GRATISTIDNING - Nya Upplagan

2 3
mark
goldsworthy
grafisk
formgivning
fotografi
0708-223299
www.bopp.se
Nr 13 juni 2007
Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till
redaktionen@nyaupplagan.se
eller ring: 0733-867666
Omslag: Lars Mortimer
Medverkande skribenter: Lars Yngve,
Thomas Millroth, Graham Bowers, Tord Johnsson,
Alexander Bing-Ohlsson, Jan Guillou,
Madeleine Tunbjer, Nils-Ude, Per Arnesson,
Jonas Jonasson, Joanna Swica, Gittan Jönsson,
Calle Hesslefors, C-J Charpentier, Mikael Håkansson
Askaner, Rune Skarvik, Nisse Hellberg, Bo Åkerström,
Robert Lillhonga, Nina Wähä, Jan-Erik Bornelid, Per
Gessle, Ralf Gyllenhammar, Gunnar Danielsson.
Foto: Mark Goldsworthy, Tord Johnsson,
Calle Hesslefors,
Illustrationer: Benjamin Ahlman, Gittan Jönsson,
Madeleine Pyk, Lars Sjunnesson, Gunnar Krantz.
Typografi: 9/11pt The Serif, The Mix och The Sans
av Lucas de Groot
Nya Upplagan använder Apple Computers
och Lindvall kaffe.
Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB.
Upplaga: 20 000
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Lars Yngve
lars@nyaupplagan.se
Administrativt ansvarig Maria
Yngve
maria@nyaupplagan.se
Form o foto
Mark Goldsworthy
mark@nyaupplagan.se
Kultur o musik
Thomas Millroth
thomas@nyaupplagan.se
Sport o musik
Graham Bowers
graham@nyaupplagan.se
Trädgård
Madeleine Tunbjer
mad@nyaupplagan.se
Skribent o inspiratör
Tord Johnsson
tord@nyaupplagan.se
Trist? Jovisst!
Tärningen är kastad, sa kocken när han
kastade ner buljongen i grytan och därefter
korsade köksgolvet med sina skramlande
köksvapen. Många skrattade åt detta, inte
jag. Det är kanske på sin plats att påpeka att jag nästan
grät istället – åtminstone när jag fick notan! Jag måste
erkänna att jag inte skrattar åt så mycket längre. Det är
precis som om jag har skrattat färdigt på något sätt. Visst
småler jag åt ett och annat humorprogram då och då, men
mer än så blir det aldrig. Det är synd. För jag gillar verkligen
att skratta högt åt roligheter. Varför det blivit så har jag
egentligen inget vettigt svar på. Hans Alfredson berättade
en gång för mig att det enda han numera skrattar riktigt
hjärtligt åt är när han sitter och studerar sina barnbarn
när de leker och har kul. Själv kommer jag med största
sannolikhet att bli en sur gammal gubbe som sitter på
en parkbänk tillsammans med min kompis Tord, som
Waldorf och Statler, och är oförskämda mot alla fisförnäma
typer som går förbi. Varför jag skulle förvandlas till en sur
gammal gubbe? Har ni redan glömt vad ni precis läste?
Tendenserna är nämligen sådana. Det ligger dessutom i
släkten. För en tid sedan såg jag en handsvettig komiker,
som dessutom led av minuskarisma, framträda. I sina bästa
stunder lyckades han pressa fram ett segt skämt var femte
minut, han var med andra ord inte direkt någon kulspruta.
Först satt jag tyst och hoppades på ett strömavbrott, men
när min önskan inte infriades så började jag söka mig mot
de svagt lysande gröna skyltarna med texten nödutgång.
Kanske är det helt enkelt bara så att jag bara har blivit
tråkig? Eller ännu värre: tråkigare? Vi bestämmer oss för att
det är så. Det underlättar för alla.
Jag är en trygghetsnarkoman som till och med är
tveksam till att gå och se nya filmer eftersom jag av
erfarenhet vet att jag ganska snabbt blir rastlös och att
jag inte orkar spilla bort min begränsade och dyrbara tid
på en halvdålig film. Samma sak med musik. Och nyheter.
Och mat. Allt. Jag orkar inte ens längre att klä mig i hyfsat
moderna kläder och undviker i möjligaste mån alla
plagg som är svarta eftersom en del har fått för sig att
om de bara knallar omkring svartklädda från topp till tå
automatiskt förvandlas till intellektuella och anses som
oerhört seriösa, trots att de i själva verket bara ägnar större
delen av sin vakna tid åt att cirkulera runt kändisar och
kulturpersonligheter likt gamar kring ett döende byte. Den
typen av människor får mig att regregera till trotsåldern
och vid varje sådant tillfälle beslutar jag mig för att
spendera resten av mitt liv iförd Hawaiiskjorta, cykelbyxor
och sockiplast, dessutom alltid spiknykter, vattenkammad
och stentrist.
Det känns som att jag har klarat av sevärdheterna
och kan gilla det jag gillar och ägna mig åt sånt som är
väsentligt i livet. Och jag tar mig dessutom alltid friheten
att tycka precis vad fan jag vill om precis vad jag vill oavsett
om det nu handlar om konst, musik, sport, mat, litteratur
eller ja vad ni vill. Om jag bott i ett land med diktatur hade
denna inställning och attityd naturligtvis lett till oerhörda
konsekvenser och bekymmer, alternativt att jag hållit tyst
om min uppfattning – troligtvis det sistnämnda – men nu
gör jag, som väl är, inte det. Istället bor jag, tack och lov, i ett
land där man, om man springer naken, tar rektala snapsar
eller putar med sina luftmadrassläppar och visar upp en
patte (förlåt) för någon som har en kamera, plötsligt blir en
kvällstidningslöpsedel och därmed en riksangelägenhet.
Och det är jag tacksam för, ja, kanske inte för det där med
patten (förlåt. igen), utan mer för att jag bor i ett land där
detta är fullt möjligt. Jag orkar inte bli upprörd av vare sig
skvallertanter eller på kändis-bloggare, det borde ingen bli,
och att medelålders män med kotlettfrisyrer livnär sig på
att skriva tantskvaller och på att jaga kändisar är väl mer
att beteckna som patetiskt. Men det är just det där med
den långa svansen, inte den ludna och inte Chris Andersons
Den långa svansen, utan den svansen som ständigt
följer efter för att förhoppningsvis få en egen liten bit av
kändisskapet. Halleda!
Däremot så uppskattar jag lukter! Då tänker jag
naturligtvis inte i första hand på lukten från ljumsksvettiga
nylonbyxor utan på den betydligt angenämare dofter som
klängrosorna utsöndrar. Då och då vandrar jag omkring
på gatorna som en helt vanlig man – ibland även som
en vandrande våldnad – och inte sällan händer det att
jag helt ogenerat, stannar upp och luktar på en av dessa
väldoftande blommor. Det borde alla ta sig tid till, det är
dessutom gratis. Hey, vänta, tänkarmössan på, jag kom
plötsligt på ett nytt koncept:
Lukta dig runt Österlen.
Hm… påminn mig om att jag måste söka pengar
för att utveckla denna unika idé! Vi kunde ringa Birgit
Friggebo, hålla händerna och gå tillsammans längs
kullerstensgatorna och unisont falla in i den vackra We
shall overcome, och på så vis sprida kunskap om den
underbara lukten i regionen. Vi kunde tillsammans göra
en karta till alla klängrosor med nummer på husen där
de klängde, ungefär som man gjorde till John Waters film
Polyester som var ”filmad i Odorama” (ett skrapa-och-lukta
kort som skulle användas efter nummer som dök upp på
bioduken) så kunde man med hjälp av denna klängroskarta
gå runt även vintertid, stanna upp, titta på en öde vägg,
gnugga och lukta och på så vis få en doft av Österlen - året
runt.
Jag har sett ljuset. Äntligen har även jag sett det
berömda ljuset på Österlen! Halleluja. Halle-fuckin-luja
bröder och systrar.
Vänta...tyst, vad sa ni? Tycker ni att idéen luktar unken?
Det har ni helt rätt i. Det gör den. Jag skiter väl i pengarna
Månsson, det är principen. Kontentan av allt detta är att
där står en ko och det var poängen.
Lars Yngve