GRATISTIDNING - Nya Upplagan

4 5
Old
Man
Blues?
Ålder är ju inget plus i dag. Konstnärer och musiker som närmar
sig pensionsåldern eller passerat strecket förväntas kliva av banan
och lämna plats åt andra, som ligger långt bakom i spåret.
Allt ljus på ung ny samtidskonst, nya musikgrupper hajpas skamlöst.
Och då försöker jag varken säga att det var bättre förr eller skriva en
hyllningsartikel till dagens upplaga av Rolling Stones.
Och jag lovar, jag är fullständigt allergisk mot alla mer eller mindre
lyckade återföreningar av band som hade sin storhet anno dazumal.
Att traska på i gamla spår är inte riktigt min idé om livet och konsten.
Jag vill varken höra Träd Gräs och Stenar eller Brian Wilson i dag.
Varför skall man röra sig i svallvågorna efter sig själv? Det gäller också
mig som lyssnare.
Och skriver jag ”traska på i gamla spår” menar jag inte alla de som
träget och envist undersöker de idéer de haft, som vänder och vrider
på sina teman. Det finns nämligen något så enkelt som erfarenhet. En
ström av allt friskare vatten som sköljer genom musiken eller konsten
och spolar bort en massa slagg. De tomrum som uppstår måste fyllas
med eftertanke, nya formuleringar, och, ja förstås, allt som finns runt
oss i en ny tid. Annorlunda än då det begav sig första gången. Det
är något helt annat än återföreningar. Och det hajpade tillåter inga
hålrum.
I slutet på 50-talet började unga folkmusikentusiaster återupptäcka
blues och country. Gubbar – och även gummor – som varit med
förr söktes upp och spelades in. Ibland begicks rena konstnärliga
övergrepp. En och annan av musikanterna hade börjat använda
elektriska instrument och spela ny musik, till exempel rhythm and
blues. De blev tillsagda att återgå till ett mer äkta akustiskt uttryck.
Big Bill Broonzy blev på så vis med ens en countrybluesartist. Men
vad som var intressant med alla dessa figurer, som verkat i den
amerikanska mediaskuggan år ut och år in, var de som utvecklat sin
konst, låtit åren och ofta tuffa erfarenheter smälta in i musiken. Hela
Chicagoscenen var ett exempel. Ni vet Muddy Waters, Little Walter
och alla de andra. Lantlivets hårda bluesslingor skärptes till rostigt stål
i South Side. Och när en så rural gestalt som Sleepy John Estes bytte
till elgitarr blev det en isande musik som gick in i benmärgen. Stora
kast och förändring genom tidens nya uttryck. Men också en långsam
förskjutning blev en förflyttning inåt mot en kärna av erfarenheterna,
sedan alla misslyckade kärlekshistorier och andra tillfälligheter skalats
bort. Skip James sjöng återigen om Crow Jane och om livet som en
fattig svart amerikan i ”Washington DC Hospital Center Blues”. Den
hör än i dag till det mest skakande som hamnat på skiva. Han fick
också uppleva hur hans musik förenades med 60-talets pop. Det var ju
hans ”I´m So Glad” som The Cream gjorde en så förtjänstfull version
av.
Jag har tänkt på allt detta under de år som jag nu regelbundet
umgåtts med konstnären C O Hultén. Han fyllde 90 i fjor. En av
grundarna av Imaginismen i Malmö 1945. Redan hans verk från det
sena 40-talet förtjänar en egen kapitelrubrik i konsthistorien. Han
var långt före andra. En sådan insats skulle man kunna vila tryggt på.
Men sedan dess har han fortsatt förändra sig. Hans sena 50-tals verk i
flytande, associativ rumsgestaltning fick avgörande betydelse för Ola
Billgren i början av 60-talet. En skev association infinner sig förstås
med tanke på vad jag skrev ovan: Tänk på Skip James i förhållande till
The Cream!
Hur ofta och hur mänskligt är det inte att hamna i stil. Att tvingas
följa efter sig själv. Men för de konstnärer och musiker jag tänker på är
det på ett annat vis. Hur då? Jo, de tvivlar - på sig själva, sina intryck.
De tvingar sig att se på eller lyssna till de egna formuleringarna. Och
då står man inte med ut att återuppleva. Tvivlet går inte att kombinera
med stilen! Återföreningar. No way!
CO Hultén stod i början av 60-talet i en av sina framgångsrikaste
utställningar, betraktade bilderna på väggarna, och tänkte, att nu, nu
bryter jag. Det gjorde han, och närmade sig inte staffliet på flera år.
Han återkom med ett prunkande, färgrusigt, figurativt måleri. Som
han sedan utmanade med ett par långa, strapatsrika resor i Afrika.
Där befinner han sig fortfarande. I rörelse. Senast jag hälsade på
honom stod nya målningar framme. Äldre målades om. Hans blick är
som rakblad, den skär sönder varje bit som inte håller i erfarenhetens
ljus. På så vis är han under sitt nittioförsta år ännu en av Sveriges
största och mest överraskande målare.
Foto: Rose-Marie Ohlsson
BERLIN
För många år sedan var jag långa
perioder i Berlin. Nu hör jag till dem
som far likt en jojo till tyska huvudstaden
vid Spree. Jag var där då en ung östtysk
sångerska kastades ut för att förena sig
med ett av Västberlins hårdaste band,
Lokomotiv Kreuzberg. Nina Hagen
förstås. Då noterade jag, att ingen som
inte förstår skönheten hos Nina kunde
förstå staden Berlin. Det står jag för i dag
också. Fast det är annan skärande musik
man måste älska för att förstå i dag.
Vad är det då med detta Berlin?
Autonoma nätverk brer ut sig både
över östra och västra delarna. Det är
en historisk erfarenhet, som man kan
upptäcka varje dag. Vart man går. Nästan.
Ockuperade hus på Köpenicker Strasse,
som blivit ett punktillhåll. Några kvarter
därifrån ligger en av dessa många
klubbar, som möblerats nödtorftigt
med loppisfynd. Varje tisdag är det fri
improvisation av ett gäng musiker som
brukar samlas där. Bland dem svenska
sångerskan Sofia Härdig, som bor i Berlin
sedan åtta månader. Det är öppet. Här
kan de mötas, folk från de mest skilda
platser. Olika erfarenheter. En svensk
rocksångerska får möjlighet att jobba
med danska hard-core-lap-top-spelare
och en amerikansk flödigt spelande
saxofonist, som är elev till friformlegenden
Anthony Braxton. Allt möts.
Och jag lägger förstås märke till sådant
som intresserar mig. För på musikens
område är Berlin en ymnighetsbägare.
Jag tar tunnelbanan upp till gamla
Östberlin. Jag kommer ihåg då kvarteren
i Prenzlauer Berg var grå, färgen flagnade
och i stadens gasljus gick det knappt att
läsa husnumren. Det var både före Die
Wende, murens fall, och efter. Prenzlauer
Berg var stället man åkte till. Här bodde
konstnärer och musiker. Prenzlauer
Berg är fortfarande Stadsdelen
nummer ett även om husen renoverats
i marsipanfärger. Kaféerna ligger på
parad. Musikställena har fantasifulla
namn. Ett som mer var en liten skrubb
och numera upphört hette Raumschiff
Zitrone/Rymdskeppet Citronen. Ett annat
är själva högborgen för den musik som
idag är i framkant – för berlinmusikerna
är i en utsiktsposition som få andra
har skaffat sig - : Ausland på Lychener
Strasse. På sin hemsida skriver de vitsigt,
att Den som åker till Utlandet (Ausland)
får något att berätta. Och det stämmer
verkligen. Rummet är som ofta i dessa
sammanhang inte mycket mer än ett
slags kal källarbunker med mycket enkel
inredning. Om någon alls. Scenen är
primitiv. Jag har varit på konserter, där
någon stackars musiker sitter och vinglar
på scenkanten för att få plats. Det hör
till. Det enkla, möjligheten att skapa sig
en plats. Inga skyddsnät knappt. Och när
jag skriver det, funderar jag förstås på
hur det här kommer sig. Varför Berlin?
Om och om igen. För det är ju inte första
gången Berlin har överraskat.
Med den undran i huvudet
spankulerade jag på Berlins långa gator.
Bara en snabb blick över kaféerna i
Kreuzberg, Prenzlauer Berg, ja, till och
med den centrala stadsdelen Mitte med
sina regeringskvarter, en panorering
över stadslandskapet…. Vad säger
den? Servering efter servering med
fantasifulla möbler, några målade, andra
rena loppisfynd, i en anarkistisk röra. Inte
finns det något skönhetsråd som höjer
pekfingret, inte krävs det slät gatumark
eller inhägnad för att få servera öl eller
annat. Det är den omedelbara upplysning
staden ger en nyfiken undrande. Och så
får man fråga sig själv varför det inte kan
se ut så här i Ystad eller Simrishamn??
Det är en riktig fråga. Inte drömma
om Berlin, då kan man ju flytta dit. Men
tänka på hur det skulle kunna vara där
man bor – och hur det skall gå till. Var
görs plats för kultur i alla de slag – allt
från kulturhus till kaféer.
Nu saknar ni några ord om de stora
institutionerna i staden. Lugn, de ligger
kvar, de är stadens stolta slagskepp
på den internationella kulturens
hav. Hamburger Bahnhof, Operorna,
Kulturzentrum, Guggenheim… Men det
är en annan historia, för det är inte där
som gräset växer som vildast.
Thomas Millroth
Våldtäkt är det mest omanliga som finns
Vi går nu in i högsäsongen för överfallsvåldtäkter
utomhus. Juni, juli och augusti är de månader som
toppar statistiken för detta brott. Exakt varför det är
vanligare med överfallsvåldtäkt utomhus på sommaren
än vid andra årstider vet vi inte. En god gissning är
förstås att fler människor rör sig, såväl lätt klädda som
berusade, utomhus på sommaren än på vintern.
Detta brott är inte särskilt vanligt, mindre än 200 fall
om året, men det är ett kommersiellt attraktivt brott för
medier som lever på att sälja journalistik i stället för att
sälja annonser och därför får nog allmänheten en något
snedvriden bild av problemets omfattning.
Debatt i ämnet kommer det emellertid att bli även i
sommar, så det är lika bra att tjuvstarta. Åtminstone för
den man som vill säga emot.
Vad det främst gäller att säga emot är den
manshatarideologi som produceras såväl på somliga
universitet som i medier som likt Aftonbladet håller
en feministisk avdelning. Gängse halvstatlig och
halvofficiell feministisk teori hävdar att våldtäkt liksom
kvinnomisshandel är ett uttryck för ett naturligt manligt
beteende. Alla män är sådana till sin natur eftersom
männens liv är inriktat på att förtrycka kvinnor och
vidmakthålla detta förtryck.
Typiskt för denna ideologiproduktionen var den
annonskampanj som kvinnojourerna gick ut med
för ett antal år sedan - och som lär komma igen -
där man visade fotografi på tre till synes hyggliga,
välanpassade och leende män och till dessa bilder ställde
frågan: ”En av dem slog sin kvinna i går. Kan du se vem?”.
Det kunde man inte. Vilket var poängen, ty alla män
döljer en kvinnomisshandlare inom sig, liksom en
våldtäktsman.
Konsten att skriva
en proggtext
Hur viktig är innehållet i en sångtext?
Inte ett dugg, menade jag kaxigt när vi
startade vårt rockband. Det rådde 70talsklimat
och rockmusik hade krav på sig
att ha politiska texter med vänsterinriktat
budskap. Jag gillade inte alls dessa krav,
men framför allt tyckte jag på fullt allvar
att sångtexten kom i andra hand. I första
hand kom takt, sound och ljudet på
gitarrförstärkarna. Det ironiska var att den
uppmärksamhet vårt band, Torsson, fick
i media nästan helt och hållet handlade
om texterna. Våra texter ansågs speciella
och jag kände snart en press att leverera
kulturella texter.
Jag berättade gärna en historia
i sångtexterna. Det var kul och jag
inspirerades av äldre svensk musik:
shillingtryck, sjömansvisor och Taube.
Under 80- och 90-talen förfinade
jag berättartekniken och gjorde
beskrivningarna av händelseförloppen
alltmer exakta. Idag, efter snart 30 år av
sångtextsnickrande, har jag insett att
mina texter faktiskt inte är så skilda från
70-talets proggressiva (förkortat progg)
texter som jag har inbillat m ig. Jag har
nu t.o.m. börjat skriva proggtexter själv.
Jag ska här nedan försöka beskriva hur jag
resonerar.
Erik satt på biblioteket i Falkenberg.
Texten måste vara på svenska, handla
Jan Guillou
Nu förhåller det sig emellertid så i männens värld
att någon mer omanlig handling än att misshandla
eller våldta finns inte. Den man som gör sig känd som
kvinnomisshandlare blir utskämd i hela sin manliga
bekantskapskrets. Ingen våldtäktsman erkänner sig
skyldig som om han vore rånare eller misshandlare av
män eller förskingrare; sådana brott kan man leva med
inne i fängelsevärlden och där erhålla viss status. Men
aldrig våldtäkt.
Genom åren har jag läst minst 500 våldtäktsdomar.
Det beror sannerligen inte på något säreget
specialintresse utan på att folk som känner sig orättvist
behandlade eller felaktigt dömda brukar skriva till mig i
tron att det finns något journalistikens trollspö som kan
svepa över brottet för att göra svart till vitt.
Ibland har jag sett någon våldtäktsdom som gott
kan vara så felaktig som brevskrivaren hävdar, ehuru
det förefaller omöjligt att bevisa. För det mesta går det
inte att ha någon speciell uppfattning. Påfallande ofta
förefaller brevskrivaren uppenbart skyldig och dömd
med grundlig och överväldigande bevisning. Men
poängen är alltså att detta brott är så skamligt att ingen
man vill erkänna det, ty då är han ingen man. Sedan får
ideologiproducerade statsfeminister säga vad de vill om
våra reptilhjärnor.
Riktig forskning, om själva sakförhållandena, är
sällsynt på området våldtäkt.
om vanligt folk och utstråla vardag och
tristess. ”Erik” är ett vanligt namn, den
som heter så måste komma ur det svenska
folkdjupet. ”Biblioteket” är perfekt,
det andas både tristess men också att
Erik törstar efter lärdom. (Det senaste
är viktigt, en proggtext ska ha många
pekpinnar och en uppmaning att gå på
biblioteket är en utmärkt pekpinne.)
”Falkenberg” är ett proggigt val av lokal –
en anonym svensk småstad.
Han satt vid datorn och tittade
på målarfärg. ”Datorn” antyder att
textförfattaren tillhör den yngre
generationen, en förutsättning för att
kunna göra uppror. ”Tittade på målarfärg”
är en cliff-hanger: varför tittar karln på
målarfärg, tänker man och vill lyssna
vidare.
Han hjälpte Karin att måla en ny
panel. Detta antyder att Erik och Karin
är ett heterosexuellt par, viktigt för
att ytterligare befästa det normala,
vardagliga och folkliga. Namnet Karin
sticker dessutom inte ut på något sätt.
”Måla en ny panel” ger en antydan om att
paret har det ganska knapert.
Hon var en tung missbrukare annars
var det inget fel. En bra proggtext
måste ha någon det är synd om, gärna
en narkoman. Att låta den normala,
vardagliga Karin vara missbrukare är bra,
eftersom vi då förstår att knarket kan slå
till mitt i det svenska folkhemmet. Att det
är Karin, en kvinna, och inte Erik visar på
fördomsfrihet. ”Annars var det inget fel”,
slutligen, visar att Erik är tapper, han blir
textens hjälte.
Erik satt på biblioteket i Falkenberg
Han satt vid datorn och tittade på
målarfärg
Han hjälpte Karin att måla en ny panel
Hon var en tung missbrukare annars var
det inget fel
Bo Åkerström 2007
Ur En tung missbrukare (från Det
fjärde bästa bandet i Lund, Torsson)
8 maj
Men kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki vid
Stockholms universitet har dock skapat en bild av den
typiske våldtäktsmannen i Stockholm åren 1986-90.
Som man kunde ana är mer än två tredjedelar av dessa
män belastade med andra brott. De är män i samhällets
botten som löser de flesta av sina problem med våld och
d representerar därmed mindre än 1 procent av männen i
Sverige. Så otypiska är de.
Det är alltså inte ” patriarkatet” som våldtar i
överensstämmelse med sin ideologi och särskilt manliga
reptilhjärna. Det är män som tillhör en mycket liten och
socialt utstött minoritet.
Emellertid är det oroväckande få brott som klaras upp
när det gäller våldtäkt, bara 10-12 procent. Det borde
vi göra någonting åt. Bland annat skulle det behövas
lite seriös forskning så att kunskaperna om dessa udda
existenser som begår överfallsvåldtäkt kunde öka.
Men istället för seriös forskning får vi mer och mer
ideologi.
Den brottsoffermyndighet som inrättades 1997 och
som delar ut 10 miljoner kronor i olika forskningsanslag
låter pengarna gå till i huvudsak feministiska projekt
som producerar teorier om mäns svinaktighet snarare än
kunskap.
Sådana mer eller mindre vetenskapliga
feministforskare må möjligen ha kul för egen del. Men
någon kunskap som kan hjälpa framtida kvinnliga offer
producerar de inte. Och någon förståelse från män lär de
inte få, om de ens eftersträvar det, eftersom de buntar
ihop oss till en sorts djur. Den självbilden har vi inte,
vare sig vi är välanpassade eller i fängelse. Vetenskapligt
manshat imponerar inte mer än vanligt manshat.
I ett krisläge måste det vara glasklart vem som har det yttersta ansvaret.
(det är bra.)
Nu vet vi mera
”Det tror jag är en missuppfattning.”
några fler hål finns inte.
Det är ett bra tecken att vi har den här diskussionen
”det är mycket som kommer att hända nu”
ännu ett tungt argument
det definitiva slutet
”det är på pricken mitt mål”
och på så kort tid
de satte inga djupa spår
det känns väldigt roligt
det känns väldigt roligt
jag känner det
jag sa ”det där var verkligen ytligt”
alla dessa plågade konstnärer
Jag svarade med att dra upp gardinerna och släppa in ljuset
med eller utan färg
vi har bara hamnat här
Jag drömmer om tomma sidor och...
och kvinnorna som var på väg ut på arbetsmarknaden
Jag skulle kunna skriva en bok om svart
Jag ville skapa i skapandets allra renaste form
Visst är det banalt
Att ingen vet vem den andre egentligen är
Som om tjejer inte kan slåss
Jag har väldigt få vänner
Jag har som en stor eld inom mig
Motorsågen skär genom märg och ben
Nina Wähä