska försök att ta sig upp 

på tio i topp. Min egen Mona-Lisa! Där 

är den i ett nötskal. Sagt, med glimten 

i ögat, av den minste av alla bröder. 

Hjälp! Med två minuter till 

deadline inser jag plötsligt att jag 

är på väg mot ännu ett nyår. 

Men nästa gång ska jag försöka 

undvika ruelsen dagen efter. 

Gunnar Danielsson 

Sepultura 

Sepultura är tillbaka med nya albumet 

A-lex, ett temaverk baserat på Anthony 

Burgess klassiska bok A clockwork orange. 

Sepultura är såväl pionjärer och innovatörer 

som ett av de mest framgångsrika 

thrash metalbanden någonsin. Hela 

femton miljoner album har bandet sålt 

sedan debuten Morbid Visions 1986. 

Den långvariga konflikten mellan grundarna 

Igor och Max Cavalera fått minst lika stor 

Sepultura är såväl piojärer och innovatörer 

som ett av de mest framgångsrika thrash 

metalbanden någonsin. Synd bara att den 

långvariga konflikten mellan grundarna Igor 

och Max Cavalera fått minst lika stor publicitet 

som framgångarna. Men bandet har aldrig 

tappat fokus, utan ihärdigt fortsatt överraska. 

Nyckeln till överlevnad uppenbarade sig när 

amerikanen Derrick Green klarade krisen 

och blev accepterad som brasilianarnas nye 

sångare i slutet på nittiotalet. Ingen kan dock 

hävda att han hade en lätt uppgift. Men idag 

nästan dussinet år senare känner sig vokalisten 

som en fullvärdig del av Sepulturakollektivet. 

– Absolut. Till hundra procent, betonar han. 

Jag bor och lever ju i Brasilien. Redan från 

början förband jag mig att satsa helhjärtat. 

Hela mitt liv är här nu. Jag har fått ett stöd från 

bandet och landet som gör mig väldigt stolt. 

Visserligen kallar folk mig för en amerikansk 

gringo, men de säger det på ett snällt sätt. 

Derrick säger att han aldrig kunde 

föreställa sig att engagemanget i Sepultura 

skulle vara så länge som det gjort. Han 

har aldrig tänkt särskilt långt framåt 

utan koncentrerat sig på nuet. 

publicitet som framgångarna. Men bandet 

har aldrig tappat fokus, utan ihärdigt fortsatt 

överraska. Nyckeln till överlevnad uppenbarade 

sig när amerikanen Derrick Green 

klarade krisen och blev accepterad som brasilianarnas 

nye sångare i slutet av nittiotalet. 

A-lex är för övrigt det första albumet 

utan både Cavalerabröderna. Igor hoppade 

av för tre år sedan och bildade så småningom 

Cavalera Conspiracy med brodern. 

– Däremot kände jag rätt snabbt att 

jag och de andra skulle kunna växa med 

varandra, och det har också varit en 

ständigt pågående process. Men jag har 

också lärt mig att Sepultura är större än oss 

i bandet. Vårt namn är starkare än vad jag 

hade kunnat föreställa mig från början. 

Men Sepultura var trots allt som mest 

framgångsrika i början och mitten på 

nittiotalet. Kan ni bli lika stora igen? 

– Varför inte? Vi gjorde en reklamfilm 

nyligen där vi gjorde en komisk version av 

en bossanovasång. Folk kände igen oss och 

ville genast höra mer, så med tanke på det är 

vägen öppen för helt andra saker. Jag tror fullt 

och fast på att vi kan göra vad som helst. 

Sedan räknar Derrick upp tidigare 

samarbetspartners som punkfarfar Yello Biafra 

från Dead Kennedys, Faith No Mores exsångare 

Mike Patton och finska stråkrockarna 

Apocalyptica för att ge exempel på 

Sepulturas bredd. Fast än så länge prioriteras 

givetvis alltjämt thrashmetalen, något nya 

albumet A-lex är ett påtagligt bevis på. 

– Den tidiga responsen har varit ganska 

bra. Många kan verkligen relatera till ämnet. 

De känner till historien även om de inte läst 

boken vi byggt handlingen på. Det här är en 

ondskefull, brutal och intensiv berättelse, och 

vi har tagit den ytterligare ett steg framåt. 

Boken som åsyftas är A Clockwork Orange, 

Anthony Burgess berömda framtidsroman 

om den våldsbenägne Alex, samhälllets försök 

att reformera honom och de efterföljande 

konsekvenserna. Fast de flesta är förstås mer 

bekanta med Stanley Kubricks filmatisering, 

och däri ligger det intressanta eftersom den 

inte inkluderar hela boken, menar Derrick. 

– Det fanns ett avslutande kapitel i 

romanen, men i den amerikanska upplagan 

som Kubrick hade läst fanns det inte med. 

Så vi började göra lite efterforskningar 

om det där, och det var då vi visste vi var 

tvungna att göra den här skivan. Jag vet att 

Burgess var upprörd över att Kubrick inte 

hade tagit med slutet i filmen, men han 

visste faktiskt inte om att det existerade. 

Men jag antar att er motivation 

var att ni ville återberätta historien 

som den var från början? 

– Definitivt. Det var det som var 

utmaningen. Vi vill upplysa folk och få dem 

att läsa. Vi vill att de ska säga. ”Yeah, jag tänker 

läsa boken nu”, efter att ha lyssnat på skivan 

Folk bombarderas med så mycket skitbudskap 

nuförtiden så man måste kämpa för att behålla 

sin fria vilja. Därför är det viktigt för oss att få 

Din villa 

Din bil 

Ditt företag 

Din båt 

Din häst 

Din familj 

Sveriges nöjdaste kunder 

För tre år sedan kom vi för första gången med i Svenskt Kvalitetsindex 

mätningar, även om våra rötter går tillbaka till 1768. Och för tredje året i 

rad har vi fått kvitto på att vi har Sveriges nöjdaste kunder. Ett stort tack 

för förtroendet! 

Hos oss försäkrar du allt från hus och hem till bil och företag. Vi heter 

Dina Försäkringar eftersom vi ägs av våra kunder. Välkommen du också! 

Höör Bangårdsgatan 6 Tel 0413-55 97 90 

Lund Lilla Fiskaregatan 14 Tel 046-590 31 10 

www.dinaskane.se 

ut det ”riktiga” slutet 

Eftersom det 

är ljusare? 

– Ja, det är mer 

positivt. Det goda i 

den fria viljan segrar 

i originalversionen 

medan den 

amerikanska 

upplösningen mer 

hänger i luften. 

I och med releasen 

av A-lex inleds en ny fas i Sepulturas karriär. 

För första gången släpper kvartetten ett 

album utan någon av Cavalerabröderna i 

laguppställningen. Igor Cavalera hoppade 

nämligen plötsligt av efter releasen av förra 

albumet Dante XXI och återförenades 

med brodern Max i nya bandet Cavalera 

Conspiracy. Högst oväntat, tyckte de 

flesta eftersom herrarna vägrat prata 

med varandra på ett helt decennium. 

– Yeah, det där kom verkligen som en 

överraskning. Men de är ju trots allt bröder 

och det var länge sedan de hade setts ansikte 

mot ansikte. Igor var nygift och hade glömt 

all gammal skit som varit samtidigt som 

Max hade en massa idéer till ny musik. Så 

de tyckte väl bara ”Låt oss spela, många 

människor vill se oss tillsammans”. 

Betyder det att alla rykten om 

en återförening av Sepulturas 

originalsättning är grundlösa? 

– Ja, det finns absolut ingen substans i 

dem. Rykten har florerat ända sedan jag 

kom in i bilden, men de andra två i bandet 

har inte ens pratat med Max på tolv år. Man 

ska aldrig säga aldrig, men det är så trendigt 

nu att återförenas så det skulle förmodligen 

vara spiken i kistan för oss att gå tillbaka 

till något som hände för så länge sedan. 

Peter Eliasson



...men det gick snabbt över. 

I 

denna ipod fanns massor av för mig 

välbekant och älskad musik, men också 

massor av artister vars låtar jag inte skulle 

kunna känna igen i en introtävling , vars 

album jag inte kan namnen på och som det är 

tveksamt om jag ens kan placera geografiskt 

eller på en tidsaxel. Är dock i det närmaste 

övertygad om att all den här musiken är bra. 

Jag har ett par 2–3 vänner vars smak, omdöme 

och kunskap jag värderar högt när det gäller 

musik och med jämna mellanrum försöker 

jag via dem fylla på ipoden eller hårddisken 

med ny (eller om inte ny, så för mig ny) 

musik. Det är inte lagligt, jag vet. Men det är 

en av de stora fördelarna med dataålderns 

sätt att konsumera och lyssna på musik. Du 

kan upptäcka så oerhört mycket mer musik. 

Du vågar ta chanser i ditt lyssnade du annars 

skulle anse dig inte ha råd med. Mycket av 

den musik jag brukar få är svår att få tag 

på i skivaffärer eller på itunes. Den är för 

obskyr, för gammal eller helt enkelt tillfälligt 

utgången. Att lyckas skapa sig en liknande 

samling på laglig väg skulle ta åtskilliga 

timmar, dagar och år i anspråk, för att inte tala 

om vad det skulle kosta. Det finns också andra 

djupt tillfredsställande aspekter av denna 

typ av musiksamlande. Du stöder inte ökad 

konsumtion och produktion av fler artefakter 

som ligger drällande hemma och inte får plats 

i en trång tvåa. Du gör också den hårt ansatta 

miljön en stor tjänst. För varje skiva jag INTE 

köper, har jag gott samvete, för att inte ännu 

en ful plastask produceras eller att ett träd 

huggs ner för min booklets skull. Men för 

mig leder också denna oändliga mängd musik 

jag har tillgång till så lätt också till problem. 

Och då menar jag inte obetalda royalties 

till hårt arbetande artister (och när det gäller 

många av det artister jag lyssnar på, behöver 

de verkligen varje korvöre, det är jag övertygad 

om.) Det är ett stort problem som bara 

blir större för varje ny generation som lär sig 

ladda ner på internet och vars föräldrar snart 

inte heller köper skivor. Personligen köper jag 

nog fortfarande betydligt fler skivor per år än 

medelsvensson köpte för tio år sen, så jag tror 

min skuld i jämförelse är högst försumbar. 

Dessutom vet jag av egen erfarenhet att internet 

hjälpt mer än stjälpt åtskilliga internationella 

karriärer som annars varit en omöjlighet. När 

världen via bredbandet krymps får ett litet land 

som Sverige så mycket större plats. Jag köper 

också ofta skivor med artister jag först upptäckt 

via mp3or. 

Jag menar inte heller de ljudmässiga problemen, 

att musiken faktiskt låtar sämre och 

sämre, i takt med att lyssnarna ställer mindre 

krav på utrustning och lyssnar på musik i sin 

mobil. Det är en problematik som ändå ofta 

går mig rakt över huvudet, då jag själv lagt mer 

pengar på skivor än utrustning och fortfarande 

har en högst, i bästa fall, medioker stereo. 

Nu gällde det ett annat mer egoistiskt problem, 

som jag tror mig dela med många. Mitt 

sätt att lyssna har i takt med kvantiteten jag tar 

in, kvalitativt försämrats. Det går alltmer att 

likna vid zappande framför tv:n än finsmakarstunder 

framför stereon. Om inget direkt fångar 

min uppmärksamhet är det alltför lätt att 

klicka sig vidare. Fast jag vet sen tidigare att 

mycket av den musik jag tycker allra, allra bäst 

om inte alls jämt satt i min hjärnbalk på första 

lyssningen, utan krävde tid och uppmärksamhet 

och kanske först efter 4–5 lyssningar sjönk 

in och gjorde bestående intryck. Det är lätt att 

klicka vidare för jag har inte investerat något 

från min sida, alltså anstränger jag mig inte tillräckligt. 

Jag hör mer musik, men hör mindre 

musik riktigt ordentligt, fullt ut. Detta gäller 

även musikjournalistiken på nätet och den inverkan 

den har på mig, som har en direkt kop- 

På väg upp till min 

flickväns mamma för att 

fira jul i mörkaste norrland 

lyckades jag slarva bort min 

sprängfyllda ipod på en buss. 

Det var i alla fall vad jag 

trodde. Trots att jag hade så 

mycket musik i denna ipod, 

hade den för mig knappast 

något affektionsvärde. 

Den hade ett rent kapitalt 

värde förstås, men den var 

utbytbar. När jag upptäckte 

förlusten blev jag förstås 

ledsen och förbannad... 

Foto: Johan Bergmark 

Den ansiktslösa musiken 

pling till själva lyssnandet. Så fort jag läser om 

en ny hypad artist kan jag där och då avfärda eller 

hylla den. Jag klickar på en länk och får höra 

en låt. Min insats är minimal. Oavsett hur det 

låter, ska det mycket till att jag ska hasa mig iväg 

för att köpa skivan, ofta får jag aldrig höra hela 

albumet. Hela albumkonsten är på detta sätt 

på utdöende. För mig som musiker är albumet 

den stora utmaningen, att göra ett starkt album 

som håller som en helhet, inte enstaka låtar 

som sprids för vinden. Man vill göra något beständigt, 

ett dokument. Jag vet att jag som 32åring 

är en utdöende art. Vill man vara en riktig 

sur gammal gubbe kan man hävda att detta sätt 

att lyssna, i slutändan gör att den musik som 

bryter igenom det massiva mediauppbådet 

som sköljer över oss, är de enkla lösningarnas 

musik. Jag vet att de enkla ofta är genialt, men 

inte alltid. Och vad som är enkelt att lyssna på 

är inte alltid enkelt att skapa och tvärtom. Så 

jag menar enkel kontra mer krävande musik ur 

ett lyssnarperspektiv. 

Nu tror jag inte att det riktigt är så illa för 

trots att det säkert görs mer banal musik idag, 

görs det också mer utmanande, originell och 

nyskapande musik. Det görs helt enkelt mer 

musik, punkt. Om alla hittar lyssnare är mer 

tveksamt, men mångfalden är till 90 procent av 

godo. Det är också därför jag fortfarande köper 

skivor. Jag vill sätta ett ansikte på musiken. När 

jag har en förpackning att koppla samman låtarna 

med, får den automatiskt mer tyngd och 

den koncentrerar mitt flackande öra . Jag bläddrar 

i texterna, tittar på bilderna och kan på så 

sätt lättare skapa en rymd runtom musiken, ett 

rum där den kan bo. Därför har också förpackningen 

samtidigt som den förlorat mycket av 

sitt värde för de allra flesta, blivit desto viktigare 

för ett fåtal som ställer alltmer krav på 

dess utformning. Det ironiska med detta har 

jag märkt, är att det jag helst lägger pengar på i 

en skivbutik är påkostade återutgivningar med 

äldre musik. Trots att jag vet att det är typiskt 

medelåldersman-beteende vill jag försvara mig 

med att mycket av det jag köper är världsmusik 

eller annat obskyrt som helt enkelt inte går att 

få tag på annat sätt. Men det är ju också så matigt 

och snyggt. Bilder, essäer, historik. Det känns 

som man får en bok på köpet till fin musik. En 

skiva med ett nytt band i plastförpackning blir 

inte alls lika attraktivt. 

Vilket leder oss till Peter Bjorn And Johns nya 

skiva Living Thing och dess omslag som vi fört 

många hetsiga debatter kring, då vi alla tycker 

det är viktigt vad man sätter på ett skivomslag, 

lika viktigt som låtordningen på skivan. Det 

ska spegla en känsla i musiken, ska helst inte 

vara ett bandfoto utan ett konstverk och det 

ska innehålla tre saker. Vi är äckligt pretentiösa 

ibland! Mitt under brinnande krig på Gazaremsan 

inser jag det oviktiga i allt detta om man 

sätter det i ett större perspektiv. Varför tjafsa 

om ett skivomslag när de flesta inte kommer 

hålla skivan i sin hand utan bara höra låtarna 

på sin ipod eller laptop? Ja, de skulle väl i så fall 

vara det här med musikens ansikte. 

För övrigt hittade jag min ipod av en slump 

en månad senare. Den låg i en resväska, i ett 

fack jag inte letat i. Puh… 

Peter Morén 

Gills höger och Tunneys vänster 

Artikelförfattaren har gjort sig 

namnbekant för sina porträtt 

av svenska författare. Utöver 

porträtteriet står formgivning 

högt på hans arbetslista. 

Åtskilliga böcker och tidskrifter 

har layoutats och typograferats 

av Leif Nelson. Här delar han med 

sig av några udda kunskaper. 

Ett stilprov från ett sätteri i Malmö, 

efter fotosättningens intåg för ett antal 

år sedan, visar ca 25.000 typsnitt inkluderande 

lite olika skärningar i antikva och kursiva. 

Kursiva, i vilket snitt som helst, kunde beställas 

med 30° lutning. Av sådan information 

blev den unge layoutaren imponerad. 25.000 

typografiska exempel att leka med lite hur som 

helst! Det var imponerande, dessutom slapp 

man, även om de luktade gott, de smetiga barytavdragen 

från blysättningsraderna. 

I dag då gemene man har sin Mac där han/ 

hon kan trolla värre än självaste Harry Potter 

blir möjligheterna än mer avancerade. Tänk 

– att kunna sätta i cirkelform, eller som en 

ringlande boaorm, och kanske rent av upp 

och ner, spegelvänt, bakvänt, och allt kan bli 

hällande till höger med minst 30°! Drar man 

iväg några grader till kan man snabbt som ett 

blixtrande knockdownslag från mästerboxaren 

Gene Tunney få den sällsammaste horisontlinje 

där kapten Ahabs jakt efter den vita valen gömmer 

sig. Eller nåt annat. Den som lyckas läsa får 

se… Allt är inte omöjligt. 

Jag tror inte att våra gamla bokstavskonstnärer 

skulle vilja vara med i sådana snurrigheter. 

Inte Giambattista Bodoni, inte Forsberg och 

hans Berling, inte Victor Lardent med sin tidningsstil 

Times, inte John Baskerville. Och inte 

Erik Gill. Med hans typsnitt Joanna kan man ju 

bara luta 3°, sedan blir det helt på tok. 

Stenhuggaren och bokstavskonstnären 

Eric Gill (1882–1940) 

Jag har alltid högt och rent gillat bokstavsformen. 

Bokstaven med eller utan hårstreck, fet 

eller mager, rak eller kursiv, versal eller gemen. 

Finns det fler än jag som tyckt och tycker, eller 

åtminstone kan tänka sig, att varje bokstav är 

ett ansikte? Hur mycket kan man inte läsa ut 

ur ett ansikte? Bakgrund och ursprung, ålder, 

sorg och glädje – i ansiktets ögon finns människans 

själ. I bokstavens skärning finns typsnittets 

själ. 

Nu invänder Erik Gill: ”Bokstäverna är symboler 

för ljud … Bokstäverna är inga bilder 

och har ingen egen betydelse … och föreställer 

ingenting.” Men trots alla invändningar är 

bokstaven mänsklighetens mest betydelsefulla 

uppfinning (större än tvättmaskinen och blixtlåset). 

Jag har kopierat många bokstäver och, vill 

jag påstå, ritat många ansikten. Jag lärde mig 

mycket om porträttkonsten genom att börja 

teckna av bokstaven ”g” i olika typsnitt, ”g” 

detta fantasifulla tecken med sina fartsträckor, 

rondeller och rastplatser. 

Bodoni och Futura var favoriterna i tonåren. 

Tillsammans med typsnittet Egyptienne 

marscherade jag med Napoleons trumslagarpojkar 

mot Kairo. Trevande tog jag mig fram 

i feminina Garamonds frivola spetsar – detta 

var väl så upphetsande som sista dansen till 

Harry Arnolds orkester i Malmö. Att skissa 

bokstäver blev minst sagt lika viktigt som att 

studera människans anatomi via krokiblocket. 

Men lika lätt som man kan drunkna i modellens 

smekande linjer kan man förföras av en 

enskild bokstavs utseende – och låta helheten 

glida en ur händerna. Ja, tänk om dadaisterna 

och futuristerna hade haft tillgång till våra dagars 

typografiska myriader – vilka märkliga 

konsekvenser för deras nyskapande skulle inte 

det bli. Bra kanske? Förmodligen dåligt. 

Jag står i skuld till bokstaven. Denna mångtydiga 

varelse, som tillsammans med sina 

bröder och systrar mer förändrar vår tillvaro än 

alla statsråd och postlottovinster tillsammans 

– för att nu travestera ett gammalt begrepp om 

bly och guld. Det är en livslång skuld som jag 

försöker återbetala genom att spendera den allt 

mer och allt slösaktigare. 

Jag lärde mig läsa när jag satt i pappas knä 

och han hjälpte mig stava igenom en novellrubrik 

i veckotidningen Hela Världen: ”Dock 

älskade jag”, och plötsligt var det uppenbarat! 

Det låter kanske löjligt, men utifrån dessa tre 

ord blev också allt annat uppenbarat: ”O, Mor, 

O Mor, orm, säger Tor”. Jag såg och läste men 

började också titta på hur de såg ut, dessa ritade 

tecken som förmedlade budskapet eller meningen 

med hur far ror eller se en orm eller vad det 

nu var. 

Först i vuxen ålder förstod jag stenhuggaren 

och engelsmannen Eric Gills genialitet. Han 

levde mellan 1882 och 1940. Han högg romerska 

kapitäler i gravstenar i hela sitt yrkesverksamma 

liv. Det var ett hårt men slagkraftigt sätt 

att komma bokstaven in på livet. Fyra år före 

sin död högg han sin egen gravsten. Då hade 

han hunnit med avundsvärt mycket. 

Han var den fullkomlige konstnären. Han 

lämnade efter sig drygt 100 skulpturer och 

reliefer i sten, 750 inskriptioner, ett tiotal typsnitt, 

1 000 träsnitt och gravyrer och fler än 250 

pamfletter i en mängd olika ämnen, många av 

dem utomordentligt udda, läser jag i det vackra 

nytrycket av Eric Gills essä Om typografi (Umbra 

Solis förlag). Han lämnade också efter sig ett 

större antal kvinnor, älskarinnor, hustrur, döttrar. 

Han skrev förstås också föredrag, artiklar, 

böcker, och jag citerar igen, nu från efterordet: 

”Men hela tiden var han omisskännligt Gill, 

inte minst i den karakteristiska skriften Trousers 

and the Most Precious Ornament (1937), i 

vilken han propagerar för mannens överhöghet 

och för återupprättandet av manslemmen, som 

i det moderna samhället så förödmjukande 

stoppats undan i ett par byxor. Den detroniserade 

penisens ömkliga tillstånd skyllde han 

– som så mycket annat – på massproduktionens 

och kommersialismens förödande grepp 

om civilisationen”. Att provocera förstod han 

sig på. 

Det var en märklig man och han hyllade 

hantverket högt och rent. Att laga mat, att duka 

bordet, att sticka och virka, att klä sig var allt 

tillsammans hantverk som skulle hedras. Som 

bokkonstnär var han en av de allra främsta. 

Av Eric Gills typsnitt är Gill Sans den mest 

kända. Men tidigare hade han ritat stilen Joanna 

(namnet efter den yngsta dottern) och den 

mer bekanta brödstilen Perpetua. Han var bokstavskonstens 

elegante och stilbildande Gene 

Tunney – den samtide boxaren och Shakespearekännaren 

(!) som 1927 med sin stingande 

stoppvänster detroniserade Jack Dempsey (och 

drog sig, efter att fått bära världsmästarbältet 

ett antal matcher, obesegrad tillbaka till poli- 

Shakespearekännaren och obesegrade 

världsmästaren i tungvikt Gene Tunney. 

tikerjobb, Shakespeare-föreläsningar och affärsjobb). 

Så kan man kombinera boxningens 

artisteri med andra kulturaktiviteter. Som kuriosa 

kan man ju också nämna att världsmästaren 

i weltervikt Emile Griffith, från början 

var hattmodist. 

Erik Gills raka vänster i kombination med 

högerjabben var grunden till den fladdrande 

högermarginalen. Men Eric Gill jabbade med 

högern för att öka läsbarheten och slå ut de vita 

gluggarna i textraderna. Tio-femton bokstavslånga 

rader är svåra att få tillräckligt vackra 

och läsliga menade han. De vita gluggarna 

blir ofrånkomliga. Men slipper man tvånget 

med marginalen även till höger kommer man 

naturligtvis ifrån dessa skönhetsfläckar. 

Samtidigt ville han ge texten en karaktär av 

handskrift, som ju aldrig tillät en glugg. Sedan 

kan man förundras över hans hänsynslöshet i 

strävan efter den fulländade raden. Det var helt 

OK att blanda ”och” med ”&”. Han kunde till 

och med minska stilgraden och lyfta upp orden 

eller förkorta dem på de mest egendomliga sätt. 

Som andningspauser, alltså för att beteckna en 

ny tankegång istället för nytt stycke och indrag, 

använde han (alineatecknet), den gamla symbolen 

som kan vara bra att känna till för oss 

okunniga. 

Eric Gill hann med det mesta, och han rörde 

sig hemtamt mellan seklen. Den engelske politikern 

och författaren Thomas More (1477– 

1535) blev ryktbar (utöver sin kanonisering) 

Teckenformer från Kung Salomons graverade ädelsten. 

för boken Utopia. ”Thomas Mores utopiska 

alfabet” skuren i trä av Gill blev en hyllning till 

denne More, som ivrigt beundrades av ingen 

mindre än Erasmus av Rotterdam. 

Ett märkligt alfabet som får mig att associera 

till den ristade rubinen i kung Salomos 

ring. Ur denna kan samtliga taltecken bildas. 

Alls inte oviktigt när man vill ha kontakt med 

andevärlden, till vilken ringen var nyckeln. Min 

fantasi räcker inte så långt, men i alla fall till det 

här skissade alfabetet. 

Vart ringen tog vägen kan man undra över. 

Kejsar Haile Selassi lär ha fått ärva den efter 

Kung Salomo. När den lille märklige kejsaren 

1975 mördades stals hans ring och har sedan 

dess varit försvunnen. Vissa rykten säger att 

den idag finns i Zimbabwe, vem vet. Ett fall för 

Indiana Jones? 

Nu är det mani att spalterna ska vara satta 

med fladdrande höger. Utan att veta varför sitter 

de flesta layoutare vid sina välfyllda och allt 

snabbare datorer och slår ner tangentkombinationen 

skift, stjärna och L, och ögonblickligen 

formerar sig tecknen på högersidan, kvickt ska 

det ju gå. Macen styr och hetsar. Ut klingar 

textmassorna utan eftertanke. Vägen har blivit 

lång från blyerts, Björnklister och sax, bly och 

spegelvända reliefer. Vilket vi förstås inte enbart 

ska sucka över. 

På min tid hade jag Esquire och Playboy som 

förebilder i formgivningsfrågor – men också 

redaktionellt. Där fick jag mina första möten 

med Jack Kerouac, Truman Capote, William 

Faulkner och med sådana tecknare som Charles 

Addams om vilken samtiden skrev ”att hans 

verk väsentligen innebär ett förnekande av all 

andlig och fysisk utveckling hos människosläktet”. 

James Thurber och Saul Steinberg var andra 

hjältar för mig. 

Vad har vi för tidskrifter som slår vakt om 

den typografiska (och litterära) formen idag 

i Sverige? Ja, nog är denna tidning en av dem 

som tål en närsynt granskning. Men visst finns 

det fler i kolportörens tidningsväska som man 

kan glädjas åt, absolut en och annan i LOpressen. 

Leif Nelson 

Thomas Mores utopiska alfabet.

32 

februari 2009 nummer 31

här - Nya Upplagan

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?