GRATISTIDNING - Nya Upplagan

32
Frustration i koncentration!
Man får ibland upp fattningen att
folk tror att det här med fiske är
något som man tar som en stund
av skön avkoppling. Inget kan vara
mera fel! Om vi tar flugfiske som
exempel så har det väldigt lite med
att meta abborre på morfars brygga
att göra. Ett flugspö av idag är byggd
på senaste hi-tech-vis av absolut
senaste hi-tech-material. Det ska vara
kevlar och kolfiber i alla möjliga
olika föreningar, på längden och på
tvären och på kors. Här snackar vi
väldigt långt ifrån morfars gamla
krokiga bambuspö och rostig krok.
På tal om krokar skall dessa helst
vara av högsta specialstålskvalitet
och viktigast av allt kemiskt vässade,
hur nu det går till. Flugorna ska
man helst binda i en dåligt upplyst
källare, under fullmånens tid, under
meditativt mässande av uråldriga
hemliga formler och besvärjelser,
allt för att ge bästa fiskelycka. Ve den
fiskare som tittar, eller ännu värre
lånar, i annans flugask, allt för att
bibehålla sina fångstrecept för sig
själv.
Sen finns det linor i alla längder,
färger och former, om du vill kasta
långt eller kort, flytande eller
sjunkande som en sten eller alla
lägen däremellan. Linan måste ju
naturligtvis ligga på en rulle. Nu
skall det ju inte vara vilken rulle som
helst. Nä, den ska helst vara svarvad
ur ett stycke flygplansaluminium
och sedan perforerad full med hål för
att få ner ännu mera vikt. Kvar blir
något väldigt hi-tech-mässigt, med 78
kullager, som närmast kan liknas vid en
miniatyrkorsning av ett pariserhjul och
en lättmetallfälg för bilbruk. Det måste
vara aluminium-spillet man betalar för…
Kläder skall vi inte prata om. Hattar,
kepsar, byxor, skor, skjortor, jackor,
västar, stövlar, skor m.m. Allt skall vara
vattentätt, men släppa ut kroppens egen
fukt, och med praktiska fickor på alla
möjliga, och omöjliga med för den delen,
ställen. Allt för att göra den praktiske
fiskaren ännu mera praktisk.
Och sen är det bara att åka och hämta
fisken nu då, eller…? Jag ska berätta
om en vanlig fiskedag för Johnsson.
Allt måste planeras noga i förväg. Flera
veckor, kanske månader, eller ännu värre
år, innan har man beställt datum, tid
och plats för fisket. Veckan innan synas
utrustningen noga. Allt ska gås igenom,
linor ska synas, rullar ska smörjas o.s.v.
Nån dag innan fixar man det sista med
käk och sånt.
Och så kommer då äntligen dagen
D. Upp i tidig otta för att sätta sig i
en bil och köra ett antal mil. Det kan
bli rätt långt. Väl på plats kan man få
spatsera en längre eller kortare sträcka
för att komma fram. Väl på plats ska
utrustningen noga monteras ihop och
synas. De rätta flugorna ska knytas på
den rätta linan på det rätta spöet. Så
var det dags att börja. Lintrassel… En
vindpust fångade flugan så att den kom
på fel sida om linan i bakåtkastet vilket
resultera i att den snor in sig i kastlinan.
Ta hem och red ut. Kasta ut igen och
trassel igen. I ögonvrån ser man hur
kompisen lite längre bort står och drillar
sin första fisk för dagen. Man biter ihop
och försöker igen. Plötsligt känns ett
nafs i linan men inget mer. Fiskar några
gånger till men inget händer. Byter spö
och fluga för att se om det hjälper, men
inte. Går bort till campen för att snacka
med killarna som står och rensar fisk
och är glada. Försöker luska lite om hur
de gjorde. ”Den tog på djupet” är en
av de knapphändiga upplysningar jag
lyckats få ur dem. Hmm…
Riggar ytterligare ett spö med
sjunklina. Här ska fiskas på djupet!
Gör några hyfsade kast med spöet och
fiskar av stället men inget händer. Jo en
sak… Har inte spöet blivit kortare? Fan
också! Toppen har gått av på spöet en
halvmeter ner. Jaha, det blir till att lägga
det åt sidan och hoppas att man har alla
garantipapper och kvitton i gott förvar!
Byter ställe och går ett par hundra
meter längre upp där man fått några
fiskar. Sätter på en liten förtyngd orange
nymf som kan sjunka ganska djupt.
Återigen börjar det blåsa upp ordentligt.
Många vindknutar och lintrassel blir
det. Lyckas dock få till ett riktigt långt
och fint kast. Självkänslan börjar komma
tillbaka. Och där sitter den! Hugget
kommer som en stöt genom spö och
lina. Den drar åt vänster, går upp och
visar sin bredsida sen slaknar linan. Fan
igen! Den tog dessutom flugan med
sig tillbaka i djupet. En slarvigt slagen
knut kan jag förmoda. På med ny fluga
och desperat fiskande efter den lilla
(förmodligen modell större) tjuven, men
inget händer återigen…
Vid tolvslaget håller alla lunch. Vi
grillar korv, käkar mackor, dricker
kaffe och snackar skit. Det berättas
fiskehistorier vitt och brett, om fisken
som står här eller där som är gigantisk,
eller om hur bra den senaste flugan är
o.s.v. Själv sitter man mest tyst, tuggar
på en halvvarm korv, dricker ljummen
juice och ljummet kaffe på det.
Min gamle far ringer och undrar om
han kan komma och hälsa på när jag
fiskar. - Visst! säger jag och ger honom
en vägbeskrivning.
- Då kör jag nu, säger han. Är hos dig
om en halvtimme.
Kul, tänker jag och lägger på några
korvar till på den falnande glöden åt
honom. Lunchen går och när trekvart
har gått ringer jag och undrar om han
kört vilse.
- Nä, jag skulle bara ner ett ärende på
byn och då träffade jag den som känner
den som… o.s.v. Men jag kör nu!, säger
han glatt.
- Jag går tillbaka till fisket nu så du får
leta upp mig, säger jag till honom innan
vi lägger på.
Väl tillbaka i ”fishing mode” letar jag
upp ett nytt ställe där jag inte fiskat
tidigare. Dessutom ligger vinden på i
ryggen och det brukar lätta för kasten.
Kastar både långt och riktigt snyggt
emellanåt men det tycks inte imponera
på fisken för den uteblir. Kompisen
bredvid står däremot och drillar sin
tredje fisk för dagen. Han håller på både
länge och väl med den. Jag erbjuder mig
att håva den och han godtar villigt min
hjälp. En stöddig Regnbåge på drygt
fyra kilo visar det sig vara när den väl är
landad. Under tiden har far min anlänt
och får tillfället att beundra fångsten.
”Jag fick i alla fall blöta håven idag”
tänker jag för mig själv…
Ger farsan kameran och ber honom ta
några bilder på oss när vi fiskar. Vädret
är ju fint så bilderna kan säkert bli bra
åtminstone. Något minne, förutom ett
knäckt spö, efter denna katastrofdag
måste man ju ändå ha förevigat. Vi
snackar lite skit om ditten och datten
medan jag fiskar och han fotar. Inte
mycket annat händer. Jag tänker så hårt
jag kan i ren desperation över sistautvägen-lösningar
på hur jag ska kunna
försöka få något på kroken. Längst ner
i en av mina flugaskar ligger en gulorange
sak bunden av kaninpäls som jag
fick mycket fisk på för många år sedan.
Måste bara prova den. Gör några snygga
kast och JA där sitter den! Det rungar
till i linan och mothugget kommer
blixtsnabbt. Den sitter på kroken!
- Nu kan du ta lite bilder, säger jag till
gubben.
Fisken gör inte så mycket väsen av
sig. Den segar sig likt en Ferguson-grålle
ner mot bottnen hela tiden. Det är en
kamp mellan firren å ena sidan, och
dåliga tafsar, slarvigt bundna knutar och
Johnssons tålamod å andra sidan.
Först när man får ett hugg hoppar
hjärtat till och slår några dubbelslag
sen lägrar sig ett lugn i magtrakten och
pulsen går ner till slow-motion-takt.
Man vet att detta är ett uthållighetstest
av stora mått. Det gäller att få fisken så
trött att man till slut bara kan segla in
den i håven utan några större åthävor.
I gott och väl tjugo – tjugofem minuter
håller vi på, fisken och jag. Den här VILL
jag inte tappa. Man hoppas bara att inte
fiskens tänder hinner skava av tafsen
innan man har vunnit kampen. Till slut
lägger firren sig på sidan och glider in i
håven.
- Ett och ett halvt kilo, säger farsan. Tre
kilo säger vågen. Det var som fan, säger
han…
Känslan efter att ha landat dagens
första fisk är den triumferandes lugna
segervisshet. Nu kan man slappna av
på allvar, ta en kopp kaffe och skämta
om att det egentligen inte spelar någon
roll om man får fisk eller inte. Bullshit!
Att lämna en fiskedag FF (fiskfri) är en
stor nesa. ”Det är ändå så jobbigt att
rensa fisken”, brukar vara den tröst som
man bär med sig hem sådana dagar. Jag
skitar gärna ner mig!
När fisken är rensad och klar skickar
jag den med farsan hem. Den ska bli
rökt så småningom bestämmer vi. Jag
återgår till fisket och tomheten i andra
änden av linan. Nada nappar det igen.
Jag hade väl bara tur just då! Efter
några timmar får jag ett sms av min
kära hustru som undrar när jag tänker
komma hem, för hon är hungrig. En
timme senare ringer hon och undrar om
jag inte fått hennes sms och varför jag i
så fall inte svarat på det.
- För att jag inte vet när jag tänker
komma hem, svarar jag.
- Men det betydde att du ska komma
hem nu!, säger hon.
- Men jag ska bara…
- Du ska bara inget alls! Du ska hem!
Nu!
Icke förhandlingsbart med andra ord.
Jag sneglar på det andra spöet som jag
inte har fiskat så mycket med innan
idag. Måste bara kasta en gång till med
det. Det sitter en liten gul nymf på
det. Jag provar ett kast i hörnan nere
vid campen och smack, där satt en till!
Denna gör volter och saltomortaler, likt
en vattendragets Nurejev dansar den
runt på vattenytan så det står härliga
till. En riktig fighter är det jag har på
kroken. Det blir en lång kamp återigen
och slutligen står Johnsson som segrare
även denna gång. Trots inledningen
av dagen med ett knäckt spö och oflyt
i största allmänhet är det med ett nöjt
leende man packar ner sin utrustning,
rensar fisken och beger sig av hemåt.
Det finns få saker i livet som
kan ge en så mycket tillbaka när man
utövar det. Det andra är elgitarrer men
det kan vi ta en annan gång. Detta har
handlat om flugfiske och jag ÄLSKAR
det! Veckan innan midsommar åker
jag och en kompis med våra fäder till
Härjedalen för några dagars intensivt
fiske. Kanske skriver jag om den turen
också om det vill sig väl.
Av Tord Johnsson
Bilder av Allan Johnsson